Tillbaka till Sandudden

En kollega till mig brukar säga att vissa saker VILL bli hittade. Jag tror att hon har rätt. Ett exempel är graven vid Sandudden på Visingsös norra spets som helt otippat hittades för ett par år sedan av ett par på strandpromenad (se tidigare blogginlägg). Vi undersökte och dokumenterade sedan graven hösten 2015 och den visade sig vara från romersk järnålder, alltså från tiden omkring 400 e.Kr. Graven var en skelettgrav, man har lagt ner en obränd kropp i graven.

En översiktsbild av platsen.

Sedan dess har vi haft lite extra koll på det här området eftersom allt ligger utsatt och exponerat för väder, vind och erosion. Förra året gjorde vi också en georadarundersökning av ytan närmast rasbranten. Med utgångspunkt i den undersökningen kom vi denna veckan tillbaka till Sandudden. Med grävmaskin och handredskap men också med ganska ont om tid.

Calle och Frida hjälpte till med framrensning av stenpackningarna.

Under en dag drog vi sökschakt efter de ekon som georadarn hade visat och jo då, det finns fler gravar i området. På den här ytan, som har en fantastisk utsikt över Vättern och Omberg, har ett flertal människor blivit begravda. Troligen är gravarna från samma tid som den som vi redan har undersökt eftersom de påminner om den i utseende och uppbyggnad. Det kan vara skelettgravar, men vi fann också brända ben vilket pekar mot att också brandgravar finns i området.

En av de nyupptäckta gravarna – lagda hällar med mindre sten mellan.

 

Rasbranten vid Sandudden är en mycket spännande plats som vi vill komma tillbaka till med mer tid och resurser. Eftersom den nu ville bli hittad.

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

En medeltida hamn i Näsviken

Längst ute på Visingsös sydspets ligger en välkänd borgruin. Den har spelat en viktig roll i det som var Sverige under tidig medeltid och förmodligen tjänat som ett residens med tillhörande representation och gästabud. Platsen har varit föremål för arkeologiska undersökningar. På land. Men vad finns i vattnet intill?

I mer än tio år har MASG (Marinarkeologiska Sällskapet Göteborg) återkommande dykt i vattnet utanför den medeltida borgruinen. De har arbetat med inventering och dokumentation av undervattensmiljön och på så vis ökat vår kunskap om platsen avsevärt.

Timmerkistan med tre dateringar i medeltid. Foto: MASG.

Att det finns lämningar i vattnet har vi vetat om under ganska lång tid. I vår äldsta fornminnesinventering ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1689 står följande när ruinen beskrivs: ”…och när lugnt wäder är, Stockar efter Bryggan, Vthe på Siö Botn”. Drygt 100 år senare, 1775, var Johan Abraham Gyllenhaal på besök. Han var lärjunge till Linné och beskriver konstruktionerna så här: ”66 alnar i W. från vattenbrynet Wid foten af backen hwarpå Näsbro-slott stått, ligga stenkistor på 2 alnar 9 tums djup som förmenas warit bryggor at lägga til wid med båtar och fartyg”.

Plan över Näsviken med platsen för timmerkistorna/bryggorna utmärkta.

De timmerkistor som beskrivs ovan ligger omkring 40 meter väst om ruinen, på 2 meters djup. Det är inte alltid man kan se dem, ibland gör strömmar, is och stormar att de sandas över. Men 2003 genomförde MASG tillsammans med länsmuseet en dokumentation och provtagning av anläggningen. En stock som genomgick en årsringsanalys (så kallad dendrokronologi) och visade sig vara från andra hälften av 1200-talet och med viss sannolikhet från år 1269.

Under isvintern 2011 uppmärksammades ännu en timmerkista i Näsviken, men den här gången längre västerut. Även den här ligger på omkring 2 meters djup och isen den vintern gjorde att vi kunde mäta in den på ett mycket smidigt sätt.

Digital inmätning på Vätterns is

Nu har MASG tagit prover från den timmerkistan också och vi har fått analyssvaren. Det är fyra prover som samlats in men tyvärr var de något svåra att få säkra dateringar på. Det beror på att de hade för få årsringar och därför utgick också ett av proverna. Men de övriga har ändå gett ett fantastiskt resultat. Ett av proverna är från tidigt 1100-tal och de andra två från andra halvan av 1280-talet! Vi har med andra ord en klart medeltida hamnanläggning i vattnet utanför Näs borgruin. Den har funnits där när borgen var bebodd och är samtida med de andra timmerkistorna strax väster om ruinen. Med andra ord kan det röra sig om en omfattande hamnanläggning.
Tänk tanken nästa gång du besöker ruinen vid Näs – i viken intill är det liv och rörelse. Båtar lägger till, varor lossas och människor tjoar till varandra.

