Att kopiera ett kloster i 3D…

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande.

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.

När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…

Hans Flemings andra perspektivritning, utför drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Istället hittar vi mängder av  medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!

Så – hur skall man  gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs  fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från tidigt 1500-tal.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.

Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga  samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.

Ystads kloster - den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.

Modell av Ystads franciskanerkloster, fullt utbyggt skick i början av 1500-talet.

Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.

Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta  brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin  tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe - en oas av stillhet!

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!

En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.

Klostergången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.

Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!

Annonser

Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning och en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken att skapas. Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank - de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken_01

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda - en av de småländska byar som  brändes 1567.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen - lite förfriskningar

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? Del III

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom kyrkoarkitekturen kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

Cistercienserorden grundades av benediktinermunkar som ville protestera mot den ökande vällevnaden inom den katolska kyrkan under 1000-talet. Jakten efter rikedomar och utsvävningar hade tagit överhanden även inom klosterväsendet. Man ville återgå till de ursprungliga, stränga, benediktinreglerna. Cistercienserordens ledord blev ora et labora (be och arbeta).  Enkelheten skulle genomsyra allt: arkitekturen, kläderna, liturgin, maten mm. Inga utsvävningar tilläts i kyrkorna: inga väggmålningar eller bemålade fönster, ädelmetaller och dyrbara tyger var likaså bannlysta. Munkarna fick inte distraheras av världsliga ting under högmässa och bön.

Konsten att bygga med huggen sten och tegel spreds till Norden med den tidiga medeltidens kyrko- och klosterbyggen. Här hade cistercienserorden en central roll. Dels byggde man relativt många kyrkor i Norden och dels hade deras kyrkor många detaljer som var typiska för just denna orden. Man använde helst välhuggna kvaderstenar. Dörr- och fönsteromfattningar gjordes med speciell omsorg. I många av landets medeltida kyrkor kan man än idag se spår av det cisterciensiska inflytandet i detaljerna.

rik Dahlbergs kopparstick från 1690-talet.

Erik Dahlberghs kopparstick visar Nydala kyrka till hälften återbygd som sockenkyrka. Kyrkan brändes av danskarna på 1500-talet. I kyrkans gavlar finns den för cistercienserkyrkor så typiska tredelade fönstergruppen med dels bågformade dels runda fönster.

Cistercienservalv i Vauclair i Frankrike respektive Maulbronn i Tyskland.

 

Två typer av takvalv som förekommer i olika kloster. Till vänster kryssvalv i lättbearbetad sandsten i den sönderbombade klosterruinen Vauclair. Till höger valv med åtta valvkappor i Maulbronn.

Fountains Abbey i England

 

 

 

Vid Fountains cistercienserkloster framträder den typiska skråhuggna stenfoten tydligt. Varianter av denna påträffar man vid många medeltida stenkyrkor i Sverige.

 

 

 

Cistercienserna har också fått äran för införandet av storskalig järnproduktion i landet. Järn hade redan tillverkats i Sverige i över tusen år när cistercienserna dyker upp och numera är man inte heller övertygade om att just cistercienserna skulle introducerat masugnsdriften i landet. Idag tror man mera på inhemska stormän som innovatörer.

Förvaltningen av klostren var strängt reglerat av moderklostren i motsats till andra klosterordnar där enskilda kloster åtnjöt större självständighet än de cisterciensiska. Av nödtvång blev man duktiga på att förvalta stora, spretiga, ekonomiska enheter. Den centraliserade förvaltningen var också något som man tog med sig till Norden.

De flesta klosterstiftare tillhörde kungliga ätter och klostren användes ofta i det politiska maktspelet. Biskoparna var inte heller sena i att delta i detta spel. Många historiker anser att klosteretableringarna i det medeltida Sverige framförallt ska tolkas som ett led, och till och med motorn, i den framväxande kungamaktens konsolidering.

