Arkeologi i Eksjö

Drönarbild över den sydvästra delen av undersökningsområdet.

Under ca två veckor i september undersökte Jönköpings läns museum kvarteret Cicelören i Eksjö, korsningen Norra Storgatan/Arendt Byggmästaresgata/ Vaxblekargränd. Det var här det brann för två år sedan. På tomten låg ett antal sentida djupa källare vilka helt tog bort möjligheterna att äldre lämningar skulle påträffas längs med Vaxblekaregränd och den södra delen av Norra Storgatan.

På mitten av Norra Storgatan, låg en stenläggning för en portgång till innergården. Under 1600-talet låg ett antal mindre hus längs gatan, som byggdes ihop till en huslänga under senare halvan av 1700-talet. Stenläggningen låg under huslängan och visar var en äldre ingång till gården legat. Den har en trolig datering till 1600-talet. På bilden med stenläggningen syns även vattenrännan till höger och grunden till en husvägg på vänster sida.

Här syns stenläggningen som låg i inkörsporten från Norra Storgatan. Till höger en vattenränna och till vänster stenar till husväggen.

Ägolängderna till tomterna sträcker sig tillbaka till 1640-talet med olika hantverkare. Under 1700-talet var det ett antal handels- och köpmän som ägde tomterna. Det aktuella området var från början två tomter som under mitten av 1700-talet slogs ihop till en enda tomt med boningshus, uthus, ladugård och förrådsbyggnader. År 1812 köptes gården av den förste garvaren och från 1821 ägde släkten Aschan gården. Här både bodde man och hade sin verksamhet med garveri fram till 1867. I ett försäkringsbrev från 1836 finns beskrivet hur garverilokalerna mot Arendt Byggmästaresgata varit uppbyggda. Här fanns ett antal i jorden sänkta barkkar och tjärade lårar/kar. På övervåningen fanns torkvindar för lädret.
I denna länga ut mot Arendt Byggmästaresgata hittade vi sex bevarade kar och lårar. Vi trodde först att de var från 1700-talet men arkivstudier visar att detta är rester efter Aschans garveri från början av 1800-talet. Översiktsbilden visar trälådorna på plats.

Översiktsbild över de sex karen/bingarna. De rödaktiga brädorna intill det största karet är nya brädor som stöttar upp den ena sidan.

Garveriprocessen inom tomten: Råhudarna var hårda och måste mjukas upp och det kallas att veka. Detta gjordes genom blötläggning, helst i rinnande vatten. De hängdes sedan upp och fick rinna av. Nästa steg var att få bort hår från hudarna, som gjordes genom kalkning. Det utfördes i kar eller bassänger i ett särskilt rum som kallades kalkhuset. Hudarna lades i tur och ordning i fyra olika kalkbad med bränd kalk och vatten, med olika styrka. Det tog ungefär 12 veckor att kalka en hud. De skulle stötas och kalken skulle röras runt många gånger med särskilda störar. Karen var nedgrävda för att göra det lättare att röra runt hudarna och man stod uppe på kanterna när man jobbade. Arbetet var påfrestande för människornas hud och framförallt händerna tog stor skada av den frätande kalken. Sedan skulle hår, hud och köttrester avlägsnas och det gjordes i en så kallad skavbom. Det var en välvd träyta, ca 50×200 cm, klädd med zinkplåt. Man använde särskilda hår- och skavknivar när man försiktigt skavde av alla oönskade rester. Efter detta skulle hudarna pyras, vilket innebar att de luckrades upp för att kunna garvas. Hudarna lades i så kallade pyrkar som var nedsänkta i marken. De fylldes upp med hudar som skulle ligga i en 20 gradig blandning av vatten och hönsgödsel i ca 2 veckor. Vatten värmdes vid en eldstad för att få den 20 gradiga temperaturen som måste hållas hela tiden och det gjorde arbetet arbetskrävande och självklart illaluktande. Det var vanligt att arbetarna under denna process fick extra brännvin varje dag för att härda ut. Efter pyrningen sköljde man hudarna i vatten och därefter kunde själva garvningen ta vid.

Det största karet som hittades på undersökningen var mycket välbevarat och har troligen varit ett pyrkar. Det var 2 x 1,2 meter stort och 1 meter djupt. När garveriet slutade användas fylldes lådan med tegelpannor, sten och puts.

