Boplatser vid Fornbolmen. Del 3

I modern tid har fem mesolitiska boplatser undersökts i Jönköpings län som ansluter till Fornbolmens forna stränder. På 1990-talet undersöktes Anderstorpsboplatsen och Forsheda och i början på 2000-talet undersöktes boplatser i Nennesmo och Vä. Alla dessa har gett ett rikt flintmaterial som utifrån typologi kan dateras till dryga 8000 BP. Det har dock inte påträffats några tydliga boplatsstrukturer i form av hyddrester eller anläggningar som systematiskt kan tolkas, utan bara enstaka härdar och gropar. Boplatserna har legat i direkt anslutning till strandlinjen vilket också rimmar väl med vad vi sen tidigare vet om placeringen när det gäller mesolitiska boplatser

2012 undersökte Jönköpings läns museum ett vikingatida gravfält på fastigheten Nygård i Smålandsstenar. I samband med avbaningen påträffades en stenåldersboplats som kan kopplas till samma tidsepok de tidigare undersökta boplatserna. Här hade vi dock turen att boplatsen innehöll strukturer i form av en hydda samt anläggningar i anslutning till denna. Boplatsen i Smålandsstenar låg dock inte strandnära som de andra boplatserna utan dryga 800 meter till närmaste större vattendrag vilket är Nissan. Vid boplatsen har det runnit en bäck, kanske har det tidigare funnits en mindre dammliknande sjö som vid tiden för undersökningen bestod av en utdikad våtmark. Läget kan tyckas märkligt med tanke på avståndet till Nissan men om man tittar på de geografiska faktorerna inser man att läget är bättre än vad det kan verka vid första anblicken. Ca 1 kilometer öster om boplatsen når man en vik i Fornbolmen vilket placerar boplatsen strategiskt nästan mitt emellan dessa två vatten, Fornbolmen och Nissan. Om man granskar kartan upptäcker man också att för att ta sig vattenvägen via Nissan in i Fornbolmen får man färdas en omväg på nästan två mil för att ta sig in i sjösystemet. Med det här läget kunde man nå båda genom att färdas endast någon kilometer (se karta)

Karta över Nissaissjön, fornsjön som förband Fornbolmen med Nissan. Notera Nygårdsbolatsens strategiska läge i förhållande till vattendragen.

Hyddbottnen bestod av en oval mörkfärgning, ca 4 x3 meter och dryga decimetern djup med en härd placerad i hyddans främre västra del. Fynden av flinta punktinmättes och visade sig genom sin spridning väl bekräfta hyddans vägglinjer. Man kunde också med stor sannolikhet bekräfta ingångens läge utifrån flintans spridning. Inne i hyddan påträffades mest flinta kring härden och utgången som låg i hyddans södra del. Flintan avtog markant i den bakre delen. Utanför spred sig flintan i ett ca 6 x 4 meter stort område där det också påträffades en härd. Sammanlagt påträffades ca 600 flintor och en påfallande stor del av dessa var mikrospån, 75 stycken.  På en mindre yta i anslutning till ingången hittades också nästan alla mikrospånkärnor, vilka var 12 till antalet.

Hyddan låg på en liten avsats i ett svagt sadelläge mot söder.

 

Hyddan efter några centimeters rensning

 

Härden som låg strax innanför hyddans ingång innehöll ett fåtal skörbrända stenar och bränd flinta

Vid tidigare undersökningar har vi vid något tillfälle fosfatkarterat delar av boplatsen, vilket inte har gett några tydliga resultat. Men i det här fallet fick vi en bättre utdelning. Fosfatprover togs i hyddan och på aktivitetsområdet utanför för att eventuellt kunna utläsa spår av dumpat organiskt avfall i och i anslutning till hyddan. Resultaten från proverna visade sig ge ett resultat som var över förväntan. Jag är medveten om det finns källkritiska faktorer att ta hänsyn till men dessa får vänta till rapporten. Nåväl, resultaten visade att inne i hyddan var värdena högst längs väggarna och minskade successivt mot centrum. Kanske har man städat centralt i hyddan genom att slänga avfallet ut mot väggarna. Strax intill härden uppmättes också en tydlig förhöjning. Området mellan hyddan och härden utanför visade också på en tydlig förhöjning men de högsta värdena finns knappt två meter bakom härden, från hyddan sett. Med lite fantasi kan man tänka sig att detta markerar platsen där man dumpar fiskrens och annat avfall vid matlagning.

