En stenåldersboplats på höglandet

Att gräva stenålder på höglandet är inte så vanligt men i somras blev det möjligt på en plats cirka 7 kilometer väster om Eksjö. Upprinnelsen till det ligger några år tillbaka i tiden, närmare bestämt våren 2015. Då var länsmuseets arkeologer och en grävmaskin i området för att leta efter det övergivna torpet Åbylund. Det var nödvändigt eftersom platsen kommer att försvinna när riksväg 40 mellan Nässjö och Eksjö ska breddas.

Läget för boplatsen RAÄ 756 vid sjöarna Norra och Södra Vixen

Något torp hittade inte arkeologerna. Däremot ett par flintabitar i några av de 1×1 meter stora provrutor som också grävdes. Området där flintan hittades ligger på en liten höjd i terrängen, cirka 210-215 meter över havet. Nedanför finns sankmarker och ett litet vattendrag och det är inte långt till sjöarna Norra och Södra Vixen. Flintan, läget i terrängen och närheten till vatten pekade på en stenåldersboplats. Kunde det vara riktigt?

Grävplatsen där stenåldersfynden låg på det lilla krönet i bakgrunden.

För att ta reda på det kom vi tillbaka till platsen i maj för att gräva fler provrutor inom det cirka 700 kvadratmeter stora förundersökningsområdet.  Vi måste ta reda på om det kunde finnas fler fynd och i så fall om de låg spridda över hela området, eller kanske bara på vissa ställen. För att få veta det markerade vi ett trettiotal provrutor och placerade rutorna så att hela området täcktes in. När det var gjort dokumenterade vi rutornas läge och sedan var det bara att börja gräva, ruta för ruta. Djupet på rutorna varierade mellan 0,2-0,3 meter och allt material sållades. När vi var färdiga med grävningen just före midsommar låg det ansenliga högar med sten, grus och sand på sållningsplatsen.

Arkeolog Anna Ödeén gräver en av de 31 provrutor som grävdes i samband med förundersökningen.

Men arbetet gav resultat och totalt hittade vi drygt 300 föremål bestående av ett varierat stenmaterial, det mesta från den södra delen av området. Andelen flinta var ganska liten (13 %) men däremot var det gott om lokalt bruten kvarts (84 %). Dessutom finns det ett mindre inslag av kvartsit, porfyr och obestämbara bergarter (3 %). Att hittar så mycket kvarts är vi inte vana vid och det gör att vi kan ställa lite nya frågor till materialet. En intressant fråga är vilka kontakter som fanns mellan människorna på den här platsen och människor på andra platser, till exempel i Östergötland och Södermanland där det finns gott om kvartsboplatser från stenåldern.

Fyndmaterialet har analyserats av stenåldersexperten Bo Knarrström som också daterat det till yngre stenåldern, cirka 4 000- 1 800 f. Kr. Det mesta av materialet utgörs av restprodukter som avslag, avfall och splitter. Men det finns även enstaka föremål som använts för att bearbeta ben och hudar och för att skära kött. Kanske detta var en liten boplats eller tillfällig jaktstation där man för mer än 4 000-5 000 år sedan uppehöll sig för att fiska och jaga? Fortsatta undersökningar kan förhoppningsvis svara på den frågan.

Skärredskap av porfyr som hittades i en av provrutorna. Föremålet är 8 centimeter stort.

Rosenlund – ett steg till på vägen!

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016

Så blev det då dags för den sista etappen av det arkeologiska projekt vid Rosenlunds herrgård som startade i lätt snöyra och iskall vind den 8 mars. Förutsättningarna var  lite annorlunda när vi avslutade utgrävningen drygt tre månader senare. Sommarvärme, en blommande park och lätta moln som gav perfekt fotoljus. Nu gällde det att anlägga en handikapparkering med två platser; ett begränsat markingrepp i ett spännande område av herrgårdsparken.

