Sundsängen i Skirö. Att lyfta på locket till en arkeologisk skattkista.

 

Schakt 3, 19/8- 2000.

”Klart väder, mycket varmt. Enstaka moln. Kossorna hade bajsat i schaktet under natten + kissat på profilsnöret. Avvägning av anläggning 3. Profilrens + ritning av profil påbörjad.”

De handskrivna anteckningarna finns dels på lösa kollegielocksark, dels på förtryckta blanketter för anläggningsbeskrivningar, och uppvisar ett spektrum av divergerande modus operandi för arkeologisk dokumentation. Nu har de renskrivits och omformats till anläggningsbeskrivningar och tolkningar så pass standardiserade att Länsstyrelsens i slutändan ska kunna godkänna den arkeologiska rapporten. I det sammanhanget åker korna och väderleksrapporten ut. Men i samma takt som anläggningsbeskrivningarna bantas ner fylls jag själv av kornas råmande och solen som värmer i nacken redan på morgonkvisten denna lördag i ”Smålands trädgård” år 2000. Mer om detta nedan.

Figur 1 Sundsängen

Sundängen med fornlämningen Skirö 74:1-3 fossil åker och två rösen samt 84:1, fossil åkermark.

 

Vem som myntade begreppet Smålands trädgård för just Skirö socken har jag försökt ta reda på men Google fastnar vare sig för Linné, Tegner eller smålandsskildrarna Rogberg & Ruda. Och det kan kvitta. Den arealmässigt lilla socknen präglas av sina sjöar, den omväxlande topografin och de rika bestånden av ek och annan lövskog. Det är helt enkelt vackert i Skirö. Med tanka på det rika beståndet av fornlämningar: lösfynd av skafthålsyxor från bondestenålder, bronsåldersrösen och stensättningar från äldre järnålder, förefaller det rimligt att människor under ganska lång tid funnit det angenäma i att vistas vid stränderna till Övrasjön, Innersjön, Skirösjön och Saljen. Fånga fisk, odla och hålla kor; omforma landskapet med stenröjning, årder och så småningom lie.

Sundsängen foto

Sundsägen från luften. Dungar med ek och ädellövträd växter längs norra stranden och längst ut på udden. Korna betade fridfullt i hagmarken dagtid, men sabboterade desto mer när vi hade lämnat grävningen.

 

Bland annat fick man vid något tillfälle för sig att odla i Sundsängen, udden som sticker ut och delar av Innersjön från Skirösjön. Faktum är att man bosatte sig där också och begravde några av ättens mest minnesvärda gestalter i ett par rösen nån gång sådär på gränsen mellan brons och järn.

Fossil åkermark med schakt

Den fossila åkermarken, rösena och skärvstensförekomsten. Från schakten i bildens fond kom fick vi dateringar som visade att åkermarken tagits upp under vikingatid och tidig medeltid, samtidigt som skärsvenspackningen tillkom. Vid boplatsterrassen och fägatan var dateringen av den fossila åkermarken betydligt äldre.

 

 

Hur som haver: en vårdag år 1994 fann Johanna Alton, Fredrik Engman, och jag att den fossila tegindelade åkermarken, registrerad som RAÄ Skirö 74, i verkligheten omfattade en mycket större yta än den som den ekonomiska kartan redovisade. Vid samma tillfälle upptäcktes de två gravrösena som nämndes ovan, en fägata, en boplatsterrass samt en större förekomst av skärvig och skörbränd sten. Allt beläget i Sundsängen mellan Skirö kyrkby och Vallby säteri. År 1995 kom en kartering av den fossila åkermarken och övriga lämningar till stånd och året efter en fosfatkartering av den del av Sundsängen där vi tyckte oss förstå att man bott under, troligtvis, äldre järnålder. Några helger 1996 och en sommarvecka 2000 grävde vi provrutor, tog upp schakt i den fossila åkermarken och gick med metalldetektor.

