Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s