Här gick det inte att komma till med mätutrustning då parken karterades med georadar sommaren 2014, så för omväxlings skull saknades facit. Vad doldes i marken? Men spår i källarens murverk antydde att det har funnits en liknande terrassering här som på den södra sidan. Dessutom kunde man hoppas att 1700-talets lämningar skulle vara mer intakta på nordsidan där inga ledningar dragits in i sen tid. Förstås hade de dräneringar som lades ut kring grunden år 2010 förorsakat störningar alldeles intill husväggen, men det fanns i alla fall inga 3,6 meter breda fjärrvärmeschakt!

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

När grästorven hyvlats bort bekräftades våra antaganden. Man har verkligen strävat efter att utforma husets närområde lika symmetriskt som resten av parken! I marken syntes ett skilje mellan områdets naturliga morän och den bruna matjord som fyllt en bred nisch vid den norra gaveln. För även här har trädgården förenklats under 1800-talets lopp; terrasseringarna har försvunnit och en jämn sluttning skapats.

Men när parken anlades var det viktigt att markera husets souterrängläge. Genom att terrassera slänten mot väster skapades en illusion av en byggnad uppförd i två våningar. Mot öster byggdes meterhöga stenmurar som stöttade upp jordmassorna. Utanför källaringångarna hårdgjordes markytan med fint utförda kullerstensläggningar. På sydsidan fanns en stor  gårdsplan där också herrgårdens stenkammarbrunn var belägen. Vid norra gaveln var den öppna ytan mycket mindre, bara omkring 50 kvadratmeter. Sen tog ekonomibyggnaderna vid.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord. Terrasskanten har ursprungligen varit drygt en meter hög, men döljs nu av utschaktad jord.

Mycket riktigt fanns kullerstensläggningen till stora delar bevarad en halvmeter under dagens markyta. Mot norr utgjordes dess begränsning av kantställd sten och mindre hällar. I väster låg en rad större stenar som  markerade skiljet mellan kullersten och parterrgårdens svallade grus. Vi kunde dokumentera vad som fanns, men lämnade sedan 1790-talets gårdsplan därhän. Men stenläggningen finns  kvar, förseglad för framtiden av den nyanlagda parkeringen.

Detta innebär  att parkens gestaltning inte kommer att kunna återskapas just här, men det är en kompromiss som måste göras. Med en parkeringsplats vid den norra gaveln kan rörelsehindrade besökare nå hissen och den servering som planeras i källarvåningen. Det nya Rosenlund skall vara tillgängligt för alla!

Som en trevlig avslutning på grävningen kunde vi samla in ett visserligen begränsat, men samtidigt talande fyndmaterial. Några skärvor från ett småländskt herrgårdshushåll under 1800-talet har hämtats in och ligger nu på tork i museets fyndavdelning. Det handlar om olika typer av keramik – hushållets vackert dekorerade serviser och importerat stengods från kontinenten. Här finns också ett fint utfört benskaft till någon form av bestick; en sked eller gaffel är nog mest sannolikt. Det är alltid trevligt att hitta horn- och benföremål. Man påminns om ett idag närmast försvunnet hantverk där en råvara som nu ersatts av plast och andra konstmaterial förvandlades till allsköns nyttoföremål.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

I materialet ingår fragment av blomkrukor, både den traditionella typen och lite finare exemplar som försetts med en klar glasyr. En praktpjäs i form av en stor urna, en ytterkruka av så kallad Westerwaldtyp med dess karaktäristiska blålila dekor, finns med bland fynden. Lite förbryllande var det att hitta ett trearmat mellanlägg av en typ som brukar kallas ”brännfot”, egentligen hemmahörande i en krukmakares verkstad. Där används mellanlägget när man staplar in keramik i ugnen så att man får bättre luftcirkulation och därmed jämn bränning på produkterna. Men vad gör pottemakarens redskap ute på Rosenlund? En möjlig förklaring är att brännfoten fått en annan användning under blomkrukor vars växter behöver dräneras. Och varför inte? Närvaron av krossade blomkrukor, importerade urnor av stengods, mellanlägget och talrikt förekommande skärvor av fönsterglas i matjorden skulle kunna tyda på att vi befinner oss i närheten av orangeriet; det uppvärmda vinterväxthus som bör ha funnits på Posses Rosenlund. I så fall ligger dess grund dold inne bland snåren nordväst om huvudbyggnaden. Typiskt nog i ett område av trädgården som på grund av tät vegetation inte kunnat karteras med georadar!