Garvandet har inte ägt rum på den aktuella tomten utan de har garvats i stora runda laggade kärl eller kar med direkt tillgång till vatten. Längs med Eksjöån har både Aschanska garveriet och andra garverier legat. Ett av de stora lock som legat ovanpå dessa kar kan ses utanför Eksjö museum. Garvningen gjordes med vatten, bark och urin och kunde ta mellan 1-2 år beroende på produkt.
Samlingen med kar som troligen varit tjärade har utgjort ett speciellt kalkrum eller kalkhus som det kallades.

Ett av fynden som låg bland kalk-karen var en tallrik med blått mönster. Det visade sig vara ett fat från serien Willow. Det har tillverkats på Rörstrands porslinfabrik och år 1826 kom det första mönstret i serien. Färdiggraverade kopparplåtar köptes från England. Populära var klassiska motiv från Kina. Willow, som betyder tårpil, handlar om olycklig kärlek med en rad olika motiv som kunde placeras på olika sätt på godset. På den aktuella tallriken syns båten som kärleksparet lyckas komma undan i. Dekoren var populär under hela 1800-talet.

Del av den tallrik som hittades intill ett av kalkkaren. Från Rörstrands porslinfabrik med mönstret Willow.

Den arkeologiska undersökningen är nu avslutad och inget mera kommer att behöva göras av museet på plats. Resultatet kan tyckas ganska magert och framförallt så hade vi hoppats på äldre lämningar, som hus och fynd med hantverksrester från 1600-talet. Istället så hittade vi kalk- och pyrkar, en lämning som inte undersökts tidigare i Eksjö, och som nu ger ytterligare en bild av garvarnas vardag i den gamla trästaden.

Lästips:
Bengt Nyström & Jan Brunius. Rörstrand 280 år, med fajans, flintgods, porslin och stengods.
Länsstyrelsen Blekinge län. 11 garverimiljöer i Blekinge. Rapport 2016:19

 

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Latriner i kvarteret Almen

Inom det mellersta området som undersöktes hittade vi något som började med en färgskiftning i jorden. Ett kompakt grönaktigt lager som innehöll många keramikskärvor, skosulor, välbevarade träplankor och andra fynd. När vi kom längre ner i anläggningen kom även en stark lukt som vi inte haft tidigare och ganska snart stod det klart att det var en latrin vi höll på att gräva oss ner i. Här har alltså gårdens utedass stått under 1600-talet. Vi kunde konstatera att man byggt om byggnaden vi minst ett tillfälle och flyttat, om inte hela huset, så illafall hålen på dasset, eftersom vi hittade två områden med latrininnehåll. Detta kan tyckas vara en mindre lustig lämning att undersöka, och visst även efter 400 år, så sprider skiten fortfarande en mindre angenäm odör men innehållet är desto mer spännande. Här har man slängt sopor, vilka vi idag kallar fynd och man kan även tänka sig att man troligen drog sig för att ta upp saker som gled ur fickorna vid besöket. Förutom keramiken, skor och sulor tillverkade i läder och näver, hittades här även ett mynt, en knapp, ett dräktspänne i tenn och små bitar av brons som inte gått att identifiera. Även ett stort antal tygtrasor som troligen använts som toalettpapper har slängts här.

Ett spänne med blommönster tillverkat i tenn

En knapp som tappats i latrinen

En liten hyska som suttit i ett klädesplagg

Delar av ett rödgodskärl som hittades i latrinen

 

 

Latriner innehåller inte bara olika föremål utan här finns information som inte syns med blotta ögat. Prover har samlats in och när dessa analyserats kan vi förhoppningsvis få reda på vad man ätit på gården. Fröer som har klarat sig genom tarmsystemet finns fortfarande kvar i latrinen. Det kan tex vara smultron, hallon, blåbär, äpple, päron, krusbär och lingon. Även kryddor som dill, kummin och koriander. Tidigare prover inom staden har visat på sociala och kulturella skillnader mellan de olika kvarteren. I kvarteret Diplomaten, där arkivhuset numera ligger, bodde tyska hantverkare som togs hit för att jobba med vadmal, vilka på sin tomt haft exklusiva rester efter fikon, korinter, peppar, mandel, citrus och vattenmelon.

Resterna kan även visa hur renhållningen fungerat inom de aktuella tomterna. Under 1600-talet verkar man inom staden för det mesta ha forslat bort avfallet, men ibland har latrinen bara tömts ut i de små utrymmen som fanns mellan husen. De har också använts som gödning inom de små kålgårdarna på gårdarna. Resultaten från de aktuella latrinerna kommer att finna i den rapport som ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016.

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Öde byar i Böhmen. Del 1 – Bergsmansbyn Bukov

Rokycany – ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området. Karta: Pavel Vareka, UWB.

Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.

Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag – det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.

För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!

Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.

Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning – limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!

Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått). Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.

Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt

Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta – och rätt slarvigt – benämner som ”binäringar” var här tillvarons ekonomiska bas.

Kvarndammen i Bukov – fylld med seklers dynga…

Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper – adeln, kyrkan och kungamakten.

Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet

Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk – den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer…

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Vem drack ur de kinesiska kopparna…?

Kinesiskt 1700-talsporslin, funnet i kvarteret Apeln

Det porslin som importerades från Kina fungerar som en daterande ledartefakt när man undersöker stadsbebyggelse. Innan det Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) på allvar inledde sin verksamhet under 1730-talet var de porslinsföremål som letade sig till Sverige förhållandevis fåtaliga och högt värderade av sina ägare. Men de skeppslaster som landades i Göteborg med början den 29 augusti 1733, då skeppet Fredericus Rex återvände efter sin resa till Canton, skulle ändra på den saken. SOIC´s första framgångsrika handelsfärd var över efter 550 dagar. Ytterligare 132 svenska expeditioner skulle följa i hennes kölvatten under åren fram till 1806, då den fjärde oktrojen (tillståndet att bedriva handel) löpte ut. Bland de bulkvaror som fyllde skeppens lastrum kom det väl förpackade porslinet att ta upp stort utrymme. Från bevarade listor vet vi att cirka 430 000 föremål av porslin stuvades ombord bara i den allra första lasten. Häri ingick 305 kompletta matserviser, 579 tekannor samt 21 170 tallrikar. Det kinesiska porslinet var på väg att bli en exotisk massvara som raskt spreds ut över landet.

Porslinsskärvornas fördelning inom de undersökta tomterna i kv. Apeln

Idag tänker vi gärna på Frihetstidens och den gustavianska epokens fascination för allt kinesiskt. Formspråk som gick igen i såväl arkitektur som konst och mode. Dryckesvanor som ändrades med införseln av te, och inte minst det fulländade tunna porslinet som lokala producenter sökte kopiera efter bästa förmåga. Möjligen ser vi idag porslinet i ljuset av antikmagasin och auktioner som något mer exklusivt än det verkligen var i sin samtid. För vad som står klart när man arkeologiskt undersöker 1700-talets stadsgårdar är att de lättfunna vita skärvorna förekommer i snart sagt alla miljöer. Självfallet fanns det oerhörda skillnader i pris och kvalitet mellan olika sorters kinesiskt porslin, men även de mindre väl bemedlade grupperna i samhället fick möjlighet att införskaffa den enklaste sortens blåvita skålar. Utifrån sina begränsade resurser kunde man ta del av nymodigheterna som såldes från vagnar på marknaderna och i stadens handelsbodar.

Men hur uppträder egentligen porslinsskärvorna när man kommer ner på den mikronivå som en arkeologisk utgrävning erbjuder? Kan vi rent av se vem som drack ur de kinesiska kopparna? I kvarteret Apeln, där ett stort antal byggnader från åtta hantverks- och köpmansgårdar undersöktes 2004 (varav fyra tomter i sin helhet), framkom ett rikt material av kinesiskt porslin. Men det mönster som framträdde skulle visa sig vara ett annat än det förväntade. Vid den tid då porslinet verkligen började bli var mans egendom, kring 1750, hade verksamheterna i kvarteret förändrats. Vad som från början varit en specialiserad del i staden med gårdar underställda det kungliga vapenfaktoriet präglades nu av handel, utskänkning och skinnberedning. Men i en av de undersökta gårdarna fortsatte pistolsmeder sin tillverkning fram emot seklets slut. Efterfrågan på välgjorda privata handeldvapen fanns kvar bland traktens adel och garnisonens officerare.

