Stenålder i medeltidens åkrar

I en blogg från september förra året berättade jag att vi hittat kvartsföremål från stenåldern i ett röjningsröseområde i Sköllersta nära Hallsberg. Det var ett trettiotal kvartsbitar som låg tillsammans i sanden under den täckande markvegetationen.  Kvartsbitarna analyserades av stenåldersexperten Bo Knarrström som såg att de bearbetats av människor. Bland bitarna fanns enstaka redskap (en skrapa) och spår efter redskapsproduktion (kärna, avslag). Fynden var helt klart från stenåldern men vad representerade de? Och hur gamla var de? Och fanns det kanske mer på samma plats?

Karta visar de fyra undersökta områdena mellan Kvarntorpskorset i norr och Åplsboda i söder

Översiktskarta som visar var undersökningsområdet i Sköllersta ligger.

För att kunna svara på frågorna måste vi gräva mer och genom länsstyrelsen i Örebro fick vi pengar så vi kunde gräva en vecka till hösten 2016. Med grävmaskinens hjälp tog vi bort markvegetationen inom en större yta. Därefter lade vi ut ett rutnätssystem över hela ytan och grävde 42 kvadratmeterstora rutor. I varje ruta grävde och sållade vi de översta 10 centimetrarna. Några rutor grävde vi lite djupare, ca 20 cm. Rutgrävningen visade att nästan alla föremålen låg inom en avgränsad yta i södra delen av undersökningsområdet.

Framgrävd sandyta med ett tiotal kvadratmeterstora provrutor

Rutgrävning i den södra delen av undersökningsområdet där de flesta fynden hittades.

Eftersom vi inte hittade några anläggningar i ytan av sanden tog vi hjälp av grävmaskinen igen och schaktade bort 10−15 cm av sandytan inom delar av området. Det var ett lyckokast för under sanden låg tre anläggningar! Det var en kokgrop och två härdar och eftersom de täcktes av sandlagret med alla föremålen måste de vara äldre. Att det stämde visade C-14 dateringarna av träkol som vi hittade: alla tre kunde dateras till 7000–6600 före Kristus, alltså äldre stenåldern. I en av härdarna fanns dessutom några kvartsavslag och en så kallad polygonal kärna av kvartsit.

En arkeolog gräver där den nya vägen ska byggas

Arkeolog Anna Ödeén gräver ut en mesolitisk kokgrop.

De tre översandade anläggningarna låg drygt 65 meter över havet. Genom att kombinera höjden, anläggningarnas ålder och strandlinjen i Sköllerstaområdet för ca 9000 år sedan, kan vi få en bild av landskapet och miljön som människorna som använde härdarna och kokgropen levde i. Strandlinjekartan visar att platsen låg nära kusten, helt intill en havsvik som flera tusen år senare blev sjön Hjälmaren. Kanske har en grupp jägare stannat till här i samband med jakt och fångstturer i dåtidens skärgårdslandskap?

Kartan visar Sköllerstalokalens kustnära läge för ca 9000 är sedan. Kartillustration: Leif Björkman.

Med tiden har landhöjningen fortsatt att förändra landskapet. Vattnet drog sig tillbaka och vi fick nya landområden. Kanske var det då som vinden och vågorna tog med sig sanden som med tiden täckte över stenåldersjägarnas sedan läge övergivna härdar. Flera tusen år senare kom i alla fall andra människor hit. Riktigt vad de gjorde vet vi inte – kanske uppehöll de sig här vid kortare tillfällen i samband med olika slags sysslor? Bo Knarrström menar att platsen besöktes vid återkommande tillfällen under loppet av den yngre stenåldern, ca 4000–1800 före Kristus.

Tunn pilspets av grå flinta med bearbetade, vassa eggsidor

Pilspets av flinta med urnupen bas, ca 2,5 cm lång.

Föremål med en vass egg av vit kvarts att skära med

Skärredskap av kvarts, ca 6 cm långt.