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Nu kan man sammanfatta tre månaders besök ute vid Rosenlund. Det har handlat om övervakning och dokumentation, föranlett av arbetet med att renovera  herrgårdsbyggnaden från 1788. Ska vi då våga hoppas att nästa etapp snart kan inledas? Då är målet ett  återskapande av själva parken. Det blir ett unikt projekt, där de arkeologiska observationer som gjorts under åren 2010 till 2014 får bilda underlag till en ”ny” gustaviansk trädgårdsanläggning i sluttningen ner mot Vätterstranden!

Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Boplatser vid Fornbolmen. Del 3

I modern tid har fem mesolitiska boplatser undersökts i Jönköpings län som ansluter till Fornbolmens forna stränder. På 1990-talet undersöktes Anderstorpsboplatsen och Forsheda och i början på 2000-talet undersöktes boplatser i Nennesmo och Vä. Alla dessa har gett ett rikt flintmaterial som utifrån typologi kan dateras till dryga 8000 BP. Det har dock inte påträffats några tydliga boplatsstrukturer i form av hyddrester eller anläggningar som systematiskt kan tolkas, utan bara enstaka härdar och gropar. Boplatserna har legat i direkt anslutning till strandlinjen vilket också rimmar väl med vad vi sen tidigare vet om placeringen när det gäller mesolitiska boplatser

2012 undersökte Jönköpings läns museum ett vikingatida gravfält på fastigheten Nygård i Smålandsstenar. I samband med avbaningen påträffades en stenåldersboplats som kan kopplas till samma tidsepok de tidigare undersökta boplatserna. Här hade vi dock turen att boplatsen innehöll strukturer i form av en hydda samt anläggningar i anslutning till denna. Boplatsen i Smålandsstenar låg dock inte strandnära som de andra boplatserna utan dryga 800 meter till närmaste större vattendrag vilket är Nissan. Vid boplatsen har det runnit en bäck, kanske har det tidigare funnits en mindre dammliknande sjö som vid tiden för undersökningen bestod av en utdikad våtmark. Läget kan tyckas märkligt med tanke på avståndet till Nissan men om man tittar på de geografiska faktorerna inser man att läget är bättre än vad det kan verka vid första anblicken. Ca 1 kilometer öster om boplatsen når man en vik i Fornbolmen vilket placerar boplatsen strategiskt nästan mitt emellan dessa två vatten, Fornbolmen och Nissan. Om man granskar kartan upptäcker man också att för att ta sig vattenvägen via Nissan in i Fornbolmen får man färdas en omväg på nästan två mil för att ta sig in i sjösystemet. Med det här läget kunde man nå båda genom att färdas endast någon kilometer (se karta)

Karta över Nissaissjön, fornsjön som förband Fornbolmen med Nissan. Notera Nygårdsbolatsens strategiska läge i förhållande till vattendragen.

Hyddbottnen bestod av en oval mörkfärgning, ca 4 x3 meter och dryga decimetern djup med en härd placerad i hyddans främre västra del. Fynden av flinta punktinmättes och visade sig genom sin spridning väl bekräfta hyddans vägglinjer. Man kunde också med stor sannolikhet bekräfta ingångens läge utifrån flintans spridning. Inne i hyddan påträffades mest flinta kring härden och utgången som låg i hyddans södra del. Flintan avtog markant i den bakre delen. Utanför spred sig flintan i ett ca 6 x 4 meter stort område där det också påträffades en härd. Sammanlagt påträffades ca 600 flintor och en påfallande stor del av dessa var mikrospån, 75 stycken.  På en mindre yta i anslutning till ingången hittades också nästan alla mikrospånkärnor, vilka var 12 till antalet.