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? del II

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.
Även om klosteretableringen i obygder var sant endast i vissa fall – så som i Nydala – kan det kanske förklara senare tiders koppling mellan odling och införandet av nya växter och brukningsmetoder. Om man tvingades bryta upp helt ny mark i en miljö med annat klimat och växtlighet än vad man var van vid, var man troligen också mer mottaglig för både nya grödor och nya metoder. Men i så fall har man snarare anammat redan befintliga lokala metoder – inte tagit med helt nya utifrån. Att klostren fått rollen som innovatörer inom jordbruk kan kanske delvis förklaras med odlingarnas storskalighet: ”Nya” grödor och odlingsmetoder kan ha använts långt tidigare men först när klostren också börjar använda dem, slår de igenom i det sekulära samhället i stort.
I Nydala har arkeobotaniska analyser av jordlager påvisat att området redan var uppodlat, men inte i någon större skala, när klostret började byggas på 1140-talet. Först när kyrkan var färdigbyggd efter 120 års slit började man röja upp allt större ytor för odling, bete och även för slåtter. Man odlade framförallt råg och vete, men även havre och bovete förekom, liksom hampa.
Modell av cistercienserklostret Bebenhausen i Tyskland.
Till vänster, och innanför klausurmuren, syns klostrets omfattande
trädgårdar, och i bakgrunden syns fruktträdgårdar.
Klostrens roll som trädgårdsodlingens införare i landet är inte heller helt klar. Visst hade man omfattande trädgårdar – inte minst på grund av att en stor del av kosten bestod av vegetabilier, på grund av de stränga fastereglerna. Men senare års arkeobotaniska undersökningar av järnålderns bosättningar har också kunnat påvisa förekomsten av trädgårdsodling flera århundraden innan de första klostren anlades. Under vår tideräknings första årtusende odlades rovor, selleri, dill, lök, dådra, humle med mera på dessa bosättningar.
Även i de tidigaste städerna, så som Lund och Skänninge, har man påträffat så kallade makrofossiler och frön efter grönsaker, krydd- och medicinalväxter och fruktträd inom klart avgränsade ytor på tomterna. Så, både trädgårdsväxter och regelrätta trädgårdar fanns långt innan klosterordnarnas ankomst. Däremot kan man anta att klostren var, om inte först, åtminstone bland de första att anlägga regelrätta prydnadsträdgårdar med blomsterbäddar. Hos cisterciensererna var det viktigt att varje dag pryda altaret med vackra blommor, när dessa fanns att tillgå.

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? del I


Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.
 
Cistercienserorden var mycket driftig, och under sina första 35 år (ca 1115-1150) etablerade man uppemot 330 kloster runt om i Europa. På bara några årtionden blev man den mäktigaste klosterorden i Europa. Ordensreglerna påbjöd att nya kloster skulle etableras långt från befolkningscentra, helst i rena obygder där munkarna själva skulle bygga kyrka och kloster och bryta upp ny odlingsmark. Alla kloster skulle vara självförsörjande, varför stora markarealer vara en viktig förutsättning vid val av etableringsplats. I det tättbebyggda Mellaneuropa var det ibland svårt att hitta riktiga obygder varför många kloster hamnade i centralbygder. Man till och med avhyste hela byar för att göra plats för klostren. Även i Sverige, trots sina vida skogsmarker och obygder, etablerades de flesta i eller i närheten av dåtida centralbygder. Eftersom de svenska etableringarna skedde främst via kungliga donationer, var klostren hänvisade till befintliga gårdar och/eller byar med tillhörande marker. I andra fall övertog man befintliga klosteranläggningar från andra ordnar. Inom dagens Sverige har det funnits ett trettiotal cistercienserkloster under medeltiden, varav de äldsta är Alvastra och Nydala, som grundades 1143 (eller 1144).Nydala kloster var den enda i Sverige som hamnade i riktiga obygder långt från allfartsvägar, i det inre av Småland. Kanske ska Nydalas lokalisering ändå inte enbart ses som utryck för att man ville följa ordensreglerna till punkt och pricka, utan förklaras med att biskop Gisle i Linköping, som anses vara klostrets stiftare, överlät sina privata egendomar till klostret. Gisle var den första kända svenskfödda biskopen (biskop ca 1140-1170) och det har t.o.m. spekulerats i att han kanske härstammade från dåvarande Vrigstad socken, där även Nydala ingick, eftersom han ägde flera gårdar här. 
Endast östra delen av klosterkyrkan samt portkapellet
(till höger i bild) finns bevarade i Nydala.
Idag vet vi inte ens om det fanns någon bebyggelse på platsen innan munkarna anlände. Ofta kan man härleda äldre bosättningar med hjälp av bygdenamn och fornlämningar (dvs gravar som kan dateras till järnålderns slutperiod, vikingatiden). I Nydala har klostret gett namn åt platsen – Nova Vallis, Den nya dalen, vilket kan jämföras med moderklostrets Ljusa dalen (Clairvaux). Så där får vi ingen hjälp. Men, angående ortnamn kan man konstatera att ålderdomliga -ryd och -stad-namn i närområdet tillsammans med enstaka järnåldersgravar tyder dock på att viss bebyggelse har funnits i området under järnålder och tidig medeltid – men inte nödvändigtvis just där klostret byggdes. Även en pollenanalys, gjord 2007, påvisar att området använts för bete och odling redan omkring 300-400 e.Kr. 

