Vem drack ur de kinesiska kopparna…?

Kinesiskt 1700-talsporslin, funnet i kvarteret Apeln
Det porslin som importerades från Kina fungerar som en daterande ledartefakt när man undersöker stadsbebyggelse. Innan det Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) på allvar inledde sin verksamhet under 1730-talet var de porslinsföremål som letade sig till Sverige förhållandevis fåtaliga och högt värderade av sina ägare. Men de skeppslaster som landades i Göteborg med början den 29 augusti 1733, då skeppet Fredericus Rex återvände efter sin resa till Canton, skulle ändra på den saken. SOIC´s första framgångsrika handelsfärd var över efter 550 dagar. Ytterligare 132 svenska expeditioner skulle följa i hennes kölvatten under åren fram till 1806, då den fjärde oktrojen (tillståndet att bedriva handel) löpte ut. Bland de bulkvaror som fyllde skeppens lastrum kom det väl förpackade porslinet att ta upp stort utrymme. Från bevarade listor vet vi att cirka 430 000 föremål av porslin stuvades ombord bara i den allra första lasten. Häri ingick 305 kompletta matserviser, 579 tekannor samt 21 170 tallrikar. Det kinesiska porslinet var på väg att bli en exotisk massvara som raskt spreds ut över landet.
Porslinsskärvornas fördelning inom de undersökta tomterna i kv. Apeln
Idag tänker vi gärna på Frihetstidens och den gustavianska epokens fascination för allt kinesiskt. Formspråk som gick igen i såväl arkitektur som konst och mode. Dryckesvanor som ändrades med införseln av te, och inte minst det fulländade tunna porslinet som lokala producenter sökte kopiera efter bästa förmåga. Möjligen ser vi idag porslinet i ljuset av antikmagasin och auktioner som något mer exklusivt än det verkligen var i sin samtid. För vad som står klart när man arkeologiskt undersöker 1700-talets stadsgårdar är att de lättfunna vita skärvorna förekommer i snart sagt alla miljöer. Självfallet fanns det oerhörda skillnader i pris och kvalitet mellan olika sorters kinesiskt porslin, men även de mindre väl bemedlade grupperna i samhället fick möjlighet att införskaffa den enklaste sortens blåvita skålar. Utifrån sina begränsade resurser kunde man ta del av nymodigheterna som såldes från vagnar på marknaderna och i stadens handelsbodar.
Men hur uppträder egentligen porslinsskärvorna när man kommer ner på den mikronivå som en arkeologisk utgrävning erbjuder? Kan vi rent av se vem som drack ur de kinesiska kopparna? I kvarteret Apeln, där ett stort antal byggnader från åtta hantverks- och köpmansgårdar undersöktes 2004 (varav fyra tomter i sin helhet), framkom ett rikt material av kinesiskt porslin. Men det mönster som framträdde skulle visa sig vara ett annat än det förväntade. Vid den tid då porslinet verkligen började bli var mans egendom, kring 1750, hade verksamheterna i kvarteret förändrats. Vad som från början varit en specialiserad del i staden med gårdar underställda det kungliga vapenfaktoriet präglades nu av handel, utskänkning och skinnberedning. Men i en av de undersökta gårdarna fortsatte pistolsmeder sin tillverkning fram emot seklets slut. Efterfrågan på välgjorda privata handeldvapen fanns kvar bland traktens adel och garnisonens officerare.
Om man betraktar spridningskartan ovan ser vi längst till vänster de olikfärgade rektanglarna symbolisera husraden på gården som ägdes av köpmansfamiljen Gylling. Därefter följer tomt 35 där Olof Berggren och efter honom Lars Liedberg tillverkade pistoler, samt dubbelgården på tomterna 36 och 37 som ägdes av stadens murarmästare Anders Larsson Drake men där också garveriverksamhet bedrevs. Notera att vissa av huskropparna har kluvits på ritningen, så att även äldre byggnader där porslin påträffats kan visas. För just vid den här tiden skedde en omfattande utskiftning av husen längs Munksjöns norra strand. Förslitning och förfall, tillsammans med nya krav föranledde nybyggnationer.
Kinesiskt porslin från första delen av 1700-talet. Blå och gul dekor med persiska influenser.
