En medeltida hamn i Näsviken

Längst ute på Visingsös sydspets ligger en välkänd borgruin. Den har spelat en viktig roll i det som var Sverige under tidig medeltid och förmodligen tjänat som ett residens med tillhörande representation och gästabud. Platsen har varit föremål för arkeologiska undersökningar. På land. Men vad finns i vattnet intill?

I mer än tio år har MASG (Marinarkeologiska Sällskapet Göteborg) återkommande dykt i vattnet utanför den medeltida borgruinen. De har arbetat med inventering och dokumentation av undervattensmiljön och på så vis ökat vår kunskap om platsen avsevärt.

Timmerkistan med tre dateringar i medeltid. Foto: MASG.

Att det finns lämningar i vattnet har vi vetat om under ganska lång tid. I vår äldsta fornminnesinventering ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1689 står följande när ruinen beskrivs: ”…och när lugnt wäder är, Stockar efter Bryggan, Vthe på Siö Botn”. Drygt 100 år senare, 1775, var Johan Abraham Gyllenhaal på besök. Han var lärjunge till Linné och beskriver konstruktionerna så här: ”66 alnar i W. från vattenbrynet Wid foten af backen hwarpå Näsbro-slott stått, ligga stenkistor på 2 alnar 9 tums djup som förmenas warit bryggor at lägga til wid med båtar och fartyg”.

Plan över Näsviken med platsen för timmerkistorna/bryggorna utmärkta.

De timmerkistor som beskrivs ovan ligger omkring 40 meter väst om ruinen, på 2 meters djup. Det är inte alltid man kan se dem, ibland gör strömmar, is och stormar att de sandas över. Men 2003 genomförde MASG tillsammans med länsmuseet en dokumentation och provtagning av anläggningen. En stock som genomgick en årsringsanalys (så kallad dendrokronologi) och visade sig vara från andra hälften av 1200-talet och med viss sannolikhet från år 1269.

Under isvintern 2011 uppmärksammades ännu en timmerkista i Näsviken, men den här gången längre västerut. Även den här ligger på omkring 2 meters djup och isen den vintern gjorde att vi kunde mäta in den på ett mycket smidigt sätt.

Digital inmätning på Vätterns is

Nu har MASG tagit prover från den timmerkistan också och vi har fått analyssvaren. Det är fyra prover som samlats in men tyvärr var de något svåra att få säkra dateringar på. Det beror på att de hade för få årsringar och därför utgick också ett av proverna. Men de övriga har ändå gett ett fantastiskt resultat. Ett av proverna är från tidigt 1100-tal och de andra två från andra halvan av 1280-talet! Vi har med andra ord en klart medeltida hamnanläggning i vattnet utanför Näs borgruin. Den har funnits där när borgen var bebodd och är samtida med de andra timmerkistorna strax väster om ruinen. Med andra ord kan det röra sig om en omfattande hamnanläggning.
Tänk tanken nästa gång du besöker ruinen vid Näs – i viken intill är det liv och rörelse. Båtar lägger till, varor lossas och människor tjoar till varandra.

Petter, Björn och Stefan har lagt ner många dyktimmar i vattnet runt Näs. Foto: Mats Svensson, Visingsö.

Ett stort tack till MASG för ert stora engagemang i platsen runt Näs under många år och till Visingsö Hembygdsförening för del i finansieringen av årsringsanalysen.

Anna Ödeén

Arkeolog

Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Westerplatte 1939 – ett polskt nationalmonument

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 2. Exempel från ett grannland)

Westerplattes kasern – sönderskjuten 1939. Sprängd 1945. Idag ett nationellt monument med stor symbolisk innebörd.

Westerplatte. En sandrevel vid inloppet till Gdansk, den stad som tidigare var känd som Danzig. En obetydlig halvö som under några dagar i september 1939 kom att bli skådeplatsen för en tragedi – här startade Andra Världskriget. Det tyska krigsfartyget Schleswig-Holstein påbörjade sin beskjutning av Westerplattes polska garnison klockan 04:48 den 1 september 1939. Under den följande veckan utsattes befästningarna för upprepade tyska anfall av såväl infanteri som flygangrepp. Men mot alla odds höll de drygt 200 polska soldaterna stånd mot övermakten fram till den 7 september. Här föddes en legend; en berättelse om motstånd som kom att bli av största betydelse för Polens efterkrigstid, såväl under kommunistepoken som efter 1989. Westerplattes ärrade ruinfält blev till något av en nationell helgedom; ett obligatoriskt besök för oräkneliga grupper av skolbarn och andra genom åren.

Slaget om Westerplatte. Blått = polska befästningar. Rött = tyska anfall. Slagskeppet Schleswig-Holstein markerat med en röd symbol i floden Wisla.

Redan i september 1945 – knappt fyra månader efter krigsslutet – gavs ett polskt frimärke med motiv från striden om Westerplatte ut. Halvön med dess söndersprängda bunkrar och kaserner förvandlades tidigt till ett friluftsmuseum, om än naggat i kanten av Gdansks moderna hamn och det kalla krigets militära avspärrningar. Än idag leds besökarna genom området på breda betongvägar mot uddens spets. Där ute restes ett 25 meter högt monument år 1966. Stilen är tidstypisk, ett stiliserat svärd skapat av väldiga granitblock står som nerkört i den polska jorden. Monumentet pryds av bistra manliga soldatansikten i sovjetisk stil. På dess väggar finns namnen på de sjöslag där polska sjömän deltog under andra världskriget. Det övertydliga symbolspråket lämnar ingen i tvivel – Här kämpade vi då. Och vi är beredda att kämpa på nytt! Många liknande krigsmonument föll samtidigt med kommunismen, men ute på Westerplatte står kolossen orörd kvar.

Westerplattemonumentet. 25 meter granit, skapat år 1966 av konstnärerna Adam Haupt, Franciszek Duszenka och Henryk Kitowski.

Vad som däremot saknas är en vänskapsgåva från grannen i öster. Den stridsvagn av typen T34 som tidigare stod uppallad på en sockel av sten med inhuggna spår efter larvband har plockats bort. Den passade inte in i det nya Polens nationalmonument utan förflyttades raskt till glömskan. Men intressant nog har man inte avlägsnat dess fundament som nu istället ger en illustration av hur snabbt politiska realiteter kan skifta. Spåren har symboliskt nog lämnats kvar…

Stridsvagnsmonumentet – en rysk T34:a på sitt podium.

En avslutad vänskap. Fundamentet ligger kvar, men stridsvagnen är borta…

Som utifrån kommande besökare, en turist från ett Sverige som inte drabbades av andra världskrigets katastrofer, närmar man sig storögt en plats som Westerplatte. För det hände här. Precis där jag står. Historiens omtalade vingslag? Nej, en närvaro där detaljerna talar till dig. De sprängda husen. Kulhålen i väggarna. Trots att området idag är tillrättalagt och anpassat för att kunna härbergera stora mängder människor blir upplevelsen stark. Samtidigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig de förhållanden som rådde på den smala halvön vid Danziger Bucht under den kaotiska vecka då historia skrevs. Smärtan och den tilltagande paniken som vägdes mot trotsighet och mod. Insikten om kampens hopplöshet som smög sig in allt eftersom timmarna gick…

Westerplattes kasern – det bombsäkra skyddsrummet i källaren med sina skottgluggar.

Den som vill kan göra besöket vid Westerplatte kort. Bussgrupperna hastar fram längs den breda betongvägen, pausar vid kasernruinen för att sedan fortsätta ut till monumentet och den ofrånkomliga gruppbilden. Den som har ett djupare intresse, en önskan att försöka förstå – eller mer tid till sitt förfogande – dröjer kvar. Utmärkta flerspråkiga informationstavlor finns samlade temavis längs vandringsleden runt Westerplatte. Och glädjande nog är det hela berättelsen man erbjuds, inte bara händelserna i september 1939.

Författarna går långt tillbaka. Till hur floden Wislas (tyska Weichsel) för staden Danzigs livsviktiga utlopp blockerades alltmer av en tillväxande sandrevel. Hur man kämpade för att hålla passagen öppen och segelbar. Hur militära befästningar och badortsliv samsades under den preussiska tiden. Så områdets roll i maktspelet efter det första världskriget, då fristaten Danzig stod under uppsikt av Nationernas Förbund. Där det självständiga Polen fick rätt till en utpost; en omlastnings- och kontrollstation för militär utrustning vid Wislas mynning. Westerplatte. Sambanden klarnar. Frågan om varför allt skedde just här besvaras.

Besökare kan stanna till vid ett antal stationer och läsa om Westerplatte före och under andra världskriget.

Westerplattes komplicerade historia får en bra, flerspråkig framställning.

Det är egentligen ganska självklart att det är den heroiska berättelsen som prioriteras. Motståndsviljan och okuvligheten lyfts fram, en form av storytelling som krävdes när ett av kriget sönderslaget land skulle samlas och resa sig. Ett Polen som återskapades ännu en gång, liksom tidigare under sitt växlingsrika och ofta tragiska förflutna. Historien kanske inte precis upprepar sig, men i den här delen av  Europa har arméer påfallande ofta marscherat fram. Och vi svenskar har aktivt bidragit. Det är inte för inte man talar om 1600-talets mitt som ”den svenska syndaflodens år”…

Problemet är att det finns en annan vinkling på berättelsen om Westerplatte; ett synsätt som i och för sig inte förringar de polska försvararnas mod, men som ger historien ett lite annorlunda perspektiv. För de historiker som studerat den andra sidans kvarlämnade dokument och vittnesmål lyfter istället fram tysk inkompetens och överdriven försiktighet som huvudorsaker till att garnisonen vid Wisla lyckades hålla ut mot övermakten så länge.

Det rekonstruerade vakthuset – en lätt maskerad bunker.

