S:t Laurentii kapell på Visingsö – en kyrka för mycket?

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Idag ligger ruinen av S:t Laurentii kapell (RAÄ 28:1) på en rofylld plats; en liten slåtteräng inne i skogen norr om Brahekyrkan på Visingsö. Men vad representerar den anonyma byggnadslämningen? För vem har den varit avsedd och när är den uppförd? Varför finns det en ”extra” kyrka mitt emellan sockenkyrkorna Ströja och Kumlaby? Frågorna hopar sig när man börja se lite närmare på kapellet. Men i april 2015 startade ett projekt som kanske kan finna åtminstone en del av svaren!

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940. Foto i länsmuseets arkiv.

”Per Brahe, greve till Visingsborg, friherre till Kajana reste denna sten 1679 till minne av ett mycket gammalt kapell” Så lyder texten på den minnessten som länge stod uppe på ruinkullen. Och kapellet är känt sedan slutet av medeltiden, då det förekom i Linköpingsbiskopen Hans Brasks lista över stiftets kloster, kyrkor och kapell. Där omtalas år 1515 Laurencii in Visinxö som ett av 46 kapell utan egen präst. Ruinen grävdes fram sommaren 1940 under ledning av landsantikvarie Egil Lönnberg. Vad som då frilades var grunden till en rektangulär stenbyggnad med måtten 8,5 x 6,8 meter. Dess golv var belagt med flata skifferhällar och mot den östra väggen fanns resterna av ett murat altare. I rasmassorna påträffades bitar av putsbruk som bar spår av kalkmålningar. Traditionen om en kyrklig byggnad hade visat sig stämma.

Idag, 75 år senare, har forskningen kring S:t Laurentii kapell på Visingsö återupptagits. Ett generöst bidrag från Lennart J. Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning möjliggjorde en undersökning med georadar på kapelltomten. Inför karteringen fanns det en rad frågor att besvara. Förekom det till exempel några gravläggningar på platsen? Kunde man i så fall se spår efter någon bogårdsmur eller ett dike kring gravplatsen? Och har man haft planer på att bygga en större kyrka; något som antyds av den breda öppningen i kapellets västvägg?

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Arbetet genomfördes under påskhelgen och nu kan vi presentera de första preliminära tolkningarna. Det verkar som om kapellet har uppförts på en utschaktad gravhög som omgivits av ett grunt ringformat dike. Och ett stabilt underlag var nog inte fel, eftersom byggnaden legat invid en gränszon mellan fast mark och sankare partier vilka ingått i ett större våtmarksområde, Hästakärret. Samtidigt skall man inte bortse från den uppenbara symbolik som ligger i att utnyttja en äldre, hednisk grav som plats för en kyrkobyggnad. Det kan ses både som ett avståndstagande från den gamla tron och som ett sätt att hävda kontinuitet över ett religionsskifte. Kanske handlar det om en blandning av båda delarna?  Intressant nog ligger ytterligare en gravhög bara drygt 70 meter norr om S:t Laurentii kapell. På dess idag tillplattade krön stod under 1800-talet en mindre väderkvarn. Gravhögarna har varit jämförbara i storlek, den bevarade (RAÄ 32:1) är 14 meter i diameter, medan högen under kapellet har mätt 16 meter, inklusive ringdiket. Det finns också skriftliga uppgifter om minst två försvunna gravhögar till i närheten av ruinen.

Hur var det då med eventuella kristna gravar i anslutning till S:t Laurentii kapell? Det finns i och för sig några  gropar inom det karterade området, men det förefaller rimligare att i nuläget tolka dem som spår efter rotvältor. De verkar vara alltför grunda för att kunna utgöra medeltida begravningar.

Då känns de byggnadslämningar som påträffades alldeles väster om ruinen avsevärt mer intressanta. Där registrerades vad som tolkats vara en hård golvnivå, omgiven av antingen en glest lagd stensyll eller stora stenskodda stolphål. Men vad representerar då detta? Är det lämningarna efter en äldre kyrka som framträder på skärmen? Eller ett samtida långhus av trä, uppfört intill ett kor byggt i sten? Kanske är det istället en del av ett medeltida härbärge; en institution som haft behov av ett eget gudstjänstrum? Alla tre förslagen går tillbaks på äldre forskning och kan i dagsläget verka ungefär lika rimliga.

Undersökningen med georadar har gett upphov till en rad nya frågor. Men nu vet vi att marken intill ruinen rymmer spännande lämningar. Nästa steg blir att söka pengar för att kunna gå vidare till en regelrätt utgrävning. Arbetet med S:t Laurentii kapell på Visingsö har bara börjat!

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Ett skott från de danske…?

Kanonkulan från Tuna i Ryssby socken – en påminnelse om Daniel Rantzaus återtåg?

Den var anmärkningsvärt liten, kanonkulan från Tuna i Ryssby socken, Sunnerbo härad. Bara 44 mm i diameter och med en vikt på 312 gram. Men gjord av solitt järn. För att hitta artilleripjäser med den ringa kalibern får vi gå långt tillbaks, till 1500- eller tidigt 1600-tal. Till och med den tidens mer standardiserade lätta kanoner som Erik XIV:s falkoner och falkonetter laddades med större och tyngre projektiler. Och just falkonetternas kulor känner vi genom fynd gjorda på Jönköpings slott. Samtidigt är kulan för stor för att ha varit avsedd för en hakebössa. Men vad är då detta? Frågan ställdes till Sven Engkvist, museichef på Miliseum, och svaret var entydigt. Det handlar om en så kallad kärrebössa; en liten kanon som monterades på en tvåhjulig fältlavett och användes för närunderstöd till infanteri. Precis den sortens fynd som man skulle kunna hitta på slagfältet vid Getaryggen!

