Kanonportar och stenhuggarmärken

Bastionens norra mur där fasadstenen brutits bort ner till grunden
När kapten Wiggman i början av 1850-talet besiktigade vad som då återstod av Jönköpings fästning noterade han att all fasadsten brutits bort, utom i ett litet parti närmast slottporten i norr. Precis så framträder också ruinen av bastion Carolus. Den raserades emellertid tidigare, redan i samband med att Göta kanal öppnades och staden behövde en ny och säker yttre hamn. Bastionens sten hamnade i pirar och vågbrytare mot Vättern. De huggna block som klätt dess väggar avlägsnades noga, helt ner till grunden under dåvarande markyta. Bara på de ställen där rasmassor från de förfallna murarna hindrade åtkomst blev fasadstenen kvar.
Än idag är det lätt att spåra den noggrannhet som präglat demoleringsarbetet. Man har rivit ner till en jämn nivå, ca 1 m över markyta och golvnivåer. All huggen sten man kommit åt har brutits bort, medan själva murkärnan sparats som en arbetsplattform.
Den västra kasematten i bastion Carolus norra flank
Det rum vi nu tömt från 1800-talets raseringsmassor är en kasematt – ett välvt rum i bastionens bottenvåning där en kanon varit placerad. Genom eldgivning parallellt med fästningsmurarna skulle fiender som nått så långt stoppas innan de hunnit resa änterstegar och börjat klättra. Därför har man nog främst tänkt skjuta med skrotladdningar… Att kanonen i den framgrävda kasematten verkligen har avlossats syns på de stenar i väggen närmast kanonporten där sot bränts in i ytan. Rummet inne i bastionen är stort; här har en tung pjäs rymts. Kanske rent av en 24-pundare, dvs motsvarande de största kanoner som stod ombord på regalskeppet Vasa. Samtidigt kan man inte låta bli att undra över hur situationen nere i kasematten skulle ha tett sig under en strid. I ett redan mörkt rum som direkt fyllts av tät, illaluktande krutrök och där det första skottet gjort kanonjärerna helt döva…

Kanonporten – notera den fint huggna omfattningsstenen och den sekundära muren.
En intressant detalj är att kanonporten murats igen. Det är den avrustade fästningen i förfall som vi möter. Kasematter och välvda gångar har utnyttjats till förråd för både den kvarvarande garnisonen och av stadens köpmän. Man vet att bland annat bryggerierna har utnyttjat valven som kylrum. Men just här finns en annan förklaring. Stengolvet täcks än idag av ett kraftigt träkolslager. I ett Jönköping präglat av så mycket smide och gjuterier fanns det alltid behov av att lagra just träkol. Nu kan man kanske tycka att ett fuktigt utrymme nere i den gamla bastionen inte var vidare väl lämpat som förrådsplats, men det är ju bara vår tids bedömning. Uppenbarligen har någon tänkt annorlunda för ett par sekel sedan.
Dörren till ingenstans
I kasemattens sydvästra hörn kom vad vi sökte – en dörröppning. För så klart måste man lätt kunna komma in till kanonerna och förstås måste soldaterna raskt kunna förflytta sig mellan fästningens olika delar. Det är bara ett problem. Vår dörr leder ingenstans. Den går rakt in i bastionens fyllningsmassor. En bra gissning är att vi påträffat något ofullbordat; en passage som skulle användas när även sjömuren försetts med ett gevärsgalleri. Som så ofta slås man av kontrasten mellan det avsedda och det genomförda…
Stenhuggarmärke i bastion Carolus
När vi först borstade rent de fina sandstenskvadrarna med sin raffinerade ytbehuggning var det med förhoppningen att hitta stenhuggarmärken. Och visst, de dök upp både i form av bomärken och bokstäver. Detta är hantverkarens egen signatur, inhuggen i de block han färdigställt. Så höll man räkning när det blev dags att betala för utfört arbete. Hittills har vi hittat fyra olika varianter, men det lär finnas chans att finna fler.
En spännande fortsättning blir att jämföra med andra byggnader från samma tid – har stenhuggarna från bastion Carolus arbetat någon annanstans? Och kan det i så fall finnas en koppling till var slottsbyggmästaren själv, Hans Fleming, varit verksam? Frågorna hopar sig redan – och vi har bara börjat undersökningen!
Medeltida profiltegel – en hälsning från klostret!
Verkligt oväntat var att påträffa en uppsättning medeltida profiltegel inne i kasemattens rasmassor och fyllning. Men där låg de – renknackade från bruk och likväl kasserade. För det handlar om tegelskrot från en rivning som dumpats i ruinen efter den kring 1835 raserade bastion Carolus. Allt talar för att ruinen stått öppen en längre tid och att man först då hamnplanen anläggs fyllt igen hålorna efter den forna kasemattens olika rum.
Men varifrån kommer då teglet; slottet brann och revs ju redan 1737? Den ”sanningen” har upprepats åtskilliga gånger. Men här har vi en bra indikation på att vissa murar stod kvar lång tid därefter. Kan delar av Jönköpings slott ha utnyttjats i de byggnader som senare uppfördes på platsen? Det är möjligt, men motsägs av det stora antalet brandskadade tegel som ingick i samma lager som de tillvaratagna profilteglen. Troligare är att mindre partier av byggnadskomplexet fått stå kvar som en ruin inne på slottsplatsen. Men vid den slutgiltiga rivningen på 1860-talet har man bara tagit hand om användbart tegel – och dit räknades inte de fint profilerade stenarna från ett gotiskt fönster…
Det här var en summering från den första veckans arbete på slottsruinen i Jönköping. Och då har vi ändå inte nämnt upptäckterna nere på stranden, öster om sjömuren. Den fint stensatta brunnen, strävan och huset som uppförts intill murens fot – det finns mycket kvar att upptäcka på Västra kajen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s