Har vi missat båten?

Skutor som torkar segel vid kaj i Munksjön

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag om Jönköpings blöta förflutna på Marinarkeologiska Sällskapets årsmöte. Det var många spännande projekt som presenterades under konferensens två välfyllda dagar. Tyvärr frös det traditionella dyket bokstavligen inne, eftersom Huskvarnaviken var isbelagd. Fast Johan Rönnby, professor vid Södertörns högskola, berättade om det unika dränkta kulturlandskapet; om gravröset på Vätterns botten och om mossen strax intill med dess fynd av svärd från bronsåldern. Men det föll på min lott att inleda med en liten exposé över stadsarkeologins våtaste sidor i stormaktens nya stad. Det blev en berättelse om utfyllnader och timmerkistor; om invånarnas ständiga kamp mot översvämningar och stormfloder. Och vad kan man annat vänta sig i en stad som ritats av holländare och lagts i ett exponerat och utsatt läge där på landtungan mellan Vättern och Munksjön? Inte precis så att man avundas dem som hade att leva i Gustav II Adolfs Jönköping…

Golv till sjöbod och sammanstörtad brygga på 1600-talets Munksjöstrand

Jag redogjorde för arkeologins insatser under de senaste åren i vad som skulle kunna kallas Jönköpings waterfront – de oregerbundna raderna av sjöbodar, lastkajer och bryggor som utgjort gårdarnas avslutning ut mot Munksjön. Och genom åren har en stor del av den s.k. Lillsjöradens bebyggelse frilagts. Vi börjar kunna göra oss en riktigt bra bild av hur kontakten mellan gård och vatten har tett sig i det tidigmoderna stadsrummet. Hur utbyggnaden med stolpburna bodar eller timmerkassuner gått raskt framåt under vissa perioder bara för att nästan helt avstanna under andra.

Panelklädd kajfront från 1700-talet med stolpar från en bockbrygga framför

Vad som styrt är förstås innehavarnas behov av utrymme och transporter. För det säger ju sig självt att en vapensmed och en handelsman har olika preferenser i dessa avseenden. Det har också varit möjligt att urskilja omfattande reparationer med skyddspålningar och förstärkningar. Framför allt handlar det nog om att begränsa skadeverkningarna från isskruvning på de timmerkonstruktioner som bebyggelsen vilade på. Visserligen har Munksjön ingen stor vattenyta, men man skall inte lockas att underskatta de påfrestningar is – och även vågerosion – har kunnat åstadkomma!

Ramverk till kraftig lastbrygga från tidigt 1800-tal

En intressant upptäckt var förekomsten av stabila lastbryggor, vilka fungerat som en förlängning av de nord-sydliga vattugränder som var så typiska för 1600-talets stadsrum. Här kunde de gårdar som inte gränsade ut mot hamnområdet i söder sköta lossning och lastning av alla de varor som invånarna behövde i sin dagliga gärning. Och det är påfallande hur tydligt Jönköpings maritima kontakter sköttes via Munksjön. Innanhavet norr om staden, Vättern med sina 13 mil av öppen vattenyta, var något man främst försökte skydda sig mot. Längs den stranden byggdes snarare vågbrytare än bryggor. Självfallet låg de mindre fiskebåtarna uppdragna på Vätterstranden och förstås hämtades rent vatten till hushållen. Men ”Sjön” omtalades med en välförtjänt respekt!

