Svedjandet i södra Sverige, same, same but different

Målet med sessionen”Farming by fire” är att något litet skingra de rökridåer som än så länge döljer kunskapen om de sydsvenska och baltiska svedjetraditionerna.

Att odla med eldens hjälp har människor gjort ända sedan man började med jordbruk och på många ställen i världen odlas det fortfarande på ytor som har eldröjts. I Sverige tänker vi kanske framför allt på svedjebränning och på de svedjebönder som kom till Värmland från Savolax på 1500-talet. Men även i Småland har man odlat på svedjor från medeltid och fram till 1800-talets slut.

På konferensen Building Bridges i Maastricht som pågår mellan 30 augusti och 2 september träffas arkeologer från framför allt Europa för att dela med sig av erfarenheter och resultat. EAA som står för European Archaeology Association är en av världens största arkeologikonferenser som i år har 170 sessioner med sammantaget över tusen talare som ska behandla olika teman. Jönköpings läns museum är givetvis med och deltar med en session: ”Farming by fire” som just handlar om svedjebruket och de arkeologiska och botaniska spår den kan ha avsatt. Sessionen leds av Fil. Dr. Pille Tomson från Estonia University of Life Sience i Tartu och mig från Jönköpings läns museum.

Konferensen är ett bra forum för att presentera projektet ”Svedjandet i sydsvensk skogsmark”, ett projekt som finansieras av Carl-Göran Adelswärds Stiftelse. I projektet undersöks skillnaderna i svedjeteknik mellan det mer kända huhtasvedjandet i Värmland och det lövskogssvedjandet som skedde ibland annat Småland och som hade sina rötter i senmedeltid då många gårdar lades öde och skogsmark till svedjeodling fanns i överflöd. Genom att sammanföra information från historisk dokumentation, äldre kartor, jordprover och arkeologiska undersökningar börjar en bild träda fram där vi bättre får en bild av det småländska svedjandets betydelse och omfattning.

Ack, vad eländigt det ser ut i Eero Järnfelts klassiska bild av det finländska huhta-svedjandet. Hoppas de hade lite kul också i de savolaxiska skogarna. Kaffepaus med runosånger och kallakokko till exempel.

I projektet ingår kulturgeografen Clas Tollin som kommer att delta på sessionen med ett föredrag kring hur man kan identifiera svedjor i äldre storskaliga kartor. Just från Jönköpings län finns ett antal kartor som har givit oss nyckeln till kunskap vi inte tidigare hade, såsom hur stora svedjelanden var och hur svedjandet var organiserat. Och det är just svedjandets organisationsformer som jag tänker berätta om. Mycket tyder på att svedjandet under medeltid och fram till ca 1600-talets mitt var samarbetsprojekt där man bildade tillfälliga svedjebolag där ett antal bönder, både män och kvinnor,  från olika gårdar ingick. Någon hade huvudansvar för planering, att de olika arbetsmomenten utfördes, att rågen sattes i stack och att tiondet betalades. I övrigt var formerna för beslut, rättigheter och skyldigheter något som avtalades om inom ramen för  det enskilda ”bolaget”. Skörden delades mellan de som ingick i bolaget och den som hade upplåtit sin skogmark till svedjan. Efter en svedjecykel som kunde pågå mellan fyra och fem år från huggande till att sista rågskörden var tagen, upplöstes bolaget och nya konstellationer kunde bildas.

Både män och kvinnor deltog i svedjebolagen. Här i Olaus Magnus tappning.

Hur vet vi detta? Det saknas ju dokumentation från medeltiden om hur svedjandet var organiserat. Svaret finns i de domböcker som upprättades vid varje häradsrätt från 1600-talets början och framåt. Domböckerna berättar om flera konflikter angående svedjandet och det framgår ur flera rättegångsprotokoll att svedjebolagen vid 1600-talets början var en en gammal och inrotad sedvänja. Anledningen till att konflikter började uppstå från mitten av 1500-talet och framåt hade flera orsaker, framför allt att konkurrensen om skogen ökade. Flera nya gårdar  hade tagits upp mellan ca 1550 och 1580, under 1600-talet blev staten allt mer intresserad av skogen som en resurs för kolframställning till alla järnbruken som anlades i Småland och övriga Sverige. Framåt sekelskiftet 1700 hade det småländska svedjandet ändrat karaktär. Nu var det inte odlingen av råg och rovor som var det viktigaste, utan att svedjandet förbättrade gräsväxten och bidrog med nytt, saftigt gräs till boskapen.

Tidigare har frågan om uppläggandet av röjningsrösen i samband med svedjandet diskuterats i bloggen. Per Larsson från Nordiska museet, den tredje deltagaren i svedjeprojektet, kommer inte själv att delta på konferensen men har skickat med en poster där han berättar om sitt arbete med att analysera jordprover från områden där vi utifrån äldre kartor vet att det har svedjats och där det också finns röjningsrösen. Hur mycket kol finns i jorden, hur är kolets struktur och är det kol från stora träd eller från låga buskar?

Svedjeröjningsröse eller inte? På just denna platsen visar en mycket informationsrik karta att svedjande pågick för fullt år 1691. Områdets topografi motsäger att tillfälliga åkrar som bearbetas med årder skulle kunna anläggas här, än mindre permanenta åkrar. Men, osvuret är bäst…frågan om kopplingen röjningsrösen-svedjeodling is to be continued.

I övrigt kommer sessionen att innehålla föredrag om svedjeodling i Tyskland under senare delen av stenålder, såväl som presentation kring lövskogssvedjandet i Baltikum under medeltid och framåt. Sen hoppas vi ju som alltid på en stort åhörarskara med frågor och funderingar så vi kan få igång en bra slutdiskussion.

Den biologiska mångfaldens dag i Ölmstad

Askarna i Gunnars äng bär vittnesbörd från en tid när lövet var en viktig foderresurs

Asken står i Gunnar Adolfssons äng i Ledseryd, Ölmstad. Det skulle kunna vara vilken ask som helst om det inte vore för grenverkets underliga skepnad. Från stammen böjer sig de tjockare grenarna ut åt sidorna som sig bör innan de sticker av, rakt uppåt, liksom tar sats och skjuter spröt mot himlen. Gunnars släkt har bott i Ledseryd sedan 1600-talets mitt, förutom den korta perioden mellan ca 1850 och 1971, då förförälderna bebodde på en gård i grannbyn. Gunnar själv är 83 och håller ängen i hävd. Han minns när askarna i ängen hamlades men har själv slutat ta lövfoder till djuren. Trädets form skvallrar om hur alla lövträd i äng och hage en gång såg ut. De med tiden allt tjockare stammarna avslutades med en kompakt krona där kvistar med saftigt löv ungefär vart tredje år skars och torkades till vinterfoder, framför allt åt småboskapen. När bruket att hamla upphörde fick träden åter växa fritt, men tittar man noga på lövträden i Biosfärsområdet Östra Vätterbranterna kan man på många ställen se uråldriga träd med spår efter lövtäkt. Hamlade träd kan ses på 1400-talsmålningarna i Kumlaby kyrka på Visningsö och vi vet att flera av gårdarna i Östra Vätterbranterna försåg Visingsborg med lövfoder under 1600-talet. Kanske var lövet det äldsta fodret, något man gav djuren när de fortfarande gick ute året om, innan man började stalla boskapen någon gång under yngre järnålder? Det var inte av hänsyn till boskapen som stallningen infördes. Dåtiden boskap hade troligen inga problem med att vistas ute vintertid hade man bara ett vindskydd och tillgång till mat. Men genom att hålla boskapen inomhus under vintern kunde dåtidens bönder på ett enkelt sätt komma åt den åtråvärda spillningen.

Och här kommer ängen in i bilden. Det grönfärgade i kartan över Ledseryd från 1831. Med lie slogs gräset som torkades till hö och blev det foder den stallade boskapen hade att livnära sig på under vintern, jämte lövet. Boskapens spillning vintertid samlades ihop och hamnade på gödselstacken. Dess storlek var den avgörande faktorn för hur mycket åker som kunde gödslas om våren. Det äldre talesättet ”Äng är åker moder” var en realitet i århundrade efter århundrade före konstgödseln och vallodlingens tid.  Sen behövdes inte ängen längre eller lövfodret och i dag finns endast små spillror kvar av hävdade ängsmarker i jordbrukslandskapet. Ofta hållet i hävd av en hembygdsförening, äldre bönder som fortfarande kan konsten att slå med lie och ibland några yngre entusiaster som vill lära sig den uråldriga konsten. Och det vet alla som gått en slåtterkurs; tekniken att slå på rätt sätt kan man få in efter ett tag, men att slipa lien och hålla den vass är den egentliga konsten.

Ett tidigt lagaskifte på Småländska höglandet. I den lilla byn Ledseryd ordnades det hela genom att dela byns ägor på mitten vid skiftet 1831. Vid Gunnars äng finns i dag grunderna efter husen som flyttades från platsen några årtionden senare.

I går, den 22 maj, var det Den biologiska mångfaldens dag, eller International Day for Biological Diversity som FN har utnämnt den till. Och vad passar då bättre än att vandra genom Ölmstad kyrkby och angränsande byar i socknen för att studera den biologiska mångfalden på plats? Samlad kunskap om landskap, den biologiska mångfalden, hur den skapats och hur den hålls levande fanns hos de fyra som fått i uppdrag att leda vandringen genom fem kilometer Ölmstad: Claes Hellsten, naturskolepedagogen och småbrukaren med hemvist i Världsnaturfonden och Gränna skogsgrupp är bekant för alla barn och ungdomar i Jönköpingstrakten. En eller flera gånger har de åkt med Ekobussen till hagar, dammar, ängar och vattendrag. Förutom Claes bestod guiderna av Anders Råsberg som tidigare arbetade på Skogsstyrelsen och som har hembygdskunskaper långt utöver de genomsnittliga, lantbrukaren Gunnar Adolfsson som presenterades inledningsvis och slutligen undertecknad: kulturgeograf och landskapshistoriker.

Nästan fyra timmars vandring med kafferast ger möjlighet att få höra och berätta om Ölmstadbygdens förhistoria och arkeologiska utgrävningar, dess historiska utveckling, befolkning, växlande åkerarareal och boskapsbestånd, om kvarnen, sågverket och Gripenbergsbanan som aldrig kom längre än till Vireda. Och Lagaskiftet. I Ledseryd kunde man behålla gårdarna på den ursprungliga bytomten genom att helt enkelt dra skiftesgränsen mellan de två gårdstomterna. en ganska vanlig bild i denna del av Småland; byarna var små och utflyttningen vid Lagaskiftet  begränsat. Annat var det i Ölmstad by där femton gårdar skulle skiftas och där bebyggelsebilden förändrades radikalt efter den utdragna Lagaskiftesprocessen.  En del av vandringen gick på den tidigare huvudvägen. Den finns med i de äldre kartorna som en viktig led genom bygden, men är i dag närmast en stig som på flera ställen är uppbyggd med vägbank. Det var efter denna väg socknen orienterades under äldre tid. Det moderna vägnätet, byggd på landskapet baksida ger ofta lite förståelse för landskapets logiska uppbyggnad, varför åker och äng och bebyggelse finns där det finns. Att gå de gamla vägarna däremot kan ge en aha-upplevelse; landskapet blir begripligt.

Få av de karakteristiska ängsblommorna hade kommit upp denna sena och kalla vår, med undantag för gullvivan, men den biologiska mångfalden kan också utläsas av bladen. I Björkängen i Ölmstad och Gunnars äng i Ledseryd finns några av de plättar av mark där resultaten efter gammal hävd kan spåras, eftersom markerna fortfarande slås med rätt typ av redskap. Det som saknas är boskapens klövar, de som ruskade om jorden och trampade ner frön när ängen var slagen och djuren släpptes in på efterbete. Men Claes visar hur man rent handgripligen kan riva bort lite gräs kring bladrosetterna och på så sätt skapa förutsättningar för frön att åter få fäste.

Äldre tiders lantbrukare slog inte ängen för att få upp fältgentiana, brudbröd, ärenpris, tjärblomster eller brudsporre. De hade givetvis namn på växterna, tillmätte dem olika egenskaper och visste att den del av dem såsom slåttergubben, eller arnica, hade medicinska egenskaper. Men ängen slog de för att få vinterfoder till boskapen. De släppte boskapen på bete i hagarna och på efterbete på ängen för att boskapen skulle få i sig mat. Det vi i dag benämner biologisk mångfald var resultatet av denna hävd som också bestod av fagningen av ängen under våren och längre eller kortare störningar i form av svedjande eller igenväxning och återuppröjning. För lantbrukaren var troligen de olika ängsväxternas regelbundna återkomst ett kvitto på att markerna brukades rätt, men inget självändamål.Därför är jag så angelägen om att örterna från de ängar som slås i dag verkligen tokas till hö och ges som foder till boskapen. Det är ju så ängens kretslopp ser ut. Jag var en gång på ett föredrag om ängshävd på Åland. Blomstrande ängar med hög biologisk mångfald hade frivilliga krafter skapat på flera ställen. Man slog med lie och gjorde på det stora och hela allt rätt. –Vad gör ni med höet? frågade jag. –Det bränner vi upp, var svaret.

Ett gott barrträd är tallen. På den solbelysta sidan visar Claes små hål, stor som hagel. Där trivs reliktbocken, en mycket sällsynt skalbagge som just vill ha det öppet och soligt där den borrar sig in i tallens bark.

Till och med granen, detta tråkiga massaträd, kan bjuda på överraskningar, särskilt om det får stå ensamt i solen och inte tillsammans med hundratals andra i en plantering.

Mot den biologiska mångfalden står den biologiska enfalden, för mig personifierad av den invasionsarmé av planterad gran som förmörkar det småländska och svenska landskapet i övrigt. Under de raka, mörka tuktade granarna på sina virkesåkrar växer inget av värde.   Däremot kan en solitär gran vara en ren skönhetsupplevelse. En gran som fått plats att breda ut sig utan planteringens tvångströja kan bjuda på överraskningar såsom kottar i cerise.

 

Mykinge försöksgård, ett annorlunda industriminne

Termen industriminne leder associationerna till mäktiga byggnader i mörkrött tegel med skorstenar och rader av höga fönster med en mångfald av spröjsade rutor. Men industrins kulturarv är mycket mer än så. Jönköpings län är rikt på industriminnen, inte minst utmärker sig Gnosjö/Gislavedsområdet, bygder där sämre förutsättningar för åkerbruk tidigt ledde till satsning på de binäringar som så småningom blev huvudnäringar. Här finns industrin både som kulturarv, identitet och som levande försörjningsstrategi.

Mer förvånande kan det kanske te sig att hitta ett industriminne inom länets främsta jordbruksområde, nämligen Skärstaddalen, ca 15 km norr om Jönköping. Här, vid Mykinge en gård norr om Landsjön, finns ett av länets mest intressanta minnen av den industri som från 1800-talets mitt och långt inpå 1900-talet satte Jönköping på den industriella kartan. Tyvärr är Mykinge försöksgård dock lika bortglömt som den är intressant.