Röjningsrösen och stenåldersfynd i Örebro län

Under några veckor i maj och juni i år fick ett par av länsmuseets arkeologer möjligheten att bekanta sig med Örebro län. Anledningen var att Trafikverket ska bygga om väg 51 ett par mil söder om Örebro, närmare bestämt mellan Kvarntorpskorset och Svennevad. Nya vägar innebär allt som oftast kontakt med fornlämningar och väg 51 är inte något undantag. Tidigare inventeringar inom en 100 meter bred vägkorridor visade på flera områden med fossil åkermark, alltså äldre odlingslämningar som exempelvis röjningsrösen och stenhägnader. Hösten 2014 förundersöktes dessa av firman Arkeologikonsult. Grävningarna visade att de flesta röjningsrösena var från medeltiden−1600-talen men att det också fanns sådana som var både äldre och yngre. Resultaten var vetenskapligt intressanta och därför bestämde länsstyrelsen i Örebro län att det behövdes mer arkeologi innan fornlämningarna kunde tas bort. En fördjupad undersökning skulle också innebära ökad kunskap om fossil åkermark i Närke och Örebro län.

Översiktskarta som visar ny sträckning för väg 51 och läget för de fornlämningsområden som undersöktes.

Översiktskarta som visar ny sträckning för väg 51 och läget för de fornlämningsområden som undersöktes.

Av den anledningen kom Jönköpings läns museum in i bilden eftersom vi har lång erfarenhet av att gräva röjningsrösen från det steniga Småland. Med Arkeologikonsults resultat i ryggen undersöktes fyra av röjningsröseområdena inom det nu 40 meter breda vägområdet: fornlämningarna Ekeby 96-98 vid Kvarntorpskorset och Sköllersta 223 ca 4,5 kilometer längre söderut. Undersökningarna innebar att avgränsa varje röjningsröseområde för att få en bild av utbredning och karaktär. Det underlättar förståelsen av dessa sedan de undersökts. Därefter halverades ett antal röjningsrösen med hjälp av grävmaskin; profilsnitten finrensades, analyserades och tolkades. Slutligen dokumenterades röjningsrösena, kol samlades in för datering liksom markpollenprover från lämpliga jordlager. Dessa prover visar hur vegetationen såg ut innan rösena anlades och hur den såg sedan de lagts upp. På så vis går det att få en bild av hur marken brukats och hur landskapet sett ut under olika tidsperioder. Det är också viktigt för tolkningen.

Profil genom ett undersökt röjningsröse i Ekeby 98. I röset nedre del ses en äldre fas med större stenar och i rösets övre del en yngre fas med mindre stenar. De gula pinnarna visar var kolprover och markpollenprover tagits.

Profil genom ett undersökt röjningsröse i Ekeby 98. I rösets nedre del ses en äldre fas med större stenar och i rösets övre del en yngre fas med mindre stenar. De gula pinnarna visar var kolprover och markpollenprover tagits.

Förutom att avgränsa och gräva röjningsrösen schaktade vi också bort vegetationen inom utvalda ytor. Det gör det möjligt att hitta åkerstrukturer som inte syns ovan mark eller som är svårupptäckta, till exempel flacka små röjningsrösen, stenrader som delat in åkrarna, eventuella spår efter jordbruksredskap och dylikt. Det är också möjligt att hitta äldre boplatslämningar och kanske föremål. Våra ytavbaningar resulterade inte i några åkeravgränsningar. Däremot hittade vi en liten härd i Ekeby 98 och en ansamling med ett trettiotal små kvartsbitar i södra delen av Sköllerstaområdet. Kvartsbitarna låg koncentrerade inom en kvadratmeterstor yta, direkt under torven i ett område med naturliga sandavsättningar. Ren sand påträffades för övrigt bara på denna plats -i övrigt dominerar morän.

Södra delen av undersökningsområdet i Sköllersta. Inom ett ytavbanat område med sand påträffades ett kvartsmaterial från äldre stenåldern.

Södra delen av undersökningsområdet i Sköllersta. Inom ett ytavbanat område med sand påträffades ett kvartsmaterial från äldre stenåldern.