Petter, Björn och Stefan har lagt ner många dyktimmar i vattnet runt Näs. Foto: Mats Svensson, Visingsö.

Ett stort tack till MASG för ert stora engagemang i platsen runt Näs under många år och till Visingsö Hembygdsförening för del i finansieringen av årsringsanalysen.

Anna Ödeén

Arkeolog

Vallby – den försvunna byn

Platsen ligger en kilometer söder om Visingsö hamn, i den 200-åriga ekskogen. Lövsly växer där och nässlorna ser ut att trivas utmärkt i den feta jorden. Idag ser man inget av den medeltida byn Vallby som låg i östsluttningen ner mot Vättern. Men minnet lever kvar hos öborna, som fortfarande kallar området för Vallby och som använder platsen som märke när man ska sätta ut sina lake-kojor på vintern. På en karta från 1708 beskrivs området ”Wallby slätt Gambla husröör”. Vad fanns det här för by och varför försvann den?

Del av kartan från 1708 som visar Vallby

 

Vallby tas upp i jordeböckerna från 1540-talet. Då fanns där tre hemman och man kan se att en Arvid Amunsson och en Sven Bengtsson Dräng brukade gårdar i byn. När grevskapet Visingsborg bildades på 1560-talet och greve Per Brahe den äldre förlänades 10 hemman på ön var det Vallby han fick tillsammans med byarna Ströja och Husaby. Vad som hände med Arvid och Sven vet vi inte, men de var inga skattebönder som ägde sina gårdar och hade därför ingen besittningsrätt. Från år 1561 benämns gårdarna som ”öde”. Sedan har området vid Vallby ingått i grevskapets marker och efter reduktionen har det tillhört kronan eller staten, som sedan på 1830-talet planterade ek på platsen för marinens skeppsbyggen.

På 1970-talet kom dock delar av den gamla byn upp i dagsljuset igen när sommarkurser i arkeologi arrangerades. Under de här kurserna hittades konstruktioner av skiffersten men också fynd som hjälper oss att ge liv åt byn. Vanligast var fynden av tegel, kalkbruk, spik och ben. Men man fann också hästskosöm, broddar och en stigbygel som vittnar om hästhållning. Nätsänken, en sländtrissa, en bennål och en skära visar på det dagliga bylivet med hantverk och arbete. Kamfragment, knivar, knappar och spännen har varit någons personliga ägodelar. Kanske Arvids eller Svens?

 

Det åttkantiga bronsmärket

 

Vissa fynd är extra bra för datering. Mynt är ett sådant och i Vallby fann man ett så kallat vitten från Kristian I regeringstid, som var mellan 1448 och 1481. Ett extra intressant fynd var det åttkantiga bronsmärket. Det är 2,5 cm i diam. har en blomma med fem kronblad och ett kors i varje kronblad. Hålet i märket visar att det varit fastsatt vid något, kanske läder eller tyg. Liknande märken har hittats i klostermiljöer som Vreta, Alvastra och Gudhem, men också i stadsmiljöer som Linköping och Lödöse. Bronsmärkena är daterade till 1300-tal.

Vad vet vi mer om Vallby? Jo, utifrån tiondelängderna kan man se att man odlade korn och råg där. Benmaterialet som har analyserats visar att de flesta tamdjur från tiden fanns i byn och att det främst handlar om matrester från en bondgård. Man jagade småvilt som hare, ekorre och räv. Fisken var från Vättern och bestod då som nu av bland annat sik, lake och abborre.

Vyn från Vallby mot Vättern

 

Vill du ser några av fynden och veta lite mer om Vallby – Välkommen på en av våra kulturvandringar som går just dit, onsdagen den 20 april kl 18. För mer information se vår hemsida: http://www.jkpglm.se/Se-gora/Kulturvandringar/

Anna Ödeén

Arkeolog

 

Gravar på randen mot Vättern

Titta på bilden här ovan. Det är som ni ser en härlig strand att strosa på och det gjorde också ett par i augusti förra sommaren. Under promenaden, på norra Visingsö, hittade de resterna av en förhistorisk grav. Titta till höger i bild precis under grästorven, där ligger en vågrät, flat sten. Den stenen är del av en 1600 år gammal grav.
Vi fick ett samtal från Länsstyrelsen om benbitarna som stack ut i rasbranten under stenen, så vi åkte dit för att besikta platsen.Det var inte så mycket att tveka om, vi såg att det måste röra sig om en grav även om delar av den redan rasat ut i Vättern.

