Arkeologibloggen har flyttat och alla nya inlägg når du via vår hemsida:
jonkopingslansmuseum.se/bloggportal/arkeologi/
Där kan du också välja att prenumerera på bloggen. Du som tidigare har följt oss, glöm inte att där fylla i din e-post på nytt så prenumererar du även fortsättningsvis på alla inlägg. Vi hälsar alla nya och gamla läsare välkomna!
Att gräva stenålder på höglandet är inte så vanligt men i somras blev det möjligt på en plats cirka 7 kilometer väster om Eksjö. Upprinnelsen till det ligger några år tillbaka i tiden, närmare bestämt våren 2015. Då var länsmuseets arkeologer och en grävmaskin i området för att leta efter det övergivna torpet Åbylund. Det var nödvändigt eftersom platsen kommer att försvinna när riksväg 40 mellan Nässjö och Eksjö ska breddas.
Läget för boplatsen RAÄ 756 vid sjöarna Norra och Södra Vixen
Något torp hittade inte arkeologerna. Däremot ett par flintabitar i några av de 1×1 meter stora provrutor som också grävdes. Området där flintan hittades ligger på en liten höjd i terrängen, cirka 210-215 meter över havet. Nedanför finns sankmarker och ett litet vattendrag och det är inte långt till sjöarna Norra och Södra Vixen. Flintan, läget i terrängen och närheten till vatten pekade på en stenåldersboplats. Kunde det vara riktigt?
Grävplatsen där stenåldersfynden låg på det lilla krönet i bakgrunden.
För att ta reda på det kom vi tillbaka till platsen i maj för att gräva fler provrutor inom det cirka 700 kvadratmeter stora förundersökningsområdet. Vi måste ta reda på om det kunde finnas fler fynd och i så fall om de låg spridda över hela området, eller kanske bara på vissa ställen. För att få veta det markerade vi ett trettiotal provrutor och placerade rutorna så att hela området täcktes in. När det var gjort dokumenterade vi rutornas läge och sedan var det bara att börja gräva, ruta för ruta. Djupet på rutorna varierade mellan 0,2-0,3 meter och allt material sållades. När vi var färdiga med grävningen just före midsommar låg det ansenliga högar med sten, grus och sand på sållningsplatsen.
Arkeolog Anna Ödeén gräver en av de 31 provrutor som grävdes i samband med förundersökningen.
Men arbetet gav resultat och totalt hittade vi drygt 300 föremål bestående av ett varierat stenmaterial, det mesta från den södra delen av området. Andelen flinta var ganska liten (13 %) men däremot var det gott om lokalt bruten kvarts (84 %). Dessutom finns det ett mindre inslag av kvartsit, porfyr och obestämbara bergarter (3 %). Att hittar så mycket kvarts är vi inte vana vid och det gör att vi kan ställa lite nya frågor till materialet. En intressant fråga är vilka kontakter som fanns mellan människorna på den här platsen och människor på andra platser, till exempel i Östergötland och Södermanland där det finns gott om kvartsboplatser från stenåldern.
Fyndmaterialet har analyserats av stenåldersexperten Bo Knarrström som också daterat det till yngre stenåldern, cirka 4 000- 1 800 f. Kr. Det mesta av materialet utgörs av restprodukter som avslag, avfall och splitter. Men det finns även enstaka föremål som använts för att bearbeta ben och hudar och för att skära kött. Kanske detta var en liten boplats eller tillfällig jaktstation där man för mer än 4 000-5 000 år sedan uppehöll sig för att fiska och jaga? Fortsatta undersökningar kan förhoppningsvis svara på den frågan.
Skärredskap av porfyr som hittades i en av provrutorna. Föremålet är 8 centimeter stort.
Målet med sessionen”Farming by fire” är att något litet skingra de rökridåer som än så länge döljer kunskapen om de sydsvenska och baltiska svedjetraditionerna.
Att odla med eldens hjälp har människor gjort ända sedan man började med jordbruk och på många ställen i världen odlas det fortfarande på ytor som har eldröjts. I Sverige tänker vi kanske framför allt på svedjebränning och på de svedjebönder som kom till Värmland från Savolax på 1500-talet. Men även i Småland har man odlat på svedjor från medeltid och fram till 1800-talets slut.
På konferensen Building Bridges i Maastricht som pågår mellan 30 augusti och 2 september träffas arkeologer från framför allt Europa för att dela med sig av erfarenheter och resultat. EAA som står för European Archaeology Association är en av världens största arkeologikonferenser som i år har 170 sessioner med sammantaget över tusen talare som ska behandla olika teman. Jönköpings läns museum är givetvis med och deltar med en session: ”Farming by fire” som just handlar om svedjebruket och de arkeologiska och botaniska spår den kan ha avsatt. Sessionen leds av Fil. Dr. Pille Tomson från Estonia University of Life Sience i Tartu och mig från Jönköpings läns museum.
Konferensen är ett bra forum för att presentera projektet ”Svedjandet i sydsvensk skogsmark”, ett projekt som finansieras av Carl-Göran Adelswärds Stiftelse. I projektet undersöks skillnaderna i svedjeteknik mellan det mer kända huhtasvedjandet i Värmland och det lövskogssvedjandet som skedde ibland annat Småland och som hade sina rötter i senmedeltid då många gårdar lades öde och skogsmark till svedjeodling fanns i överflöd. Genom att sammanföra information från historisk dokumentation, äldre kartor, jordprover och arkeologiska undersökningar börjar en bild träda fram där vi bättre får en bild av det småländska svedjandets betydelse och omfattning.
Ack, vad eländigt det ser ut i Eero Järnfelts klassiska bild av det finländska huhta-svedjandet. Hoppas de hade lite kul också i de savolaxiska skogarna. Kaffepaus med runosånger och kallakokko till exempel.
I projektet ingår kulturgeografen Clas Tollin som kommer att delta på sessionen med ett föredrag kring hur man kan identifiera svedjor i äldre storskaliga kartor. Just från Jönköpings län finns ett antal kartor som har givit oss nyckeln till kunskap vi inte tidigare hade, såsom hur stora svedjelanden var och hur svedjandet var organiserat. Och det är just svedjandets organisationsformer som jag tänker berätta om. Mycket tyder på att svedjandet under medeltid och fram till ca 1600-talets mitt var samarbetsprojekt där man bildade tillfälliga svedjebolag där ett antal bönder, både män och kvinnor, från olika gårdar ingick. Någon hade huvudansvar för planering, att de olika arbetsmomenten utfördes, att rågen sattes i stack och att tiondet betalades. I övrigt var formerna för beslut, rättigheter och skyldigheter något som avtalades om inom ramen för det enskilda ”bolaget”. Skörden delades mellan de som ingick i bolaget och den som hade upplåtit sin skogmark till svedjan. Efter en svedjecykel som kunde pågå mellan fyra och fem år från huggande till att sista rågskörden var tagen, upplöstes bolaget och nya konstellationer kunde bildas.
Både män och kvinnor deltog i svedjebolagen. Här i Olaus Magnus tappning.
Hur vet vi detta? Det saknas ju dokumentation från medeltiden om hur svedjandet var organiserat. Svaret finns i de domböcker som upprättades vid varje häradsrätt från 1600-talets början och framåt. Domböckerna berättar om flera konflikter angående svedjandet och det framgår ur flera rättegångsprotokoll att svedjebolagen vid 1600-talets början var en en gammal och inrotad sedvänja. Anledningen till att konflikter började uppstå från mitten av 1500-talet och framåt hade flera orsaker, framför allt att konkurrensen om skogen ökade. Flera nya gårdar hade tagits upp mellan ca 1550 och 1580, under 1600-talet blev staten allt mer intresserad av skogen som en resurs för kolframställning till alla järnbruken som anlades i Småland och övriga Sverige. Framåt sekelskiftet 1700 hade det småländska svedjandet ändrat karaktär. Nu var det inte odlingen av råg och rovor som var det viktigaste, utan att svedjandet förbättrade gräsväxten och bidrog med nytt, saftigt gräs till boskapen.
Tidigare har frågan om uppläggandet av röjningsrösen i samband med svedjandet diskuterats i bloggen. Per Larsson från Nordiska museet, den tredje deltagaren i svedjeprojektet, kommer inte själv att delta på konferensen men har skickat med en poster där han berättar om sitt arbete med att analysera jordprover från områden där vi utifrån äldre kartor vet att det har svedjats och där det också finns röjningsrösen. Hur mycket kol finns i jorden, hur är kolets struktur och är det kol från stora träd eller från låga buskar?