Kvartsmaterial som detta är svårtolkat och kräver expertkompetens. Den fick vi av fil. dr Bo Knarrström som konstaterade att materialet är bearbetat och består av redskap (skrapa) och spår efter redskapsproduktion (kärna, avslag). Fyndmaterialets sammansättning och läget 67 meter över havet tyder på en datering till mesolitikum, äldre stenålder; kanske för 7000−9000 år sedan? Vid den tiden låg inte platsen i skogsmark som idag utan nära en liten vik i en större havsvik som med tiden blev sjön Hjälmaren. Om medel kan ordnas får vi förhoppningsvis möjlighet att återkomma till Sköllersta under hösten och gräva lite mer på denna spännande plats.

Kvartsfyndigheten i Sköllersta i förhållande till strandlinjen 5000 f.  Bakgrundskarta: SGU

Kvartsfyndigheten i Sköllersta i förhållande till strandlinjen 5000 f. Kr.
Bakgrundskarta: SGU.

 

 

På jakt efter stenåldern

Under några dagar i april schaktade vi och grävde så kallade provrutor på en tomt mitt emot Vandalorum söder om Värnamo. Tomten ligger 150 meter över havet och vi vet sedan tidigare att stenåldersboplatserna runt sjön Vidöstern brukar ligga på ungefär den nivån. Under stenåldern var Vidöstern del av en mycket stor sjö kallad Fornbolmen och de nu kända stenåldersboplatserna låg vid Fornbolmens stränder. En av boplatserna ligger för övrigt i en åker bara 10 meter norr om vårt undersökningsområde. Tyvärr blev resultatet av grävningarna magert – bara ett flintavslag hittades i en av de 33 provrutor som grävdes.

En av provrutorna som grävdes i norra delen av undersökningsområdet. I bakgrunden åkern med den kända stenåldersboplatsen.

En av provrutorna som grävdes i norra delen av undersökningsområdet. I bakgrunden åkern med den kända stenåldersboplatsen.

Men genom markägaren fick vi fick veta en del annat av intresse om gården som legat på tomten, till exempel att kung Gustav V var här den 18/9 1938. Han var då på väg ner till Växjö och stannade till på gården för att äta lunch med den danska länsgrevinnan Fritze Krag Juel Vind Frijs som då bodde här. Fritze Frijs var en färgstark person som tillsammans med Karen Blixen var en av pionjärerna bland kvinnliga storviltjägare. Äldre fotografier av leopardskinn och fällda dovhjortar vittnar om att hennes jaktlycka var större än vår denna gång.

 

 

Stormen Egon på Visingsö

Stormar är ett otyg och Egon som drog fram över södra Sverige den 10 januari i år var inte något undantag. Tågtrafik och färjelinjer fick ställas in, broar spärrades av, översvämningar och allmänt trafikkaos rådde, hushåll blev utan ström, tak blåste av och naturligtvis stora områden med nedfallen skog. Även vårt län drabbades, inte minst vad gällde stormfällda träd. Som alla förstår fick det konsekvenser och det man först tänker på är alla de markägare som förlorade sin skog. Men det är inte bara den slags materiella värden som påverkas av stormar utan även våra kulturmiljöer. Många av våra fornlämningar ligger ju i skogsmark.

Stormen Egon - inte populär på Visingsö!

Stormen Egon – inte populär på Visingsö!

Så vad ställde då Egon till med om vi fokuserar på det som är fornt och gammalt? Jo, bland annat att Vätterns pärla Visingsö än en gång drabbades, inte så konstigt kanske med tanke på att den uppmätta vindstyrkan uppgick till 30,9 meter per sekund – den högsta i länet!  Effekten på skogen blev att träden blåste ner och låg om vartannat som ett gigantiskt ”plocke pinn”. Men även mer glest beskogade områden drabbades, bland annat de tre stora gravfälten på ön. På det norra gravfältet låg ett tiotal rotvältor, på det mellersta gravfältet ett sextiotal och på det södra gravfältet 3 rotvältor. För att se om några gravar skadats inventerades gravfälten av länsmuseets arkeolog Anna Ödéen. På det stora hela hade gravarna klarat sig men i sju rotvältor på det mellersta gravfältet och i en rotvälta på det södra gravfältet fanns stenpackningar, skifferhällar och linser med kol och sot. Det visade att förhistoriska gravar påverkats.