Hyddan låg på en liten avsats i ett svagt sadelläge mot söder.

 

Hyddan efter några centimeters rensning

 

Härden som låg strax innanför hyddans ingång innehöll ett fåtal skörbrända stenar och bränd flinta

Vid tidigare undersökningar har vi vid något tillfälle fosfatkarterat delar av boplatsen, vilket inte har gett några tydliga resultat. Men i det här fallet fick vi en bättre utdelning. Fosfatprover togs i hyddan och på aktivitetsområdet utanför för att eventuellt kunna utläsa spår av dumpat organiskt avfall i och i anslutning till hyddan. Resultaten från proverna visade sig ge ett resultat som var över förväntan. Jag är medveten om det finns källkritiska faktorer att ta hänsyn till men dessa får vänta till rapporten. Nåväl, resultaten visade att inne i hyddan var värdena högst längs väggarna och minskade successivt mot centrum. Kanske har man städat centralt i hyddan genom att slänga avfallet ut mot väggarna. Strax intill härden uppmättes också en tydlig förhöjning. Området mellan hyddan och härden utanför visade också på en tydlig förhöjning men de högsta värdena finns knappt två meter bakom härden, från hyddan sett. Med lite fantasi kan man tänka sig att detta markerar platsen där man dumpar fiskrens och annat avfall vid matlagning.

Hyddans form bekräftas ganska väl genom fosfatvärdena. Notera också de förhöjda värdena utanför ingången och bakom härden. Platsen för ingången har vi tolkat genom att spridningen av flinta löper kontinuerligt genom väggen i hyddans sydöstra del. Läget för ingången är också logiskt i förhållande till härdens placering i hyddan.

Ett urval av de tolv mikrospånkärnor som påträffades i, och vid hyddan

Ett urval av mikrospån

Flintan som redskapsmässigt bestod av mikrospån och mikrospånkärnor kan relateras till en tillverkningsteknologi som började sprida sig till Skandinavien för cirka 9300 år sedan. Den tekniskt grundade dateringen stöds av ¹⁴C- dateringen av härden i hyddan (8100 BP). I sydskandinavisk forskningstradition brukar perioden beskrivas som sen maglemosekultur. Det arkeologiska materialet tyder på att det vid denna tid existerade ett öppet nätverkssamhälle där människor, råmaterial och idéer röde sig över stora ytor. Fynden från Smålandstenar är ett bevis på att området runt Bolmen redan från början varit en del av detta stora sociala nätverk

Det finns ytterligare intressanta aspekter att diskutera kring den här hyddan och boplatsen. Vad hade den för funktion? Var det en jaktstation, vilket kanske flintmaterialet antyder? Användes den enbart under viss tid på året? Hyddan låg inte vid något större vattendrag som andra mesolitiska lämningar nästan uteslutande gör i området. Istället var den strategiskt placerad i förhållande till flera större vattendrag. Är detta läge kanske vanligare än vi tror? Dessa och flera spännande frågeställningar kring Fornbolmen och mesolitikum i Finnveden kommer att avhandlas i rapporten som kommer att färdigställas någon gång under 2014.

Öde byar i Böhmen. Del 1 – Bergsmansbyn Bukov

Rokycany – ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området. Karta: Pavel Vareka, UWB.

Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.

Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag – det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.

För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!

Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.

Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning – limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!

Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått). Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.

Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt

Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta – och rätt slarvigt – benämner som ”binäringar” var här tillvarons ekonomiska bas.

Kvarndammen i Bukov – fylld med seklers dynga…

Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper – adeln, kyrkan och kungamakten.

Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet

Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk – den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer…

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Rödockra, husoffer och cirkelkors

Ibland är det de små detaljerna som avgör om vi arkeologer lyckas med att lyfta blicken och upptäcka den historia källmaterialet berättar. En viktig förutsättning är att bevarande­förhållandena är goda, en annan att det finns tid för noggrann undersökning och dokumentation. När vi nyligen undersökte en av byggnaderna i Farstorp var förutsättningarna precis så gynnsamma. Då upptäckte vi något som gjorde att vi höjde på ögonbrynen.