Men varför låg denna kanonkula i marken nära runstenen i Tuna by vid Ryssby strax öster om Värnamo? Det är frestande att se ett möjligt samband med det mödosamma återtåg som Daniel Rantzaus armé tvingades till i februari 1568, efter midvinterns härjningar i Östergötland. Nu befann man sig på reträtt genom fientligt land mitt i vintern. Den 10:e februari stod det klart att de hett emotsedda förstärkningarna hade blivit slagna av svenska styrkor och drivna på flykten någonstans i Värnamotrakten. Men det kan förstås lika väl handla om strider tidigare under det Nordiska Sjuårskriget då gränstrakterna härjades svårt. Eller för den skull om händelser i samband med Kalmarkriget drygt fyrtio år senare, då vi bland annat vet att många bönder dödades av danska trupper i Blädinge en bit från Alvesta.

Kanske är det som Martin Hansson från Lunds Universitet föreslog när den lilla kanonkulan togs om hand för att konserveras då runstenen i Tuna by dokumenterades. Att en dansk bösseskytt övat prickskytte med kanon mot ett tydligt framträdande mål – en småländsk runsten…

Tyst i luren – om svämsand och detektering

En brusten hästsko – ett bra exempel på svårdaterade fynd. (Foto: Daniel Petterzon)

Tycker ni att det varit stilla kring Getaryggen 1567 – det slagfältsarkeologiska projekt som länsmuseet och Miliseum gemensamt driver sedan ett antal år tillbaka? Det är rätt uppfattat i så fall; 2014 har av olika skäl kommit att utvecklas till något av ett mellanår i arbetet. Främst beror det på att andra uppgifter kommit i vägen. Undersökningarna bedrivs lågintensivt, med begränsad budget och när projektets deltagare har möjlighet att närvara. Så omständigheterna har i år inneburit att den planerade utgrävningen av vad som förmodas vara blockhusets tomt fått skjutas fram till 2015.

Men det betyder inte att allt stått stilla uppe på fornlämning RAÄ 175 i Angerdshestra socken. Nu i september var vi ute på nytt med metalldetektorerna och undersökte den hålväg som karterades hösten 2013. Antagligen är detta den ursprungliga vägsträckningen uppför Bergsliderna och därmed en plats där striden har stått som hårdast i oktober 1567. Här borde metallföremålen ligga tätt. Men det finns komplikationer. För det första vållar tät vegetation med granris och stora vindfällen problem vid detekteringen. Som om inte den branta stigningen i sig själv vore nog. Ännu viktigare är att hålvägen av och till har förvandlats till en bäckfåra där regnvattnet forsat fram. Själva vägbanan har sköljts bort och de mindre föremål som legat där har följt med nedför sluttningen. Resultatet har blivit ett område med utfluten svämsand, ett tjockt lager med finkornigt material som täcker de äldre markytor vi intresserar oss för i projektet. Till exempel påträffades ett skillingmynt från 1840-talet på en nivå av 3 decimeter under dagens markyta. I andra delar av slagfältet motsvarar detta djup var fynden från 1567 kan förväntas dyka upp. Och i den provgrop som grävdes fortsatte den finkorniga sanden. Vi kan alltså förvänta oss att markytan från 1567 ligger begravd under minst en halv meter tät svämsand. Inte undra på att det var så tyst i hörlurarna vid detekteringen den 20 september! Nå, skam den som ger sig. Det blir till att komma tillbaks med ändrad utrustning och försöka på  nytt.

Skäktans plats – inkilad mellan stenar i 447 år! (Foto: Daniel Petterzon)

Men det finns ljuspunkter. När de andra i teamet började få nog och åkte hem stannade en lätt frustrerad Daniel Petterzon kvar en stund till. Man kunde ju inte åka tomhänt från Getaryggen! Så han gav sig på vinst och förlust in i ett hittills inte speciellt väl undersökt område – granplanteringen söder om dagens skogsbilväg. För trots att granarna växer tätt i backen så finns det en del mindre gläntor man kan jobba i. Dessutom ligger en del större stenblock i sluttningen; terränghinder som kan ha utnyttjats som värn eller bara utgjort tillfälliga skydd undan regnet av projektiler. Och Daniel var framgångsrik i sitt sökande. För inkilad mellan några stenar satt en rostklump; omisskännligt formad som en stor skäkta!

Inne i rostklumpen döljs en skäkta, en armborstpilspets. (Foto: Daniel Petterzon)

Skottriktningen går inte att ta miste på. Skäktan har avlossats från ett armborst högre upp i backen; av en skytt som befunnit sig i den svenska försvarslinjen längs med backkrönet. Den har avlossats mot de danska soldater som mödosamt avancerade uppför Bergsliderna. Men projektilen missade sitt mål. Pilspetsen borrade sig djupt ner i marken och kilades fast bland stenarna. Och där blev den sittande i närmare fyra och ett halvt sekel. Fyndet visar att även granåkern förtjänar att sökas av med större beslutsamhet än vad som tidigare varit fallet. Det blir till att bita ihop och tränga sig in bland ungträden!

Guidning på slagfältet

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags Hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Visst. Vi tjuvstartade, det skall erkännas. För årets Kulturarvsdag som hade ”I krigets spår” till tema, hölls egentligen söndagen den 14 september. Men redan dagen innan guidade Sven Engkvist och jag en grupp från Tabergs Bergslags Hembygdsförening ute på slagfältet vid Getaryggen. Och få ställen i våra trakter kan väl sägas uppfylla beskrivningen bättre än ett stycke omstridd landsväg; platsen för ett bortglömt slag för snart fyra och ett halvt sekel sedan? Med lite trixande lyckades vi få in de sju bilarna på den oansenliga skogsväg där en gång danska och svenska styrkor stred.