Jönköping hade två tändsticksfabriker. Det är den norra, belägen vid Vätterstranden, som har rönt störst uppmärksamhet inte minst eftersom området är bevarat och byggnaderna har den omisskännliga karaktären av industribyggnad. Här finns också tändsticksmuseet. Tändsticksområdet är tillika riksintresse för kulturmiljövården.

Mykinge försöksgård på 1950-talet med växthus, laboratorium och bostdshus med gästlägenheter för forskare.Planteringarna som ses i bilden har i dag växt till en mindre skog av asp och poppel.

 

 

Västra tändsticksfabriken däremot, belägen söder om Bäckalyckan, revs på 1980-talet för att ge plats åt bostäder. I dag är det endast namnet Solstickegatan som ger en tändsticksanknytning. Som mest hade fabriken uppemot 800 anställda vid tiden för första världskriget; annars låg siffran kring 250-600 personer. Västra tändsticksfabriken hade en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet och det är här Mykinge kommer in i bilden. Mellan 1941 och 1968 fanns här en försöksodling av asp och poppel. Det var framför allt den snabbväxande hybridaspen, en korsning mellan den vanliga aspen (Populus tremula) och den nordamerikanska aspen (Populus temuloides) som provodlades, men även andra korsningar av asp och poppel testades. Det som gör Mykinge extra intressant är att en stor del av dessa odlingar fortfarande finns kvar. Vildvuxna skogsdungar av vad som en gång var utplanterade aspar i raka led finns strax öster om Mykinge södergård där byggnaderna som utgjorde försöksanläggningen är belägna. Här finns växthusen, laboratoriet och matsalen kvar och bostadshuset med gästrum för forskare från när och fjärran. I lådor finns ett bibliotek av tusentals böcker om skogsforskning nerpackad och rapporter och korrespondens väntar på att sorteras och arkiveras.

Interiör från ett av de två växthusen som fortfarande finns intakta med stora delar av den ursprungliga inredningsdetaljerna kvar

 

Mykinge är något så unikt som ett industriellt och biologiskt kulturminne och bör lyftas fram som ett exempel på industriminnenas komplexitet. Mykinge försöksgård är också en del av Jönköpings industriella historia.

7-åriga aspar av typen Populus robusta, också kallad Populus Canadensis, i raka led vid Mykinge försöksgård.

 

Den som förestod anläggningen under många år var Rolf Nordestedt som gick bort här om året och med honom försvann mycket av kunskapen om och historien kring anläggningen som i dag är en smula förfallen eftersom tidens tand har varit framme och gnagt. Men familjen som i dag bor på Mykinge känner väl till dess historia och hyser ett brinnande intresse för försöksgårdens upprustning. Från tid till annan kommer dessutom asp-fantaster hit och tar med sig några skott. 40 000 har Miles Wenner hämtat genom åren till en 320 ha stor skog i Sydvästra Skottland där asparna ska växa tillsammans med gran.

Mykinge försöksgård är med sitt bibliotek, sina växthus och odlingar en industriell pärla som går att putsa upp till ny glans. Mykinge försöksgård är belägen inom Biofärsområdet Östra Vätterbranterna och kan på sikt bli ett av biosfärsområdets spännande besöksmål. En målbild är att Mykinge försöksgård om fem år ska utnämnas till Årets industriminne! Innan dess finns en lång väg att gå för att få tag på pengar till upprustning och återställning, arkivering och sortering med mycket mera. Men någonstans måste man börja. Till exempel med ett blogginlägg.

Källor:

Uggla, Evald: Asp och poppel på Mykinge försöksgård. Föreningen för dendrologi och parkvård årsbok: Lustgården 1956-57.

Sundsängen i Skirö. Att lyfta på locket till en arkeologisk skattkista.

 

Schakt 3, 19/8- 2000.

”Klart väder, mycket varmt. Enstaka moln. Kossorna hade bajsat i schaktet under natten + kissat på profilsnöret. Avvägning av anläggning 3. Profilrens + ritning av profil påbörjad.”

De handskrivna anteckningarna finns dels på lösa kollegielocksark, dels på förtryckta blanketter för anläggningsbeskrivningar, och uppvisar ett spektrum av divergerande modus operandi för arkeologisk dokumentation. Nu har de renskrivits och omformats till anläggningsbeskrivningar och tolkningar så pass standardiserade att Länsstyrelsens i slutändan ska kunna godkänna den arkeologiska rapporten. I det sammanhanget åker korna och väderleksrapporten ut. Men i samma takt som anläggningsbeskrivningarna bantas ner fylls jag själv av kornas råmande och solen som värmer i nacken redan på morgonkvisten denna lördag i ”Smålands trädgård” år 2000. Mer om detta nedan.

Sundängen med fornlämningen Skirö 74:1-3 fossil åker och två rösen samt 84:1, fossil åkermark.

 

Vem som myntade begreppet Smålands trädgård för just Skirö socken har jag försökt ta reda på men Google fastnar vare sig för Linné, Tegner eller smålandsskildrarna Rogberg & Ruda. Och det kan kvitta. Den arealmässigt lilla socknen präglas av sina sjöar, den omväxlande topografin och de rika bestånden av ek och annan lövskog. Det är helt enkelt vackert i Skirö. Med tanka på det rika beståndet av fornlämningar: lösfynd av skafthålsyxor från bondestenålder, bronsåldersrösen och stensättningar från äldre järnålder, förefaller det rimligt att människor under ganska lång tid funnit det angenäma i att vistas vid stränderna till Övrasjön, Innersjön, Skirösjön och Saljen. Fånga fisk, odla och hålla kor; omforma landskapet med stenröjning, årder och så småningom lie.

Sundsägen från luften. Dungar med ek och ädellövträd växter längs norra stranden och längst ut på udden. Korna betade fridfullt i hagmarken dagtid, men sabboterade desto mer när vi hade lämnat grävningen.

 

Bland annat fick man vid något tillfälle för sig att odla i Sundsängen, udden som sticker ut och delar av Innersjön från Skirösjön. Faktum är att man bosatte sig där också och begravde några av ättens mest minnesvärda gestalter i ett par rösen nån gång sådär på gränsen mellan brons och järn.

Den fossila åkermarken, rösena och skärvstensförekomsten. Från schakten i bildens fond kom fick vi dateringar som visade att åkermarken tagits upp under vikingatid och tidig medeltid, samtidigt som skärsvenspackningen tillkom. Vid boplatsterrassen och fägatan var dateringen av den fossila åkermarken betydligt äldre.

 

 

Hur som haver: en vårdag år 1994 fann Johanna Alton, Fredrik Engman, och jag att den fossila tegindelade åkermarken, registrerad som RAÄ Skirö 74, i verkligheten omfattade en mycket större yta än den som den ekonomiska kartan redovisade. Vid samma tillfälle upptäcktes de två gravrösena som nämndes ovan, en fägata, en boplatsterrass samt en större förekomst av skärvig och skörbränd sten. Allt beläget i Sundsängen mellan Skirö kyrkby och Vallby säteri. År 1995 kom en kartering av den fossila åkermarken och övriga lämningar till stånd och året efter en fosfatkartering av den del av Sundsängen där vi tyckte oss förstå att man bott under, troligtvis, äldre järnålder. Några helger 1996 och en sommarvecka 2000 grävde vi provrutor, tog upp schakt i den fossila åkermarken och gick med metalldetektor.

Detta var på den tiden man kunde söka en liten pott pengar för projekt där syftet var att göra empiriska undersökningar. Länsstyrelsen i Jönköping och Berit Wallenbergs stiftelse kom att stå för stålarna för kartering och grävning, medan Jönköpings läns museum upplät portmonnän för ett antal ¹⁴C-dateringar. Dessvärre fanns dåligt med rapportpengar och det är först nu som en färdig rapport över Sundsängengrävningarna föreligger.

Varm lunch, lagad i fält till en ca 15-hövdad skara. Inga problem för Fredrik Engman JLM.

 

Trots begränsade insatser var resultaten långt över de förväntade. Genom ett stensatt stolphål i en metersruta på boplatsterrassen och massor av skörbränd sten och ”hushållsavfall” i rutorna runt i kring kunde bilden av boplats stärkas, ja rentutav styrkas. Över boplatsterrassen gick även ett stråk med de högsta fosfatvärdena, fyror och femmor på spot-test skalan. I den del av den fossila åkermarken som vi bedömde som äldst hamnade dateringen från ¹⁴C-analysen på 200-talet f.Kr.

Lunchrast

 

Under vikingatid hade man nere vid stranden av Innersjön bedrivit verksamhet som resulterat i två stora flak skörbränd och skärvig sten tät packad i fet humus full med sot och kolbitar. Samtidigt hade man lagt ut terrasser för att avskilja åkertegar inom det område som vi okulärt bedömt som yngre fossil åkermark. Nya odlingar hade skett under 1500-talet och slutligen kunde vi verifiera de åkerytor som funnits i området under sent 1600-talet, allt genom ¹⁴C-dateringar.

Under senare år har bilden av dynamik och turbulens både vad gäller bebyggelse och odling ersatt den äldre som byggde på tanken om kontinuitet. Att komma och gå verkar vara det enda beständiga när man analyserar resultaten från ett stort antal undersökningar av boplatser och fossil åkermark inom Jönköpings län. Trenden gäller såväl förhistorisk som historisk tid. Det är intellektuellt uppfriskande att äntligen kunna lägga påståendena om kontinuitet bakom sig. Vad är kontinuitet, hur uppstår en kontinuitet och hur lång är en kontinuerlig period? Vem bestämde nån gång under bronsålder att här ska vi bo kontinuerligt? Slå ner bopålarna och sen sitta här och betrakta hur äldre järnålder blir yngre, hur vikingatid övergår i medeltid etc.

Jerker Moström och Maria Petersson diskuterar och dokumenterar den fossila åkermarken.

 

Sundsängen uppvisar lämningar efter bebyggelse, boskapshållning och odling, begravning och verksamhet som kanske har med båtbyggande att göra (beroende på hur vi tolkar skärvstensförekomsten) från olika perioder av förhistorisk tid tidig medeltid. Men om det är en dynamisk kontinuitet eller olika faser där var och en bär sitt individuella signum kan man diskutera.

När de arkeologiska källorna kombineras med de historiska kan området vid Sundsängen kompletteras med en medeltida sätesgård, som sedan blir landbogård för att återigen under sent 1600-tal återuppstå som säteri. Den sista bebyggelsen som kan identifieras i just Sundsängen är ett soldattorp som anlades under sent 1600-tal och som fram till ca år 1800 låg på gränsen mellan Sundsängen och Vallby säteri.

Rättshistoriska källor ger vid handen att ägande- och brukanderättsliga stridigheter mellan Skirö kyrkby och Vallby hade pågått till och från under 1500 och 1600-talet och att dessa till stor del gällde just tillgången till Sundsängen som var belägen mellan fastigheterna och där dessa ibland haft gemensamma rättigheter och ägoblandning för att i nästa stund hägna och stänga av tillgängligheten för varandra till det, i flera oberoende källor, omvittnade rika fisket i Innersjön.

Byn och kyrkan, Sundsängen och Vallbys kil som gav garden, senare säteriet, tillgång till Innersjöns goda fiske. Skirös urfjällar längst til höger. Karta från 1646.

 

Kartorna över Sundsängen kan följas från 1646 och framåt och visar just hur Vallbys brukningsrätt i Sundsängen successivt förändras. Under 1600-talet har Vallby ett skift genom området som ger tillgång till Innersjöns strand och under 1600-talets slut finns Vallbys ”Sundsåkrar” i Sundsängen. Vid tiden för storskiftet har soldattorpets ägor tagit över Vallbys kil och vid tiden för Laga skiftet på 1830-talet har fastighetsgränserna fastställts så att Sundsängen helt tillhör Skirö kyrkby. Kontinuitet? Ja om man bara studerar bebyggelselägen och ägoslagens huvudsakliga utbredning kan man hitta drag som är gemensamma 1647 och 1830, men om gränser, rättigheter och restriktioner tas med i bilden blir begreppet kontinuitet meningslöst.

1768 karterades både Skirö kyrkby och Vallby. Vid denna tid lågSundsängen som beteshage till soldattorpet som är beläget (nästan oskönjbart) vid knät i rågången mellan Vallby i söder och Skirö kyrkby i NV.

 

Ylva Otzén och Johanna Alton vid stolphhålet på boplatsterrassen.

 

Detta och mycket annat diskuterades bland annat augustiveckan år 2000, då ett dussin frivilliga och högst motiverade arkeologer och kulturgeografer utgjorde grävstyrka. På dagarna grävde vi i Sundsängen där korna ibland, som inledningsvis antyddes, inte visade det minsta hänsyn till våra vetenskapliga ambitioner. På kvällen åkte vi ”hem” till Alseda församlingshem i Skirös grannsocken där sovsäckar och liggunderlag eller campingsängar, rudimentära faciliteter för tvätt och tandborstning samt gemensam matlagning, städning och diskning utgjorde ramen. Lådvinet hade precis fått sitt stora genombrott och förenklade avsevärt vår tillvaro. Medan mat och hyra bekostades av fondmedlen från Berit Wallenberg gjorde anständigheten att vinet betalades av var och en genom att fast pris för ett glas fastställdes. Kantarellerna var däremot gratis, de växte som ogräs i Sundsängen och dess omgivning. Några excesser och nattsudd var det inte tal om, vi var relativt utpumpade efter dagens slit i fält, men innan vi stöp hann vi med livliga samtal och ja, vad ska man säga, himla mysiga och minnesvärda samkväm.

Så till alla som var med 1996 och ni som var med 2000, stort tack! En del av er är fortfarande i den antikvariska sektorn, andra har valt banor som går åt annat håll. Hoppas nån gång att vi får fortsätta undersökningarna i Sundsängen, för än så länge har vi bara öppnat några mindre titthål ner i förhistoria och historia. Här finns fortfarande mycket mer att reda ut!

Enmetersruta i skärvstenspackningen. Datering: vikingatid/tidig medeltid.

