Vem mätte upp bastion Adolphus?

Den mystiska uppmätningsritningen
Nere i länsmuseets arkiv finns ett antal mappar som innehåller olika former av dokumentationsmaterial från Jönköpings slott. I en av dem ligger en anonym ritning, utförd på gulnat milimeterpapper. Den sirligt skrivna texten berättar vad vi ser :
Plan – Genonskärning af bastionen å Residenstomten. Den streckade ytan utmärker genomskärning af murarna under hvalfvederlagen. Den färglagda ytan utmärker murarna i dagen.
Skalan är angiven i fot. Fler uppgifter finns inte. Men bastionen ”på Residenstomten”? Det handlar om slottets nordvästra hörnverk – bastion Adolphus. Och uppmätningen visar en situation där murarna är på väg att brytas ner, eftersom övervåningen bara beskrivs som ”murar i dagen” medan bottenvåningens kasematter, kanonvärn och förbindelsegångar fortfarande står intakta. Ett problem är att vår ritning med största sannolikhet är en kopia. Både det förtryckta pappret och handstilen talar sitt tydliga språk. Äldre än tidigt 1900-tal kan den knappast vara. Då hade bastion Adolphus redan varit försvunnen i en halv mansålder – så vad ÄR detta för en ritning? Vem har utfört den? När? Och till vilket ändåmål?

Harlevs fotografi av bastion Adolphus och slottets port
På Wilhelm Harlevs bildsvit över fästningsruinerna år 1862, den första – och enda – fotodokumentation som finns från Jönköpings slott, står ännu bastion Adolphus till full höjd. Det förfallna murverket reser sig drygt 13 meter över vallgravens botten och på krönet ligger ännu de jordvallar som skyddat slottsartilleriet kvar. Men bara nio år senare försvann de allra sista synliga spåren av fästningen. På så sätt kan vi tidsfästa vår uppmätningsritning – originalet är gjort kring mitten av 1860-talet.
Så var det frågan om syftet med ritningen… Att ett viktigt historiskt minnesmärke, tillika ett av få i Jönköpings stad, skulle skatta åt förgängelsens gick inte obemärkt förbi. Åtskilliga röster höjdes till ruinens försvar. Bland dem fanns författaren Viktor Rydberg som rent av beskrev ruinfältet som ett lokalt Pompeji. Det ligger utan tvivel en spännande forskningsuppgift och väntar i arkiven. För berättelsen om en strid kring kulturvärdens betydelse i ett föränderligt stadsrum för 150 år sedan har ju i högsta grad paralleller till vår egen tid!
Här passar också ritningen i länsmuseets arkiv in. Någon historiskt intresserad person har under pågående rivning försökt dokumentera de sista lämningarna av Hans Flemings byggnadsverk; en insats i elfte timmens allra sista minuter. Vem det var kan man i nuläget bara spekulera om. Däremot kan man ha vissa teorier kring varför kopian utfördes. År 1912 var det trehundra år sedan Jönköping brändes i Kalmarkriget, bara för att återuppstå på sin nya plats året efter. Tidningsmannen Rudolf Björkman (1850 – 1916) tog sig an sin stora uppgift på 1910-talet; att på uppdrag av stadsfullmäktige beskriva stadens växlingsrika historia från äldsta tider till nutid. När man idag läser den monumentala Jönköpings historia (med Björkman som redaktör och delförfattare men utgiven 1917 – 21, först efter hans död) slås man av detaljrikedomen i det gedigna verket. Problemet ligger i de knapphändiga källangivelserna. Men noggrannheten i vad som beskrivs går inte att bortse från, så Björkman har med största sannolikhet suttit med det skriftliga källmaterialet framför sig. I många fall handlar det om dokument som vi idag inte kan återfinna. Och här – eller bland det nyuppsatta artilleriregementets många historiskt intresserade officerare – passar kopian väl in som ett arbetsunderlag när fästningsverken skall beskrivas.
Lodbild över bastion Carolus ruiner i september 2011
Om man istället övergår till att analysera vad ritningen egentligen visar, är det framför allt bottenplanet med sina välvda rum som kan jämföras med den ruin som frilagts 2011. De kvadratiska kasemattterna är lätta att känna igen, liksom de avsmalnande kanonvärnen. Intressant är att utrymmena till vänster i bild, dvs. på bastion Adolphus västra sida ut mot vallgraven, är smalare och mer likt en korridor. Här är också nischerna avsevärt mindre. Vad vi ser är ett gevärsgalleri, varifrån fästningens soldater skall kunna beskjuta fiender som trängt ner i den breda inre vallgraven.
Mot öster finns ett flankförsvar med kanoner av samma slag som vi sett i bastion Carolus, men också anläggningar som har med försvaret av slottets huvudport att göra. En nyttig detalj är att ritningen visar två nivåer av bastionen, dels bottenvåningen i höjd med valvanfangen, dels grundmurarna till ovanvåningen. Utifrån dessa uppgifter blir det möjligt att beräkna vinkeln på hörnverkets fasad. Detta kan sedan jämföras med hur murarna framträder i äldre ritningar, samt på Harllevs fotografier från 1862.

Detalj från Hans Flemings perspektivritning av slottet 1617

 

Det finns ytterligare en detalj i vår anonyma ritning som förtjänar att uppmärksammas. Det fasta slottsartilleriet var till för att ge flankskydd; dess eld skulle bestryka fästningens murar och massakrera de fiendesoldater som nått så långt att de förberedde en stormning av murarna. För Adolphus del innebär detta att bastionens södra och östra flank skall vara försedd med kanonvärn. Och dom pjäserna fanns mycket riktigt på plats. Men enligt uppmätningsritningen från mitten av 1860-talet existerade ytterligare fem, eventuellt sex, kanonvärn på den norra sidan! Vad var avsikten med dessa?
Enligt alla befästningskonstens regler skulle närförsvaret på den lägsta nivån i en bastion skötas med gevärsgallerier där försvararnas skyttesoldater stod väl skyddade. Om man undantar det flankförsvar som beskrivits ovan, fanns artilleripjäserna placerade högre i byggnadsverket så att deras längre skottvidd kunde utnyttjas. I Jönköpings fall innebar detta att merparten av kanonerna stod ovanpå bastionerna, bakom skyddande jordvallar.
Förklaringen till de kanoner som placerats lågt ner, på norra sidan av bastion Adolphus, blir emellertid uppenbar när man studerar slottsbyggmästare Flemings egen perspektivritning från 1617. Den erfarne arkitekten har gjort ett tillägg till idealplanen. Orsaken är behovet av flankförsvar nere i den breda vallgrav som skiljer förborgen från det flacka området väster om slottet. De fem pjäserna var avsedda till att avfyras rakt norrut, så att de dödliga molnen av spik och järnskrot skulle spridas längs vallgravens botten. Här har den anonyma 1800-talsritningen bidragit med en viktig detalj när det gäller hur försvaret av Jönköpings slott – vår försvunna riksfästning – var tänkt att gå till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s