Detta var på den tiden man kunde söka en liten pott pengar för projekt där syftet var att göra empiriska undersökningar. Länsstyrelsen i Jönköping och Berit Wallenbergs stiftelse kom att stå för stålarna för kartering och grävning, medan Jönköpings läns museum upplät portmonnän för ett antal 14C-dateringar. Dessvärre fanns dåligt med rapportpengar och det är först nu som en färdig rapport över Sundsängengrävningarna föreligger.

Fredrik fixar lunch

Varm lunch, lagad i fält till en ca 15-hövdad skara. Inga problem för Fredrik Engman JLM.

 

Trots begränsade insatser var resultaten långt över de förväntade. Genom ett stensatt stolphål i en metersruta på boplatsterrassen och massor av skörbränd sten och ”hushållsavfall” i rutorna runt i kring kunde bilden av boplats stärkas, ja rentutav styrkas. Över boplatsterrassen gick även ett stråk med de högsta fosfatvärdena, fyror och femmor på spot-test skalan. I den del av den fossila åkermarken som vi bedömde som äldst hamnade dateringen från 14C-analysen på 200-talet f.Kr.

Lunchrast

Lunchrast

 

Under vikingatid hade man nere vid stranden av Innersjön bedrivit verksamhet som resulterat i två stora flak skörbränd och skärvig sten tät packad i fet humus full med sot och kolbitar. Samtidigt hade man lagt ut terrasser för att avskilja åkertegar inom det område som vi okulärt bedömt som yngre fossil åkermark. Nya odlingar hade skett under 1500-talet och slutligen kunde vi verifiera de åkerytor som funnits i området under sent 1600-talet, allt genom 14C-dateringar.

Under senare år har bilden av dynamik och turbulens både vad gäller bebyggelse och odling ersatt den äldre som byggde på tanken om kontinuitet. Att komma och gå verkar vara det enda beständiga när man analyserar resultaten från ett stort antal undersökningar av boplatser och fossil åkermark inom Jönköpings län. Trenden gäller såväl förhistorisk som historisk tid. Det är intellektuellt uppfriskande att äntligen kunna lägga påståendena om kontinuitet bakom sig. Vad är kontinuitet, hur uppstår en kontinuitet och hur lång är en kontinuerlig period? Vem bestämde nån gång under bronsålder att här ska vi bo kontinuerligt? Slå ner bopålarna och sen sitta här och betrakta hur äldre järnålder blir yngre, hur vikingatid övergår i medeltid etc.

Maria och Jerker i schakt

Jerker Moström och Maria Petersson diskuterar och dokumenterar den fossila åkermarken.

 

Sundsängen uppvisar lämningar efter bebyggelse, boskapshållning och odling, begravning och verksamhet som kanske har med båtbyggande att göra (beroende på hur vi tolkar skärvstensförekomsten) från olika perioder av förhistorisk tid tidig medeltid. Men om det är en dynamisk kontinuitet eller olika faser där var och en bär sitt individuella signum kan man diskutera.

När de arkeologiska källorna kombineras med de historiska kan området vid Sundsängen kompletteras med en medeltida sätesgård, som sedan blir landbogård för att återigen under sent 1600-tal återuppstå som säteri. Den sista bebyggelsen som kan identifieras i just Sundsängen är ett soldattorp som anlades under sent 1600-tal och som fram till ca år 1800 låg på gränsen mellan Sundsängen och Vallby säteri.

Rättshistoriska källor ger vid handen att ägande- och brukanderättsliga stridigheter mellan Skirö kyrkby och Vallby hade pågått till och från under 1500 och 1600-talet och att dessa till stor del gällde just tillgången till Sundsängen som var belägen mellan fastigheterna och där dessa ibland haft gemensamma rättigheter och ägoblandning för att i nästa stund hägna och stänga av tillgängligheten för varandra till det, i flera oberoende källor, omvittnade rika fisket i Innersjön.

Skirö kyrka_1646 beskuren

Byn och kyrkan, Sundsängen och Vallbys kil som gav garden, senare säteriet, tillgång till Innersjöns goda fiske. Skirös urfjällar längst til höger. Karta från 1646.