Äventyr i Yttre Hebriderna

På forrnordiska ska Skildir betyda skydd, skildir är vidare det isländska ordet för sköld i plural, alltså något man tar skydd bakom. Det var en felläsning av en gammal karta som ledde till att öarna Hirta, Soay, Boreray Dùn och Levenish, samt ett par svåråtkomliga fågelberg – stacs – (som ser ut som just höstackar) 66 kilometer utanför Yttre Hebridernas kust kom att få namnet St Kilda. Troligen gick det till så här: På en karta av den flamländska kartografen och geografen Abraham Ortelius från ca 1580 över Skottland hittar vi längst upp i kartan (och geografiskt sätt allt för nära öarna Harris & Lewis som i verkligheten alltså är belägen sex och en halv mil bort) ett S.Kylder: http://maps.nls.uk/scotland/detail.cfm?id=128

I Ortelius´ annars gedigna meritlista saknades troligen fornnordiska och Skildir blir S.Kylder som blir St. Kilda. I de ca tjugotalet geografiska kartor som upprättas över Skotland under sent 1500-tal och hela 1600-talet används mestadels namnformen S.Kilder, men på de allra tidigaste kartorna är det namnet Hirta som dominerar. Det äldsta belägget för skrivningen St Kilda som jag har hittat är i Herman Molls karta från 1708, men redan 1695 använder geografen Martin Martin St Kilda i sina reseskildringar från Yttre Hebriderna. Och något helgon vid namn Kilda har aldrig funnits. Icke desto mindre har namnet vandrat vidare och ett St Kilda återfinns som stadsdel i Melbourne, Australien.

St Kildas huvudö Hirta uppebarar sig ur havet. Bredvid syns en av de många fågelbergen, en stack.

Om vädret tillåter får man resa dit. Båtarna har 12 platser och avgår efter avtalad bokning från Leverburg på Harris. Har man otur, det vill säga om vädret är riktigt dåligt vilket det allt för ofta är, får man bara glömma hela äventyret. Därför hade vi en plan B för den planerade St Kilda-dagen i vårt program; roliga och intressanta ställen utspridda på Harris & Lewis som vi alla tyckte skulle bli riktigt härligt att få uppleva. Sa vi till varandra, fastän alla viste att det var just för St Kilda´s skull vi hade anmält oss till exkursionen ”The Westerns Isles and St Kilda” som efterspel till EAA:s konferens i Glasgow (European Association of Archaeologists om nu någon undrade). Jag var inte den enda som hade kollat yr.no och andra väderlekssajter under en dryg veckas tid och egentligen var vi nog alla ganska lugna, inte minst som vi redan i Glasgow fått höra att vädret i västra Skottland var ovanligt bra för årstiden.

Och vi kom iväg. Givetvis gjorde vi det. Under ledning av Kevin Grant, doktor i historisk landskapsarkeologi vid universitetet i Glasgow och under de senaste tre åren bosatt på St. Kilda under sommarhalvåret för att arbeta med bevarande- och forskningsfrågor. Han var mycket envis på en punkt: ta sjösjukepiller innan ni ger er iväg! Erfarenheten av ivriga studenter som efter en kvart i den bräckliga farkosten bad för sitt liv om att få återvända till fastlandet föranledde den rörande omsorgen om de tolv lärjungar från Israel, Italien, Tyskland, Schweiz, Norge, Sverige och Skottland som måndagen den 7 september 2015 steg ner i båten som tre timmar senare anlände till St Kilda. Hörsamheten var nog hundraprocentig för turen över Atlantens vågor var enastående rolig; behovet av nöjesfältens artificiella gungning i berg- och dalbanor reducerades till noll för de kommande åren och då överfarten även innehöll vatteneffekter och delfiner som följde och hoppade i kapp med båten får satisfaktionen nog sägas ha varit total! Någon hamn fanns egentligen inte på ön. En gummiflotte sattes i vattnet och tog oss de sista metrarna in till land.

Kanske är det en medveten strategi för att öns sevärdheter och fågellivet inte ska exploateras av för stor turisttillströmmning som man ha sett till att inte anlägga någon regelrätt hamn på Hirta. De sista metrarna får man åka gummibåt med utombordare.

Så här skrev författaren och konstnären Roland Svensson i boken ”Ensliga öar” år 1954 då han i kikaren beskådar Village Bay på St Kilda, eller låt oss säga Hirta, för det är så huvudön i ögruppen heter: ”…en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande”. Han gick aldrig i land. Och det är väl just i just detta: ruinerna efter de många stenhusen och stenhägnadernas inramning av ödslighet i en trädlös och karg grönska kontrasterad mot låga moln under en blygrå himmel, som Hirta erhållit sin berömmelse och mytomspunna aura. Ön som som mest räknade 200 invånare var, sägs det, under århundraden totalt avklippt från civilisationen, Här döpte man barnen själva och förrättade vigslar, vidskepligheten frodades i prästers frånvaro, läskunnigheten var lika med noll och man levde på en diet av råa ägg och sjöfågel. Arbetsbördan fördelades varje dag mellan öborna och förnödenheterna fördelades efter behov. Två båtar om året anlöpte, den ena med klanen MacLouds fogde för att hämta den årliga skatten, den andra var den årlige postbåten. De sista 36 Hirtaborna evakuerades på egen begäran till fastlandet i augusti 1930 då de under tårar lämnade sin älskade ö efter att ha sänkt de sista av boskapen i havet med tunga stenar om halsen. De gaelisktalande gamlingarna kom till en ny värld där ingen förstod deras tungomål och där mötet med civilisationen blev en chock.

Mot denna bild av isolering, ignorans och missär men även av någon sorts urkommunistisk fördelningsideologi kan en annan och troligen med sanningen mer överensstämmande bild tecknas av en ö med ganska stort utbyte med resten av Hebriderna, om en ekonomi som var strikt knuten till en omvärld och om social stratifiering mellan öborna. Präster fanns också, även om vakanserna kunde vara några år åt gången.

Arkeologen Kevin J Grant kan sitt St Kilda utan och innan. Excursionsgänget, och arkeologistudenterna som skall stanna på ön under 14 dagar, får en initierad rundvandring. Foto: Derek Alexander.

Kevin Grant, som gjort det enda rätta, gått till källorna och inte till ett antal författare som skrivit av varandras berättelser, kunde tämligen snabbt ta kål på många av myterna om St Kilda. Evakueringen av de sista öborna var ett genomtänkt och välorganiserat projekt från statens sida där de äldre mestadels återförenades med släktingar på Hebriderna eller på fastlandet som åren dessförinnan självmant gett sig av för att söka bättre levnadsförhållanden. En och annan grät säkert i båten, men sanningen var att evakueringen skedde efter noggrann planering där omsorg för migranternas framtid var en viktig faktor.

Inhägnade odlingsytor i slänterna ovanför byn. Träden försvann från Hebriderna redan för ca 3000 år sedan. Sten har fått utgöra byggmaterial, kompletterad med drivved och torven var perfekt som täckningsmaterial och för uppvärmning.

Åren kring Napoleonskrigen skedde ett ekonomiskt uppsving för öborna. Efterfrågan på fjädrar var enormt och 30 000-40 000 sjöfåglar, mestadels sulor men även lunnefågel fångades och dödades årligen för fjädrarnas och fågelfettets skull. Under dessa år bör skutor ha anlöpt Hirta ganska ofta för att hämta upp de begärliga varorna. Under 1800-talet importerades tweed-får till ön och öborna började väva tweed i stor skala. Ön var inte avskuren från en omvärld, utan en del i ett aktivt handelsutbyte. Människor från Hebriderna och fastlandet tog sig ut till Hirta för att gifta sig på ön eller övervara något bröllop, låt vara att det finns historier om bröllopsgäster som ofrivilligt fick tillbringa några månader på ön innan vädret tillät säker hemfärd, men med den stora mängden fågel, ägg, får och kor öborna hade tillgång till svalt de sig knappast genom väntetiden.

Den stora tragedin skedde år 1737 då smittkoppor reducerade öns befolkning ner till ca 30 personer. Nya invånare rekryterades eller tvingades från fastlandet och ut till Hirta. Det är uppenbart att macLouds var intresserade av att det skulle finnas en fast befolkning på ön för att ta hand om de viktiga resurserna, sjöfågel och säl.

Och de usla boendeförhållandena då? De verkar inte ha skilt sig från hur det såg ut i övriga delar av Hebriderna, blackhouses byggda av torv och sten i ett landskap som sedan 3000 år saknat träd var det vanliga byggnadsskicket. Husen byggdes med en bostadsdel och en boskapsdel och värmdes med torv från en härd på golvet. Från ca år 1830 och framåt moderniserades blackhousbebyggelsen och vid mitten av 1850-talet såg man till att ett antal moderna typhus byggdes på ön där tapetserade väggar, sängar av järn, spisar med skorsten och spiselkransar med viktorianskt nipper gjorde att en hemmiljö på Hirta inte skilde sig så värst från en liknande på fastlandet.

De flesta husen är i dag väderbitna ruiner, men på ett par av dem har nyttt tak lagts. Ett av husen inrymmer ett litet museum over ön, öborna och deras historia.

Fast bebyggelse och odling på Hirta kan beläggas ca 2000 år tillbaka, även om enstaka fynd tyder på att man redan tidigare använt ön som fångsstation. Även om jordbruk kunde vara problematisk i det ofta stränga klimatet tyder väl namnet Skildir på att det gick att hitta skyddade fickor där mikroklimatet tillät odling. De långsmala indelningarna efter åkrar som man ser i Village bay i dag tillkom under 1800-talet då bygatan byggdes och varje hushåll fick en fast åkerteg som sträckte sig från hustomten och ner mot havet samt upp i slänten där höga stengärden omslöt odlingsmark och äng. Intill husen fanns inhägnade kålgårdar. Länge upp i slänterna, ovanför Village bay finns ytterligare inhägnader där man odlade framför allt korn. Att kunna stänga ute de hundratals fåren och ett mindre antal kor från odlingarna var givetvis av stor vikt och det är just dessa hägnader i form av stengärden som ger landskapet mycket av sin nutida prägel. Och helt anakronistiskt, påpekade Kevin Grant, går fåren i dag och betar mellan hus, cleits*, ruinerna och kålgårdar, just där det var som viktigast att hålla dem borta. Jag slutar här, men lugn, jag kommer att plåga er med flera reseminne från St Kilda.

*Förklaras i min nästa blog.

Nu är det bevisat: Svedjande + röjningsrösen = sant!

Kartan over Målen från 1691. I nordväst är inägorna och gården endast antydda medan de olika svedjorna markeras med prickad linje i kartans sydöstra del.

I samband med att jag satt och skrev på min avhandling för många år sedan dök jag på en mycket spännande karta. Det var en karta som jag lade åt sidan och beslöt mig för att återkomma till. Jag ritade av den, för så gjorde man på den tiden. Smörpapper eller ritfilm minns jag inte, men den låg länge i en av något dussin rullar med kartexcerperingar som jag förvarade i karthyllan. En sådan som i stället för hyllplan har en fångstanordning av cirkelformade böjträ. Under den tiden, kring sekelskiftet 2000 var den överfull och hotade att brista under rullarna som ständigt blev flera och tyngre. Sen kom den digitala revolutionen även till Lantmäteriverket och de regionala Lantmäterimyndigheterna. I takt med att kartorna digitaliserades och kunde sparas ner i datorn i behändiga filformat försvann nyttan av de mödosamt avritade excerpterna. Någon dag kring 2006-2007 renades de helt enkelt bort och karthyllan, som fortfarande finns på mitt tjänsterum, tyngs inte längre av dessa rullar där framför allt smörpapperskalkerna med åren blev allt mer skrynkliga och fnasiga i kanten.

Men det var kartan då alltså: en gränsåtgärd och mätning från 1691 över ägorna till gården Målen, belägen strax intill länsgränsen mellan Jönköping och Kronobergslän, i Ramkvilla socken (06-ram-2). Kartan gav mig ingen ro eftersom den, tillsammans med en kortare inventering i fält, skulle kunna ge svar på den fråga som hållit mig vaken på nätterna under åtminstone de senaste femton åren: lade man upp röjningsrösen i samband med svedjande?

Svedjandet i Småland

De storsvedjor som nämns i det rättshistoriska materialet från det tidiga 1600-talets Småland var helt klart en reminiscens från ett svedjebruk som bedrevs under medeltid och fram till ca 1500-talets mitt där svedjorna kunde uppgå till 4–6 tunnland och avkastningen uppgick till mellan 30 och 40 tunnor säd. Ur de rättshistoriska källorna framgår att svedjorna bedrevs i bolagsform där flera intressenter var inblandade (Vestbö-Franzén 2004:146–152). Det fanns sannolikt inga rationella vinster i att rensa dessa ytor för sten, troligen gjorde man det ändå för att komma fram med en lie när svedjorna efter rov- och rågskörd blev slåttermark innan de lades ut till betesmark.

Redan i Boskaps- och utsädeslängderna från 1620 hade det genomsnittliga svedjeutsäde krympt till i snitt ett par skäppor och vid 1600-talets slut var de ”fälleland” som listas i t.ex Militieskattläggningarnas syneprotokoll mellan 0,5-2 skäppeland stora till varje gård (L-J. Larsson 1979:66–67, Lennart Andersson Palms excerperingar av BoUL 1620, Vestbö-Franzén 2004:143–148). I motsättning till de tidigare svedjebolagen där fler bönder och hushåll ingick kom svedjandet från 1600-talet att bli en del av varje gårds nyttighet. I och med detta kan man tänka sig att samma yta kom att svedjas åtminstone vart 30:de till 40:de år, beroende på utmarken och skogens omfattning. Att man även svedjade i ängarna finns belagd i de geometriska jordeböckerna från 1640-talet (Vestbö-Franzén 2004:204–205).

Exemplet Målen

Intill sockengränsen mellan Ramkvilla socken i norr och Asa socken i söder, tillika gränsen mellan Västra härad i Jönköpings län och Norrvidinge härad i Kronobergs län ligger Målen, ett frälsehemman (1691 förmedlat till ¾) med första belägg 1554. Läget för gården var och är en typisk representant för en relativt sent etablerad gård i en utpräglad utmarkskontext. Läns- och häradsgräns är här belägen i ren morasmark med bergsbackar omväxlande med sankmark i en brant och otillgänglig topografisk kontext. Området ligger långt från den förhistoriska bygden och de fornlämningar som tas med i FMIS är belägna 600-1000 meter från den i dag helt övergivna gården och består av en sentida torpetablering och fossil åkermark. Till närmsta bys inägomark på Kronobergssidan, Asaryd, är det ca 3 km från länsgränsen.

Kartan över Målen finns i ett koncept och en renovation. Konstigt nog låg båda under Lantmäterimyndigheten, renovationen hade inte skickats in till Lantmäteriverket. Gården Målen och inägomarken antyds bara, det är tvisteparken åt öster som var det intressanta för förrättningen.

