Vad odlade man i staden på 1600-talet? Nu vet vi svaret.

Här syns odlingsbäddarna som hittades inom kvarteret Citadellet. En av bäddarna är förtydligad med en svart ram.

Nu i höst kom så den efterlängtade rapporten om vad som kan ha odlats i de odlingsbäddar som vi hittade under början av 2017, vid Slottsgatan i kvarteret Citadellet i Jönköping (se tidigare blogg 14/3-17). En mikroskopisk analys har gjorts av de jordprover som vi samlade på undersökningen. På bilden syns var proverna togs inom odlingsbäddarna. Det är Jens Heimdahl, arkeobotaniker, som gjort analysen. Genom att plocka ut alla fröer och frukter som fanns bevarade i jorden och studera i mikroskop har han kunnat bestämma de olika växterna.

Det var 10 påsar som analyserades och i alla fanns välbevarat organiskt material med spår efter gödsling och jordförbättring. Man har gödslat med både stalldynga, latrinavfall och köksavfall. Stalldyngan innehöll en mängd ängsväxter. I latrinavfallet fanns spår av bär och fikon och i köksavfall rester efter fiskfjäll, hasselnötsskal och förkolnad säd.

Ogräset har bestått av svinmålla, tiggarranunkel och brännässla. Rester efter vattenlevande djur såsom hinnkräftor och mossdjur visar att man har vattnat odlingen.

Plan över odlingen och var makroproverna har samlats ihop. Bäddarna syns som gula rundade rektanglar.

I proverna, med nr 1 på kartan, fanns spår av virginiatobak, trädgårdsmålla och bolmört. Trädgårdsmållan har använts som spenat tillagad eller färsk. Bolmörten var en giftig medicinalväxt. Här fanns även spår av granris vilket kan vara spår av marktäckare inför vintern och kan tyda på att man odlat fleråriga grödor som man skyddat inför vintern.

Fröer från bolmört

Proverna markerade med 2 innehöll virginiatobak och hjärtstilla. Medicinalväxten hjärtstilla användes vid förlossningar som smärt- och ångestdämpande medel. Även här fanns spår av granris.

Fröer från Virginiatobak

Prov nr 3 saknar spår av odlingsväxter men innehöll mycket gödsel vilket tyder på odling. En intressant skillnad i detta prov mot de andra var att det innehöll mycket bark. Barken kan ha använts som markmaterial på gångar och mellan odlingsbäddarna.

Tobaksodlingar var mycket vanliga under perioden 1725-1775 då statliga subventioner gjorde odlingen lönsam även i liten skala. Tobaken såldes till lokala spinnerier eller gick till småskalig snustillverkning och här i Jönköping fanns under 1700-talet många snushandlare.

Inom kvarteret Citadellet har vi en datering från en av störarna i gärdesgården som utgjort en tomtgräns mellan två kålgårdar. Stören är daterad till vintern 1624-1625 och här skulle det alltså kunna handla om en äldre odling.

Tobak odlades även i medicinskt syfte under 1600-talet. Då skulle trädgårdsmållan, hjärtstillan och bolmörten höra till en hushållsodling med både grönsaker och medicinalväxter. Det skulle i så fall vara en av de äldsta resterna efter en blandad odling inom staden som hittats i Jönköping.

Gärdesgården med den daterade stören.

Den här undersökningen har gett spännande resultat som lärt oss mera om vardagslivet i 1600-tals staden. Kålgårdarna har varit stadsbornas möjlighet att odla sina egna grönsaker, kryddor och mediciner vilket har varit mycket viktigare än vi tidigare trott. Lämningar efter odling har först de senaste åren påträffats och undersökts. Tidigare trodde man att allt odlat kom in från omlanden till staden.
Ytterligare pusselbitar till hur ytterområdena runt staden har använts kommer förhoppningsvis när tomten på andra sidan Slottsgatan ska undersökas, den där SAAB har haft sin stora parkering.

Fotografierna på fröerna har tagits av Jens Heimdahl, arkeobotaniker.

Vi undersöker Rosenlunds herrgårdspark

Nu är det äntligen dags att undersöka hur mycket som finns kvar av Baron Posses herrgårdspark från slutet av 1700-talet. Under ca fyra veckor från 24 april till slutet av maj kommer Jönköpings läns museum att göra en arkeologisk förundersökning av parken. Tidigare har hela parken karterats med georadar då trädgårdsgångar, planteringsgropar och resterna efter två stensatta terrasser, så kallade parterrer, framkommit i anslutning till herrgården.

Nu ska fyra större områden inom parken delundersökas. De syns på kartan med markeringarna A-D.

Karta över Rosenlunds herrgård och park. Här syns de fyra olika områdena A-D som ingår i förundersökningen.

Inom område A bakom herrgården ska vi söka efter två parterrer, gångsystem och stenläggningar. Hur mycket finns kvar av dessa viktiga element i 1700-tals parken? Vår förhoppning är att kommunen kan återanvända originaldetaljer vid återställandet/rekonstruktionen av den nya parken? Här kommer prover på odlingsjorden i parterrerna att tas för att se om det fortfarande kan finnas bevarat växtmaterial från 1700-talet. Museet ska även se om det finns spår efter terrasseringar eller trappor som bundit ihop de översta terrasserna närmast herrgården med den övriga parkytan. Inom område A hoppas vi även kunna se spår efter herrgårdens orangeri. Det var en byggnad som fungerade som ett stort växthus och som vinterförvaring av växterna.