Soluppgång över undersökningsplatsen. Stenpackning i förgrunden och skifferhällarna längst ut mot rasbranten. I horisonten syns Omberg.

Platsen ligger otroligt vackert, med Omberg i horisonten norrut och Uppgränna med sina åkrar på andra sidan sjön österut, men ack så sårbart för väder och vind. Vi vet att sjön har ätit av Visingsö under långa tider och att ön har varit mycket större. I en av de historiska källorna kan man läsa om när Linnés lärjunge Gyllenhaal besökte ön 1775 och hur han beskriver området där graven låg: ”Eds- eller Edbo-byn aer den ytterste åt N eller NO af hela ön. Lidit mycken skada af sjöns inkraecktning”.

Framrensning av hällarna.

Vi fick möjlighet att undersöka skelettgraven, eller det som var kvar av den, i början av oktober. Vi öppnade upp en yta på cirka 3 x 3 meter och till en början hade vi hjälp av grävmaskin. I det här området består matjorden av styv lera och när den är torr blir den som betong. När vi närmade oss graven gick vi över till skärslevar och handkraft för att inte skada något. Då kunde vi se att graven bestod av fem lagda skifferhällar och när vi lyfte på dessa fann vi delar av ett skelett. Benmaterialet skickades till en osteolog för analys som tolkade att det rörde sig om ben från endast en individ. Det var bara lårben och skenben kvar och de låg inte rätt anatomiskt, men troligen har personen begravts med huvudet åt norr och fötterna i söder. I rasmassorna nere på stranden samlade vi också in ett armbågsben.

Benen som låg under hällarna.

Vi vet inte så mycket om personen som begravdes där på Visingsös nordöstra spets. Vi vet att det var en vuxen person och att han eller hon dog omkring 400-500 efter Kristus, det som vi kallar romersk järnålder-folkvandringstid. Det fanns inga andra fynd i graven men intill benen i den mörkfärgade jorden, som vi samlade in för arkeobotanisk analys, fanns ett skalkorn. Skalkorn har funnits i Skandinavien i omkring 4000 år. Men har man verkligen odlat på den här delen av ön, där jorden är så tung och svårbearbetad?
I det schakt som vi öppnade upp runt graven fanns fler stenpackningar och det är troligt att det ligger fler gravar i området. Nu gäller det att handla innan även dessa rasar ut i vattnet. Vi har sökt pengar för att söka över området med georadar, en metod som utan att gräva kan visa vad som finns i jorden. Det blir ett första steg – att ta reda på vad som finns där ute på Sandudden för att sedan försöka rädda det som räddas kan. Den nyupptäckta graven och det som finns omkring den ger oss en ny syn på Visingsös förhistoriska landskap.

 

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

Fossil åker – nu på film

Just nu pågår en arkeologisk förundersökning av fossil åker i Sörängens industriområde strax öster om Nässjö. Nu finns en kort film som berättar om undersökningen.

Att gräva fram sin historia

Barnen på Visingsö passerar stora gravfält på väg till skolan, går på öns årliga tornerspel intill en slottsruin och klättrar säkerligen upp i kyrktornet från 1100-talet minst en gång per sommar. Är man bosatt på ön ser man historiska lämningar nästan vart man vänder sig. Men det finns också spår av äldre tider som inte syns förrän man satt grävskopan i marken.

Ett sådant osynligt spår finns i Kumlaby, intill folkhögskolan Braheskolan. Det är en husgrund som ligger strax under grästorven intill landsvägen. Den hittades när bredband lades ner för två år sedan och då väcktes tanken att det kunde röra sig om Per Brahes boktryckeri, dels utifrån den bastanta och djupt nergrävda grunden, dels utifrån fyndet av en blyten. Blytenen hänger samman med att boktryckaren gjöt sina typer i bly.