Sexton mindre ytor är avgränsade med prickad linje, samtliga är fällor eller svedjor. Dessa har ömsom tagits upp av Asaryd, ömsom av Ramkvilla och spelar givetvis en viktig roll när man skall avgöra vem som kan åberopa hävd inom det tvistiga området. Hela texten behöver inte återges: det är bara att gå in på Lantmäteriets hemsida om man vill läsa allt, men här följer ett utsnitt:

13.:En fälla av Asaryds åbor huggen, men när soldaterna kommo hem blev hon av Asaryds åbor intet sådd. Om 2 skäppeland.  14: Johan i Holmeshult har denna fällan av Målen i oxalega. Om 3 skäppeland. 15: Huggen av Asaryds åbor och bleven av dem bränt men osådd, sedan soldaterna kommo hem. 16: En fridfälla som berätts vara brukad till Asaryd men Korpralen vittnar där emot att hon intet på 30 år slagen här till. 18. en svedja om 2 skäppeland som Korpralen Per Nilsson haver huggit till Målen, men Asarydsborna berätta de förr haver huggit på samma plats. 20. En stor fälla huggen av Asaryds åborna och Pär i Målen. Asaryd (har) sått 11 skäppor och Pär i Målen 1 skäppa. Rågen kördes till Asaryd.

Och så vidare. Ytorna kallas ömsom svedjor, ömsom fällor. De tas upp med jämna mellanrum (18), de besås med råg (20), det går en viss tid, troligen en sommar, mellan fällande av träden och sådd (13), de kan vara samarbetsprojekt (20).

Sannolikheten att området svedjades både före och efter ägotvisten är givetvis stor, men det är här som vi får en ögonblicksbild av läget i slutet på 1600-talet. Det finns ingen anledning att tro att just detta året var unikt. Vad vi ser är småländsk skog som kontinuerligt och allorstädes svedjas.

Det inventerade området är markarat med lila. Inom denna yta, som omfattar fyra fällor, fans röjningsrösen i tätare och glesare koncentrationer. Grönt markerar sankmark.

Fältbesiktningen

En dag insåg jag att icke längre kunde töva med att få veta hur det såg ut i det aktuella området; jag behövde få min nattsömn återställd och då jag till min stora glädje erfor att även Moa Lorentzon, en av rikets främsta experter på röjningsrösen, grubblade i samma cirklar som jag fanns det bara en sak att göra. Att åka till Ramkvilla och ta reda på hur det egentligen såg ut på platsen för de fordom flerfaldiga fällorna.

Att ta sig till Ramkvilla utgör i sig ingen svårighet. Krångligare var det att på småvägar ta sig fram till de ställe som en gång utgjorde Målens gårdstomt och inägomark men som numera var igenplanterat med gran. På plats, vid de på den gamla kartan utmarkerade svedjorna, kunde vi konstatera att:

• området där svedjorna var belägna utgjordes av kraftigt kuperad terräng med höjdskillnader på ca 20 meter mellan sanka partier i svackorna och höjdpartierna som bestod av blockrik sandig, grusig morän. Höjdpartiernas krön var mellan 50 och 100 meter i diameter innan terrängen åter övergick i branta eller svagare sluttningar. Området var en typisk representant för otillgängliga utmarker där anläggande av fasta åkrar eller åkrar som tarvade bearbetning med plöjande eller ärjande redskap kunde uteslutas. Inga dragdjur skulle t.ex kunna forslas hit utan största möda. Utöver vallning av getter och täkt av ved och andra skogsprodukter tillhörde området ett ställe som inte bör ha besökts av människor i onödan. Men här hade alltså bevisligen svedjats.
• vid okulär besiktning kunde konstateras att mellan 60 och 100 röjningsrösen fanns inom det inventerade området. Rösena var av ålderdomlig karaktär, alltså inga torprösen, de var vidare från sladdriga till vällagda, mellan 1-5 meter i diameter och mellan 0,2-0,5 meter höga. På vissa ytor fanns inga regelrätta rösen, istället fanns högar av sten slängda vid foten av större block, vidare hittades ackumulerad röjningssten i kanten av branterna, sten som slängts neråt från kullarnas topp. Inga terrasser eller andra gränsformer kunde identifieras. De ytor där rösena låg relativt tät översteg knappast 50 meter i diameter och hade karaktär av att ha blivit röjda.

Det är uppenbart att röjningsrösena vid Målen har tillkommit genom svedjebruk. Och det svedjebruk som beskrevs i kartans Explication Notarum var det traditionella där träd huggs ner och fått torkat på marken innan svedjan brändes och sen besåddes med framför allt råg.[1]

Moa Lorentzon vid ett av de manga röjningsrösen som bör ha tillkommit genom återkommande svedjande i skogsmarken vid gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län.

Ytorna som har ritats in som svedjor eller fällor i kartan från 1691 uppgår enligt ytberäkningar till mellan 0,5 och 6,7 ha, medan snittet ligger på ca 2 ha. Eftersom områdena inte bara innehåller odlingsbara ytor utan sankmarker och branter med storblockig morän samt berg i dagen, bör den besådda ytan ha varit bra mycket mindre än detta.

Röjningsrösen och svedjandet

I diskussionen om huruvida röjningsrösen lades upp i samband med svedjande har Nej-sidan länge haft ett övertag. Agrarhistoriker har med emfas hävdat att rösen inte lades upp i samband med svedjande. Icke desto mindre har arkeologen Lars-Erik Englund vågat hypotesen och visar i sin artikel om ”Torparnas vandrande åkrar” i Väckelsång socken på kopplingen mellan torpbebyggelse anlagd under 1700-talet och de ofta små röjningsröseområden med torprösen som finns kring dessa (Englund 2015 i red. Engman & Lorentzon. In press). Det som styrker Englunds antagande är det faktum att det aktuella området under 1600-talet var gemensam bokskog till socknen. Bärande träd fick som bekant inte fällas och svedjas och bokskogens främsta roll var som ollonskog för svinbete. Svedjandet och röseuppläggandet bör spegla tiden efter ca 1750 då skogens sammansättning, enligt de äldre kartorna, förändras och marken uppläts åt områdets torpare.

Gunhild Weimarck uppmärksammar kopplingen mellan röjningsrösen och sentida svedjeverksamhet inom Örkeneds socken (Weimarck 1952:73–93) och beskriver hur marken stenröjdes vid potatisodling 1917-1918 som skedde ”med samma arbetsmetod som vid svedjebruk” (Weimark 1952:78). Enligt Gunhild Weimarck skedde en viss röjning av mindre stenar i samband med sådd på svedjor: ”Ofta är marken dessutom rensad från en del mindre sten, som plockats samman till rösen eller blivit lagda ovanpå stora, jordfasta block” (Weimarck 79:37–56) ). På grundlag av intervjuer med äldre bönder räknar Gunhild Weimarck med en regenerationsfas på 20-30 år innan björkskogen, som var det trädslag man helst svedjade i Göingebygden, åter var mogen för att fällas (Ibid).

Etnologisk forskning beskriver inte stenröjning som en del av svedjeprocessen. Kanske för att man här framför allt har inriktat sig på de värmländska finnsvedjandet. Inga röjningsrösen återfinns inom de värmländska skogar som svedjades av den från Savolax under 1500- och 1600-talet inflyttade befolkningen. Vilket inte är konstigt eftersom de vidsträckta sandmoarna där svedjandet bedrevs var tämligen stenfattig. Röjningsrösena finns endast i finngårdarnas inägomark som var belägen på bättre odlingsmarker än tallmoarna som svedjades.

Flera vägar till ett röjningsröse

Av de ca 400 ¹⁴C-dateringar från röjningsrösen i skogsmark vi har från Jönköpings län faller ca 80 % inom tidsspannet 1000-1850 e.Kr. Från vikingatid och fram till ca 1350 skedde en kolonisation och nyodling av fasta åkrar i stor skala, vilket speglas i många röjningsrösedateringar. För närvarande pågår rapportarbete efter den stora utgrävningen vid Farstorp på fastigheten Kramsäng i Barkeryds socken. Här finns lämningar efter inägormarksåkrar som lades upp under 1100-talet (Petersson m.fl. in prepp). Andra dateringar speglar den nykolonisationen som skedde under 1500-talet, men där gårdarna så småningom kom att läggas ner.

Men: från ca 1350-1850 pågick ett omfattande svedjebruk i framför allt östra delen av Småland. Det är framför allt denna process, med återkommande svedjande av samma yta som kom att resultera i uppslängande av de röjningsrösen vi hittar i småländsk skogsmark. Inte så mycket för att underlätta för odlingen som för att kunna gå över området med lie efter avslutad råg- och roveskörd utan att slå i de mängder med sten som fanns i backen.

Så, nu har jag kastat ut en brandfackla! Kasta motargument tillbaka.

Källor:

Englund, Lars-Erik: Torparnas vandrande åkrar. I Agrarlämningr i det nutida samhället (red: Fredrik Engman och Moa Lorentzon). In press.

Larsson, Lars J, 1979: Svedjebruket i Småland. I: Kronobergsboken. S. 65–77. Växjö.

Larsson, Lars J. 1989 Svedjebruk i Värend och Sunnerbo. I: Skogen och smålänningen. (Historiska föreningen i Kronobergs län skriftserie 6) S. 61–99. Växjö.

Weimarck, Gunhild, 1953. Studier över landskapet förändring inom Lönsboda, Örkened socken, nordöstra Skåne. Lund

Weimarck, Gunnel, 1979: Svedjebruket i södra Sverige. I: Odlingslandskap och livsform. (Bygd och Natur. Årsbok 1979). Mårten Aronsson, Rune Engström, Gunilla Lindberg (red.). S. 37–56. Stockholm.

Vestbö-Franzén, Aadel. 2004: Råg och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar i norra Småland, ca 1550–1700. Meddelanden nr 132, Kulturgeografiska institutioner, Stockholms universitet. Stockholm.

Övriga källor:

LM 06-ram-2: Avmätning, Målen 1, Ramkvilla socken, 1691.

Lennart Andersson Palms excerperingar av Boskaps och utsädeslängder från Småland 1620–1626.

[1]

Storslaget och småskaligt möter Prakt & makt

Det första: ”Storslaget och småskaligt” är den välfunna devisen för biosfärområdet Östra Vätterbranterna. Det av Unesco utpekade biosfärområdet sträcker sig från länsgränsen mot Östergötland i norr till Hakarp vid Huskvarna i söder och från Visingsö i väster till gränsen mot Aneby och Tranås kommuner i öster. Det är i sanning ett storslaget landskapsavsnitt där landskapet under och över de karakteristiska branterna som stupar ner mott Vättern skiljer sig åt i många avseenden. Här finns allt från de sammanhängande odlingslandskapen i väster till de mosaikartade miljöerna med mjuka övergångar mellan öppet och slutet via de otillgängliga branternas och deras mångfald av värdefull flora och fauna. Inom biosfärområdet finns människor som har beslutat sig för att samarbeta i syfte att slå vakt om områdets specifika värden samtidigt som biosfärområdet skall kunna vara hållbart såväl ekonomiskt och socialt som ekologiskt. För den som vill läsa mer finns alltid Östra Vätterbranternas hemsida: http://www.ostravatterbranterna.se/

Sedan var det det andra: nämligen ”Prakt & makt”. Så lyder titeln på Jönköpings läns museums magnifika, nyöppnade utställning om adelns livsstil under 1600-talet, speglat genom greve Per Brahe den yngre och hans familj under perioden ca 1630-1680.

Visingsös grevskap som upprättades 1561 med Visingsö som nav, kom att expandera både in i Västergötland i väster och Småland i öster. En del av grevskapet var således beläget inom den norra delen av Östra Vätterbrantsområdet. År 1680 drogs grevskapet in till kronan men under de 120 år som grevskapet fanns kom stora förändringar att ske i grevskapets landskap, såväl i det storslagna som i det småskaliga. Kanske är det Per Brahe den yngre (1602–1680) som är mest känd för eftervärlden, åtminstone är det hans avtryck som fortfarande är mest synliga och som vi skall se, även har haft en påverkan på de biologiska värden som lyfts fram som utmärkande för Östra Vätterbranterna.

Greve Per Brahe d:y i sin slottstriangel med Brahehus åt vänster i bilden, Västanå längre bort och Visingsborg på Visingsö åt höger i bilden. I mitten Gränna kyrka och greven själv till häst. Lägg märke till de fylliga lövträdkronorna som sannolikt bär spår av hamling.

Per Brahe d:y fortsatte slottsbygget av Visingsborg som hade påbörjats nästan hundra år tidigare men lät även upprätta en slottstriangel bestående av Visingsborg, Brahehus och Västanå (kopplar man på det lilla jaktslottet Brahehälla i Adelöv socken får man en ojämn fyrkant, så det gör vi inte. Landskaplig symetri var idealet!) Mitt för Visingsborg lät han år anlägga staden Brahe–Gränna och skänka staden en paradgata bra mycket bredare än den vi färdas på i dag genom Gränna. Den långa gatan fortsatte upp mot Uppgränna och rätades ut till en spikrak fyra kilometer lång linje. Ingen skulle kunna påstå att greven slarvade när det gällde arkitektoniskt storslagna effekter. Medan lättare hantverk bedrevs i Brahe-Gränna kom hantverk som tarvade vattenkraft, som pappersbruk, vantmakeri, fällberedning, kopparslagning, kruttillverkning och borrbruk med mera att samsas vid Röttle kvarn där man närmast kan prata om en liten industri av vattendrivna verksamheter. På Visingsö grävdes kanaler från naturliga källor som försåg slottet och odlingar med vatten, slottet byggdes på och om och den medeltida Ströja kyrka revs, så när som på tornet, och ersattes med den praktfulla Brahekyrkan.

Staden Brahe-Gränna, numera Gränna känd för sina polkagrisar, andrémuseet och ballonguppstigningar, anlades av Per Brahe d:y 1652.

Rasmus kvarn i Röttle. Rytlofors ”Den rytande forsen” nämns första gången 1279 och kvarnar fanns här redan under medeltid. När Per Brahe d:y förvärvade Västanå 1641. Snabbt etablerade sig ett flertal industrier dit, såsom pappersbruk, vantmakare, fällberedarstamp, kopparslagarhammare, krutstamp, borrbruk för musköttillverkning och polerkvarn, d.v.s. svärdsfejeri.

Greven var inte dummare än att han kände marken brinna under fötterna, grevskapens tid var förbi och kronan behövde ta tillbaka det som den så frikostigt givit hundra år tidigare. För att visa sin rätt till grevskapet och skapa en bild av kontinuitet och icke ifrågasatt överhöghet började greven sprida ut minnesstenar i sitt grevskap, flest på Visingsö, där flyttblocket i Kumlaby åkergärde måste vara den mest storslagna. Inknackad i slingor runt stenen i flera varv finns grevens ättelängd och hans titlar, bara så att samtid och eftervärld skulle förstå vem som ägde rätten till grevskapet. Det höll till 1680, men inte förr hade Per Brahes lik kallnat innan Carl XI:s reduktion genomfördes och grevskapet drogs in till kronan som sannerligen kunde behöva inkomsterna.

Detta var det Storslagna, prakten och makten. Sen kommer vi till det småskaliga, det som gjorde prakten och makten möjlig.