Inom område B ska vi frilägga gångsystem, odlingskvarter och om möjligt såbäddar från herrgårdsparken. Här ligger den största utmaningen eftersom parken har använts som odlingsyta många gånger efter 1700-talet, vilket helt kan ha förstört spåren efter herrgårdsparken. Inom denna yta finns även ett möjligt hus från förhistorisk tid som ska undersökas vidare.

Inom område C ska två rundlar som ligger framför herrgården, tas fram och dokumenteras. De har vid olika tidpunkter varit dekorativa rabatter. De kommer sedan att täckas över.

Område D innehåller resterna efter en damm. Den har delvis undersökts tidigare (2013)  då man hittade ett frömaterial och fiskfjäll. Fröerna kom troligen från en igenväxningsfas med bland annat brännässla, hallon och andra ogräs. Fiskfjället tillhör en fisk av familjen Karp. Nu ska ytterligare undersökning visa på hur dammen har använts, vilka fiskar och växter som funnits här. Hur har den varit konstruerad och hur har avtappningssystemet i dammen varit uppbyggt?

Förhoppningsvis kommer vi att få svar på några av våra frågor och veta mera om hur den gustavianska parken i Jönköping har sett ut under sin glansperiod.

Fasaden av Rosenlunds herrgård ut mot den numera osynliga herrgårdsparken som vi nu hoppas kunna ta fram i dagsljuset.

Vi kommer att hålla visningar både dag- och kvällstid under perioden men återkommer om när dessa startar. Håll utkik på hemsidan och på plats i herrgårdsparken.

Susanne Nordström, arkeolog

Stadsodling redan på 1600-talet

Två veckor i januari gjorde Jönköpings läns museum en arkeologisk för- och slutundersökning inom kvarteret Citadellet. Förutsättningarna var inte de bästa, med kallt väder, delvis tjäle och en tomt som redan i stor utsträckning hade schaktats ner till botten på grund av diverse administrativa missförstånd och utan tillstånd från länsstyrelsen. Kvarteret Citadellet 10, ligger på den norra sidan av Slottsgatan, strax bortom  SAAB´s parkering, och här ska nya bostäder byggas

Ursprungligen fanns här bara träsk och sumpmark som sträckte sig ner till Rocksjön. För att kunna använda marken började Jönköpingsborna lägga ut en rustbädd. Detta gjordes i början på 1600-talet då staden flyttades, från den västra sidan om kanalen, till den östra.  Rustbädden bestod av mindre stockar och störar som bildade ett rutnät över torven som fanns här naturligt. Över detta lades sedan granruskor. Så här långt österut i staden har det inte legat någon bostadsbebyggelse utan området har framför allt använts till odling. Bostäder börjar uppföras här under den andra halvan av 1800-talet.

Karta med tomtägarna från ca 1696. Undersökningsområdet markerat med rött.

På en karta från 1696 syns de olika tomterna och namnen på dess ägare. Tomtgränserna har markerats med gärdesgårdar. Dessa har fortfarande bevarade både stående och liggande störar. Vi hittade två rader av tomtgränsen som har bevarats bra i den fuktiga torven och som visade att tomten var 10 meter bred.

Den framrensade rustbädden som fanns över större delen av området. Den har lagts direkt ovan den naturliga torven.

I det sydöstra hörnet av tomten hade man inte grävt bort allt, utan arkeologerna kunde vara med och undersöka området från markytan ner till torven. Här hittade vi de första odlingsbäddarna från 1600−1700-talen i Jönköping. Bäddarna var ca 6 meter långa och 1,2 meter breda och låg i öst-västlig riktning. De låg på ca 1,30-1,40 meter under nuvarande marknivå. Analyser av fröer i jord från tidigare undersökningar har visat att man haft odlingar i staden, men detta är det första konkreta beviset på hur man har odlat.

Här syns odlingsbäddarna som mörkare rektanglar mot den ljusa sanden. De mörka linjerna består av kupad matjord där man planterat grödan som odlats på rad. Skötsel och rensning har skett mellan raderna. All sand har lagts på efter att odlingen har avslutats. De stående störarna i framkanten är gärdesgården som markerar tomtgränsen.

Åtta stycken bäddar med upphöjda odlingsrader hittades. Jordprover har skickats på analys som förhoppningsvis kommer att tala om för oss vad man har odlat här. Var det bara, som namnet antyder, kål eller har andra nyttoväxter såsom lök, rovor, kryddor, bärbuskar och kanske till och med blommor vuxit här intill Slottsgatan? Bäddarna låg direkt på torven och rustbädden med endast ett lager sand emellan. Sanden lade man på som en sorts fuktspärr. All matjord som fanns här har fraktats hit. I den södra delen av tomten låg en kraftigare rustbädd vilken kan ha varit fundament till en liten infart där hästdragna kärror kört för att frakta hit all matjord.

