De svåra ämnena – hur berättar man smärtsam historia?

Stadlandets spets, söder om Ervik och Vestkapp

Stadlandets spets, söder om Ervik och Vestkapp

Stadlandet, den halvö på norska Vestlandet som sträcker sig längst ut mot Atlanten, är en av de vackraste platser jag vet. Det handlar om en dramatisk klippkust som är lika magnifik oavsett hur vädrets ombytliga makter beter sig. Och i bukten vid Ervik ligger en av de finaste sandstränder man kan tänka sig. Men ingen badar där, bara enstaka surfare prövar lyckan i dyningarna. Vattnet är isande kallt. Långt därute ser man det vita skummet från vågor som bryter över Boktyven, ett farligt skär som fått sitt namn efter att en skuta lastad med den norske prästen och författaren Petter Dass tillhörigheter förlist.   

Stranden vid Ervik med fästningsklippan Hovden i bakgrunden

Stranden vid Ervik med fästningsklippan Hovden i bakgrunden

Emellertid har alla paradis sina dolda mörka sidor. Det gäller inte minst kusten ute vid Stadlandets spets. För här återfinns spåren efter krigsårens tragedier; vittrade och övervuxna men likafullt tydliga för den som ger sig tid att leta. Hösten 1943 sänktes DS Sanct Svithun, en av Hurtigruttens passagerarångare, av engelskt bombflyg varvid minst 50 personer omkom. Vraket ligger ännu kvar vid det skär där hon sattes på land. Skeppets ångvissla gör nu tjänst som kollektbössa i det lilla minneskapellet nere vid stranden. Men Ervik och berget Hovden rymmer ytterligare en smärtsam historia.

Tysk bunker med fundamentet till en luftvärnspjäs i förgrunden

Tysk bunker med fundamentet till en luftvärnspjäs i förgrunden

På Vestkappsklippan, belägen norr om Ervik, byggde den tyska ockupationsmakten en avancerad radarstation som togs i drift år 1944. Avsikten var att kunna övervaka en strategiskt viktig sträcka av den norska kusten. Därigenom skulle trafiken längs seglingslederna söderut mot Bergen och norrut mot Ålesund varnas mot överraskningsangrepp. För att skydda själva radaranläggningen uppfördes ett antal stora luftförsvarsanläggningar i området runt klippan. Marine Flak Batterie 2.702 Ervik var en av dessa ställningar.

Tysk tunnel som sprängts genom berget Hovden. Avsedd som skyddsrum för soldaterna och förrådsutrymmen.

Tunnel som sprängts genom berget Hovden. Avsedd som skyddsrum för soldaterna och till förrådsutrymme.

Anläggningen uppe på Hovden påbörjades 1942 och stod klar två år senare. Ett antal större och mindre luftvärnskanoner hade då placerats ut på berget, bunkrar och förläggningsbaracker hade byggts, vägar anlagts och ett omfattande tunnelsystem hade sprängts ut. Som arbetskraft använde tyskarna slavarbetare; ryska krigsfångar som fraktats till ett läger nere vid Ervik. De utnyttjades hänsynslöst och ett trettiotal dog av svält, sjukdomar och misshandel. Idag vilar de i gravar nere på den lilla förfallna kyrkogården invid Sanct Svithuns minneskapell; några av världskrigets otaliga anonyma offer.

Kyrkogården vid minneskapellet. Den sista viloplatsen för ett antal ryska krigsfångar.

Kyrkogården vid minneskapellet. Den sista viloplatsen för ett antal ryska krigsfångar.

Det är med blandade känslor man som tillfällig besökare vandrar runt bland ruinerna. Visst, man tappar nästan andan av den storslagna naturen ute vid Atlantkusten. Men samtidigt känns en återklang av ondskan och av de tragedier som utspelades här för inte så länge sedan. Nu vittrar betongen och järnet rostar fort i den saltmättade, fuktiga luften. Den breda transportvägen uppför berget som säkert kostat många människoliv, har nästan vuxit över och fåren söker skydd mot regnet inne i tunnelsystemen. Man måste leta och tänka efter för att kunna föreställa sig helheten; det som var Flak Batterie 2.702.

Spoils of War. Den kvarlämnade lavetten till en mobil luftvärnspjäs. Idag helt sönderrostad efter 70 år i Vestlandsklimatet

Spoils of War. Den kvarlämnade lavetten till en mobil luftvärnspjäs. Idag helt sönderrostad efter 70 år i Vestlandsklimatet

För besökaren får ingen hjälp att förstå. Inga informativa skyltar berättar och förklarar ruinfälten. Stättan som tidigare ledde in i området har spikats för. Det krävdes lite klumpig akrobatik i regnkläder för att ta sig upp till den väg som leder mot toppen av Hovden. Husgrunderna och de raserade bunkrarna längs stigen är stumma. Berättelsen om vad som här tilldragit sig får man plocka samman i efterhand, med fragment från olika källor på nätet. Och kanske är det lika bra? Såren läker efterhand; men långsamt. Naturen tar tillbaks vad som återstår av nazisternas vidsträckta fästningsanläggning. Samtidigt försvinner nu de sista ögonvittnena…

Grunden till en tysk barack, sannolikt ett kök med matsal. Nere i dalen, intill ån låg slavarbetarnas dödsläger.

