Morgondagens fornlämningar?

Idag var jag ute för att granska forn- och kulturlämningar i skogarna utanför Vaggeryd. Det var främst kolbottnar som påträffades och registrerades under dagen men i anslutning till ett av områdena påträffade jag en hel del nytillverkade lämningar.

Förutom detta utegym fanns en hel del gropar som lätt kunde tolkas som rester efter barnlek. Här i skogen har det stora kriget utspelats. Man kan bara föreställa sig vilket liv det är i skogarna efter att skoldagen tagit slut. Turligt nog hade de missat att gräva i kolbottnar och andra lämningar.

Men när jag gick där så slog det mig att hur skulle denna plats ha tolkats om tidens tand fått nöta ner spåren under – låt säga 50-100 år. Groparna med sina vallar kanske skulle tolkats som just skyttevärn, men troligen skulle vi inte förknippat detta med barn utan snarare med någon militärövning. Dessa skulle då ha fått en plats i fornminnesregistret.

Rester efter utegymmet skulle troligen inte kunna ses mer än att alla kringspridda järnföremål skulle kunnat hittas vid metalldetektering – men hur skulle vi tolkat det? En fråga som slår mig är även hur identifierar vi barns lek från gångna tider, vilka spår har de lämnat efter sig?

Skålgropar i Apladalen

Skålgropar i Apladalen

Många är det som klivit på trappstenen vid hembygdsmuseet i Apladalen i Värnamo. Men få har nog tagit en extra titt på den rektangulära trappstenen, fint tillhuggen med raka sidor. Tar man sig en ännu noggrannare titt så upptäcker man att någon annan varit och knackat i stenen, På ovansidan finns inte mindre än åtta skålgropar, en typ av hällristning som även brukar benämnas älvkvarnar.

Skålgroparna är svåra att datera men de förekommer från yngre stenålder fram till järnåldern, men är kanske vanligast under bronsåldern och förekommer då i samband med andra hällristningar. Skålgroparna har även haft betydelse inom folktron långt fram i diden. Namnet älvkvarn har sitt ursprung ur en uppfattning om att de uppkommit genom att älvorna dansat på hällarna. Det finns även många uppgifter om att man i sen tid offrat i dessa gropar för att få lycka och välgång. Det kunde vara att man la ner en metallbit, kanske en nål eller spik, mynt förekommer också. Ett annat sätt var att smörja dem med fett.

Hur kommer det sig att trappstenen i Apladalen har skålgropar. Stenen är med största sannolikhet hitflyttad men varifrån?  Utifrån formen kan man tänka sig att stenen en gång legat som tak i en hällkista, en gravtyp från yngre stenålder och bronsålder. Togs stenen med i samband med flyttning av huset eller har stenen påträffats lokalt, kan den komma från den undersökta och borttagna hällkistan vid Alandsryd (se Värnamo 318:1 i Fornsök).

Ständigt dessa rösen…

”arkeologin i vårt land (ter sig) till stor del som vetenskapen om de monumentala stora fornlämningarna och de stora befolkningsbygderna med rätt litet intresse för de mindre lämningarna och fångst- och skogsfolkets liv. Typiskt härför är det flitiga användandet av onyanserad benämning”odlingsröse” på ett sätt som nedvärderar denna stora, för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar, vilket bland folket (och beslutande myndigheter) skapar förakt för dessa ”stenhögar”, samlade ut markerna – med association till nutida stenröjning: man ser hur de skadas och förstöras lättvindigt och helt i onödan!”

Detta skrev amatörforskaren Folke Winkvist i ett brev till Riksantikvarieämbetet redan 1974. Om vi rannsakar oss själva och framförallt lyssnar på varandra så har nog inte arkeologin kommit så långt bort ifrån detta synsätt. Det är fortfarande snack om ”stenhögar”, ””..är väl inget intressant”, ”man hittar ju inget”, ”de säger ju bara att man odlat på en plats”, eller är jag allt för hård i min kritik?

Det finns naturligtvis undantag, flera arkeologer och kulturgeografer har idogt kämpat för denna lämningskategori , men vi som försöker jobbar delvis i en uppförsbacke. Mycket har blivit bättre men än kan saker förbättras.

Ett försök till att förbättra oss är att vi här på Jönköpings läns museum har inlett ett arbete med att sammanställa vad som faktiskt skett, vad gäller odlingslämningar, här i länet. Hur många platser har undersökts? Hur har de undersökts? Vilka metoder har använts? Och kanske framförallt vilka metoder har fungerat. Målsättningen är att vi genom detta arbete ska komma fram till bättre och effektivare metoder kring hur man undersöker fossil åkermark och resonera kring vilka frågor det är vi vill ha svar på. Just dateringen av lämningen har varit ett problem då lämningen inte är från en tid utan kan ha flera tidsskikt och flera olika användningsområden. Som vi förstår lämningen nu är termen fossil åker något missvisande, vilket flera undersökningar har påpekat (se t ex undersökningarna i Hamneda eller Värmunderyd). Behöver vi se över terminologin på andra punkter?

Den moderna forskningen kring fossil åkermark och då främst röjningsröseområden aktualiserades i samband med revideringsinventeringen i Jönköpings län vid mitten av 1980-talet. I samband med denna argumenterades att röjningsröseområdena skulle klassas som fossil åkermark och flera forskningsunderökningar startades för att se om lämningarna kunde klassas som fasta fornlämningar (Järparyd, Norra Sandsjö, Havsjö etc). Olyckligtvis för vårt län hann man inventera klart länet innan man beslutat att de faktiskt skulle bedömas som fasta fornlämningar. Med anledning av detta har vi ett bristande underlag vad gäller områdenas utbredning, mängd och typologi. Utifrån arkeologiska utredningar och specialinventeringar som t ex Skog&Historia;, kan vi dock göra bedömningen att röjningsröseområden är en av länets vanligaste fornlämningar.