 

Här grävs ett av långhusen i Farstorp bort och ligger nu delvis under den nyanlagda vägen. Foto: Håkan Hylén

 

Byggnaden i Farstorp är ett långhus, sannolikt från äldre järnålder. Huset har haft lerklinade väggar och ett sadeltak, troligtvis av torv. Det var i ett stolphål, i det som en gång varit den norra långväggen, som vi gjorde fyndet. Längst ned i botten på hålet låg en sten som var målad med mörk röd färg. Vi har tagit in stenen för närmare analys, men antar redan i nuläget att färgen är rödockra. Ockra uppstår genom vittring av järnhaltiga bergarter tillsammans med bland annat, sand. Vid bränning omvandlas den gula hydroxiden till röd oxid och då får man en mörkare och rödare ockra, i likhet med den som fanns på bottenstenen i husets norrvägg.

 

Bottenstenen med rödockra, från norra långväggen. Foto: Håkan Hylén

Vid närmare undersökning visade det sig att stenen var oregelbunden, men lagd med den plana sidan upp. En liknande bottensten, men utan färg fanns även i sydväggen. Eftersom huset har varit uppfört i delvis lös siltig sand, har stenarna bildat stabila fundament och varit nödvändiga för väggstolparna att kunna vila på. Två frågor som nu uppstår, är när och varförjärnåldersborna i Farstorp har målat och lagt den rödockrafärgade bottenstenen på plats under stolpen? Det ligger nära till hands att tro att stenen placerats i stolphålet då huset uppfördes. Den andra frågan är betydligt vanskligare att besvara.

 

I vanliga fall förknippar man rödockra med hällmålningar och gravar, och färgen tros ha haft en rituell mening. I vårt fall får man även vända blicken till de fynd som ibland gjorts i stolphålen i förhistoriska boningshus som undersökts på andra håll. Bland annat finns exempel på avsiktligt deponerade djur eller delar av djur, men även föremål som redskap och mynt har hittats. Depositionerna som kan liknas vid ”husoffer”, har rötter i stenåldern och upphör inte med kristnandet utan fortsätter långt in på 1800-talet.

Rödmålade cirkelkors, så kallade konsekrationskors, från Vittsjö kyrka i Skåne

 

Avsikten med att placera ett föremål i ett stolphål har sannolikt varierat över tid, från beskydd mot onda makter, sjukdomar och olycka till att ge välstånd hos djuren och lycka åt de inneboende. En intressant parallell skulle även kunna dras till våra medeltida kyrkor och de cirkelkors, så kallade konsekrationskors, som ofta målades med röd färg inför invigningen. Oavsett om de inneboende i Farstorpshuset sökte skydd eller önskade välstånd, vittnar bottenstenen nu, nästan två tusen år senare, om den betydelse man tillmätte ritualer.

Håkan Hylén, arkeolog

Tak över huvudet

Så här kan det treskeppiga huset ha sett ut i Farstorp. På bilden syns en rekonstruktion av ett förhistoriskt hus vid Boarp i Skåne. Foto: Håkan Hylén, privat.

Sten, sten och åter sten. Sten i alla utföranden och storlekar finns att tillgå här i Farstorp. En stor del av dem ligger uppkastade i runda högar, röjningsrösen, som vi arkeologer kallar dem. Dessa röjningsrösen och den intilliggande odlingsmarken har varit i fokus för den arkeologiska undersökning som just nu pågår i Farstorp. Undersökningen visar att det under och bland rösena även ligger förhistoriska boplatslämningar. I nuläget har vi undersökt och dokumenterat fyra huslämningar som har uppförts för mer än tusen år sedan, kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden.