Nu väntar vi med spänning på svaren från alla analyser som kan tala om för oss vad stadsborna bland annat odlade och åt under 1600−1700-talen. En av de större störarna från tomtgränsen har skickats på dendrodatering (årsringsdatering) vilket visat att den höggs ner 1624 och borde kort därpå bankats ner i gärdesgården då odlingen påbörjades.

Här syns gärdesgården som fungerat som tomtmarkering. Den har bevarats i två varv. Här ligger den ihop med rustbädden. En av dessa stående störar har dendrodaterats till 1624.

Trots kyla och tjäle har vi fått fram mycket ny kunskap om hur kålgårdarna kunde vara uppbyggda på 1600-talet. Säkert har även mindre trädgårdsskjul för redskap och liknande också funnits på tomterna även om inga sådana rester fanns kvar på den aktuella tomten. Provsvar och rapport kommer under sommaren-hösten 2017.

Susanne Haltiner Nordström, arkeolog

Strandtomt vid Munksjön

Sommaren 2014 undersökte museet ett område vid Smedjegatan, kvarteret Almen, där trähus från 1700-talet hade rivits. Det var första gången som vi grävde i kvarteret som kallas Mellanraden, det som ligger mellan Östra Storgatan och Smedjegatan. Vi undersökte södra halvan av två tomter. Mellan tomterna låg en så kallad vret, en aln bred, dvs ca 60 centimeter. Här skulle man egentligen hålla rent så att eventuella bränder skulle få svårt att sprida sig. Utrymmet har dock oftast varit fullt med hushållssopor såsom djurben, trasiga keramikkärl och andra föremål som man slängt här.

Karta över undersökningsområdet i kvarteret Almen

Munksjön gick tidigare upp till Smedjegatans södra del. På den blöta och lite lösa sanden har man lagt ihop större stockar som grunder till byggnaderna. På den smalare tomten fanns ett stall, och på den större en smedja. Fällningsåret för stockarna i grundläggningen har vi genom att räkna årsringar daterat till 1617/1618.

Stallet i den västra delen. Träplankorna var från början täckta med gödsel

Mellan smedjan och stallet låg en byggnad där man har bearbetat mässingstråd och plåt under den första tiden. Enligt årsringsdateringen är bygganden uppförd ca 1625/1626. Senare har en stor latrin placerats här, där gödsel från både människor och djur hamnat. Genom att analyseras detta har vi fått kunskap om vad innevånarna har ätit. Där fanns stora mängder tuggad säd, mestadels råg men även korn och havre. Där fanns också många bärkärnor, där lingon och blåbär dominerar men även hjortron, hallon, smultron och svarta vinbär visar vad som bland annat stod på menyn. De har även ätit frukt som äpplen och fikon. Spår av humle visar att de bryggde sitt eget öl på gården. Bryggeriavfallet användes sedan som svinfoder.

Området där bryggor och eventuella båthus legat kunde tyvärr inte undersökas eftersom de värmeslingor som ligger ute i Smedjegatan inte fick rubbas. Vi vet genom andra undersökningar att bryggor och kajer har varit viktiga för tomtägarna som bodde längs Munksjön.

Två smedjor har funnits på tomten. De har använts under samma tid men har haft olika inriktning, dels för bearbetning av järn, dels för tillverkning av blyföremål i byggnaden mot gatan. Några blykulor till pistoler hittades i smedjan. Två stall undersöktes, där kraftiga gödsellager har bevarat plankorna i trägolvet helt intakt. Här fanns även tappade föremål såsom en sporre, en nyckel, en spelpjäs och några mynt som nu kunde plockas upp.

Spelpjäsen av trä som låg i stallet

Under tre av husen har så kallade husoffer hittats. Två hus har fått två silvermynt lagda under ena grundstocken, kanske för att ge tur åt byggnaden och får man anta, dess invånare. Under den ena smedjan har man istället placerat krukor under två av hörnstenarna som ett sorts offer.

Silvermyntet från 1634 som lagts under stallet

Genom undersökningen har vi fått veta mer om människorna som bodde på strandtomterna vid Munksjön för 400 år sedan.

 

Rosenlund – ett steg till på vägen!

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016

Så blev det då dags för den sista etappen av det arkeologiska projekt vid Rosenlunds herrgård som startade i lätt snöyra och iskall vind den 8 mars. Förutsättningarna var  lite annorlunda när vi avslutade utgrävningen drygt tre månader senare. Sommarvärme, en blommande park och lätta moln som gav perfekt fotoljus. Nu gällde det att anlägga en handikapparkering med två platser; ett begränsat markingrepp i ett spännande område av herrgårdsparken.

Här gick det inte att komma till med mätutrustning då parken karterades med georadar sommaren 2014, så för omväxlings skull saknades facit. Vad doldes i marken? Men spår i källarens murverk antydde att det har funnits en liknande terrassering här som på den södra sidan. Dessutom kunde man hoppas att 1700-talets lämningar skulle vara mer intakta på nordsidan där inga ledningar dragits in i sen tid. Förstås hade de dräneringar som lades ut kring grunden år 2010 förorsakat störningar alldeles intill husväggen, men det fanns i alla fall inga 3,6 meter breda fjärrvärmeschakt!

