Bastionerna som försvann

Rivningen av den norra vallen – notera Slottsporten och kärrorna!
Det var en gång en fästning som med tiden blev överfödig; en koloss stadd i ett sakta accelererande förfall. Vid mitten av 1850-talet gav militären slutgiltigt upp sina planer på att omskapa de mäktiga vallar och murar som ännu återstod till en tidsenlig anläggning. Förråd, verkstäder och tyghus hade man redan år 1842 låtit föra över till landets nya och viktigaste fästning – Karlsborg. Nu övertogs marken av Jönköpings stad som sedan länge närt planer på att expandera över det centralt belägna slottsområdet. Nedbrytning av murar vidtog, liksom omfattande schaktningsarbeten med syftet att avlägsna och plana ut de väldiga jordvallar som omgärdade det centrala slottsområdet. Därinne rymdes nu bara det stora kronomagasinet, provinslantmäteriets byggnad samt slottshäktet.
På fotografiet härovan ser man ett hörn av den eleganta huvudporten in till slottet. Mannen mitt i bild står på vad som finns kvar av bastion Adolphus och i bakgrunden skymtar en lång rad med tvåhjuliga kärror. De påminner oss om hur hela demoleringsarbetet genomfördes – manuellt, med handkraft…
Den sista tiden – huvudporten och bastion Adolphus mitt i bilden
År 1862 anlände fotografen Wilhelm Harlev till Jönköping. För första gången blev då fästningsruinerna avbildade. Harlevs sepiatonade panoraman visar hur pass omfattande lämningarna ännu var. I bildena figurerar människor, främst insatta som måttstockar att jämföras med höga murpartier eller vidsträckta ruinfält.
På ovanstående bild dominerar det forna förborgsområdet som en öppen, torgliknande plats. I fonden ligger bastion Adolphus och Slottsporten med den ännu intakta välvda bron framför. Längre bort skymtar Västra förstadens trähuskvarter. Det är den nya staden som obönhörligt växer fram, något som också illustreras av hur Västra Storgatan nu återfått sin ursprungliga sträckning och löper rakt igenom den tidigare förborgen.
I museets samlingar finns ett tiotal av Harlevs fotografier från 1860-talets Jönköping. Tillsammans med kapten August Wiggmans tio år äldre redogörelse för befästningarnas tillstånd, utgör de en helt unik källa till information om den försvunna riksfästningen i Jönköping.
Bastion Adolphus – imponerande ännu i förfallet
Enligt de uppmätningar som gjordes av fästningsruinerna inför en tänkt renovering i mitten av 1800-talet var landbastionernas fulla höjd drygt 13 meter. Då inräknades visserligen också jordvallarna uppe krönet, men de var hur som helst imponerande byggnadsverk, ännu i det sista stadiet av förfall. På bilden av bastion Adolphus nordvästra hörn syns hela fasaden, från botten av vallgraven upp till krönet. Jämför med de vuxna männen som stolt poserar mitt i fotografiet, till synes omedvetna om den akuta rasrisken. Det förefaller som om merparten av de kluvna fältstensblock som klätt bastionens sidor vid detta tillfälle antingen brutits loss, eller bara fallit ut. Samtidigt bör man notera att det ligger anmärkningsvärt lite rasmassor nedanför murarna. Byggnadsmaterial behövdes till en modern stenstad under uppbyggnad!

Sällskap framför bastion Adolphus

Den vilar en stämning av uppsluppen utflykt över Harlevs bild med sällskapet som sitter på räcket hitom vallgraven och dinglar med benen. Bakom dem reser sig bastion Adolphus , belägen strax söder om platsen som idag upptas av fontänen framför rådhuset. Längre bort syns fästningens västra vall med vad som återstår av kurtinmurar, gallerier och kasematter. I fonden ligger den äldsta bastionen, Gustavus, som började uppföras redan omkring 1600. På fotografiet förefaller den vara tämligen intakt, för vallar och murar når ännu samma höjd längs fästningens hela västra sida.

Dessa högresta lämningar efter Jönköpings slott hade fortfarande kunnat vara ett framträdande inslag i stadsrummet. Hur annorlunda hade inte centrum tett sig i så fall! Och det var inte helt givet att ruinerna skulle försvinna; redan på 1860-talet fanns det röster som höjdes för ett bevarande. Viktor Rydberg var en av dem som talade för slottets sak; han jämförde till och med dess rester med Pompeji. Nu kanske just den liknelsen inte var så lyckad, men i takt med ett ökat historieintresse började man få upp ögonen för de äldre byggnadsverkens betydelse. Och bara ett par årtionden senare skulle antagligen inte demoleringen av fästningsruinen ha genomförts. Istället hade de kvarstående murarna restaurerats och återskapats i den nationalistiska yra som i så hög grad präglade det oscarianska Sverige.

 

Inre vallgraven med ravelinen och bastion Adolphus i norr

Det välbekanta fotografiet av fästningens västra sida rymmer många intressanta detaljer. Till exempel ser vi bakre kanten av den stora ravelinen från 1640-talet till vänster i bild. På krönet av bastion Adolphus kan man skymta den jordvall som skyddat artilleripjäser och soldater. Och nere i hörnet mellan bastionens södra flank och den västra vallen syns ett tydligt valv, ett mörkt hål in mot ruinens inre. Det är den sista återstoden av kurtinens gevärsgalleri som vi ser, resten har man redan hunnit bryta ner innan fotografiet togs. Erfarenheterna från utgrävningen av bastion Carolus har ju dessutom lärt oss att det mest attraktiva stenmaterialet, inklusive de välhuggna sandstenskvadrarna, fanns i kasematter och skyttenischer. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet skulle ha varit annorlunda på fästningens västsida, tvärtom! Det var ju den västra fronten som förväntades bli mest utsatt vid en belägring, så här byggdes gallerierna och kasematterna i två våningar.

Västra kajen – med ångaren vid bastion Christinas plats

Den sista vyn visar ett område av största intresse för oss som jobbar med utgrävningarna på Västra kajen. I förgrunden finns ett stort vitt hus; fästningens forna smedja, som under 1800-talet förvandlats till våghus. Längre bort syns det stora kronomagasinet och därbortom det nyligen uppförda cellfängelset. Fortfarande återstår ansenliga vallar, även om mycket redan grävts bort. Den forna borggården förefaller närmast kuperad – är det kanske rasmassor från slottet som ännu ligger kvar, 125 år efter branden?

Längs kajen på Munksjösidan ligger två små ångare, försedda höga skorstenar och nymodigheten propeller som vid denna tidpunkt slagit ut skovelhjulen som framdrivningsmekanism. Men skeppen har ännu segelställen kvar – för säkerhets skull. Själva kajen förfaller till en del att följa den nästan helt försvunna bastion Christinas östra fasadlinje, medan ruinområdet därbortom innehåller de oansenliga resterna efter bastion Carolus. Och kanske är den byggnad som otydligt framträder identisk med det magasin som påträffades i början av undersökningen höstenn 2011. I så fall finns också en gårdplan med noga mönsterlagd kullersten framför huset.
Av själva kurtinen, sjömuren, syns vid fotograferingstillfället inte ett spår. Den nya tiden har anlänt med moderna transportmedel och de krav som nu ställs innebär att fästningsruinen blivit till ett allvarligt hinder i framåtskridandets väg…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s