Hamlade lövträd är en av de viktigaste källorna om vi ska förstå lövfodrets roll i äldre tid. Vid inventeringar i Östra vätterbranterna hittades ca 2000 lövträd som bar spår av hamling. Antalet var på Per Brahes tid givetvis mångfaldig större; i varje gårds ängsgärden och hagmarker fanns träd där man regelbundet skar lövfoder. Trots vidsträckta ängsmarker utgjorde lövfodret kanske 10-15% av boskapens vinterfoder. Ovanför Gränna och branterna fanns små gårdar och torp som troligen redan under 1500-talet lades in under grevskapet. Flera av dem etablerades vid denna tid inom ett område som i övrigt präglades av vidsträckta skogar och allmänningar. Dessa gårdar ingick i Visingsös försörjningsbas.

Hamlade träd vid Vässingsarp i Gränna socken.

Torpet Äskemålen var en sådan gård som inte bara skattade till Visingsborg, utan som var en viktig resurs som betesmark för Visingsborg.  Vid Valborgsmässotid hämtades ungboskapen från slottet och fick gå i hästhagen intill Äskemålen innan boskapen flyttade vidare till Måleskogs äng för bete efter att Måleskogs äng var slagen. Vad gäller Måleskog så anges det att höet där slås av Grännaborna, räfsas och sätts i stack av Adelövsborna varefter Grännaborna forslar ner det till hamnen där Visingsoborna tar det över till Visningsö och slottet. Torparna i Måleskog, Knuttorp och Vändelstorp skulle dessutom vardera hugga 600 kärvar lövfoder som varje höst skickas till Visingsborg som vinterfoder.

Kanske är några av de äldsta träden i Östra Vätterbranterna med spår efter hamling från ”Grevens tid”. Säkert är iallefall att greve Per Brahe påverkade landskapet både i det småskaliga som i det storslagna.

Litteratur och källor:

E42-64:1, Måleskog, Mätning 1718. Arvid Mårtensson Hagman

E42-101:1, Äskemålen, Geometrisk avmätning 1718, Arvid Mårtensson Hagman

Gullbandsson, Robin, Pålenäs, Bibbi., 2015. Utställningskatalog Prakt & Makt.

Traditionsbärarna – sammanställning av kunskap om hamlade träd och lövtäkt inom Östra Vätterbranterna. Lst Meddelande nr 2007:26 (Ref: Simon Jonegård, Skogsstyrelsen).

Winberg, Jes: Grevens minnesmärken. Urminne. Tidskrift för arkeologi i sydöstra Sverige. 2010:8. (Red: Erika Räf). s. 25–29.

Östra Vätterbranterna – ett område att vara stolt över. 2012 (Bild och text: Jenny Gustafsson, Claes Hellsten, Simon Jonegård, Pål Mernelius Erik Sollander, Smålandsbilder)

Kom och lyssna & lär om torget i dåtid och nutid

Ett myller av människor, utropare som överröstar varandra för att erbjuda den bästa och billigaste varan, provsmakning, gillande och ratande: detta är torget, Det är också mötesplatsen, stället där skvaller och nyheter sprids, och inte minst en plats för småbrott som fickstölder och omsättning av stöldgods. Lägg därtill fylleri och slagsmål,  och hemliga möten. På Agoran i det gamla Grekland bildades embyot till demokratin och vad utspelade sig inte på Forum Romanum? Torget var hjärtat i staden och har så varit långt fram i tiden.

På onsdag den 29 april klockan 18.00 kommer kulturgeografen Fil dr. Christina Nordin till länsmuséet för att hålla föreläsningen:

”Torghandel i Sverige och i Europa: gamla och nya former av handel, samvaro och trevnad”

Christna Nordin doktorerade I början på 1980-talet på en avhandling om torgen kring Paris och har sedan dess studerat torghandel under historisk tid och nutid i Sverige och övriga Europa. 2009 kom boken ”Oordning. Torghandel i Stockholm 1540-1918”, en rikt illustrerad och spännande bok om huvudstadens torg i ett historiskt perspektiv. Jönköping är en av få städer där det fortfarande finns ett levande torg; hundratals människor möts och handlar varje lördag på Västra Torget. Jag hoppas så manga som möjligt tar tillfället i akt och kommer till Länsmuseets öppna föreläsning på onsdag för att få perspektiv over torget i dåtid och nutid.

Kroppedammarna i Hökås och Ölmstad och lite om ruddammar i Jönköping i övrigt.

Det händer fortfarande att jag stöter på nyheter i de äldre kartorna, strukturer jag inte sett tidigare eller namn på ägor som sätter fantasin i rörelse. I samband med en utredning i ett VA-ärende i Bäckseda socken, Vetlanda kommun, studerade jag storskifteskartan över byn Hökås, strax söder om Bäckseda kyrkby. Lantmätere Erik Gustaf Hall var helt klart en av de som intervjuade bönderna om namnen på deras åkerlotter. För en del lantmätare var det mer än nog att kunna markera ut Väster- Mellan och Östergärdet, medan andra lantmätare bemödade sig om att anteckna de individuella ägornas namn. En säkerhet för framtiden, eftersom skifteskartorna var juridiska dokument, och det kunde vara bra att veta för bonden Anders Andersson att han vid skiftet hade erhållit åkrarna Källeträdan, Stengotten och Nyhacket och inte bara en del av Mellangärdet i fall det senare uppstod tvister om vilken del av gärdet det gällde. Nåväl, medan jag läser dyker jag på de två ängsnamnen Kroppedamsängarne  och Kroppedamsskiften. Någon damm kan jag hur som helst inte se i kartan (E24-13:1).

Kroppedammsängen och Kroppedammsskiftet i Hökås, markerat med mörkgrönt

 

Kroppa var det gamla namnet på fisken ruda (Carassius carassius) och benämningen används fortfarande dialektalt inom delar av Västsverige. Och bara för att säga det första som sist; det fanns inga karpdammar i Sverige, knappast ens i norra Europa. De anlagda fiskdammar som fanns var för rudor. Inget annat. En och annan kräfta kunde leva i dammarna samt fiskar som sutare och braxen, men alls inga karpar. Min kulturgeografkollega Fil Dr. Madeleine Bonow och en av rikets främsta experter i frågan, har noga inskärpt detta hos mig!  Medan rudorna odlades i dammarna kunde dammarna även användes för tillfällig förvaring av andra fisksorter fångande på annat ställe.

Jönköpings län saknar inte ruddammar i det äldre kartmaterialet, på kanske ett tjugotal kartor över olika högreståndsmiljöer avbildas dammar, antingen utan förklarande text eller med den förklaring att det handlar om fiskdammar. Dammarna är två eller flera till antalet och är oftast utritade som rektangulära strukturer färglagda med blått. Bonow, som studerat ruddammarnas ursprung och spridning visar hur dessa framför allt, eller nästan uteslutande kan knytas till adelns säterilandskap och i städerna från 1500-talet och framåt. Det är troligt att de fanns tidigare, inte minns i anslutning till cistercienserklostren där odling av fisk var ett viktigt inslag (och de finns i de äldre kartorna, bland annat på en över Roma kloster på Gotland), men först från slutet av 1400-talet har vi säkra belägg på ruddammar i Sverige.

Det imponerande systemet med fiskedammar som vattnas via Svartån vid sätesgården Göberga I Linderås socken.

 

Ruddammarna i Hökås är intet utritade i kartbilden. Upptäckten ledde till två frågor: kunde fysiska spår efter ruddammarna återfinnas i fält? Varför hade ruddammar anlagts i en vanlig bymiljö? Hökås var en by bestående av fyra fjärdedelshemman, alltså från börja en ensamgård eller en by bestående av två halvgårdar som genom hemmansklyvning, troligen under 1700-talet, blivit fyra gårdsbruk. Det första omnämnandet var 1539, men det är troligt att gården/byn var äldre än detta.

Den första frågan kunde besvaras nekande. Fältinventeringen skedde i ett snöfritt decemberlandskap där alla fysiska spår i marken avtecknade sig klart och tydligt i den kala åkermark som hade tillkommit inom Kroppedammsängen genom uppodling av denna efter storskiftet. Jag gick över en större yta kring Kroppedammsområdet för att se om jag kunde göra några iakttagelser, men inga nersjunkningar i marken eller andra strukturer kunde kopplas till dammar som tidigare funnits i området.

Kroppedamms-prefixet kan inte vara taget ut luften. Det måste gå tillbaka på förekomsten av dammar för rudor någonstans i området. Genomgång av grannbyarna Bråtåkra och Bäckseda Södergårds ägor gav inga antydningar om att dammar funnits på den andra sidan om bygränsen.

Nu började jag bli lite nyfiken på om jag kunde hitta kroppedammar i andra miljöer som inte heller var av högreståndskaraktär. Sen var jag nyfiken på själva namnet. En slagning i Sofi visade att ett hårdmarksparti under Ölmstad prästgård i Vista härad, alltså långt norrut från Vetlanda, i Grännaområdet, kallades Kroppedammen. Detta var den enda träffen på prefixet Kroppedamm– inom Jönköpings län. Uppgiften var från 1934 och hade lämnats av en Stig Stjärne. Han berättade att en ”Bosen” bodde intill ängen Kroppedammarna och att denna brukade gräva ner döda hundar och katter där. Under 1900-talets början torde dammarna alltså fortfarande ha varit synliga i terrängen.

På lantmäteriets hemsida letade jag fram kartan över Ölmstad by från 1785 (06-ölm-18) som endast finns i koncept. Och ganska riktigt, nummer 19 och 20 i hävdeförteckningen betecknas som Kroppedammen och anges som dels god kärrvall, dels höglänt hårdvall. Problemet är bara att det ingenstans i kartan går att hitta de två ägorna med nummer 19 respektive 20. Det är möjligt att de är identiska med ett område som ligger inom den del av kartan som är mest sliten, nämligen strax norr om Ölmstad kyrka och intill den äga där man ganska otydligt kan utläsas nummer 21. I kartan finns inte heller några strukturer som direkt kan tolkas som dammar.

Storskifteskartan over Ölmstad finns endast i koncept och på visa områden har numreringen helt suddats ut. En kvalificerad gissning over var Kroppedammarna har varit belägna.

Ritad och färglagd riktning. Ögongodis ur kompassrosornas värld.

 

”En kompassros är en korsformad figur som ofta finns på kartor och kompasser för att markera väderstreckens riktningar. Äldre kompassrosor är ofta indelade i 16 eller 32 kompasstreck medan moderna kompassrosor är graderade i 360 grader”.

Detta är vad som står i Wikipedia och egentligen är det inte mer komplicerat än så. När jag googlar vidare på ordet kompassros får jag fram stenbeläggningsföretag som säljer färdiga kompassrosor att infoga i trädgårdens stenläggning. Någon undrar om man kan tatuera in en kompassros på kroppen och vidare kan man köpa kompassrosor i vinyl att klistra upp som väggdekoration. Kompassrosor delas också ut som pris av föreningen Wista. I övrigt är det tomt. Inga konstvetenskapliga studier eller geografiska artiklar beskriver kompassrosens estetiska värden eller dess funktion. Slår man på kompass blir gensvaret ett helt annat.

Men det för all del inte vidare krångligt. Kompassrosen visar väderstrecken i en karta. I de hundratusentals svenska lantmäteriakterna från 1640 och fram till laga skiftets slut finns, om inte lika många kompassrosor,  ibland finns endast en norrpil om vi skall vara riktigt ärliga, så iallefall en riklig skatt av färggrant ögongodis. Det är bara att öppna en påse kartor och mumsa i sig:    

Figurlista:

Arvid Hagmans rena, grafiska i grisaille från 1727. Till kartan över Önnabo i Burseryds socken:

Peder Jonsson Dukers tvåfärgade ros från kartan över Bolerum  i Bälaryds socken från 1640:

Jonas Peterson Dukers vackert krönta ros från Herrestad i Marbäcks socken, år 1700:

.

Johan Gyllenstig Botvidsson ritade denna kompassros med vajande rosett på kartan över Ängelstorp i Sandhem socken år 1645:

• Med en roseknopp eller är det ett ekollon kröner Peder Jonsson Duker sin ros i kartan över Jönköpings fredsmil från 1664:

• Jonas Petersson Dukers blomma inuti en stjärna. Högagärde strax utanför Jönköping karterat 1710:

• Jonas Petersson Duker igen med en månguddad ros från Biskopsbo i Virgstad socken är 1725:

• 1800-tal och lite mer stramt hållet, men grafiskt och enkelt. Marhult i Bällö socken karterad av Nils Johan Montelin år 1845:

Från Nordby i Hogdal socken i Bohuslän finns denna läckra ros ritad av Göran Upmark år 1804:

 

Se där ett litet urval av olika modeller och färgkombinationer bland tusen sinom tusen kompassrosor och norrpilar i det rika lantmäterimaterialet. 

 

 

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kompassros

WWW.lantmateriet.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett oväntat möte med människor i marginalen

Det finns en lantmätare vars kartor jag uppskattar högt: Arvid Hagman. Under 1700-talets förra hälft upprättar han flerfaldiga kartor inom sitt specialområde: geometriska avmätningar som redovisar stora områden av utmark och skog. Det är marken mellan byarnas inägor vi ser, mark som kolas, svedjas och nyttjas till täkter av olika slag. Vissa kartor kan läsas som tre hundra år gamla skogsbruksplaner. För att anknyta till rubriken kan vi direkt säga att lantmätaren inte var en människa i marginalen. Högutbildad, statsanställd, berest och kunnig inte bara inom mätteknikens hantverk utan lika drillad i konstnärlig färdighet och skönskrift, var lantmätaren en specialutbildad ingenjör. Enligt traditionen illa sedd i bygderna eftersom lantmätaren personifierade överhetens strävan att inventera och hålla ordning på landets jordbruksresurser. Mot detta kan ställas det faktum att lantmätarna inte rekryterades ur adeln utan var ”ärlige mäns” söner som ofta slog sig ner och bidade familj i bygden han ursprungligen kom ifrån eller där han var verksam. Skepsisen mot lantmätaren var knappast större än den mot andra främlingar som vistades i bygden en kortare tid.

1700-talsmänniskan känner vi främst genom porträttkonsten och det är oftast adeln eller militären som avbildas. Mer sällan får vi syn på den vanlige arbetande människan och det är här vi kommer till marginalen, för i kanten av Arvid Hagmans konceptkarta över Öreryds sockenallmänning från 1735 hittar vi inte bara honom utan också hans medarbetare!

Kartan över Öreryds allmänningsmark från 1735 bjuder på oväntat möte med människor i marginalen.

Det är juni 1735. Eller kanske maj eftersom den julianska kalendern fortfarande följs och Hagman inte erbjuder noggrannare referens än att förrättningen äger rum ”i juni månad”. Arvid Hagman står i profil. Den högra handen pekar ut i landskapet, kanske siktar han med armen som anatomiskt sett förefaller sväva en bit ovanför axlarna.