Svedjeröjningsröse eller inte? På just denna platsen visar en mycket informationsrik karta att svedjande pågick för fullt år 1691. Områdets topografi motsäger att tillfälliga åkrar som bearbetas med årder skulle kunna anläggas här, än mindre permanenta åkrar. Men, osvuret är bäst…frågan om kopplingen röjningsrösen-svedjeodling is to be continued.
I övrigt kommer sessionen att innehålla föredrag om svedjeodling i Tyskland under senare delen av stenålder, såväl som presentation kring lövskogssvedjandet i Baltikum under medeltid och framåt. Sen hoppas vi ju som alltid på en stort åhörarskara med frågor och funderingar så vi kan få igång en bra slutdiskussion.
I en blogg från september förra året berättade jag att vi hittat kvartsföremål från stenåldern i ett röjningsröseområde i Sköllersta nära Hallsberg. Det var ett trettiotal kvartsbitar som låg tillsammans i sanden under den täckande markvegetationen. Kvartsbitarna analyserades av stenåldersexperten Bo Knarrström som såg att de bearbetats av människor. Bland bitarna fanns enstaka redskap (en skrapa) och spår efter redskapsproduktion (kärna, avslag). Fynden var helt klart från stenåldern men vad representerade de? Och hur gamla var de? Och fanns det kanske mer på samma plats?
Översiktskarta som visar var undersökningsområdet i Sköllersta ligger.
För att kunna svara på frågorna måste vi gräva mer och genom länsstyrelsen i Örebro fick vi pengar så vi kunde gräva en vecka till hösten 2016. Med grävmaskinens hjälp tog vi bort markvegetationen inom en större yta. Därefter lade vi ut ett rutnätssystem över hela ytan och grävde 42 kvadratmeterstora rutor. I varje ruta grävde och sållade vi de översta 10 centimetrarna. Några rutor grävde vi lite djupare, ca 20 cm. Rutgrävningen visade att nästan alla föremålen låg inom en avgränsad yta i södra delen av undersökningsområdet.
Rutgrävning i den södra delen av undersökningsområdet där de flesta fynden hittades.
Eftersom vi inte hittade några anläggningar i ytan av sanden tog vi hjälp av grävmaskinen igen och schaktade bort 10−15 cm av sandytan inom delar av området. Det var ett lyckokast för under sanden låg tre anläggningar! Det var en kokgrop och två härdar och eftersom de täcktes av sandlagret med alla föremålen måste de vara äldre. Att det stämde visade C-14 dateringarna av träkol som vi hittade: alla tre kunde dateras till 7000–6600 före Kristus, alltså äldre stenåldern. I en av härdarna fanns dessutom några kvartsavslag och en så kallad polygonal kärna av kvartsit.
Arkeolog Anna Ödeén gräver ut en mesolitisk kokgrop.
De tre översandade anläggningarna låg drygt 65 meter över havet. Genom att kombinera höjden, anläggningarnas ålder och strandlinjen i Sköllerstaområdet för ca 9000 år sedan, kan vi få en bild av landskapet och miljön som människorna som använde härdarna och kokgropen levde i. Strandlinjekartan visar att platsen låg nära kusten, helt intill en havsvik som flera tusen år senare blev sjön Hjälmaren. Kanske har en grupp jägare stannat till här i samband med jakt och fångstturer i dåtidens skärgårdslandskap?
Kartan visar Sköllerstalokalens kustnära läge för ca 9000 är sedan. Kartillustration: Leif Björkman.
Med tiden har landhöjningen fortsatt att förändra landskapet. Vattnet drog sig tillbaka och vi fick nya landområden. Kanske var det då som vinden och vågorna tog med sig sanden som med tiden täckte över stenåldersjägarnas sedan läge övergivna härdar. Flera tusen år senare kom i alla fall andra människor hit. Riktigt vad de gjorde vet vi inte – kanske uppehöll de sig här vid kortare tillfällen i samband med olika slags sysslor? Bo Knarrström menar att platsen besöktes vid återkommande tillfällen under loppet av den yngre stenåldern, ca 4000–1800 före Kristus.
Pilspets av flinta med urnupen bas, ca 2,5 cm lång.
Skärredskap av kvarts, ca 6 cm långt.
Askarna i Gunnars äng bär vittnesbörd från en tid när lövet var en viktig foderresurs
Asken står i Gunnar Adolfssons äng i Ledseryd, Ölmstad. Det skulle kunna vara vilken ask som helst om det inte vore för grenverkets underliga skepnad. Från stammen böjer sig de tjockare grenarna ut åt sidorna som sig bör innan de sticker av, rakt uppåt, liksom tar sats och skjuter spröt mot himlen. Gunnars släkt har bott i Ledseryd sedan 1600-talets mitt, förutom den korta perioden mellan ca 1850 och 1971, då förförälderna bebodde på en gård i grannbyn. Gunnar själv är 83 och håller ängen i hävd. Han minns när askarna i ängen hamlades men har själv slutat ta lövfoder till djuren. Trädets form skvallrar om hur alla lövträd i äng och hage en gång såg ut. De med tiden allt tjockare stammarna avslutades med en kompakt krona där kvistar med saftigt löv ungefär vart tredje år skars och torkades till vinterfoder, framför allt åt småboskapen. När bruket att hamla upphörde fick träden åter växa fritt, men tittar man noga på lövträden i Biosfärsområdet Östra Vätterbranterna kan man på många ställen se uråldriga träd med spår efter lövtäkt. Hamlade träd kan ses på 1400-talsmålningarna i Kumlaby kyrka på Visningsö och vi vet att flera av gårdarna i Östra Vätterbranterna försåg Visingsborg med lövfoder under 1600-talet. Kanske var lövet det äldsta fodret, något man gav djuren när de fortfarande gick ute året om, innan man började stalla boskapen någon gång under yngre järnålder? Det var inte av hänsyn till boskapen som stallningen infördes. Dåtiden boskap hade troligen inga problem med att vistas ute vintertid hade man bara ett vindskydd och tillgång till mat. Men genom att hålla boskapen inomhus under vintern kunde dåtidens bönder på ett enkelt sätt komma åt den åtråvärda spillningen.
Och här kommer ängen in i bilden. Det grönfärgade i kartan över Ledseryd från 1831. Med lie slogs gräset som torkades till hö och blev det foder den stallade boskapen hade att livnära sig på under vintern, jämte lövet. Boskapens spillning vintertid samlades ihop och hamnade på gödselstacken. Dess storlek var den avgörande faktorn för hur mycket åker som kunde gödslas om våren. Det äldre talesättet ”Äng är åker moder” var en realitet i århundrade efter århundrade före konstgödseln och vallodlingens tid. Sen behövdes inte ängen längre eller lövfodret och i dag finns endast små spillror kvar av hävdade ängsmarker i jordbrukslandskapet. Ofta hållet i hävd av en hembygdsförening, äldre bönder som fortfarande kan konsten att slå med lie och ibland några yngre entusiaster som vill lära sig den uråldriga konsten. Och det vet alla som gått en slåtterkurs; tekniken att slå på rätt sätt kan man få in efter ett tag, men att slipa lien och hålla den vass är den egentliga konsten.
Ett tidigt lagaskifte på Småländska höglandet. I den lilla byn Ledseryd ordnades det hela genom att dela byns ägor på mitten vid skiftet 1831. Vid Gunnars äng finns i dag grunderna efter husen som flyttades från platsen några årtionden senare.
I går, den 22 maj, var det Den biologiska mångfaldens dag, eller International Day for Biological Diversity som FN har utnämnt den till. Och vad passar då bättre än att vandra genom Ölmstad kyrkby och angränsande byar i socknen för att studera den biologiska mångfalden på plats? Samlad kunskap om landskap, den biologiska mångfalden, hur den skapats och hur den hålls levande fanns hos de fyra som fått i uppdrag att leda vandringen genom fem kilometer Ölmstad: Claes Hellsten, naturskolepedagogen och småbrukaren med hemvist i Världsnaturfonden och Gränna skogsgrupp är bekant för alla barn och ungdomar i Jönköpingstrakten. En eller flera gånger har de åkt med Ekobussen till hagar, dammar, ängar och vattendrag. Förutom Claes bestod guiderna av Anders Råsberg som tidigare arbetade på Skogsstyrelsen och som har hembygdskunskaper långt utöver de genomsnittliga, lantbrukaren Gunnar Adolfsson som presenterades inledningsvis och slutligen undertecknad: kulturgeograf och landskapshistoriker.