Om man betraktar spridningskartan ovan ser vi längst till vänster de olikfärgade rektanglarna symbolisera husraden på gården som ägdes av köpmansfamiljen Gylling. Därefter följer tomt 35 där Olof Berggren och efter honom Lars Liedberg tillverkade pistoler, samt dubbelgården på tomterna 36 och 37 som ägdes av stadens murarmästare Anders Larsson Drake men där också garveriverksamhet bedrevs. Notera att vissa av huskropparna har kluvits på ritningen, så att även äldre byggnader där porslin påträffats kan visas. För just vid den här tiden skedde en omfattande utskiftning av husen längs Munksjöns norra strand. Förslitning och förfall, tillsammans med nya krav föranledde nybyggnationer.

Kinesiskt porslin från första delen av 1700-talet. Blå och gul dekor med persiska influenser.

Det oväntade är att det kinesiska porslinet inte förekom med störst frekvens hemma hos köpman Gylling. Det hade man annars kunnat vänta sig i en handelsgård där man haft utskänkning och kunnat ordna inkvartering för resande. Men trots en noggrann dokumentation av byggnadslämningarna hittades inte en enda kinesisk skärva i bostadshuset 30 med dess stora kök. I resten av gården med dess verkstäder, stall och magasinsbyggnader låg bara fåtaliga skärvor ganska jämnt fördelade. I den Gyllingska fastigheten har man förvisso haft tillgång till modernt importerat porslin, men det har inte varit vanligare där än i någon annan stadsgård. Uppenbarligen var detta ingen produkt som herr hökaren sålde.

I garvaregården fanns skärvorna samlade till förrådsbyggnaden 42, vilket skulle kunna passa med dess placering nära gårdens kök. Men på denna tomt var importporslinet ännu mera sällsynt än hos köpmannen. Och rimligtvis var ju en valkare eller karduansmakare inte någon av stadens rikaste hantverkare. Här skulle den låga frekvensen av porslin kunna avspegla en reell skillnad i social status och i hushållens köpkraft.

Den stora överraskningen utgörs av tomt 35, pistolsmedernas gård. Här förekom kinesiskt porslin bokstavligen överallt. I det ålderstigna bostadshuset 120 påträffades skärvorna utspridda i golvlagren, liksom i smedjan 122, ekonomibyggnaden 223 och bostadshuset 123. Men den största koncentrationen hittades i golvet till den enkelt uppförda sjöboden 124. Eller kanske är det riktigare att säga i det omtrampade jordgolv som ursprungligen hade utgjort såbädd i tobaksspinnare Lauenbachs lilla odlingslott. Här, bland rester av blomsterkäppar och ett litet äppelträd, låg de kinesiska skärvorna tätt; en indikation på hur växterna (tobaksplantorna?) götts med hushållsavfall.

Bilden är klar – det var oväntat nog i pistolsmedernas hushåll som man nyttjade mest kinesiskt porslin. Men varför var det så? Handlar det om personlig smak, där en tämligen välbeställd vapentillverkare hade både råd och lust att lägga pengar på exotiska modevaraor? Så kan det förstås ha förhållit sig; att duka upp sitt bord i fina salongen med en kostbar servis var en viktig stausmarkör för en framväxande borgarklass. Men det finns indikationer i fyndmaterialet som pekar åt ett annat håll. För bland skärvorna förekommer ett par mycket exklusiva inslag; porslin av en kvalitet som bör ha legat långt bortom möjligheternas ram till och med för den mest ambitiöse pistolsmed. Vi talar dels om ett tidigt porslin vars dekor uppvisar influenser från samtida persisk keramik. Den här sorten finns tidigare bara representerad med fynd från Ostindiska Compagniets tomt i Göteborg och som hela kärl i Gustav VI Adolfs egen samling på Stockholms slott. Dessutom hittades bitar av beställningsporslin i tomt 35. Då handlar det om mönster som skapats i Sverige, sänts till Canton för målas på porslin som sedan forslats hem av SOIC’s skepp. Det var den mest exkusiva och dyrbara typen av serviser överhuvudtaget; framtagna till ett pris som bara adelspersoner och storköpmän maktade med att betala. Men nu finns också dessa skärvor bland fynden som samlades in sommaren 2004 från tomt 35 i kvarteret Apeln i Jönköping.