Stor aktivitet i undersökningsschaktet

 

Nu har vi fått en möjlighet att undersöka husgrunden närmare i samarbete med barnen vid Kumlabyskolan på Visingsö. Klass 3-6 har fått känna på hur det är att arbeta som arkeologer. Att gräva och sålla jorden, samla fynden i påsar och dokumentera vad man gör men också reflektera och fundera över vad man ser. De har också fått prova på att söka med metalldetektor.

Vid sållet. Det är alltid spännande att se vad som ligger där.

 

Förutom klass 3-6 har vi också haft besök av de mindre barnen, från 3-4 års ålder och uppåt. För de minsta handlade det mer om att få känna på hur det är att gräva med en skärslev och kanske hitta en fin sten eller mask. Men glädjen över att arbeta i jorden skiner igenom vilken ålder det än rör sig om.

Nu ska vi ta upp ett fynd. En liten skyffel i järn.

Men var det Per Brahes tryckeri som vi undersökte? Tyvärr fann vi ingenting som klart visade det. Ett golv lagt av hällar talade för att det rört sig om en verkstad och grunden i sig talar för att det inte är ett vanligt boningshus. Men det fyndmaterial som kom inuti husgrunden var yngre, kanske från 1800-tal. Något svar på projektets titel ”Brahes boktryckeri?” fick vi med andra ord inte. Men vi fick en chans att lära ut vad vi kan om arkeologi och öns historia och framförallt fick vi möta goa, glada, vetgiriga barn!

Projektet finansieras av Jönköpings läns museum och Sparbanksstiftelsen Alfa.

Anna Ödeén, arkeolog

Kristus i grönsakslandet

Våren 2014 grävde Catarina Petersson i sitt grönsaksland i Rökinge på Visingsö när ett metallföremål fastnade på grepen. Hon blev fundersam över dess säregna utseende och lade undan den för att höra sig för vad det kunde vara. Nu har vi fått in föremålet till oss här på museet och vi har inte sett något liknande tidigare.

Framsidan på figuren

Som ni kan se på bilden är det ett föremål i brons, materialet till ringen har hällts ut på en plan yta, den är alltså inte gjuten i en form, därav den något skeva formen. I denna ring har utfasningar gjorts och vad som närmast måste betraktas som en Kristusfigur eller krucifix, passats in. Bronsfiguren är cirka 7,5 x 7 cm i storlek och 0,04 cm tjock.

Figurens baksida

Vad är nu detta och var kommer det från? Man bör ha i åtanke att figuren hittades strax intill Rysskyrkogården på Visingsö. Det är en ödekyrkogård där de krigsfångar som avled på ön begravdes mellan 1716 och 1718. Fångarna som härstammade från bland annat Ryssland, Danmark, England och Polen satt fängslade på Visingsborg och var sammanlagt över 2000 stycken, även om inte alla fanns på ön samtidigt. Av dessa dog drygt 300 under sin eländiga vistelse på Visingsö, några lyckades också rymma. Hur många som ligger begravda just på Rysskyrkogården vet vi inte.

Vi har ställt frågan om figuren till kollegor från olika håll. Ett gemensamt svar är att den bör vara från 1600-1700-tal och att dess formspråk pekar österut. Någon ser i motivet en rysk-ortodox prägel, någon menar att den kan vara från dagens Polen, dåtidens Preussen. Vi har fått förslag på att det rör sig om en bältessölja (ett spänne) som haft en lös torne eller pigg. Men också att det kan vara en religiös medaljong, vanliga i Östeuropa ända fram till idag.

Det som kittlar fantasin mest är nog ändå det något ”taffliga” men väldigt charmiga utseende som figuren har och som visar att den förmodligen inte tillverkats i en verkstad. Det finns, har jag fått lära mig, ett fenomen som kallas ”trench art”, som kan översättas ungefär med soldatkonst. Kanske har en soldat från östra Europa suttit på Visingsö och tillverkat en Kristusmedaljong som tröst mot sin hemlängtan?

Anna Ödeén

Ännu fler skålgropar…

Eftersom jag tidigare i somras skrev om just skålgropar kan jag inte undanhålla er den här nyupptäckta stenen. Den finns i skogen utanför Tranås, söder om slottet Gripenberg.

Stenen, som har ett 15-tal inhuggna skålgropar, hittades av en grupp som inventerade för Skog och historia-projektet och i förra veckan var jag ute för att dokumentera lämningarna. Man blir väldigt glad när det under mossan döljer sig så många hällristningar! Det visar också att det även i det som i dag är avlägsna tassemarker finns spår av människor från olika tidsperioder.