Nordlig storm på Vättern – yttre hamnens vågbrytare skyddar galeasen Karl Johan…

Istället utnyttjades den utmärkta skyddade naturhamn som Munksjöns lugna bassäng erbjöd. Det enda problemet gällde inloppet genom vad vi idag kallar Hamnkanalen. Det gällde att strömfåran som förde ut Tabergsåns vatten i Vättern inte blockerades av sand som hopats av stormar. Därför kan man se hur det redan i de allra äldsta Jönköpingskartorna läggs stor vikt vid detta hamninlopp. System av pirar och vågbrytare planerades för att skydda denna vitala länk i stadens kommunikationssystem. Och när skutan väl kommit in i kanalen fick man dra henne mot strömmen, förbi förborgens halvbastion och vindbron, in på lugnt vatten.

Jönköpings hamnfront mot Munksjön med alla magasin och bryggor på 1870-talet

Inne i Munksjön låg man säkert, vare sig båten förtöjts mot kajen eller ankrats upp. Den som däremot tvingades vänta ute på redden, ute på Vättern, låg på dålig ankargrund. Och om skutan började dragga för nordlig vind tog resan garanterat slut i bränningarna. Det finns uppgifter om att kloka skeppare ankrade så långt som 1,2 km norr om Vätterstranden för att ha manöverutrymme vid en vindkantring.  Man kan knappast förundras över att staden hellre orienterade sig mot Munksjön – ett fenomen som vi märker av i stadsrummet än idag. För visst är Piren populär under sommarhalvåret, men på Bauers brygga sitter man ju skyddad för den kalla nordanvinden …

Medeltida hamnanläggning på Västra kajen, utgrävd sommaren 2012

Redan Gustav Vasa talade på sin tid om behovet av att i samband med slottsbygget i slutet av 1540-talet ”ther motte tillpyntas och till redo gjord blifwe en god hapn för båther och skuter”. Rimligtvis har kungen i första hand tänkt på behovet av en bra lastplats för material till de befästningsverk som nu skulle utföras kring de forna klosterbyggnaderna. Det handlade om stora mängder timmer, sten och tegel som måste transporteras in till byggnadshyttan. Men redan gråbröderna, franciskanerna, hade haft en enkel hamnanläggning på Munksjöstranden nedom konventsbyggnadena.

Vid förra årets utgrävningar påträffade vi stora, terrassliknande konstruktioner som lagts direkt på den forna stranden. Mörka jordmassor fixerades i läge av kraftiga timmerramar och på sjösidan hade kanten förstärkts med staplad grästorv. Ungefär mitt för den södra längan i klosterkomplexet fanns en angöring försedd med en trappa upp från vattnet. På så sätt kunde viktiga besökare till klostret komma ända fram med sina båtar.

Slupen Preciosa förtöjd i Vinterviken, Munksjön ca 1900

Men det var inte bara som hamn Munksjön fungerade. Här lades också skutorna upp för vinterförvaring. Rimligtvis gjorde man så redan på medeltiden och på 1600-talet låg kronans bojert (en ursprungligen holländsk typ av mindre skepp) ankrad utanför slottet. Märkligt nog verkar stadens egna borgare inte ha haft så stor del i seglationen som man kunna vänta sig. Flera gånger omtalas i de skriftliga källorna hur man tvingats förlita sig på utifrån kommande skutor, eftersom Jönköping saknat egna. Så seglade till exempel de kända ”råbockarna” från Harge i Närke lastade med kalksten till limugnen; med träkol, koppar och andra nyttigheter till staden och slottet. Dessa stora klinkbyggda allmogeskutor var odäckade, enmastade och riggade med tunga råsegel. Som returfrakt norrut tog de Tabergsmalm till masugnarna längs Tivedskusten.

