En omvärdering av byggmästare Fleming?

Ruinen av bastion Carolus sommaren 2012

Det är inte utan att man har undrat över vad som fick den erfarne slottbyggmästaren Hans Fleming att ge sig in på ett vågspel som bygget av bastion Carolus. Han hade som ung man värvats av Johan III redan i början av 1580-talet; en god representant för den kunskapsöverföring som skedde mellan kontinenten och Sverige under renässansen. Bildhuggare, byggmästare och arkitekter var efterfrågade – och i Hans Fleming samsades alla tre kompetenserna. Med åren fick han alltfler viktiga uppdrag vid de kungliga slotten och i de nya städer som kungamakten planerade. Han var verksam på Nyköpings slott, Stegeborg, Vadstena och från 1600-talets första år blev han också huvudansvarig för de nya befästningar i Jönköping som skulle förvandla Gustav Vasas förfallna och brandhärjade slott till ett starkt och tidsenligt utrustat lås för infallsvägarna mot centrala Sverige.

Perspektivskiss över de pågående befästningsarbetena vid Jönköpings slott 1605

På den ofta återgivna perspektivritning över byggarbetsplatsen Jönköpings slott från år 1605 som tillskrivs Fleming, ser vi fronten mot söder närma sig fullbordan. Den sydvästra landbastionen, Gustavus, har redan murar stående till full höjd, även om jordfyllningen saknas. Gevärsgalleriet mellan de södra bastionerna finns på plats och ut mot sjön har det mindre hörnverket Carolus påbörjats. Till skillnad från den mäktiga bastion Gustavus med sina två våningar är Carolus genom sitt mindre utsatta läge bara avsedd att byggas i ett plan. Och murarna sträckning har inte fullbordats; ännu återstår mycket arbete vid Carolus. De kanonkasematter vi grävde ut förra sommaren kan emellertid lätt identifieras på ritningen, liksom den smala skyttegång som vätter ut mot vallgraven i söder. Här skulle inga kanoner stå, bara knektar med gevär – redo att ta emot ovälkomna besökare nere i vallgraven.

Den oväntade murfyndet …med riktning in mot bastionens centrum!

Hur som helst, bilden av bastion Carolus kändes ganska klar och komplett efter förra årets undersökningar. Det fanns – och finns – en rad frågetecken kvar, men egentligen inget som berörde byggnadsverkets planform. Det var en spetsbastion, ett medelstort hörnverk som avsetts att samverka med stadsbefästningens artilleri på andra sidan Munksjön. En genomtänkt lösning när det gällde försvaret av den skyddade hamnbassängen i sjöns norra del. Med en viktig invändning – man hade byggt alldeles för långt ut på osäker grund. Stranden var nämligen både bråddjup och utsatt för erosion av det strömmande vatten som Tabergsån för genom sjön mot utloppet i Vättern. Priset för denna oförsiktighet var högt; fästningsmurarna drabbades så gott som omgående av svåra sättningar, sprickbildningar och ras. Redan 1617 bad Hans Fleming i ett bevarat brev om kungens tillåtelse att riva och ommura delar av nybygget. Hur kunde det gå så illa? Varför bortsåg en erfaren byggmästare som Fleming från riskerna?

Ett brett, välgjort murfundament med skådesida åt båda håll…

Vi antog att den frågan skulle förbli obesvarad. Men en ledtråd dök upp så här i utgrävningsprojektets allra sista stund. Egentligen handlade det om ett rent rutinjobb; en övervakning av det smala schakt där den södra ytterväggen till Riksbyggens nya hus skall placeras. Dragningen är sådan att den förstås passerar rakt genom murar och skyttegång i bastionens östra fas, närmast Munksjön. Beklagligt – men nu var den biten redan sågad, dokumenterad och genomgrävd. Återstod partiet med jord och sandfyllning inne i mitten av bastionen. Här skulle antagligen inget komma. Så fel man kan ha…