Nästan fyra timmars vandring med kafferast ger möjlighet att få höra och berätta om Ölmstadbygdens förhistoria och arkeologiska utgrävningar, dess historiska utveckling, befolkning, växlande åkerarareal och boskapsbestånd, om kvarnen, sågverket och Gripenbergsbanan som aldrig kom längre än till Vireda. Och Lagaskiftet. I Ledseryd kunde man behålla gårdarna på den ursprungliga bytomten genom att helt enkelt dra skiftesgränsen mellan de två gårdstomterna. en ganska vanlig bild i denna del av Småland; byarna var små och utflyttningen vid Lagaskiftet begränsat. Annat var det i Ölmstad by där femton gårdar skulle skiftas och där bebyggelsebilden förändrades radikalt efter den utdragna Lagaskiftesprocessen. En del av vandringen gick på den tidigare huvudvägen. Den finns med i de äldre kartorna som en viktig led genom bygden, men är i dag närmast en stig som på flera ställen är uppbyggd med vägbank. Det var efter denna väg socknen orienterades under äldre tid. Det moderna vägnätet, byggd på landskapet baksida ger ofta lite förståelse för landskapets logiska uppbyggnad, varför åker och äng och bebyggelse finns där det finns. Att gå de gamla vägarna däremot kan ge en aha-upplevelse; landskapet blir begripligt.
Få av de karakteristiska ängsblommorna hade kommit upp denna sena och kalla vår, med undantag för gullvivan, men den biologiska mångfalden kan också utläsas av bladen. I Björkängen i Ölmstad och Gunnars äng i Ledseryd finns några av de plättar av mark där resultaten efter gammal hävd kan spåras, eftersom markerna fortfarande slås med rätt typ av redskap. Det som saknas är boskapens klövar, de som ruskade om jorden och trampade ner frön när ängen var slagen och djuren släpptes in på efterbete. Men Claes visar hur man rent handgripligen kan riva bort lite gräs kring bladrosetterna och på så sätt skapa förutsättningar för frön att åter få fäste.
Äldre tiders lantbrukare slog inte ängen för att få upp fältgentiana, brudbröd, ärenpris, tjärblomster eller brudsporre. De hade givetvis namn på växterna, tillmätte dem olika egenskaper och visste att den del av dem såsom slåttergubben, eller arnica, hade medicinska egenskaper. Men ängen slog de för att få vinterfoder till boskapen. De släppte boskapen på bete i hagarna och på efterbete på ängen för att boskapen skulle få i sig mat. Det vi i dag benämner biologisk mångfald var resultatet av denna hävd som också bestod av fagningen av ängen under våren och längre eller kortare störningar i form av svedjande eller igenväxning och återuppröjning. För lantbrukaren var troligen de olika ängsväxternas regelbundna återkomst ett kvitto på att markerna brukades rätt, men inget självändamål.Därför är jag så angelägen om att örterna från de ängar som slås i dag verkligen tokas till hö och ges som foder till boskapen. Det är ju så ängens kretslopp ser ut. Jag var en gång på ett föredrag om ängshävd på Åland. Blomstrande ängar med hög biologisk mångfald hade frivilliga krafter skapat på flera ställen. Man slog med lie och gjorde på det stora och hela allt rätt. –Vad gör ni med höet? frågade jag. –Det bränner vi upp, var svaret.
Ett gott barrträd är tallen. På den solbelysta sidan visar Claes små hål, stor som hagel. Där trivs reliktbocken, en mycket sällsynt skalbagge som just vill ha det öppet och soligt där den borrar sig in i tallens bark.
Till och med granen, detta tråkiga massaträd, kan bjuda på överraskningar, särskilt om det får stå ensamt i solen och inte tillsammans med hundratals andra i en plantering.
Mot den biologiska mångfalden står den biologiska enfalden, för mig personifierad av den invasionsarmé av planterad gran som förmörkar det småländska och svenska landskapet i övrigt. Under de raka, mörka tuktade granarna på sina virkesåkrar växer inget av värde. Däremot kan en solitär gran vara en ren skönhetsupplevelse. En gran som fått plats att breda ut sig utan planteringens tvångströja kan bjuda på överraskningar såsom kottar i cerise.
Nu är det äntligen dags att undersöka hur mycket som finns kvar av Baron Posses herrgårdspark från slutet av 1700-talet. Under ca fyra veckor från 24 april till slutet av maj kommer Jönköpings läns museum att göra en arkeologisk förundersökning av parken. Tidigare har hela parken karterats med georadar då trädgårdsgångar, planteringsgropar och resterna efter två stensatta terrasser, så kallade parterrer, framkommit i anslutning till herrgården.
Nu ska fyra större områden inom parken delundersökas. De syns på kartan med markeringarna A-D.
Karta över Rosenlunds herrgård och park. Här syns de fyra olika områdena A-D som ingår i förundersökningen.
Inom område A bakom herrgården ska vi söka efter två parterrer, gångsystem och stenläggningar. Hur mycket finns kvar av dessa viktiga element i 1700-tals parken? Vår förhoppning är att kommunen kan återanvända originaldetaljer vid återställandet/rekonstruktionen av den nya parken? Här kommer prover på odlingsjorden i parterrerna att tas för att se om det fortfarande kan finnas bevarat växtmaterial från 1700-talet. Museet ska även se om det finns spår efter terrasseringar eller trappor som bundit ihop de översta terrasserna närmast herrgården med den övriga parkytan. Inom område A hoppas vi även kunna se spår efter herrgårdens orangeri. Det var en byggnad som fungerade som ett stort växthus och som vinterförvaring av växterna.
Inom område B ska vi frilägga gångsystem, odlingskvarter och om möjligt såbäddar från herrgårdsparken. Här ligger den största utmaningen eftersom parken har använts som odlingsyta många gånger efter 1700-talet, vilket helt kan ha förstört spåren efter herrgårdsparken. Inom denna yta finns även ett möjligt hus från förhistorisk tid som ska undersökas vidare.
Inom område C ska två rundlar som ligger framför herrgården, tas fram och dokumenteras. De har vid olika tidpunkter varit dekorativa rabatter. De kommer sedan att täckas över.
Område D innehåller resterna efter en damm. Den har delvis undersökts tidigare (2013) då man hittade ett frömaterial och fiskfjäll. Fröerna kom troligen från en igenväxningsfas med bland annat brännässla, hallon och andra ogräs. Fiskfjället tillhör en fisk av familjen Karp. Nu ska ytterligare undersökning visa på hur dammen har använts, vilka fiskar och växter som funnits här. Hur har den varit konstruerad och hur har avtappningssystemet i dammen varit uppbyggt?
Förhoppningsvis kommer vi att få svar på några av våra frågor och veta mera om hur den gustavianska parken i Jönköping har sett ut under sin glansperiod.
Fasaden av Rosenlunds herrgård ut mot den numera osynliga herrgårdsparken som vi nu hoppas kunna ta fram i dagsljuset.
Vi kommer att hålla visningar både dag- och kvällstid under perioden men återkommer om när dessa startar. Håll utkik på hemsidan och på plats i herrgårdsparken.
Susanne Nordström, arkeolog
Två veckor i januari gjorde Jönköpings läns museum en arkeologisk för- och slutundersökning inom kvarteret Citadellet. Förutsättningarna var inte de bästa, med kallt väder, delvis tjäle och en tomt som redan i stor utsträckning hade schaktats ner till botten på grund av diverse administrativa missförstånd och utan tillstånd från länsstyrelsen. Kvarteret Citadellet 10, ligger på den norra sidan av Slottsgatan, strax bortom SAAB´s parkering, och här ska nya bostäder byggas
Ursprungligen fanns här bara träsk och sumpmark som sträckte sig ner till Rocksjön. För att kunna använda marken började Jönköpingsborna lägga ut en rustbädd. Detta gjordes i början på 1600-talet då staden flyttades, från den västra sidan om kanalen, till den östra. Rustbädden bestod av mindre stockar och störar som bildade ett rutnät över torven som fanns här naturligt. Över detta lades sedan granruskor. Så här långt österut i staden har det inte legat någon bostadsbebyggelse utan området har framför allt använts till odling. Bostäder börjar uppföras här under den andra halvan av 1800-talet.