Än en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna…

Sammanlagt ett tjugotal personer hade mött upp denna höstlika septembermorgon då regnet inte var speciellt långt borta. Som vanligt berättade vi först historien bakom det Nordiska Sjuårskriget för att sedan visa runt på bataljplatsen. Det känns pedagogiskt riktigt att börja nere vid gravfältet, där vägbanken från Västra Jära når fast land. Man ikläder sig de danska landsknektarnas perspektiv; de som efter marschen över mossmarkerna hade att kämpa sig uppför den branta backen vid Bergsliderna. Där är det tungt att traska än idag; men att göra under beskjutning – samtidigt som man släpar på tunga vapen – måste ha varit rent helvetiskt! Och än en gång hade vi Skottland representerat bland ”anfallarna”. Fast inte i form av legosoldater den här gången, utan genom en mycket entusiastisk West highland white terrier…

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se…

Efter att ha vandrat vägen upp längs sluttningen var det så dags att göra sig en bild av den svenska ställningen och det bakomliggande fältlägret. Där väntade en gång i tiden minst 1500 man, bland dem bönder från trakten, på ett anfall man visste skulle komma. Men vad ser man idag? Inte mycket – det är fullt begripligt att slagfältets exakta läge under så lång tid var försvunnet ur mans minne. I den risiga barrskogen ligger små odlingsrösen spridda lite här och var, men utan regelrätta utgrävningar är det hart när  omöjligt att spåra några befästningsarbeten. Fast kanske har vi hittat delar av grunden till det blockhus som Daniel Rantzau, den danske fältherren, omtalar i sin krigsdagbok? Frågan är bara vilken skada som sentida grustäkter kan ha åsamkat lämningar efter byggnader och eventuella värn här uppe. Men att undersöka detta blir nästa steg i projektet!

Nu fick vi allesamman en fin förmiddag i skogen; regnet hölls sig borta och de annars så påstridiga älgflugorna gjorde ingen förnär. Faktum är att intresset från besökarna var så stort och frågorna så många att vi lät bli att stressa vidare till Västra Jära bytomt. Det danska härlägret ingick annars i de ursprungliga planerna för dagen. Men istället avrundades besöket vid Getaryggen med lite välförtjänt kaffe och en smörgås. Inte alls fel att sitta på den svenska lägerplatsen, så här 447 år efteråt och fika under fredliga förhållanden!

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken”, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ”kände till terrängen på hela platsen” och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ”ein starck blockhauss” vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ”über den Weg hinunter”, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ”wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle”. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).

 

 

Getaryggen 1567. De försvunna – frågan om gravarna

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

 

Det finns en fråga som är lika aktuell vid Getaryggen som i samband med andra europeiska slagfältsundersökningar. Var finns de stupade? Det handlar om stora antal kroppar; vid Lund den 4 december 1676 beräknas 9000 svenska och danska soldater ha blivit kvar på slagfältet. Om man tar detta slag som exempel är frånvaron av påträffade massgravar i ett intensivt exploaterat storstads- och jordbruksområde högst anmärkningsvärd. Lika märklig är frånvaron av muntliga traditioner. Man hade kunnat vänta sig att massgravar avsatt tydliga spår i lokala sägner och marknamnsmaterial.

Ett annat krigs bistra skördar. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Vid Getaryggen har vi Daniel Rantzaus uppgift att bara 19 av soldaterna i von Dohnas förtrupp stupade under bataljen. Beträffande den svenska sidan är uppgifterna om fallna mycket mer oklara, men man kan anta att merparten av de reguljära soldaterna i blockhuset höggs ner av Gönges och Clarks män. Bland de uppbådade bönderna var manfallet av allt att döma mycket stort. Fältdagboken nämner hur landsknektarna jagade de svenskar som flydde ut i de omgivande sankmarkerna. Det sammanlagda antalet stupade bör ha uppgått till flera hundra personer. Till detta kommer också alla de rid- och dragdjur som dödades under sammandrabbningen. Dessa döda, lemlästade kroppar som fyllde fält och ängar längs landsvägen måste ha utgjort en fruktansvärd syn. Men vad hände egentligen med dem? Var finns de fallna?

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil’s Den, Gettysburg i juli 1863

Kanske är det så att enbart vissa bestods med något som liknade en anständig begravning efter slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan? Att de skelettfynd som omtalas av Alvin på 1800-talet bara representerar de få som förunnades en gravplats? Den berättelse som återfinns i Daniel Rantzaus fältdagbok handlar om ett uttryck för kärlek och respekt; om en skotsk legosoldat som egenhändigt tar sin dödligt sårade bror av daga för att bespara honom från plågor och därefter begraver honom tillsammans med hans vapen. Man får en känsla av att den erfarne och ärrade fältöversten vill förmedla det unika i denna händelse.

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

En möjlighet som kanske kan tyckas stötande för oss idag är att problemet med de stupade fick lösa sig på ”naturlig” väg. Om liken lämnades åt sitt öde efter att ha plundrats på kläder och andra eventuella ägodelar blev de fort omöjliga att identifiera. Rovdjur och asätare gjorde sitt och nedbrytningsprocesserna fortskred. Visserligen stod slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan sent på hösten, men en bit in på sommaren följande år bör föga mer än mängder av kringströdda vitnande ben ha återstått på valplatsen. Soldaternas skelett blandades med lämningarna efter hästar och andra dragdjur på vad som i sanning utgjorde ett Dödens fält. Intressant nog är det precis en sådan här scen som en tysk resenär beskriver ett par årtionden senare, när han på väg till Stockholm passerar genom Holaveden. Michael Herberer von Bretten noterar följande i sin reseskildring för den 16 augusti år 1592:

”Vi for den 16 augusti genom en trakt som kallas Holaveden, i vars mitt landskapen delar sig, där vi alltså lämnade Småland och kom in i Östergötland. Där kunde man på ena sidan se stora högar med ben från döda. Som ännu måste ligga där, sedan det svåra nederlag som svenskarna led mot danskarna.”

Den syn som mött von Bretten kan ha haft en motsvarighet vid Bergsliderna. Men borde inte i alla fall de bönder och bondsöner som kämpat i uppbådet ha tagits om hand av de sina och begravts på kyrkogården i sin hemsocken? Det är förvisso en tilltalande tanke, men då skall man hålla den ödeläggelse som drabbat de här bygderna i minnet. Vid en tidpunkt när de flesta som kunnat hade flytt undan dansken och merparten av gårdarna var nerbrända eller i grunden plundrade, vem fanns då kvar att begrava de fallna? Dessutom bör de stupade den 31 oktober ha utgjort en stor del av männen i socknar som Västra Jära och Angerdshestra. I en tid när det främst gällde att överleva för de som klarat sig undan striderna, gick nog de levandes behov först. De döda stannade där de fallit.