Egentligen betraktade den tyska militära ledningen Westerplatte med sina 200 soldater som en bisak. De övermodiga lokala nazisterna i Danzig hade lovat att utposten skulle övermannas och tvingas kapitulera inom någon timme efter att anfallet hade inletts. Man hade ingen aning om vad som verkligen doldes i tallskogen.

Slagskeppet Schleswig-Holstein hade kommit till Danzig på officiellt besök några dagar innan krigsutbrottet. Dess verkliga uppgift var att beskjuta polska ställningar uppe vid hamnstaden Gdynia efter att fartygets tunga artilleri demolerat utposten vid Wisla. Det hela skulle vara raskt avklarat. De trupper som fanns ombord var främst på plats för att skydda fartyget mot sabotage när det låg i hamn. Nu sattes de in för att skynda på den polska garnisonens kapitulation. Men istället för en promenadseger mötte anfallarna ett väl organiserat och förbittrat motstånd.

Det hade uppförts bombsäkra byggnader ute på halvön och kasernen skyddades av fem till vakthus maskerade bunkrar försedda med kulsprutor. Det fanns system av skyttegravar och rent av en kanon på Westerplatte. Svåra förluster gjorde tyskarna överdrivet försiktiga. Ett som det skulle visa sig förödande flyganfall genomfördes, men den tyska ledningen vågade inte utnyttja det tillfälliga övertag som bomberna skapade. Den enkla seger som hade förutspåtts övergick i ett kostsamt ställningskrig fram till kapitulationen den 7 september. Det hjältemodiga polska försvaret möjliggjordes i hög grad av motståndarens felbedömningar och militära oerfarenhet. Men den aspekten på historien tas överhuvudtaget inte upp i områdets annars informativa skylttexter. Den förklaringen var ointressant 1945. Man behövde inte känna till tyska misstag utan möta polska hjältar!

Kommers utanför grindarna. Vissa souvenirer är mer smaklösa än andra…

Berättelsen om Westerplatte – tillrättalagd för det nya Polen?

I vilken riktning har situationen ändrats idag? Är berättelsen om Westerplatte densamma nu som då? Att halvöns ruinfält fortfarande är ett nationellt besöksmål av rang märker man på kommersen utanför grindarna. Här samsas mer seriösa souvenirer med det mest smaklösa krimskrams och militärt surplus. Historiens betydelse och dagens medvetna historiebruk illustreras av filmen Tajemnica Westerplatte (The Secret of Westerplatte) från 2013. Här blir slagfältet närmast scenen för ett kammarspel, fokuserat på konflikten mellan utpostens befälhavare major Sucharski och hans adjutant kapten Dabrowski. Den förstnämnde står för ett mer humanistiskt och därmed defatistiskt synsätt, medan hans nästkommenderande företräder den hårda linjens motstånd till varje pris.

Att filmen fått ett mycket blandat mottagande är föga förvånande, eftersom ämnet fortfarande är så pass känsligt. Vissa har beskrivit framställningen som ”opatriotisk” och ”antipolsk”, rent av som i grunden falsk och ”offensive to the dignity and honour of Polish Soldiers”. Andra kritiker har istället hyllat filmen som ”a hymn to the heroism of the defenders of Westerplatte”. Talande är att premiären sköts upp från planerade 2009 fram till 2013 och att filmen lanserats internationellt under fyra olika titlar, från det neutrala Battle of Westerplatte till det laddade  Heroes of Westerplatte. Samma film, men försedd med olika grundackord. Berättelsen om septemberveckan för 77 år sedan lär fortsätta att förändras i takt med de politiska skeenden Polen genomgår. Alla verkar behöva Westerplatte, men till olika ändamål. Historiebruk är inte okomplicerat.

Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

På resa i klanernas Skottland

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbells fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt. Underskönt beläget vid Loch Awe.

Som arkeolog är det oerhört viktigt att kunna få lite perspektiv på sin forskning; att uppleva andra platser, att försöka se skillnader och likheter. För det är så lätt att bli hemmablind och alltför inriktad på det egna fältet; den egna utgrävningen. Därför erbjuder en stor internationell konferens som den årligen återkommande EAA dels ett välkommet tillfälle att presentera sina egna resultat inför en ny och krävande publik, dels en chans att få bekanta sig med främmande miljöer.

Vi tre arkeologer som representerade länsmuseet på EAA 2015 (som  avhölls i skotska Glasgow) utnyttjade möjligheten att under sakkunnig ledning möta Högländernas minst sagt växlingsrika kulturhistoria. Vi for åt olika håll, men fick spännande om än alltför korta glimtar av Skottlands förflutna. Själv hamnade jag i den västra delen, en färd genom nationalparken The Trossachs bergsområden ut till kusten i väster. En natur som kändes nog så välbekant för en gammal fjällvandrare, frånsett då att topparna är lägre, klimatet fuktigare och dalarnas vegetation frodigare. Och så är det då detta med slotten och borgruinerna…

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Grå och tunga ligger de spridda över landskapet; de bistra lämningarna från en orolig tid av inbördeskrig och klanstrider. Kilchurn Castle, vårt första stopp, uppfördes på en oerhört strategisk plats där vägar över land och vatten mötts sedan urminnes tider. Sir Colin Campbell, den förste lorden till Glen Orchy, lät uppföra ett tornhus i fem våningar på en holme i Loch Awe omkring år 1450. Slottet byggdes efterhand ut med ringmur och mindre byggnader. Det sista tillägget blev en kasern stor nog att rymma 200 soldater, vilken uppfördes under senare delen av 1600-talet.

Familjen Campbell överlät Kilchurn till sina allierade MacGregors till dess en blodig fejd utbröt och slottet återtogs av sina ursprungliga herrar. Under 1700-talets strider för en skotsk självständighet lierade sig Campbells med engelska kronan. Kilchurn blev en viktig stödjepunkt under det Jakobitska upproret; det som ledde till att klanerna krossades i slaget vid Culloden i april 1746. Några år senare drabbades Kilchurn av en katastrof, då blixten slog ner i tornhuset och vållade stora skador. Bland annat lossade ett av de fyra hängtornen och vilar sedan dess upp och ner inne på borggården. Och nog sågs detta som en straffdom, riktad mot den som gått engelsmännens ärenden…

Loch Awe från tornhusets översta våning. Natur- och kulturmiljövård möts på ett föredömligt sätt!

I dag vårdas ruinen av Historic Scotland (tidigare Scottish Heritage) och  som besökare får man säga att organisationen gör ett föredömligt arbete. Området är välskött och ruinen har gjorts tillgänglig på ett bra, men inte störande sätt. Den information som lämnas är högst läsvärd och rik på anekdoter kring de färgstarka personer som en gång vistats här. Dessutom för man in platsens uppenbara naturvärden på ett sätt man kanske inte är van vid hemifrån Sverige. Här finns lärdomar att göra!

Nästa stopp blev Dunstaffnage, en stenmonolit till fästning som fyller upp varje uns av sin klippa ute vid kusten. Läget är fenomenalt, med utsikt över en utmärkt naturhamn och omgivet av vatten på tre sidor. Här möts en av seglingslederna ner efter västkusten med Loch Etive – en smal fjord som sträcker sig flera mil inåt Höglandet.

Dunstaffnage Castles höga murar ger ett avvisande och hotfullt intryck än idag.

Med den strategiska placeringen var det självfallet så att Dunstaffnage blev omstritt. Namnet Dun tyder på att det funnits en befästning på platsen redan under förhistorisk tid. Den borg vi ser idag härstammar från Duncan MacDougall, förste Lord of Lorn och sonson till den skotsk-skandinaviske jarlen Somerled; mannen som skapade sitt eget rike, Kingdom of the Isles, i västra Skottland på 1100-talet.

Men MacDougalls valde fel sida i 1300-talets inbördeskrig, Robert the Bruce intog slottet och för en tid var Dunstaffnage ett kungligt slott innan det övergick till familjen Campbell år 1470. Man fick då rätt att bära titeln Captain of Dunstaffnage. En titel som familjen har än idag med den tjugoförste kaptenen till Dunstaffnage. Vissa traditioner består oväntat länge.

Den medeltida fästningen Dunstaffnage på sin märkliga svarta klippa. Notera långskeppen på stranden; längs västra Skottlands kust byggdes krigsskepp kallade  birlinn enligt nordisk tradition ända fram till senmedeltiden.

Slottet fortsatte att fungera som bostad under 1700-talet, men efter en brand 1810 tog förfallet överhand. En total restaurering planerades, men Första Världskriget lade hinder i vägen. Och 1958 enades man om att låta slottsruinen övergå till staten, även om the Captain fortfarande har formell rätt att bo i det delvis återställda porthuset. Dunstaffnage sköts idag av Historic Scotland som även vårdar det utsökta 1200-talkapellet strax intill.

Om än taklös och utsatt för väder och vind sedan flera sekel ger kyrkoruinen en god bild av elegans, hantverksskicklighet och sofistikerad smak. Precis det som man inte  upplever uppe i slottet. Där härskade en stram pragmatism, men den arkitektioniska rikedomen i slottets kapell visar hur medvetna om rådande mode och nya stilar den skotska adeln  var. Vilket egentligen inte är så konstigt, eftersom landskapet Argyll & Bute må ligga avsides idag, men var centralt i tider då riket bands samman av sjövägar.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Det tredje slott vi besökte var Dunollie, beläget strax norr om hamnstaden Oban. Byggt på en hög klippa intill havet ger den övervuxna och idag svårt förfallna borgen ett närmast klassiskt intryck. Detta är sannerligen ruinromantik, speciellt när man betraktar platsen från säkert avstånd. Kommer man närmare syns sprickorna i murverket, spår efter ras och de skador som kraftiga murgrönor vållat tillsammans med vittring och frostsprängning. Dunollie är numera avspärrat; vanliga besökare äger ej tillträde på grund av rasrisken.