Av den anledningen gav länsstyrelsen oss uppdraget att undersöka och dokumentera skadornas omfattning, och att sedan återställa gravarna. Efter att ha undersökt de aktuella rotvältorna kan vi konstatera att den sot och kollins som fanns i en av dem var en härd. Kol från den samlades in för C-14 analys så lite längre fram får vi veta vilken ålder den har. En härd i en rotvälta hittades också 1996 i samband med att en grav grävdes ut på samma gravfält – resultatet av den våldsamma stormen i november 1995. I några av rotvältorna med stenpackning och skifferhällar fanns brända ben, en järnnit och enstaka krukskärvor. Men de flesta fynden hittade vi i en rotvälta som stod i utkanten av en gravhög. Bland rötterna i själva rotvältan satt en stenpackning med enstaka skifferhällar och knytnävsstora stenaren. Bland stenarna fanns brända ben men framförallt låg de i ett svart, fett brandlager i gropen under rotvältan. I brandlagret fanns även tre järnnitar och fyra keramikskärvor. Brandlagret, benen och föremålen i den skadade högen kan antagligen dateras till vikingatid, för övrigt samma tidsperiod som högen som undersöktes 1996.

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Det vi nu ska göra är att låta en osteolog undersöka benen för att se om det går att avgöra kön och ålder, och ifall det finns djurben i materialet. Dessutom ska järnnitarna konserveras. Och så får vi be en stilla bön att det dröjer till nästa storm…

Poesiarkeologi: Vid kumlet

Som bekant har våren inspirerat mången skald men för egen del tycker jag att poesins årstid stavas höst. Detsamma gäller fornlämningar: visst – de är vackra när de inramas av blommor, fågelkvitter och allsköns grönska. Men för att fånga den rätta melankoliska, återhållsamma, kontemplativa, lugna och lite ödesmättade känslan krävs höst; krävs ”rätta” fornlämningar. Många kan tyckas lämpade för uppgiften men egentligen finns det bara en kandidat: Bronsåldersrösena. Så jag plåtade ett röse i passande oktoberskrud. Det var inte svårt för jag hade ett i åtanke. Knepigare då att hitta lämplig dikt. Men jag fick hjälp av vännen Lotta som tipsade om Vid kumlet av Nils Hasselskog. Den passade bra. Dessutom blev det en extra knorr när jag upptäckte att författaren och skalden A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings veckoblad var en och densamme. Läste denna ypperliga satirtidning som student i Uppsala på 1980-talet. Så flätas alltså slumpens tåtar samman och gör att Vid kumlet, som egentligen är en satir på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår, får slå följe med mitt utvalda röse.

Vid kumlet
Nu är den dystra höst utbruten,
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dessa stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Fornlämning 63 i Forserums socken, även kallad Dejlarör. Dejel, eller dajel, är ett småländskt uttryck

Fornlämning 63 i Forserums socken, även kallad Dejlarör. Dejel, eller dajel, är ett äldre småländskt ord för drake. Att röset fått det namnet beror på den lokala sägenfloran som bland annat  kan berätta att eldsprutande drakar nattetid flugit mellan detta röse och ett annat röse lite längre bort.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

Ales stenar i Kåseberga

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

2: Tollundmannen

Jag brukar vanligtvis inte läsa poesi – tyvärr får jag väl säga – för jag förstår att jag missar många livsreflektioner och många vackra ord och meningar. Så kanske borde jag komplettera mitt ständigt återupprepade nyårslöfte ”att dricka champagne en gång i månaden” men ytterligare ett: att läsa mer poesi!