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

När grästorven hyvlats bort bekräftades våra antaganden. Man har verkligen strävat efter att utforma husets närområde lika symmetriskt som resten av parken! I marken syntes ett skilje mellan områdets naturliga morän och den bruna matjord som fyllt en bred nisch vid den norra gaveln. För även här har trädgården förenklats under 1800-talets lopp; terrasseringarna har försvunnit och en jämn sluttning skapats.

Men när parken anlades var det viktigt att markera husets souterrängläge. Genom att terrassera slänten mot väster skapades en illusion av en byggnad uppförd i två våningar. Mot öster byggdes meterhöga stenmurar som stöttade upp jordmassorna. Utanför källaringångarna hårdgjordes markytan med fint utförda kullerstensläggningar. På sydsidan fanns en stor  gårdsplan där också herrgårdens stenkammarbrunn var belägen. Vid norra gaveln var den öppna ytan mycket mindre, bara omkring 50 kvadratmeter. Sen tog ekonomibyggnaderna vid.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord. Terrasskanten har ursprungligen varit drygt en meter hög, men döljs nu av utschaktad jord.

Mycket riktigt fanns kullerstensläggningen till stora delar bevarad en halvmeter under dagens markyta. Mot norr utgjordes dess begränsning av kantställd sten och mindre hällar. I väster låg en rad större stenar som  markerade skiljet mellan kullersten och parterrgårdens svallade grus. Vi kunde dokumentera vad som fanns, men lämnade sedan 1790-talets gårdsplan därhän. Men stenläggningen finns  kvar, förseglad för framtiden av den nyanlagda parkeringen.

Detta innebär  att parkens gestaltning inte kommer att kunna återskapas just här, men det är en kompromiss som måste göras. Med en parkeringsplats vid den norra gaveln kan rörelsehindrade besökare nå hissen och den servering som planeras i källarvåningen. Det nya Rosenlund skall vara tillgängligt för alla!

Som en trevlig avslutning på grävningen kunde vi samla in ett visserligen begränsat, men samtidigt talande fyndmaterial. Några skärvor från ett småländskt herrgårdshushåll under 1800-talet har hämtats in och ligger nu på tork i museets fyndavdelning. Det handlar om olika typer av keramik – hushållets vackert dekorerade serviser och importerat stengods från kontinenten. Här finns också ett fint utfört benskaft till någon form av bestick; en sked eller gaffel är nog mest sannolikt. Det är alltid trevligt att hitta horn- och benföremål. Man påminns om ett idag närmast försvunnet hantverk där en råvara som nu ersatts av plast och andra konstmaterial förvandlades till allsköns nyttoföremål.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

I materialet ingår fragment av blomkrukor, både den traditionella typen och lite finare exemplar som försetts med en klar glasyr. En praktpjäs i form av en stor urna, en ytterkruka av så kallad Westerwaldtyp med dess karaktäristiska blålila dekor, finns med bland fynden. Lite förbryllande var det att hitta ett trearmat mellanlägg av en typ som brukar kallas ”brännfot”, egentligen hemmahörande i en krukmakares verkstad. Där används mellanlägget när man staplar in keramik i ugnen så att man får bättre luftcirkulation och därmed jämn bränning på produkterna. Men vad gör pottemakarens redskap ute på Rosenlund? En möjlig förklaring är att brännfoten fått en annan användning under blomkrukor vars växter behöver dräneras. Och varför inte? Närvaron av krossade blomkrukor, importerade urnor av stengods, mellanlägget och talrikt förekommande skärvor av fönsterglas i matjorden skulle kunna tyda på att vi befinner oss i närheten av orangeriet; det uppvärmda vinterväxthus som bör ha funnits på Posses Rosenlund. I så fall ligger dess grund dold inne bland snåren nordväst om huvudbyggnaden. Typiskt nog i ett område av trädgården som på grund av tät vegetation inte kunnat karteras med georadar!

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Nu kan man sammanfatta tre månaders besök ute vid Rosenlund. Det har handlat om övervakning och dokumentation, föranlett av arbetet med att renovera  herrgårdsbyggnaden från 1788. Ska vi då våga hoppas att nästa etapp snart kan inledas? Då är målet ett  återskapande av själva parken. Det blir ett unikt projekt, där de arkeologiska observationer som gjorts under åren 2010 till 2014 får bilda underlag till en ”ny” gustaviansk trädgårdsanläggning i sluttningen ner mot Vätterstranden!

Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Fossil åker – nu på film

Just nu pågår en arkeologisk förundersökning av fossil åker i Sörängens industriområde strax öster om Nässjö. Nu finns en kort film som berättar om undersökningen.

