Röjningsrösen och stenåldersfynd i Örebro län

Under några veckor i maj och juni i år fick ett par av länsmuseets arkeologer möjligheten att bekanta sig med Örebro län. Anledningen var att Trafikverket ska bygga om väg 51 ett par mil söder om Örebro, närmare bestämt mellan Kvarntorpskorset och Svennevad. Nya vägar innebär allt som oftast kontakt med fornlämningar och väg 51 är inte något undantag. Tidigare inventeringar inom en 100 meter bred vägkorridor visade på flera områden med fossil åkermark, alltså äldre odlingslämningar som exempelvis röjningsrösen och stenhägnader. Hösten 2014 förundersöktes dessa av firman Arkeologikonsult. Grävningarna visade att de flesta röjningsrösena var från medeltiden−1600-talen men att det också fanns sådana som var både äldre och yngre. Resultaten var vetenskapligt intressanta och därför bestämde länsstyrelsen i Örebro län att det behövdes mer arkeologi innan fornlämningarna kunde tas bort. En fördjupad undersökning skulle också innebära ökad kunskap om fossil åkermark i Närke och Örebro län.

Översiktskarta som visar ny sträckning för väg 51 och läget för de fornlämningsområden som undersöktes.

Översiktskarta som visar ny sträckning för väg 51 och läget för de fornlämningsområden som undersöktes.

Av den anledningen kom Jönköpings läns museum in i bilden eftersom vi har lång erfarenhet av att gräva röjningsrösen från det steniga Småland. Med Arkeologikonsults resultat i ryggen undersöktes fyra av röjningsröseområdena inom det nu 40 meter breda vägområdet: fornlämningarna Ekeby 96-98 vid Kvarntorpskorset och Sköllersta 223 ca 4,5 kilometer längre söderut. Undersökningarna innebar att avgränsa varje röjningsröseområde för att få en bild av utbredning och karaktär. Det underlättar förståelsen av dessa sedan de undersökts. Därefter halverades ett antal röjningsrösen med hjälp av grävmaskin; profilsnitten finrensades, analyserades och tolkades. Slutligen dokumenterades röjningsrösena, kol samlades in för datering liksom markpollenprover från lämpliga jordlager. Dessa prover visar hur vegetationen såg ut innan rösena anlades och hur den såg sedan de lagts upp. På så vis går det att få en bild av hur marken brukats och hur landskapet sett ut under olika tidsperioder. Det är också viktigt för tolkningen.

Profil genom ett undersökt röjningsröse i Ekeby 98. I röset nedre del ses en äldre fas med större stenar och i rösets övre del en yngre fas med mindre stenar. De gula pinnarna visar var kolprover och markpollenprover tagits.

Profil genom ett undersökt röjningsröse i Ekeby 98. I rösets nedre del ses en äldre fas med större stenar och i rösets övre del en yngre fas med mindre stenar. De gula pinnarna visar var kolprover och markpollenprover tagits.

Förutom att avgränsa och gräva röjningsrösen schaktade vi också bort vegetationen inom utvalda ytor. Det gör det möjligt att hitta åkerstrukturer som inte syns ovan mark eller som är svårupptäckta, till exempel flacka små röjningsrösen, stenrader som delat in åkrarna, eventuella spår efter jordbruksredskap och dylikt. Det är också möjligt att hitta äldre boplatslämningar och kanske föremål. Våra ytavbaningar resulterade inte i några åkeravgränsningar. Däremot hittade vi en liten härd i Ekeby 98 och en ansamling med ett trettiotal små kvartsbitar i södra delen av Sköllerstaområdet. Kvartsbitarna låg koncentrerade inom en kvadratmeterstor yta, direkt under torven i ett område med naturliga sandavsättningar. Ren sand påträffades för övrigt bara på denna plats -i övrigt dominerar morän.

Södra delen av undersökningsområdet i Sköllersta. Inom ett ytavbanat område med sand påträffades ett kvartsmaterial från äldre stenåldern.

Södra delen av undersökningsområdet i Sköllersta. Inom ett ytavbanat område med sand påträffades ett kvartsmaterial från äldre stenåldern.

Kvartsmaterial som detta är svårtolkat och kräver expertkompetens. Den fick vi av fil. dr Bo Knarrström som konstaterade att materialet är bearbetat och består av redskap (skrapa) och spår efter redskapsproduktion (kärna, avslag). Fyndmaterialets sammansättning och läget 67 meter över havet tyder på en datering till mesolitikum, äldre stenålder; kanske för 7000−9000 år sedan? Vid den tiden låg inte platsen i skogsmark som idag utan nära en liten vik i en större havsvik som med tiden blev sjön Hjälmaren. Om medel kan ordnas får vi förhoppningsvis möjlighet att återkomma till Sköllersta under hösten och gräva lite mer på denna spännande plats.

Kvartsfyndigheten i Sköllersta i förhållande till strandlinjen 5000 f.  Bakgrundskarta: SGU

Kvartsfyndigheten i Sköllersta i förhållande till strandlinjen 5000 f. Kr.
Bakgrundskarta: SGU.