I alla fall så har det ju hänt och en poet som jag fastnat för är den nordirländske poeten Seamus Heaney, som tyvärr gick bort förra året. Anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för honom var att han fick nobelpriset i litteratur 1995. Motiveringen till priset löd: ”För ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Artiklar skrevs om honom efter utmärkelsen, och det jag läste gjorde mig nyfiken. Sålunda köpte jag diktsamlingen På väg som innehåller ett urval dikter skrivna mellan 1966 och 1991. Fina dikter om här och nu, dikter sprungna ur ett älskat Irland som jag också kan relatera till eftersom jag varit där, och dikter om det forna och förflutna. Kanske är det för att jag är arkeolog som jag tog till mig dessa dikter då de handlar om sådant som berör mig, fast uttryckt på andra sätt och med andra ord. Mitt första poesiarkeologi-inlägg var ett exempel på det. I dikten Grauballemannen från 1975 förmår Seamus Heaneys ord ge liv och perspektiv på ett av arkeologins många människoöden, nämligen Grauballemannen som är en av flera människor som under dramatiska former offrats, dödats och dumpats i danska mossar under järnåldern.

En annan människa som gått ett likande öde till mötes var Tollundmannen från 400-talet f. Kr.  År 1950 hittades han på 2,5 meters djup i en mosse, liggande på höger sida i naturlig sovställning, naken sånär som på ett bälte runt midjan, skinnhätta på huvudet och ett rep runt halsen. Mannen var i 30-årsåldern då han dog. Vetenskapliga undersökningar av honom visar att han ätit en sista måltid bestående av välling eller gröt innan han dödades genom hängning. Kanske offrades han till en gudom? I alla fall togs han omhand av människor som månade om honom, ordnade hans anletsdrag och lade honom tillrätta i en torvgrav.

Idag ligger han i en monter på Silkeborg museum på Jylland där hans tillsynes fridfulla, skäggstubbsgarvade ansikte setts av mångtusenden, och gjort honom till en av världens mest kända ”danskar”. Om honom har Seamus Heaney skrivit i diktsamlingen Wintering out (1972)

 Tollundmannen  

En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.

I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,

naken sånär som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan

spände hon åt sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons garvade kropp,

ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.

Jag kunde riskera helgerån,
utlysa gungflymossen
som vår vigda jord och be
honom att befrukta

de styckade, genskjutna
satarnas kött:
lik i hosor
utlagda på tunet

med spår av hud och tänder
som rester på rälsen
efter de fyra dräpta bröderna
som man följt längs banvallen.

Någonting av hans sorgsna frihet
när han drogs på mästermans kärra,
kommer till mig där jag kör
och upprepar namn som

Tollund, Grauballe, Nebelgaard,
och ser på de pekande händerna
hos lantliga byamän
vars språk jag inte förstår.

Därborta i Jylland
i de gamla dråparsocknarna
kommer jag att känna mig vilsen,
orolig och helt och hållet hemma.

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

Den nya grannen i Bredestad

 
Bredestadsdalen i Aneby kommun är en kulturhistoriskt mycket intressant trakt, och det är inte förvånande att dalgången närmast Bredestads romanska stenkyrka klassats som riksintresse (RI 82). Här finns handfasta spår som gravar, gravgrupper och gravfält från hela järnåldern, runstensfragment, äldre odlingslämningar, hålvägar och en tegelugn från 1700-talet. Men också sägenomspunna platser som Skrivareberget och Galgabacken. Förbi kyrkan, med anor från tusentalets slut, passerade tidigt vägar mot Aneby, Kalmar och Linköping. Vägnätet kan spåras långt tillbaka i tiden, och Bredestads betydelse som knutpunkt i landskapet kan gå tillbaka till förhistorisk tid. Den rika kulturmiljön är också anledningen till de arkeologiska insatser som utförts i Bredestad genom åren. Den mest omfattande undersökningen utfördes år 2000 inför breddning av rv 132 mellan Aneby och Bredestad, och anläggandet av en översilningsdamm norr om kyrkan. Vid det tillfället upptäcktes två förhistoriska boplatsområden; ett med ett femtiotal härdar från tiden 400 f. Kr–400 e. Kr, och ett med härdar och ett långhus från tiden 700–900-talen.