Problemet ligger till stor del i att ruinen, liksom den välskötta herrgården Dunollie House alldeles nedanför borgklippan, är privatägd. Visserligen utgör platsen en traditionell samlingspunkt för klanen MacDougall och används för en rad olika aktiviteter. Men att rensa och säkra en ruin som Dunollie Castle skulle kräva stora ekonomiska insatser. När man går bland avspärrningar, förbudsskyltar och midjedjup växtlighet uppe vid ruinen inser man att även om viljan finns – och det skall ingen betvivla – så saknas resurserna. Förfallet vid Dunollie står i skarp kontrast till de välskötta och lättillgängliga Kilchurn och Dunstaffnage.

En god anledning till att inte låta murgröna växa på ruiner. Dunollies tornhus bryts sakta ner av de kraftiga rötterna som söker sig långt in i murverket…

Trots det förfall som en besökare möter på borgklippan är detta en plats med en lång och komplicerad historia. Dun Ollaigh var en viktig plats i kungariket Dál Riata; en befäst kungsgård. Irländska källor berättar om krigståg och hur platsen bränts minst tre gånger under 600- och 700-tal innan den slutligen övergavs på 900-talet.

Men den strategiska betydelsen, kontrollen över kustens vattenvägar och hamnplatser, gjorde att klippan på nytt befästes av Dougall, son till jarl Somerled. Alltsedan dess har hans ättlingar i klanen MacDougall innehaft Dunollie, frånsett de perioder när man av politiska skäl hamnat i onåd och fått sina besittningar indragna till skotska kronan. De övervuxna ruiner som syns idag härstammar till största delen från 1400-talet, men borgen övergavs redan 1746 till förmån för det avsevärt bekvämare Dunollie House nedanför klippan. Ett fint litet herresäte som idag rymmer MacDougalls museum.

Bäst på avstånd? Dunollie Castle som man upplever det från CalMacs färja ut till Mull.

Det är många tankar och erfarenheter man tar med sig hem från en rundtur i Högländerna. Något man slås av är likheterna med Skandinavien. Inte undra på att de norska vikingarna kände sig hemma bland dessa lågfjäll, fjordar och branta öar. Man hade hittat trakter som var aningen mer givmilda än Vestlandet, men där det mesta likväl kändes bekant. Man kunde överföra sitt jordbruk, sitt fiske, sin sjöfart och sin krigiska livsstil utan alltför stora förändringar. Och i de roddfartyg som kallades birlinn, krigsskepp med allt från 12 till 40 par åror och en mast med råsegel, levde vikingaskeppets former kvar in i 1600-talet.

När det gäller de skotska borgar vi besökte är det deras blygsamma storlek man som skandinav slås av. I klanernas högländer är det inte kontinentens mäktiga anläggningar vi möter, de klassiska medeltidsborgar som finns i stort antal i rikare bygder helt upp i Borders – gränsområdet mellan England och Skottland. Nej, på platser som Kilchurn, Dunstaffnage och Dunollie räckte det med ett stentorn och en ringmur runt en ganska beskedlig borggård. Här kunde några lägre hus passas in efter behov, men borgens yta blev aldrig speciellt stor trots att det var rikets ledande familjer som bebodde dessa fästen. Precis som i våra egna bygder känner man av att man befinner sig i utkanten av det medeltida Europa. I glest befolkade områden med begränsade resurser där avståndet mellan herreman och bonde inte var lika stort som i det feodala Frankrike. Eller i Danmark, för att ta ett mer näraliggande exempel. I Skottland liksom i Småland byggde man inte i avsikt att försvara sig mot stora arméer; det var grannfejder och rövarband man fruktade mest. Och resurserna räckte till ett bostadstorn plus en ringmur eller palissad och en vallgrav.

Under senmedeltidens och den tidigmoderna periodens alltmer professionella krigföring var många av yrkessoldaterna av skotskt ursprung. Hårdhudade legoknektar som vuxit upp med högländernas blodiga klanstrider var eftertraktade värvningar till kungarnas nya arméer under 1500-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från fälttåget 1567 omtalas till exempel två bröder, skotska adelsmän, varav den ene blev dödligt sårad under slaget vid Getaryggen. Han begravdes med sina vapen och vilar antagligen fortfarande uppe i skogen i Angerdshestra socken, långt från Skottlands berg och hedar…

Så likheterna och länkarna finns där; både på ett vidare plan och på det mer personliga. Skottland och norra Småland har fler beröringspunkter än man först kunde tro. Men det finns betydande skillnader i hur kulturarvet och historien används. Medvetenheten och kunskapen om det förflutna känns mycket mer utbredd i Skottland. Antagligen är detta ett resultat av den långa period då framförallt Högländerna varit en eftersatt del av the United Kingdom. Man har fått kämpa för att bibehålla sin särart och sina traditioner; vare sig det gällt rätten att bära kilt, tala gaelic eller sista årens självständighetsrörelse. Och i detta långsiktiga arbete har Historic Scotland spelat en viktig roll genom bra, problematiserande och ifrågasättande information. Här finns mycket att lära för oss i den svenska – och  småländska – kulturmiljövården. Och ett bra sätt är att lära och inspireras på ort och ställe, precis som vi nu gjort!

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Prästgården i Kristianstad – en ödetomt från stormaktstiden

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Berättelsen om fästningsstäderna Kristianstad och Jönköping är fascinerande. För i så många avseenden är de båda orterna varandras spegelbilder. Tillkomna som ett resultat av ödeläggelser under samma konflikt; det så kallade Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som varade mellan 1611 och 1613. För i februari 1612 härjade Gustav II Adolfs trupper nordöstra Skåne. Med kungens egna ord hade man ostört ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” i 24 kyrksocknar samt ödelagt den viktiga köpstaden Vä. På sommaren kom det danska svaret. Christian IV:s styrkor marscherade mot Jönköping och inledde en belägring av slottet. Striderna kom bara att vara några få dagar, eftersom de förstärkningar som inväntades från Kalmarhållet hade tvingats vända. Men då var staden Jönköping förstörd, lagd i ruiner av sina försvarare som ville få fritt skottfält för fästningens kanoner…

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Efter att freden i Knäred slutits följande år var det dags att fundera över krigets konsekvenser och lämpliga åtgärder på båda sidor om riksgränsen. Lösningarna man kom fram till var snarlika. De i grunden förstörda medeltida städerna borde inte återuppbyggas. Istället skulle moderna fästningsstäder efter kontinentalt mönster uppföras på platser där vatten och sankmarker utgjorde en första försvarslinje. Så de skånska städerna Åhus och Vä förlorade sina privilegier till förmån för en ny stad ute på Allön, en holme i sankmarken mellan Araslövssjön och Hammarssjön. Här byggdes Kristianstad efter att beslutet tagits 1614. I Jönköping övergavs det medeltida stadsläget och man började skapa en ny stad på Sanden, den smala halvön mellan Vättern och Munksjön. Och båda städerna kännetecknas av att man inte nådde ända fram; planerna förverkligades inte fullt ut. Kristianstad fick sina skyddande befästningar, men inte sitt kungliga slott. I Jönköping byggdes fästningen ut till att bli en av landets största och modernaste, men runt den civila stadsbebyggelsen uppfördes aldrig de planerade vallarna, bastionerna och gravarna.

Bastion Konungen – en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Efter 45 år ändrades så allt. Kustlandskapen och Skåne blev svenskt territorium i och med Roskildefreden. Kristianstad blev en svensk garnisonsstad i ett omstritt landskap medan Jönköping förlorade sin strategiska betydelse för alltid. Under Skånska kriget (1675–1679) intogs Kristianstad av danska trupper, men staden återerövrades av svenskarna i augusti 1678. Staden kom också under dansk besittning under det Stora Nordiska Kriget, men då bara under en månads tid 1710. Det var inte lätt att bo i en fästningsstad vars herrar växlade med krigslyckan.

Idag, i ett fredligt Norden, har militären försvunnit från Kristianstad och Jönköping. De forna fästnings- och garnisonsorterna har istället fått högskolor och administration. I många avseenden har den parallella utvecklingen fortsatt. I båda städerna är själva stadsplanen i de centrala delarna den kanske tydligaste påminnelsen om det förflutna med dess anpassning till befästningsverk som antingen aldrig uppförts (Jönköping) eller demolerats (Kristianstad). Men det finns en viktig skillnad – arkeologin!

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Medan man i Jönköping ägnat mycket tid och kraft åt att dokumentera Gustav II Adolfs nya stad, vilket resulterat i att idag ungefär en fjärdedel av det ursprungliga stadsområdet är undersökt, är situationen helt annorlunda i Kristianstad. Här har de få större utgrävningar som genomförts inriktats på 1600-talets befästningsverk. Lämningarna efter den civila stadsbebyggelsen, vad som kommit att bevaras under mark, är ett hittills oskrivet kapitel.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med ”106”. Trefaldighetskyrkan har nummer 64. Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Därför är det verkligt roligt att nu kunna börja berätta om ett spännande samarbete mellan Jönköping läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB som skall äga rum i centrala Kristianstad under våren. Med början den 20 april kommer den forna prästgårdstomten alldeles norr om Trefaldighetskyrkan, att undersökas av arkeologer från våra båda institutioner. Och det är inte vilken tomt som helst – prästgården i Kristianstad uppfördes av Kronan mellan åren 1617 och 1620 och blev till en av den nya stadens mest praktfulla gårdar. Det handlar om ett påkostat korsvirkeshus i två våningar, 14 bindningar långt och försett med hela 33 fönster varav 5 större med dekorativt snidade fönsterposter. Dess stora sal var vitmenad och hade golv av tegelplattor. Till gårdsanläggningen hörde ett antal mindre byggnader, en brunn och en trädgård. Men prästgården kom bara att stå i sextio år. Under belägringen 1678 rev de danska soldaterna alla outnyttjade byggnader. Man behövde virke till befästningarna och ved att elda med. Prästgården var en av de gårdar som försvann. Det märkliga är att tomten därefter aldrig blivit bebyggd. Området har utnyttjats som trädgård eller park under de följande 337 åren. Under dagens gräsmatta ligger 1600-talet och väntar. Det är i själva verket en tidskapsel som skall öppnas!