Ett av de undersökta husen, som sannolikt är från äldre järnålder, har varit uppdelat i tre skepp. Det har vi kunnat se på det sätt som stolparna har burit upp taket. Själva stolparna har förmultnat och är borta sedan länge, men vi har kunnat se och följa spåren i marken som visar hur de har stått i förhållande till varandra. Stolpsättningen i det undersökta huset avslöjar också att huset haft ett mycket tungt tak, förmodligen rör det sig om ett torvtak.

Från andra undersökningar vet vi att ytterväggarna i husen vid den här tiden har bestått av grenar som flätats samman och sedan tätats med lera. Tekniken kallas lerklining. Många av dessa undersökta hus har brunnit ned helt till grunden, andra har utsatts för brand som har kunnat släckas. Det som en gång var en katastrof för dåtidens människor, har visat sig vara en källa till kunskap för dagens arkeologer. Genom eldens inverkan har leran bevarats fram till våra dagar, ibland har man till och med funnit avtryck från de flätade grenar som funnits i väggarna. Men inte ett enda fragment av bränd lera har påträffats vid undersökningen av Farstorpshuset. Detta är anmärkningsvärt i jämförelse med andra boplatsundersökningar. Där brukar brända fragment av klinad lera påträffas i fyllningen till såväl takbärande stolpar som väggstolpar. Sannolikt har även huset i Farstorp haft lerklinade väggar.

Om avsaknaden av fynd av bränd, klinad lera beror på att huset i Farstorp aldrig har utsatts för brand eller eldsvåda är vanskligt att bedöma. Viss brandrisk har invånarna uppenbarligen utsatt sig för, då en kokgrop har legat precis innanför husets norrvägg. Att kokgropen placerats just där har antagligen varit ett medvetet drag, med tanke på att inomhusluften intill norrväggar under stora delar av året håller en betydligt lägre temperatur. Denna del av huset har även visat sig vara avgränsad från andra utrymmen genom en mellanvägg. Detta är inte den enda mellanväggen, huset i Farstorp har flera. Syftet var förmodligen att skapa utrymmen för skilda aktiviteter. Vad utrymmena har använts till kommer resultaten av de prover som tagits ge svar på.

Ett voltakors från slagfältet!

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM

Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!

Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha…

Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold

För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild – vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?

Voltakors från Åbotorp vid Vartofta Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)

Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.

Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.

Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet – detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför!

Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!

Glömda gårdar i skogen…

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu… Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor – gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare

Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna – ett blött och skitigt jobb!

Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig – förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop…

Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad

Projektet fortsätter – fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet – ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft – och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

Den förkolnade medeltiden i Odensjö

A1230 – bara en sönderplöjd härd?

Det är inte alltid som en utgrävning ger de resultat man förväntar sig. När vi hösten 2010 började undersöka Odensjö Västergård räknade alla inblandade med att den medeltida bebyggelsen skulle dyka upp i någon form; trots att svåra sentida odlingsskador hade registrerats inom hela bytomten.

I skriftliga källor omtalas odhensioo för första gången i samband med en pantsättning år 1394. Den by vi möter i Tveta härads jordebok 1542 var med sina sju gårdar stor för småländska förhållanden. Och eftersom frälseägandet var påfallande stort har det möjligen funnits en äldre huvudgård på platsen. Dessutom låg det spektakulära gravfältet Barnarp 328 med dess minst sextio gravar från romersk järnålder på åskrönet alldeles norr om bytomten. Och eftersom några detektorfynd antyder att det funnits numera bortplöjda vikingatida gravar på samma plats borde boplatserna ligga nära. Så målsättningen var given – spåren efter en medeltida gård och möjligen också dess äldre föregångare fanns med stor sannolikhet på det fina terrassläget alldeles norr om Barnarpssjön. Men riktigt så enkelt blev det nu inte.