På min väg genom skogen sprang jag också på Tomtebobarnen:

 

Anna Ödeén

 

”Nya skålar” – en skålnål och skålgropar

1939 skulle väderkvarnen i Kumlaby på Visingsö byggas om och man arbetade med grunden. Det bar sig inte bättre än att man under arbetet stötte på nedgrävda urnor som tillhörde förhistoriska gravar med bronsföremål i. Vad göra? Man beslöt att hålla tyst – rädda för att bygget skulle stoppas av myndigheterna och grävde därför ned bronsfynden strax intill. Mjölnaren vid kvarnen tyckte ändå att det var synd att allt skulle försvinna och när kvällen kom och alla gått hem gick han därför och grävde upp ett av bronsfynden.

I våras fick vi in just det bronsfyndet hit till länsmuseet och det rör sig om en så kallad skålnål. Nålar som denna brukar dateras till yngre bronsålder, det vill säga 600-500 f.Kr. Från början har den troligen varit rak eller kanske haft en svanhalsliknande böjning närmast skålen. Förmodligen böjdes den till sin nuvarande form när den lades ned i urnan i graven.

Strax intill den nämnda kvarnbyggnaden finns fler fynd av gravar och det är troligt att allt har varit ett stort sammanhängande gravfält. Gravarna hittades när man på 1950-talet grävde en grusgrop och då fann man bland annat en urna fylld med brända ben, som lock hade den en liten skifferhäll.

En annan typ av ”skål” från bronsåldern är vår mest förekommande hällristning – skålgropen. Även när det gäller skålgropar har vi nu i vår gjort en nyregistrering från länet. Skålgroparna är urknackade skålformade gropar i stenar, på block, hällar och ibland i olika typer av gravar. Det finns olika tolkningar av vad de använts till, den vanligaste är att de använts i samband med fruktbarhetskulter.

I folktron har de kallats för älvkvarnar och har faktiskt använts långt fram i historisk tid för att blidka högre makter. Man har ibland smort groparna med fett eller lagt mynt i dem. De har med andra ord använts under mycket lång tid och förmodligen på lite olika sätt.

Vår nyupptäckta skålgropssten ligger i Stomsjö strax utanför Värnamo och det rör sig om ett block som har ett tjugotal gropar. Fyndet gjordes av en före detta kollega till oss. Ibland krävs det ”arkeologögon” för att se fornlämningar, det kan dubben av mässing som tidigare har slagits i stenen bekräfta.

Utpost Visingsö, del 3 Husaby

Jag fortsätter mitt korståg för Visingsö som en tidigmedeltida central plats. Den här gången rör det sig om en by som vi egentligen inte vet platsen för – Husaby. Husabyarna var från början stormannagårdar som sedan knöts till kungamakten och där en representant för kungen bodde. Vanligtvis dateras de till slutet av vikingatiden och början av medeltiden.

Det är alltså inte fysiska lämningar efter en husaby vi har på ön, den har istället satt sina spår i det skriftliga källmaterialet. Det äldsta skriftliga belägget är från 1286 då Magnus Birgersson (sedermera Ladulås) donerar 4 attungar från byn. Sedan nämns Husaby i flera dokument fram till mitten av 1500-talet. Då drogs byn in till en sätesgård som på befallning av Gustav Vasa anlades på ön och något senare till Visingsborgs grevskap. Var den här byn har legat vet vi alltså inte med säkerhet, men en rimlig gissning är i området intill Ströja kyrkby.



  Platsen för Sankt Laurentii kapell. Den resta stenen är från Per Brahe den yngres tid, 1600-talet.

 

 

Omkring en kilometer norr om Ströja kyrka ligger också lämningarna efter ett medeltida kapell, Sankt Laurentii. Det är inte säkerställt under vilken del av medeltiden det byggdes, men det tas upp i en förteckning från tidigt 1500-tal och är alltså äldre än det. Eventuellt har det haft ett samband med Husaby.

Ett flertal kungliga och kyrkliga dokument har daterats under tidig medeltid på Visingsö. Var har de som utfärdat dokumenten befunnit sig? Är det på borgen i Näs, i Ströja kyrkby eller är det i Husaby? Och var huserade riddaren Martin, som var militär ståthållare på ön 1268? Det är några av flera intressanta frågor som rör den här tiden på ön. 