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Prästgården i Kristianstad – en ödetomt från stormaktstiden

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Berättelsen om fästningsstäderna Kristianstad och Jönköping är fascinerande. För i så många avseenden är de båda orterna varandras spegelbilder. Tillkomna som ett resultat av ödeläggelser under samma konflikt; det så kallade Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som varade mellan 1611 och 1613. För i februari 1612 härjade Gustav II Adolfs trupper nordöstra Skåne. Med kungens egna ord hade man ostört ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” i 24 kyrksocknar samt ödelagt den viktiga köpstaden Vä. På sommaren kom det danska svaret. Christian IV:s styrkor marscherade mot Jönköping och inledde en belägring av slottet. Striderna kom bara att vara några få dagar, eftersom de förstärkningar som inväntades från Kalmarhållet hade tvingats vända. Men då var staden Jönköping förstörd, lagd i ruiner av sina försvarare som ville få fritt skottfält för fästningens kanoner…

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Efter att freden i Knäred slutits följande år var det dags att fundera över krigets konsekvenser och lämpliga åtgärder på båda sidor om riksgränsen. Lösningarna man kom fram till var snarlika. De i grunden förstörda medeltida städerna borde inte återuppbyggas. Istället skulle moderna fästningsstäder efter kontinentalt mönster uppföras på platser där vatten och sankmarker utgjorde en första försvarslinje. Så de skånska städerna Åhus och Vä förlorade sina privilegier till förmån för en ny stad ute på Allön, en holme i sankmarken mellan Araslövssjön och Hammarssjön. Här byggdes Kristianstad efter att beslutet tagits 1614. I Jönköping övergavs det medeltida stadsläget och man började skapa en ny stad på Sanden, den smala halvön mellan Vättern och Munksjön. Och båda städerna kännetecknas av att man inte nådde ända fram; planerna förverkligades inte fullt ut. Kristianstad fick sina skyddande befästningar, men inte sitt kungliga slott. I Jönköping byggdes fästningen ut till att bli en av landets största och modernaste, men runt den civila stadsbebyggelsen uppfördes aldrig de planerade vallarna, bastionerna och gravarna.

Bastion Konungen – en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Efter 45 år ändrades så allt. Kustlandskapen och Skåne blev svenskt territorium i och med Roskildefreden. Kristianstad blev en svensk garnisonsstad i ett omstritt landskap medan Jönköping förlorade sin strategiska betydelse för alltid. Under Skånska kriget (1675–1679) intogs Kristianstad av danska trupper, men staden återerövrades av svenskarna i augusti 1678. Staden kom också under dansk besittning under det Stora Nordiska Kriget, men då bara under en månads tid 1710. Det var inte lätt att bo i en fästningsstad vars herrar växlade med krigslyckan.

Idag, i ett fredligt Norden, har militären försvunnit från Kristianstad och Jönköping. De forna fästnings- och garnisonsorterna har istället fått högskolor och administration. I många avseenden har den parallella utvecklingen fortsatt. I båda städerna är själva stadsplanen i de centrala delarna den kanske tydligaste påminnelsen om det förflutna med dess anpassning till befästningsverk som antingen aldrig uppförts (Jönköping) eller demolerats (Kristianstad). Men det finns en viktig skillnad – arkeologin!

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Medan man i Jönköping ägnat mycket tid och kraft åt att dokumentera Gustav II Adolfs nya stad, vilket resulterat i att idag ungefär en fjärdedel av det ursprungliga stadsområdet är undersökt, är situationen helt annorlunda i Kristianstad. Här har de få större utgrävningar som genomförts inriktats på 1600-talets befästningsverk. Lämningarna efter den civila stadsbebyggelsen, vad som kommit att bevaras under mark, är ett hittills oskrivet kapitel.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med ”106”. Trefaldighetskyrkan har nummer 64. Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Därför är det verkligt roligt att nu kunna börja berätta om ett spännande samarbete mellan Jönköping läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB som skall äga rum i centrala Kristianstad under våren. Med början den 20 april kommer den forna prästgårdstomten alldeles norr om Trefaldighetskyrkan, att undersökas av arkeologer från våra båda institutioner. Och det är inte vilken tomt som helst – prästgården i Kristianstad uppfördes av Kronan mellan åren 1617 och 1620 och blev till en av den nya stadens mest praktfulla gårdar. Det handlar om ett påkostat korsvirkeshus i två våningar, 14 bindningar långt och försett med hela 33 fönster varav 5 större med dekorativt snidade fönsterposter. Dess stora sal var vitmenad och hade golv av tegelplattor. Till gårdsanläggningen hörde ett antal mindre byggnader, en brunn och en trädgård. Men prästgården kom bara att stå i sextio år. Under belägringen 1678 rev de danska soldaterna alla outnyttjade byggnader. Man behövde virke till befästningarna och ved att elda med. Prästgården var en av de gårdar som försvann. Det märkliga är att tomten därefter aldrig blivit bebyggd. Området har utnyttjats som trädgård eller park under de följande 337 åren. Under dagens gräsmatta ligger 1600-talet och väntar. Det är i själva verket en tidskapsel som skall öppnas!

Prästgårdstomten i Kristianstad idag – en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Räkna med intressanta fynd och att helt ny kunskap om livet i en omstridd gränsstad kommer att avslöjas allt eftersom arbetet fortskrider! Vi kommer att utnyttja flera olika sorters analysermetoder, inte minst då arkeobotanik och osteologi, för att försöka närma oss livsvillkoren i den danske kungens stad. Liknar resultaten vad vi tidigare sett i Jönköping eller skiljer dom sig åt? Det skall bli spännande att se!