Hus, härdar och hantverk – resultaten av 2013 års undersökningar
Planer på att ändra sträckningen för rv 32 mellan Bredestad och Marbäck har funnits länge, och genom åren har länsmuseet haft flera uppdrag inom ramarna för projektet. Nu har beslut fattats och ny väg ska byggas, liksom en trafikplats i vägkorsningen mellan rv 132 och rv 32. För länsmuseets del har det inneburit att vi under sensommaren genomfört utredningar och förundersökningar inom de områden som ska exploateras. Resultaten av dessa insatser visar att härdar, stolphål och spridda fynd finns vid vägkorsningen, men också intill den lilla domarringen fornlämning 39 norr om vägkorsningen. Att härdar och stolphål hittades föranledde länsstyrelsen att ge museet uppdraget att utvidga förundersökningen i områdena där dessa påträffades. Syftet med den kompletterande förundersökningen var att försöka få en bild av vad anläggningarna representerar, och att åldersbestämma några av dem.


Stolphål och härdar där den nya trafikplatsen ska byggas. I bakgrunden, på höger sida om vägen och mitt emot den stora röda ekonomibyggnaden, ligger en boplats med långhus och härdar från yngre järnåldern som undersöktes år 2000.  

Den utvidgade förundersökningen blev färdiga förra veckan och vi kan konstatera att ett tiotal härdar och stolphål finns i ytorna närmast domarringen, och att ca 20 härdar och ett fyrtiotal stolphål finns i de ytorna som avbanats där trafikplatsen ska anläggas. I skrivande stund har vi inte lyckats pussla ihop stolphålen till någon tydlig byggnad, men troligtvis är vi både en och kanske flera byggnader på spåren. Att hitta huslämningar är alltid spännande, särskilt denna gång eftersom boplatsen vi vägkorsningen bara ligger drygt 100 m från den yngre järnåldersgård som undersöktes år 2000. Om de båda boplatserna är lika gamla finns i så fall ett gårdskomplex på vardera sidan om Viebäckabäcken. Förhoppningsvis får vi möjlighet att närmare undersöka ”den nya grannen i Bredestad” nästa år.

Fynd från hantverk och annat smått och gott

Förutom anläggningarna hittade vi även en del fynd när vi grävde provrutor och metalldetekterade, framförallt i matjorden inom området för den nya trafikplatsen. Det har rört sig om armborstpilspetsar, en hästsko, slagg, järnfragment, brända ben och förslaggad lera. Vid schaktning och upprensning av anläggningarna hittade vi också slaggklumpar och bränd lera av olika slag som kan härstamma från ugnsväggar och lerklädda smideshärdar. Slagg och bränd lera tyder på att någon form av järnhantering/metallhantverk förekommit på platsen.


Vi hittade också ett något udda fynd i kanten av ett mosslager i ett av sökschakten närmast Viebäckabäcken. Det var en mycket välbevarad 12 cm lång pipa som täljts till av en trädgren. Pipan kan möjligen vara en lockpipa, och i så fall använts för att locka till sig fåglar eller andra villebråd i samband med jakt. Hur gammal pipan är kan vi i dagsläget inte säga så mycket om.

Vad händer nu?

Efter avslutat fältarbete återstår att ta hand om fynden, sammanställa dokumentationen, analysera och artbestämma de brända benen, skicka träkol från några härdar för datering och för att få veta vilken slags ved man eldat med. Sedan sammanställs allt i en rapport som ger länsstyrelsen underlag för beslut om eventuellt fortsatta undersökningar nästa år, och i så fall i vilken omfattning de ska ske.

Kristina Jansson
Arkeolog

  

En stenåldersmus

En vanlig dag på jobbet i Farstorp brukar innebära närkontakt med stenrösen av olika slag och att slänga sten, sten och åter sten. Ofta handlar det om röjningssten som lagts upp till prydliga rösen, men det händer också att vi hittar inre konstruktioner eller fynd av olika slag, t.ex keramiksskärvor från kärl som gått sönder. Så kan som sagt var en dag på jobbet se ut. Men rätt vad det är händer något annat som blir dagens ”snackis”. Ett exempel på det hände förra veckan då vi fick besök av paleoekolog Per Lagerås från Riksantikvarieämbetet. Per är en av flera sakkunniga experter som knutits till projektet för att bidra med sina specialistkunskaper. I Pers fall handlar det om pollenanalyser, och hur de kan hjälpa oss att få en bild av landskapet och visa hur marken utnyttjats genom tiderna.