Denna lilla blogg ska ses som ett upprop till alla er därute som tycker att vi ska ägna oss åt hela historien och därmed värna och beforska även den ”för befolknings–historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar”, d v s spåren efter det dagliga arbetet som våra förfäder tvingades till för sin överlevnad. Har du synpunkter, infallsvinklar eller bara bra tips på frågeställningar, metoder, litteratur etc får du gärna höra av dig!

Min adress är fredrik.engman@jkpglm.se

Skador på fornlämningar

Nu lackar det mot jul och året ska summeras om man inte redan gjort det. I Jönköpings län har 15-20 % av länets yta inventerats i samband med Skog&Historia; inventeringen. Mitt jobb är att tillsammans med två kollegor granska det material som framkommit och se till att det blir tillgängligt i FMIS.

En mindre inventering bedrivs fortfarande med den ideella organisationen Höglandets fornminnesförening som är ute i skogarna och letar upp nya pusselbitar till vår historia. De är riktiga kulturkämpar.

Projektets inriktning var inte begränsad till bara fornlämningar som den klassiska fornminnesinventeringen utan även modernare lämningar som kolbotttnar, torp etc har medtagits. Även dessa lämningar är viktiga pusselbitar för vår historiskrivning och omprövning av våra tolkningar kommer att bli följden av denna inventering. För att nämna ett exempel så har tidigare inventeringar inte fokuserat på kolbottnar. Därför har vi idag svårt att beskriva kolningen på ett bra sätt. Genom att registrera dem i Skog&Historia; kommer detta vara möjligt. I Jönköpings län finns idag 94 registrerade liggmilor (många fler finns att upptäcka) och av dessa har 87 registrerats inom Skog&Historia; och fler kommer det troligen bli allteftersom granskningsarbetet drar sig mot de mer kolbottentäta områdena längs Lagan och Nissan.

Trots att inte hela länet inventerats och lämningarna inte förts in i FMIS så står Skog&Historia; lämningarna för drygt 12 % av träffarna i FMIS i Jönköpings län.

Skador??

Ja hur var det då med skadorna? Vi har inte gjort någon regelrätt skadeinventering men man kan ändå notera att en stor del av våra historiska lämningar har skadats. Detta har ju uppmärksammats i tidigare rapporter (http://www.raa.se/publicerat/9172094311.pdf) och även i miljömålsarbetet. Se miljömål 12 Levande skogar.

Av årets granskade lämningar har ca 30% allvarliga skador, det vill säga djupa körspår eller markberedning. vi har inte medtagit överrisning som en skada vid denna genomräkning. Jag tycker denna siffra är alldeles för hög – nu ska ju sägas att dessa lämningar inte var kända genom FMIS men de tidigare rapporterna visar på liknande siffror även för registrerade och kända fornlämningar. Markberedningen är väl det största hotet mot våra lämningar. Möjligen kan man utvinna kunskap ur en lämning efter första vändan med markberedaren men hur blir det när det är dags nästa gång? Vad kommer att finnas kvar i våra skogar om 70-90 år när dagens skog ska avverkas?

Hur ska man komma till rätta med detta? Miljömålsarbetena pekar på vad som behövs för att skador ska undvikas:

– Ökade informations- och utbildningsinsatser

– Inventering av forn- och kulturlämningar

– Utveckling av skonsammare markberedningsmetoder

– Användning av befintligGIS-information.

Tänk om vi fick en rejäl påse pengar så att vi kunde genomföra detta – det skulle vara en julklapp som heter duga.

Unikt gravfynd i Värnamo

I samband med en planerad avverkning påträffade en markägare i Värnamo ett gravfält. Jag fick i uppdrag av länsstyrelsen att registrera detta och det visade sig vara ett höggravfält med totalt 23 gravar.

Inventeringsmiss?

Hur kan det komma sig att ingen registrerat detta gravfält? Alla inventeringar sedan 1600-talet och fornminnesinventeringarna under 1900-talet har ju framförallt fokuserat på gravar och andra monument. Läget är ypperligt och gravfältet ligger nära dages bebyggelse. Inventeringarna har ju gjorts under tidspress, 1999 skulle vi inventera 2,8 kvadratkm/dag, vilket skulle kunna förklara varför man missat det. Att det således inte förts in i registren är unikt men visar på att det fortfarande finns mycket att hitta ute i markerna.

Dog alla danskar i Småland?

Det finns många folkliga föreställningar kring våra fornlämningar. Den förre ägaren hade sagt att det fanns danskgravar i skogen. Detta är en vanlig förklaringsmodell för gravhögar men även alla röjningsrösen som hittas i markerna. Dessa skulle lagts upp i samband med de danska krigen från medeltid fram till 1600-tal. Om detta vore sant skull miljontals danska soldater vara nedgrävda i den småländska myllan. Att myter/föreställningar av det här slaget uppkommer är inte ovanligt utan ligger i den mänskliga naturen att vilja förklara och förstå sin omgivning, men för att vi inte ska skapa mer mytbildning krävs kontinuerlig forskning och kanske framförallt spridning av forskningsresultaten.

Vad kommer hända med gravfältet?

Jag har nu registrerat detta i FMIS, se Värnamo 474 och i samband med registreringen gjorde jag en skiss över detta. Markägaren får avverka sin skog efter samråd med länsstyrelsen. Vi har inga planer på vidare arkeologiska undersökningar för tillfället men vem vet vad som händer i framtiden. Förhoppningsvis kan avverkningen leda till att gravfältet blir mer tillgängligt för allmänheten.