Äventyr i Yttre Hebriderna

På forrnordiska ska Skildir betyda skydd, skildir är vidare det isländska ordet för sköld i plural, alltså något man tar skydd bakom. Det var en felläsning av en gammal karta som ledde till att öarna Hirta, Soay, Boreray Dùn och Levenish, samt ett par svåråtkomliga fågelberg – stacs – (som ser ut som just höstackar) 66 kilometer utanför Yttre Hebridernas kust kom att få namnet St Kilda. Troligen gick det till så här: På en karta av den flamländska kartografen och geografen Abraham Ortelius från ca 1580 över Skottland hittar vi längst upp i kartan (och geografiskt sätt allt för nära öarna Harris & Lewis som i verkligheten alltså är belägen sex och en halv mil bort) ett S.Kylder: http://maps.nls.uk/scotland/detail.cfm?id=128

I Ortelius´ annars gedigna meritlista saknades troligen fornnordiska och Skildir blir S.Kylder som blir St. Kilda. I de ca tjugotalet geografiska kartor som upprättas över Skotland under sent 1500-tal och hela 1600-talet används mestadels namnformen S.Kilder, men på de allra tidigaste kartorna är det namnet Hirta som dominerar. Det äldsta belägget för skrivningen St Kilda som jag har hittat är i Herman Molls karta från 1708, men redan 1695 använder geografen Martin Martin St Kilda i sina reseskildringar från Yttre Hebriderna. Och något helgon vid namn Kilda har aldrig funnits. Icke desto mindre har namnet vandrat vidare och ett St Kilda återfinns som stadsdel i Melbourne, Australien.

St Kilda på håll

St Kildas huvudö Hirta uppebarar sig ur havet. Bredvid syns en av de många fågelbergen, en stack.

Om vädret tillåter får man resa dit. Båtarna har 12 platser och avgår efter avtalad bokning från Leverburg på Harris. Har man otur, det vill säga om vädret är riktigt dåligt vilket det allt för ofta är, får man bara glömma hela äventyret. Därför hade vi en plan B för den planerade St Kilda-dagen i vårt program; roliga och intressanta ställen utspridda på Harris & Lewis som vi alla tyckte skulle bli riktigt härligt att få uppleva. Sa vi till varandra, fastän alla viste att det var just för St Kilda´s skull vi hade anmält oss till exkursionen ”The Westerns Isles and St Kilda” som efterspel till EAA:s konferens i Glasgow (European Association of Archaeologists om nu någon undrade). Jag var inte den enda som hade kollat yr.no och andra väderlekssajter under en dryg veckas tid och egentligen var vi nog alla ganska lugna, inte minst som vi redan i Glasgow fått höra att vädret i västra Skottland var ovanligt bra för årstiden.

Och vi kom iväg. Givetvis gjorde vi det. Under ledning av Kevin Grant, doktor i historisk landskapsarkeologi vid universitetet i Glasgow och under de senaste tre åren bosatt på St. Kilda under sommarhalvåret för att arbeta med bevarande- och forskningsfrågor. Han var mycket envis på en punkt: ta sjösjukepiller innan ni ger er iväg! Erfarenheten av ivriga studenter som efter en kvart i den bräckliga farkosten bad för sitt liv om att få återvända till fastlandet föranledde den rörande omsorgen om de tolv lärjungar från Israel, Italien, Tyskland, Schweiz, Norge, Sverige och Skottland som måndagen den 7 september 2015 steg ner i båten som tre timmar senare anlände till St Kilda. Hörsamheten var nog hundraprocentig för turen över Atlantens vågor var enastående rolig; behovet av nöjesfältens artificiella gungning i berg- och dalbanor reducerades till noll för de kommande åren och då överfarten även innehöll vatteneffekter och delfiner som följde och hoppade i kapp med båten får satisfaktionen nog sägas ha varit total! Någon hamn fanns egentligen inte på ön. En gummiflotte sattes i vattnet och tog oss de sista metrarna in till land.

Flotten sätts i vattnet

Kanske är det en medveten strategi för att öns sevärdheter och fågellivet inte ska exploateras av för stor turisttillströmmning som man ha sett till att inte anlägga någon regelrätt hamn på Hirta. De sista metrarna får man åka gummibåt med utombordare.

Så här skrev författaren och konstnären Roland Svensson i boken ”Ensliga öar” år 1954 då han i kikaren beskådar Village Bay på St Kilda, eller låt oss säga Hirta, för det är så huvudön i ögruppen heter: ”…en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande”. Han gick aldrig i land. Och det är väl just i just detta: ruinerna efter de många stenhusen och stenhägnadernas inramning av ödslighet i en trädlös och karg grönska kontrasterad mot låga moln under en blygrå himmel, som Hirta erhållit sin berömmelse och mytomspunna aura. Ön som som mest räknade 200 invånare var, sägs det, under århundraden totalt avklippt från civilisationen, Här döpte man barnen själva och förrättade vigslar, vidskepligheten frodades i prästers frånvaro, läskunnigheten var lika med noll och man levde på en diet av råa ägg och sjöfågel. Arbetsbördan fördelades varje dag mellan öborna och förnödenheterna fördelades efter behov. Två båtar om året anlöpte, den ena med klanen MacLouds fogde för att hämta den årliga skatten, den andra var den årlige postbåten. De sista 36 Hirtaborna evakuerades på egen begäran till fastlandet i augusti 1930 då de under tårar lämnade sin älskade ö efter att ha sänkt de sista av boskapen i havet med tunga stenar om halsen. De gaelisktalande gamlingarna kom till en ny värld där ingen förstod deras tungomål och där mötet med civilisationen blev en chock.