Rapportering om undersökningen kommer att ske fortlöpande på länsmuseets hemsida http://www.jkpglm.se/ , här på Arkeologibloggen och på Sydsvensk Arkeologis hemsida  http://www.sydsvenskarkeologi.se/ Fortsätt att följa utgrävningen av Prästgårdstomten i Kristianstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Spetsen på bastionen

 

Västra kajen – på väg att rasa ut i Munksjön? Länspumpning pågår med siltavskiljare monterad.

Kanske är du en av alla dem som blev irriterad på länsmuseets arkeologer nu i höstas? När det populära promenad- och cykelstråket längs Munksjöns västra strand plötsligt spärrades med byggstängsel, maskiner och en stor grop där det nyss legat asfalt? Vi förstår dig i så fall, men ingreppet var oundvikligt. För med åren hade kajen blivit underminerad. Stenkanten började luta mot Munksjön och såg inte förtroendeingivande ut sedan ström och röta närmast förintat de rustbäddar som kajen vilade på. Det var inte frågan om ett ras skulle ske, utan när…

Den södra delen av kajstråket upprustades redan 2012 i samband med att arbetena kring Rättscentrum avslutades. Nu, på hösten två år senare, var det dags att ta sig an den norra delen fram till Slottsbron. Men först gällde det att undersöka vad som fanns kvar av fästningsruiner i området. Om det visade sig finnas lika välbevarade murar här som i de stora schakt vilka undersöktes 2011 – 2012, gällde det att undvika skador på  lämningarna efter Jönköpings slott, den försvunna riksfästningen.

Utan en kraftig pump blir det ingen arkeologi…

Men för att kunna genomföra några arkeologiska undersökningar överhuvudtaget gällde det att bemästra vattnet. För redan innan skopan satts i marken stod det klart att detta skulle bli en mycket blöt novembergrävning. Fast försedda med en kraftig pump och ett väl dimensionerat dieseldrivet elverk kan man åstadkomma smärre underverk. Som till exempel att hålla ett schakt hyfsat torrt, fast det grävts ner under vattennivån på en sjö belägen bara fem meter bort…

Upphittat – 22 meter fästningsmur och tre ”nya” kanonvärn.

Och resultaten blev rätt spektakulära, i alla fall när man tänker på hur pass kort tid vi hade till vårt förfogande. Omkring en meter under dagens markyta fanns vad som återstod av bastion Carolus fasad ut mot Munksjön. Sammanlagt 22 meter mur frilades. I den fyra meter tjocka muren fanns de tydliga resterna efter tre utsparade nischer. Det handlar om koniskt utformade kanonvärn som en gång täckts av ett tunnvalv och som haft en 3 eller 4 punds kanon riktad ut genom den lågt placerade kanonporten. Avsikten har varit att kunna skjuta korseld tvärsöver Munksjön tillsammans med ett liknande batteri placerat i någon av stadsbefästningens bastioner på andra sidan vattnet. Men nu blev ju aldrig staden omgiven av vallar, murar och breda vallgravar som det var tänkt. Så frågan är om det någonsin har stått några kanoner i dessa valv på fästningen? Dessutom visade tjocka lager av svämsand att de lågt belägna kasematterna blivit översvämmade i samband med högt vattenstånd – en vårflod eller en storm.

Den norra framgrävda kanonnischen. I bakgrunden korridorens inre vägg.

Vid den bäst bevarade kanonnischen kunde man se ett lager tunna stenflisor ligga kvar. De har använts till att få en jämn nivå som kanonportens stora tröskelsten har kunnat vila på. Men omfattningen av fint tillhuggen sandsten saknades. Den har tagits om hand när bastionen revs vid mitten av 1830-talet. Fast två av de noga bearbetade stenblocken påträffades vid utgrävningen. Det ena hade tappats rakt ut i vattnet på sjösidan. Annars var muren jämnt avriven så att bara 60 till 70 cm återstod ovanför fundamentet av stora obearbetade stenblock.

Omfattningssten från en av kanonportarna. Utförd av Visingsösandsten.

Själva muren hade byggts av obearbetad sten upp till en storlek av 50 – 60 cm i diameter, lagd i ett gulvitt kalkbruk. Fasaden ut mot Munksjön bestod av kluven sten som fogats med skolsten i form av mindre sten och flis. Det stora ras som vi tidigare kunna se i bastionens nordöstra del förefaller inte att ha drabbat detta parti av befästningen.

De tre kanonnischer som påträffades var cirka 1,8 meter djupa och smalnade koniskt av in mot själva kanonporten. De var noggrant uppmurade och i hörnen ut mot den långa korridor som knöt samman bastionens alla mörka rum var fint tillhuggna sandstensblock utplacerade – resterna efter de inre omfattningarna till dessa kanonvärn.

Den mittersta kanonnischen. Frilagd första gången då Munksjöleden skulle byggas år 1975.

Skall man vara ärlig var vi inte de första arkeologerna på platsen. För i samband med bygget av Munksjöleden år 1975 undersöktes delar av befästningsverken. Och i ett av dessa schakt hade en av ”våra” kanonnischer tagits fram. Tyvärr hade markarbeten under de 39 år som gått orsakat betydande skador på fästningsmurarna. Inte minst då den stora dagvattenbrunn med tillhörande ledningars som nu stod mitt i ruinen.