Arvid Hagman kan ha varit kring 45-50 år när kartan upprättades. År 1723 hade han varit verksam i ca tjugo år som lantmätare i Jönköpings län. Genom giftemål med Britta Duker 1714 hade han knutits till lantmätardynastin Duker vars kartor vi känner från 1640-talet och framåt. Vad vi kan konstatera vidare är att herrmodet på stövelsidan var bra mycket häftigare förr.

På det uppfällda ritbordet presenteras arbetsredskapen, utom han egen lantmäterikedja som ringlar liksom en orm på backen. Vill han inte framställa sig som lite snygg rentutav? De tjocka läpparna, den raka näsan och de långa välvårdade fingrarna? Han verkar vara en man med omsorg om detaljerna.

Var det inte varmt? Under yllerocken med de vida skörtarna skymtar västen, troligen även den av ylle. Under västen, linneskjortans som pöser ut vid ärmlinningarna. Till detta höga kragstövlar och peruk. Det är väl att han har hittat en plats i skuggan under ett lövträd av oidentifierbart slag.

Mätning i kalt landskap. Troligen återger de solitära träden och buskarna i ett landskap fattigt på hög vegetation ganska väl verkligheten vid 1700-talets mitt. Kolande och tjärbränning var viktiga näringar för allmogen i Mo härad. I tillägg kom den avskogning som skedde genom svedjandet. Men skogen tar sig. På 1800-talet omtalas bygderna norr om Öreryd som relativt skogsrika.

Jag kan inte hjälpa det, men det är ändå medhjälparna, lite mer skissartat ritade, som fångar min uppmärksamhet mest. Kanske var de lantmätare under utbildning? Ibland användes drängar från bygderna som hantlangare och hjälpredor åt lantmätaren. Men det skulle ha synts på klädedräkten. Över dessa båda herrar vilar en air där urbanitet blandad med en casul attityd. Perukerna har de slängt in i ett snår och håret klibbar mot tinningarna i värmen. Båda bär var sitt alnemått närmast som en högreståndskrycka och trots avståndet i bilden kopplas de samman av mätkedjan. De arbetar i ett kalt landskap där träden för länge sedan tagits ner och kolats till de många järnbruken i närheten. Tallarnas stubbar har för länge sedan blivit tjära.

Han tittar mot oss, lantmäteriassistenten till höger. En outgrundlig blick och en mun som kanske drar ihop sig till ett leende. Kring munnen lite skäggstubb och hans kamrat som förvissa tar igen bristen på huvudhår med både hårpiska i nacken och rikligt med skägg under hakan. I ett sekel som har det rakade ansiktet som högsta ideal? De har varit ute i fält sedan snön försvann och har kanske nått den punkt då man inte bryr sig. Ok att man får dra på sig skjortan, västen, rocken och stövlarna, men rakdonen får ligga oanvända i prästgården eller gästigiveriet eller var de nu har sin base camp under dagarna i Öreryd. Hur som haver kan de bara drömma om skugga! Assistenterna får knata. Arvid ropar, pekar och siktar, assistenterna spänner mätkedjan mellan sig vid mätpunkterna. Arvid triangulerar, assistenten till vänster hinner stoppar sin pipa och ta några bloss innan det är dags att springa vidare.

 

Var det en kväll efter en dags arbetet solgasset som Arvid Hagman ritade av sig och sina medhjälpare? Kartan var färdigritad och i svalkan i gästgivargården i Öreryd upptäckte han hur det bildats stora vita fält i kartans marginal. Fält som borde fyllas för skönheten och symmetrins skull.

 

 

 

 

 

Biskop Brask tredje gången gilt…

 

Tredje och sista redogörelse för det mat- och målstidshistoriska seminariet i Linköping 5-6 november 2013.

Det sker ett byte av mentalitet i övergången mellan det katolska och det protestantiska Sverige. Vad som tidigare var en mer holistiskt präglad världsbild där den andliga dimensionen fanns med i hela samhällslivet kom långsamt att ersättas av en världsbild där man skiljde på andligt och världsligt, kyrkan lades in under staten och kyrkan avhändades möjligheten att vara en självständig politiskt maktfaktor.

Biskopens matordning speglar det senmedeltida tankemönstret, vad man åt var en del av det andliga livet, en del av den världsbild som formades av kyrkoåret och de regler som fastlagts för fasta, helgdag och fest. Biskop em. Martin Lind lät teologin utgöra utgångspunkt för tolkningen av biskopens matordning. Utifrån begrepp som Omsorg, Uppförande, Hierarki, Kvinnosyn och Holistisk världsbild framträder i matordningen en större ordning, eller snarare, matordningen speglar den senmedeltida samhällsordning som i sin tur var genomsyrad av den katolska kyrkans grundsyn om samhälle och andlighet som en enhet. I kalenderdelen av Kh54 där inköp av råvaror och planering för jordbruksårets göromål är listade månad för månad och som ibland ter sig som en ’kom ihåg’-lista finns en omsorg i fråga om långsiktighet när det gäller hur länga råvarorna skall räcka och hur de skall bearbetas eller lagras för att inte fördärvas. I instruktionerna till fogdar, oxkarlar, bryggare, bagare, mjölnare, sågare och smeder anas den hierarkiska samhållsuppbyggnaden; de olika yrkesgrupperna har rättigheter och skyldigheter som skall iakttas och i syfte att undvika konflikter med lokalsamhället regleras normer för uppförande och bemötande. Hierarkin återkommer i matordningen där alla som vistas och arbetar i biskopens borg skall få vara med och äta sig mätta, men där inte alla rätter serverades över hela bordet. Lyxen var förbehållen eliten. Trots att kvinnorna var en viktig del av arbetsstyrkan på biskopens borg nämns deras arbete knappast. Ett osynliggörande som kan förvåna, inte minst som vi vet att kvinnorna både på landsbygden och i de flesta städerna var de som stod för ölbryggningen, men i den patriarkala, hierarkiska strukturen försvinner de undan radarn. En konklusion var att Matordningen utgjorde ett tidstypiskt dokument som speglade senmedeltida praktik och mentalitet.

Biskopens sigill

Per Stobeus vid centrum för teologi och religiösa studier i Lund, har genom studier av Brasks Kh54 tillsammans med andra källor, bland annat hans brev, analyserat biskopens politiska sida och hur han gick en ballansgång i övergångstiden kring unionsupplösningen och reformationen. Biskop Brasks tankar och handlingar speglar en maktpersons möjligheter och arenor under senmedeltid, men beskriver också en person som inte bara påverkades av utan också påverkade sin egen tid. Det underströks också att Kh54 var väl känd av historieforskningen sedan tidigare, men att den hade använts selektivt och att den nu aktuella transkriptionen och översättningen av de latinska styckena till svenska gav nya möjligheter till jämförande studier.  Markus Lindberg vid Sankta Birgitta klostermuseum i Vadstena tog utgångspunkt i Kh54 som historisk källa i sin egen rätt och i jämförelse med andra källor, som uppteckningar från Vadstena kloster kring hur matkulturen såg ut i en klostermiljö. Både klostret och biskopsborgen var speciella miljöer där mathållningen nog varierade avsevärt från världen utanför och där just variationen i måltidernas sammansättning var en annan, men troligen var råvarorna, om vi tar bort de som uteslutande pekar mot lyxkonsumtion som ris, valnötter och mandel, ungefär de samma som åts även i bondehushållen.

Till exempel de torkade gäddorna som dyker upp i Brasks mathållning och i många andra källor från tiden. Dessa kom under medeltid (och även senare. De finns i förteckningen över förtullade varor till Jönköping 1623, min anmärkning) i mängder från den finska rikshalvan och var ett givet inslag på bordet under fastan. Tyvärr är det nog egentligen svårt att i dag säga något om hur de lutade och tillagade gäddorna smakade, ty enligt Marja Hartola från Åbo Universitet, har torkställningarna för denna läckerhet sedan länge monterats ned i de finska och åländska kustlandskapen.



Så fel av mig: Torkade gäddor finns visst! Men denna läckerhet anses tydligen inte längre som fullgod människoföda.



Avslutningsvis skall poängteras att middagen tisdag kväll avåts på ett av mina favoritmuseer, nämligen Slotts- och Domkyrkomuseet på Linköpings slott. Åk dit och låt er förföras av den nära nog perfekta blandningen av de pedagogiskt upplagda utställningarna, de uppbyggda miljöerna, de utställda föremålens skönhet och den för en gångs skull riktigt innehållsrika museibutiken.

Middagen: Biskops Brasks givetvis! Nåväl, något anpassad till nutida förhållanden, för våra smaklökar är nog inte längre är kompatibla med smaken av härsket smör och saltad outvattnad sill med en vidhängande frän smak av sillolja, eller hårt kryddat vin… Med dessa förbehåll bortplockade ur menyn kunde vi njuta av inkokt röding och öring, patéer, inlagda körsbär, sillar, oxbringor, surkål, äggost och allehanda läckerheter serverade av, om klädedräkterna inte bedrog oss, Braskens egen kökspersonal.    

 

 

Mat- och måltidshistoriskt seminarium i Linköping 5-6 november 2013. Del II.

 

Att vi befinner oss i en mat-trend behöver egentligen inte påpekas, men det som är glädjande är kanske att fokus har skifta mellan ”Aspegren mitt i maten” under 1990-talet och ”Landet Brunsås” eller ”Historieätarna” i dag. Nu handlar det mer om matens etiska aspekter, om dess historia och ursprung, om att peka på allt vi stoppar i oss som inte har ett dyft med äkta råvaror att göra samt ett vidare fokus som har flyttat från de enstaka rätterna till måltiden. Kanske blir nästa mediala satsning en vidare fokusering på maten och landskapet? På seminariet som tog sin utgångspunkt i Biskops Brasks matordning, men som även speglade senmedeltidens matkultur i ett vidare sammanhang, fanns landskapet med som en påtaglig verklighet bakom de rätter som fanns på Brasks meny. 

Madeleine Bonow från Södertörns högskola är för närvarande en del av ett forskningsprojekt som undersöker de fiskedammar som fanns framför allt vid kloster och högreståndsmiljöer, men även i någon utsträckning i städerna, från medeltid och framåt. Det skall direkt understrykas att begreppet Karpdamm kan utgå. De fiskar som hölls i dammarna var rudor. Både osteologiskt material och DNA-analyser visar att rudan, och inte den för vårt klimat nog alltför känsliga karpen, var den fisk man fiskade upp ur dammen, eller snarare dammarna för de var oftast flera, sammankopplade dammar. Rudan tålde även en övervintring i en närmast bottenfrusen damm. Den borrade sig ner i dyn och kunde producera just så mycket alkohol i levern att den kunde överleva de låga temperaturerna. Ruddammarna var ett sätt att få färsk fisk under stora delar av året och således viktigt i en monastisk kultur med hundratals fastedagar då kött var uteslutet, men ruddammar var även en social statusmarkör.

System av ruddammar vid Roma kungsgård och tidigare cisterciencerkloster på Gotland. Karta från 1735.

Undertecknad dammade av avhandlingen ”Råg och Rön” och beskrev hur rågbrödets inträde i den småländska dieten under senmedeltid ledde till att rågodlingen kring 1500-talets mitt flyttade in från svedjorna till inägomarken. Inom den östra länsdelen där de klimatiska förutsättningarna var optimala för höstråg kom detta att resultera i att man även gick över till ett nytt odlingssystem med tre åkergärden som årligen roterade mellan träda-höstrågsodling och vårkornsodling. Det rågbröd som framför allt bakades var olika former av knäckebröd på jästa degar, ofta med en blandning av råg- och kornmjöl. Det hårda förrådsbrödet kunde förvaras länge och krävde inte dagligt bakande av bröd utan kunde fixas i form av storbak några gånger per år.

Brödbak i överbyggda bakugnar där värmen kan cirkulera, en förutsättning för att baka jästa bröd. Ur Olaus Magnus Historia om de Nordiska Folken.

Från åkern och till bagarstugan tog oss Ann-Charlotte Feldt som berättade om de många kök- och matlagningsutrymmen som numera har identifieras i den gamla biskopsborgen och senare slottet i Linköping. De olika köken som avlöst varandra under medeltid och fram till Biskop Brasks tid har troligen speglat hur nya matvanor och tillagningsmetoder successivt avlöst varandra varvid kraven har förändrats vad gäller vattenförsörjning, lagringsmöjligheter, ungnskonstruktioner etc. Det rika osteologiska materialet ger ny information om matvanorna i kretsen kring de medeltida biskoparna. Ännu finns stora delar kvar av slottet och dess närområde att undersöka för att kunna fastställa om det kring den medeltida borgen fanns till exempel separat liggande bagarstugor eller andra funktionshus som haft en roll i borgens försörjningsstrategi. Följande länkar ger information om bland annat undersökningarna av Braskens kök:

http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2013/09/rakt-genom-kontorsgolvet-ner-till.html

http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2013/08/en-smygtitt-in-i-braskens-kok-pa.html

Medeltiden brukar inte vara känd för sin hi tech. Desto mer spännande när Alf Ericsson från UV-Linköping beskrev uppbyggnaden av biskopens kvarnar och sågar som avancerade konstruktioner som bland annat slök stora mängder järn. Ericsson kunde vederlägga uppfattningen av att vattenkvarnen infördes redan under 1100-talet, allt pekar istället på att vi måste in på 1200-talet innan överfallskvarnen var ett faktum. Skvaltkvarnen är ännu senare och sågkvarnar dyker upp tidigast till senmedeltid. Kh54 finns detaljerade instruktioner kring mjölnaren och ”sågarens” skyldigheter och rättigheter, och mest förvånande är kanske instruktionerna om att både mjölnare och sågare skall ta aktivt del i fisket och hålla mjärdanordningar intill kvarnar och sågar i stånd. I illustrationer till medeltida lagtexter avbildas visserligen mjölnaren med en mjärde, men det är först genom Brasks instruktion vi kan se att mjölnaren verkligen var en vattenverkens mångsysslare.

I del III av seminariereferatet kommer jag att återgå till handskriften Kh54 och olika aspekter på matordningen som teologiskt och historiskt dokument.   

 

Biskop Brask och matordningen. Rapport från ett seminarium i Linköping. Del 1.

Det är i är 500 år sedan Biskop Brask tillträdde som Linköpings stifts sista katolska biskop. Brask är känd för mycket, mest känd är han måhända för det korta meddelandet ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ett förklarande förbehåll,  nedskrivet på en lapp och fäst vid Brasks sigill i samband med Sten Stures avsättande av Biskop Trolle 1517. Hur det nu är med lappen, om det är en skröna, kan säkerligen diskuteras, men det sägs vidare att framplockandet av lappen inför kung Kristian II i samband med blodbadet räddade biskopens liv. Pragmatisk och med politiskt väderkorn blev biskopen senare anhängare till Gustav Vasa och mellan dessa verkar ha rått ett förhållande av ömsesidig respekt, åtminstone tills Gustav Vasa började reformera kyrkan i Luthersk riktning. Lite för klåfingrigt enligt Linköpingsbiskopen som högljutt protesterade mot detta och som 1527 via Gotland stack i väg till Danzig för att aldrig återvända. Han dog 1538 vid ca 75 års ålder.   

