Den sista tiden

Residenset som aldrig byggdes – Carl Hårlemans förslag 1752
Några år efter slottets brand 1737 besökte överintendenten Carl Hårleman vid Överintendentsämbetet Jönköping. Han var vid denna tid en av landets i särklass mest tongivande arkitekter och hade efter Nicodemus Tessins d.y. död 1728 fått överta ansvaret för färdigställandet av Stockholms slott. Ett stort antal märkesbyggnader, slott och herrgårdar i framför allt Mälardalen, hade ritats av hans penna. Hårleman var en arkitekt på modet bland den svenska högadeln.
Anledningen till hans besök 1749 var att undersöka hur snart Jönköpings slott kunde vara upprustat och satt i stånd. Kaptenen och stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg hade då redan lagt ett förslag till ny arsenal och rustkammare på det brunna slottets plats. Men Hårleman siktade högre än så. Han presenterade ett nybyggnadsförslag till en modern residensbyggnad 1752, året före sin död. Ritningen bär starka drag av ett av Hårlemans mest kända alster – huvudbyggnaden på det skånska storgodset Övedskloster som uppfördes av Hans Ramel på1760-talet.
Man kan beklaga att Hårlemans eleganta rokokobyggnad aldrig kom att förverkligas på Jönköpings slott. Utan tvekan hade vi då haft en värdig efterföljare till franciskanernas kloster, Gustav Vasa slott och Gustav II Adolfs fästning!
F.V. von Schwerins utsikt mot fästningsruinen 1806

Låt oss först slå fast att unge Filip Verner von Schwerin, jurist vid Hovrätten och bekant med baron Posse på Rosenlund, inte var någon mer betydande konstnär. Men trots den amatörmässighet som präglar hans linjaltecknade vy sedd mot väster från Hovrättshuset, innehåller bilden många intressanta detaljer. Lite förvirrande blir det när han återger fästningens sjösida som en sammanhängande, till synes rak mursträcka. Var finns t.ex. bastion Carolus norra flank? Antagligen är det ljuset som spelat iakttagaren ett spratt. På så långt avstånd – och kanske i motljus – har vad som återstod av fästningen framstått som en enhetligt grå massa. Men det finns ändå saker man kan identifiera. von Schwerin markerar till exempel sjöporten med dess framförliggande brygga ut i Munksjön. Och murverkets ojämna överkant i söder (till vänster i bild) motsvarar exakt det stora utrasade parti av Carolus som avbildades av den långt mer talangfulle Linnerhielm tjugo år tidigare (se sista bilden i http://arkeologiijonkoping.blogspot.com/2011/10/stangningsdags-vi-ses-varen-2012.html)
Militären flyttar ut – stadsplanekarta över fästningsområdet 1850
Året 1842 blev ett av fästningens verkliga ödesår. Då avvecklades den militära verksamheten på Jönköpings slott. Vad som fanns kvar av förråd överflyttades raskt till Karlsborg, medan tyghusen och Västerport revs. Nu kunde staden på allvar börja expandera ut över mark som fram till dess varit reserverad för krigsmaktens behov.
På stadsplanekartan som upprättades åtta år senare syns ännu konturen av bastion Christina i strandlinjen. Av Carolus i söder återstår inte mycket. Antagligen har man redan utnyttjat en hel del material från vallar och bastioner till utfyllnad i vad som benämns som ”i” – Hamnens område. Detta motsvarar de tjocka sandlager vi grävde bort med grävmaskin i fältets norra del, massor som innehöll få fynd förutom de medeltida tegel som följt med vid raseringen.

Västra kajen på 1850-talet
Vid mitten av 1800-talet hade Munksjöstranden börjat förvandlas till den hamnmiljö som snart skulle permanentas med kranar, stenkajer, anlöpande passagerarbåtar och järnväg. Men ännu på den charmiga bilden ovan finns det rester efter slottsvallarna kvar på sjösidan. Inne på den egentliga borggården reser sig Provins Lantmäteriets byggnad, Kronomagasinet och Slottshäktet. Vid kajen har den tvåmastade galeasen fått sällskap av två mindre ångbåtar. Gods i olika former ligger staplat i högar på de kullerstenstäckta ytorna.
Det här är en miljö man känner igen – här grävde vi för några veckor sedan. Till denna period hör med största säkerhet det enkla magasin som påträffades omedelbart öster om kurtinmuren, liksom dess stensatta gårdsplan. Eftersom huslämningen uppförts ovanpå rasmassornas stenskärv och lösa kalkbruk är dateringen klar – byggnaden har tillkommit efter 1834-35 då bastion Carolus och kurtinen revs. Visserligen syns den inte på den här teckningen, men lagerlokaler ändras och försvinner. Ofta var hamnskjulen enkelt konstruerade och tämligen kortlivade strukturer.
I dödsryckningarna – kapten August Wiggmans rapport från 1851
En sista gång skulle militären visa ett allvarligt menat intresse för fästningen i Jönköping. Kring 1800-talets mitt hade bygget av centralfästningen Karlsborg kommit långt på väg. Som många andra militära projekt både förr och senare slukade detta gigantiska bygge landets magra resurser i rask takt. Carl XIV Johan lär till och med vid ett besök ha uttryckt sin förvåning över att murarna verkligen var av sten. Jag trodde de var byggda av guld, lär kungen ha sagt. Samtidigt stod det klart att ett effektivt försvar krävde mer än bara själva Karlsborg. I planerna ingick även att två mindre fort skulle uppföras; ett vid Vätterns norra ände nära Askersund, det andra tretton mil söderut – i Jönköping!
Så fortifikationsofficeren kapten August Wiggman fick i uppdrag av Krigskollegium att besiktiga vad som återstod av slottets vallar, bastioner och utanverk. Kunde ruinerna sättas i skick och moderniseras till vad krigföringen krävde vid mitten av det nittonde seklet? Wiggmans rapport är utförlig och går i detalj in på murverkens konstruktion och aktuella tillstånd. Han beskriver noga hur långt förfallet har gått och föreslår lämpliga åtgärder. Men till slut skedde ändå ingenting – de erfoderliga medlen saknades och krigsmakten övergav Jönköpings slott för sista gången.
Slottet som grustag – ritning från 1857 över den södra vallen
Den yngsta ritning över slottsområdet som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm är egentligen rätt sorglig. Den har upprättats i syfte att utgöra underlag då fästningsvallarna såldes av som grustag. Den bit som var aktuell för demolering vid detta tillfälle var södra sidan med dess ännu kvarstående parti av kurtinens gevärsgalleri. Snitten genom Gustav Vasas vall har lagts så att volymen grus och sand enkelt skulle kunna beräknas. Stenen i galleriet verkar man inte ha varit så intresserad av, eftersom kurtinens murar påträffats på 1980-talet. På sina ställen kvarstod de ända upp till tunnvalvens anfang. Gruset var betydligt mer värdefullt för en ort stadd i rask tillväxt; även om köparna klagade på dess kvalitet.
Sic Transit Gloria Mundi som det brukar heta – Sålunda förgår världens härlighet. Av tiggarmunkarnas kloster blev ett kungligt slott. Slottet förvandlades till en av landets största fästningar. Som blev överflödig, brann och förföll till ett vidsträckt ruinfält. För att slutligen utnyttjas som grustag….

1 tanke på “Den sista tiden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s