Vad är det som har skett? Varför ligger allt detta porslin hemma hos pistolsmederna Berggren och Liedberg? Kanske är det så att vi skall fundera över vilken betydelse gåvor hade ännu på 1700-talet. En nöjd beställare kan ha skänkt bort lite statusporslin samtidigt som han hämtade ut det eleganta schatullet med de båda nya pistolerna. I så fall är det spåren av generös dricks vi ser i skärvmaterialet. Eller var det kanske så att den unge herr löjtnanten, friherre von X. inte hade råd att betala för sin beställning, skuldsatt som han var efter alltför vidlyftiga aftnar med spel om höga insatser borta på officersmässen? Och mot ett vagt löfte om betalning i reda mynt ”lite senare” tvingades en luttrad hantverkare i Jönköping acceptera några färggranna koppar och fat istället för de klingande silvermynt han hade förväntat sig att få…

Murar i vatten…facit efter sju veckor i fält

Vi sökte en ruin …och fann den!

Då börjar det bli dags att summera våra sju veckor på slottet. Till att börja med har några tusen kubikmeter sand, grus, sten och jord avlägsnats, så att Jönköpingsborna idag kan se mer av ruinen än vad någon kunnat göra på de senaste 140 åren. Det har varit möjligt att snabbt genomföra friläggandet av de imponerande murlämningarna – tack vare georadarkarteringen har vi ju bokstavligen kunnat arbeta med facit i hand! Tids- och kostnadsplaneringen har stämt in i detalj, något som alltid känns skönt när man närmar sig slutet på ett stort fältarbete. Samarbetet med andra inblandade i projektet, exploatörer såväl som myndigheter, har också fungerat klanderfritt. Det har verkligen känts att vi arbetar mot samma mål; det är viktigt att slutprodukten blir så bra som bara är möjligt. Att frågan om Jönköpings slott berör och väcker intresse har kontakterna med allmänheten verkligen visat oss. Speciellt då som alla lokala media, såväl tidningar som radio och TV, noga har följt utgrävningen.

Och vad finns då att säga om resultaten? Jo, att vi hade högt ställda förväntningar när undersökningen inleddes. VERKLIGT högt ställda förväntningar. Det är ju inte precis varje fältsäsong man sätter spaden i ett kungligt slott! Och de förväntningarna har kommit att överträffas med bred marginal. Redan idag, innan den egentliga vetenskapliga bearbetningen av materialet har inletts, vet vi mycket mer om både gråbrödraklostret och Hans Flemings befästningar än för sju veckor sedan. Det har varit möjligt att följa själva byggnadsprocessen med de avbrott och ändringar som skett under arbetets gång. Och trots att fyndmaterialet är begränsat ger det ändå ögonblickbilder av soldaternas tillvaro på en fästning under stormaktstiden. Dessutom var ju ett av målen att finna en ruin värdig att bevara och visa fram i det nya stadsrummet. Idag ligger den där; med sina skyddsrum, kanonvärn och delvis nedbrutna murar fullt synliga för alla de som färdas längs Västra kajen. Jönköping har återfått ett brottstycke av sin historia!

En kunglig skärva?

Fynden på borggårdssidan, väster om kurtinen har hittills varit fåtaliga. Tyvärr, får man lov att säga eftersom det är här som de föremål man nyttjat inne i slottet borde ha hamnat. Men de massor som utnyttjats till fyllning mellan den branta strandbrinken och muren har främst visat sig innehålla matrester. Brända och obrända ben kan berätta något om mathållningen på en kunglig anläggning som Jönköpings slott, liksom det växtmaterial som nu inväntar en arkeobotanisk granskning. Men i övrigt har som sagt fynden varit sparsamt förekommande. Helt lottlösa har vi emellertid inte blivit. En liten mångfärgad fajansskärva med ganska matt glasyr härstammar sannolikt från Medelhavsområdet. Kärlet bör ha tillverkats i Spanien eller Italien och varit exklusivt i sin samtid – det är ingenting vi brukar finna i stadens vanliga borgargårdar!

Den som gräver får se …mer murverk

En viktig uppgift inför nästa års slutundersökning var att avgöra hur pass mycket murverk som egentligen fanns bevarat. När bastionen frilades under grävningens första veckor var vi alltför försiktiga. Av praktiska skäl avbröts arbetet när grundvattnet började välla upp inne i kasematterna. Men helt klart var att dagermuren fortsatte djupare. När så stranden frilagts och vi kunde börja länspumpa på allvar, torrlades även bastion Carolus lite mer. Överkanten på nästa skift kvadersten framträdde i murhörnen.