Det oväntade är att det kinesiska porslinet inte förekom med störst frekvens hemma hos köpman Gylling. Det hade man annars kunnat vänta sig i en handelsgård där man haft utskänkning och kunnat ordna inkvartering för resande. Men trots en noggrann dokumentation av byggnadslämningarna hittades inte en enda kinesisk skärva i bostadshuset 30 med dess stora kök. I resten av gården med dess verkstäder, stall och magasinsbyggnader låg bara fåtaliga skärvor ganska jämnt fördelade. I den Gyllingska fastigheten har man förvisso haft tillgång till modernt importerat porslin, men det har inte varit vanligare där än i någon annan stadsgård. Uppenbarligen var detta ingen produkt som herr hökaren sålde.
I garvaregården fanns skärvorna samlade till förrådsbyggnaden 42, vilket skulle kunna passa med dess placering nära gårdens kök. Men på denna tomt var importporslinet ännu mera sällsynt än hos köpmannen. Och rimligtvis var ju en valkare eller karduansmakare inte någon av stadens rikaste hantverkare. Här skulle den låga frekvensen av porslin kunna avspegla en reell skillnad i social status och i hushållens köpkraft.
Den stora överraskningen utgörs av tomt 35, pistolsmedernas gård. Här förekom kinesiskt porslin bokstavligen överallt. I det ålderstigna bostadshuset 120 påträffades skärvorna utspridda i golvlagren, liksom i smedjan 122, ekonomibyggnaden 223 och bostadshuset 123. Men den största koncentrationen hittades i golvet till den enkelt uppförda sjöboden 124. Eller kanske är det riktigare att säga i det omtrampade jordgolv som ursprungligen hade utgjort såbädd i tobaksspinnare Lauenbachs lilla odlingslott. Här, bland rester av blomsterkäppar och ett litet äppelträd, låg de kinesiska skärvorna tätt; en indikation på hur växterna (tobaksplantorna?) götts med hushållsavfall.
Bilden är klar – det var oväntat nog i pistolsmedernas hushåll som man nyttjade mest kinesiskt porslin. Men varför var det så? Handlar det om personlig smak, där en tämligen välbeställd vapentillverkare hade både råd och lust att lägga pengar på exotiska modevaraor? Så kan det förstås ha förhållit sig; att duka upp sitt bord i fina salongen med en kostbar servis var en viktig stausmarkör för en framväxande borgarklass. Men det finns indikationer i fyndmaterialet som pekar åt ett annat håll. För bland skärvorna förekommer ett par mycket exklusiva inslag; porslin av en kvalitet som bör ha legat långt bortom möjligheternas ram till och med för den mest ambitiöse pistolsmed. Vi talar dels om ett tidigt porslin vars dekor uppvisar influenser från samtida persisk keramik. Den här sorten finns tidigare bara representerad med fynd från Ostindiska Compagniets tomt i Göteborg och som hela kärl i Gustav VI Adolfs egen samling på Stockholms slott. Dessutom hittades bitar av beställningsporslin i tomt 35. Då handlar det om mönster som skapats i Sverige, sänts till Canton för målas på porslin som sedan forslats hem av SOIC’s skepp. Det var den mest exkusiva och dyrbara typen av serviser överhuvudtaget; framtagna till ett pris som bara adelspersoner och storköpmän maktade med att betala. Men nu finns också dessa skärvor bland fynden som samlades in sommaren 2004 från tomt 35 i kvarteret Apeln i Jönköping.
Vad är det som har skett? Varför ligger allt detta porslin hemma hos pistolsmederna Berggren och Liedberg? Kanske är det så att vi skall fundera över vilken betydelse gåvor hade ännu på 1700-talet. En nöjd beställare kan ha skänkt bort lite statusporslin samtidigt som han hämtade ut det eleganta schatullet med de båda nya pistolerna. I så fall är det spåren av generös dricks vi ser i skärvmaterialet. Eller var det kanske så att den unge herr löjtnanten, friherre von X. inte hade råd att betala för sin beställning, skuldsatt som han var efter alltför vidlyftiga aftnar med spel om höga insatser borta på officersmässen? Och mot ett vagt löfte om betalning i reda mynt ”lite senare” tvingades en luttrad hantverkare i Jönköping acceptera några färggranna koppar och fat istället för de klingande silvermynt han hade förväntat sig att få…

1 thought on “Vem drack ur de kinesiska kopparna…?

  1. Får mig att tänka på den bit porslin från skottland jag hittade på ladugårdsplanen. Skulle tro att den en gång kommit från en servis införd av Sandersons eller Elder när gruvan var i drift på 1800-talet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s