Den stora förändringan kom när Göta Kanals västgötadel öppnades 1822 och när fartygen inte längre behövde lita uteslutande till seglen. Trafiken på Jönköping ökade explosionsartat. Hela kanalen stod färdig 1832 och tre år senare anlöptes stadens hamn av 139 skutor och ångbåtar. När kulmen nåddes år 1896 registrerades 535 besök av segelfartyg och hela 1084 av ångare. Vid denna tiden var Jönköping också hemmahamn för 77 fartyg.  Med ångmaskinens genombrott blev den vresiga Vättern en tätt trafikerad farled, även om sjön fortsatte att kräva sin tribut. Man behöver bara tänka på tragedin med ångaren Pehr Brahes förlisning utanför Hästholmen 1918.

Kraftig krok – avsedd för medeltida storrödingar?

Idag, när broarna över Hamnkanalen hunnit att bli fem till antalet och allesammans är fixerade, har man svårt att föreställa sig den livfulla sjöfartsmiljö som detta var för bara några få decennier sedan. Återigen vänder Jönköping blickarna mot Munksjön, där den forna hamnbassängen reducerats till en spegeldamm mellan stadens nybyggda kvarter.

Och så, avslutningsvis, kommer vi fram till den fråga jag ställt mig under de snart nio år jag varit verksam som arkeolog i Jönköping. Den lyder ”varför är det maritima inslaget så svagt i denna välundersökta stad vid landets näst största insjö?” Det samlade fyndmaterialet inskränker sig nästan helt till fiskeredskap som krokar och nätsänken.

Två nätsänken av bränd lera, en örslev av ben och en ljussax

Var finns de rester efter uttjänta båtar och större flytetyg som i andra städer brukar uppträda i hamnområdenas bryggor och sjöbodar? För även om en läckande snipa höggs upp fanns det bruk för det användbara trävirket till sekundära uppgifter. Bordgångar kunde slängas in som golvplankor i de enkelt uppförda förrådsskjulen närmast vattnet. Brustna spant kunde fungera som stöttor. Tofter, trallar, åror och årtullar, allsköns riggdetaljer – det är saker som ofta påträffas i städernas strandzoner, förutsatt att bevaringsförhållandenas är goda för organiskt material. Och om så inte är fallet brukar man hitta de typiska nitar som skvallrar om var en gammal kasserad båtsida legat och ruttnat bort. Så brukar det se ut …men inte i Jönköping! Här lyser istället de maritima lämningarna med sin frånvaro på ett anmärkningsvärt sätt. Därför är det värt att uppmärksamma fyndet av en medeltida åra och en handfull kopparnitar från förra årets utgrävningar på Jönköpings slott. Dessa föremål borde inte vara unika. Vi har ju undersökt hamnanläggningar från både medeltid och tidigmodern tid med kajer, bryggor, sjöbodar och allt. Men trots de undersökta volymerna kulturlager möts vi av denna tomhet, denna närmast totala brist på föremål som har med livet på sjön och de maritima näringarna att göra.

Varför är det så? I nuläget finns inga bra svar. Förstås kan åtskilliga vrak ligga dolda i det tjocka slammet på botten av Munksjön. Dessa kontaminerade massor från pappersbrukets tid täcker stora delar av sjöns grundare delar och har omöjliggjort mer systematiska avsökningar. Kanske ligger en del av förklaringen i de uppgifter som talar om att sjöfarten i äldre tid huvudsakligen sköttes av folk utifrån; inte av Jönköpings egna invånare. Men det förklarar inte frånvaron av spår från de små arbetsbåtar som man kan tycka att snart sagt varje hushåll borde ha hållit sig med. För man har ju fiskat, färdats och transporterat vattenvägen – även här i staden. Så i nuläget kan vi arkeologer bara erkänna – vi har missat båten. Än så länge…

Upprensning & märkliga ben…

Ingen mer parkering framför länsstyrelsen
Det är sannerligen inte lätt att känna igen sig där Hamngatan snart skall byggas. På bara lite drygt en arbetsvecka har hela den blivande utgrävningsytan öppnats upp. Två grävmaskiner har omvandlat den tidigare parkeringen till en vidsträckt grusplan, omgiven av ett högt stängsel. Åtskilliga lastbilslass med noga sorterade massor har transporterats undan. Och mitt i den blivande gatans sträckning döljs vad som återstår efter den västra flanken av Hans Flemings hörnverk, bastion Carolus. Här fanns gångar, kasematter och kanonvärn liknande dem vi frilade ifjol. Kommer murarna att vara lika välbevarade? Det återstår att se.
Nere på spårnivån framför stationen – ska vi hitta några ben?
Bland alla andra notiser som rör arkeologiska observationer i Jönköping finns några märkliga uppgifter om fynd på stadsäga nr 1947. År 1894 grävdes för grunden till Hamnstationen och vid det arbetet stötte man på ett stort antal ben …människoben. Skelettdelarna låg inte i anatomisk ordning, men någon form av pietet hade man visat de döda, eftersom ett antal av kranierna återfanns ihopsamlade i en grop. Men det var uppenbarligen sämre med respekten under Oscar II’s tid. För i notisen omtalas hur ”några företagsamma hamnsjåare insamlat ben i avsikt att försälja desamma”. Benstampar hade tagit emot annat än djurben förr, till exempel lär mycket av benen som påträffades vid Sanna kyrkogård ha malts ner på sin tid…
Men åter till fyndet på Hamnstationens tomt. Av samtida historiker uppfattades skeletten som ett bevis på var det forna klostrets begravningsplats varit belägen. Men det kan ju inte stämma, eftersom stationsbyggnaden uppförts rakt över fästningens inre vallgrav. Här kan inga ben ha legat kvar in situ när först Gustav Vasa, sen Karl IX lät befästa slottet. Alltså måste det handla om kyrkogårdsjord som förts till platsen efter att man slutat underhålla vallgravar och fästningsmurar. Rimligtvis talar vi om tiden efter slottsbranden 1737, kanske då rent av 1700-talets sista decennier. Den hitre gränsen borde ligga före den slutgiltiga demoleringen av vad som återstod av Jönköpings slott på 1860-talet, annars skulle man år 1894 ha kommit ihåg att skelett hade tippats i den södra vallgraven. Den sortens händelser har en förmåga att hänga kvar i minnet. Så kanske vi skall söka oss tillbaks till de omfattande rivningsarbeten som genomfördes i närheten åren 1834 – 35? Då sjösidans bastioner och kurtinen mot Munksjön förstördes? Vid den tidpunkten var fästningsområdet ännu lite av en sluten värld, styrd av försvarsmakten. Vi vet att man då genomförde stora markarbeten och det är inte omöjligt att man verkligen stötte på klostrets kyrkogård.
Här finns en spännande uppgift – att försöka hitta mer ben i de fyllningsmassor som tippats i den forna vallgraven. Idag kan en 14C-analys datera benen och det skulle också vara möjligt att se vilken kost individen i fråga levt på. Och tiggarmunkarna i ett franciskanerkloster borde ju ha ätit en ganska mager kost. Eller är det bara vår tids uppfattning om klosterlivets vedermödor…?
Viss information faller bort
Nere vid Munksjön har allén delvis plockats bort. Vissa träd skall sparas och planteras någon annanstans i stan när nu elledningar och cykelbana kommer att flyttas. I det sammanhanget har det krävts en del offer bland de fina informationstavlor om Norra Munksjöområdets historia som placerades ut för inte alltför länge sedan. Nå, sådant händer. Och inom ett par år finns här både ett ruinrum där man kan se äkta murar från bastion Carolus och en park vars formspråk inspirerats av 1600-talets fästningsverk!
Man börjar känna igen sig på Västra kajen…
Nu börjar Västra kajen likna en utgrävning igen. Ledningsstolpar, staket och buskridåer är borta, asfalten är uppbruten och man har börjat schakta undan gruset där nya Hamngatan skall dras fram. Och nere på fjolårets yta är det dags att avlägsna övertäckningen från bastion Carolus murar. I april månad lär det inte vara någon risk för frostsprängning av sandstenskvadrar längre. Dags att börja gräva!

Spår av klosterträdgård under Västra kajen?