Så fram med fyllhammare och skyffel; släpa hit ytterligare en dränkpump! Och se – efter ett par dagars hårt slit hade vi fått en avsevärt mycket bättre bild av ruinens tillstånd! Under kanonporten längst i väster fanns ett välgjort murparti, lagt med tunna skifferplattor. I underkant, direkt över de stora obearbetade fältstenar som fasaden vilar på, mynnade en ursprunglig dräneringskanal från kanonvärnet innanför. Plötsligt strömmade sandblandat vatten fritt, rakt ut ur en liten tresidig muröppning, för första gången på flera hundra år!
I det mittre rummet visade sig väggarna finnas kvar en bit ner i rasmassorna; inte bara själva murkärnan utan även de stenar som utgjort dagermur. Däremot var de välhuggna omfattningarna kring kanonporten noga avlägsnade, så att bara själva mursulan återstod i fasadlinjen. Men groparna efter vad som tagits bort finns där, likt stora kratrar i kalkbruket.
Vi lyckades till och med hitta vägglinjerna i det östra kanonvärnet. Därmer med kunde också noggrannheten hos föregående inmätning av ruinen kontrolleras, den som gjordes inför bygget av Munksjöleden vid mitten av 1970-talet. Undrar om någon av de som grävde på slottet den gången anade att bastion Carolus skulle bli synlig igen?

Stenhuggarnas hälsning

Antalet identifierade stenhuggarmärken har ökat till sju stycken. Det handlar i de flesta fallen om bokstäver; man har använt versaler för att märka sina individuella produkter. Detta borde ju kunna öka möjligheten att identifiera dessa 1600-talets stenmästare, förutsatt då att det finns kvar några listor eller register från slottsbygget. Men bara i ett fall förekommer samma märke på mer än en sten. Vi får se om det förhållandet ändras när vi frilägger hela murverket våren 2012. Spännande är det i vilket fall som helst att finna hälsningar från yrkesskickliga hantverkare i en avlägsen tid!

Den avbrutna utbyggnaden – ett fruset ögonblick

Många ställer frågan ”Vad är det roligaste/ mest spännande ni hittat på den här utgrävningen?”. Då förväntas man svara med att berätta om ett konstigt, helst unikt föremål som gärna får vara värdefullt. Och visst är det kul att hitta mynt och smycken av ädelmetall, det skall inte förnekas. Men när det gäller förundersökningen på Västra kajen blir mitt svar något så anonymt som en murfog. För mitt absoluta favoritfynd så här långt är det parti av slottsmuren där vi tydligt kunnat se hur man ändrat planen för hur befästningen skulle utformas. I hörnet mellan bastion Carolus noggrant utförda fasad och den avsevärt enklare kurtinen finns ett fruset ögonblick, tillfället då förändringen sker.

Ännu tydligare blir det om man studerar den slarvigt ihopslängda mur som kom att fungera som vägg i den västra kasematten. Snett inplacerad och oregelbunden slutar den blint i rummets sydvästra hörn. Här ligger fortfarande sandstenskvadrar som aldrig kom att hamna på plats. Den tillfälliga dörröppningen in mot bastionens centrala delar blev aldrig ens igenmurad; här lade man bara in några stora stenblock utan vare sig kalkbruk eller puts.

Den plan på en fullt genomförd kasemattering runt hela befästningens perimeter som Hans Fleming utarbetat övergavs efter belägringen på sommaren 1612. Nu prioriterades istället att Jönköpings slott skulle göras fullt stridsdugligt på kortast möjliga tid. Dessutom dränerades statskassan effektivt av den lösensumma man efter fredsslutet tvingades betala till Danmark för att återfå Älvsborgs slott. Det fanns helt enkelt inte utrymme för några arkitektoniska extravaganser i Jönköping.

När man står och betraktar detta murhörn, där det välgjorda hantverket möter den hafsiga improvisationen, är det nästan så att man hör den kungliga ordern uttalas – ”Strunta i alla komplicerade detaljer. Bygg färdigt min fästning genast, ty vem vet när juten åter står vid våra murar!”

Hur konserveras en så här pass skadad kvadersten?