Karta med tomtägarna från ca 1696. Undersökningsområdet markerat med rött.
På en karta från 1696 syns de olika tomterna och namnen på dess ägare. Tomtgränserna har markerats med gärdesgårdar. Dessa har fortfarande bevarade både stående och liggande störar. Vi hittade två rader av tomtgränsen som har bevarats bra i den fuktiga torven och som visade att tomten var 10 meter bred.
Den framrensade rustbädden som fanns över större delen av området. Den har lagts direkt ovan den naturliga torven.
I det sydöstra hörnet av tomten hade man inte grävt bort allt, utan arkeologerna kunde vara med och undersöka området från markytan ner till torven. Här hittade vi de första odlingsbäddarna från 1600−1700-talen i Jönköping. Bäddarna var ca 6 meter långa och 1,2 meter breda och låg i öst-västlig riktning. De låg på ca 1,30-1,40 meter under nuvarande marknivå. Analyser av fröer i jord från tidigare undersökningar har visat att man haft odlingar i staden, men detta är det första konkreta beviset på hur man har odlat.
Här syns odlingsbäddarna som mörkare rektanglar mot den ljusa sanden. De mörka linjerna består av kupad matjord där man planterat grödan som odlats på rad. Skötsel och rensning har skett mellan raderna. All sand har lagts på efter att odlingen har avslutats. De stående störarna i framkanten är gärdesgården som markerar tomtgränsen.
Åtta stycken bäddar med upphöjda odlingsrader hittades. Jordprover har skickats på analys som förhoppningsvis kommer att tala om för oss vad man har odlat här. Var det bara, som namnet antyder, kål eller har andra nyttoväxter såsom lök, rovor, kryddor, bärbuskar och kanske till och med blommor vuxit här intill Slottsgatan? Bäddarna låg direkt på torven och rustbädden med endast ett lager sand emellan. Sanden lade man på som en sorts fuktspärr. All matjord som fanns här har fraktats hit. I den södra delen av tomten låg en kraftigare rustbädd vilken kan ha varit fundament till en liten infart där hästdragna kärror kört för att frakta hit all matjord.
Nu väntar vi med spänning på svaren från alla analyser som kan tala om för oss vad stadsborna bland annat odlade och åt under 1600−1700-talen. En av de större störarna från tomtgränsen har skickats på dendrodatering (årsringsdatering) vilket visat att den höggs ner 1624 och borde kort därpå bankats ner i gärdesgården då odlingen påbörjades.
Här syns gärdesgården som fungerat som tomtmarkering. Den har bevarats i två varv. Här ligger den ihop med rustbädden. En av dessa stående störar har dendrodaterats till 1624.
Trots kyla och tjäle har vi fått fram mycket ny kunskap om hur kålgårdarna kunde vara uppbyggda på 1600-talet. Säkert har även mindre trädgårdsskjul för redskap och liknande också funnits på tomterna även om inga sådana rester fanns kvar på den aktuella tomten. Provsvar och rapport kommer under sommaren-hösten 2017.
Susanne Haltiner Nordström, arkeolog
”Mer kött och blod på de gamla benen!”
Hur gör man en barnbok utifrån arkeologiska undersökningar? Hur får man liv i de benbitar som sållats fram ur leran? Museet har gett ut en ny barnbok om arkeologi – Järnålderspärlan. Här berättar jag min historia om hur den kom till.
Järnålderspärlan utges av Jönköpings läns museum, författare är Anna Kristensson och illustratör Ragnhild Bronsek. Den finns att köpa i museets webshop och på lördag 4 feb på bokmässan SmåLit.
När riksväg 31/40 mellan Jönköping och Nässjö skulle dras om förbi Tenhult för några år sedan undersökte vi arkeologer spår efter människors boplatser, odling, hantverk och gravar från järnåldern i Rogberga och Öggestorp. Vi redovisade resultaten i åtskilliga rapporter och böcker och till och med i en doktorsavhandling. Våra visningar och utställningar lockade mycket folk och framförallt skolklasser. Det gjorde att vi ville skriva något även för barn. Gärna en bok som kunde användas i skolan.
Så hur gör man då? Hur beskriver man ett försvunnet landskap utifrån analyssvar om pollen, förkolnade fröer och ved? Hur mycket får man hitta på och hur mycket behöver man förenkla?
Det visste jag inte riktigt, men jag ville i alla fall gärna försöka. Dels för att undersökningarna gav så intressanta resultat och dels för att många barn är nyfikna och tycker att arkeologi är lockande. Därför ville jag också beskriva den arkeologiska processen. Både själva hantverket i fält och hur olika vetenskapliga analyser och tolkningar samverkar för att bidra till förståelsen av forntiden. Boken har därför blivit en blandning av faktatexter och berättelser.
Vid stora infrastrukturprojekt behöver man ofta göra arkeologiska utredningar för att ta reda på om någon fornlämning berörs. Om det finns fornlämningar ska man se till att antingen försöka undvika just de områdena eller undersöka och ta bort dem. Illustration: Ragnhild Bronsek
Berättelserna var roligast att skriva, men också svårast. Jag utgick från de fynd vi gjort – spår av boskapsskötsel, odling, textilhantverk och järnframställning från runt år 0 i Öggestorp. Brädspel, smycken, silvermynt och offrade djur från vikingatiden, precis vid övergången till kristendom, i Rogberga. Ting som triggar fantasin och gör det lätt att sväva iväg om magi och övernaturligheter, men också omöjligt att inte beröra döden, eftersom det mesta som grävts upp kommer ur gravar. Det var en avvägning mellan att försöka göra berättelsen spännande och att hålla sig vetenskapligt korrekt. De flesta känslor förutsätter jag är universella och oberoende av tid, men varför de uppstår kan ju variera. Dialogen fick bli hyfsat modern så att dagens barn ska orka ta till sig språket.
I faktatexterna kunde jag visa att jag inte var helt ute och cyklade, utan att det mesta på ett eller annat sätt hade koppling till anläggningar och fynd från det två lokalerna. Ett väldigt lokalt perspektiv, men också likt andra platser i regionen från samma tid. Vardagsliv, arbete, ritual och tro. Människor, djur och gudar.
Illustration: Ragnhild Bronsek
En barnbok behöver bilder. Foton från grävningarna räckte inte långt. Ragnhild Bronsek som gjort illustrationerna till en av utställningarna i projektet kallades in. Att hon läst arkeologi var en stor fördel – full koll på klädedräkter och föremål. Vi träffades många gånger för att stämma av, och varje gång var det lika fascinerande att se hur en ny teckning tagit form, eller ännu ett lager färg lagts på en tidigare bild. Mer kött och blod på de gamla benen! Och dessutom en massa finurliga detaljer som ger en extra dimension till berättelsen.
Bokens berättelser varvas med faktauppslag. Grafisk form: Anna Stålhammar
Så till sist var det dags att sätta samman de olika texterna, fotona och akvarellerna. En uppgift för museets redaktör Anna Stålhammar. Själv hade jag inte vågat titta i andra arkeologiböcker för barn innan, eftersom jag var rädd att bli antingen för påverkad av dem, eller för imponerad så att jag skulle tappa självförtroendet och ge upp. Men nu började vi kika på böcker av alla slag för barn i åtta- till tolvårsåldern för att få idéer om utformning. Efter mycket bläddrande i kunde vi konstatera att det var ont om böcker som blandade berättelser med faktatexter. Anna fick helt enkelt utgå från sitt eget kunnande och skapa en ny slags bok.
Anna Kristensson är arkeolog på länsstyrelsen i Jönköping och arbetade tidigare på Jönköpings läns museum.
På sätt och vis har det varit som en arkeologisk undersökning att göra boken: man vet inte riktigt vad resultatet ska bli när man börjar, under tiden är det slitig men spännande, ny kunskap hämtas in, och i slutet behöver flera yrkeskompetenser samarbeta så att många små delar kan fogas ihop för att skapa en läsbar bild av forntiden. Om det har lyckats är i det här fallet upp till barnen att bedöma.
Anna Kristensson, arkeolog
En 3000-årig grav värd att bevara!
Det är livliga diskussioner kring var den nya fotbollsarenan i Jönköping ska placeras. En av platserna som föreslagits är Dödskallehöjden vid Röde påle i Råslätt. För Jönköpingsbor och alla andra med intresse för historia och kulturmiljöer vore det olyckligt med en arenaplacering där.
I skogspartiet sydväst om trafikplats Råslätt finns en av endast tre bevarade gravhögar från bronsåldern i Jönköping. Jönköpings bronsålder har uppmärksammats både nationellt och internationellt tack vare flera unika fynd! Mest känd är Sagaholmshögen, belägen bara 1000 meter öster om Dödskallehöjden, som genom de ristade sandstenshällarna som fanns inuti högen skapade en arkeologisk sensation 1971. Man gjorde fyndet tack vare att platsen skulle exploateras, men högen och miljön är för alltid borta. De ristade sandstenshällarna finns idag i länsmuseets samlingar och lockar även internationella besökare.
Gravhögen på Dödskallehöjden. Det finns behov av både röjning och en ny skylt (den gamla är förstörd).
Gravhögen på Dödskallehöjden, som är ungefär 16 meter i diameter och drygt 1,5 meter hög, uppfördes för ca 3000 år sedan som grav för en man eller kvinna. Den är tillsammans med gravhögarna Lustigkulle i Rosenlund och Domarekullen i Gräshagen, de äldsta kända bevarade gravarna i Jönköping.
Det har tidigare funnits åtskilliga förhistoriska gravplatser i Jönköpingssänkan men de flesta har försvunnit till följd av odlingsarbeten och stadens expansion. Vi bör därför ta tillfället i akt och försöka bevara de lämningar som finns kvar. Naturligtvis vore det spännande att få veta vad som döljer sig i högen. Kanske finns där ristade sandstenshällar med bilder skepp, hästar och människor, som var fallet i den ovan nämna Sagaholmshögen? Det vore onekligen intressant att få veta. MEN en sådan undersökning borde i så fall endast tillåtas i forskningssyfte, där man sedan återställer högen, inte för en exploaterings skull.
Kartan visar var det finns och funnits gravhögar från bronsåldern
Vår förhoppning är att det ska finnas en bättre lämpad plats för den nya arenan så att Jönköpingsbor och alla andra även i framtiden kan få uppleva åtminstone spillror av ett forntida kulturlandskap i Jönköping.
Mer att läsa om gravhögarna och Jönköpings bronsålder:
http://www.jkpglm.se/Kulturmiljo/Arkeologi/Sagaholm/
https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/03/14/bronsaldern-jonkopings-forsta-guldalder-2/
https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/04/13/bronsaldern-jonkopings-forsta-guldalder-6/
Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.
När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…
Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.
Istället hittar vi mängder av medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!
Så – hur skall man gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.
Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.
Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.
Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.
Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.
Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.
Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.
Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?
Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.
Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!
En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.
Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.
Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.
Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!
Sommaren 2014 undersökte museet ett område vid Smedjegatan, kvarteret Almen, där trähus från 1700-talet hade rivits. Det var första gången som vi grävde i kvarteret som kallas Mellanraden, det som ligger mellan Östra Storgatan och Smedjegatan. Vi undersökte södra halvan av två tomter. Mellan tomterna låg en så kallad vret, en aln bred, dvs ca 60 centimeter. Här skulle man egentligen hålla rent så att eventuella bränder skulle få svårt att sprida sig. Utrymmet har dock oftast varit fullt med hushållssopor såsom djurben, trasiga keramikkärl och andra föremål som man slängt här.
Karta över undersökningsområdet i kvarteret Almen
Munksjön gick tidigare upp till Smedjegatans södra del. På den blöta och lite lösa sanden har man lagt ihop större stockar som grunder till byggnaderna. På den smalare tomten fanns ett stall, och på den större en smedja. Fällningsåret för stockarna i grundläggningen har vi genom att räkna årsringar daterat till 1617/1618.
Stallet i den västra delen. Träplankorna var från början täckta med gödsel
Mellan smedjan och stallet låg en byggnad där man har bearbetat mässingstråd och plåt under den första tiden. Enligt årsringsdateringen är bygganden uppförd ca 1625/1626. Senare har en stor latrin placerats här, där gödsel från både människor och djur hamnat. Genom att analyseras detta har vi fått kunskap om vad innevånarna har ätit. Där fanns stora mängder tuggad säd, mestadels råg men även korn och havre. Där fanns också många bärkärnor, där lingon och blåbär dominerar men även hjortron, hallon, smultron och svarta vinbär visar vad som bland annat stod på menyn. De har även ätit frukt som äpplen och fikon. Spår av humle visar att de bryggde sitt eget öl på gården. Bryggeriavfallet användes sedan som svinfoder.
Området där bryggor och eventuella båthus legat kunde tyvärr inte undersökas eftersom de värmeslingor som ligger ute i Smedjegatan inte fick rubbas. Vi vet genom andra undersökningar att bryggor och kajer har varit viktiga för tomtägarna som bodde längs Munksjön.
Två smedjor har funnits på tomten. De har använts under samma tid men har haft olika inriktning, dels för bearbetning av järn, dels för tillverkning av blyföremål i byggnaden mot gatan. Några blykulor till pistoler hittades i smedjan. Två stall undersöktes, där kraftiga gödsellager har bevarat plankorna i trägolvet helt intakt. Här fanns även tappade föremål såsom en sporre, en nyckel, en spelpjäs och några mynt som nu kunde plockas upp.
Spelpjäsen av trä som låg i stallet
Under tre av husen har så kallade husoffer hittats. Två hus har fått två silvermynt lagda under ena grundstocken, kanske för att ge tur åt byggnaden och får man anta, dess invånare. Under den ena smedjan har man istället placerat krukor under två av hörnstenarna som ett sorts offer.
Silvermyntet från 1634 som lagts under stallet
Genom undersökningen har vi fått veta mer om människorna som bodde på strandtomterna vid Munksjön för 400 år sedan.
Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016
Så blev det då dags för den sista etappen av det arkeologiska projekt vid Rosenlunds herrgård som startade i lätt snöyra och iskall vind den 8 mars. Förutsättningarna var lite annorlunda när vi avslutade utgrävningen drygt tre månader senare. Sommarvärme, en blommande park och lätta moln som gav perfekt fotoljus. Nu gällde det att anlägga en handikapparkering med två platser; ett begränsat markingrepp i ett spännande område av herrgårdsparken.
Här gick det inte att komma till med mätutrustning då parken karterades med georadar sommaren 2014, så för omväxlings skull saknades facit. Vad doldes i marken? Men spår i källarens murverk antydde att det har funnits en liknande terrassering här som på den södra sidan. Dessutom kunde man hoppas att 1700-talets lämningar skulle vara mer intakta på nordsidan där inga ledningar dragits in i sen tid. Förstås hade de dräneringar som lades ut kring grunden år 2010 förorsakat störningar alldeles intill husväggen, men det fanns i alla fall inga 3,6 meter breda fjärrvärmeschakt!
Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.
När grästorven hyvlats bort bekräftades våra antaganden. Man har verkligen strävat efter att utforma husets närområde lika symmetriskt som resten av parken! I marken syntes ett skilje mellan områdets naturliga morän och den bruna matjord som fyllt en bred nisch vid den norra gaveln. För även här har trädgården förenklats under 1800-talets lopp; terrasseringarna har försvunnit och en jämn sluttning skapats.
Men när parken anlades var det viktigt att markera husets souterrängläge. Genom att terrassera slänten mot väster skapades en illusion av en byggnad uppförd i två våningar. Mot öster byggdes meterhöga stenmurar som stöttade upp jordmassorna. Utanför källaringångarna hårdgjordes markytan med fint utförda kullerstensläggningar. På sydsidan fanns en stor gårdsplan där också herrgårdens stenkammarbrunn var belägen. Vid norra gaveln var den öppna ytan mycket mindre, bara omkring 50 kvadratmeter. Sen tog ekonomibyggnaderna vid.
Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord. Terrasskanten har ursprungligen varit drygt en meter hög, men döljs nu av utschaktad jord.
Mycket riktigt fanns kullerstensläggningen till stora delar bevarad en halvmeter under dagens markyta. Mot norr utgjordes dess begränsning av kantställd sten och mindre hällar. I väster låg en rad större stenar som markerade skiljet mellan kullersten och parterrgårdens svallade grus. Vi kunde dokumentera vad som fanns, men lämnade sedan 1790-talets gårdsplan därhän. Men stenläggningen finns kvar, förseglad för framtiden av den nyanlagda parkeringen.
Detta innebär att parkens gestaltning inte kommer att kunna återskapas just här, men det är en kompromiss som måste göras. Med en parkeringsplats vid den norra gaveln kan rörelsehindrade besökare nå hissen och den servering som planeras i källarvåningen. Det nya Rosenlund skall vara tillgängligt för alla!