Grunden till en tysk barack, sannolikt ett kök med matsal. Nere i dalen, intill bron över ån, låg de ryska slavarbetarnas dödsläger.

Och ändå… Måste vi inte minnas även det smärtsamma, det outhärdliga? Står vi inte i skuld till de anonyma ryska pojkar och män som dog här uppe; i ett slavarbetsläger vars rester ovan mark har avlägsnats minutiöst? Ska inte historien om Flak Batterie 2:702 berättas nu och i framtiden? Jag slås av det osmakliga i att man anlagt en campingplats där fånglägret en gång stod. Det är en sorts historielöshetens paradox – platsen är förvisso vacker, men för mig som känner dess förflutna verkar det befängt att parkera sin husbil eller resa sitt tält just där. Bara så respektlöst.

Den västligaste delen av Hovden med resterna efter bunkrar och kanonställningar. Ute i havet syns skäret Kobbeholmen där vraket efter Sanct Svithun ännu ligger kvar.

Den västligaste delen av Hovden med resterna efter bunkrar och kanonställningar. Ute i havet (till vänster i bild) syns skäret Kobbeholmen där vraket efter passagerarångaren Sanct Svithun ännu ligger kvar.

Visst, detta får ses som ett resebrev. Som en turistens betraktelse över en avlägsen plats med ett obehagligt förflutet. Ett anonymt ruinområde med lämningar efter en världsbrand i ett land som har mer än nog av den sorten. Kanske finns det rent av en poäng i att inte märka ut resterna efter Wehrmachts vidriga verksamheter; i en tid när extremhögern vädrar morgonluft och har märkbara framgångar också hos oss här i Skandinavien? Det är svåra val – mellan behovet av saklig information och faran i att skapa kultplatser av ett slag man till varje pris vill slippa.

Ute på Hovden på norska Stadlandet, med vinden och regnet från Nordatlanten i ansiktet, tänker jag också på förhållandena i Sverige. Här saknas förvisso den typen av lämningar. Vi behöver inte på hemmaplan förhålla oss till smärtsamma minnen av ockupation och folkmord. I alla fall inte sådant som utspelats i närtid. Flak Batterie 2:702 har inga motsvarigheter här hemma. Man får gå längre tillbaks i det förflutna; förbi två sekel av fred till de århundraden som präglades av storkrig och ständiga gränskonflikter. I Jönköpingstrakten har vi närmat oss den smärtsamma historien genom exempelvis slagfältsprojektet Getaryggen 1567 med dess betoning på vanliga människors öden i samband med en storkonflikt. Men sett utifrån ett kortare tidsperspektiv måste vi våga tala om de grupper och de människor som farit illa. Om samhällets utsatta. Om de svaga. Om de osynliga. Om mentalsjukhus där medmänniskor försmäktade. Om steriliseringskampanjer riktade mot de som ansågs vara ovärdiga att leva i folkhemmet. Om fördomar. Om förtryck. Om förföljelse. Om hur normativa mönster utvecklats till att kväva mångfald och variation.

Visst. Vi är arkeologer. Vi plockar fram fragment av materiell kultur. Men vi har berättelser att förmedla; berättelser om mänskligt beteende. Det handlar om relevans. Vi kan och vi ska bidra till att skapa ett öppnare och mer generöst samhälle genom att lyfta fram erfarenheter från gångna tider. Goda såväl som onda. Men det gäller att inte skönmåla eller utlämna; det smärtsamma måste få synas och diskuteras. Frågan är hur de ”onda” platserna skall hanteras. Skall de få vittra bort i obemärkt stillhet som de tyska ruinerna vid Ervik? Hur visualiserar man till exempel ett slumområde där människor for illa, kvarter som idag antingen har sanerats eller gentrifierats till oigenkännlighet? Betrakta Vipeholms sjukhusområde i Lund – idag en lummig park med bostäder och en skola, men också en plats där medicinska experiment utfördes på försvarslösa patienter mellan 1945 och 1955. De intagna matades med stora mängder sötsaker för att man skulle klargöra hur karies utvecklades… Eller ta den beryktade fasta paviljongen vid Säters mentalsjukhus som sedan avvecklingen 1989 har förvandlats till en ruin. Hur skall vi – som förvaltare av kulturarven – handskas med de onda rummen?

Kanske är det ett tecken i tiden att ett minnesmärke över Tattarkravallerna 1948 avtäcks här i Jönköping den 8 augusti 2014. En mörk stund i stadens historia lyfts fram officiellt. Det är inte en minut för tidigt. Men det sker. Och de händelserna kan bearbetas. Människor som var utsatta får en sorts upprättelse. Och genom vad den amerikanska historikern Barbara Tuchman poetiskt kallade ”En fjärran spegel” kan vi se oss själva. Med fel och förtjänster, med fördomar och kärlek, med drömmar att uppfylla. Det är i så fall en god början.

1 tanke på “De svåra ämnena – hur berättar man smärtsam historia?

  1. Pingback: Hur skall vi hantera 1900-talets såriga kvarlåtenskap? | A R K E O L O G I

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s