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta…

 

Getaryggen 1567. Bönder och soldater

Legoknekten Paul Dolnsteins bild av ett slag mellan yrkessoldater och ett svenskt bondeuppbåd år 1502. När det gäller böndernas utrustning förelåg ingen större skillnad vid Getaryggen 65 år senare.

Slaget vid Getaryggen, eller Bergsliderna som det kanske rätteligen skulle heta, utkämpades i en brytningstid mellan medeltida metoder för krigföring och den professionalism som Daniel Rantzaus styrkor företrädde. Hans tränade och modernt utrustade landsknektar, legosoldater från Tyskland, Danmark och Skottland, ställdes mot en svensk styrka som till stor del bestod av uppbådade bönder från trakten. Stridsvana yrkesmän i strid mot amatörer med ålderdomliga vapen innebar inga bra odds för de sistnämnda. Det fanns förstås också reguljära trupper på försvararnas sida, men frågan är hur länge de blev kvar i striden. Utbildade soldater var för dyrbara för att slösas bort i vad som bara var en fördröjande strid. De skulle komma att behövas senare, under det fortsatta försvaret och evakueringen av Jönköping. Så vår hypotes är att det var bondeuppbådet som fick stå emot så gott de förmådde, i alla fall under slagets slutskede. Ett bondeoffer, för att lätt cyniskt använda en schackterm…

Pistolpipa, brusten framför låset.

Kaliber 12 mm

Just detta möte mellan en ny tids krigföring i renässansens Europa och de svenska böndernas traditionalism kan studeras med oväntat gott resultat vid Getaryggen. Vilken utrustning hade de olika sidorna tillgång till? Går det att få en uppfattning om stridsvärdet hos ett bondeuppbåd vid mitten av 1500-talet? Vi ser tydligt skjutvapnens betydelse i materialet genom fynd av delar från både pistoler och musköter. Däremot är ammunitionen i form av blykulor fåtaligt förekommande. Kanske var det helt enkelt regnigt och blött den där dagen sent i oktober? En väderlek som passade såväl luntlås som hjullås illa.

Hane till hjullåsmusköt

Soldaternas vapenutrustning har visat sig innehålla flera oväntade inslag, bland dem  hanen till ett stort tvåhandsvapen försett med hjullås och det tunna, avbrutna bladet till en ryttarhammare. I hanen sitter fortfarande en liten bit svavelkis (pyrit) fastskruvad. Musköten var skjutklar eller nyss avfyrad när den slogs i bitar. Och ryttarhammaren med sitt smala yxblad sammansmitt med en hammare eller en lång spets var ett utpräglat ryttarvapen. Samtidigt var dess mer utvecklade former på väg att bli något av ett hederstecken när vapnet bars av officerare. Vårt tunna, elegant utsvängda blad visar att denna ryttarhammare tillhörde den sistnämnda kategorin.

Blad till ryttarhammare

Svärdsknapp till kortsvärd av typen katzbalger

 

 

 

 

 

 

Två av fynden kommer från landsknektarnas kortsvärd, katzbalger. Ett blad med lång tånge för greppet samt en enkel, men ändå dekorerad svärdsknapp vars utförande daterar den till perioden ca 1520 till 1570. Allt sammantaget framstår yrkesoldaternas utrustning som både modern och varierad. Det var en ny tids krigsmän som anföll de svenska ställningarna vid Bergsliderna den 31 oktober 1567.

Spjutspets – sönderrostad efter snart 450 år i den småländska jorden

 Övergår vi så till att studera böndernas vapen är det huvudsakligen medeltidens utrustning och stridsteknik man möter. Det slanka spjutet och enstaka pilspetsar visar att enkla stötvapen och långbågar användes i striden. Men det mest frekvent förekommande föremålet på slagfältet är skäktor; spetsar från armborstens korta, kraftiga pilar. I öppen terräng blev bondehärarna lätt utmanövrerade av professionella soldater vid 1500-talets mitt. Men inne i de småländska skogsmarkerna, i trakter man kände sedan barnsben, var allmogens män fortfarande en motståndare att räkna med. Och armborstet var ett tyst men dödsbringande vapen i vana händer.

Dalpil

Armborstpilspets, en skäkta

 

 

 

 

Men det kanske mest talande vapenfyndet är egentligen inget vapen alls. Det är en spetshammare, en stenhuggares verktyg, avsedd att användas vid finhuggning av kvarnstenar. Någon har sökt bland sina redskap och tagit med sig vad som verkade passa bäst för ändamålet. Och det finns ingen anledning att tveka över hackans effektivitet i en närstrid…

Spetshacka

Den bild av bondeuppbådets beväpning som vi får av fynden från slagfältet vid Getaryggen ger intryck av dels traditioner och ålderdomlighet, dels framtvingade improvisationer och nödlösningar. Samtidigt var man här på sin hemmaplan absolut ingen ofarlig motståndare, ens för de stridsvana landsknektarna. Och uppbådet försvarade sin hembygd, sina gårdar och sina familjer. Även om man visste hur överlägsen fienden var fanns det ingen annan utväg än att kämpa mot inkräktarna. Det stod annorlunda till med de svenska yrkessoldaterna. De var i lika hög grad främlingar i Angerdshestra, Västra Jära och Mulseryd som Daniel Rantzaus legosoldater i dansk sold.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!

Getaryggen fyller Fokus!