En kolningsgrop undersöks

När utgrävningen närmade sig sitt slut efter fyra veckor hade vi dateringen av Västergården klar. Så gott som all verksamhet föll inom tidsperioden 1650 till 1824, dvs. från bildandet av säteriet Odensjö gård fram till enskiftet. Spåren efter äldre aktiviteter var minst sagt svaga. Men inom en yta på ca 75 kvadratmeter låg spridda bitar av ett kraftigt förslaggat material, sannolikt från en ugnsvägg. Dessutom påträffades tre rejäla bottenskållor av järnslagg i grannskapet. Det har stått en enkel schaktugn på platsen och man har ägnat sig åt lågteknisk järnframställning. Den typen av lämningar finns det gott om i trakten.

Vad som återstått av själva ugnen har med största sannolikhet förstörts för mycket länge sedan; troligtvis redan då Västergården uppfördes vid 1600-talets mitt. Men strax intill fanns ytterligare en anläggning, de sorgliga odlingsskadade sot- och träkolsfläckar som är så typiska för fullåkersbygder. Härdresten hade noterats redan vid förundersökningen år 2007; nu tre år senare sparades den till grävningens elfte timma. ”Att undersöka i mån av tid” som det brukar heta. Men anläggningen A1230 skulle visa sig vara mer spännande än man kunnat vänta sig.

Medeltid på Västergårdens tomt – kolning!

Istället för en millimetertunn yta av kringdragna brandrester kunde vi med grävmaskinens hjälp tömma en oval grop på 2,7 x 2,0 m som var nästan meterdjup. Lagerbilden med intakt, men förkolnat timmer i botten visade vad det var frågan om – en kolningsgrop av medeltida typ. Den passade bra nära en järnframställningsplats, men sämre inne bland hus. För även om exempel finns på motsatsen, ville man nog där så var möjligt hålla sina eldfarliga verksamheter en bit bort från gårdstomten.

Här fanns en bra förklaring till varför medeltiden saknades under den från de äldre kartorna kända Odensjö Västergård. Vi har inte hittat den första gårdsplatsen ännu. Vad som undersöktes år 2010 representerar snarast en förändring av bystrukturen, något som skall ses mot att en ny adlig sätesgård etableras.

Träkol gjort på ekvirke!

När 14C-dateringen av träkolet kom föll ännu fler pusselbitar på plats. Kolningsgropen A1230 hade använts under tidig medeltid, närmare bestämt inom intervallet 1040 – 1170 AD. En inte alltför vild gissning är att man framställt järn i schaktugnen under ungefär samma period. Men den stora överraskningen kom med vedartsbestämningen. Analysen gav inte det förväntade svaret – furu. I Odensjö har man nämligen utnyttjat ek till råvara för kolning. Borde inte ekvirket ha reserverats för andra ändamål? Under vilka omständigheter väljer man att göra träkol av det bästa tänkbara byggnadsmaterial man haft tillgång till?

Man kan tänka sig två bra skäl, som i och för sig inte utesluter varann. Har träkol gjort på ekvirke haft egenskaper som varit speciellt eftertraktansvärda? Det är fullt möjligt, men i så fall är det frågan om en kunskap som gått förlorad. Eller har man för en tid haft så god tillgång på ädellövskog att man inte brytt sig om vilka träslag som hamnat i kolningsgropen? Här tänker arkeologen närmast på en period av förändring; då skogen och beteshagarnas träd avverkas i samband med en odlingsexpansion. Kan det var detta vi tycker oss se i Odensjö – bylandskapets etablering i tidig medeltid? Det tillfälle då åkermarken uppe på platån norr om bytomten öppnas och tas i anspråk för spannmålsodling? Det är fullt möjligt…

Från Ringerike till Odensjö

Beslaget från Odensjö (teckning av Annika Jeppsson)

Man får vara tålmodig som arkeolog. Vissa frågor och funderingar kan inte besvaras direkt; de måste få mogna medan kollegorna går hem och tänker till. I våras visade vi upp det lilla bronsföremålet i Borrestil som detekterades fram i Odensjö by för snart ett år sedan. Då kallades det fortfarande för ”spänne” men vid närmare eftertanke bör nog ”beslag” vara en riktigare beteckning. Dateringen hamnade i vikingatid, ca 850 upp emot sent 900-tal, vilket gör detta till det äldsta fyndet nere på bytomten. Hittills. För det finns fler indikationer på ett tidigt gårdsläge invid Barnarpssjöns norra strand. Vi lär få orsak att återkomma…