Prästgårdstomten i Kristianstad idag – en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Räkna med intressanta fynd och att helt ny kunskap om livet i en omstridd gränsstad kommer att avslöjas allt eftersom arbetet fortskrider! Vi kommer att utnyttja flera olika sorters analysermetoder, inte minst då arkeobotanik och osteologi, för att försöka närma oss livsvillkoren i den danske kungens stad. Liknar resultaten vad vi tidigare sett i Jönköping eller skiljer dom sig åt? Det skall bli spännande att se!

Rapportering om undersökningen kommer att ske fortlöpande på länsmuseets hemsida http://www.jkpglm.se/ , här på Arkeologibloggen och på Sydsvensk Arkeologis hemsida  http://www.sydsvenskarkeologi.se/ Fortsätt att följa utgrävningen av Prästgårdstomten i Kristianstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Fästningsstäder kring Östersjön – en utställning, en bok …och en fortsättning?

Vandringsutställningen ”Fästningsstäder kring Östersjön” på plats i Jönköping!

Sedan en tid tillbaka står en vandringsutställning mellan välvda väggen och den öppna spisen inne på länsmuseet. På femton skärmar beskrivs fyra städer med ett gemensamt förflutet – de har varit skyddade av stadsbefästningar. Eller, som i Jönköpings fall, planerats för att få murar, vallar, gravar, bastioner och skansar till skydd, men aldrig fått detta eftersom rikets kassa inte förslog. Två av städerna ligger idag i Estland, men på 1600-talet ingick både Tallinn (som då kallades Reval) och Narva i det vidsträckta svenska väldets baltiska provinser. Skånska Kristianstad tillkom av samma skäl som det nya Jönköping; det behövdes en stark gränsbefästning i en tid av ständiga krig mellan Danmark och Sverige. Men här hette byggherren inte Gustav II Adolf utan Christian IV!

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

I Jönköping realiserades aldrig planerna fullt ut. Fästningen uppfördes enligt ritningarna och ungefär halva det planerade stadområdet kom att bebyggas under stormaktstiden. Men av befästningarna kring staden blev inget byggt. Om man tittar på Flemings ambitiösa plan från 1619 med dess kanaler inser man att det fullt utbyggda Jönköping skulle ha sträckt sig långt ner över Kålgårdsområdets sankmarker. Imponerande, men kanske också rätt orealistiskt. I verkligheten kom fästningsstaden Jönköping att alltid stå tillbaka för utbyggnaden av de mer strategiskt betydelsefulla Kalmar och Göteborg.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Men det fanns städer inom rikets gränser där verkligt stora insatser krävdes och där många av de storslagna planerna också förverkligades. Metropolerna i de baltiska provinserna, Riga och Reval (dagens Tallinn) var internationella storstäder som hotades av såväl polska som ryska politiska ambitioner. Här finns också en koppling till vår egen stad genom Erik Dahlbergh – greve, fästningsarkitekt, fältmarskalk. Landshövding i Jönköpings län 1687-93 och generalguvernör i baltiska Livland från 1696 till 1702. I hans arbetsuppgifter ingick även utbyggnaden av såväl Revals som Narvas försvar. Det är emellertid en viss skillnad mellan Flemings nya Jönköping (som till stor del stannade på ritbordet) och de gigantiska befästningsverken kring Reval…

Den högtidliga invigningen av ”Fästningsstäder kring Östersjön” i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Tanken på att berätta om dessa fästningsstäder; om varför och hur de byggdes; om hur historien utvecklades för städerna och de människor som levde och verkade innanför vallarna väcktes för några år sedan på Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM). Samtidigt ville man knyta de historiska banden fastare med de områden som under långa tider ingått i det svenska riket. Resultatet blev vandringsutställningen City Fortresses in the Baltic Sea Region som producerades inom ramen för Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA) som ett samarbetsprojekt mellan svenska och estniska forskare. Utställningen öppnades i maj 2012 på stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn under officiell pompa och ståt. Intresset var mycket stort, både i den estniska huvudstaden och i den klassiska gränsstaden Narva, dit utställningen sedan flyttades.

En vandringsutställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

Väl transporterad över Östersjön försågs utställningen med en svensk översättning när den visades på Regionmuseet i Kristianstad för att därefter stå en tid på Artillerimuseet i Södra Åsum. Och nu är det alltså dags att visa upp de fyra fästningsstädernas berättelser på Jönköpings läns museum. Utställningen kommer att stå hos oss fram till den 3 maj. Det finns också en bok framtagen som säljs i museishopen. Dessutom kommer två exklusiva föreläsningar att knyta an till  utställningens baltiska tema.

Den 25 mars kl. 18 kommer Johan Engström, f.d. biträdande överintendent vid Statens försvarshistoriska museer, till Jönköpings läns museum. Han är filosofie doktor i arkeologi och en av landets främsta experter på 1600-talets befästningar. I föredraget Stormaktstidens Reval och Narva – militär och civilsamhällena ger han en spännande inblick i en viktig del av det svenska riket – dagens Estland!

Den 22 april kl. 18 kommer Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum till Jönköpings läns museum. Hans föredrag Det ryska Estland, det fria Estland och det sovjetiska Estland tar vid där Johan Engström slutade. Han beskriver Estlands konfliktfyllda historia fram till dagens komplicerade säkerhetspolitiska läge – berättelsen om ett grannland de flesta av oss känner alltför dåligt!

Efter sejouren i Jönköping kommer vandringsutställningen också att visas på Miliseum i Skillingaryd. Samtidigt fortsätter länsmuseet på temat stormaktstid  med utställningen ”Prakt & Makt” om familjen Brahe och 1600-talets adliga livsstil som öppnar lördagen den 9 maj.

Så välkomna till Jönköpings läns museum för att först stifta bekantskap med det svenska rikets befästa städer och den speciella miljö som livet innanför vallarna bjöd på. Därefter blir det dags att möta högadeln med deras ideal och ambitioner, illustrerade av ett fullständigt unikt material hämtat från slott och samlingar runt om i landet. Så ett gott tips är att boka in både Fästningsstäder och Makt & Prakt i besökskalendern!

Spetsen på bastionen

 

Västra kajen – på väg att rasa ut i Munksjön? Länspumpning pågår med siltavskiljare monterad.

Kanske är du en av alla dem som blev irriterad på länsmuseets arkeologer nu i höstas? När det populära promenad- och cykelstråket längs Munksjöns västra strand plötsligt spärrades med byggstängsel, maskiner och en stor grop där det nyss legat asfalt? Vi förstår dig i så fall, men ingreppet var oundvikligt. För med åren hade kajen blivit underminerad. Stenkanten började luta mot Munksjön och såg inte förtroendeingivande ut sedan ström och röta närmast förintat de rustbäddar som kajen vilade på. Det var inte frågan om ett ras skulle ske, utan när…

Den södra delen av kajstråket upprustades redan 2012 i samband med att arbetena kring Rättscentrum avslutades. Nu, på hösten två år senare, var det dags att ta sig an den norra delen fram till Slottsbron. Men först gällde det att undersöka vad som fanns kvar av fästningsruiner i området. Om det visade sig finnas lika välbevarade murar här som i de stora schakt vilka undersöktes 2011 – 2012, gällde det att undvika skador på  lämningarna efter Jönköpings slott, den försvunna riksfästningen.

Utan en kraftig pump blir det ingen arkeologi…

Men för att kunna genomföra några arkeologiska undersökningar överhuvudtaget gällde det att bemästra vattnet. För redan innan skopan satts i marken stod det klart att detta skulle bli en mycket blöt novembergrävning. Fast försedda med en kraftig pump och ett väl dimensionerat dieseldrivet elverk kan man åstadkomma smärre underverk. Som till exempel att hålla ett schakt hyfsat torrt, fast det grävts ner under vattennivån på en sjö belägen bara fem meter bort…

Upphittat – 22 meter fästningsmur och tre ”nya” kanonvärn.

Och resultaten blev rätt spektakulära, i alla fall när man tänker på hur pass kort tid vi hade till vårt förfogande. Omkring en meter under dagens markyta fanns vad som återstod av bastion Carolus fasad ut mot Munksjön. Sammanlagt 22 meter mur frilades. I den fyra meter tjocka muren fanns de tydliga resterna efter tre utsparade nischer. Det handlar om koniskt utformade kanonvärn som en gång täckts av ett tunnvalv och som haft en 3 eller 4 punds kanon riktad ut genom den lågt placerade kanonporten. Avsikten har varit att kunna skjuta korseld tvärsöver Munksjön tillsammans med ett liknande batteri placerat i någon av stadsbefästningens bastioner på andra sidan vattnet. Men nu blev ju aldrig staden omgiven av vallar, murar och breda vallgravar som det var tänkt. Så frågan är om det någonsin har stått några kanoner i dessa valv på fästningen? Dessutom visade tjocka lager av svämsand att de lågt belägna kasematterna blivit översvämmade i samband med högt vattenstånd – en vårflod eller en storm.

Den norra framgrävda kanonnischen. I bakgrunden korridorens inre vägg.