Det fanns inte många lediga stolar när 172 åhörare bänkade sig i Fokus bekväma stolar…

På tisdagskvällen, den 25 februari, presenterades resultaten från fyra säsongers undersökningar av Getaryggen, ett bortglömt slagfält från det nordiska sjuårskrigets dagar, beläget i Angerdshestra socken 12 km väster om Jönköping. Projektledarna Sven Engkvist från Miliseum och Claes Pettersson från länsmuseet berättade om de lika spännade som tragiska händelser som utspelade sig den 31 oktober år 1567 längs vad som i dag är en högst oansenlig småländsk skogsbilväg. En dansk armé på väg mot centrala Sverige mötte här motstånd i form av reguljära svenska soldater och ett bondeuppbåd bestående av män från trakten, redo att försvara sin hembygd.

En lockande titel – en bortglömd katastrof i välbekanta omgivningar

Man var emellertid chanslösa. För de svenska försvararna ställdes mot en elitstyrka; mot stridsvana och välutrustade yrkessoldater varav många var utländska legoknektar som gått i den danske kungens tjänst. Efter en kort men hård strid följde en massaker på de flyende. Det hjälpte inte att den svenska ställningen var väl vald och försedd med ett starkt blockhus. Men invasionsstyrkans framryckning hade blivit fördröjd. Svenskarna vann än mer tid genom att förstöra broarna ute på Dumme mosse. Jönköpings befolkning kunde evakueras, varefter staden och slottet brändes av de retirerande försvararna.

Detta är de stora sammanhangen, vad som är känt utifrån samtida skriftliga källor. Men med arkeologins hjälp tillkommer detaljerna; berättelserna som får oss att förstå vad som verkligen skedde. Med undersökningarna vid Hovmejan har slagets förlopp nu kunnat kartläggas. En mängd fynd har samlats in med hjälp av metalldetektor; föremål som ger ögonblicksbilder av den brutala striden. De vapen och projektiler som påträffats visar dessutom den avsevärda skillnad vad beträffar utrustning som förelåg mellan professionella soldater och inkallade bönder.

Armborstpilspets – ett bondevapen

Hane till hjulåsmusköt – yrkessoldatens vapen

             I nästa fas av undersökningarna kommer arbetet att koncentreras på den drabbade bygden. På några av alla de gårdar och byar som förstördes av den danska armén. Det gäller att försöka se krigets konsekvenser för de vanliga människorna, de som oförskyllt kom i vägen för en internationell storkonflikt. Den övergivna byn Vallgårda och Västra Jära, vars kyrka brändes ner av danskarna, blir de första platser där projektet kommer att undersöka den försvunna – eller rättare sagt – förstörda bebyggelsen.

Projektledarna för ”Getaryggen 1567”, Sven Engkvist, Miliseum (t.v.), Claes Pettersson, Länsmuseet (t.h.)

Föredraget genomfördes i samarbete mellan Stadsbiblioteket, Gudmundsgillet, Miliseum och Jönköpings läns museum. Och uppenbarligen var det ett ämne som många fascinerats av, eftersom hela 172 åhörare (!) tog plats i Fokus. Det får vi väl ändå kalla för en succé?

.

Lyx i vardagen?

En tandborste från Rosenlunds herrgård

”Ä, dä ä väl någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på.”

Så förklarade Kolingens halvbror den tandborste som Kolingen just hade hittat. Och förmodligen beskrev Albert Engström här vanligt folks syn på denna nymodighet (skämttidningen Strix nr 13/1898). För i 1800-talets Sverige var inte tandborsten var man egendom. Samtidigt är det en trist kliché att man i äldre tider inte förstod sig på att sköta sin munhygien. Bilden av fattigfolk med ett fåtal kvarsittande skeva, maskstungna tänder hör liksom till vår bild av det förgångna.

I en läsvärd kortessä på sin numera nedlagda blogg pekade Peter Englund ut de problem med tandstatus som uppstod under den tidigmoderna perioden här i Västeuropa. Boven i dramat var socker. Det bruna råsockret och det rena, vita raffinerade sockret. Under 1600- och 1700-tal gick det från att vara ett exotiskt njutningsmedel för de allra rikaste i samhället till att bli mer av allmängods. Det fanns pengar att hämta i sockerframställning. Förutsättningarna för storskalig produktion av rörsocker var varmt klimat och god tillgång på billig arbetskraft. Lösningen? Den beryktade triangelhandeln och Karibiens vidsträckta plantager. Med sockret kom utbredd karies och trasiga tänder till Europa som en liten påminnelse om de fruktansvärda tragedier som denna slavekonomi förorsakade. Och vi i västvärlden blev alltmer beroende; blev till de sugar junkies många av oss är idag. Tänk bara på hur man i Sverige intar en tätplacering när det gäller konsumtion av lösgodis…

Den perfekta formen – ett och halvt sekel senare ser tandborsten i stort sett likadan ut..

Men tandvård var ingen nyhet. I många kulturer var det vanligt att man tog en färsk kvist och tuggade loss fibrerna i ena änden till en liten viska som man sedan rengjorde sina tänder med. Indierna föredrog att använda mangoträdet, medan man tuggade på arrakskvistar på den arabiska halvön. Profeten själv betonade vikten av god munhygien och skall ha borstat sina tänder även när han låg för döden. Men den första kända tandborsten av ”modern” utformning framställdes i Kina år 1498. Var annars? Den hade skaft av bambu och borst från svin. I Frankrike lanserades tandborsten år 1560, då försedd med borst av tagel eller fjädrar. Däremot är massproduktion en genuint europeisk företeelse. Britten William Addis startade sin fabrik år 1780. Man använde då svinborst, hästtagel eller de styva håren från grävling. Skaften skars till av ben eller horn – elfenben om man skulle lyxa till det – och alla hål borrades för hand. Detta förändrades i slutet av 1930-talet med introduktionen av tandborstar vars borst tillverkats av nylon. Strax efter Andra Världskriget kom plastskaften. Och där befinner vi oss idag. Materialen må ha förändrats, men grundformen har bestått genom seklen.Sen är det en helt annan sak att tandläkare och tandhygienister alltid söker förbättra hur vi användare skall hantera borsten…

Massproducerad, men tillverkad för hand. Sågade markeringar för fyra rader borsthål.