Trots skador och störningar kunde vi också frilägga en kortare del av den södra muren, den som vätte ut mot vallgraven. Här bjöds på överraskningar! Dels var fasadmuren betydligt tunnare än i öster, bara 3 meter, dels fanns här grundare nischer. Det var inte kanoner som försvarat bastion Carolus södra sida; här fanns istället skyttar beväpnade med musköter. Soldater som skulle skjuta mot fiender vilka lyckats ta sig in i den dödsfälla den inre vallgraven var avsedd att bli för alla anfallare.

Stocken från stranden. En ek fälld långt innan fästningsbygget påbörjades…

 Om man skall sammanfatta resultaten så här långt lyckades vi uppfylla projektets målsättningar och mer därtill. Idag vet vi betydligt mer om bastion Carolus; vi känner till hur befästningen byggdes och hur man avsåg att utnyttja den i försvaret av Jönköping. Vi börjar även få en bra bild av dess svagheter och av de ofullbordade planer som avsatt spår i murverket. Inte illa med tanke på att den arkeologiska insatsen i fält hösten 2014 varade mindre än två veckor!

Kroppedammarna i Hökås och Ölmstad och lite om ruddammar i Jönköping i övrigt.

Det händer fortfarande att jag stöter på nyheter i de äldre kartorna, strukturer jag inte sett tidigare eller namn på ägor som sätter fantasin i rörelse. I samband med en utredning i ett VA-ärende i Bäckseda socken, Vetlanda kommun, studerade jag storskifteskartan över byn Hökås, strax söder om Bäckseda kyrkby. Lantmätere Erik Gustaf Hall var helt klart en av de som intervjuade bönderna om namnen på deras åkerlotter. För en del lantmätare var det mer än nog att kunna markera ut Väster- Mellan och Östergärdet, medan andra lantmätare bemödade sig om att anteckna de individuella ägornas namn. En säkerhet för framtiden, eftersom skifteskartorna var juridiska dokument, och det kunde vara bra att veta för bonden Anders Andersson att han vid skiftet hade erhållit åkrarna Källeträdan, Stengotten och Nyhacket och inte bara en del av Mellangärdet i fall det senare uppstod tvister om vilken del av gärdet det gällde. Nåväl, medan jag läser dyker jag på de två ängsnamnen Kroppedamsängarne  och Kroppedamsskiften. Någon damm kan jag hur som helst inte se i kartan (E24-13:1).

Kroppedammsängen och Kroppedammsskiftet i Hökås, markerat med mörkgrönt

 

Kroppa var det gamla namnet på fisken ruda (Carassius carassius) och benämningen används fortfarande dialektalt inom delar av Västsverige. Och bara för att säga det första som sist; det fanns inga karpdammar i Sverige, knappast ens i norra Europa. De anlagda fiskdammar som fanns var för rudor. Inget annat. En och annan kräfta kunde leva i dammarna samt fiskar som sutare och braxen, men alls inga karpar. Min kulturgeografkollega Fil Dr. Madeleine Bonow och en av rikets främsta experter i frågan, har noga inskärpt detta hos mig!  Medan rudorna odlades i dammarna kunde dammarna även användes för tillfällig förvaring av andra fisksorter fångande på annat ställe.

Jönköpings län saknar inte ruddammar i det äldre kartmaterialet, på kanske ett tjugotal kartor över olika högreståndsmiljöer avbildas dammar, antingen utan förklarande text eller med den förklaring att det handlar om fiskdammar. Dammarna är två eller flera till antalet och är oftast utritade som rektangulära strukturer färglagda med blått. Bonow, som studerat ruddammarnas ursprung och spridning visar hur dessa framför allt, eller nästan uteslutande kan knytas till adelns säterilandskap och i städerna från 1500-talet och framåt. Det är troligt att de fanns tidigare, inte minns i anslutning till cistercienserklostren där odling av fisk var ett viktigt inslag (och de finns i de äldre kartorna, bland annat på en över Roma kloster på Gotland), men först från slutet av 1400-talet har vi säkra belägg på ruddammar i Sverige.

Det imponerande systemet med fiskedammar som vattnas via Svartån vid sätesgården Göberga I Linderås socken.

 

Ruddammarna i Hökås är intet utritade i kartbilden. Upptäckten ledde till två frågor: kunde fysiska spår efter ruddammarna återfinnas i fält? Varför hade ruddammar anlagts i en vanlig bymiljö? Hökås var en by bestående av fyra fjärdedelshemman, alltså från börja en ensamgård eller en by bestående av två halvgårdar som genom hemmansklyvning, troligen under 1700-talet, blivit fyra gårdsbruk. Det första omnämnandet var 1539, men det är troligt att gården/byn var äldre än detta.

Den första frågan kunde besvaras nekande. Fältinventeringen skedde i ett snöfritt decemberlandskap där alla fysiska spår i marken avtecknade sig klart och tydligt i den kala åkermark som hade tillkommit inom Kroppedammsängen genom uppodling av denna efter storskiftet. Jag gick över en större yta kring Kroppedammsområdet för att se om jag kunde göra några iakttagelser, men inga nersjunkningar i marken eller andra strukturer kunde kopplas till dammar som tidigare funnits i området.

Kroppedamms-prefixet kan inte vara taget ut luften. Det måste gå tillbaka på förekomsten av dammar för rudor någonstans i området. Genomgång av grannbyarna Bråtåkra och Bäckseda Södergårds ägor gav inga antydningar om att dammar funnits på den andra sidan om bygränsen.

Nu började jag bli lite nyfiken på om jag kunde hitta kroppedammar i andra miljöer som inte heller var av högreståndskaraktär. Sen var jag nyfiken på själva namnet. En slagning i Sofi visade att ett hårdmarksparti under Ölmstad prästgård i Vista härad, alltså långt norrut från Vetlanda, i Grännaområdet, kallades Kroppedammen. Detta var den enda träffen på prefixet Kroppedamm– inom Jönköpings län. Uppgiften var från 1934 och hade lämnats av en Stig Stjärne. Han berättade att en ”Bosen” bodde intill ängen Kroppedammarna och att denna brukade gräva ner döda hundar och katter där. Under 1900-talets början torde dammarna alltså fortfarande ha varit synliga i terrängen.

På lantmäteriets hemsida letade jag fram kartan över Ölmstad by från 1785 (06-ölm-18) som endast finns i koncept. Och ganska riktigt, nummer 19 och 20 i hävdeförteckningen betecknas som Kroppedammen och anges som dels god kärrvall, dels höglänt hårdvall. Problemet är bara att det ingenstans i kartan går att hitta de två ägorna med nummer 19 respektive 20. Det är möjligt att de är identiska med ett område som ligger inom den del av kartan som är mest sliten, nämligen strax norr om Ölmstad kyrka och intill den äga där man ganska otydligt kan utläsas nummer 21. I kartan finns inte heller några strukturer som direkt kan tolkas som dammar.

Storskifteskartan over Ölmstad finns endast i koncept och på visa områden har numreringen helt suddats ut. En kvalificerad gissning over var Kroppedammarna har varit belägna.

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? del II

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

Även om klosteretableringen i obygder var sant endast i vissa fall – så som i Nydala – kan det kanske förklara senare tiders koppling mellan odling och införandet av nya växter och brukningsmetoder. Om man tvingades bryta upp helt ny mark i en miljö med annat klimat och växtlighet än vad man var van vid, var man troligen också mer mottaglig för både nya grödor och nya metoder. Men i så fall har man snarare anammat redan befintliga lokala metoder – inte tagit med helt nya utifrån. Att klostren fått rollen som innovatörer inom jordbruk kan kanske delvis förklaras med odlingarnas storskalighet: ”Nya” grödor och odlingsmetoder kan ha använts långt tidigare men först när klostren också börjar använda dem, slår de igenom i det sekulära samhället i stort.

I Nydala har arkeobotaniska analyser av jordlager påvisat att området redan var uppodlat, men inte i någon större skala, när klostret började byggas på 1140-talet. Först när kyrkan var färdigbyggd efter 120 års slit började man röja upp allt större ytor för odling, bete och även för slåtter. Man odlade framförallt råg och vete, men även havre och bovete förekom, liksom hampa.

Modell av cistercienserklostret Bebenhausen i Tyskland. Till vänster, och innanför klausurmuren, syns klostrets omfattande trädgårdar, och i bakgrunden syns fruktträdgårdar.

Klostrens roll som trädgårdsodlingens införare i landet är inte heller helt klar. Visst hade man omfattande trädgårdar – inte minst på grund av att en stor del av kosten bestod av vegetabilier, på grund av de stränga fastereglerna. Men senare års arkeobotaniska undersökningar av järnålderns bosättningar har också kunnat påvisa förekomsten av trädgårdsodling flera århundraden innan de första klostren anlades. Under vår tideräknings första årtusende odlades rovor, selleri, dill, lök, dådra, humle med mera på dessa bosättningar.

Även i de tidigaste städerna, så som Lund och Skänninge, har man påträffat så kallade makrofossiler och frön efter grönsaker, krydd- och medicinalväxter och fruktträd inom klart avgränsade ytor på tomterna. Så, både trädgårdsväxter och regelrätta trädgårdar fanns långt innan klosterordnarnas ankomst. Däremot kan man anta att klostren var, om inte först, åtminstone bland de första att anlägga regelrätta prydnadsträdgårdar med blomsterbäddar. Hos cisterciensererna var det viktigt att varje dag pryda altaret med vackra blommor, när dessa fanns att tillgå.

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Gunnebo – en gustaviansk dröm …och en förebild?

Gunnebo – den terrasserade och imponerande entrén

I samband med konferensen ”Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik” fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet ”slott”. För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet ”Gunnebo slott” som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.

Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra

Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.

Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.

En italiensk villa i svenska omgivningar

Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo – i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.

Svenska alternativ – trä och bly istället för fasadsten och marmor

Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!

Den södra stilträdgården med dammen i fonden

Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat ”Åter till 1700-talet” på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.

Ett orangeri från 1860-talet rivs – och dess föregångare börjar synas på nytt

I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.

Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad

Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.

Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!