 

Kartorna över Sundsängen kan följas från 1646 och framåt och visar just hur Vallbys brukningsrätt i Sundsängen successivt förändras. Under 1600-talet har Vallby ett skift genom området som ger tillgång till Innersjöns strand och under 1600-talets slut finns Vallbys ”Sundsåkrar” i Sundsängen. Vid tiden för storskiftet har soldattorpets ägor tagit över Vallbys kil och vid tiden för Laga skiftet på 1830-talet har fastighetsgränserna fastställts så att Sundsängen helt tillhör Skirö kyrkby. Kontinuitet? Ja om man bara studerar bebyggelselägen och ägoslagens huvudsakliga utbredning kan man hitta drag som är gemensamma 1647 och 1830, men om gränser, rättigheter och restriktioner tas med i bilden blir begreppet kontinuitet meningslöst.

Storskiftet 1768

1768 karterades både Skirö kyrkby och Vallby. Vid denna tid lågSundsängen som beteshage till soldattorpet som är beläget (nästan oskönjbart) vid knät i rågången mellan Vallby i söder och Skirö kyrkby i NV.

 

Stolphål_Ylva och Johanna

Ylva Otzén och Johanna Alton vid stolphhålet på boplatsterrassen.

 

Detta och mycket annat diskuterades bland annat augustiveckan år 2000, då ett dussin frivilliga och högst motiverade arkeologer och kulturgeografer utgjorde grävstyrka. På dagarna grävde vi i Sundsängen där korna ibland, som inledningsvis antyddes, inte visade det minsta hänsyn till våra vetenskapliga ambitioner. På kvällen åkte vi ”hem” till Alseda församlingshem i Skirös grannsocken där sovsäckar och liggunderlag eller campingsängar, rudimentära faciliteter för tvätt och tandborstning samt gemensam matlagning, städning och diskning utgjorde ramen. Lådvinet hade precis fått sitt stora genombrott och förenklade avsevärt vår tillvaro. Medan mat och hyra bekostades av fondmedlen från Berit Wallenberg gjorde anständigheten att vinet betalades av var och en genom att fast pris för ett glas fastställdes. Kantarellerna var däremot gratis, de växte som ogräs i Sundsängen och dess omgivning. Några excesser och nattsudd var det inte tal om, vi var relativt utpumpade efter dagens slit i fält, men innan vi stöp hann vi med livliga samtal och ja, vad ska man säga, himla mysiga och minnesvärda samkväm.

Så till alla som var med 1996 och ni som var med 2000, stort tack! En del av er är fortfarande i den antikvariska sektorn, andra har valt banor som går åt annat håll. Hoppas nån gång att vi får fortsätta undersökningarna i Sundsängen, för än så länge har vi bara öppnat några mindre titthål ner i förhistoria och historia. Här finns fortfarande mycket mer att reda ut!

Skärvstrensflaket ruta

Enmetersruta i skärvstenspackningen. Datering: vikingatid/tidig medeltid.

7 tankar på “Sundsängen i Skirö. Att lyfta på locket till en arkeologisk skattkista.

  1. Brukar stolphål vara stensatta? Är det knytnävsstora stenar och på vilket djup och hur tjockt lager undrar vetgirig georadaroperatör.

    • Stolphål som var bärande i ett hus var oftast stensatta. Stenarnas storlek kan variera, men de är oftast större än knytnävsstorlek, kanske mer 3-4 dm stora. djupet varierar. I Sundsängen har man efter husfasen odlat, vilket gör att stolphålet fanns ca 15 cm ner i matjorden. Ibland kan stolphål, härdar och andra husindikationer dyka upp strax under förnan.

      • Antag, att vi ser början på stolphålet 15 cm under matjorden. Då måste väl hålet vara minst en halvmeter djupt för att stolpen skall stå kvar i upprätt läge. Då är vi nere på 65 cm. Sedan kommer en stenpackning för att stolpen skall stå stadigt. Kan den vara 20 cm djup? I så fall är vi nere på 85 cm djup. Brukar man kila stenar runt stolpen från stenpackningen och upp till ytan?
        Frågan kommer sig av att man gjort en magnetometermätning vid Tegneby kyrka på Orust och trott sig se stolphål och det skulle jag gärna vilja kontrollera med georadar men utan stenar i hålen ser säkert magnetometern stolphålen bättre än georadarn annars tvärtom tror jag.