Som en trevlig avslutning på grävningen kunde vi samla in ett visserligen begränsat, men samtidigt talande fyndmaterial. Några skärvor från ett småländskt herrgårdshushåll under 1800-talet har hämtats in och ligger nu på tork i museets fyndavdelning. Det handlar om olika typer av keramik – hushållets vackert dekorerade serviser och importerat stengods från kontinenten. Här finns också ett fint utfört benskaft till någon form av bestick; en sked eller gaffel är nog mest sannolikt. Det är alltid trevligt att hitta horn- och benföremål. Man påminns om ett idag närmast försvunnet hantverk där en råvara som nu ersatts av plast och andra konstmaterial förvandlades till allsköns nyttoföremål.
Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.
I materialet ingår fragment av blomkrukor, både den traditionella typen och lite finare exemplar som försetts med en klar glasyr. En praktpjäs i form av en stor urna, en ytterkruka av så kallad Westerwaldtyp med dess karaktäristiska blålila dekor, finns med bland fynden. Lite förbryllande var det att hitta ett trearmat mellanlägg av en typ som brukar kallas ”brännfot”, egentligen hemmahörande i en krukmakares verkstad. Där används mellanlägget när man staplar in keramik i ugnen så att man får bättre luftcirkulation och därmed jämn bränning på produkterna. Men vad gör pottemakarens redskap ute på Rosenlund? En möjlig förklaring är att brännfoten fått en annan användning under blomkrukor vars växter behöver dräneras. Och varför inte? Närvaron av krossade blomkrukor, importerade urnor av stengods, mellanlägget och talrikt förekommande skärvor av fönsterglas i matjorden skulle kunna tyda på att vi befinner oss i närheten av orangeriet; det uppvärmda vinterväxthus som bör ha funnits på Posses Rosenlund. I så fall ligger dess grund dold inne bland snåren nordväst om huvudbyggnaden. Typiskt nog i ett område av trädgården som på grund av tät vegetation inte kunnat karteras med georadar!
Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.
Nu kan man sammanfatta tre månaders besök ute vid Rosenlund. Det har handlat om övervakning och dokumentation, föranlett av arbetet med att renovera herrgårdsbyggnaden från 1788. Ska vi då våga hoppas att nästa etapp snart kan inledas? Då är målet ett återskapande av själva parken. Det blir ett unikt projekt, där de arkeologiska observationer som gjorts under åren 2010 till 2014 får bilda underlag till en ”ny” gustaviansk trädgårdsanläggning i sluttningen ner mot Vätterstranden!
(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 3. Exempel från ett grannland)
Porten in till koncentrationslägret Stutthof
Det är lätt att missa den anonyma infartsvägen till lägret Stutthof. Det gjorde vi i mitten av juli 2015. Merparten av trafiken på den ganska smala landsvägen är sommartid på väg ut mot badstränderna och sanddynerna längs Östersjön och Frischen Haff. Skyltningen vi sökte var minst sagt diskret, men kanske kom vi från fel håll – österifrån. En asfalterad gata som korsade en smalspårig järnväg, en påkostad villa från förkrigstid på en liten kulle och en kort sträcka genom blandskog. Sedan var man framme vid grindarna till Stutthof. En plats där resan och livet slutade för 85 000 medmänniskor.
De yttre grindarna. Till vänster SS vaktstuga, till höger lägeradministrationens stora tegelbyggnad.
Stutthof (idag Sztutowo) ligger 34 km öster om Gdansk i den forna fria staden Danzigs territorium. Den ”fria staden” var en konstruktion uppkommen i efterspelet till det första världskriget där Danzig med sin blandade befolkning fick en särställning år 1919 under beskydd av Nationernas Förbund. Tanken må ha varit att skapa en sorts buffertzon mellan den polska korridoren till Östersjön och det tyska Ostpreussen med förebild i medeltidens fria hansestäder. I realiteten blev Danzig ett ständigt tvistefrö mellan Polen och Tyskland; en plats där konflikterna ökade parallellt med att den politiska situationen hårdnade efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933.
Ett arbetskommando med polska fångar satta att uppföra den första etappen av KZ-lägret Stutthof.
Här kommer också Stutthof in i bilden. Lägret upprättades ursprungligen för att hysa polska intellektuella. Det var det första fångläger som togs i bruk utanför de tyska gränserna – Stutthof var i funktion redan från den 2:e september 1939, dagen efter krigsutbrottet. De nazistiska makthavarna i den Fria Staden Danzig var sannerligen väl förberedda på vad som skulle komma! Stutthof blev också det sista koncentrationsläger som befriades av de allierade. Inte förrän den 9 maj 1945 nådde sovjetiska trupper fram till platsen.
Redan 1936 hade man börjat samla in uppgifter om fristadens polska och judiska invånare. Samtidigt undersökte man i hemlighet lämpliga platser för de planerade fånglägren. Ursprungligen sorterade Stutthof under Danzigs polismyndigheter som ett civilt interneringsläger. Senare, 1941, påbörjades en massiv utbyggnad i och med omvandlingen till ett arbetsläger under Gestapos kontroll. Slutligen, i januari 1942 blev Stutthof ett fullskaligt koncentrationsläger och en del av Die Enlösung – Förintelsen. De ursprungliga åtta barackerna utökades med ytterligare trettio och lägrets yta gick från 12 hektar till 1,2 kvadratkilometer. Under dess funktionstid mördades mer än 85 000 av de 110 000 fångar som deporterats till Stutthof. Det motsvarar alla invånare i en stad av Jönköpings storlek…
Lägret hemsöktes av tyfusepidemier vintern 1942 och 1944. De fångar SS-vakterna bedömde vara oförmögna att arbeta skickades direkt till Stutthofs gaskammare. Zyklon B-gas började användas i lägret i juni 1944 när takten på massmorden trappades upp. Även i sjukhuset avlivades ett stort antal patienter genom dödliga injektioner utförda av lägrets läkare. Det exakta antalet fångar som mördats i Stutthof kommer aldrig att kunna fastställas, så siffran 85 000 får anses vara en mycket försiktig uppskattning. Till exempel verkar de fångar som direkt vid ankomsten valts ut för avrättning inte ha registrerats.
Till Stutthof fördes civila polacker tillsammans med judar och kommunister från hela det ockuperade Europa. Fångarna utnyttjade som slavarbetare i den SS-ägda rustningskoncernen DAW (Deutsche Ausrüstungswerke) vilken hade en stor fabrik inne i själva lägret. Under 1944 tillkom också en flygplansfabrik tillhörande Focke-Wulf. Stutthof utgjorde navet i ett system av sammanlagt 105 olika satellitläger i norra och centrala Polen dit slavarbetskraft fördes. Mest beryktat är ändå lägret som en av de tre platser där Dr Rudolf Spanner experimenterade med att framställa tvål av mänskligt kroppsfett. Syner från hans laboratorium utanför Danzig finns mardrömslikt beskrivna av ett ögonvittne, Alexander Werth, som besökte fabriken precis efter befrielsen.
Att berätta om det ofattbara – Förintelsen och dess offer. I Stutthofs baracker lyckas man. Värdigt. Lågmält.
Som besökare i dag, sjuttio år senare, möter man spåren efter något ofattbart. För att tro att man skulle kunna begripa Förintelsen är förmätet. Allt man sett och läst genom åren räcker inte till när man står på platser som en gång, i mans minne, var Helvetet på jorden. Sorg, vanmakt och förtvivlan över människans ondska griper tag. Och tårar förslår ingenvart. Min egen reaktion förvånar mig. Jag känner ilskan, raseriet växa inför den vansinnets normalitet som Stutthof utstrålar. Och kanske är det just detta som gör platsen så skrämmande? Massmordets normalitet. För till skillnad från Auschwitz och Dachau representerar koncentrationslägret Stutthof en sorts vidrig Förintelsens vardag. Ett av alla de läger i det gigantiska mordmaskineri som nazismen organiserade. Jag noterar detaljer som den enkla snickarglädje man försett barackerna med. Precis som om det vore vanliga hus…
Insamlade skor. Tysta vittnesbörd om tusentals och åter tusentals offer…
Jag slås också av hur väl man förmår att berätta. För det är en stor, närmast övermänsklig uppgift att förmedla denna vår mörkaste stund. Men på barackens kala träväggar hänger rader av fotografier. Porträtt. Bilder av medmänniskor med ett liv innan Stutthof. Tillsammans med kortfattade personuppgifter. Ibland kompletterade med en bild tagen efter befrielsen; ibland på en gammal man eller kvinna. Överlevarna.