Fragment av frökapslar från odlat lin (foto JH)
Klosterträdgård” är ett välkänt begrepp för de flesta, liksom associationen mellan munkar, nunnor och örtagårdar. För många av oss tycks bilden förhållandevis klar – den är både arketypisk och romantisk, och därmed tacksam att reproducera och bekräfta i media. Ofta hänvisas också till klosterträdgårdar, eller munkarnas ”örtagårdar” i trädgårdstidningar, populära trädgårdsböcker, eller i de otaliga trädgårdsprogrammen på TV. Men faktum är att om vi ställer den enkla frågan vad som egentligen odlades i de svenska klosterträdgårdarna, blir svaret sorgesamt magert. Endast fragmentariska skriftliga vittnesmål finns bevarade och mycket lite växtmaterial från klosterlämningar har ännu undersökts. När man i populära framställningar ska beskriva eller rekonstruera svenska klosterträdgårdar får man istället använda sig av material från kontinenten.
Frö av hjärtstilla (foto JH)
Med denna bakgrund är det inte konstigt att vi var spända på vad vi skulle hitta under det gamla slotts- och klosterområdet under Västra kajen. Det problematiska med lämningar från trädgårdsväxter är nämligen att de måste ligga fuktigt för att bevaras; det duger sällan med att hitta den gamla odlingsjorden. Här i Jönköping var situationen mycket lovande för den dokumenterade slottsträdgården (f.d. klosterträdgården) hade legat precis ovanför stranden, vilken man i olika omgångar fyllt ut. Utfyllnaderna borde bestå av avfall från klostret eller slottet, tänkte vi, och med lite tur också innehålla spår av trädgården. Eller från köket, som hämtat sin frukt, sina kryddor och grönsakerna därifrån.
Frö av mullbär (foto JH)
Under förundersökningen provtog vi utfyllnaden på olika ställen för att se vad den bestod av – och bingo! Precis som vi trott innehöll fyllnaden mycket riktigt avfall, där det gick att se spår av ett otal aktiviteter som såväl stallning, tröskning av säd, linberedning och matlagning. Här fanns också en hel del trädgårdsväxter, både kryddor och läkeväxter som isop och hjärtstilla, och frukter som äpple och fikon. Mest iögonfallande var ett fynd av exotiska mullbär, ett träd som man gjorde försök att odla här under 1700-talet, men som var känt redan under medeltiden.
Men ännu har vi bara haft möjlighet att titta på några få liter av de enorma jordmassor som med säkerhet ruvar på fler hemligheter, och som förhoppningsvis kan komma att undersökas i en slutundersökning innan de schaktas bort för att ge plats för vår tids kulturlager – utfyllnader som ska bära upp de nya husen på platsen.

Jens Heimdahl
Arkeobotaniker
Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Kanonportar och stenhuggarmärken

Bastionens norra mur där fasadstenen brutits bort ner till grunden
När kapten Wiggman i början av 1850-talet besiktigade vad som då återstod av Jönköpings fästning noterade han att all fasadsten brutits bort, utom i ett litet parti närmast slottporten i norr. Precis så framträder också ruinen av bastion Carolus. Den raserades emellertid tidigare, redan i samband med att Göta kanal öppnades och staden behövde en ny och säker yttre hamn. Bastionens sten hamnade i pirar och vågbrytare mot Vättern. De huggna block som klätt dess väggar avlägsnades noga, helt ner till grunden under dåvarande markyta. Bara på de ställen där rasmassor från de förfallna murarna hindrade åtkomst blev fasadstenen kvar.
Än idag är det lätt att spåra den noggrannhet som präglat demoleringsarbetet. Man har rivit ner till en jämn nivå, ca 1 m över markyta och golvnivåer. All huggen sten man kommit åt har brutits bort, medan själva murkärnan sparats som en arbetsplattform.
Den västra kasematten i bastion Carolus norra flank
Det rum vi nu tömt från 1800-talets raseringsmassor är en kasematt – ett välvt rum i bastionens bottenvåning där en kanon varit placerad. Genom eldgivning parallellt med fästningsmurarna skulle fiender som nått så långt stoppas innan de hunnit resa änterstegar och börjat klättra. Därför har man nog främst tänkt skjuta med skrotladdningar… Att kanonen i den framgrävda kasematten verkligen har avlossats syns på de stenar i väggen närmast kanonporten där sot bränts in i ytan. Rummet inne i bastionen är stort; här har en tung pjäs rymts. Kanske rent av en 24-pundare, dvs motsvarande de största kanoner som stod ombord på regalskeppet Vasa. Samtidigt kan man inte låta bli att undra över hur situationen nere i kasematten skulle ha tett sig under en strid. I ett redan mörkt rum som direkt fyllts av tät, illaluktande krutrök och där det första skottet gjort kanonjärerna helt döva…