Anna Ödeén



Utpost Visingsö, del 2 Ströja

Jag har i ett tidigare inlägg påstått att Visingsö har varit en central plats. Men det är inte bara borgen vid Näs som är intressant i det hänseendet. Området runt den medeltida Ströja kyrka (dagens Brahekyrka) har om möjligt passerat Näs, mycket tack vare givande och intressanta arkeologiska undersökningar under senare år.

 

 

Så här ser platsen ut i dag. Brahekyrkan stod klar 1636.

  

I Brahekyrkan står fortfarande det medeltida västtornet från Ströja kyrka kvar. I mellanvåningen i tornet finns en så kallad herrskapsläktare eller emporvåning, som visar på närvaron av en kungamakt.  Kyrkan är från första hälften av 1100-talet och det är högst troligt att några av de tidigmedeltida kungarna besökt den, deltagit i mässan från emporvåningen eller haft en enskild andakt.

Platsens historia är dock äldre än så och innan den medeltida stenkyrkan byggdes låg det med största sannolikhet en äldre träkyrka på platsen. 1988, när kyrkvaktmästarna var i färd med att gräva en grav fann de en intressant sten. Det var gavelhällen till ett gravmonument, en Eskilstunakista, med ett ormdjur i slingor hugget i relief. På stenen finns också fortfarande färgrester kvar. De här kristna gravmonumenten pekar mot att en äldre kyrka har stått på platsen och att en stormannagård har funnits i närheten. Även innan religionsskiftet mellan asatron och kristendomen kan det arkeologiska källmaterialet visa att platsen runt Ströja kyrka har varit speciell. Under undersökningar i kyrkan har två så kallade guldgubbar påträffats. De här små ”gubbarna” är tunna, tunna guldbleck med präglade figurer. Guldgubben från undersökningen 2002 är en avbildning av ett par som omfamnar varandra.

Guldgubben med paret som omfamnar varandra. Den är endast 1 cm hög i verkligheten.

 

 

Trots sin litenhet är guldgubbarna viktiga för förståelsen av platsen. De hittas där det finns en anknytning till förhistorisk kult och det ger området runt Ströja kyrka ännu en dimension längre tillbaka i tiden.

Anna Ödeén

 



 

Utpost Visingsö, del 1 Näs

Visingsö ligger i periferin. Det krävs en extra insats för att ta sig ut till ön och vi som bor där i dag kan väl inte påstå att vi är i händelsernas centrum. Men det har varit annorlunda under historiens gång. De spår vi har på ön från till exempel tidig medeltid vittnar om ett annat förhållande.

Vi vet att flera av den tidens kungar och dignitärer har vistats på Visingsö och att några av dem också dog där. På ön fanns under medeltiden en Husaby som är en form av kungsgård, ett kapell, två romanska stenkyrkor och borgen på sydspetsen vid Näs. Hur allt det här hänger samman och var aristokratin höll till är inte helt självklart. Det finns flera platser som är tänkbara och jag hoppas att framtida forskning inom olika ämnesområden kommer att ge en klarare bild. Borgen vid Näs har framstått som den självklara platsen där till exempel Karl Sverkersson residerade när han mördades år 1167 och eller där Magnus (Ladulås) Birgersson dog sotdöden 1290.

Borgen vid Näs, som den ser ut i dag

 

 

Vad vet vi om den här platsen? Den ruin som finns idag består av ett runt torn, en sträckmur och ett kvadratiskt torn. Vi kan se bjälklagshålen som visar att byggnaden har haft mer än en våning. Det har gjorts arkeologiska undersökningar i och utanför ruinen: mellan åren 1907 och 1911 samt år 2003. Den som gjordes i början av 1900-talet frilade murarna som då mer eller mindre var dolda i en stor jordhög. Under den sökschaktning som utfördes norr om ruinen 2003 blev resultatet något magert. Del av en syllstensrad uppbyggd av skifferhällar hittades dock som kan visa på bebyggelse intill borgen. För två år sedan och av en slump gjordes ett liknande fynd av ännu en syllstensrad. Det som bör vara hörnet av en byggnad hittades omkring 150 meter norr om borgen under potatisplockning.

 

 

Syllstensraden som hittades i ett dike

 

 



Men det finns också äldre konstruktioner ute i vattnet och då handlar det främst om träkistor sammanfogade av stockar som sedan fyllts med sten. Det är någon form av brygg- eller kajkonstruktioner. Man får ta med i beräkningen att strandlinjen under tidig medeltid gick längre ut än i dag, dels på grund av landhöjningen som gör att Vättern tippar, dels på grund av erosion. En av stockarna i dessa träkistor har dendrodaterats, det vill säga daterats genom årsringsanalys. Analysen visar att konstruktionen är klart medeltida och troligen från 1269. Det betyder att det fanns någon form av hamnanläggning intill borgen när den var i bruk, vilket i och för sig faller sig naturligt.

