Tillbaka till Sandudden

En kollega till mig brukar säga att vissa saker VILL bli hittade. Jag tror att hon har rätt. Ett exempel är graven vid Sandudden på Visingsös norra spets som helt otippat hittades för ett par år sedan av ett par på strandpromenad (se tidigare blogginlägg). Vi undersökte och dokumenterade sedan graven hösten 2015 och den visade sig vara från romersk järnålder, alltså från tiden omkring 400 e.Kr. Graven var en skelettgrav, man har lagt ner en obränd kropp i graven.

En översiktsbild av platsen.

Sedan dess har vi haft lite extra koll på det här området eftersom allt ligger utsatt och exponerat för väder, vind och erosion. Förra året gjorde vi också en georadarundersökning av ytan närmast rasbranten. Med utgångspunkt i den undersökningen kom vi denna veckan tillbaka till Sandudden. Med grävmaskin och handredskap men också med ganska ont om tid.

Calle och Frida hjälpte till med framrensning av stenpackningarna.

Under en dag drog vi sökschakt efter de ekon som georadarn hade visat och jo då, det finns fler gravar i området. På den här ytan, som har en fantastisk utsikt över Vättern och Omberg, har ett flertal människor blivit begravda. Troligen är gravarna från samma tid som den som vi redan har undersökt eftersom de påminner om den i utseende och uppbyggnad. Det kan vara skelettgravar, men vi fann också brända ben vilket pekar mot att också brandgravar finns i området.

En av de nyupptäckta gravarna – lagda hällar med mindre sten mellan.

 

Rasbranten vid Sandudden är en mycket spännande plats som vi vill komma tillbaka till med mer tid och resurser. Eftersom den nu ville bli hittad.

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

Att skriva om arkeologi för barn

”Mer kött och blod på de gamla benen!”

Hur gör man en barnbok utifrån arkeologiska undersökningar? Hur får man liv i de benbitar som sållats fram ur leran? Museet har gett ut en ny barnbok om arkeologi – Järnålderspärlan. Här berättar jag min historia om hur den kom till.

Järnålderspärlan utges av Jönköpings läns museum, författare är Anna Kristensson och illustratör Ragnhild Bronsek. Den finns att köpa i museets webshop och på lördag 4 feb på bokmässan SmåLit.

När riksväg 31/40 mellan Jönköping och Nässjö skulle dras om förbi Tenhult för några år sedan undersökte vi arkeologer spår efter människors boplatser, odling, hantverk och gravar från järnåldern i Rogberga och Öggestorp. Vi redovisade resultaten i åtskilliga rapporter och böcker och till och med i en doktorsavhandling. Våra visningar och utställningar lockade mycket folk och framförallt skolklasser. Det gjorde att vi ville skriva något även för barn. Gärna en bok som kunde användas i skolan.

Så hur gör man då? Hur beskriver man ett försvunnet landskap utifrån analyssvar om pollen, förkolnade fröer och ved? Hur mycket får man hitta på och hur mycket behöver man förenkla?

Det visste jag inte riktigt, men jag ville i alla fall gärna försöka. Dels för att undersökningarna gav så intressanta resultat och dels för att många barn är nyfikna och tycker att arkeologi är lockande. Därför ville jag också beskriva den arkeologiska processen. Både själva hantverket i fält och hur olika vetenskapliga analyser och tolkningar samverkar för att bidra till förståelsen av forntiden. Boken har därför blivit en blandning av faktatexter och berättelser.

Vid stora infrastrukturprojekt behöver man ofta göra arkeologiska utredningar för att ta reda på om någon fornlämning berörs. Om det finns fornlämningar ska man se till att antingen försöka undvika just de områdena eller undersöka och ta bort dem. Illustration: Ragnhild Bronsek

Berättelserna var roligast att skriva, men också svårast. Jag utgick från de fynd vi gjort – spår av boskapsskötsel, odling, textilhantverk och järnframställning från runt år 0 i Öggestorp. Brädspel, smycken, silvermynt och offrade djur från vikingatiden, precis vid övergången till kristendom, i Rogberga. Ting som triggar fantasin och gör det lätt att sväva iväg om magi och övernaturligheter, men också omöjligt att inte beröra döden, eftersom det mesta som grävts upp kommer ur gravar. Det var en avvägning mellan att försöka göra berättelsen spännande och att hålla sig vetenskapligt korrekt. De flesta känslor förutsätter jag är universella och oberoende av tid, men varför de uppstår kan ju variera. Dialogen fick bli hyfsat modern så att dagens barn ska orka ta till sig språket.

I faktatexterna kunde jag visa att jag inte var helt ute och cyklade, utan att det mesta på ett eller annat sätt hade koppling till anläggningar och fynd från det två lokalerna. Ett väldigt lokalt perspektiv, men också likt andra platser i regionen från samma tid. Vardagsliv, arbete, ritual och tro. Människor, djur och gudar.

Illustration: Ragnhild Bronsek

En barnbok behöver bilder. Foton från grävningarna räckte inte långt. Ragnhild Bronsek som gjort illustrationerna till en av utställningarna i projektet kallades in. Att hon läst arkeologi var en stor fördel – full koll på klädedräkter och föremål. Vi träffades många gånger för att stämma av, och varje gång var det lika fascinerande att se hur en ny teckning tagit form, eller ännu ett lager färg lagts på en tidigare bild. Mer kött och blod på de gamla benen! Och dessutom en massa finurliga detaljer som ger en extra dimension till berättelsen.

Bokens berättelser varvas med faktauppslag. Grafisk form: Anna Stålhammar

Så till sist var det dags att sätta samman de olika texterna, fotona och akvarellerna. En uppgift för museets redaktör Anna Stålhammar. Själv hade jag inte vågat titta i andra arkeologiböcker för barn innan, eftersom jag var rädd att bli antingen för påverkad av dem, eller för imponerad så att jag skulle tappa självförtroendet och ge upp. Men nu började vi kika på böcker av alla slag för barn i åtta- till tolvårsåldern för att få idéer om utformning. Efter mycket bläddrande i kunde vi konstatera att det var ont om böcker som blandade berättelser med faktatexter. Anna fick helt enkelt utgå från sitt eget kunnande och skapa en ny slags bok.