Kanonporten – notera den fint huggna omfattningsstenen och den sekundära muren.
En intressant detalj är att kanonporten murats igen. Det är den avrustade fästningen i förfall som vi möter. Kasematter och välvda gångar har utnyttjats till förråd för både den kvarvarande garnisonen och av stadens köpmän. Man vet att bland annat bryggerierna har utnyttjat valven som kylrum. Men just här finns en annan förklaring. Stengolvet täcks än idag av ett kraftigt träkolslager. I ett Jönköping präglat av så mycket smide och gjuterier fanns det alltid behov av att lagra just träkol. Nu kan man kanske tycka att ett fuktigt utrymme nere i den gamla bastionen inte var vidare väl lämpat som förrådsplats, men det är ju bara vår tids bedömning. Uppenbarligen har någon tänkt annorlunda för ett par sekel sedan.
Dörren till ingenstans
I kasemattens sydvästra hörn kom vad vi sökte – en dörröppning. För så klart måste man lätt kunna komma in till kanonerna och förstås måste soldaterna raskt kunna förflytta sig mellan fästningens olika delar. Det är bara ett problem. Vår dörr leder ingenstans. Den går rakt in i bastionens fyllningsmassor. En bra gissning är att vi påträffat något ofullbordat; en passage som skulle användas när även sjömuren försetts med ett gevärsgalleri. Som så ofta slås man av kontrasten mellan det avsedda och det genomförda…
Stenhuggarmärke i bastion Carolus
När vi först borstade rent de fina sandstenskvadrarna med sin raffinerade ytbehuggning var det med förhoppningen att hitta stenhuggarmärken. Och visst, de dök upp både i form av bomärken och bokstäver. Detta är hantverkarens egen signatur, inhuggen i de block han färdigställt. Så höll man räkning när det blev dags att betala för utfört arbete. Hittills har vi hittat fyra olika varianter, men det lär finnas chans att finna fler.
En spännande fortsättning blir att jämföra med andra byggnader från samma tid – har stenhuggarna från bastion Carolus arbetat någon annanstans? Och kan det i så fall finnas en koppling till var slottsbyggmästaren själv, Hans Fleming, varit verksam? Frågorna hopar sig redan – och vi har bara börjat undersökningen!
Medeltida profiltegel – en hälsning från klostret!
Verkligt oväntat var att påträffa en uppsättning medeltida profiltegel inne i kasemattens rasmassor och fyllning. Men där låg de – renknackade från bruk och likväl kasserade. För det handlar om tegelskrot från en rivning som dumpats i ruinen efter den kring 1835 raserade bastion Carolus. Allt talar för att ruinen stått öppen en längre tid och att man först då hamnplanen anläggs fyllt igen hålorna efter den forna kasemattens olika rum.
Men varifrån kommer då teglet; slottet brann och revs ju redan 1737? Den ”sanningen” har upprepats åtskilliga gånger. Men här har vi en bra indikation på att vissa murar stod kvar lång tid därefter. Kan delar av Jönköpings slott ha utnyttjats i de byggnader som senare uppfördes på platsen? Det är möjligt, men motsägs av det stora antalet brandskadade tegel som ingick i samma lager som de tillvaratagna profilteglen. Troligare är att mindre partier av byggnadskomplexet fått stå kvar som en ruin inne på slottsplatsen. Men vid den slutgiltiga rivningen på 1860-talet har man bara tagit hand om användbart tegel – och dit räknades inte de fint profilerade stenarna från ett gotiskt fönster…
Det här var en summering från den första veckans arbete på slottsruinen i Jönköping. Och då har vi ändå inte nämnt upptäckterna nere på stranden, öster om sjömuren. Den fint stensatta brunnen, strävan och huset som uppförts intill murens fot – det finns mycket kvar att upptäcka på Västra kajen!