Den förkolnade medeltiden i Odensjö

A1230 – bara en sönderplöjd härd?

Det är inte alltid som en utgrävning ger de resultat man förväntar sig. När vi hösten 2010 började undersöka Odensjö Västergård räknade alla inblandade med att den medeltida bebyggelsen skulle dyka upp i någon form; trots att svåra sentida odlingsskador hade registrerats inom hela bytomten.

I skriftliga källor omtalas odhensioo för första gången i samband med en pantsättning år 1394. Den by vi möter i Tveta härads jordebok 1542 var med sina sju gårdar stor för småländska förhållanden. Och eftersom frälseägandet var påfallande stort har det möjligen funnits en äldre huvudgård på platsen. Dessutom låg det spektakulära gravfältet Barnarp 328 med dess minst sextio gravar från romersk järnålder på åskrönet alldeles norr om bytomten. Och eftersom några detektorfynd antyder att det funnits numera bortplöjda vikingatida gravar på samma plats borde boplatserna ligga nära. Så målsättningen var given – spåren efter en medeltida gård och möjligen också dess äldre föregångare fanns med stor sannolikhet på det fina terrassläget alldeles norr om Barnarpssjön. Men riktigt så enkelt blev det nu inte.

En kolningsgrop undersöks
När utgrävningen närmade sig sitt slut efter fyra veckor hade vi dateringen av Västergården klar. Så gott som all verksamhet föll inom tidsperioden 1650 till 1824, dvs. från bildandet av säteriet Odensjö gård fram till enskiftet. Spåren efter äldre aktiviteter var minst sagt svaga. Men inom en yta på ca 75 kvadratmeter låg spridda bitar av ett kraftigt förslaggat material, sannolikt från en ugnsvägg. Dessutom påträffades tre rejäla bottenskållor av järnslagg i grannskapet. Det har stått en enkel schaktugn på platsen och man har ägnat sig åt lågteknisk järnframställning. Den typen av lämningar finns det gott om i trakten.
Vad som återstått av själva ugnen har med största sannolikhet förstörts för mycket länge sedan; troligtvis redan då Västergården uppfördes vid 1600-talets mitt. Men strax intill fanns ytterligare en anläggning, de sorgliga odlingsskadade sot- och träkolsfläckar som är så typiska för fullåkersbygder. Härdresten hade noterats redan vid förundersökningen år 2007; nu tre år senare sparades den till grävningens elfte timma. ”Att undersöka i mån av tid” som det brukar heta. Men anläggningen A1230 skulle visa sig vara mer spännande än man kunnat vänta sig.
Medeltid på Västergårdens tomt – kolning!

Istället för en millimetertunn yta av kringdragna brandrester kunde vi med grävmaskinens hjälp tömma en oval grop på 2,7 x 2,0 m som var nästan meterdjup. Lagerbilden med intakt, men förkolnat timmer i botten visade vad det var frågan om – en kolningsgrop av medeltida typ. Den passade bra nära en järnframställningsplats, men sämre inne bland hus. För även om exempel finns på motsatsen, ville man nog där så var möjligt hålla sina eldfarliga verksamheter en bit bort från gårdstomten.

Här fanns en bra förklaring till varför medeltiden saknades under den från de äldre kartorna kända Odensjö Västergård. Vi har inte hittat den första gårdsplatsen ännu. Vad som undersöktes år 2010 representerar snarast en förändring av bystrukturen, något som skall ses mot att en ny adlig sätesgård etableras.

Träkol gjort på ekvirke!

När 14C-dateringen av träkolet kom föll ännu fler pusselbitar på plats. Kolningsgropen A1230 hade använts under tidig medeltid, närmare bestämt inom intervallet 1040 – 1170 AD. En inte alltför vild gissning är att man framställt järn i schaktugnen under ungefär samma period. Men den stora överraskningen kom med vedartsbestämningen. Analysen gav inte det förväntade svaret – furu. I Odensjö har man nämligen utnyttjat ek till råvara för kolning. Borde inte ekvirket ha reserverats för andra ändamål? Under vilka omständigheter väljer man att göra träkol av det bästa tänkbara byggnadsmaterial man haft tillgång till?
Man kan tänka sig två bra skäl, som i och för sig inte utesluter varann. Har träkol gjort på ekvirke haft egenskaper som varit speciellt eftertraktansvärda? Det är fullt möjligt, men i så fall är det frågan om en kunskap som gått förlorad. Eller har man för en tid haft så god tillgång på ädellövskog att man inte brytt sig om vilka träslag som hamnat i kolningsgropen? Här tänker arkeologen närmast på en period av förändring; då skogen och beteshagarnas träd avverkas i samband med en odlingsexpansion. Kan det var detta vi tycker oss se i Odensjö – bylandskapets etablering i tidig medeltid? Det tillfälle då åkermarken uppe på platån norr om bytomten öppnas och tas i anspråk för spannmålsodling? Det är fullt möjligt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s