Låt oss så vända tillbaks till vårt fynd, tandborsten från Rosenlunds herrgård. Det hade utan tvekan varit lockande att försöka koppla den till grundaren själv, till Gustaf Mauritz Posse. För en gustaviansk gentleman, en godsägare och högt uppsatt jurist, lär ha innehaft en tandborste för personligt bruk. Men tyvärr stämmer inte dateringarna. Posse dog redan 1827 medan vårt fynd gjordes i raseringslager från vad vi förmodar är herrgårdens orangeri. Den byggnaden raserades vid mitten av seklet, något som bekräftas genom fyndet av ett kopparmynt, en 1/3 skilling banco slagen för Oscar I år 1848. Men om det inte var Posse själv som fejade sina tänder med denna lilla borste får vi kanske gissa på någon av hans efterkommande släktingar, en medlem av ägarfamiljen. För vid mitten av 1800-talet var tandborstar fortfarande med Kolingens halvbrors ord ”någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på” för merparten av invånarna i Brödupprorets Jönköping.

Fältskärens kniv?

Fällkniven från slagfältet

Det finns fynd som man först inte uppmärksammar; saker som plockas in mest för ordnings skull. Järnföremål som gjorts oigenkännliga av rost och fastkorroderad sand hamnar lätt i den kategorin. För konservering av metallföremål ÄR en kostsam hantering. Man tvingas hushålla med budgetens sparsamma resurser. I en valsituation är det lätt att motivera att något som är begripligt och till synes välbevarat prioriteras. Den oformliga rostklumpen lämnas därhän.

Ute på slagfältet vid Getaryggen hittade vi redan våren 2011 två rätt medfarna järnföremål som bedömdes kunna vara fällknivar. Här finns ett annat urvalsproblem. För fällknivar har varit något som alla burit med sig. Det är ett tidlöst föremål – och därmed också närmast omöjligt att datera. Landsknekten hösten 1567, resenären två sekel senare eller 1900-talets skogsarbetare – alla kan de ha burit den hopfällda kniven i fickan. Därför hamnade våra båda ”möjliga fällknivar” långt ner i prioriteringslistan när det skulle väljas ut föremål till konservering efter fältsäsongen 2011.

Det var inte förrän året därpå, när vi på hösten gick igenom all kvarvarande insamlad metall från slagfältsundersökningarna, som de fick följa med ner till konserveringsateljén på Malmö museer. Då föremålen kom tillbaks till Jönköping avslöjades den ena fällkniven snabbt som en sentida fickkniv. Den var av den klassiska typen med nu försvunna tunna trä- eller hornplattor på handtaget. Men den andra kniven blev genast mer problematisk att bestämma.

Det handlar om en 11 cm lång fällkniv med handtag i metall och ett trekantigt, eneggat blad vars största bredd ligger nära spetsen. I konserverat skick gav föremålet ett ålderdomligt intryck och det kändes rimligt att offra lite tid på att leta paralleller och trots allt försöka komma fram till en datering. Detta lyckades över förväntan!

 I Johanna Bergqvists nya, mycket läsvärda avhandling ”Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans” finns en noggrann genomgång av arkeologiska fynd som kan kopplas till sjukvård och läkekonst. Bland alla de mer eller mindre märkliga föremål som visas fram finns fällknivar (från Lund, Skara och Vadstena kloster) som är i det närmaste identiska med vårt fynd från Getaryggen. Utifrån fyndsammanhangen bedöms dessa knivar att ha kunnat användas vid kirurgiska ingrepp. Men förstås kan en fällkniv, där den vassa eggen ligger väl skyddad inne i skaftet, också användas till andra saker som t.ex. rakning.

Kniven från Getaryggen påträffades uppe på åsryggen söder om landsvägen, där vi kunna konstatera att de svenska styrkorna haft en framskjuten postering. Fynden antyder att ställningen  har anfallits i ryggen, kanske av von Dohnas lätta kavalleri. Det avbrutna bladet från en ryttarhammare stöder den tolkningen. Det har alltså stått en strid på platsen och med största sannolikhet har det funnits sårade att ta hand om. I det sammanhanget passar en fältskär med verktyg och förband nedstuvade i en läderväska väl in. Och att hans fällkniv blev liggande kvarglömd i det kaos som måste ha rått den 31 oktober 1567 är inte att undra på…

Öde byar i Böhmen. Del 1 – Bergsmansbyn Bukov

Rokycany – ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området. Karta: Pavel Vareka, UWB.

Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.

Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag – det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.

För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!

Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.

Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning – limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!

Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått). Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.

Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt

Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta – och rätt slarvigt – benämner som ”binäringar” var här tillvarons ekonomiska bas.

Kvarndammen i Bukov – fylld med seklers dynga…

Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper – adeln, kyrkan och kungamakten.

Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet

Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk – den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer…

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

Gunnebo – en gustaviansk dröm …och en förebild?

Gunnebo – den terrasserade och imponerande entrén

I samband med konferensen ”Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik” fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet ”slott”. För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet ”Gunnebo slott” som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.

Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra

Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.

Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.

En italiensk villa i svenska omgivningar

Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo – i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.

Svenska alternativ – trä och bly istället för fasadsten och marmor

Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!

Den södra stilträdgården med dammen i fonden

Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat ”Åter till 1700-talet” på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.

Ett orangeri från 1860-talet rivs – och dess föregångare börjar synas på nytt

I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.

Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad

Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.

Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien

Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.

Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.

Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.

Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.

Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget…

Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!

Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice – examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests – Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.

LIDAR i skogen och på slagfältet – en 1600-tals skans inne i en tysk skog

På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas – som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA – i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!

Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland – murar grundlagda enligt konstens regler

En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen – i krig oprövade – fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!

Session A04 – Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)

Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak – så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!

För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site

Ett voltakors från slagfältet!

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM

Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!

Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha…

Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold

För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild – vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?

Voltakors från Åbotorp vid Vartofta Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)

Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.

Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.

Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet – detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför!

Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!

En kontroll i Parken – åter till Rosenlund!