Mot denna bild av isolering, ignorans och missär men även av någon sorts urkommunistisk fördelningsideologi kan en annan och troligen med sanningen mer överensstämmande bild tecknas av en ö med ganska stort utbyte med resten av Hebriderna, om en ekonomi som var strikt knuten till en omvärld och om social stratifiering mellan öborna. Präster fanns också, även om vakanserna kunde vara några år åt gången.

Kevin berättar_ foto av Derek

Arkeologen Kevin J Grant kan sitt St Kilda utan och innan. Excursionsgänget, och arkeologistudenterna som skall stanna på ön under 14 dagar, får en initierad rundvandring. Foto: Derek Alexander.

Kevin Grant, som gjort det enda rätta, gått till källorna och inte till ett antal författare som skrivit av varandras berättelser, kunde tämligen snabbt ta kål på många av myterna om St Kilda. Evakueringen av de sista öborna var ett genomtänkt och välorganiserat projekt från statens sida där de äldre mestadels återförenades med släktingar på Hebriderna eller på fastlandet som åren dessförinnan självmant gett sig av för att söka bättre levnadsförhållanden. En och annan grät säkert i båten, men sanningen var att evakueringen skedde efter noggrann planering där omsorg för migranternas framtid var en viktig faktor.

Enclosures på Hirta

Inhägnade odlingsytor i slänterna ovanför byn. Träden försvann från Hebriderna redan för ca 3000 år sedan. Sten har fått utgöra byggmaterial, kompletterad med drivved och torven var perfekt som täckningsmaterial och för uppvärmning.

Åren kring Napoleonskrigen skedde ett ekonomiskt uppsving för öborna. Efterfrågan på fjädrar var enormt och 30 000-40 000 sjöfåglar, mestadels sulor men även lunnefågel fångades och dödades årligen för fjädrarnas och fågelfettets skull. Under dessa år bör skutor ha anlöpt Hirta ganska ofta för att hämta upp de begärliga varorna. Under 1800-talet importerades tweed-får till ön och öborna började väva tweed i stor skala. Ön var inte avskuren från en omvärld, utan en del i ett aktivt handelsutbyte. Människor från Hebriderna och fastlandet tog sig ut till Hirta för att gifta sig på ön eller övervara något bröllop, låt vara att det finns historier om bröllopsgäster som ofrivilligt fick tillbringa några månader på ön innan vädret tillät säker hemfärd, men med den stora mängden fågel, ägg, får och kor öborna hade tillgång till svalt de sig knappast genom väntetiden.

Den stora tragedin skedde år 1737 då smittkoppor reducerade öns befolkning ner till ca 30 personer. Nya invånare rekryterades eller tvingades från fastlandet och ut till Hirta. Det är uppenbart att macLouds var intresserade av att det skulle finnas en fast befolkning på ön för att ta hand om de viktiga resurserna, sjöfågel och säl.

Och de usla boendeförhållandena då? De verkar inte ha skilt sig från hur det såg ut i övriga delar av Hebriderna, blackhouses byggda av torv och sten i ett landskap som sedan 3000 år saknat träd var det vanliga byggnadsskicket. Husen byggdes med en bostadsdel och en boskapsdel och värmdes med torv från en härd på golvet. Från ca år 1830 och framåt moderniserades blackhousbebyggelsen och vid mitten av 1850-talet såg man till att ett antal moderna typhus byggdes på ön där tapetserade väggar, sängar av järn, spisar med skorsten och spiselkransar med viktorianskt nipper gjorde att en hemmiljö på Hirta inte skilde sig så värst från en liknande på fastlandet.

Får_ ruiner och cleits

De flesta husen är i dag väderbitna ruiner, men på ett par av dem har nyttt tak lagts. Ett av husen inrymmer ett litet museum over ön, öborna och deras historia.

Fast bebyggelse och odling på Hirta kan beläggas ca 2000 år tillbaka, även om enstaka fynd tyder på att man redan tidigare använt ön som fångsstation. Även om jordbruk kunde vara problematisk i det ofta stränga klimatet tyder väl namnet Skildir på att det gick att hitta skyddade fickor där mikroklimatet tillät odling. De långsmala indelningarna efter åkrar som man ser i Village bay i dag tillkom under 1800-talet då bygatan byggdes och varje hushåll fick en fast åkerteg som sträckte sig från hustomten och ner mot havet samt upp i slänten där höga stengärden omslöt odlingsmark och äng. Intill husen fanns inhägnade kålgårdar. Länge upp i slänterna, ovanför Village bay finns ytterligare inhägnader där man odlade framför allt korn. Att kunna stänga ute de hundratals fåren och ett mindre antal kor från odlingarna var givetvis av stor vikt och det är just dessa hägnader i form av stengärden som ger landskapet mycket av sin nutida prägel. Och helt anakronistiskt, påpekade Kevin Grant, går fåren i dag och betar mellan hus, cleits*, ruinerna och kålgårdar, just där det var som viktigast att hålla dem borta. Jag slutar här, men lugn, jag kommer att plåga er med flera reseminne från St Kilda.

*Förklaras i min nästa blog.

2 tankar på “Äventyr i Yttre Hebriderna

  1. Mycket intressant! Man ser vad källkritik har betydelse för en korrekt kunskap.
    Har man gjort några analyser av skelett begravda på ön så man kan få en uppfattning om de fick tillräckligt med näring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s