 

 

Annonser

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.
Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén
När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.
Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén


Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.
När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.
Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Rödockra, husoffer och cirkelkors

Ibland är det de små detaljerna som avgör om vi arkeologer lyckas med att lyfta blicken och upptäcka den historia källmaterialet berättar. En viktig förutsättning är att bevarande­förhållandena är goda, en annan att det finns tid för noggrann undersökning och dokumentation. När vi nyligen undersökte en av byggnaderna i Farstorp var förutsättningarna precis så gynnsamma. Då upptäckte vi något som gjorde att vi höjde på ögonbrynen.
 
Farstorp, halva långhuset ligger under vägen
Här grävs ett av långhusen i Farstorp bort och ligger nu
delvis under den nyanlagda vägen. Foto: Håkan Hylén
 
Byggnaden i Farstorp är ett långhus, sannolikt från äldre järnålder. Huset har haft lerklinade väggar och ett sadeltak, troligtvis av torv. Det var i ett stolphål, i det som en gång varit den norra långväggen, som vi gjorde fyndet. Längst ned i botten på hålet låg en sten som var målad med mörk röd färg. Vi har tagit in stenen för närmare analys, men antar redan i nuläget att färgen är rödockra. Ockra uppstår genom vittring av järnhaltiga bergarter tillsammans med bland annat, sand. Vid bränning omvandlas den gula hydroxiden till röd oxid och då får man en mörkare och rödare ockra, i likhet med den som fanns på bottenstenen i husets norrvägg.
 
Bottenstenen med rödockra, från norra långväggen. Foto: Håkan Hylén

Vid närmare undersökning visade det sig att stenen var oregelbunden, men lagd med den plana sidan upp. En liknande bottensten, men utan färg fanns även i sydväggen. Eftersom huset har varit uppfört i delvis lös siltig sand, har stenarna bildat stabila fundament och varit nödvändiga för väggstolparna att kunna vila på. Två frågor som nu uppstår, är när och varförjärnåldersborna i Farstorp har målat och lagt den rödockrafärgade bottenstenen på plats under stolpen? Det ligger nära till hands att tro att stenen placerats i stolphålet då huset uppfördes. Den andra frågan är betydligt vanskligare att besvara.
 
I vanliga fall förknippar man rödockra med hällmålningar och gravar, och färgen tros ha haft en rituell mening. I vårt fall får man även vända blicken till de fynd som ibland gjorts i stolphålen i förhistoriska boningshus som undersökts på andra håll. Bland annat finns exempel på avsiktligt deponerade djur eller delar av djur, men även föremål som redskap och mynt har hittats. Depositionerna som kan liknas vid ”husoffer”, har rötter i stenåldern och upphör inte med kristnandet utan fortsätter långt in på 1800-talet.

Rödmålade cirkelkors, så kallade konsekrationskors,
från Vittsjö kyrka i Skåne
 
Avsikten med att placera ett föremål i ett stolphål har sannolikt varierat över tid, från beskydd mot onda makter, sjukdomar och olycka till att ge välstånd hos djuren och lycka åt de inneboende. En intressant parallell skulle även kunna dras till våra medeltida kyrkor och de cirkelkors, så kallade konsekrationskors, som ofta målades med röd färg inför invigningen. Oavsett om de inneboende i Farstorpshuset sökte skydd eller önskade välstånd, vittnar bottenstenen nu, nästan två tusen år senare, om den betydelse man tillmätte ritualer.
Håkan Hylén, arkeolog


Tak över huvudet

Så här kan det treskeppiga huset ha sett ut i Farstorp. På bilden syns en rekonstruktion
av ett förhistoriskt hus vid Boarp i Skåne. Foto: Håkan Hylén, privat.

Sten, sten och åter sten. Sten i alla utföranden och storlekar finns att tillgå här i Farstorp. En stor del av dem ligger uppkastade i runda högar, röjningsrösen, som vi arkeologer kallar dem. Dessa röjningsrösen och den intilliggande odlingsmarken har varit i fokus för den arkeologiska undersökning som just nu pågår i Farstorp. Undersökningen visar att det under och bland rösena även ligger förhistoriska boplatslämningar. I nuläget har vi undersökt och dokumenterat fyra huslämningar som har uppförts för mer än tusen år sedan, kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden.
Ett av de undersökta husen, som sannolikt är från äldre järnålder, har varit uppdelat i tre skepp. Det har vi kunnat se på det sätt som stolparna har burit upp taket. Själva stolparna har förmultnat och är borta sedan länge, men vi har kunnat se och följa spåren i marken som visar hur de har stått i förhållande till varandra. Stolpsättningen i det undersökta huset avslöjar också att huset haft ett mycket tungt tak, förmodligen rör det sig om ett torvtak.
Från andra undersökningar vet vi att ytterväggarna i husen vid den här tiden har bestått av grenar som flätats samman och sedan tätats med lera. Tekniken kallas lerklining. Många av dessa undersökta hus har brunnit ned helt till grunden, andra har utsatts för brand som har kunnat släckas. Det som en gång var en katastrof för dåtidens människor, har visat sig vara en källa till kunskap för dagens arkeologer. Genom eldens inverkan har leran bevarats fram till våra dagar, ibland har man till och med funnit avtryck från de flätade grenar som funnits i väggarna. Men inte ett enda fragment av bränd lera har påträffats vid undersökningen av Farstorpshuset. Detta är anmärkningsvärt i jämförelse med andra boplatsundersökningar. Där brukar brända fragment av klinad lera påträffas i fyllningen till såväl takbärande stolpar som väggstolpar. Sannolikt har även huset i Farstorp haft lerklinade väggar.
Om avsaknaden av fynd av bränd, klinad lera beror på att huset i Farstorp aldrig har utsatts för brand eller eldsvåda är vanskligt att bedöma. Viss brandrisk har invånarna uppenbarligen utsatt sig för, då en kokgrop har legat precis innanför husets norrvägg. Att kokgropen placerats just där har antagligen varit ett medvetet drag, med tanke på att inomhusluften intill norrväggar under stora delar av året håller en betydligt lägre temperatur. Denna del av huset har även visat sig vara avgränsad från andra utrymmen genom en mellanvägg. Detta är inte den enda mellanväggen, huset i Farstorp har flera. Syftet var förmodligen att skapa utrymmen för skilda aktiviteter. Vad utrymmena har använts till kommer resultaten av de prover som tagits ge svar på.