Hyddans form bekräftas ganska väl genom fosfatvärdena. Notera också de förhöjda värdena utanför ingången och bakom härden. Platsen för ingången har vi tolkat genom att spridningen av flinta löper kontinuerligt genom väggen i hyddans sydöstra del. Läget för ingången är också logiskt i förhållande till härdens placering i hyddan.

Ett urval av de tolv mikrospånkärnor som påträffades i, och vid hyddan

Ett urval av mikrospån

Flintan som redskapsmässigt bestod av mikrospån och mikrospånkärnor kan relateras till en tillverkningsteknologi som började sprida sig till Skandinavien för cirka 9300 år sedan. Den tekniskt grundade dateringen stöds av ¹⁴C- dateringen av härden i hyddan (8100 BP). I sydskandinavisk forskningstradition brukar perioden beskrivas som sen maglemosekultur. Det arkeologiska materialet tyder på att det vid denna tid existerade ett öppet nätverkssamhälle där människor, råmaterial och idéer röde sig över stora ytor. Fynden från Smålandstenar är ett bevis på att området runt Bolmen redan från början varit en del av detta stora sociala nätverk

Det finns ytterligare intressanta aspekter att diskutera kring den här hyddan och boplatsen. Vad hade den för funktion? Var det en jaktstation, vilket kanske flintmaterialet antyder? Användes den enbart under viss tid på året? Hyddan låg inte vid något större vattendrag som andra mesolitiska lämningar nästan uteslutande gör i området. Istället var den strategiskt placerad i förhållande till flera större vattendrag. Är detta läge kanske vanligare än vi tror? Dessa och flera spännande frågeställningar kring Fornbolmen och mesolitikum i Finnveden kommer att avhandlas i rapporten som kommer att färdigställas någon gång under 2014.

Fornbolmen under mesolitikum. Del 2

Ur arkeologisk synvinkel är Fornbolmen intressant. Redan under början av
1900-talet uppmärksammades potentialen när det gäller stenåldersforskningen
i området. Två pionjärer var arkeologen Knut Kjellmark och geologen Uno
Sundelin. Deras främsta mål var att försöka kartlägga invandringsvägarna till
det Småländska höglandet men uppmärksammade också boplatserna som relaterade till Fornbolmens strand. 1918 undersökte Kjellmark och Sundelin en boplats i Draftinge i Ås socken någon mil söder om Reftele. Sen dess har i stort sett ingen arkeologi gjorts i området förrän i början av 1990-talet då Jönköpings läns museum undersökte ett antal boplatser i området, bl a i Anderstorp och Forsheda och under 2000-talet Nennesmo, Vä och Nygård.

Kjellmark undersöker boplatsen i Draftinge 1918.

Vid strandlinjen för den forna sjön, 150 m.ö.h,  hittar vi idag boplatser och lösfynd från äldre stenålder. Boplatser påträffas kring hela Fornbolmens forna strand men man kan tydligt urskilja ett intensivare utnyttjande i området kring Reftele. Att många boplatser påträffas där beror på att det finns mycket uppodlad mark där det är lätt att hitta den efterlämnade flintan, men det är inte hela sanningen. Området var också förmodligen förhållandevis tätbefolkat  eftersom det var en strategiskt mycket viktig plats beroende på att utloppet till Nissan och vattenvägen till kusten gick via Reftele.

I traditionell arkeologisk forskning har tesen varit att kusten har varit den huvudsakliga platsen för bosättningar under mesolitikum och att inlandet bara utnyttjats säsongsvis. Möjligtvis stämmer inte detta när det gäller området kring Fornbolmen. Människorna kring sjön kan ha  varit åretruntboende. Livsbetingelserna där har förmodligen varit mycket goda, vilket berodde bl a på bra kommunikationer via vattenvägarna, goda jaktmöjligheter och säkert ett extraordinärt fiske. Man skall också betänka att drastiska klimatförändringar i form av kraftig temperaturökning skedde under mesolitikum. För 8 000 år sedan var sommarmedeltemperaturen ett par grader högre än idag, vilket i stort sett motsvarar dagens medelhavsklimat. Från att skogarna mest hade bestått av björk och tall började nu en tät skog bestående av alm, lind, hassel och ek breda ut sig. Vildsvin och rådjur hörde till de djur som invandrade. Utöver de rent naturrelaterade fördelarna hade man förmodligen också ett väl utvecklat system av handel med bl a flinta med kustbosättningarna.