Vad som återstår är att försöka packa in de delar av ruinkomplexet som skall bevaras i Riksbyggens och Vätterhems nybygge. Det blir en i många avseenden komplicerad uppgift, eftersom grundvattennivån är så pass hög. Vi hamnar föga förvånande väldigt nära + 89 möh, vilket motsvarar den normala höjden på Munksjöns yta. Man kan anta att stigande vatten vållade problem redan på 1600-talet, i slottet såväl som i andra delar i staden. Förmodligen är det så som de omlagda och höjda golvnivåerna inne i bastion Carolus kasematter skall tolkas. Det är svårt att tänka sig att dessa trånga, mörka och blöta utrymmen en gång avsågs fungera som förläggningar för slottets manskap. Visserligen bara under krigstid, vid de tillfällen då slottet hamnade under belägring, men även då bör tillvaron i dessa primitiva skyddsrum ha varit minst sagt miserabel.

Men nu gäller det alltså att skydda lämningarna efter bastionen inför den kommande vintern. Tjälen måste hindras från att tränga in i murverket, något som kompliceras av att kalkbruket suger upp fukt. Vi diskuterar en lösning där väggarna kläs in med en tjock isolerande duk av den typ som används vid byggen. Tilläggsisolering sker med block av frigolit som sedan täcks över med presenningar och sand (eller grus). På så sätt bör ett frostfritt djup kunna uppnås inom själva ruinen. Det höga vattenståndet med dess varierande amplitud lär vi inte kunna göra mycket åt i nuläget, men å andra sidan blir ju vattnet en fara först när det hotar att frysa. Hur förödande frostsprängning kan vara syns emellertid tydligt på vissa av de mjuka sandstensblocken. Antagligen är de skador vi noterar idag ett minne från förra gången ruinen låg oskyddad – efter demoleringen av bastion Carolus vid mitten av 1830-talet. Och det skall vi akta oss för att upprepa!

Kungen, kanonen och kakan…

Medaljavtrycket med Gustav II Adolfs bild

Ett verkligt udda fynd från den stora utgrävningen i kvarteret Diplomaten år 2007 är ett litet avtryck i keramik. En rödgodsplatta med stänk av blyglasyr och en bild som föreställer Gustav II Adolf krönt av segrarens lagerkrans. Förlagan är en kunglig tapperhetsmedalj, utdelad till officerare i Tysklandsarmén efter slaget vid Breitenfeld 1631. Föremålet är en pressform som råkat hamna i fyllningsmassor på en nyanlagd tomt i Jönköping före 1640. Så långt är allt klart. Men vad gjorde den där? Vad har den använts till? Och vem har lånat ut sin guldmedalj till den lokale keramikern? Det blir genast svårare att begripa sig på…

Medaljavtryck med ryttarbild. Funnet på samma plats

Lars Arfwedsson var artillerist i Gustav II Adolfs armé. Han tjänstgjorde i det Torstenssonska regementet, som med sina lättrörliga kanoner hade stor del i de svenska segrarna vid Breitenfeld, Lech och Lützen. Efter fem år i fält överfördes en del av förbandet till Livland, för att i april 1637 förflyttas till Jönköpings slott. Samma år utnämndes kapten Arfwedsson till tygmästare med ansvar för allt fästningsartilleri i Småland och Västergötland. En framgångsrik karriär för en ofrälse soldat som fått gå den långa vägen!

Visst är det lockande att låta arkeologin möta en historisk person i Lars Arfwedsson? För här finns ett människoöde som passar in. Han hade tjänstgjort länge i Tyskland, i ett förband som utmärkt sig i slag efter slag. Ingen osannolik mottagare av kungens tapperhetsmedalj! Och han vistades i Jönköping några år efter Gustav II Adolfs död. I en stad som upplevde en högkonjunktur tack vare kriget och de nya kungliga faktorierna. Både Lars och de goda borgarna i Jönköping har haft anledning att minnas och delta i den hängivna dyrkan som visades den stupade kungen. I det sammanhanget var det nog inte fel att låna ut sin medalj…

Men till vad har formen använts? Vi tror att det handlar om att smycka mat – gärna då konfektyr eller bakverk – med kungens bild till en minneshögtid av något slag. Och att den avhållits på slottet, för det var därifrån som fyllningsmassorna i kv. Diplomaten hade hämtats. En första Gustav Adolf-bakelse? Kanske det.

Lars Arfwedsson stupade själv 1645 utanför Landskrona. Den adelstitel han förtjänat hann aldrig komma honom till del. Och pressformen vilade i Jönköpings fuktiga jord under 370 år. Nu finns den på hedersplats i den stadshistoriska utställningen. Men traditionen skall föras vidare; länsmuseet har precis köpt in en äkta medalj och en ny form skall tillverkas. Det skall göras choklad med kungens bild!