Glömda gårdar i skogen…

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu… Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor – gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare

Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna – ett blött och skitigt jobb!

Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig – förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop… 

Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad

Projektet fortsätter – fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet – ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft – och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

Ständigt dessa rösen…

arkeologin i vårt land (ter sig) till stor del som vetenskapen om de monumentala stora fornlämningarna och de stora befolkningsbygderna med rätt litet intresse för de mindre lämningarna och fångst- och skogsfolkets liv. Typiskt härför är det flitiga användandet av onyanserad benämning”odlingsröse” på ett sätt som nedvärderar denna stora, för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar, vilket bland folket (och beslutande myndigheter) skapar förakt för dessa ”stenhögar”, samlade ut markerna – med association till nutida stenröjning: man ser hur de skadas och förstöras lättvindigt och helt i onödan!”
Detta skrev amatörforskaren Folke Winkvist i ett brev till Riksantikvarieämbetet redan 1974. Om vi rannsakar oss själva och framförallt lyssnar på varandra så har nog inte arkeologin kommit så långt bort ifrån detta synsätt. Det är fortfarande snack om ”stenhögar”, ””..är väl inget intressant”, ”man hittar ju inget”, ”de säger ju bara att man odlat en plats”, eller är jag allt för hård i min kritik?
Det finns naturligtvis undantag, flera arkeologer och kulturgeografer har idogt kämpat för denna lämningskategori , men vi som försöker jobbar delvis i en uppförsbacke. Mycket har blivit bättre men än kan saker förbättras.
Ett försök till att förbättra oss är att vi här på Jönköpings läns museum har inlett ett arbete med att sammanställa vad som faktiskt skett, vad gäller odlingslämningar, här i länet. Hur många platser har undersökts? Hur har de undersökts? Vilka metoder har använts? Och kanske framförallt vilka metoder har fungerat. Målsättningen är att vi genom detta arbete ska komma fram till bättre och effektivare metoder kring hur man undersöker fossil åkermark och resonera kring vilka frågor det är vi vill ha svar på. Just dateringen av lämningen har varit ett problem då lämningen inte är från en tid utan kan ha flera tidsskikt och flera olika användningsområden. Som vi förstår lämningen nu är termen fossil åker något missvisande, vilket flera undersökningar har påpekat (se t ex undersökningarna i Hamneda eller Värmunderyd). Behöver vi se över terminologin på andra punkter?
Den moderna forskningen kring fossil åkermark och då främst röjningsröseområden aktualiserades i samband med revideringsinventeringen i Jönköpings län vid mitten av 1980-talet. I samband med denna argumenterades att röjningsröseområdena skulle klassas som fossil åkermark och flera forskningsunderökningar startades för att se om lämningarna kunde klassas som fasta fornlämningar (Järparyd, Norra Sandsjö, Havsjö etc). Olyckligtvis för vårt län hann man inventera klart länet innan man beslutat att de faktiskt skulle bedömas som fasta fornlämningar. Med anledning av detta har vi ett bristande underlag vad gäller områdenas utbredning, mängd och typologi. Utifrån arkeologiska utredningar och specialinventeringar som t ex Skog&Historia;, kan vi dock göra bedömningen att röjningsröseområden är en av länets vanligaste fornlämningar.
Denna lilla blogg ska ses som ett upprop till alla er därute som tycker att vi ska ägna oss åt hela historien och därmed värna och beforska även den ”för befolkningshistoria ochgeografi viktiga kategori av fornlämningar”, d v s spåren efter det dagliga arbetet som våra förfäder tvingades till för sin överlevnad. Har du synpunkter, infallsvinklar eller bara bra tips på frågeställningar, metoder, litteratur etc får du gärna höra av dig!
Min adress är fredrik.engman@jkpglm.se