I nästa bloggavsnitt kommer vi att titta på några specifika platser längs sjön där människorna har bott. 

Stenåldersboplatser och lösfynd av flinta i trakterna kring Reftele.

På den här kartan ser man hur väl boplatserna och lösfynden korresponderar med den gamla strandlinjen på 150 m.ö.h.

Fornbolmen ­­– en plats för stenålderns folk

När man reser i Jönköpings läns sydvästra delar och kommer fram till trakterna kring Reftele öppnar sig plötsligt ett vackert och bördigt jordbrukslandskap som sträcker sig söderut mot länsgränsen. Åkerarealerna är stora och likaså många av mangårdsbyggnaderna. Landskapet är bördigt och rikt och verkar inte höra hemma i den annars ganska karga småländska naturen. Detta gör att man förmodligen lyfter på ögonbrynen när man kommer hit för första gången. Anledningen till förändringen i landskapet är att här en gång i tiden har legat en stor sjö. Sjön kallas för Fornbolmen eller Storbolmen.

Fornbolmens största utbredning enligt geologen Erik Nilsson.

,

Sjön bildades när inlandsisen drog sig tillbaka för ca 12 000 år sedan. Till en början sträckte sig denna issjö ända från nuvarande södra Bolmen upp till iskanten strax norr om Vätterns södra spets. Men efterhand när vattenflödet från avsmältningen avtog separerade sjön sig från isen och en självständig fornsjö skapades. Exakt hur länge sjön existerade är inte säkert men arkeologiska fynd och geologiska iakttagelser pekar på att sjön försvann för ca 6 000 år sedan. Fornbolmens historia kan alltså omfatta en period på drygt 5 000 år.

När det gäller sjöns utsträckning är det egentligen bara en enda forskare som jobbat med frågan. Kvartärgeologen Erik Nilsson skrev i slutet av 60-talet en avhandlig som bl.a. behandlade Fornbolmens historia. Där kom han fram till att sjön, i vissa delar, sträckte sig från nuvarande Bolmen i söder till Vaggeryd i norr och från Reftele i väster till sjön Vidöstern i öster. Sjöarna Hindsen, Floren och Furen, som ligger öster om Vidöstern, var inte en del av Fornbolmen utan är förmodligen restsjöar från det tidigare issjöstadiet.

Där sjön en gång låg är i dag bördiga åkermarker.

,

Anledningen till att Fornbolmen försvann under början av neolitikum är en process som startar i och med att inlandsisen försvinner. När isen har smält undan strävar landet efter att höja sig. Denna process verkar kraftigare ju längre norrut man kommer eftersom isen har tryckt ned landet under längre tid. Resultatet av denna oregelbundna landhöjning är att sjön börjar ”tippa” söderut. Under hela sjöns historia har avrinningen skett via pasströskeln vid Reftele ut i Nissan. Men till sist tog tippningen ut sin rätt och trycket på sjöns södra del skapade en ny avrinning vid Skeen i nuvarande södra Bolmen, vilket medförde en snabb sänkning av sjön. Detta var naturligtvis en omvälvande händelse för de människor som levde kring sjön. I nästa  avsnitt av denna bloggserie kommer vi att titta på Fornbolmen ur ett arkeologiskt perspektiv.

Jörgen Gustafsson

Kvadratisk stensättning i Torsvik

Torsviks industriområde, strax söder om Jönköping, har genom åren varit föremål för en mängd arkeologiska undersökningar. De har framför allt berört gravar och gravfält från äldre järnålder, men också järnframställningsplatser och fossil åker. Gravfälten verkar ligga i ett nord-sydligt stråk som sträcker sig från industriområdet till en bra bit in i Vaggeryds kommun. Förmodligen är de placerade utefter den tidens E4, huvudvägen söderut från södra vätterbyggden.