Vid den bäst bevarade kanonnischen kunde man se ett lager tunna stenflisor ligga kvar. De har använts till att få en jämn nivå som kanonportens stora tröskelsten har kunnat vila på. Men omfattningen av fint tillhuggen sandsten saknades. Den har tagits om hand när bastionen revs vid mitten av 1830-talet. Fast två av de noga bearbetade stenblocken påträffades vid utgrävningen. Det ena hade tappats rakt ut i vattnet på sjösidan. Annars var muren jämnt avriven så att bara 60 till 70 cm återstod ovanför fundamentet av stora obearbetade stenblock.

Omfattningssten från en av kanonportarna. Utförd av Visingsösandsten.

Själva muren hade byggts av obearbetad sten upp till en storlek av 50 – 60 cm i diameter, lagd i ett gulvitt kalkbruk. Fasaden ut mot Munksjön bestod av kluven sten som fogats med skolsten i form av mindre sten och flis. Det stora ras som vi tidigare kunna se i bastionens nordöstra del förefaller inte att ha drabbat detta parti av befästningen.

De tre kanonnischer som påträffades var cirka 1,8 meter djupa och smalnade koniskt av in mot själva kanonporten. De var noggrant uppmurade och i hörnen ut mot den långa korridor som knöt samman bastionens alla mörka rum var fint tillhuggna sandstensblock utplacerade – resterna efter de inre omfattningarna till dessa kanonvärn.

Den mittersta kanonnischen. Frilagd första gången då Munksjöleden skulle byggas år 1975.

Skall man vara ärlig var vi inte de första arkeologerna på platsen. För i samband med bygget av Munksjöleden år 1975 undersöktes delar av befästningsverken. Och i ett av dessa schakt hade en av ”våra” kanonnischer tagits fram. Tyvärr hade markarbeten under de 39 år som gått orsakat betydande skador på fästningsmurarna. Inte minst då den stora dagvattenbrunn med tillhörande ledningars som nu stod mitt i ruinen.

Trots skador och störningar kunde vi också frilägga en kortare del av den södra muren, den som vätte ut mot vallgraven. Här bjöds på överraskningar! Dels var fasadmuren betydligt tunnare än i öster, bara 3 meter, dels fanns här grundare nischer. Det var inte kanoner som försvarat bastion Carolus södra sida; här fanns istället skyttar beväpnade med musköter. Soldater som skulle skjuta mot fiender vilka lyckats ta sig in i den dödsfälla den inre vallgraven var avsedd att bli för alla anfallare.

Stocken från stranden. En ek fälld långt innan fästningsbygget påbörjades…

 Om man skall sammanfatta resultaten så här långt lyckades vi uppfylla projektets målsättningar och mer därtill. Idag vet vi betydligt mer om bastion Carolus; vi känner till hur befästningen byggdes och hur man avsåg att utnyttja den i försvaret av Jönköping. Vi börjar även få en bra bild av dess svagheter och av de ofullbordade planer som avsatt spår i murverket. Inte illa med tanke på att den arkeologiska insatsen i fält hösten 2014 varade mindre än två veckor!

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Murarna i ruinkällaren fogas om

Det färska kalkbruket lyser ännu gulvitt i halvmörkret nere i ruinrummet. (Foto: Robin Gullbrandsson)

Vi börjar så sakta närma oss inflyttning i de nya husen på Slottskajen. Den 1:e december 2014 kommer hyresgästerna att kunna ta sina attraktiva lägenheter i besittning; mitt i centrum och alldeles intill Munksjön. Visserligen kan man förvänta sig att närområdet kommer att ha kvar sin karaktär av byggarbetsplats länge än. Mycket återstår att ordna, men tillträde till sitt nya boende har man i alla fall från detta datum.

För länsmuseets och arkeologernas del innebär det att grovjobbet med ruinrummet och de bevarade murarna från bastion Carolus norra flank når ett viktigt delmål. För även om utställningen med berättelsen om Jönköpings slott inte kommer att finnas på plats i färdigt skick, blir rummet med dess murar synligt för en besökare!

Omfogad mur i den västra embrassyren i bastion Carolus norra flank. (Foto: Robin Gullbrandsson)

Ett viktigt arbete nere i ruinrummet har precis blivit klart. Hantverkare från den välrenommerade firman Emtbjörks i värmländska Hagfors har  under den gångna veckan jobbat med 1600-talets murar. Man har fogat om på utsatta ställen och limmat de sandstensblock som spruckit sönder. Jobbet som sådant har varit av mycket mer begränsad omfattning än tidigare samarbeten mellan Emtbjörks och länsmuseet. Till exempel blev ju hela Brahehus ruin renoverad och stabiliserad häromåret. Men arbetet med Carolus är inte mindre betydelsefullt, för vi vill ju ha kvar bastionens murar i det skick som de var när de frilades vid utgrävningarna 2011 och 2012.

För en av poängerna med vår ruin är just att den inte blivit sönderrenoverad, vilket skett med så gott som alla andra ruiner i landet. Ursprungligt murverk har vanligtvis dränkts i  cement vid äldre renoveringar och ofta har murar återskapats utifrån ett alltför bristfälligt faktaunderlag. Det vill vi undvika när det gäller bastion Carolus. Här skall besökaren mötas av lämningarna efter autentiskt 1600-tal, sådan som ruinen såg ut efter demoleringen vid mitten av 1830-talet.

Långtifrån färdigt, men man börjar kunna få en uppfattning om hur ruinrummet kommer att te sig! (Foto: Robin Gullbrandsson)

Nu när ruinens murar har stabiliserats gäller det att få den grova bergkross som skall täcka markytan/ golvet på plats. Samt att städa av murarna från allt kalkdamm och små bitar löst liggande murbruk som ligger överallt på murkrönen. Gissningsvis behövs det en session med en rejäl industridammsugare. Sen gäller det installering och utprovning av den riktade belysning som kommer att ge ruinen en extra dimension av spänning och mystik!

Grundvattnet täcker den gamla länsbrunnen från 1700-talet. (Foto: Robin Gullbrandsson)

 Men det verkliga problemet nere i källaren orsakas förstås av grundvattnet. Sedan bastion Carolus byggdes i början av 1600-talet har medelnivån stigit med omkring 40 cm. Så om dåtidens golvnivåer var fuktiga av och till är det ingenting mot situationen idag. Man kommer att behöva kontinuerlig länsning och avfuktare i ruinrummet. Det innebär i sin tur en inkörningsperiod för tekniken innan vi vet exakt vilket klimat utrymmet kommer att få. Och innan vi känner till detta är det inte värt att börja bestämma hur en eventuell inredning kan komma att se ut. Vilka material kan användas? Går det att ställa ner några originalföremål? Vi får se. Men till att börja med skall det sättas upp informationsskyltar som berättar historien om fästningen och dess bastioner.

Återbestyckning av bastion Carolus norra flank. Kanonen från Rådhusparken är på plats i ruinrummet.

Fast kanonen från Rådhusparken, den som kommunen fick i present från A6 till 700-årsjubileet 1984, har ju redan kommit på plats. Eller inte. För just nu ligger det gamla eldröret högst provisoriskt upplagt på några lastpallar. Den skall flyttas bort till den bäst bevarade, västra kasematten med sitt pjäsvärn. Det är ingen av er läsare som råkar ha en lämplig lavett stående outnyttjad hemmavid?

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

De svåra ämnena – hur berättar man smärtsam historia?

Stadlandets spets, söder om Ervik och Vestkapp

Stadlandet, den halvö på norska Vestlandet som sträcker sig längst ut mot Atlanten, är en av de vackraste platser jag vet. Det handlar om en dramatisk klippkust som är lika magnifik oavsett hur vädrets ombytliga makter beter sig. Och i bukten vid Ervik ligger en av de finaste sandstränder man kan tänka sig. Men ingen badar där, bara enstaka surfare prövar lyckan i dyningarna. Vattnet är isande kallt. Långt därute ser man det vita skummet från vågor som bryter över Boktyven, ett farligt skär som fått sitt namn efter att en skuta lastad med den norske prästen och författaren Petter Dass tillhörigheter förlist.   

Stranden vid Ervik med fästningsklippan Hovden i bakgrunden

Emellertid har alla paradis sina dolda mörka sidor. Det gäller inte minst kusten ute vid Stadlandets spets. För här återfinns spåren efter krigsårens tragedier; vittrade och övervuxna men likafullt tydliga för den som ger sig tid att leta. Hösten 1943 sänktes DS Sanct Svithun, en av Hurtigruttens passagerarångare, av engelskt bombflyg varvid minst 50 personer omkom. Vraket ligger ännu kvar vid det skär där hon sattes på land. Skeppets ångvissla gör nu tjänst som kollektbössa i det lilla minneskapellet nere vid stranden. Men Ervik och berget Hovden rymmer ytterligare en smärtsam historia.

Tysk bunker med fundamentet till en luftvärnspjäs i förgrunden

På Vestkappsklippan, belägen norr om Ervik, byggde den tyska ockupationsmakten en avancerad radarstation som togs i drift år 1944. Avsikten var att kunna övervaka en strategiskt viktig sträcka av den norska kusten. Därigenom skulle trafiken längs seglingslederna söderut mot Bergen och norrut mot Ålesund varnas mot överraskningsangrepp. För att skydda själva radaranläggningen uppfördes ett antal stora luftförsvarsanläggningar i området runt klippan. Marine Flak Batterie 2.702 Ervik var en av dessa ställningar.

Tunnel som sprängts genom berget Hovden. Avsedd som skyddsrum för soldaterna och till förrådsutrymme.