Iak will hafva i styche färsk kokot i styche, saltgrönth ter til oc nyrökte feta kötkörffua till lunch! Kan du fixa det?

Det är uppenbart att biskopen, förutom sina intressen för världslig och kyrklig politik samt teologi, även hyste ett brinnande intresse för biskopsgårdens inre angelägenheter vad gäller förvaltning och förtäring. Från biskop Brasks hand har vi nämligen kvar, bland många andra dokument  –  han var en skrivande man  –  handskriften Kh54. Kh54 är kanske den viktigaste källan till den senmedeltida mat- och hushållskulturen inom den svenska makteliten. 

Mellan lunch den 5/11 och lunch den 6/11 hölls ett Mat- och måltidshistoriskt seminarium i den arkitektoniska pärlan Wallenbergssalen på Östergötlands museum som med utgångspunkt i Biskop Brasks matordning tog ett helhetsgrepp kring matordningen som källmaterial, dess innehåll och varför detta är så unikt samt utblickar till vad vi i övrigt vet om tidens mathållning och måltidskultur. Seminariet arrangerades av Hagdalsakademin, Linköpings Slotts- och domkyrkomuseum samt Östergötlands museum.

Latinisten och medeltidsforskaren Hedda Gunneng vid Högskolan på Gotland hade tagit sig an att transkribera handskriften och översätta de latinska partierna till svenska. Själva måltidslistorna är på medeltidssvenska och Gunneng har lagt ner stor möda när det gäller dels att översätta medeltida begrepp till modern svenska, vad menas med råvaror och rätter som lumber, biger, oraad? Pudher och pastiller låter bekant men vad menas med detta i matordningen? Gunneng, som förutom Kh 54, gått igenom stora delar av handskrifterna knutna till Braks biskopstid, har kunnat identifiera ett tiotal olika skrivare, varav de flest kan identifieras med namn, utbildning och titel, medan några fortfarande är oidentifierade. Intressant var beskrivningarna kring skrivsätt, bruket av förkortningar och hur Brask själv, efter flera år i Rom, ibland skrev en blandskrift, dels sitt gamla invanda skrivsätt, dels partier inspirerade av nya skriftmoden som växte fram i Sydeuropa.     

Vad gäller senmedeltidens måltider och måltidsordningar, är vi helt hänvisade till Brasks matordning. Visserligen finns tidigare källor, inte minst förtäringslistor från 1460-talet och framåt från de årliga brakfesterna som rådmännen i Stockholm ordnade till i samband med att ett nytt råd valdes och som Sofia Gustafsson från Linköpings universitet berättade om tillsammans med tankar kring måltiden som symbol i den urbana gilles- och rådskulturen. Men det är först hos Brask som vi får hela måltider presenterade vilket underströks av måltidsforskaren Rickard Tellström från Örebro Universitet, av många känd från TV (jag säger bara Historieätarna).  Vi befinner oss i en tid då mat och måltider var oupplösligt förknippande med kyrkoåret, tiden innan den världsliga och andliga sfären åtskiljdes genom reformationen.  Kyrkoåret speglas i matordningen genom fastedagarna och köttdagarna men Richard Tellström visade också hur måltiderna speglar också en nordeuropeisk måltidsordning med vad vi i dag skulle kunna översätta med starters, förrätter, huvudrätter och efterrätter.

Just det söta fokusades i seminariets sista inlägg, där tandläkaren Torgny Alstad från Göteborgs Universitet funderade kring intaget av honung och socker under senmedeltid, råvaror som visserligen nämns i måltidsordningen, men ganska sprodiskt (vad sägs om stekt fisk med socker?) Småkakor och äggost åts och honung nämns på några ställen, men i matordningen får vi intryck av att sockret mest kom i form av frukt och russin. Icke desto mindre fanns andra källor som visar att honungsproduktionen vid samma tid var omfattande.  Kopplingen till karies i äldre skelettmaterial kunde vara en väg att gå, men Alstads kritiska granskning av de osteologiska analyserna var intressant. Oftast fanns mycket få tänder kvar i skelettmaterialet och ofta saknades just de tänder där karies helst uppträder. De olika sockerarternas förekomst i vardags- och festkost behöver studeras vidare.

Trots att seminariet endast pågick under ett dygn var det späckat av spännande föreläsningar, så späckat att jag nödgas göra en fortsättning av denna blogg en annan dag för att kunna täcka in det hela…To be continued!      

 

Övrarp i Norra Sandsjö och spåren av det nära förflutna

En förmiddag i Övrarp

Bengt Gunnarsson har en imponerande titel: sparbanksfastighetstillsyningsman. Han ansvarar för och guidar besökande i Sparbanksmuseet i Vrigstad. Hans bror, Sven-Erik Gunnarsson titulerar sig kort och gott: pensionär. Bröderna är uppvuxna i byn Övrarp i Norra Sandsjö socken. Tanka sig, säger Bengt, Jag var yngst, föddes -44, men mellan 1938 och 1944 föddes nio barn i byn, fem gossar och fyra flickor. –Som barnen i Bullerbyn, föreslår jag, och visst: Bengt och Sven-Erik håller med. ”Sen gick det fyrtio år innan det föddes några nya barn i byn.” Det är glädjande nog en inflyttning som skett till den lilla byn av yngre familjer. Alla barnen i Bullerbyn hade föresten en återträff i Övrarp förra året. Samtliga levde fortfarande och jag ser bildbevisen i Ing-Britt Gunnarssons fotoalbum. Ing-Britt är Sven-Eriks fru och hon bjuder på kaffe och hembakat innan bröderna Gunnarsson och jag ska bege oss ut i skogen och titta på spåren i landskapet av den nära förflutna historien. Men det kan ju vänta lite till för det finns så mycket att fråga om och många funderingar man kan göra sig som räcker till både påtår, tretår och trugetår.

Övrarp nämns första gången 1528 och gården ingick i Eksjö Hovgårds godsmassa under 1500- och 1600-talet. På en karta från 1727 anges hemmanet Övrarp som ¾ mantal frälse och gårdstomten är belägen intill en utritad källa vid Källabacken. Öster om gården finns soldattorpet Båckarydet. På storskifteskartan från 1818 är gårdstomten i samma läge men hemmanet har utvecklats till en by med två gårdsbruk, vardera på ½ mantal, vilket indikerar att ¾-delshemmannet från 1727 förmedlats uppåt. Vid storskiftet regleras också bytomten som brukligt var i Jönköpings län. Medan resten av byn storskiftades, solskiftades själva tomten.  

Övrarp 1818 och 1864. Vid storskiftet reglerades bytomten som då bestod av två gårdsbruk. Vid laga skiftet fytrio år senare fanns inga byggnader kvar på den gamla bytomten.

Det vanliga mönstret är att någon eller ett par av gårdsbruken stannar kvar på den gamla bytomten vid laga skiftet. Så är dock inte fallet i Övrarp, utan hela byn, som vid laga skiftet 1864 var delad i tre delar, två åttondelar och en trefjärdedel i söder som dessutom har brutit sig ut genom hemmansklyvning och vars ägor karteras först tjugo år senare, flyttar ifrån den gamla bytomten till helt nya lägen.  När vi är ute och går på den gamla bytomten är det absolut ingenting, förutom en terrassering med stenskodd kant där en av ladugårdarna bör ha stått, som skvallrar om att här tidigare funnits bebyggelse.

Som en gotländsk kämpgrav ligger grunden efter den gamla ladugården som flyttades hit vid laga skiftet 1864. Bara några årtionden därefter var husen här borta och området användes som fårbete. Vegetationen bestod av låga aspsnår. Nu tar barrskogen över. Bengt visar. Foto: Ådel V. Franzén

 

 Vi går upp i skogsdungen bakom bostadshuset som flyttades en bit norrut vid laga skiftet. Här, uppe på ett krön i sandmarken finns flera husgrunder. Samtliga efter byggnader som sattes upp här i samband med gårdsflytten vid laga skiftet. Hur länge fick de stå kvar? Inte fram till 1950-talet iallefall då den första ekonomiska kartan upprättades. I dag är det bara grunderna kvar, och den efter ladan ser ut som en gotländsk kämpgrav med sin utrasade stensatta sockel.  Vi går vidare för Sven-Erik och Bengt vill visa mig tjärrännorna. Två parallella rännor löper nerför en sandkulle och en stensatt grop i kullens andra ände har haft att göra med linframställning säger Sven-Erik. Vi funderar lite på vilken funktion den har haft. Det är troligen ingen rötningsgrop, men kan det ha varit där man eldade under bastan där linet fick torka?  Här gick fåren och betade berättar de, och tallarna och granarna fanns inte, bara aspdungar. Överhuvudtaget tar sig granen dåligt på den sanddominerade jorden – tallen mår bättre –  och avkastningen har alltid varit ganska skral. Tänka sig, man dikade ut mossen, ett omfattande arbete. Sen fick man en havreskörd. Det var allt. Här och var ser vi de gamla gärdesgränserna i form av en liten bit raserad smålandsgärdsgård. Men det finns nya trähägnader också. Sven-Erik har lagt ner ett gediget arbete på att ersätta alla taggtrådsstängsel med smålandsgärdsgård och flera hundra meter gärdsgård ger landskapet en prägel av liv. Som om det fortfarande fanns inägor och utmark, gränser mellan beteshage och skog, odling och slåttermark.

Bengt och Sven-Erik Gunnarssson vid den stensatta gropen i sandkullens sluttning. Den skall ha haft med linberedning  att göra. Foto: Ådel V. Franzén

 

 

Sen tar vi en sväng upp till Samuelstorp eller Sammelstorp som det kallades i folkmun. Bengt berättar om torpets invånare vid olika tider. Om kvinnan som bodde här kring 1800-talets mitt och som blev påkommen med stöld, blev fängslad och fick föda en son på häktet i Jönköping.

Sven-Erik gör skyltar. Gör en till tjärrännorna föreslår jag, och även gravfältet kan få sin skylt. Skyltarna är ett sätt att förstå spåren i landskapet. Foto: Ådel V. Franzén.

Det är så mycket i den nära historien. ”Skriv ner” föreslår jag. Skriv ner vad spåren i landskapet betyder och rita ut på en karta. Skriv om tjärbränning, linframställning, vilka torparna var och hur livet fungerade på en gård nån gång under det nära förflutna. För annars kommer vi aldrig att förstå spåren i skogen. Vi kommer inte att kunna sätta dem in i rätt sammanhang. Och så kan vi hoppas på nya inventeringar som ”Skog och Historia” där syftet varit just att sätta fokus på de lämningar som jag som inventerare i början på 1990-talet gick förbi. Sen, på vägen tillbaka till gården, passerar vi över de spår vi har lärt oss att förstå och tolka: gravfältet och bronsåldersröset. Men det är en annan historia.   

Grinden in till det sedan länge frånflyttade torpet Sammelstorp eller Samuelstorp har bröderna snickrat. Där torpet stod står i dag en ombyggd manskapsbod. Den markerar platsen och ger en påminnelse om att människor bott, röjt, odlat och arbetat på platsen. Foto: Ådel V. Franzen.

Bollarp. Säsongslut med möjlighet till extramaterial.

Nu har renritningen gjorts av det som än så länge går under arbetsnamnet Bollarpshuset II. En säker syllstensrad i öster, en väggsyll eller yttersyll i söder samt en högst trolig syllstensrad i norr. Trotts att vi fick grävt flera metersrutor än beräknat, har vi inte lyckats fånga in hela huset varför ytterligare en grävningsinsats innan säsongen är slut vore att önska. Vad vi däremot har avgränsat är husets värmekonstruktion. En 1,5 m²stor anläggning i hörnet mellan östra väggen och södra inner/ytterväggen. Högst troligt utgör denna botten av en rökungsnkonstruktion. Anledningen till att inget spisröse har bildats beror sannolikt på att stenen återanvänts i Bollarpshuset I som var bebott mellan 1550 och 1630. Att bottenplattan utgjort hela spisen som en låg eldstad motsägs av att stenmaterialet endast i ringa del var eldpåverkat. Spiskonstruktionen omges av ett ca 5-10 cm tjockt lager av jord uppblandad med kol och bränd lera. Vi har dock inte gått ner i detta lager ännu, utan avvaktar till nästa grävningstillfälle.


Efter ett tag framträder faktiskt några väggsyllar ur fixeringebilden. Några frågor: vad är skramlet i sydväst? Vad gör de stora hällarna inne i huset strax nordöst om spiskonstruktionen? Gräv igenom era planritningar på gamla hus och kom med tips och paralleller.

 Fyndmaterialet var synnerligen magert. Ett ca 5 cm långt, tungformat järnföremål som närmast påminner om ett remändebeslag, två bitar slagg uppblandad med småsten och sand, tre bitar av förslaggat eller sintrat material med glasaktig yta. Sista dagens sista timme sveptes grunden med detektor och pipen kom tämligen tätt. Ett par indikationer grävdes. På ena stället hittades en del av tenen till en handsmidd spik med kvadratiskt snitt och på det andra stället var det falsklarm, hur vi än grävde och sållade framkom ingen metall.

Ett av de få fynden. Ett remändebelag?

Dateringsfrågan är således långt från löst. Men det finns argument för att hus II är äldre än hus I. Ett argument är fyndlösheten som visar att vi befinner oss i en annan materiell kontext. Även om huset inte har varit ett bostadshus, utan ett eldhus, brygghus eller bastu borde antalet järnfynd vara fler. För det andra: Spiskonstruktionen har plockat ner och återanvänts. Då finns två alternativ, antingen i Bollarpshuset I eller i soldattorpet Lövhult som var tredje bosättningen på plats och som var bebodd mellan 1810 och 1940. För det tredje bör man kunna tolka rökugnen som en äldre form av spiskonstruktion i Småland medan skorstenskonstruktionen med öppen spis mot bostadsrummet och bakugnsdel som mynnar i köket, och som finns i Bollarpshuset I är yngre. Det kan dock vara så att Bollarpshuset II hör till 1550-1630-talskomplexet och att hus II helt enkelt är brygghus eller bastu. Jag antar att rökugnen dög gott till den typen av verksamhet. 

Som vanligt ger en grävning upphov till flera frågor än svar. Icke desto mindre har vi fått några svar: Ja, den konstruktion som vi började gräva år 2010 är ett hus och ja, det är åtminstone lika gammalt eller äldre än Bollarpshuset I. Penningen slut men spänningen kvar.

Vad vi, det vill säga Anna Ödéen, också hann med var att gräva fram kärnkonstruktionen av ugnen i Bollarpshuset I. Bakugnskonstruktioenen som vette mot husets minimala köksdel/bakstuga framträder som en kvadratisk form grundligt stenssatt med en ”brandvägg” runt om.

