Murar i vatten…facit efter sju veckor i fält

Vi sökte en ruin …och fann den!
Då börjar det bli dags att summera våra sju veckor på slottet. Till att börja med har några tusen kubikmeter sand, grus, sten och jord avlägsnats, så att Jönköpingsborna idag kan se mer av ruinen än vad någon kunnat göra på de senaste 140 åren. Det har varit möjligt att snabbt genomföra friläggandet av de imponerande murlämningarna – tack vare georadarkarteringen har vi ju bokstavligen kunnat arbeta med facit i hand! Tids- och kostnadsplaneringen har stämt in i detalj, något som alltid känns skönt när man närmar sig slutet på ett stort fältarbete. Samarbetet med andra inblandade i projektet, exploatörer såväl som myndigheter, har också fungerat klanderfritt. Det har verkligen känts att vi arbetar mot samma mål; det är viktigt att slutprodukten blir så bra som bara är möjligt. Att frågan om Jönköpings slott berör och väcker intresse har kontakterna med allmänheten verkligen visat oss. Speciellt då som alla lokala media, såväl tidningar som radio och TV, noga har följt utgrävningen.
Och vad finns då att säga om resultaten? Jo, att vi hade högt ställda förväntningar när undersökningen inleddes. VERKLIGT högt ställda förväntningar. Det är ju inte precis varje fältsäsong man sätter spaden i ett kungligt slott! Och de förväntningarna har kommit att överträffas med bred marginal. Redan idag, innan den egentliga vetenskapliga bearbetningen av materialet har inletts, vet vi mycket mer om både gråbrödraklostret och Hans Flemings befästningar än för sju veckor sedan. Det har varit möjligt att följa själva byggnadsprocessen med de avbrott och ändringar som skett under arbetets gång. Och trots att fyndmaterialet är begränsat ger det ändå ögonblickbilder av soldaternas tillvaro på en fästning under stormaktstiden. Dessutom var ju ett av målen att finna en ruin värdig att bevara och visa fram i det nya stadsrummet. Idag ligger den där; med sina skyddsrum, kanonvärn och delvis nedbrutna murar fullt synliga för alla de som färdas längs Västra kajen. Jönköping har återfått ett brottstycke av sin historia!
En kunglig skärva?
Fynden på borggårdssidan, väster om kurtinen har hittills varit fåtaliga. Tyvärr, får man lov att säga eftersom det är här som de föremål man nyttjat inne i slottet borde ha hamnat. Men de massor som utnyttjats till fyllning mellan den branta strandbrinken och muren har främst visat sig innehålla matrester. Brända och obrända ben kan berätta något om mathållningen på en kunglig anläggning som Jönköpings slott, liksom det växtmaterial som nu inväntar en arkeobotanisk granskning. Men i övrigt har som sagt fynden varit sparsamt förekommande. Helt lottlösa har vi emellertid inte blivit. En liten mångfärgad fajansskärva med ganska matt glasyr härstammar sannolikt från Medelhavsområdet. Kärlet bör ha tillverkats i Spanien eller Italien och varit exklusivt i sin samtid – det är ingenting vi brukar finna i stadens vanliga borgargårdar!
Den som gräver får se …mer murverk
En viktig uppgift inför nästa års slutundersökning var att avgöra hur pass mycket murverk som egentligen fanns bevarat. När bastionen frilades under grävningens första veckor var vi alltför försiktiga. Av praktiska skäl avbröts arbetet när grundvattnet började välla upp inne i kasematterna. Men helt klart var att dagermuren fortsatte djupare. När så stranden frilagts och vi kunde börja länspumpa på allvar, torrlades även bastion Carolus lite mer. Överkanten på nästa skift kvadersten framträdde i murhörnen.
Så fram med fyllhammare och skyffel; släpa hit ytterligare en dränkpump! Och se – efter ett par dagars hårt slit hade vi fått en avsevärt mycket bättre bild av ruinens tillstånd! Under kanonporten längst i väster fanns ett välgjort murparti, lagt med tunna skifferplattor. I underkant, direkt över de stora obearbetade fältstenar som fasaden vilar på, mynnade en ursprunglig dräneringskanal från kanonvärnet innanför. Plötsligt strömmade sandblandat vatten fritt, rakt ut ur en liten tresidig muröppning, för första gången på flera hundra år!
I det mittre rummet visade sig väggarna finnas kvar en bit ner i rasmassorna; inte bara själva murkärnan utan även de stenar som utgjort dagermur. Däremot var de välhuggna omfattningarna kring kanonporten noga avlägsnade, så att bara själva mursulan återstod i fasadlinjen. Men groparna efter vad som tagits bort finns där, likt stora kratrar i kalkbruket.