Anläggningen uppe på Hovden påbörjades 1942 och stod klar två år senare. Ett antal större och mindre luftvärnskanoner hade då placerats ut på berget, bunkrar och förläggningsbaracker hade byggts, vägar anlagts och ett omfattande tunnelsystem hade sprängts ut. Som arbetskraft använde tyskarna slavarbetare; ryska krigsfångar som fraktats till ett läger nere vid Ervik. De utnyttjades hänsynslöst och ett trettiotal dog av svält, sjukdomar och misshandel. Idag vilar de i gravar nere på den lilla förfallna kyrkogården invid Sanct Svithuns minneskapell; några av världskrigets otaliga anonyma offer.

Kyrkogården vid minneskapellet. Den sista viloplatsen för ett antal ryska krigsfångar.

Det är med blandade känslor man som tillfällig besökare vandrar runt bland ruinerna. Visst, man tappar nästan andan av den storslagna naturen ute vid Atlantkusten. Men samtidigt känns en återklang av ondskan och av de tragedier som utspelades här för inte så länge sedan. Nu vittrar betongen och järnet rostar fort i den saltmättade, fuktiga luften. Den breda transportvägen uppför berget som säkert kostat många människoliv, har nästan vuxit över och fåren söker skydd mot regnet inne i tunnelsystemen. Man måste leta och tänka efter för att kunna föreställa sig helheten; det som var Flak Batterie 2.702.

Spoils of War. Den kvarlämnade lavetten till en mobil luftvärnspjäs. Idag helt sönderrostad efter 70 år i Vestlandsklimatet

För besökaren får ingen hjälp att förstå. Inga informativa skyltar berättar och förklarar ruinfälten. Stättan som tidigare ledde in i området har spikats för. Det krävdes lite klumpig akrobatik i regnkläder för att ta sig upp till den väg som leder mot toppen av Hovden. Husgrunderna och de raserade bunkrarna längs stigen är stumma. Berättelsen om vad som här tilldragit sig får man plocka samman i efterhand, med fragment från olika källor på nätet. Och kanske är det lika bra? Såren läker efterhand; men långsamt. Naturen tar tillbaks vad som återstår av nazisternas vidsträckta fästningsanläggning. Samtidigt försvinner nu de sista ögonvittnena…

Grunden till en tysk barack, sannolikt ett kök med matsal. Nere i dalen, intill bron över ån, låg de ryska slavarbetarnas dödsläger.

Och ändå… Måste vi inte minnas även det smärtsamma, det outhärdliga? Står vi inte i skuld till de anonyma ryska pojkar och män som dog här uppe; i ett slavarbetsläger vars rester ovan mark har avlägsnats minutiöst? Ska inte historien om Flak Batterie 2:702 berättas nu och i framtiden? Jag slås av det osmakliga i att man anlagt en campingplats där fånglägret en gång stod. Det är en sorts historielöshetens paradox – platsen är förvisso vacker, men för mig som känner dess förflutna verkar det befängt att parkera sin husbil eller resa sitt tält just där. Bara så respektlöst.

Den västligaste delen av Hovden med resterna efter bunkrar och kanonställningar. Ute i havet (till vänster i bild) syns skäret Kobbeholmen där vraket efter passagerarångaren Sanct Svithun ännu ligger kvar.

Visst, detta får ses som ett resebrev. Som en turistens betraktelse över en avlägsen plats med ett obehagligt förflutet. Ett anonymt ruinområde med lämningar efter en världsbrand i ett land som har mer än nog av den sorten. Kanske finns det rent av en poäng i att inte märka ut resterna efter Wehrmachts vidriga verksamheter; i en tid när extremhögern vädrar morgonluft och har märkbara framgångar också hos oss här i Skandinavien? Det är svåra val – mellan behovet av saklig information och faran i att skapa kultplatser av ett slag man till varje pris vill slippa.

Ute på Hovden på norska Stadlandet, med vinden och regnet från Nordatlanten i ansiktet, tänker jag också på förhållandena i Sverige. Här saknas förvisso den typen av lämningar. Vi behöver inte på hemmaplan förhålla oss till smärtsamma minnen av ockupation och folkmord. I alla fall inte sådant som utspelats i närtid. Flak Batterie 2:702 har inga motsvarigheter här hemma. Man får gå längre tillbaks i det förflutna; förbi två sekel av fred till de århundraden som präglades av storkrig och ständiga gränskonflikter. I Jönköpingstrakten har vi närmat oss den smärtsamma historien genom exempelvis slagfältsprojektet Getaryggen 1567 med dess betoning på vanliga människors öden i samband med en storkonflikt. Men sett utifrån ett kortare tidsperspektiv måste vi våga tala om de grupper och de människor som farit illa. Om samhällets utsatta. Om de svaga. Om de osynliga. Om mentalsjukhus där medmänniskor försmäktade. Om steriliseringskampanjer riktade mot de som ansågs vara ovärdiga att leva i folkhemmet. Om fördomar. Om förtryck. Om förföljelse. Om hur normativa mönster utvecklats till att kväva mångfald och variation.

Visst. Vi är arkeologer. Vi plockar fram fragment av materiell kultur. Men vi har berättelser att förmedla; berättelser om mänskligt beteende. Det handlar om relevans. Vi kan och vi ska bidra till att skapa ett öppnare och mer generöst samhälle genom att lyfta fram erfarenheter från gångna tider. Goda såväl som onda. Men det gäller att inte skönmåla eller utlämna; det smärtsamma måste få synas och diskuteras. Frågan är hur de ”onda” platserna skall hanteras. Skall de få vittra bort i obemärkt stillhet som de tyska ruinerna vid Ervik? Hur visualiserar man till exempel ett slumområde där människor for illa, kvarter som idag antingen har sanerats eller gentrifierats till oigenkännlighet? Betrakta Vipeholms sjukhusområde i Lund – idag en lummig park med bostäder och en skola, men också en plats där medicinska experiment utfördes på försvarslösa patienter mellan 1945 och 1955. De intagna matades med stora mängder sötsaker för att man skulle klargöra hur karies utvecklades… Eller ta den beryktade fasta paviljongen vid Säters mentalsjukhus som sedan avvecklingen 1989 har förvandlats till en ruin. Hur skall vi – som förvaltare av kulturarven – handskas med de onda rummen?

Kanske är det ett tecken i tiden att ett minnesmärke över Tattarkravallerna 1948 avtäcks här i Jönköping den 8 augusti 2014. En mörk stund i stadens historia lyfts fram officiellt. Det är inte en minut för tidigt. Men det sker. Och de händelserna kan bearbetas. Människor som var utsatta får en sorts upprättelse. Och genom vad den amerikanska historikern Barbara Tuchman poetiskt kallade ”En fjärran spegel” kan vi se oss själva. Med fel och förtjänster, med fördomar och kärlek, med drömmar att uppfylla. Det är i så fall en god början.

Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken”, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ”kände till terrängen på hela platsen” och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ”ein starck blockhauss” vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ”über den Weg hinunter”, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ”wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle”. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).

 

 

Getaryggen fyller Fokus!

Det fanns inte många lediga stolar när 172 åhörare bänkade sig i Fokus bekväma stolar…

På tisdagskvällen, den 25 februari, presenterades resultaten från fyra säsongers undersökningar av Getaryggen, ett bortglömt slagfält från det nordiska sjuårskrigets dagar, beläget i Angerdshestra socken 12 km väster om Jönköping. Projektledarna Sven Engkvist från Miliseum och Claes Pettersson från länsmuseet berättade om de lika spännade som tragiska händelser som utspelade sig den 31 oktober år 1567 längs vad som i dag är en högst oansenlig småländsk skogsbilväg. En dansk armé på väg mot centrala Sverige mötte här motstånd i form av reguljära svenska soldater och ett bondeuppbåd bestående av män från trakten, redo att försvara sin hembygd.

En lockande titel – en bortglömd katastrof i välbekanta omgivningar

Man var emellertid chanslösa. För de svenska försvararna ställdes mot en elitstyrka; mot stridsvana och välutrustade yrkessoldater varav många var utländska legoknektar som gått i den danske kungens tjänst. Efter en kort men hård strid följde en massaker på de flyende. Det hjälpte inte att den svenska ställningen var väl vald och försedd med ett starkt blockhus. Men invasionsstyrkans framryckning hade blivit fördröjd. Svenskarna vann än mer tid genom att förstöra broarna ute på Dumme mosse. Jönköpings befolkning kunde evakueras, varefter staden och slottet brändes av de retirerande försvararna.

Detta är de stora sammanhangen, vad som är känt utifrån samtida skriftliga källor. Men med arkeologins hjälp tillkommer detaljerna; berättelserna som får oss att förstå vad som verkligen skedde. Med undersökningarna vid Hovmejan har slagets förlopp nu kunnat kartläggas. En mängd fynd har samlats in med hjälp av metalldetektor; föremål som ger ögonblicksbilder av den brutala striden. De vapen och projektiler som påträffats visar dessutom den avsevärda skillnad vad beträffar utrustning som förelåg mellan professionella soldater och inkallade bönder.

Armborstpilspets – ett bondevapen

Hane till hjulåsmusköt – yrkessoldatens vapen

             I nästa fas av undersökningarna kommer arbetet att koncentreras på den drabbade bygden. På några av alla de gårdar och byar som förstördes av den danska armén. Det gäller att försöka se krigets konsekvenser för de vanliga människorna, de som oförskyllt kom i vägen för en internationell storkonflikt. Den övergivna byn Vallgårda och Västra Jära, vars kyrka brändes ner av danskarna, blir de första platser där projektet kommer att undersöka den försvunna – eller rättare sagt – förstörda bebyggelsen.

Projektledarna för ”Getaryggen 1567”, Sven Engkvist, Miliseum (t.v.), Claes Pettersson, Länsmuseet (t.h.)

Föredraget genomfördes i samarbete mellan Stadsbiblioteket, Gudmundsgillet, Miliseum och Jönköpings läns museum. Och uppenbarligen var det ett ämne som många fascinerats av, eftersom hela 172 åhörare (!) tog plats i Fokus. Det får vi väl ändå kalla för en succé?

