Vittring

We go back a long time, Catharina och jag.Vi lärde oss kravla på Kulturgeografen när den fortfarande låg kvar på Norrtullsgatan. Vi lärde oss gå bland rösen och stensträngar i Västergötland, och det var där, mellan bandparcellerna i Gisslarp och Läggared, som vi  för första gång kände vittring. Ögonblicket då svansen reser sig, nosen riktas och man vet att man har fått upp ett spår. Vittringen som nästan alltid ledde rätt, som gjorde att vi plötsligen såg och inte minst kände i fötterna de nästan osynliga terrasserna, endast några centimeter höga, som låg där utanför det mer markanta och lättlästa stensträngsområdet, som gjorde att vi hittade fägatorna och gravarna. Vittringen gav energin som gjorde att vi kunde arbeta tills mörkret föll och vi inte kunde se siffrorna på teodolitens gradskiva längre. Intellektet skärptes och vi kunde komma fram till något, en lösning på problemet, en plötslig insikt om hur våra spretiga observationer hängde samman.
Sen har det gått några år och vi har lärt oss att både springa och lomma, vi har också lärt oss hur bekväm man blir av rutiner, lön en gång i månaden och hur all vittring så gott som upphör när man måste knyta upp sina fältbesök mot ett diarienummer och anpassa arbetsdagen till en kostnadsberäknings ram. Inte så att vi gör några dåliga jobb, tvärt om, men det som en gång var upptäckarglädje, intuitiva förnimmelser, prövande av idéer och en mer eller mindre kvalificerad analys, har ersatts med ryggmärsgskunskap, en ganska färdig uppsättning analysverktyg, en mättnad och ett visst mått av rutin. 
Sen åkte vi på husmorssemester, vi gör det ibland. Till kloster på kontinenten, till Visingsö, till något hemsökt sanatorium…Denna gången hamnade vi i Sävsjö där vi bland mycket annat, ganska otippat, erhöll nya insikter om ishockeyspelarens världsbild och skaldefömåga.  
Efter en god natts sömn gjorde vi en avstickare för att titta på lite bandparceller när vi ändå hade vägarna förbi…. Låt mig bara inflika att resans syfte inte var att titta på fornlämningar och vi kom aldrig så långt som till bandparcellerna heller. Tät granskog öppnades upp och där låg hygget. Färska sår skar genom marken och vi såg det första masakrerade röjningsröset. Handbromsen i, stövlarna på och ut ur bilen med mobilkameran i högsta beredskap. Röjningsrösen av modell äldre låg uppfläkta och den fossila åkermarken, det som ligger mellan röjningsrösena, var söderkörd till ogenkännlighet. Vi började jaga efter flera spår av förödelsen, var låg graven, som ju borde finnas där, jo där var den. Någon skogskonsulent hade finkänsligt satt en snittslad pinne i stenröset, medventen om att detta nog var några kulturstenar som inte fick förstöras, men dikt intill var jorden sönderplöjd och stenar uppvräkta. Var detta ett registrerat område? Rent av fast fornlämning? Hur stort var det? Skulle det gå att efterundersöka? Fanns det bandparceller här?



-Känner du vittringen, frågade Catharina. Och där var den, känslan från förr, från Västergötland, från tiden då man fortfarande kände hunger. 

      


Sår i fornlämning, ett röjningsröse som förblöder. 



            



En grav som en ö i förödelsens landskap







Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s