Ugnens innanmäte frilagd i Bollarpshuset I.

 Nu börjar strödda timmar av efterarbete mellan de ordinarie ärendena och sen en liten teknisk rapport. En from förhoppning om vidare grävning i sommar eller tidig höst kan man alltid hysa.  Annars det dags att tacka: Tack markägarna Tord J och Bengt W för at vi fick böka kring i era marker, tack Birger, superpedagogen i Vireda skola, tack alla skolelever i fyran och femman och tack till alla ni från hembygdsföreningen som var med och grävde med oss. Strålande insats av er alla tycker Susanne Haltiner Nordström, Anna Ödéen, Claes Pettersson och jag, Ådel V. Franzén. Att vi dessutom hade tur med vädret var en välsignad bonus.   


Work in progress. Arbetsbild Bollarp 2013. Fotograf: Anna Ödéen, Jönköpings läns museum.

Bollarp: in da house!

I dag lyckades vi vrida tillvaron rätt och lustiga huset blev logiska huset. Nu har vi en stuga, ca 7 x 4 meter stor, enrummare med rökugn belägen husets södra del. Vi är således tillbaka i den tolkning som gjordes 2010, då högst hypotetisk och grundad på endast åtta grävda enmetersrutor. Men nu, med tjugo kvadratmeter grävda har vi tre väggar och den fjärde på väg. Att arbeta med olika arkeologer betyder att skilda erfarenheter möter de fysiska lämningarna på plats. Claes, som var ute i dag tillsammans med Anna, lärare Birger, skolbarnen och jag, har grävt otaliga medeltida hus i Skåne, både ensamgårdar och i bykontext. Rökstugans konstruktion var honom allt annat än främmande och alltmedan ruta efter ruta sänktes ner till rätt nivå blev det klart vad som var ute och vad som var inne. En tanig syllstensrad som pep av åt helt fel håll är än så länge underlag till väggen i en farstu som funnits i södra delen av husets östra långsida. Platta hällar utanför markerar var ingången bör ha varit.

Av rökugnen finns endast botten kvar. En snygg kvadrat, mot långhusväggen och in i rummet avgränsad av stenrader som närmast fungerat som brandväggar. Dessa och själva ugnen har rivits och materialet har återanvänts. Det ligger närmast till hands att materialet kom till användning i Bollarpshuset som låg endast 25 meter åt norr, alltså den redan utgrävda kåken som vi vet var bebodd mellan 1550 och 1630. Detta gör att vi börjar bli tämligen säkra på att det vi nu gräver är äldre. Fynden är få. Förutom bränd lera som förekommer frekvent kring rökugnsfundamentet men sparsamt i huset i övrigt, har ett järnföremål, möjligen ett remändebeslag, en glättsten alternativ knacksten, en slaggklump och två bitar försintrat odefinierbart material framkommit. Till detta kommer två bitar av keramik och en slaggbit från 2010 års grävning. Detta kan kontrasteras mot de ca 150 fyndposter som registrerades i Bollarpshuset (den brända leran oräknat), varav merparten var järnföremål. Det nya huset speglar en annan materiell kontext.

För eleverna från Vireda skola var det sista dagen och med övertalning och lämpor hade de fått igenom sitt önskemål om att arbeta över! De var nämligen inte alls nöjda med den snålt tilltagna arbetstiden och inför nästa grävning med skolbarn inser vi att vi nog kan återgå till fem-dagars arbetsvecka. En tradition kan det kanske kallas när det begås för tredje gången: Bengt, en av hembygdsföreningens klippor, anlände med avslutningssurprisen till eleverna: glass. Lyckligtvis fanns det tillräckligt även till de lite äldre arkeologerna.

I morgon blir det stora dokumentations- och inmätningsdagen, utan elever men med totalstation. Sen får vi se hur snabbt planritningen till modellen Bollarp 2, kommer att presenteras på bloggen.

Cliffhanger: eleverna skolkar från skolan och kommer tillbaka till grävningen. Lärare Birger rasar: var är mina elever? Nu enmeterruta grävs: logiska huset blir åter lustiga huset.     

Lustiga huset?

Vi har en syllstensrad, ett hörn, ett packat lager med sot, kol och bränd lera, men sen tar det igenkännbara slut. Det är bara att konstatera, det nya huset spretar åt alla håll. Möjligen håller vi fortfarande fast vid uppfattningen att det innanför syllstensraden finns en botten av en bortplockad spis- eller ugnskonstruktion bestående av eldpåverkad och sprucken sten. Men alla de andra skärviga stenarna då. Som återfinns lite varstans? Jag längtar efter en grävmaskin. Att få bana av och erhålla överblick. Enmetersrutor tar tid.

Så skall en syllstensrad se ut! Gärna som här med spismursröset i bakgrunden. Logiska huset! Inte lustiga huset…

Icke desto mindre: strax innan nio anlände läraren i Vireda skola, Birger, med elever ur årskurs fyra och fem. Ett härligt gäng som spottade i nävarna och satte i gång. Avtorvning, rutgrävning, sållning och glädjen i att kunna fylla fyndpåsarna med bränd lera. För det var ungefär vad vi hittade i dag i såll och rutor, samt en bit slagg och ett avslag av flinta av eländig kvalitet. Årets elever skall ha beröm för att de på en gång lärde sig att hålla jämn nivå i rutorna! Inga gropar, inga uppallrade stenar. Och snacka om elever som vet att svinga en yxa i kampen mot elakartade rötter. Om fältskyddsombud borde man väl ha åsikter i frågan, men vem är jag att ta glädjen över ett lyckat yxhugg från ett barn? Förövrigt snackar vi Centerpartistiskt kärnområde, inga fysiskt förtvinade urban kids som knappast kan skilja mellan fram och bak på en yxa och än mindre vet att den kan svängas med bravur.

Ett fynd skiljde sig dock från den gråa eller snarare roströda massan av bränd lera, nämligen upptäckten av ett intakt såll med sållställning inne bland granarna, kvarglömt år 2010. En lyckad komplettering eftersom trycket var hårt på de befintliga sållen. Klockan två var det dags för elever och lärare att lägga av för dagen, fastän önskemål framkom om att få fortsätta gräva. Tur att det är en dag i morgon också, som dessutom enligt SMHI skal bli solig. Eleverna for och Vireda hembygdsförenings kärntrupp dök upp vipps ökades antalet enmetersrutor med ytterligare tre. Sen kom dropparna, så kom skuren och slutligen ösregnet. Strax innan fyra la vi av. Då var sållen igenkorkade med lera och vi övertygade varandra om att det inte blir nån bra arkeologi när det regnar.        

Cliffhanger: Huset visar sig vara en labyrint. Yxan hugger i sten och blir slö. Eleverna rasar: Bränd lera nu igen!  

Missa inte: ”Bollarp”, sjätte säsongen!

 

Hur mycket jag än skulle vilja att det handlade om en tittarstinn success från HBO, så inser jag att verkligheten bakom rubriken är en annan. Jag kanske räknar slarvig men jag får ihop fem grävsäsonger mellan 1996 och 2010, var och en av någon veckas varaktighet. Karteringen pingsthelgen 2000, på den tiden annandag pingst fortfarande var en helgdag, räknas inte med, för då hade vi inga spadar.

Jag var i Bollarp i dag med kollegan Ingvar, tillika IT-tekniker, för att etablera mätpunkter inför grävningen som startar på måndag. Vi undrade båda lite stillsamt om vi kommit rätt för ett landskap kan förändras ganska radikalt på tre år. Särskilt om de granar som planterades kring just år 2000 hunnit upp i tonåren och rasat iväg i längd. Då, när karteringen genomfördes den soliga pingsthelgen år 2000, samma helg förövrigt Bäckaby kyrka brann, var det nyplantering vi befann oss i, svåröverskådlig och ett landskap allt annat än lättläst. När vi några år senare fosfatkarterade hade träden växt så pass att de bildade en tämligen tät kvinnshög häck, oöverskådlig i ett landskap som förlorat all läsbarhet. Nu står träden fortfarande tätt, och nästa åtgärd blir troligen gallring, men redan nu finns åter en möjlighet att läsa det landskap som skymtar fram under de nedersta grenarna. Röjningsrösen vi inte sett på flera år skymtade mellan träden, hasselbuskar som överlevt markberedning och nyplantering påminde oss om en vegetation i området innan det blev granplantage.

När vi lämnade Bollarp 2010 var lämningen efter huset som fanns på platsen mellan ca 1550 och 1630 i det närmaste slutundersökt. Fosfatkarteringarna hade gett utslag på ett område ca 30 meter söder om huset och i en av de enmetersrutor som vi grävdes utifrån indikationerna fick vi napp. Två syllstensrader och vad som förefaller vara en bortplockad eldstad hann vi konstatera i de ca 8 m² som vi grävde 2010. Troligen har stenarna från eldstaden härifrån använts i skorstenskonstruktionen i det undersökta Bollarpshuset som började byggas ca 1550. Vår hypotes är således att den nyupptäckta husgrunden som vi skall sätta tänderna i kommande vecka är äldre än Bollarpshuset. En hypotes som vi så gärna kullkastar om det visar sig att vi undersöker en husgrund som istället skall knytas till Bollarp 1550-1630. Till bostadshuset har givetvis hört bod, logelada, fähus, kanske stall, fårhus och linbastu. Samt smedjan varifrån de två bottenskållorna efter smidesverksamhet härrör som vi hittade i Bollarpshuset. Samt slaggklumparna.

Lunchkö. Inga rasande elever än så länge.

Bollarpsgrävningarna har från början varit ett samarbetsprojekt, de första åren mellan Jönköpings läns museum och hembygdsföreningen i Vireda socken, och från 2008 med Vireda skola. Birger, som redan var med och grävde i Bollarp på 90-talets mitt utbildade sig senare till lärare och fick jobb i Vireda skola. Det var på hans initiativ vi sen började arbeta med årskullen fem och sex. I praktiken har det gått till så att varje elev (ibland två) fått en enmetersruta att ta hand om. Gräva, sålla massor, beskriva, mäta in fynd och dokumentera. Sen efter lunchen som hämtats i Vireda skola, har det varit upp till oss som grävningsledare att på ett pedagogiskt sätt berätta och sätta in Bollarp i olika kontexter: socknen, Småland, Sverige under 1500-talet, de små gårdarnas försörjningsstrategi, Gustav Vasas kolonisationssträvanden. Samt det faktum att vi fortfarande letar efter den medeltida gärdsenheten! Bollarp betecknas som utjord från 1580-talet i kamerala källor och historikern Käthe Bååth och L-O. Larsson visade att det bakom utjordsbegreppet gömmer sig medeltid ödegårdar. Dateringar från röjningsrösen i Bollarp har gett otvetydiga dateringar till perioden 1250-1400. I de rättshistoriska källorna finns det efterreformatoriska Bollarp, som är arkeologiskt undersökt, belagd och som en tredje surpris finns soldattorpet Lövhut som etablerades strax sydväst om Bollarpshuset kring 1810. Bollarp speglar således den demografiska fluktuation som kan beläggas i andra källor från tidig medeltid och framåt. Men även under de obebodda perioderna har landskapet nyttjats i Bollarp, framför allt som betes och slåttermark till byarna Släthult och Kieryd.

Och nu en cliffhanger, så att ni inte vill missa nästa avsnitt av ”Bollarp”: det avgörande fyndet som daterar den nya husgrunden hittas av skolelev! Åskan går, men kommer solen att titta fram innan grävningsdagens slut? Eleverna rasar: inte mandeltorsk nu igen!

Sökandet efter det avgörande fyndet fortsätter…

Dödens landskap

Androm till skräck och varnagel! Galgen vid Torget i Vetlanda ur geometrisk jordebok 1645

Byn Torget i Vetlanda socken låg strax sydöst om kyrkbyn. Det var vid Torget som marknaden hölls, här fanns tingstugan och genom byn gick stora vägen österut längs Emådalen mot Kalmar län. Vetlanda och Torget utgjorde centrum i Östra Njudung. Det var också här, mellan de två byarna som galgen stod. Vi ser den i kartan ur geometriska jordebok från 1645. Två stolpar med en tvärslå. Upp mot tvärslån står en stege lutad. Det var upp för denna stege brottsling och bödel fick klättra innan mästerman i folkets åsyn lade snaran runt halsen på den dömde som efter ett utdraget sprattlande i panik stillade sig och hängde livlös, död och till evig pina förvisad bort från de levandes hop.  Det finns berättelser om hur man försökte komma åt bitar av den dödes kläder, ägodelar, blod, träck och kroppsdelar, föremål som var starkt magiskt laddade. Hur länge fick man hänga där innan man skars ner och begravdes i den ovigda jorden på galgbacken? De senaste årens galgbacksarkeologi antyder att liken varit tämligen väl sammanhängande då de begravdes, vilket motsäger att de hängde kvar till förruttnelse och fåglars kalasande gjort att ligament och senor alldeles lösts upp (bl.a Hansson, Arcini & Winroth 2011).  

Avrättningsplatsen och byn. Kartan över Torget från 1645 är spännande. Lägg märke till raden av marknadsbodar i södra delen av Torget, och inte minst, handen strax under nummer 4 som pekar mot Tingsstugan. Därifrån var vägen till evigheten  tämligen kort för den arme lagöverträdaren.

 

Häradskarta över Östra härad 1646. Galgen är med, men nu pekar handen mot Marknadsplatsen istället

Galgen vid Torget i Vetlanda biter sig fast i karta efter karta, inte minst härdskartorna från 1646 och framåt. Annars är det tunnsått med utritade galgar i kartmaterialet från Jönköpings län.  En genomgång av just häradskartorna från 1600-talets andra hälft redovisar i princip en avrättninsgplats och det är den vid Torget i Östra härad.  Det är liksom inte något att ståta med, inte som säterier eller kyrkor. Även runstenar får plats på de småskaliga kartorna men inte avrättningsplatsen. I konceptet till kartan över Jönköpings stadsjordar från 1696 kan en galge skönjas och ordet Rätte platz vid sidan om. I Renovationen syns ingenting.     



Jönköpings stadsjordar 1696. Koncept. Rättarplasen utritad med galge och text.

 Yngre kartor är än mindre explicita. En markerad plan eller en kulle vid namn Galgplatsen eller Galgberget blir vanligare när man kommer över sekelskiftet 1700. 

Renovation av samma karta. Ingen galge, ingen text.

Jag ämnar ägna kommande vecka åt en artikel kring galgbackarna, avrättningsplatserna och deras landskap. Det blir också ett tillfälle att ställa de viktiga frågarna till kartmaterialet: Vad berättar kartorna om? Vad tiger de om?Vad ljuger de om?




   



 

Ravelsmark strax söder om Gränna år 1780. Galgbacken men utan utritad galge. Att avrättningsplatsen finns ovanpå Djävulshola var nog helt i sin ordning. Inte så lång sträcka för den dödes själ att färdas till den eviga pinan således.