  2. Vanligen, vid de arkeologiska undersökningar som gjorts av förhistoriska hus, är det inte sä värst mycket kvar av stolphålet. Kanske någon eller några decimeter och stenarna ligger framför allt som en skoning runt om stolpen för att hålla den på plats. Stolpresterna ser man bara som mörkfärgningar i jorden. Sen har det ju på visa platser hittats gedigna stolphål som i Gamla Uppsala under de senare årens utgrävningar. Helt klart intressant att jämföra georadar och magnetometer, men jag har liten erfarenhet av dessa metoder.

  3. Hej Christer! OM det finns stenpackning kring stolpar i byggnader, hägnader och liknande beror dels på underlaget, dels på de tyngder stolpen ifråga skall bära och de andra påfrestningar man kan förvänta sig att den utsätts för. Sätter du stolpar i styv lera eller stenbunden morän är det kanske inte nödvändigt; i sand däremot kan det vara en förutsättning. Samtidigt skall vi inte överdriva stenpackningens betydelse, eftersom en rätt konstruerad stomme i ett hus i det närmaste skall vara självstabiliserande. Dessutom skall vi inte glömma bort individperspektivet – vi gör alla på olika sätt; någon är mer noggrann än andra, någon tar lättare på sina uppgifter. Och detta avspeglas förstås även i lämningarna idag. Liksom vilken uppgift huset avsetts för och hur mycket arbete man utifrån detta velat lägga ner – generellt är t.ex. bostadshus bättre utförda än de flesta ekonomibyggnader. Kontentan av detta är att stenpackningar kan se ut lite hur som helst. Men det är sällsynt att sten placerats under stolpar – möjligen då i form av en häll eller flat sten. Det normala är sten som lagts ner intill en utplacerad stolpe när man fyller igen hålet. Ibland handlar det nog mer om att bara återfylla än att stabilisera, ibland finns det tydliga symboliska aspekter på stenpackningen. Jag har t.ex. själv grävt stolphål avsedda för den bärande stommen i vikingatida hus där man fodrat med bitar av importerade vridkvarnar… Stenarna kan vara lagda runt stolpen, eller placerade på ena sidan. Man kan ha fyllt från botten till överkant eller nöjt sig med att lägga en krans med sten i ytan. Alla varianter är möjliga och förekommer. Om vi skall fortsätta med de generella dragen så gäller att den bärande stommen förstås har prioriterats vad beträffar stabilisering liksom ofta även hörn och dörrposter. Att man verkligen lagt sig vinn om att stenfodra kring stolpar i vägglinjer är mer sällsynt, men kan förstås förekomma. Vilket djup vi pratar om – där du kan se en stenpackning på GPR – varierar förstås också beroende på en mängd faktorer, inte minst då bortodling om du jobbar i en fullåkersbygd. Men återigen generellt – den bärande stommens stolphål är vanligtvis större och djupare än hålen i en vägglinje. Med bra bevaringsförhållanden – och någotsånär lättgrävd alv för den som byggde huset – kan ett stolphål för en takbärande stolpe lätt nå 50 – 75 cm under avschaktad marknivå. Väggstolpar kanske 20 – 30 cm. Och det finns hallbyggnader som visat sig ha mansdjupa stolphål – du kan t.ex. googla efter bilder från danska Tissö på Jylland. Men som sagt – variationer är mönstret, inte undantagen. Det är inte precis några typhus vi undersöker… Likväl kommer du att kunna se de stolphål som är ordentligt stensatta på georadarn – titta gärna på den diskussion om stenskodda stolphål jag själv och Lasse Winroth för i den nya rapporten från karteringen vid S;t Laurentii kapell på Visingsö (JLM rapport 2015:29). Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s