I andra rum står de slitna britsarna kvar. Och de sparade skorna. Vi går tysta och stilla genom dragiga rum och över knarrande trägolv. Få besökare talar med varann. Det är inte läge för ord, för kommentarer. Bara för tyst respekt inför offren.
Vad som också slår mig är stillheten. Och avskildheten. Här finns inte ett spår av den besöksindustri som till exempel inne i centrala Krakow erbjuder guidade bussturer till Förintelsen. Resor med luftkonditionerad turistbuss till Auschwitz, med gruppfoton under den ikoniska portalen ”Arbeit macht frei”…
I Stutthof är parkeringsplatsen ganska liten. Besökarna är inte fåtaliga, men räknas knappast i tiotusental dagligen. Man vandrar genom de öppnade delarna av det vidsträckta området i sin egen takt. Ostörd. Helt säkert kan man boka visningar, men vi nöjer oss med att läsa utställningens skylttexter. Och ägnar en eftertankens eftermiddag åt ett sorgens fält mitt inne i en polsk barrskog.
Det enda som möjligen bryter upplevelsen en smula är det stora betongmonument som uppfördes under kommunisttiden. Sedvanligt smaklöst. Och av gigantiska proportioner som alla liknande minnesmärken. På sitt eget monstruösa sätt en god representant för nästa kapitel av Polens sargade förflutna.
Det är med mycket blandade känslor man lämnar en plats som Stutthof. Sorg? Självfallet. Förtvivlan? Utan tvekan. Skam? Jo, man bär med sig insikten att medan jag kan sätta mig i en röd Ford Mondeo och köra min väg så blev barackerna i denna anonyma skog slutet för 85 000 medmänniskor. Mina föräldrars och farföräldrars generation – fast i Polen. Och det är bara lite drygt 40 mil till Malmö. Helvetet låg nästgårdsvägs den gången…
Vi får aldrig glömma. Att bära minnet vidare är vår generations blygsamma, men nödvändiga insats. Det ofattbara skall berättas. Och jag måste återigen erkänna för mig själv hur väl man lyckats med den omöjliga uppgiften i detta Stutthof – Sztutowo. Det lågmälda anslaget, allt annat skulle klinga falskt. Värdigheten. Offrens blickar som du möter, ansikte mot ansikte i utställningen.
Några veckor senare läser jag att man påbörjat arkeologiska undersökningar i Neues Lager, de skogbevuxna delar av Stutthof som inte är öppna för vanliga besökare. Här finns också en väg till någon sorts förståelse; en metod som är och kommer att bli allt viktigare i takt med att Förintelsens sista ögonvittnen nu dör bort, sju decennier efter befrielsen. För även den mörka historien måste utforskas och lyftas fram, likaväl som andra aspekter på mänskligt liv!
Under några dagar i april schaktade vi och grävde så kallade provrutor på en tomt mitt emot Vandalorum söder om Värnamo. Tomten ligger 150 meter över havet och vi vet sedan tidigare att stenåldersboplatserna runt sjön Vidöstern brukar ligga på ungefär den nivån. Under stenåldern var Vidöstern del av en mycket stor sjö kallad Fornbolmen och de nu kända stenåldersboplatserna låg vid Fornbolmens stränder. En av boplatserna ligger för övrigt i en åker bara 10 meter norr om vårt undersökningsområde. Tyvärr blev resultatet av grävningarna magert – bara ett flintavslag hittades i en av de 33 provrutor som grävdes.
En av provrutorna som grävdes i norra delen av undersökningsområdet. I bakgrunden åkern med den kända stenåldersboplatsen.
Men genom markägaren fick vi fick veta en del annat av intresse om gården som legat på tomten, till exempel att kung Gustav V var här den 18/9 1938. Han var då på väg ner till Växjö och stannade till på gården för att äta lunch med den danska länsgrevinnan Fritze Krag Juel Vind Frijs som då bodde här. Fritze Frijs var en färgstark person som tillsammans med Karen Blixen var en av pionjärerna bland kvinnliga storviltjägare. Äldre fotografier av leopardskinn och fällda dovhjortar vittnar om att hennes jaktlycka var större än vår denna gång.
När vi var intill Högskolan för att leta efter delar av det medeltida Jönköping så dök plötsligt något ovanligt upp i den ljusa sanden. I en liten trälåda hade något lagts ner med stor omsorg och sedan grävt ner.
Anna har upptäckt den lilla trälådan och gräver försiktigt fram innehållet i den.
Det låg ett litet, delvis bevarat, skelett i trälådan. Käkarna med vassa tänder och lårbenen var allt som fanns kvar idag och svaga antydningar av mindre bendelar.
I trälådan ligger skelettet efter en katt eller hund som betytt mycket för någon en gång. I mitten syns delar av käken med vassa tänder och nere i det vänstra hörnet lårbenen.
Tyvärr kunde inte benexperten säga mer än att det varit en katt eller en mindre hund, med hjälp av fotografierna vi skickat, men vi är nöjda med att ha hittat den lilla graven. Den har inte legat i sanden så länge utan en gissning är att lådan grävts ner under 1900-talet. Ibland får man spännande överraskningar på jobbet.
Susanne Nordström
Platsen ligger en kilometer söder om Visingsö hamn, i den 200-åriga ekskogen. Lövsly växer där och nässlorna ser ut att trivas utmärkt i den feta jorden. Idag ser man inget av den medeltida byn Vallby som låg i östsluttningen ner mot Vättern. Men minnet lever kvar hos öborna, som fortfarande kallar området för Vallby och som använder platsen som märke när man ska sätta ut sina lake-kojor på vintern. På en karta från 1708 beskrivs området ”Wallby slätt Gambla husröör”. Vad fanns det här för by och varför försvann den?
Del av kartan från 1708 som visar Vallby
Vallby tas upp i jordeböckerna från 1540-talet. Då fanns där tre hemman och man kan se att en Arvid Amunsson och en Sven Bengtsson Dräng brukade gårdar i byn. När grevskapet Visingsborg bildades på 1560-talet och greve Per Brahe den äldre förlänades 10 hemman på ön var det Vallby han fick tillsammans med byarna Ströja och Husaby. Vad som hände med Arvid och Sven vet vi inte, men de var inga skattebönder som ägde sina gårdar och hade därför ingen besittningsrätt. Från år 1561 benämns gårdarna som ”öde”. Sedan har området vid Vallby ingått i grevskapets marker och efter reduktionen har det tillhört kronan eller staten, som sedan på 1830-talet planterade ek på platsen för marinens skeppsbyggen.
På 1970-talet kom dock delar av den gamla byn upp i dagsljuset igen när sommarkurser i arkeologi arrangerades. Under de här kurserna hittades konstruktioner av skiffersten men också fynd som hjälper oss att ge liv åt byn. Vanligast var fynden av tegel, kalkbruk, spik och ben. Men man fann också hästskosöm, broddar och en stigbygel som vittnar om hästhållning. Nätsänken, en sländtrissa, en bennål och en skära visar på det dagliga bylivet med hantverk och arbete. Kamfragment, knivar, knappar och spännen har varit någons personliga ägodelar. Kanske Arvids eller Svens?
Det åttkantiga bronsmärket
Vissa fynd är extra bra för datering. Mynt är ett sådant och i Vallby fann man ett så kallat vitten från Kristian I regeringstid, som var mellan 1448 och 1481. Ett extra intressant fynd var det åttkantiga bronsmärket. Det är 2,5 cm i diam. har en blomma med fem kronblad och ett kors i varje kronblad. Hålet i märket visar att det varit fastsatt vid något, kanske läder eller tyg. Liknande märken har hittats i klostermiljöer som Vreta, Alvastra och Gudhem, men också i stadsmiljöer som Linköping och Lödöse. Bronsmärkena är daterade till 1300-tal.
Vad vet vi mer om Vallby? Jo, utifrån tiondelängderna kan man se att man odlade korn och råg där. Benmaterialet som har analyserats visar att de flesta tamdjur från tiden fanns i byn och att det främst handlar om matrester från en bondgård. Man jagade småvilt som hare, ekorre och räv. Fisken var från Vättern och bestod då som nu av bland annat sik, lake och abborre.