Vikingatida beslag av brons från Ringerike i Norge

Problemet med beslaget från Odensjö var att det inte verkade finnas några riktigt bra paralleller. Tills nu. För Jerry Rosengren på LUHM (Lunds Universitets Historiska Museum) skickade en bild av ett fynd från Ringerike i södra Norge. Det centrala motivet med djurhuvudet som omges av varelser vilka avbildats i helfigur går igen. Skillnaden ligger i att fåglarna på Odensjöbeslaget är vända mot hjässan på lejonet (?) medan djuren på det norska föremålet vidrör hakan. Och förstås i att beslaget från Ringerike är så pass mycket bättre bevarat. Årtusendet i småländsk åkerjord har inte gått spårlöst förbi vårt fynd. Men än sen? Att kunna knyta samman en gårdsplats i norra Småland med centrala bygder i det vikingatida Norge är ju inte precis fel!

 

Det undflyende förflutna – äldre föremål i Odensjö by

Spännet från Odensjö – korroderad Borrestil

Den omfattande metalldetektering som genomfördes på Odensjö forna bytomt i höstas gav oväntade, men välkomna resultat! Inne på Västergårdens tomt, där den nya infartsvägen till bostadsområdet Odensjö Park skall gå fram, visade fynden upp en mycket enhetlig datering. Frånsett ett mynt slaget för Erik XIV fanns det ingenting som var äldre än 1600-talets mitt. Allt talar för att gårdsläget tillkom ungefär samtidigt med säteriet, vilket bildades under seklets senare del. Men var fanns medeltiden? För byn är ju känd sedan 1300-talet och med sina sju gårdar dessutom rätt stor för småländska förhållanden.

Därför sökte vi också av en större yta utanför själva utgrävningen, ett område som rymde ytterligare två gårdstomter. Och ser man på – tillsammans med alla sentida mynt, knappar och söljor från remtyg kom också ett fåtal föremål av äldre datering! Roligast var kanske det lilla spännet, utfört i Borrestil. Tyvärr är det illa medfaret efter lång tid i jorden, men de karaktäristiska dragen går fortfarande att identifiera. Därmed finns det i alla fall en liten antydan om 900-tal i bytomten…

Sländtrissa av bly

Medeltiden kom att representeras av ett par sländtrissor i bly, en föremålstyp som förekommer redan under vikingatiden. De enkelt utförda exemplaren från Odensjö bör dock vara yngre än så, men knappast yngre än 1200 – 1300-tal. Precis som på Borrespännet kan man se hur långt nedbrytningen av metallen gått. Markförsurning kombinerat med dagens högt mekaniserade jordbruk tär hårt på våra fornsaker!

Dubbelsölja med tandad kant

Vår tredje indikation på äldre närvaro inne på bytomten är också det minsta föremålet som detekterades fram – en dubbelsölja i miniatyr med tandad kant. Engelsk litteratur placerar typen i senmedeltid och det ska man väl vara rätt nöjd med.

Allt sammantaget finns det några få föremål med äldre datering insamlade från Odensjös vid enskiftet 1823 försvunna bytomt. Visst, det handlar inte om de mest spektakulära fynden och visst, de är väldigt få. Problemet är att alla kulturlager försvunnit under de senaste 188 årens jordbruk. Fynden ligger nu omtumlade och utspridda i odlingsjorden. Dessutom bör man fundera på hur många daterbara medeltida metallföremål som man skall förvänta sig att hitta på en övergiven småländsk gårdstomt. Kanske borde man rent av vara riktigt nöjd med vad matjorden i Odensjö givit ifrån sig?

Fyndfunderingar nedskrivna av Claes Pettersson