.

Stenhuggarens spett?

Stenhuggarens spett – ett vattenfynd från Jönköpings slott

Det låg djupt ner i dyn, en bit ut från vad som en gång utgjort strandlinje vid Munksjön. Ett kort, men kraftigt järnspett som med största sannolikhet tillhört en av de byggnadsarbetare som uppförde vallar och bastioner kring Jönköpings slott. Eftersom lämplig sten saknas i fästningens närområde har man fått förlita sig på transporter av olika slag för att få in lämpligt material till byggarbetsplatsen. Enklast var att välja sjövägen; att med skutor eller pråmar frakta stenblocken över Vättern och in genom det korta ålöp som idag heter Hamnkanalen. Munksjön var (och är) djup längs den västra stranden, så det innebar inget problem att komma nära slutmålet. Vid utgrävningen 2012 hittade vi rester efter dykdalber och timmerkar som man kunnat förtöja vid i samband med lossning av tunga laster.

Emellertid var det nog just här, nära stranden, som de största problemen med stenfrakterna gjorde sig påminda. Det gällde att på ett säkert sätt kunna lyfta de många hundra kilo tunga blocken upp ur ett lastrum och flytta dem över till fast mark. Säkert skedde det olyckor av och till. Man halkade, tappade taget eller också brast lyftanordningarna. Detta kan vara förklaringen till ett annat fynd, ett väl tillhugget sandstensblock som ursprungligen suttit i det nordöstra hörnet av bastion Carolus. Stenen påträffades våren 2013 på flera meters djup när grävmaskinerna förberedde spontning utmed Munksjön. Det här blocket hade i och för sig fallit i vattnet i samband med rivningsarbetet 1834-35 (vilket visades av ännu fastsittande kalkbruk), men liknande tillbud inträffade även då fästningen uppfördes.

Kort, men kraftigt. Bara 118 cm långt.

Vi kanske kan tänka oss följande scenario när järnspettet gick förlorat? Man lossade huggen sten från en skuta som förtöjts på djupt vatten, en bit ut från stranden. Lyften skedde med rep, block och talja. Kanske fanns det en lastkaj, men det är också möjligt att man utnyttjat den mer omständiga metoden med omlastning till en liten pråm som kunde dras upp på stranden. Även om kranbommar utnyttjades, både på skutan och från land, krävdes det mycket baxande och svett innan de vackra sandstensblocken till sist hamnade på avsedd plats. Och just den här gången gick det snett. En arbetare miste sitt spett ner i vattnet och det försvann för gott. Eller rättare sagt, det försvann för en period på exakt fyra sekel innan arkeologerna återfann järnspettet på nytt.

Man kan tycka att det är kort, med en längd på bara 118 cm, men det finns säkert en god förklaring. Till exempel att man avsåg att utnyttja detta redskap på trånga ställen. Mindre kraft som hävstång, men lättare att komma intill! Spettet från Västra kajen hamnar nu, när metallkonserveringen är klar, på Miliseum i Skillingaryd där man byggt upp en fin utställning om befästningskonst.

Belägringens spår

Lopata – en medeltidsborg i Böhmens skogar

Den stora behållningen med ämneskonferenser som EAA 2013 i tjeckiska Plzen (se bloggen den 25 september) blir ofta exkursionerna. Då får man tillfälle att diskutera och knyta kontakter med andra deltagare på ett lite mer avspänt och informellt sätt. Gärna då när man tillsammans ställs inför ett objekt man kan associera till utifrån olika erfarenheter. Eller kanske något som är så fantasieggande att deltagarna gemensamt tappar hakan…

Söndagen den 8 september följde jag med på en vandring längs The Franc Trail. Det är en kulturhistorisk led genom skogar i västra Böhmen, upplagd för att visa fram några av alla de fornlämningar som undersöktes av Frantisek Xavier Franc. Han var en föregångare inom den lokala arkeologin; en självlärd arkeolog som under mitten och senare delen av 1800-talet lade grunden för kunskapen om regionens förhistoria och medeltid. En av de platser som han arbetade med var borgruinen Lopata.

Fästningen på sin klippa omkring 1430

Egentligen var det inget speciellt med borgen som sådan. Lopata var ett medelstort fäste; en palatsbyggnad och två torn högt upp på en klippa, samt en ganska stor förborg. Hela anläggningen förstördes i grunden när den intagits efter en flera månader lång belägring vintern 1430-1431. Striden om Lopata ingick i det förvirrande skede av inbördeskrig som kallas husitkrigen.

Konflikten var en långvarig kraftmätning mellan kejserliga trupper och anhängarna till reformatorn Jan Hus. Efter hans död på bålet år 1415 utbröt en bred folkresning som kom att vara till 1436. Husiterna ville förändra nattvarden, hålla predikan på folkspråket och avskaffa prästerskapets världsliga makt. De mest radikala grupperna, taboriterna, förkastade allt som inte stämde med Kristi lag enligt Bibeln. Här ser man för första gången lekmännen som träder fram som en självständigt agerande kraft inom den religiösa sfären. Sprängkraften i budskapet var enorm. Den katolska kyrkan och de kejserliga reagerade med att sända ut korståg mot husiterna, men led flera fruktansvärda nederlag. Efter segern vid Domazlice 1431 övergick man till förhandlingar mellan katolska kyrkan och de mer moderata grupperna inom husitrörelsen. Den tjeckiska kyrkan tillerkändes en särställning som bestod ända fram till 1500-talets lutheranska reformation. Emellertid vägrade taboriterna att ge upp kampen, vilket ledde till deras undergång i slaget vid Lipany 1434.

Lopata – den centrala borgklippan med en sentida gångbro

I detta politiska och militära kaos förstördes borgen Lopata. En styrka på uppskattningsvis 6-800 man belägrade klippfästet som besköts kontinuerligt. Men till sist var det bristen på förråd som fällde utslaget. Garnisonen gjorde ett desperat utbrytningsförsök när slottet eldhärjades. Från de skriftliga källorna vet man att omkring 40 knektar från Lopata infångades. Förmodligen utgjorde de merparten av slottets besättning.

De oansenliga resterna efter den runda barfreden – Lopatas kärntorn

Förstörandet av borgen genomfördes med största möjliga grundlighet efter att den intagits. Idag återstår väldigt lite av murar och andra synliga lämningar. Det finns sannerligen åtskilliga långt mer imponerande borgruiner runt om i Böhmen. I det här avseendet påminner Lopata mycket om de medeltida fästen man får leta sig fram till runt om i Småland. Några hus- och torngrunder som delvis täcks av rasmassor, jordvallar vid förborgen och med tiden ganska igenfyllda vallgravar på strategiska ställen. De flesta av oss har nog sett liknande anläggningar på hemmaplan. Nej, det är inte den ordinära borglämningen i sig som fascinerar. För runt om i skogen döljs andra, mycket mer oväntade spår efter vad som tilldrog sig på platsen för 584 år sedan…

Belägringens spår. Skyttegravar – fullt synliga efter snart sex sekel!

För visserligen är ruinen av slottet Lopata noga ödelagd, men segrarnas spår finns kvar i lövskogen kring borgklippan. Murarna bröts noggrant ner, men vem brydde sig med att fylla igen alla skyttegravar och andra belägringsverk? De hade ju fyllt sin funktion i och med att borgen intagits och raserats. Ett fientligt fäste var förstört och platsen hade inte längre någon strategisk betydelse. Soldathopen drog vidare på våren 1431 mot andra strider och nya slott att belägra.

En löpgrav med skyddande jordvall på sidan mot borgen

Löpgravarna är fortfarande fullt synliga inne i blandskogen. Trots de sekler som förflutit sedan belägringen har de inte fyllts igen och suddats ut. De magra markerna runt Lopata har främst fungerat som beten innan skogen tilläts växa upp. Bortom den markanta klippan i nordöst finns koncentrationer av flacka, men tydliga gropar. Det är platsen för belägrarnas vinterläger där svackorna markerar de grophusliknande hyddor soldaterna uppehöll sig i när de inte deltog i striderna. För under en belägring handlade mycket om att vänta. Vem skulle först drabbas av sjukdomar, brist på mat, foder och ammunition? Belägrarna eller den belägrade? För det var på inget vis självklart att de som omringat ett fäste också förmådde att inta det.

Flyttblock med inhuggna lägen för belägrarnas kanoner

Här och där i sluttningarna nedanför borgklippan ligger stora stenblock som lossnat och rasat ner. Vid belägringen 1430-1431 har anfallarna utnyttjat många av dem som naturliga skydd. Löpgravarna ledde ofta fram till större block, till platser där soldaterna kunnat räta lite på sig och känna sig relativt trygga. Men i flera av stenblocken har också märkliga rännor huggits in på skrå; skåror med lutning uppåt borgen. Rännorna tolkas som lägen för bombarder, tidiga kanoner som lobbat iväg stenklot mot fästningsmurarna. Det är en märklig känsla att stå vid dessa fasta lavetter, på samma plats som senmedeltida ”bysseskyttar” som de kallades på våra breddgrader. Kanonjärer med ett annat ord.

Analys av beskjutningen – skottlinjer från försvarare och belägrare

I samband med att vandringsleden ”Franc’s Trail” upprättades togs nya, illustrativa skyltar fram till de fornlämningar som leden passerar. Tyvärr visade det sig att all text var på tjeckiska, men bildmaterialet är utmärkt. Nedanför borgklippan, vid en av belägrarnas kanonställningar, visade man t.ex. de olika skottlinjer man räknat fram. Hur långt hade stenen från den stora slunga som funnits uppe i borgen nått? Och var träffades fästningsmurarma av kanonskotten? Var kunde man gå säker respektive var blev man beskjuten? När man idag börjar tänka i dom banorna växer förståelsen fram; man inser vilket sjudande helvete denna så fridfulla plats en gång varit. Lopatas undergång må ha blivit till en obetydlig fotnot i historien om husitkrigen, men de som deltog och överlevde mindes säkert platsen med fasa för resten av sina liv!