För här påträffades ett välgjort murfundament som löpte parallellt med bastionens östra fasad, men som låg 12 till 15 m väster om denna. Det handlade om en drygt 3 m bred mursula bestående av grund och första skiftet dagermur. Båda sidor av muren förefaller att ha avsetts som skådesidor; här handlade det om noga kluven och tillhuggen sten; inte alls det oberabetade stenmaterial som annars karaktäriserat de frilagda kasematternas baksidor. Vidare förekom inga som helst spår efter kalkbruk inom det begränsade avsnitt av muren som kunde friläggas. Vi stod alltså inför något som inte alls passar in i de hittillsvarande tolkningarna – en bred och välgjord mur som skulle vara synlig från båda hållen. En mur där grunden lagts ut med stor noggrannhet, men där inget mer gjorts. Vad var nu detta?

Bastion Gustavus – notera de små innergårdarna i vinkeln mot kurtinmurarna!

Den allra första tanken var att vi påträffat början till en s.k. ”Place des Armes” – en mindre muromgärdad gård där garnisonens knektar samlades innan man gjorde utfall mot en fiende som brutit in genom de yttre befästningarna. Ett projekt som stoppats och glömts bort i kaoset inför den danska belägringen sommaren 1612, då den halvfärdiga fästningen skulle göras stridsklar i en hast. Den typen av fortifikatoriska finesser är annars väl belagda från landbastionerna Gustavus och Adolphus där de syns på ritningar och planer. Vid den kartering med georadar som genomfördes 2010 över bastion Gustavus bekräftades förekomsten av dessa utrymmen. Men när det gäller den nu upptäckta muren motsägs en sådan tolkning av murfundamentets riktning och av det faktum att dess finaste sida vätter mot öster – in mot jordfyllningen i bastionens mitt!

Ritning över Jönköpings slott, daterad 1701-02 men troligen utförd efter en äldre förlaga.

Istället är det kanske så att vi bör fundera på att omvärdera byggmästare Fleming? Är det inte rent av fundamentet till vad som från början avsågs bli bastion Carolus sjösida som nu påträffats? I så fall ligger den muren avsevärt mycket bättre till än den östra fasad som sedermera kom att uppföras. Så här pass långt innanför stranden skulle rasrisken ha minimerats. Fästningens sydöstra hörnverk skulle visserligen ha varit ganska obetydligt till storleken, men det hade i alla fall inte riskerat att störta ut i Munksjön. Frågan är varför man frångick denna sunda och avsevärt mer realistiska plan. Är det kungens röst man hör i bakgrunden med en befallning om att bygga större och bestycka tyngre? Kan nya planer på stadsbefästningar kring ett till Öster flyttat Jönköping ha spelat in? Dessförinnan hade knappast kanonkasematterna längs sjösidan haft någon större funktion; fortifikatoriskt sett hade ett gevärsgalleri varit fullt tillräckligt.

Det finns all anledning att se närmare på vad som förvaras i Krigsarkivet  – det är inte alla ritningar som ger en entydig bild av symmetriskt utformade befästningsverk. Det räcker med att lyfta fram en sällan publicerad ritining som daterats till 1701-02, men som med största sannolikhet återgår på en äldre förlaga. Här ser bastion Carolus helt annorlunda ut… Det kommer att bli spännande att jämföra de äldre kartorna och ritningarna med inmätningar från dels utgrävningarna 2011-12, dels karteringarna med georadar 2010-11. Finns det kanhända fler ofullbordade detaljer som kan spåras i fästningens ännu bevarade partier? Men framför allt skall vi nog skänka en tanke till byggmästare Fleming. Det har inte varit lätt att tjäna egensinniga Vasakungar. Oavsett att man visste vad som var den bästa lösningen hade man bara att följa en Karls eller Gustav Adolfs infall. Kanske unnade sig Hans Fleming ett stilla leende; ett ”Vad var det jag sa” när kungens storslagna artilleribastion började spricka? Men vi kan vara säkra på att han i så fall yttrade de farliga orden i all tysthet, då ingen hörde…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s