 

 



Plan från 2013 års undersökning. Borgen är i brunt, träkistorna i vattnet är i svart.

 

 

Det här är alltså vad vi hittills vet finns i området runt borgen, förutom fynden som påträffats på land och i vattnet. En byggnad som denna uppfördes inte för vem som helst under 1100-talet. Varför ligger den så långt från både Ströja kyrka och Kumlaby kyrka som är samtida? Båda kyrkorna och framförallt Ströja har också en historiskt spännande närmiljö.  Husabyn kan måhända dras något längre tillbaka i tiden, men tillhör också aristokratin. Det som i dag är ”utpost Visingsö”   har varit en central plats.

Anna Ödeén

 

Ett tryckeri i kabelschaktet?

Det grävs ner fiberkabel på Visingsö. Bitvis går de nya schakten intill gravar eller boplatslämningar och då är vi arkeologer med och schaktövervakar, som det kallas. Det är för att man inte ska skada eller gräva bort några fornlämningar.
Att schaktövervaka kan ibland vara en ganska tradig sysselsättning, man står timme efter timme och stirrar i ett tomt schakt. Men ibland glimmar det till…som på Visingsö i denna veckan.

 

Vi kom på en huslämning som är riktigt spännande! Det som finns kvar är en gedigen syllstensgrund uppbyggd av skifferhällar. Grunden är djupt grävd, det är inte en liten vanlig stuga som stått på den. Inuti ”huset” finns rasmassor med taktegel, kalkbruk och grus.

 

 

 

Det som gör det här huset lite extra spännande är att i just det här området låg en gång Per Brahes boktryckeri. En boktryckare från Danzig som hette Johann Kankel kom till ön 1666 och var sedan verksam fram till 1685. Kan det vara det huset som vi stött på? Ett litet men ack så viktigt fynd i sammanhanget är en liten blyten. Ett ämne som man kan se att man knipsat stycken av. Är det månne bly som använts för att gjuta typer?

 







Offertallen i Torestorp

Vi har precis avslutat en inventering i skogarna mellan Jönköping och Aneby.
Morgon och eftermiddag när vi åkt till och från vårt område har vi passerat en tall och frågat oss: ”Ser inte den lite speciell ut?”.

Jag kollade i fornminnesregistret och jodå – det var en offertall eller som den heter i FMIS ”naturföremål/-bildning med tradition”.
I den här tallen kan du kasta ett mynt ”för att undvika sjukdom och lindra redan inråkad krankhet”. Du kan också bli av med tandvärk genom att vidröra den onda tanden med en sticka från trädet och sedan sätta tillbaka stickan i tallen och vips, så är värken borta.

Jörgen kastar en peng i offertallen

Den här offertallen ligger i Torestorp i Järsnäs socken och har RAÄ-nummer 18. Men det finns liknande platser och traditioner lite överallt i bygderna. Så håll utkik när du känner att du har en vinterförkylning på väg.   

Spännande hyddlämning i Smålandsstenar

Slutundersökningen av stenåldersboplatsen i Smålandsstenar har nu pågått i snart två veckor. Boplatsen är avgränsad till en relativt behändig yta, ca 20 x 15 meter. Centralt har vi en tydlig hyddbotten som består av en gråfärgad fyllning. I och omkring har vi identifierat ett antal stolphål samt en härd inne i hyddan.

                                         Hyddbottnen efter andra rensningen

Ett stort antal flintor har hittats, framför allt i hyddans södra del där också öppningen finns. Flintan sprider sig genom öppningen och ut på en aktivitetsyta utanför hyddan. Anmärkningsvärt är att vi hittat sju mycket fina mikrospånkärnor strax utanför hyddan inom ett begränsat område, ca 1,5 x 1,5 m. Kärnorna är fortfarande dugliga att använda och man kan undra varför dessa har blivit kvarlämnade. Kan det vara en depå där man avsiktligt lämnat kärnorna för att återkomma vid ett senare tillfälle?  I övrigt påträffas också följaktligen också en stor mängd mikrospån.