Vi lyckades till och med hitta vägglinjerna i det östra kanonvärnet. Därmer med kunde också noggrannheten hos föregående inmätning av ruinen kontrolleras, den som gjordes inför bygget av Munksjöleden vid mitten av 1970-talet. Undrar om någon av de som grävde på slottet den gången anade att bastion Carolus skulle bli synlig igen?
Stenhuggarnas hälsning
Antalet identifierade stenhuggarmärken har ökat till sju stycken. Det handlar i de flesta fallen om bokstäver; man har använt versaler för att märka sina individuella produkter. Detta borde ju kunna öka möjligheten att identifiera dessa 1600-talets stenmästare, förutsatt då att det finns kvar några listor eller register från slottsbygget. Men bara i ett fall förekommer samma märke på mer än en sten. Vi får se om det förhållandet ändras när vi frilägger hela murverket våren 2012. Spännande är det i vilket fall som helst att finna hälsningar från yrkesskickliga hantverkare i en avlägsen tid!
Den avbrutna utbyggnaden – ett fruset ögonblick
Många ställer frågan ”Vad är det roligaste/ mest spännande ni hittat på den här utgrävningen?”. Då förväntas man svara med att berätta om ett konstigt, helst unikt föremål som gärna får vara värdefullt. Och visst är det kul att hitta mynt och smycken av ädelmetall, det skall inte förnekas. Men när det gäller förundersökningen på Västra kajen blir mitt svar något så anonymt som en murfog. För mitt absoluta favoritfynd så här långt är det parti av slottsmuren där vi tydligt kunnat se hur man ändrat planen för hur befästningen skulle utformas. I hörnet mellan bastion Carolus noggrant utförda fasad och den avsevärt enklare kurtinen finns ett fruset ögonblick, tillfället då förändringen sker.
Ännu tydligare blir det om man studerar den slarvigt ihopslängda mur som kom att fungera som vägg i den västra kasematten. Snett inplacerad och oregelbunden slutar den blint i rummets sydvästra hörn. Här ligger fortfarande sandstenskvadrar som aldrig kom att hamna på plats. Den tillfälliga dörröppningen in mot bastionens centrala delar blev aldrig ens igenmurad; här lade man bara in några stora stenblock utan vare sig kalkbruk eller puts.
Den plan på en fullt genomförd kasemattering runt hela befästningens perimeter som Hans Fleming utarbetat övergavs efter belägringen på sommaren 1612. Nu prioriterades istället att Jönköpings slott skulle göras fullt stridsdugligt på kortast möjliga tid. Dessutom dränerades statskassan effektivt av den lösensumma man efter fredsslutet tvingades betala till Danmark för att återfå Älvsborgs slott. Det fanns helt enkelt inte utrymme för några arkitektoniska extravaganser i Jönköping.
När man står och betraktar detta murhörn, där det välgjorda hantverket möter den hafsiga improvisationen, är det nästan så att man hör den kungliga ordern uttalas – ”Strunta i alla komplicerade detaljer. Bygg färdigt min fästning genast, ty vem vet när juten åter står vid våra murar!
Hur konserveras en så här pass skadad kvadersten?
Vad som återstår är att försöka packa in de delar av ruinkomplexet som skall bevaras i Riksbyggens och Vätterhems nybygge. Det blir en i många avseenden komplicerad uppgift, eftersom grundvattennivån är så pass hög. Vi hamnar föga förvånande väldigt nära + 89 möh, vilket motsvarar den normala höjden på Munksjöns yta. Man kan anta att stigande vatten vållade problem redan på 1600-talet, i slottet såväl som i andra delar i staden. Förmodligen är det så som de omlagda och höjda golvnivåerna inne i bastion Carolus kasematter skall tolkas. Det är svårt att tänka sig att dessa trånga, mörka och blöta utrymmen en gång avsågs fungera som förläggningar för slottets manskap. Visserligen bara under krigstid, vid de tillfällen då slottet hamnade under belägring, men även då bör tillvaron i dessa primitiva skyddsrum ha varit minst sagt miserabel.
Men nu gäller det alltså att skydda lämningarna efter bastionen inför den kommande vintern. Tjälen måste hindras från att tränga in i murverket, något som kompliceras av att kalkbruket suger upp fukt. Vi diskuterar en lösning där väggarna kläs in med en tjock isolerande duk av den typ som används vid byggen. Tilläggsisolering sker med block av frigolit som sedan täcks över med presenningar och sand (eller grus). På så sätt bör ett frostfritt djup kunna uppnås inom själva ruinen. Det höga vattenståndet med dess varierande amplitud lär vi inte kunna göra mycket åt i nuläget, men å andra sidan blir ju vattnet en fara först när det hotar att frysa. Hur förödande frostsprängning kan vara syns emellertid tydligt på vissa av de mjuka sandstensblocken. Antagligen är de skador vi noterar idag ett minne från förra gången ruinen låg oskyddad – efter demoleringen av bastion Carolus vid mitten av 1830-talet. Och det skall vi akta oss för att upprepa!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s