Rosenlunds herrgård med den västra parken i slutet av april 2013

Det har nu gått två och ett halvt år sedan en georadarkartering av den igenvuxna parken väster om Rosenlunds herrgård i Jönköping visade att det fanns en helt okänd trädgårdshistorisk dyrgrip mitt inne i staden. För strax under gräs och sly doldes lämningarna efter den eleganta park som herrgårdens byggherre, baron Gustaf Mauritz Posse låtit anlägga omkring 1790. Eftersom såväl samtida kartor som arkivuppgifter saknades från godset kom fyndet som en total överraskning. Här framträdde en sengustaviansk park med parterrer (stenkantade planteringsytor), system av grusgångar, mängder av planteringsgropar för formklippta träd och buskar, en större fiskdamm samt grunden för vad som antogs vara ett orangeri (ett uppvärmt växthus). Hela anläggningen förefaller att ha tagits ur bruk en tid efter Posses död år 1826 och istället förändrats till en modern park i enlighet med den tyska stilen kring seklets mitt.

Under 2012 blev den dolda parken vid Rosenlund registrerad som fast fornlämning och erhöll därmed lagskydd. I vårt land finns ytterst få historiska parkanläggningar och trädgårdar som uppnått denna status. Motiveringen för Rosenlunds del var parkens välbevarade skick, det faktum att den tagits ur bruk utan att dessförinnan ha genomgått några märkbara förändringar samt dess stora vetenskapliga värde för den inhemska och internationella trädgårdshistoriska forskningen.

Men därigenom skulle väl allt vara lugnt? Parken är hittad, karterad och har fått lagskydd som fast fornlämning. Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Herrgårdens framtid är omtvistad. Den ägs av Jönköpings kommun sedan 1936, men i nuläget har man ingen direkt uppgift för själva byggnaden. Det finns ett beslut taget av kommunfullmäktige om att sälja Rosenlund, men hittills har någon försäljning inte kunnat komma till stånd. Samtidigt finns det olika intressen som vill utveckla herrgården och dess park. För att bringa reda i frågan kommer inom kort en ny utredning att göras där Rosenlund med dess möjligheter, kostnader och eventuella problem skärskådas.

I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att kunna kontrollera resultaten från karteringarna med georadar 2010-11. Tekniken är fortfarande tämligen oprövad när det gäller arkeologi i vårt land. Därför kändes det väsentligt att kunna bygga under de tolkningar som baserats på kartbilden med konkreta arkeologiska resultat. Därför beslöt både länsstyrelsen i F-län och Malmstensfonden att ekonomiskt stödja en begränsad provundersökning, inriktad mot ett urval av de anläggningar som tolkats utifrån georadarbilderna.

Arbetet utfördes under tre soliga dagar sent i april 2013 som ett samarbete mellan länsmuseet och ArcheoGarden – en Malmöbaserad firma med specialkompetens inom trädgårdsarkeologi. Kommunen bidrog med en lätt gävmaskin och uppdraget var att gräva ett mindre antal schakt i strategiska lägen. Det gällde att hitta punkter där man med minsta möjlig ingrepp kunde få ut mest möjliga information om den park som en gång anlades av baron Posse, vice president vid Göta Hovrätt och stolt ägare till mönstergården Rosenlund.

1790-talets grusgångar ligger kvar kring den norra parterren!

Det tog en stund innan vi förstod vad vi hade framför oss. Från början var tanken att det skulle vara enkelt att bara skrapa fram en liten bit av parterrernas stensatta kanter. Då skulle det finnas en lättbegriplig anläggning att visa upp för eventuella besökare. För i ärlighetens namn kan ju det som förefaller självklart och lättolkat för en arkeolog – speciellt när det gäller lager som skiljs åt av marginella skiftningar i innehåll och färgnyanser – vara rena grekiskan för en utomstående. Då är det bra att ha något konkret att ta till. Som en rejält stenkantad såbädd i en gustaviansk trädgård.

Det var bara ett problem. Vi hittade inte stenkanterna i våra begränsade schakt. Antagligen hade mer av kantstenen än vad vi trott avlägsnats. Vad som syntes på georadarbilderna var i flera fall mindre sten som utnyttjats för att palla upp hällarna; sten som låg på ett större djup. Men istället frilades den norra parterrens sydvästra hörn. Och här framträdde med all önskvärd tydlighet odlingsjord som inramades på båda sidor av grusgångar. Det blev nästan lika elegant som om vi verkligen hade hittat raderna med kantstenshällar!

Naturgrus – inte bergkross!

Det var intressant att se närmare på det material som utgjorde parkens gångar, de objekt som näst efter parterrerna framträdde tydligast på georadarkartorna. Här handlade det om ett ganska mörkt och relativt finkorningt naturgrus. Man kan mycket väl tänka sig att gruset utvalts för skapa kontraster mot gräsmattor och planteringar. Speciellt efter ett regn bör gångarna har framstått som närmast svarta och glittrande. Längre ner i parken gjorde vi ett snitt tvärs över en av de parallella grusgångar som inramade parkanläggningens centrala del. Gången visade sig ha varit svagt välvd, men hade till stor del schaktats bort, antagligen då parken förändrades vid mitten av 1850-talet. Bra grus var ingenting man slösade med!

Lerlager hade lagts ut för att nivellera området vid parterrerna

Att man utfört omfattande markarbeten inför parkens anläggande blev uppenbart i schakt 3, där kraftiga lerlager visade hur man jämnat till och vägt av området närmast herrgårdbyggnaden. Man hade skapat en jämn terrass från byggnadens stenfot fram till parterrernas västra kant. Visserligen gav den svaga sluttningen i Rosenlunds park inte samma dramatiska intryck som de höga terrasserna och trapporna vid det samtida Gunnebo slott utanför Mölndal, men man uppnådde ett eftersträvat resultat. En orangerigård närmast huvudbyggnaden där baronens mest ömtåliga och exotiska växter kunde ställas ut och beundras under årets varmaste månader.