Under de första dagarna i maj fick vi möjlighet att titta närmare på ytterligare en av dessa väganknutna gravar. I samband med att Jönköpings kommun planerar att bygga ett kommunikationscenter, Loggpoint, förundersökte vi området kring RAÄ 151, en kvadratisk stensättning. Stensättningen är välbevarad och ca 10 x 10 meter stor. Den ligger på en liten avsats i en norrsluttning. Målsättningen med förundersökningen var att kolla om det fanns ytterligare dolda gravar i anslutning till stensättningen, vilket gjordes genom schaktning. Förhållandena var knepiga med blockig terräng, tallstubbar och rötter. Efter en dags schaktning hade inget påträffats som kunde relateras till stensättningen. Den blockiga terrängen gjorde väl också att det inte kändes så sannolikt att hitta dolda gravar.

Den nyupptäckta graven vid RAÄ 151.

Bilden är tagen från söder, från toppen av den kvadratiska stensättningen. I bakgrunden ser vi den nyupptäckta graven liggandes på den lilla avsatsen.

Men till sist, när hoppet nästan försvunnit, beslöt vi att gräva alldeles intill stensättnigen. Norr om stensättningen, på en liten plan yta, mellan stensättningen och uddens kant hände det någonting. En mindre stensättning, ca 2 x 1 meter, hittades under mossan. Formen var inte helt tydlig men kan väl beskrivas som närmast oval. Stenmaterialet var blandat på toppen men bestod av jämnstora nedgrävda stenar som bildade formen. Anläggningen påminner om de skelettgravar vi grävde på det intilliggande gravfältet RAÄ 29 för ett antal år sedan. Att det rör sig om en grav känns tämligen säkert då formen talar för det samt att den ligger endast en knapp meter från stensättningen. Det är inte heller troligt att det är ett röjningröse eftersom det inte finns några vettiga odlingsytor intill. Så nu får vi se tiden an, kanske blir det en undersökning av de båda gravarna till hösten eller våren.

Jörgen Gustafsson

Smålandsstenar: Nu startar vi

Idag startar vi en förundersökning av tre gravhögar och fossil åkermark strax utanför Smålandsstenar. I våras gjorde vi en utredning åt Gislaveds kommun inför byggandet av en åkericentral och hittade tre gravhögar, förmodligen från yngre järnålder, och fossil åker i form av ett system av terrasser. I närområdet finns sedan tidigare registrerade gravar, både bortodlade och befintliga, så det var egentligen ingen överraskning när de dök upp. Möjligtvis var det konstigt att de inte blivit upptäckta tidigare då området har inventerats, men också kartlagts av Djurklou i sina häradsbeskrivningar under slutet av 1800-talet.

Gravarna ligger på sluttningen av en liten höjd och i anslutning till dessa, på kullens topp, tar den fossila åkermarken vid i form av tyliga terrasskanter. Troligtvis har odlingen skett efter att gravarna anlagts, vilket får oss att tänka att det kan finnas rester av flera bortodlade gravar eftersom den här typen av gravhögar ofta påträffas i större grupper än tre.

Den fossila åkermarken visar sig endast genom sina terrasskanter. Eftersom den ligger på en sandås som verkar vara helt stenfri finns heller inga röjningsrösen. Terrasserna ligger delvis ordnade i raka rader men följer mestadels kullens topografi. I förundersökningen kommer vi att fosfatkartera området och ta markpollenprover i terrassprofilerna. En sonderande pollenstapel kommer också att tas i en närliggande mosse.

För oss är det ett spännande område att undersöka bl.a. för att få intakta högar har tidigare undersökts i länet, om man bortser från de äldre dåligt dokumenterade undersökningarna. De undersökningar vi gjort i modern tid har gällt överplöjda gravfält, där de yttre strukturerna sedan många år varit försvunna. Så vad kan man förvänta sig? Kärnrösen, brandlager, kantrännor, kantkedjor, bålrester, ja, det återstår att se. Vi återkommer när vi har mer fakta i målet.