Anna Kristensson är arkeolog på länsstyrelsen i Jönköping och arbetade tidigare på Jönköpings läns museum.

På sätt och vis har det varit som en arkeologisk undersökning att göra boken: man vet inte riktigt vad resultatet ska bli när man börjar, under tiden är det slitig men spännande, ny kunskap hämtas in, och i slutet behöver flera yrkeskompetenser samarbeta så att många små delar kan fogas ihop för att skapa en läsbar bild av forntiden. Om det har lyckats är i det här fallet upp till barnen att bedöma.

Anna Kristensson, arkeolog

Dödskallehöjden – en av få bevarade bronsålderslämningar i Jönköping

En 3000-årig grav värd att bevara!

Det är livliga diskussioner kring var den nya fotbollsarenan i Jönköping ska placeras. En av platserna som föreslagits är Dödskallehöjden vid Röde påle i Råslätt. För Jönköpingsbor och alla andra med intresse för historia och kulturmiljöer vore det olyckligt med en arenaplacering där.

I skogspartiet sydväst om trafikplats Råslätt finns en av endast tre bevarade gravhögar från bronsåldern i Jönköping. Jönköpings bronsålder har uppmärksammats både nationellt och internationellt tack vare flera unika fynd! Mest känd är Sagaholmshögen, belägen bara 1000 meter öster om Dödskallehöjden, som genom de ristade sandstenshällarna som fanns inuti högen skapade en arkeologisk sensation 1971. Man gjorde fyndet tack vare att platsen skulle exploateras, men högen och miljön är för alltid borta. De ristade sandstenshällarna finns idag i länsmuseets samlingar och lockar även internationella besökare.

Gravhögen på Dödskallehöjden. Det finns behov av både röjning och en ny skylt (den gamla är förstörd).

Gravhögen på Dödskallehöjden, som är ungefär 16 meter i diameter och drygt 1,5 meter hög, uppfördes för ca 3000 år sedan som grav för en man eller kvinna. Den är tillsammans med gravhögarna Lustigkulle i Rosenlund och Domarekullen i Gräshagen, de äldsta kända bevarade gravarna i Jönköping.

Det har tidigare funnits åtskilliga förhistoriska gravplatser i Jönköpingssänkan men de flesta har försvunnit till följd av odlingsarbeten och stadens expansion. Vi bör därför ta tillfället i akt och försöka bevara de lämningar som finns kvar. Naturligtvis vore det spännande att få veta vad som döljer sig i högen. Kanske finns där ristade sandstenshällar med bilder skepp, hästar och människor, som var fallet i den ovan nämna Sagaholmshögen? Det vore onekligen intressant att få veta. MEN en sådan undersökning borde i så fall endast tillåtas i forskningssyfte, där man sedan återställer högen, inte för en exploaterings skull.

Kartan visar var det finns och funnits gravhögar från bronsåldern

Vår förhoppning är att det ska finnas en bättre lämpad plats för den nya arenan så att Jönköpingsbor och alla andra även i framtiden kan få uppleva åtminstone spillror av ett forntida kulturlandskap i Jönköping.

Mer att läsa om gravhögarna och Jönköpings bronsålder:

http://www.jkpglm.se/Kulturmiljo/Arkeologi/Sagaholm/

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/03/14/bronsaldern-jonkopings-forsta-guldalder-2/

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/04/13/bronsaldern-jonkopings-forsta-guldalder-6/

Stutthof – en plats där tårar inte räcker

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 3. Exempel från ett grannland)

Porten in till koncentrationslägret Stutthof

Det är lätt att missa den anonyma infartsvägen till lägret Stutthof. Det gjorde vi i mitten av juli 2015. Merparten av trafiken på den ganska smala landsvägen är sommartid på väg ut mot badstränderna och sanddynerna längs Östersjön och Frischen Haff. Skyltningen vi sökte var minst sagt diskret, men kanske kom vi från fel håll – österifrån. En asfalterad gata som korsade en smalspårig järnväg, en påkostad villa från förkrigstid på en liten kulle och en kort sträcka genom blandskog. Sedan var man framme vid grindarna till Stutthof. En plats där resan och livet slutade för 85 000 medmänniskor.

De yttre grindarna. Till vänster SS vaktstuga, till höger lägeradministrationens stora tegelbyggnad.

Stutthof (idag Sztutowo) ligger 34 km öster om Gdansk i den forna fria staden Danzigs territorium. Den ”fria staden” var en konstruktion uppkommen i efterspelet till det första världskriget där Danzig med sin blandade befolkning fick en särställning år 1919 under beskydd av Nationernas Förbund. Tanken må ha varit att skapa en sorts buffertzon mellan den polska korridoren till Östersjön och det tyska Ostpreussen med förebild i medeltidens fria hansestäder. I realiteten blev Danzig ett ständigt tvistefrö mellan Polen och Tyskland; en plats där konflikterna ökade parallellt med att den politiska situationen hårdnade efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933.

Ett arbetskommando med polska fångar satta att uppföra den första etappen av KZ-lägret Stutthof.

Här kommer också Stutthof in i bilden. Lägret upprättades ursprungligen för att hysa polska intellektuella. Det var det första fångläger som togs i bruk utanför de tyska gränserna – Stutthof var i funktion redan från den 2:e september 1939, dagen efter krigsutbrottet. De nazistiska makthavarna i den Fria Staden Danzig var sannerligen väl förberedda på vad som skulle komma! Stutthof blev också det sista koncentrationsläger som befriades av de allierade. Inte förrän den 9 maj 1945 nådde sovjetiska trupper fram till platsen.

Redan 1936 hade man börjat samla in uppgifter om fristadens polska och judiska invånare. Samtidigt undersökte man i hemlighet lämpliga platser för de planerade fånglägren. Ursprungligen sorterade Stutthof under Danzigs polismyndigheter som ett civilt interneringsläger. Senare, 1941, påbörjades en massiv utbyggnad i och med omvandlingen till ett arbetsläger under Gestapos kontroll. Slutligen, i januari 1942 blev Stutthof ett fullskaligt koncentrationsläger och en del av Die Enlösung – Förintelsen. De ursprungliga åtta barackerna utökades med ytterligare trettio och lägrets yta gick från 12 hektar till 1,2 kvadratkilometer. Under dess funktionstid mördades mer än 85 000 av de 110 000 fångar som deporterats till Stutthof. Det motsvarar alla invånare i en stad av Jönköpings storlek…

Ett öppet fält med låga vita murar. Platsen för en barackstad. ”Det nya lägret” enligt 1944 års karta.

Barackens nummer. Ett tyst vittnesbörd där alla autentiska spår ovan mark avlägsnats.

Lägret hemsöktes av tyfusepidemier vintern 1942 och 1944. De fångar SS-vakterna bedömde vara oförmögna att arbeta skickades direkt till Stutthofs gaskammare. Zyklon B-gas började användas i lägret i juni 1944 när takten på massmorden trappades upp. Även i sjukhuset avlivades ett stort antal patienter genom dödliga injektioner utförda av lägrets läkare. Det exakta antalet fångar som mördats i Stutthof kommer aldrig att kunna fastställas, så siffran 85 000 får anses vara en mycket försiktig uppskattning. Till exempel verkar de fångar som direkt vid ankomsten valts ut för avrättning inte ha registrerats.

Till Stutthof fördes civila polacker tillsammans med judar och kommunister från hela det ockuperade Europa. Fångarna utnyttjade som slavarbetare i den SS-ägda rustningskoncernen DAW (Deutsche Ausrüstungswerke) vilken hade en stor fabrik inne i själva lägret. Under 1944 tillkom också en flygplansfabrik tillhörande Focke-Wulf. Stutthof utgjorde navet i ett system av sammanlagt 105 olika satellitläger i norra och centrala Polen dit slavarbetskraft fördes. Mest beryktat är ändå lägret som en av de tre platser där Dr Rudolf Spanner experimenterade med att framställa tvål av mänskligt kroppsfett. Syner från hans laboratorium utanför Danzig finns mardrömslikt beskrivna av ett ögonvittne, Alexander Werth, som besökte fabriken precis efter befrielsen.

Att berätta om det ofattbara – Förintelsen och dess offer. I Stutthofs baracker lyckas man. Värdigt. Lågmält.

Som besökare i dag, sjuttio år senare, möter man spåren efter något ofattbart. För att tro att man skulle kunna begripa Förintelsen är förmätet. Allt man sett och läst genom åren räcker inte till när man står på platser som en gång, i mans minne, var Helvetet på jorden. Sorg, vanmakt och förtvivlan över människans ondska griper tag. Och tårar förslår ingenvart. Min egen reaktion förvånar mig. Jag känner ilskan, raseriet växa inför den vansinnets normalitet som Stutthof utstrålar. Och kanske är det just detta som gör platsen så skrämmande? Massmordets normalitet. För till skillnad från Auschwitz och Dachau representerar koncentrationslägret Stutthof en sorts vidrig Förintelsens vardag. Ett av alla de läger i det gigantiska mordmaskineri som nazismen organiserade. Jag noterar detaljer som den enkla snickarglädje man försett barackerna med. Precis som om det vore vanliga hus…

Insamlade skor. Tysta vittnesbörd om tusentals och åter tusentals offer…

Jag slås också av hur väl man förmår att berätta. För det är en stor, närmast övermänsklig uppgift att förmedla denna vår mörkaste stund. Men på barackens kala träväggar hänger rader av fotografier. Porträtt. Bilder av medmänniskor med ett liv innan Stutthof. Tillsammans med kortfattade personuppgifter. Ibland kompletterade med en bild tagen efter befrielsen; ibland på en gammal man eller kvinna. Överlevarna.

I andra rum står de slitna britsarna kvar. Och de sparade skorna. Vi går tysta och stilla genom dragiga rum och över knarrande trägolv. Få besökare talar med varann. Det är inte läge för ord, för kommentarer. Bara för tyst respekt inför offren.

Längst ner mot skogen ligger krematoriet och gaskammaren.

På den smalspåriga järnvägen står boskapsvagnarna.

Vad som också slår mig är stillheten. Och avskildheten. Här finns inte ett spår av den besöksindustri som till exempel inne i centrala Krakow erbjuder guidade bussturer till Förintelsen. Resor med luftkonditionerad turistbuss till Auschwitz, med gruppfoton under den ikoniska portalen ”Arbeit macht frei”…

I Stutthof är parkeringsplatsen ganska liten. Besökarna är inte fåtaliga, men räknas knappast i tiotusental dagligen. Man vandrar  genom de öppnade delarna av det vidsträckta området i sin egen takt. Ostörd. Helt säkert kan man boka visningar, men vi nöjer oss med att läsa utställningens skylttexter. Och ägnar en eftertankens eftermiddag åt ett sorgens fält mitt inne i en polsk barrskog.

Baracker och grunder i ”Alte Lager” – den första etappen av lägret, uppförd hösten 1939.

De idag övergivna fabriksbyggnader där slavarbetare byggde jaktplan av typen Focke-Wulf.

Det enda som möjligen bryter upplevelsen en smula är det stora betongmonument som uppfördes under kommunisttiden. Sedvanligt smaklöst. Och av gigantiska proportioner som alla liknande minnesmärken. På sitt eget monstruösa sätt en god representant för nästa kapitel av Polens sargade förflutna.

En del av det väldiga monumentet från kommuniståren. En god representant för sin epok.

Stutthof – ett krävande resmål. Men definitivt en plats att besöka!

Det är med mycket blandade känslor man lämnar en plats som Stutthof. Sorg? Självfallet. Förtvivlan? Utan tvekan. Skam? Jo, man bär med sig insikten att medan jag kan sätta mig i en röd Ford Mondeo och köra min väg så blev barackerna i denna anonyma skog slutet för 85 000 medmänniskor. Mina föräldrars och farföräldrars generation – fast i Polen. Och det är bara lite drygt 40 mil till Malmö. Helvetet låg nästgårdsvägs den gången…

Vi får aldrig glömma. Att bära minnet vidare är vår generations blygsamma, men nödvändiga insats. Det ofattbara skall berättas. Och jag måste återigen erkänna för mig själv hur väl man lyckats med den omöjliga uppgiften i detta Stutthof – Sztutowo. Det lågmälda anslaget, allt annat skulle klinga falskt. Värdigheten. Offrens blickar som du möter, ansikte mot ansikte i utställningen.

Några veckor senare läser jag att man påbörjat arkeologiska undersökningar i Neues Lager, de skogbevuxna delar av Stutthof som inte är öppna för vanliga besökare. Här finns också en väg till någon sorts förståelse; en metod som är och kommer att bli allt viktigare i takt med att Förintelsens sista ögonvittnen nu dör bort, sju decennier efter befrielsen. För även den mörka historien måste utforskas och lyftas fram, likaväl som andra aspekter på mänskligt liv!

Gravar på randen mot Vättern

Titta på bilden här ovan. Det är som ni ser en härlig strand att strosa på och det gjorde också ett par i augusti förra sommaren. Under promenaden, på norra Visingsö, hittade de resterna av en förhistorisk grav. Titta till höger i bild precis under grästorven, där ligger en vågrät, flat sten. Den stenen är del av en 1600 år gammal grav.
Vi fick ett samtal från Länsstyrelsen om benbitarna som stack ut i rasbranten under stenen, så vi åkte dit för att besikta platsen.Det var inte så mycket att tveka om, vi såg att det måste röra sig om en grav även om delar av den redan rasat ut i Vättern.

Soluppgång över undersökningsplatsen. Stenpackning i förgrunden och skifferhällarna längst ut mot rasbranten. I horisonten syns Omberg.

Platsen ligger otroligt vackert, med Omberg i horisonten norrut och Uppgränna med sina åkrar på andra sidan sjön österut, men ack så sårbart för väder och vind. Vi vet att sjön har ätit av Visingsö under långa tider och att ön har varit mycket större. I en av de historiska källorna kan man läsa om när Linnés lärjunge Gyllenhaal besökte ön 1775 och hur han beskriver området där graven låg: ”Eds- eller Edbo-byn aer den ytterste åt N eller NO af hela ön. Lidit mycken skada af sjöns inkraecktning”.

Framrensning av hällarna.

Vi fick möjlighet att undersöka skelettgraven, eller det som var kvar av den, i början av oktober. Vi öppnade upp en yta på cirka 3 x 3 meter och till en början hade vi hjälp av grävmaskin. I det här området består matjorden av styv lera och när den är torr blir den som betong. När vi närmade oss graven gick vi över till skärslevar och handkraft för att inte skada något. Då kunde vi se att graven bestod av fem lagda skifferhällar och när vi lyfte på dessa fann vi delar av ett skelett. Benmaterialet skickades till en osteolog för analys som tolkade att det rörde sig om ben från endast en individ. Det var bara lårben och skenben kvar och de låg inte rätt anatomiskt, men troligen har personen begravts med huvudet åt norr och fötterna i söder. I rasmassorna nere på stranden samlade vi också in ett armbågsben.

Benen som låg under hällarna.

Vi vet inte så mycket om personen som begravdes där på Visingsös nordöstra spets. Vi vet att det var en vuxen person och att han eller hon dog omkring 400-500 efter Kristus, det som vi kallar romersk järnålder-folkvandringstid. Det fanns inga andra fynd i graven men intill benen i den mörkfärgade jorden, som vi samlade in för arkeobotanisk analys, fanns ett skalkorn. Skalkorn har funnits i Skandinavien i omkring 4000 år. Men har man verkligen odlat på den här delen av ön, där jorden är så tung och svårbearbetad?
I det schakt som vi öppnade upp runt graven fanns fler stenpackningar och det är troligt att det ligger fler gravar i området. Nu gäller det att handla innan även dessa rasar ut i vattnet. Vi har sökt pengar för att söka över området med georadar, en metod som utan att gräva kan visa vad som finns i jorden. Det blir ett första steg – att ta reda på vad som finns där ute på Sandudden för att sedan försöka rädda det som räddas kan. Den nyupptäckta graven och det som finns omkring den ger oss en ny syn på Visingsös förhistoriska landskap.

 

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

Stormen Egon på Visingsö

Stormar är ett otyg och Egon som drog fram över södra Sverige den 10 januari i år var inte något undantag. Tågtrafik och färjelinjer fick ställas in, broar spärrades av, översvämningar och allmänt trafikkaos rådde, hushåll blev utan ström, tak blåste av och naturligtvis stora områden med nedfallen skog. Även vårt län drabbades, inte minst vad gällde stormfällda träd. Som alla förstår fick det konsekvenser och det man först tänker på är alla de markägare som förlorade sin skog. Men det är inte bara den slags materiella värden som påverkas av stormar utan även våra kulturmiljöer. Många av våra fornlämningar ligger ju i skogsmark.

Stormen Egon – inte populär på Visingsö!

Så vad ställde då Egon till med om vi fokuserar på det som är fornt och gammalt? Jo, bland annat att Vätterns pärla Visingsö än en gång drabbades, inte så konstigt kanske med tanke på att den uppmätta vindstyrkan uppgick till 30,9 meter per sekund – den högsta i länet!  Effekten på skogen blev att träden blåste ner och låg om vartannat som ett gigantiskt ”plocke pinn”. Men även mer glest beskogade områden drabbades, bland annat de tre stora gravfälten på ön. På det norra gravfältet låg ett tiotal rotvältor, på det mellersta gravfältet ett sextiotal och på det södra gravfältet 3 rotvältor. För att se om några gravar skadats inventerades gravfälten av länsmuseets arkeolog Anna Ödéen. På det stora hela hade gravarna klarat sig men i sju rotvältor på det mellersta gravfältet och i en rotvälta på det södra gravfältet fanns stenpackningar, skifferhällar och linser med kol och sot. Det visade att förhistoriska gravar påverkats.

Av den anledningen gav länsstyrelsen oss uppdraget att undersöka och dokumentera skadornas omfattning, och att sedan återställa gravarna. Efter att ha undersökt de aktuella rotvältorna kan vi konstatera att den sot och kollins som fanns i en av dem var en härd. Kol från den samlades in för C-14 analys så lite längre fram får vi veta vilken ålder den har. En härd i en rotvälta hittades också 1996 i samband med att en grav grävdes ut på samma gravfält – resultatet av den våldsamma stormen i november 1995. I några av rotvältorna med stenpackning och skifferhällar fanns brända ben, en järnnit och enstaka krukskärvor. Men de flesta fynden hittade vi i en rotvälta som stod i utkanten av en gravhög. Bland rötterna i själva rotvältan satt en stenpackning med enstaka skifferhällar och knytnävsstora stenaren. Bland stenarna fanns brända ben men framförallt låg de i ett svart, fett brandlager i gropen under rotvältan. I brandlagret fanns även tre järnnitar och fyra keramikskärvor. Brandlagret, benen och föremålen i den skadade högen kan antagligen dateras till vikingatid, för övrigt samma tidsperiod som högen som undersöktes 1996.

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Det vi nu ska göra är att låta en osteolog undersöka benen för att se om det går att avgöra kön och ålder, och ifall det finns djurben i materialet. Dessutom ska järnnitarna konserveras. Och så får vi be en stilla bön att det dröjer till nästa storm…

Poesiarkeologi: Vid kumlet

Som bekant har våren inspirerat mången skald men för egen del tycker jag att poesins årstid stavas höst. Detsamma gäller fornlämningar: visst – de är vackra när de inramas av blommor, fågelkvitter och allsköns grönska. Men för att fånga den rätta melankoliska, återhållsamma, kontemplativa, lugna och lite ödesmättade känslan krävs höst; krävs ”rätta” fornlämningar. Många kan tyckas lämpade för uppgiften men egentligen finns det bara en kandidat: Bronsåldersrösena. Så jag plåtade ett röse i passande oktoberskrud. Det var inte svårt för jag hade ett i åtanke. Knepigare då att hitta lämplig dikt. Men jag fick hjälp av vännen Lotta som tipsade om Vid kumlet av Nils Hasselskog. Den passade bra. Dessutom blev det en extra knorr när jag upptäckte att författaren och skalden A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings veckoblad var en och densamme. Läste denna ypperliga satirtidning som student i Uppsala på 1980-talet. Så flätas alltså slumpens tåtar samman och gör att Vid kumlet, som egentligen är en satir på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår, får slå följe med mitt utvalda röse.

Vid kumlet
Nu är den dystra höst utbruten,
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dessa stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Fornlämning 63 i Forserums socken, även kallad Dejlarör. Dejel, eller dajel, är ett äldre småländskt ord för drake. Att röset fått det namnet beror på den lokala sägenfloran som bland annat  kan berätta att eldsprutande drakar nattetid flugit mellan detta röse och ett annat röse lite längre bort.

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Getaryggen 1567. De försvunna – frågan om gravarna

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

 

Det finns en fråga som är lika aktuell vid Getaryggen som i samband med andra europeiska slagfältsundersökningar. Var finns de stupade? Det handlar om stora antal kroppar; vid Lund den 4 december 1676 beräknas 9000 svenska och danska soldater ha blivit kvar på slagfältet. Om man tar detta slag som exempel är frånvaron av påträffade massgravar i ett intensivt exploaterat storstads- och jordbruksområde högst anmärkningsvärd. Lika märklig är frånvaron av muntliga traditioner. Man hade kunnat vänta sig att massgravar avsatt tydliga spår i lokala sägner och marknamnsmaterial.

Ett annat krigs bistra skördar. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Vid Getaryggen har vi Daniel Rantzaus uppgift att bara 19 av soldaterna i von Dohnas förtrupp stupade under bataljen. Beträffande den svenska sidan är uppgifterna om fallna mycket mer oklara, men man kan anta att merparten av de reguljära soldaterna i blockhuset höggs ner av Gönges och Clarks män. Bland de uppbådade bönderna var manfallet av allt att döma mycket stort. Fältdagboken nämner hur landsknektarna jagade de svenskar som flydde ut i de omgivande sankmarkerna. Det sammanlagda antalet stupade bör ha uppgått till flera hundra personer. Till detta kommer också alla de rid- och dragdjur som dödades under sammandrabbningen. Dessa döda, lemlästade kroppar som fyllde fält och ängar längs landsvägen måste ha utgjort en fruktansvärd syn. Men vad hände egentligen med dem? Var finns de fallna?

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil’s Den, Gettysburg i juli 1863

Kanske är det så att enbart vissa bestods med något som liknade en anständig begravning efter slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan? Att de skelettfynd som omtalas av Alvin på 1800-talet bara representerar de få som förunnades en gravplats? Den berättelse som återfinns i Daniel Rantzaus fältdagbok handlar om ett uttryck för kärlek och respekt; om en skotsk legosoldat som egenhändigt tar sin dödligt sårade bror av daga för att bespara honom från plågor och därefter begraver honom tillsammans med hans vapen. Man får en känsla av att den erfarne och ärrade fältöversten vill förmedla det unika i denna händelse.

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

En möjlighet som kanske kan tyckas stötande för oss idag är att problemet med de stupade fick lösa sig på ”naturlig” väg. Om liken lämnades åt sitt öde efter att ha plundrats på kläder och andra eventuella ägodelar blev de fort omöjliga att identifiera. Rovdjur och asätare gjorde sitt och nedbrytningsprocesserna fortskred. Visserligen stod slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan sent på hösten, men en bit in på sommaren följande år bör föga mer än mängder av kringströdda vitnande ben ha återstått på valplatsen. Soldaternas skelett blandades med lämningarna efter hästar och andra dragdjur på vad som i sanning utgjorde ett Dödens fält. Intressant nog är det precis en sådan här scen som en tysk resenär beskriver ett par årtionden senare, när han på väg till Stockholm passerar genom Holaveden. Michael Herberer von Bretten noterar följande i sin reseskildring för den 16 augusti år 1592:

”Vi for den 16 augusti genom en trakt som kallas Holaveden, i vars mitt landskapen delar sig, där vi alltså lämnade Småland och kom in i Östergötland. Där kunde man på ena sidan se stora högar med ben från döda. Som ännu måste ligga där, sedan det svåra nederlag som svenskarna led mot danskarna.”

Den syn som mött von Bretten kan ha haft en motsvarighet vid Bergsliderna. Men borde inte i alla fall de bönder och bondsöner som kämpat i uppbådet ha tagits om hand av de sina och begravts på kyrkogården i sin hemsocken? Det är förvisso en tilltalande tanke, men då skall man hålla den ödeläggelse som drabbat de här bygderna i minnet. Vid en tidpunkt när de flesta som kunnat hade flytt undan dansken och merparten av gårdarna var nerbrända eller i grunden plundrade, vem fanns då kvar att begrava de fallna? Dessutom bör de stupade den 31 oktober ha utgjort en stor del av männen i socknar som Västra Jära och Angerdshestra. I en tid när det främst gällde att överleva för de som klarat sig undan striderna, gick nog de levandes behov först. De döda stannade där de fallit.

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta…

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder 5

Del 5. Dödskallehöjden

En av de tre bronsåldershögar i Jönköping som ännu finns kvar ligger i Råslätt, strax norr om Röde påle ungefär 200 meter väster om nuvarande E4:an och 100 meter söder om Norrahammarleden. Platsen kallas Dödskallehöjden, ett intresseväckande namn vars ursprung emellertid är oklart. Gravhögen finns uppmärksammad och beskriven först under 1920-talet av Algot Friberg i hans genomgång av bronsåldern i Jönköping. Som en följd av hans arbete gjordes också en plan för gravhögarnas vårdande. I en skrivelse till Drätselkammaren 1929 föreslås att ”Buskskogen borthugges och gropen i midten igenfylles och avrundas”. Högen är idag ungefär 15 meter i diameter, 1,5 meter hög och beväxt med några tallar, sly och små granar.

Dödskallehöjden fotograferad 2013. Tall små granar och sly börjar ta över.

Platsen har tidigare varit skyltad, men denna är numera i oläsbart skick och står enbart kvar som en påminnelse om vissa personers lust att förstöra. Icke desto mindre är det värt ett besök, då den till skillnad från Domarekullen och Lustigkulle ändå har ett litet orört grönområde runt i kring. Men en viss röjning vore ändå inte helt fel, där träd och buskar avlägsnades från själva högen.

I en liten glänta i skogen skymtar Dödskallehöjden. Platsen hade röjts 1929 och gropar i högen hade fyllts igen. Foto 1930-tal.

På 1950-talet hade området vid Dödskallehöjden ännu landsbygdens prägel. Ekonomiska kartan från 1954. Dödskallehöjden markerad med en rödcirkel. Ungefär 1 km öster om Dödskallehöjden ligger platsen för Sagaholmshögen.

I skogsdungen bakom Röde påle ligger Dödskallehöjden. Foto 2013.

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder 4

Del 4. Högarna på flygfältet – högen med Trolltallen

Stora gravhögar har alltid satt fantasin i rörelse och inte sällan även lockat till skattjakt. Ibland finns också uppgifter om dessa plundringsgrävningar, där namnet på förövaren likväl vad man hittade finns nedtecknat. När Jönköpings flygfält skulle utvidgas undersöktes 1940 ytterligare två gravhögar. Den ena av dessa kallades för högen med Trolltallen, och som namnet antyder var den bevuxen med en minst sagt imponerande tall. Kring just denna hög finns relativt detaljerade uppgifter om en plundringsgrävning.

Bronsåldershögen med den imponerande tallen, kallad Trolltallen. Enligt uppgifter plundrades den någon på 1860-70-talet. Foto 1930-tal.

När hembygdsforskaren Axel Ramm, bördig från Nässjö och blivande stadsrevisor i Göteborg, gjorde sin antikvariska resa i Tveta härad sommaren 1883 för att dokumentera fornminnen fick han stifta bekantskap med jägmästare Herrman Gadamér. Han var åren 1861 till 1885 verksam vid skogvaktarskolan i Råslätt och han ”undersökte” högen med trolltallen i samband med att han anlade en lärkträdsplantering i området.

Platsen för högen med Trolltallen idag

Axel Ramm fick inte själv se Gadamérs fyndsamling, men i ett brev redogjorde Gadamér för vad han hittat: ”…menniskoben och kål” samt ”bitar af en lerurna samt i och vid bålet; 2 tyngdstenar, som gagnats vid spinning med slända”, 1 lansudd eller dolk av brons, 1 rakknif af brons” samt ”1 stycke af ett bronshandtag.” I denna uppräkning anar vi en ganska praktfull bronsåldersbegravning, för närmare 3500 år sedan. Var fyndsamlingen tagit vägen är tyvärr okänt.

Högen i profil där kärnröset i mitten tydligt framträder.

Med den kunskapen var kanske förväntningarna inte alltför höga när Egil Lönnberg 1940 tog sig an den imponerande högen. Den mätte förövrigt närmare 20 meter i diameter och hade en höjd av ungefär 2 meter. I högen fanns också spåren efter sju mer eller mindre stora plundringsgropar. I mitten av högen, som var uppbyggd av jordtorvor, fanns resterna av ett ca 5 x 6 meter stort kärnröse och i kanten av högen fragment av en kantkedja. Att plundringarna varit framgångsrika blev snart tydligt. Det enda fyndet som gjordes var klingan till ett bronssvärd, i övrigt var det fyndtomt, eller hur var det med den saken?

Stolta arbetare vid den sprängda stubben.

I april 1943, tre år efter avslutad undersökning, inlämnade en av arbetarna på flygfältet, schaktmästare Pettersson, ett svärdshandtag som han påträffat i dumpmassor intill platsen för högen med trolltallen. Det var inte vilket fynd som helst, utan ett handtag till ett praktsvärd som var försett med ett guldbleck på den rombiska svärdsknappen. Fyndet kan sannolikt antas komma från gravhögen och kanske hör handtaget ihop med klingan som hittades vid undersökningen. Hur kunde nu detta hända? Det vet vi naturligtvis inte säkert, men kanske var det effekten av att man använde 10 kilo dynamit för att knäcka den stora stubben till trolltallen. Man hade helt enkelt inte kommit åt att undersöka alla jordmassor i högen och när stubben sprängdes tog den även med sig föremål från graven. Kanske var det så det gick till. Klingan förvaras idag på Historiska museet i Stockholm och svärdshandtaget finns i Jönköpings läns museum.

Det fantastiska svärdshandtaget med guldbleck som påträffades i en dumphög nära grävplatsen efter avslutad undersökning.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

 

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder

Del 2. Lustigkulle  – en grav med skiftande öden

Norra Smålands Fornminnesförenings grundare Algot Friberg blev genom upptäckten av Torpafyndet på allvar intresserad av bronsåldern och skulle de kommande decennierna företa flera arkeologiska undersökningar av bronsåldershögar i Jönköpings län. I september 1892 företog han en delundersökning av Lustigkulle, eller Gröna kulle, i Liljeholmen, knappt 200 meter norr om Östra kyrkogården och 300 meter söder om Vätterstranden. I högen påträffades inga daterande fynd, utan enbart ett lager med brända ben:
”I september månad detta år öppnade jag den ståtliga kulle, ..strax öster om Jönköping…Kullens diameter är ungefär 21 meter och nuvarande höjden 2,5 meter. Under den fina sanden i kullens inre lågo på dess botten och äfven högre upp många större och mindre stenar, somliga af betydlig storlek, och i bottnens mitt var marken på en sträcka af 3 meters diameter sotad efter eld. Några få kol och en del bitar af brända ben funnos här, äfvensom 4 små stycken af hårdt brändt tyd (?) och några bitar af kolsyrad kalk. För öfvrigt anträffades intet, oaktat gräfningen sträcktes långt utom bålets område. Kullen återställdes i sitt forna skick.”

Lustig kulle – den största av bronsåldershögarna i Jönköping, ligger ca 300 meter söder om Vätterstranden

Högen är belägen på en svag avsats längst ner i en nordvästsluttning. Strax nedanför fanns tidigare sankmarker i anslutning till Rocksjön och med förbindelse med Vättern, av vilka bara en liten, kanaliserad del återstår idag. Högen är idag ca 30 meter i diameter och närmare 4 meter hög. Den har plan toppyta, ca 10 meter i diameter.
Högen har genom århundradena genomgått en rad skiftande öden. Det finns uppgifter om att högen tjänstgjorde som stadens avrättningsplats på 1600-talet. På 1840-talet skall ett lusthus ha uppförts på högen, varvid den fick namnet ”Lusthuskullen”, vilket så småningom blev Lustig kulle. En uppgift om att stadens ungdom ”förr i världen dansade och lekte” på kullens topp kan sannolikt kopplas ihop med lusthuset. I samband med uppförandet av lusthuset, terrasserades högen och erhöll på så sätt en trappstegsform. En annan orsak till detta utseende skulle vara ”kreatur, som betande vandrat runt kullen upp mot dess topp”. Enligt häradsfornvårdare kapten Bror Kugelberg, tillkom trappstegsutseendet i samband med att högen tjänstgjorde som avrättningsplats, för att publiken på nära håll skulle kunna få full valuta av skådespelet. En annan sagesman berättar att i slutet av 1800-talet hade specerihandelsfirman Almén & Busck en vinkällare under den paviljong, som fanns på gravhögens topp. Stenar från denna vinkällares grund påstås fortfarande finnas kvar inne i gravhögen.

Lustig kulle fotograferad i början av förra seklet. Från 1890-talet till in på 1950-talet passerades högen av smalspårsjärnvägen mellan Gripenberg och Jönköping.

Vid anläggandet av Jönköping – Gripenbergs järnväg i början av 1890-talet skadades ett mindre parti av högens norra del. Runt 1930 restaurerades högen, genom utfyllningar vid sidorna och ”utplaning av hålet i midten”. Högen har även fortsättningsvis utsatts för skador. Ytterligare ett återställningsarbete genomfördes 1952, då man påtalat att ”Kullen är barnens förnämsta lekplats. Där åkes spark, kälke och skidor och de som ej ha tillgång till dylika hjälpmedel åka på baken, magen eller rulla ner” vilket fick till följd att jord drogs ner från högen. Dessutom hade stora hål och gångar grävts så att sten från kärnröset börjat framskymta. För att citera Bror Kugelberg: ”Gravplats – avrättningsplats – dansbana! En underlig utveckling” med tillägget – kälkbacke.

Lustig kulle fotograferad i mitten av 1930-talet med avplanad topp, där det förr lär ha stått ett lusthus

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

2: Tollundmannen

Jag brukar vanligtvis inte läsa poesi – tyvärr får jag väl säga – för jag förstår att jag missar många livsreflektioner och många vackra ord och meningar. Så kanske borde jag komplettera mitt ständigt återupprepade nyårslöfte ”att dricka champagne en gång i månaden” men ytterligare ett: att läsa mer poesi!

I alla fall så har det ju hänt och en poet som jag fastnat för är den nordirländske poeten Seamus Heaney, som tyvärr gick bort förra året. Anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för honom var att han fick nobelpriset i litteratur 1995. Motiveringen till priset löd: ”För ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Artiklar skrevs om honom efter utmärkelsen, och det jag läste gjorde mig nyfiken. Sålunda köpte jag diktsamlingen På väg som innehåller ett urval dikter skrivna mellan 1966 och 1991. Fina dikter om här och nu, dikter sprungna ur ett älskat Irland som jag också kan relatera till eftersom jag varit där, och dikter om det forna och förflutna. Kanske är det för att jag är arkeolog som jag tog till mig dessa dikter då de handlar om sådant som berör mig, fast uttryckt på andra sätt och med andra ord. Mitt första poesiarkeologi-inlägg var ett exempel på det. I dikten Grauballemannen från 1975 förmår Seamus Heaneys ord ge liv och perspektiv på ett av arkeologins många människoöden, nämligen Grauballemannen som är en av flera människor som under dramatiska former offrats, dödats och dumpats i danska mossar under järnåldern.

En annan människa som gått ett likande öde till mötes var Tollundmannen från 400-talet f. Kr.  År 1950 hittades han på 2,5 meters djup i en mosse, liggande på höger sida i naturlig sovställning, naken sånär som på ett bälte runt midjan, skinnhätta på huvudet och ett rep runt halsen. Mannen var i 30-årsåldern då han dog. Vetenskapliga undersökningar av honom visar att han ätit en sista måltid bestående av välling eller gröt innan han dödades genom hängning. Kanske offrades han till en gudom? I alla fall togs han omhand av människor som månade om honom, ordnade hans anletsdrag och lade honom tillrätta i en torvgrav.

Idag ligger han i en monter på Silkeborg museum på Jylland där hans tillsynes fridfulla, skäggstubbsgarvade ansikte setts av mångtusenden, och gjort honom till en av världens mest kända ”danskar”. Om honom har Seamus Heaney skrivit i diktsamlingen Wintering out (1972)

 Tollundmannen  

En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.

I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,

naken sånär som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan

spände hon åt sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons garvade kropp,

ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.

Jag kunde riskera helgerån,
utlysa gungflymossen
som vår vigda jord och be
honom att befrukta

de styckade, genskjutna
satarnas kött:
lik i hosor
utlagda på tunet

med spår av hud och tänder
som rester på rälsen
efter de fyra dräpta bröderna
som man följt längs banvallen.

Någonting av hans sorgsna frihet
när han drogs på mästermans kärra,
kommer till mig där jag kör
och upprepar namn som

Tollund, Grauballe, Nebelgaard,
och ser på de pekande händerna
hos lantliga byamän
vars språk jag inte förstår.

Därborta i Jylland
i de gamla dråparsocknarna
kommer jag att känna mig vilsen,
orolig och helt och hållet hemma.

Foto från wikimedia commons

 

 

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder

Del 1. Torpafyndet – en bronsgjutares gömma

”Fyndet är af vigt ej blott för sin storlek, utan äfven derför att det … visar, att minnen från den äldre bronsåldern ej äro så sällsynta i Sverige norr om Skåne, som mången varit böjd att tro”. Så skrev Oscar Montelius 1881 efter att det så kallade Torpafyndet upptäckts i Jönköping. Det kan sägas vara utgångspunkten för kännedomen om bronsåldern i Jönköpingstrakten. Fyndet utgörs av drygt 20 föremål i brons. Det är smycken och redskap, bland annat två halskragar, fyra bälteplattor, sju koniska bältesmycken och två sädesskäror eller sågar. Torpafyndet är ett av de rikaste depåfynden från bronsåldern i Sverige samtidigt som vi kan konstatera att de flesta föremålen är kraftigt slitna.

Torpafyndet, som påträffades ”I ett stenröse på ca 2,5 fotds djup. På en tämligen högt belägen del av en äng på östra branten av Junebäcken”, består av ett 20-tal bronsföremål. Föremålen kan dateras till ca 1500-1300 f.Kr.

Sannolikt hade bronsen passerat genom flera mellanhänder i intrikata handelssystem innan man i Jönköpingstrakten kunde använda bronsföremålen.  Halskragar och bältebeslag har prytt Jönköpingsbor i viktigare sociala sammanhang för att visa på makt och välstånd och skärverktygen har kanske använts för att skörda höstsäden. Och det hände här för mer än 3000 år sedan. När bronsföremålen hade tjänat ut smälte man ner dem för att så småningom gjuta nya föremål. Torpafyndet är förmodligen ett sådant skrotfynd, där slitna föremål gömts undan i väntan på återvinning.

Utifrån äldre uppgifter vet vi att fyndplatsen låg nära Torpa herrgård, strax nordost om nuvarande korsningen Karlavägen – S:t Larsgatan. Idag karakteriseras området av villabebyggelse.

Detta fynd tillsammans med förekomsten ett tiotal stora gravhögar i södra Vättersänkan gör att man lite tillspetsat kan tala om den äldre bronsåldern som en ”guldålder”, en period som sticker ut lite över mängden i Jönköpings förhistoria. Nästa gång fortsätter vi med Lustigkulle – en hög med en minst sagt växlande historia.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons

 

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien

Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.

Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.

Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.

Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.

Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget…

Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!

Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice – examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests – Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.

LIDAR i skogen och på slagfältet – en 1600-tals skans inne i en tysk skog

På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas – som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA – i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!

Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland – murar grundlagda enligt konstens regler

En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen – i krig oprövade – fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!

Session A04 – Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)

Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak – så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!

För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site