Lärdomen man tar med sig hem från Böhmens skogar är att man måste betrakta lämningarna efter vårt eget konfliktfyllda förflutna lite annorlunda. Borgruinerna ligger där dom ligger, vare sig det handlar om lättbegripliga fästningsmurar eller oansenliga vallar och jordkullar. Men vad döljer sig i omgivningarna? På hur många platser kan man hitta bevarade belägringsverk som de vid Lopata? Det finns ju registrerade svenska exempel på skansar och vallsystem från belägringar, men gissningsvis är mycket kvar att upptäcka. Det handlar om svårfångade strukturer som skall lokaliseras. Vi letar efter gravar och vallar som hastigt slängts upp, efter enkla fältbefästningar som byggts i ett speciellt syfte för att sedan överges. Och de i Sveriges skogsbygder så populära bråtarna, effektiva hinder i form av fällda träd, har förstås för alltid försvunnit. Flygburen laserskanning (LIDAR) är en metod man kan ta till hjälp. Så har vi till exempel funnit fram till vad som kan vara grunden till det blockhus som spärrade vägen för danskarna vid Getaryggen sent i oktober 1567. Man måste pröva nya metoder och leta efter nya sorters lämningar för att nå resultat; en på alla vis spännande utmaning!

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien

Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.

Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.

Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.

Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.

Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget…

Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!

Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice – examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests – Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.

LIDAR i skogen och på slagfältet – en 1600-tals skans inne i en tysk skog

På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas – som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA – i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!

Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland – murar grundlagda enligt konstens regler

En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen – i krig oprövade – fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!

Session A04 – Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)

Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak – så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!

För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site

En omvärdering av byggmästare Fleming?

Ruinen av bastion Carolus sommaren 2012

Det är inte utan att man har undrat över vad som fick den erfarne slottbyggmästaren Hans Fleming att ge sig in på ett vågspel som bygget av bastion Carolus. Han hade som ung man värvats av Johan III redan i början av 1580-talet; en god representant för den kunskapsöverföring som skedde mellan kontinenten och Sverige under renässansen. Bildhuggare, byggmästare och arkitekter var efterfrågade – och i Hans Fleming samsades alla tre kompetenserna. Med åren fick han alltfler viktiga uppdrag vid de kungliga slotten och i de nya städer som kungamakten planerade. Han var verksam på Nyköpings slott, Stegeborg, Vadstena och från 1600-talets första år blev han också huvudansvarig för de nya befästningar i Jönköping som skulle förvandla Gustav Vasas förfallna och brandhärjade slott till ett starkt och tidsenligt utrustat lås för infallsvägarna mot centrala Sverige.

Perspektivskiss över de pågående befästningsarbetena vid Jönköpings slott 1605

På den ofta återgivna perspektivritning över byggarbetsplatsen Jönköpings slott från år 1605 som tillskrivs Fleming, ser vi fronten mot söder närma sig fullbordan. Den sydvästra landbastionen, Gustavus, har redan murar stående till full höjd, även om jordfyllningen saknas. Gevärsgalleriet mellan de södra bastionerna finns på plats och ut mot sjön har det mindre hörnverket Carolus påbörjats. Till skillnad från den mäktiga bastion Gustavus med sina två våningar är Carolus genom sitt mindre utsatta läge bara avsedd att byggas i ett plan. Och murarna sträckning har inte fullbordats; ännu återstår mycket arbete vid Carolus. De kanonkasematter vi grävde ut förra sommaren kan emellertid lätt identifieras på ritningen, liksom den smala skyttegång som vätter ut mot vallgraven i söder. Här skulle inga kanoner stå, bara knektar med gevär – redo att ta emot ovälkomna besökare nere i vallgraven.

Den oväntade murfyndet …med riktning in mot bastionens centrum!

Hur som helst, bilden av bastion Carolus kändes ganska klar och komplett efter förra årets undersökningar. Det fanns – och finns – en rad frågetecken kvar, men egentligen inget som berörde byggnadsverkets planform. Det var en spetsbastion, ett medelstort hörnverk som avsetts att samverka med stadsbefästningens artilleri på andra sidan Munksjön. En genomtänkt lösning när det gällde försvaret av den skyddade hamnbassängen i sjöns norra del. Med en viktig invändning – man hade byggt alldeles för långt ut på osäker grund. Stranden var nämligen både bråddjup och utsatt för erosion av det strömmande vatten som Tabergsån för genom sjön mot utloppet i Vättern. Priset för denna oförsiktighet var högt; fästningsmurarna drabbades så gott som omgående av svåra sättningar, sprickbildningar och ras. Redan 1617 bad Hans Fleming i ett bevarat brev om kungens tillåtelse att riva och ommura delar av nybygget. Hur kunde det gå så illa? Varför bortsåg en erfaren byggmästare som Fleming från riskerna?

Ett brett, välgjort murfundament med skådesida åt båda håll…

Vi antog att den frågan skulle förbli obesvarad. Men en ledtråd dök upp så här i utgrävningsprojektets allra sista stund. Egentligen handlade det om ett rent rutinjobb; en övervakning av det smala schakt där den södra ytterväggen till Riksbyggens nya hus skall placeras. Dragningen är sådan att den förstås passerar rakt genom murar och skyttegång i bastionens östra fas, närmast Munksjön. Beklagligt – men nu var den biten redan sågad, dokumenterad och genomgrävd. Återstod partiet med jord och sandfyllning inne i mitten av bastionen. Här skulle antagligen inget komma. Så fel man kan ha…

För här påträffades ett välgjort murfundament som löpte parallellt med bastionens östra fasad, men som låg 12 till 15 m väster om denna. Det handlade om en drygt 3 m bred mursula bestående av grund och första skiftet dagermur. Båda sidor av muren förefaller att ha avsetts som skådesidor; här handlade det om noga kluven och tillhuggen sten; inte alls det oberabetade stenmaterial som annars karaktäriserat de frilagda kasematternas baksidor. Vidare förekom inga som helst spår efter kalkbruk inom det begränsade avsnitt av muren som kunde friläggas. Vi stod alltså inför något som inte alls passar in i de hittillsvarande tolkningarna – en bred och välgjord mur som skulle vara synlig från båda hållen. En mur där grunden lagts ut med stor noggrannhet, men där inget mer gjorts. Vad var nu detta?

Bastion Gustavus – notera de små innergårdarna i vinkeln mot kurtinmurarna!

Den allra första tanken var att vi påträffat början till en s.k. ”Place des Armes” – en mindre muromgärdad gård där garnisonens knektar samlades innan man gjorde utfall mot en fiende som brutit in genom de yttre befästningarna. Ett projekt som stoppats och glömts bort i kaoset inför den danska belägringen sommaren 1612, då den halvfärdiga fästningen skulle göras stridsklar i en hast. Den typen av fortifikatoriska finesser är annars väl belagda från landbastionerna Gustavus och Adolphus där de syns på ritningar och planer. Vid den kartering med georadar som genomfördes 2010 över bastion Gustavus bekräftades förekomsten av dessa utrymmen. Men när det gäller den nu upptäckta muren motsägs en sådan tolkning av murfundamentets riktning och av det faktum att dess finaste sida vätter mot öster – in mot jordfyllningen i bastionens mitt!

Ritning över Jönköpings slott, daterad 1701-02 men troligen utförd efter en äldre förlaga.

Istället är det kanske så att vi bör fundera på att omvärdera byggmästare Fleming? Är det inte rent av fundamentet till vad som från början avsågs bli bastion Carolus sjösida som nu påträffats? I så fall ligger den muren avsevärt mycket bättre till än den östra fasad som sedermera kom att uppföras. Så här pass långt innanför stranden skulle rasrisken ha minimerats. Fästningens sydöstra hörnverk skulle visserligen ha varit ganska obetydligt till storleken, men det hade i alla fall inte riskerat att störta ut i Munksjön. Frågan är varför man frångick denna sunda och avsevärt mer realistiska plan. Är det kungens röst man hör i bakgrunden med en befallning om att bygga större och bestycka tyngre? Kan nya planer på stadsbefästningar kring ett till Öster flyttat Jönköping ha spelat in? Dessförinnan hade knappast kanonkasematterna längs sjösidan haft någon större funktion; fortifikatoriskt sett hade ett gevärsgalleri varit fullt tillräckligt.

Det finns all anledning att se närmare på vad som förvaras i Krigsarkivet  – det är inte alla ritningar som ger en entydig bild av symmetriskt utformade befästningsverk. Det räcker med att lyfta fram en sällan publicerad ritining som daterats till 1701-02, men som med största sannolikhet återgår på en äldre förlaga. Här ser bastion Carolus helt annorlunda ut… Det kommer att bli spännande att jämföra de äldre kartorna och ritningarna med inmätningar från dels utgrävningarna 2011-12, dels karteringarna med georadar 2010-11. Finns det kanhända fler ofullbordade detaljer som kan spåras i fästningens ännu bevarade partier? Men framför allt skall vi nog skänka en tanke till byggmästare Fleming. Det har inte varit lätt att tjäna egensinniga Vasakungar. Oavsett att man visste vad som var den bästa lösningen hade man bara att följa en Karls eller Gustav Adolfs infall. Kanske unnade sig Hans Fleming ett stilla leende; ett ”Vad var det jag sa” när kungens storslagna artilleribastion började spricka? Men vi kan vara säkra på att han i så fall yttrade de farliga orden i all tysthet, då ingen hörde…