Schaktning på platsen för orangeriet

Den mest osäkra lämningen – men kanske också den mest fantasieggande – var en husgrund som framträdde från huvudbyggnadens södra gavel ner mot den yngre förvaltarbostaden. Där fanns skador förorsakade av sentida ledningsgrävningar samt sten och rivningsmassor, men också tydliga lämningar efter någon form av byggnad. Schakt 5 lades över vad som föreföll vara ett välbevarat hörn. Och en halv meter under gräsmattan kom belöningen….

frå

Stenläggning med ränndal – invid orangeriets hörn

Här frilades en vällagd stenläggning med en rätvinklad ränndal. I nuläget tolkas nivån som en stensatt yta utanför ett hus, en ränndal som lagts kring hörnet på en byggnad samt möjligen ett stengolv i en lätt byggnad likt den glasade sydvända delen av ett orangeri. Genom ett mynt präglat 1848 samt genom påträffad keramik kan lagret direkt över stenläggningen dateras till 1800-talets mitt, något som stämmer väl med den tidpunkt då baron Posses ursprungliga parkanläggning genomgick en radikal förändring. Orangeriet hade nu spelat ut sin roll som vinterförvaringsplats för exklusiva växter och kunde därför rivas,

Anna Andreasson dokumenterar en profil genom baron Posses damm

I norra delen av parkanläggningen, nära den ravin där cykelbanan upp från Vätterstranden går, syntes en oval mörkfärgning på georadarbilden. Efter viss tankemöda tolkades denna anomali som en fiskdamm, byggd i enlighet med en mönsterplan som publicerats i Sverige år 1786. Dammen skulle i så fall vara tätad med ett lerlager och försedd med en dammvall och dammlucka mot norr. Vi placerade ett schakt mitt i anläggningen och fick ytterligare en jackpot. Fast egentligen behövde man bara se på dagens vegetation för att upptäcka var det fanns ett surhål, en blöt fläck i detta annars så väldränerade område av sandjordar.

Dammen – i botten lera, däröver silt och igenfyllningslager

Ovanför den orörda alven fanns ett tjockt lerlager som i sin tur täcktes av mörkbrun siltig sand, sannolikt det material som avsatts på dammens botten under en period när den gustavianska parken inte längre hävdades ordentligt. För normalt skulle ju fiskdammen ha tömts och rensats årligen. Ovanpå detta lager som avsatts i dammen fanns ett mörkt lager med tegelkross, ben, träkol, glas och porslinsskärvor. Det handlar om hushållsavfall som dumpats på platsen när dammen skulle fyllas igen. Fynden visar att detta skett under 1800-talets lopp.

Nere i parken togs fler små schakt upp. Vi sökte efter de planteringsgropar som syntes så tydligt på georadarbilderna. Den först utvalda gropen visade sig emellertid innehålla något oväntat; ett av ren lera format fundament till något som skulle stå exakt i parkanläggningens mittlinje. Kanske har ett solur, en staty eller en liten vattenkonst utgjort blickfång i fonden, längst bort från herrgårdsbyggnaden?

Stolphål – från ett järnåldershus?

I det nionde och sista schaktet som grävdes undersöktes och provtogs fyllningen i vad som verkligen var en planteringsgrop. I bästa fall kan den makrobotaniska analysen av bevarade växtrester ge en antydan om vad som vuxit här. Men i schakt 9 kom dessutom grävningens stora överraskning – en rad stolphål av förhistorisk karaktär. Det handlar om fyra tätt placerade hål som grävts för vad som sannolikt varit väggstolpar i ett järnåldershus. Stolphålen höll en diameter på ca 30 cm; det som grävdes ut visade sig vara 32 cm djupt och innehöll mindre stenar som pressats ner i fyllningen för att fixera och stödja stolpen. I övriga tre låg stenar med en diameter kring 15 cm mitt i anläggningarnas framrensade yta. Det visar att stolparna dragits upp och att stenarna slängts ner för att fylla upp hålen.

Kalkstenshällar – borttagna kantstenar från den södra parterren?

Mellan huvudbyggnaden och förvaltarbostaden finns ett vildvuxet snår. Därinne står ett par lastpallar med kalkstenshällar undanställda. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta med största sannolikhet är kantsten från den södra parterren, hällar som avlägsnades när de nya ledningarna in till herrgården grävdes ner 2010. Och precis så ser också skadorna ut på georadarbilderna från samma år. Nu mätte Anna upp hällarna; det handlar totalt om 30 löpmeter, dvs. motsvarande 15 meter av parterrens dubbla kantsättning. Lite synd att se skador som uppkommit så sent på något som annars legat orört i mer än 200 år! En intressant detalj är de vittringsskador som observerades längs ena långsidan av hällarna. Parterrernas stenkanter har alltså stuckit upp en bit över markytan.

Sammanfattningsvis blev resultaten av de tre dagarna i fält långt över förväntan. Inte nog med att samtliga kontrollerade anomalier från karteringen med georadar kunde identifieras och att våra tolkningar visade sig ligga sanningen nära. Nu påträffades också spår efter en mycket äldre bosättning i baronens park; sannolikt ett hus från järnåldern. Fornlämningen RAÄ Jönköping 250 blir alltmer komplex. Det är något som måste tas med i beräkningen när herrgårdens och parkens framtid utreds. I nuläget är det omöjligt att sia om hur Rosenlund kommer att utnyttjas framöver; det handlar om komplexa frågeställningar och avsevärda kostnader vilket alternativ de ansvariga än väljer. Men det känns mycket tillfredsställande att ha kunnat bidraga med nya pusselbitar kring ett av landets kanske allra viktigaste trädgårdshistoriska objekt!

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen

Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga – den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål – är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?

Spjutspets

En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!

Fotangel

Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan – den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå…

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!

Sporre

Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört – svenskar eller danskar – så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver – omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.

Hane till hjullås

Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

Glömda gårdar i skogen…

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu… Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor – gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare

Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna – ett blött och skitigt jobb!

Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig – förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop…

Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad

Projektet fortsätter – fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet – ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft – och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.