Vårt romerska bad…

Ann-Marie, Karin och Lasse rensar i ett valv. I fonden Atollenbygget…

Den varma och framförallt snöfattiga vintern har varit oss till stor hjälp. Murarna i bastion Carolus har inte frusit sönder; tvärtom har de klarat sig riktigt bra under frigolitblock, byggduk och sand. Däremot kan man se hur kalkbruket i kurtinmuren – som inte skall bevaras och därför inte skyddats – har lossat och delvis lösts upp. Att så lite snö föll under vårt vinteruppehåll har också medfört att grundvattennivån nu är lägre än i höstas. Därför har vi kunnat börja tömma ur kasematterna på de där sista 20 cm rivningssten och bruk som vi tvingades lämna ifjol. Lasse började försiktigt avlägsna stenskrotet med maskin. Ganska snart kom vi ner på en sandnivå som täcks av ett tunt skikt organiskt material. Antagligen är det resterna av ett ursprungligt trägolv som nu har påträffats. Det är sannerligen inte mycket som finns kvar, men så har också åtskilliga ton sten, tegel, murbruk och jord pressat ner och krossat detta golv.

Vårt nya romerska bad – notera bänken under kanonporten!

Men det känns bra att ha fått bort alla rasmassor. Det har blivit ännu mer ruinkänsla då murarna ”höjts”. Nu upplever man rummet, kasematten, mycket tydligare. Ett roligt fynd var den låga bänk som har murats upp alldeles innanför kanonporten. Vad den tjänat för funktion kan man fråga sig. Kanske har kanonjärerna kunnat ställa av viss utrustning på bänken, grejor man behöver ha till hands då kanonen snabbt skall rengöras efter skott och därefter laddas på nytt.

Fast man måste erkänna att intrycket av ruinrummet för närvarande kan bli lite fel. Med fem centimeter grundvatten över hela golvet liknar det hela mest av allt bassängen i ett romerskt bad…

Dörröppningen in i kasematten

Ett mysterium från i höstas har fått sin lösning. Det gäller den oförklarliga öppningen mellan väggarna i den västra kasemattens sydvästra hörn. Då föreföll det oss som om man aldrig hade murat klart, utan låtit allt stå ofullbordat. Hur man sen skulle ha kunnat lägga in ett kryssvalv i kasematten utan fyra ordentliga hörn som valvet kunde vila på var mer än vi förstod. Men det var då, i oktober 2011. Ett halvår senare står vattnet lägre och vi kommer åt att frigräva det förbryllande murpartiet. Och plötsligt står vi med en dörröppning istället. Det finns murfundament hela vägen, liksom en karmsten som rubbats ur läge. En smal passage har fungerat mellan kasematten och bastionens inre delar. Men varför det? En bastion var ju i princip en jordkulle vars sidor stöttades upp av murar och kasematter. Gissningsvis har dörröppningen varit något man haft bruk för under själva byggtiden, men den kan förstås också ha lett in till en trätrappa upp till bastionen krön.

Med mer lager bortgrävda från stranden börjar ruinen se rätt imponerande ut

Även stranden har schaktats ner en bit. De lager som utgjort markyta under sent 1700-tal har genomsökts med metalldetektor och det har grävts rätt många provgropar. Resultatet har varit magert. Antagligen har denna lilla bit av Munksjöns strand varit svårtillgänglig där den låg direkt nedanför fästningsmuren. Få människor har haft anledning att vistas där. Men nu tänker vi gå ner till de lager som motsvarar den tid då både fästning och slott fungerade – Dahlberghs och Flemings 1600-tal!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s