Tom och Annie inför provborrning i mossen

För att göra en pollenanalys krävs ett borrprov i en mosse nära grävplatsen och det var när vi höll på med det arbetet som vi fick våra lilla överraskning. I borrkärnans torvskikt, på ungefär 3 meters djup, låg en musgnagd hasselnöt. Det kanske inte låter så märkvärdigt men om man tänker på att torven på det djupet i mossen är 5000 år gammal, blir det något extra.



Borrkärnan studeras

På den här platsen ser vi alltså spåren efter en liten stenåldersmus som fått sig en godbit. Ett lite udda fynd som är roligt i sig, men också intressant för att det visar att hassel vuxit i området under stenåldern. I dag växer ingen hassel här och det ger oss en fingervisning om att lanskapet förändrats en hel del under de senaste årtusendena. När pollenanalysen så småningom färdigställts kommer vi att veta mer om dessa förändringar, vad de berott på och försöka se hur våra undersökningsresultat kan relateras till dem.
Det blir en annan nöt att knäcka!

 
  Britt granskar den musgnagda nöten
 
 

”Borrtappat” – ett ovanligt stenåldersfynd från Farstorp

När man undersöker ett röjningsröse är förväntningarna att hitta fynd inte stora. Fokus ligger på rösets uppbyggnad, och vad det kan säga om tidigare stenröjningar på platsen. Men ibland sker det oväntade och det var precis det som hände när detta föremål hittades i odlingslagret under ett röjningsröse. Först såg det ut som att en patronhylsa låg i jorden, men ganska snart stod det klart att det handlade om något annat. Det var en borrtapp av bergart – möjligen grönsten som är ett samlingsnamn för grönaktiga, vulkaniska bergarter. Borrtappen är 5,2 cm lång och 1,2-1,6 cm i diameter; alltså något tjockare i den ena änden än i den andra. Tittar man noga på tappen går det att se återkommande svagt markerade räfflor på den. Så, vad är då detta för ett slags föremål? En borrtapp är resultatet av att ett hål borrats genom en s.k. skafthålsyxa, t.ex med hjälp av rörbenet från en gris eller ett får. Tjockleken på benet som använts har antagligen varit drygt 2 cm eftersom skafthålen i yxorna ofta har en sådan diameter.

När märgen tagits ur benet bildas ett hålrum och i håligheten utformas tappen när benet borras ner genom yxan. Detta har underlättats av ett slipmedel, ofta någon form av finkrossad mineral som varit hårdare än yxämnet. Praktiska experiment har visat att en sats slipmedel gör att man kan borra c:a 0,8 mm. Sedan måste man ta en ny sats. För att borra ett hål genom en yxa kan det ha gått åt över 50 satser slipmedel. Borrningsexperiment har också visat att det tar ungefär 1 timme att borra sig ner 3 mm. För att borra hålet i den yxa som ”vår” tapp kommit från skulle det sålunda ta minst 17 timmar. En annan intressant detalj är att borrtappens ändar är lite skrovliga. Det visar att hålet borrats innan yxan slipats.

På bilden nedan ser man en 20 cm lång och drygt 5 cm tjock skafthålsyxa i grönsten som hittats i Huskvarna. Borrtappen från Farstorp har på prov placerats i Huskvarnayxans skafthål och den passar så bra så att man nästan skulle kunna tro att de hör ihop.

Fyndet av borrtappen är både intressant och roligt eftersom den berättar om ett arbetsmoment som människor ägnat sig åt under yngre stenåldern (ca:2300 f.Kr-1800 f.Kr). Borrtappar liknande denna har hittats på andra platser i Sverige, bl.a i Jönköpings län. På kv. Elektronen i Huskvarna har arkeologerna hittat en något mindre borrtapp i en anläggning som tolkats som en grav från yngre stenålder. Att borrtappar lämnats som gravgåvor visar att de varit föremål av betydelse.

Använda källor:
Bo Petré. Stenåldern på Lovö II. Eleonoraposten. Lovö hembygdsförenings tidning. Nr. 2, maj 2012. Årgång 21
Harry Rambrandt, Krister Hafdell, Peter Johannesen. Människa – Natur – Teknologi Nr. 2. 1985.

Kristina Jansson