Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Getaryggen 1567. De försvunna – frågan om gravarna

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

 

Det finns en fråga som är lika aktuell vid Getaryggen som i samband med andra europeiska slagfältsundersökningar. Var finns de stupade? Det handlar om stora antal kroppar; vid Lund den 4 december 1676 beräknas 9000 svenska och danska soldater ha blivit kvar på slagfältet. Om man tar detta slag som exempel är frånvaron av påträffade massgravar i ett intensivt exploaterat storstads- och jordbruksområde högst anmärkningsvärd. Lika märklig är frånvaron av muntliga traditioner. Man hade kunnat vänta sig att massgravar avsatt tydliga spår i lokala sägner och marknamnsmaterial.

Ett annat krigs bistra skördar. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Vid Getaryggen har vi Daniel Rantzaus uppgift att bara 19 av soldaterna i von Dohnas förtrupp stupade under bataljen. Beträffande den svenska sidan är uppgifterna om fallna mycket mer oklara, men man kan anta att merparten av de reguljära soldaterna i blockhuset höggs ner av Gönges och Clarks män. Bland de uppbådade bönderna var manfallet av allt att döma mycket stort. Fältdagboken nämner hur landsknektarna jagade de svenskar som flydde ut i de omgivande sankmarkerna. Det sammanlagda antalet stupade bör ha uppgått till flera hundra personer. Till detta kommer också alla de rid- och dragdjur som dödades under sammandrabbningen. Dessa döda, lemlästade kroppar som fyllde fält och ängar längs landsvägen måste ha utgjort en fruktansvärd syn. Men vad hände egentligen med dem? Var finns de fallna?

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil’s Den, Gettysburg i juli 1863

Kanske är det så att enbart vissa bestods med något som liknade en anständig begravning efter slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan? Att de skelettfynd som omtalas av Alvin på 1800-talet bara representerar de få som förunnades en gravplats? Den berättelse som återfinns i Daniel Rantzaus fältdagbok handlar om ett uttryck för kärlek och respekt; om en skotsk legosoldat som egenhändigt tar sin dödligt sårade bror av daga för att bespara honom från plågor och därefter begraver honom tillsammans med hans vapen. Man får en känsla av att den erfarne och ärrade fältöversten vill förmedla det unika i denna händelse.

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

En möjlighet som kanske kan tyckas stötande för oss idag är att problemet med de stupade fick lösa sig på ”naturlig” väg. Om liken lämnades åt sitt öde efter att ha plundrats på kläder och andra eventuella ägodelar blev de fort omöjliga att identifiera. Rovdjur och asätare gjorde sitt och nedbrytningsprocesserna fortskred. Visserligen stod slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan sent på hösten, men en bit in på sommaren följande år bör föga mer än mängder av kringströdda vitnande ben ha återstått på valplatsen. Soldaternas skelett blandades med lämningarna efter hästar och andra dragdjur på vad som i sanning utgjorde ett Dödens fält. Intressant nog är det precis en sådan här scen som en tysk resenär beskriver ett par årtionden senare, när han på väg till Stockholm passerar genom Holaveden. Michael Herberer von Bretten noterar följande i sin reseskildring för den 16 augusti år 1592:

”Vi for den 16 augusti genom en trakt som kallas Holaveden, i vars mitt landskapen delar sig, där vi alltså lämnade Småland och kom in i Östergötland. Där kunde man på ena sidan se stora högar med ben från döda. Som ännu måste ligga där, sedan det svåra nederlag som svenskarna led mot danskarna.”

Den syn som mött von Bretten kan ha haft en motsvarighet vid Bergsliderna. Men borde inte i alla fall de bönder och bondsöner som kämpat i uppbådet ha tagits om hand av de sina och begravts på kyrkogården i sin hemsocken? Det är förvisso en tilltalande tanke, men då skall man hålla den ödeläggelse som drabbat de här bygderna i minnet. Vid en tidpunkt när de flesta som kunnat hade flytt undan dansken och merparten av gårdarna var nerbrända eller i grunden plundrade, vem fanns då kvar att begrava de fallna? Dessutom bör de stupade den 31 oktober ha utgjort en stor del av männen i socknar som Västra Jära och Angerdshestra. I en tid när det främst gällde att överleva för de som klarat sig undan striderna, gick nog de levandes behov först. De döda stannade där de fallit.

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta…

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons