När en parkbänk vid Ekenässjöns södra strand skulle flyttas, eftersom den råkat bli nedgrävd i kanten av en registrerad järnframställningsplats (fornlämning nr 93:1 i Vetlanda socken), då fick arkeologer vid Jönköpings läns museum möjlighet att göra en liten undersökning av spåren efter järnframställning från äldre järnåldern.
Parkbänken var ingrävd i den norra kanten av en knappt 10×10 meter stor, ganska svag förhöjning på en annars flack gräsyta, knappt 15 meter från strandkanten. Före undersökningen syntes, precis bakom bänken, två kantställda stenar som antogs vara delar av väggarna i den ugn där järnet framställts. Ett litet schakt om knappt 4,5 kvadratmeter grävdes för hand runt parkbänken och frilade på så vis de två stenarna. Dessa visade sig då inte vara ugnsväggar, utan snarare rester av en yttre konstruktion för tappningen av slagg, framför själva järnframställningsugnen. Således går det att anta att nedgrävningen för bänken inte skadat så stor del av ugnskonstruktionen utan att denna fortfarande ligger kvar orörd under mark.
Järnframställningsplatsen registrerades i fornminnesregistret redan 1987, vid den fornminnesinventering som då bedrevs av Riksantikvarieämbetet i större delen av Sverige. Platsen visades för inventeraren av en person ur den stora skaran intresserad allmänhet som uppmärksammat stenarna i gräsytan och som dessutom hittat bitar av slagg i anslutning till dessa. I fornminnesregistret har inventeraren också lagt till att:
”Fläckvis i ytan av den flacka omgivande förhöjningen uppträder små slaggbitar, 1–2 cm stora […]. Den närmaste förhöjningen kan utgöra rester av utplanat slaggvarp som […] övertäckts.”
Lämningen kom 1987 att registreras enbart med en punkt för platsen för de synliga stenarna men vid den arkeologiska undersökningen visade sig förhöjningen vara ett slaggvarp som ligger runt själva järnframställningsugnen och till viss del även täcker den. Det gick också att närmare avgränsa slaggvarpet och konstatera att hela lämningen omfattar en yta om närmare 110 kvadratmeter som till allra största delen utgörs av slagg.
Däremot ligger denna slagg på en naturlig, flack förhöjning och troligen har ugnen grävts in i en naturlig moränhöjd där slaggtappning gjorts åt norr och därmed utnyttjat en liten, men tillräcklig och naturlig lutning i terrängen. Varpets mäktighet var därför något mindre än vad som kunde antas före undersökningen, men lämningens storlek i ytan vittnar ändå om en omfattande järnframställning på platsen.
Ugnskonstruktionen har troligen bestått av en undre del uppbyggd av stenar och en övre del i lera. Den övre delen har vid avslutad blåsning varit tvungen att raseras för att järnluppen skulle kunna plockas ut. De enstaka ugnsfragment i lera som hittades vid undersökningen, tyder på att konstruktionen använts vid flera tillfällen och att framställningen varit återkommande, kanske säsongsvis, med nya ugnsdelar i lera för varje ny användning av ugnskonstruktionens mer permanenta del i sten.
Parkbänken plockades slutligen bort och det lilla schaktet återfylldes.
Det flacka varpet ligger kvar och i ytan syns fortfarande stenarna i ugnskonstruktionens ytterdel och strax intill lämningen ska snart en skylt berätta om den för tiden så viktiga järnframställning som bedrevs på platsen för nästan 2000 år sedan.
A R K E O L O G I 