Vyn från Vallby mot Vättern
Vill du ser några av fynden och veta lite mer om Vallby – Välkommen på en av våra kulturvandringar som går just dit, onsdagen den 20 april kl 18. För mer information se vår hemsida: http://www.jkpglm.se/Se-gora/Kulturvandringar/
Anna Ödeén
Arkeolog
Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.
Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.
Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.
Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.
Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.
Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!
Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.
Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!
Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.
Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.
I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.
Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?
Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?
Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?
Titta på bilden här ovan. Det är som ni ser en härlig strand att strosa på och det gjorde också ett par i augusti förra sommaren. Under promenaden, på norra Visingsö, hittade de resterna av en förhistorisk grav. Titta till höger i bild precis under grästorven, där ligger en vågrät, flat sten. Den stenen är del av en 1600 år gammal grav.
Vi fick ett samtal från Länsstyrelsen om benbitarna som stack ut i rasbranten under stenen, så vi åkte dit för att besikta platsen.Det var inte så mycket att tveka om, vi såg att det måste röra sig om en grav även om delar av den redan rasat ut i Vättern.
Soluppgång över undersökningsplatsen. Stenpackning i förgrunden och skifferhällarna längst ut mot rasbranten. I horisonten syns Omberg.
Platsen ligger otroligt vackert, med Omberg i horisonten norrut och Uppgränna med sina åkrar på andra sidan sjön österut, men ack så sårbart för väder och vind. Vi vet att sjön har ätit av Visingsö under långa tider och att ön har varit mycket större. I en av de historiska källorna kan man läsa om när Linnés lärjunge Gyllenhaal besökte ön 1775 och hur han beskriver området där graven låg: ”Eds- eller Edbo-byn aer den ytterste åt N eller NO af hela ön. Lidit mycken skada af sjöns inkraecktning”.
Framrensning av hällarna.
Vi fick möjlighet att undersöka skelettgraven, eller det som var kvar av den, i början av oktober. Vi öppnade upp en yta på cirka 3 x 3 meter och till en början hade vi hjälp av grävmaskin. I det här området består matjorden av styv lera och när den är torr blir den som betong. När vi närmade oss graven gick vi över till skärslevar och handkraft för att inte skada något. Då kunde vi se att graven bestod av fem lagda skifferhällar och när vi lyfte på dessa fann vi delar av ett skelett. Benmaterialet skickades till en osteolog för analys som tolkade att det rörde sig om ben från endast en individ. Det var bara lårben och skenben kvar och de låg inte rätt anatomiskt, men troligen har personen begravts med huvudet åt norr och fötterna i söder. I rasmassorna nere på stranden samlade vi också in ett armbågsben.
Benen som låg under hällarna.
Vi vet inte så mycket om personen som begravdes där på Visingsös nordöstra spets. Vi vet att det var en vuxen person och att han eller hon dog omkring 400-500 efter Kristus, det som vi kallar romersk järnålder-folkvandringstid. Det fanns inga andra fynd i graven men intill benen i den mörkfärgade jorden, som vi samlade in för arkeobotanisk analys, fanns ett skalkorn. Skalkorn har funnits i Skandinavien i omkring 4000 år. Men har man verkligen odlat på den här delen av ön, där jorden är så tung och svårbearbetad?
I det schakt som vi öppnade upp runt graven fanns fler stenpackningar och det är troligt att det ligger fler gravar i området. Nu gäller det att handla innan även dessa rasar ut i vattnet. Vi har sökt pengar för att söka över området med georadar, en metod som utan att gräva kan visa vad som finns i jorden. Det blir ett första steg – att ta reda på vad som finns där ute på Sandudden för att sedan försöka rädda det som räddas kan. Den nyupptäckta graven och det som finns omkring den ger oss en ny syn på Visingsös förhistoriska landskap.
Anna Ödeén
Arkeolog
Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas. Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.
Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!
Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.
Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.
Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!
Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!
Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.
Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!
Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.
Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet. Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.
Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!
Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!
En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!
Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.
Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!
Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!
Termen industriminne leder associationerna till mäktiga byggnader i mörkrött tegel med skorstenar och rader av höga fönster med en mångfald av spröjsade rutor. Men industrins kulturarv är mycket mer än så. Jönköpings län är rikt på industriminnen, inte minst utmärker sig Gnosjö/Gislavedsområdet, bygder där sämre förutsättningar för åkerbruk tidigt ledde till satsning på de binäringar som så småningom blev huvudnäringar. Här finns industrin både som kulturarv, identitet och som levande försörjningsstrategi.
Mer förvånande kan det kanske te sig att hitta ett industriminne inom länets främsta jordbruksområde, nämligen Skärstaddalen, ca 15 km norr om Jönköping. Här, vid Mykinge en gård norr om Landsjön, finns ett av länets mest intressanta minnen av den industri som från 1800-talets mitt och långt inpå 1900-talet satte Jönköping på den industriella kartan. Tyvärr är Mykinge försöksgård dock lika bortglömt som den är intressant.
Jönköping hade två tändsticksfabriker. Det är den norra, belägen vid Vätterstranden, som har rönt störst uppmärksamhet inte minst eftersom området är bevarat och byggnaderna har den omisskännliga karaktären av industribyggnad. Här finns också tändsticksmuseet. Tändsticksområdet är tillika riksintresse för kulturmiljövården.
Mykinge försöksgård på 1950-talet med växthus, laboratorium och bostdshus med gästlägenheter för forskare.Planteringarna som ses i bilden har i dag växt till en mindre skog av asp och poppel.
Västra tändsticksfabriken däremot, belägen söder om Bäckalyckan, revs på 1980-talet för att ge plats åt bostäder. I dag är det endast namnet Solstickegatan som ger en tändsticksanknytning. Som mest hade fabriken uppemot 800 anställda vid tiden för första världskriget; annars låg siffran kring 250-600 personer. Västra tändsticksfabriken hade en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet och det är här Mykinge kommer in i bilden. Mellan 1941 och 1968 fanns här en försöksodling av asp och poppel. Det var framför allt den snabbväxande hybridaspen, en korsning mellan den vanliga aspen (Populus tremula) och den nordamerikanska aspen (Populus temuloides) som provodlades, men även andra korsningar av asp och poppel testades. Det som gör Mykinge extra intressant är att en stor del av dessa odlingar fortfarande finns kvar. Vildvuxna skogsdungar av vad som en gång var utplanterade aspar i raka led finns strax öster om Mykinge södergård där byggnaderna som utgjorde försöksanläggningen är belägna. Här finns växthusen, laboratoriet och matsalen kvar och bostadshuset med gästrum för forskare från när och fjärran. I lådor finns ett bibliotek av tusentals böcker om skogsforskning nerpackad och rapporter och korrespondens väntar på att sorteras och arkiveras.
Interiör från ett av de två växthusen som fortfarande finns intakta med stora delar av den ursprungliga inredningsdetaljerna kvar
Mykinge är något så unikt som ett industriellt och biologiskt kulturminne och bör lyftas fram som ett exempel på industriminnenas komplexitet. Mykinge försöksgård är också en del av Jönköpings industriella historia.
7-åriga aspar av typen Populus robusta, också kallad Populus Canadensis, i raka led vid Mykinge försöksgård.
Den som förestod anläggningen under många år var Rolf Nordestedt som gick bort här om året och med honom försvann mycket av kunskapen om och historien kring anläggningen som i dag är en smula förfallen eftersom tidens tand har varit framme och gnagt. Men familjen som i dag bor på Mykinge känner väl till dess historia och hyser ett brinnande intresse för försöksgårdens upprustning. Från tid till annan kommer dessutom asp-fantaster hit och tar med sig några skott. 40 000 har Miles Wenner hämtat genom åren till en 320 ha stor skog i Sydvästra Skottland där asparna ska växa tillsammans med gran.
Mykinge försöksgård är med sitt bibliotek, sina växthus och odlingar en industriell pärla som går att putsa upp till ny glans. Mykinge försöksgård är belägen inom Biofärsområdet Östra Vätterbranterna och kan på sikt bli ett av biosfärsområdets spännande besöksmål. En målbild är att Mykinge försöksgård om fem år ska utnämnas till Årets industriminne! Innan dess finns en lång väg att gå för att få tag på pengar till upprustning och återställning, arkivering och sortering med mycket mera. Men någonstans måste man börja. Till exempel med ett blogginlägg.
Källor:
Uggla, Evald: Asp och poppel på Mykinge försöksgård. Föreningen för dendrologi och parkvård årsbok: Lustgården 1956-57.
A R K E O L O G I 