Mikrospånkärna påträffad strax utanför hyddan

Under presenningen ligger hyddbottnen skyddad från regn och rusk. I förgrunden ser vi aktivitetsytan utanför hyddan

Vi har nu drygt två veckor kvar och vi har ytterligare en eventuell hyddbotten att undersöka, dock utan den stora mängd flinta som i den första hyddan. Återkommer med med information.

Jörgen Gustafsson

En liten guldkant på tillvaron

Ibland behövs så lite för att förgylla vardagen. Som det här medeltida teglet med spår av en gris.

Teglet kommer från en utgrävning i Brahekyrkan på Visingsö och härstammar troligen från den romanska föregångaren, Ströja kyrka, som stod på samma plats.

Var teglet tillverkats vet vi inte men här finns ändå en ögonblicksbild: en liten griskulting har irrat omkring och trampat i den ännu mjuka leran. Man kan se att den har kasat i kanten på tegelbiten. Kanske var det när någon började skrika och försökte jaga bort den? Man blir i alla fall lite varm i hjärtat av att se spåren.

En höstdag i Ölmstad

I går kväll var vi på världspremiären av ”En höstdag i Ölmstad år 11”. Vilken succe! Mycket folk och härlig stämning. Stolta föräldrar fanns på plats till eleverna som gjort ett jättearbete med den animerade filmen om en äldre järnåldersboplats.

Vi känner oss också lite stolta, även om vi inte gjort så mycket, så är vi ändå en del av projektet. Tack alla elever och lärare på Ölmstadskolan och varsågoda alla andra:

Ölmstad: Eld, rök och mat

Någon gång under förhistorien kom en smart apmänniska på hur man gör upp eld, vilket fått en enorm betydelse för fortsatt överlevnad, speciellt uppe i kalla norden. Eld ger skydd och värme, lagar maten och formar olika material såsom lera och metaller till keramik och järn.
I Ölmstad har det hittats en stor mängd eldstäder, även kallade härdar. De flesta är placerade utanför boningshusen, och kan vara upp till några meter stora i genomskärning. Särkilt en härd är värd att notera, vilken består av ett antal större brända stockar placerade i bredd i botten, med spår av gran- eller enbarr ovanpå stockarna. Det är inte omöjligt att anläggningen använts till rökning av exempelvis mat.

Även en ugn har påträffats innanför grävområdet. Anläggningen, ca. 1,20 m i diameter, är cirkulär till formen och är tillverkad av bränd lera, varför den har hållts uppvärmd i låg temperatur. En stor stenpackning täcker botten och ena sidan, under vilken en mängd spik har påträffats. Spiken tyder på att ugnen kan häröra från en senare tidsperiod än de flesta andra anläggningar i området, troligen medeltid. Mystiken fortsätter i Ölmstad.

Sarah Billengren, praktikant

Ölmstad: Stensamling och sopor

Kan en samling med skärvig sten säga så mycket? Ja,vi har grävt en sådan här i Ölmstad som har varit riktigt spännande.

Den skärviga stenen har kasserats från kokgropar och härdar, värmen har gjort att den spruckit. Bland stenen har vi hittat små keramikbitar, lerklining, kol, bränt ben och en kasserad malsten.

Jorden mellan stenarna ska analyseras och kommer sedan att visa vilka växtdelar som följt med soporna ut. Kolet vi har samlat in kan ge oss en datering.

Här har vi med andra ord en slags soptunna som kan ge oss en bild av den tidens hushållning.

Ölmstad: Visning och undervisning

Nu har visningarna på utgrävningen av järnåldersboplatsen i Ölmstad kommit igång. Första kvällsvisningen hölls förra veckan och ett 20-tal personer i varierande ålder från barn till pensionär strömmade till. Nästa visning kommer att hållas tisdagen den 14 juni klockan 17.30.

Särskilda visningar har också hållits för barnen i Ölmstadsskolan. Dessa har varit upplagda som lektioner där en pedagog från Jönköpings läns museum har berättat om hur det var att leva under järnåldern.

De olika klasserna har kommit i omgångar och har bland annat fått lära sig att rista sina namn med runskrift. De har också fått pröva på att vara arkeologer, något som barnen uppskattade. Med god entusiasm och med skärslevar i högsta hugg tog de sig an att leta fynd i ett antal härdar, för att sedan dokumentera på särskilda blanketter vad de träffat på i jorden. Precis som riktiga arkeologer!

Susanne Nilsson