Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Mykinge försöksgård, ett annorlunda industriminne

Termen industriminne leder associationerna till mäktiga byggnader i mörkrött tegel med skorstenar och rader av höga fönster med en mångfald av spröjsade rutor. Men industrins kulturarv är mycket mer än så. Jönköpings län är rikt på industriminnen, inte minst utmärker sig Gnosjö/Gislavedsområdet, bygder där sämre förutsättningar för åkerbruk tidigt ledde till satsning på de binäringar som så småningom blev huvudnäringar. Här finns industrin både som kulturarv, identitet och som levande försörjningsstrategi.

Mer förvånande kan det kanske te sig att hitta ett industriminne inom länets främsta jordbruksområde, nämligen Skärstaddalen, ca 15 km norr om Jönköping. Här, vid Mykinge en gård norr om Landsjön, finns ett av länets mest intressanta minnen av den industri som från 1800-talets mitt och långt inpå 1900-talet satte Jönköping på den industriella kartan. Tyvärr är Mykinge försöksgård dock lika bortglömt som den är intressant.

Jönköping hade två tändsticksfabriker. Det är den norra, belägen vid Vätterstranden, som har rönt störst uppmärksamhet inte minst eftersom området är bevarat och byggnaderna har den omisskännliga karaktären av industribyggnad. Här finns också tändsticksmuseet. Tändsticksområdet är tillika riksintresse för kulturmiljövården.

Mykinge försöksgård på 1950-talet med växthus, laboratorium och bostdshus med gästlägenheter för forskare.Planteringarna som ses i bilden har i dag växt till en mindre skog av asp och poppel.

 

 

Västra tändsticksfabriken däremot, belägen söder om Bäckalyckan, revs på 1980-talet för att ge plats åt bostäder. I dag är det endast namnet Solstickegatan som ger en tändsticksanknytning. Som mest hade fabriken uppemot 800 anställda vid tiden för första världskriget; annars låg siffran kring 250-600 personer. Västra tändsticksfabriken hade en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet och det är här Mykinge kommer in i bilden. Mellan 1941 och 1968 fanns här en försöksodling av asp och poppel. Det var framför allt den snabbväxande hybridaspen, en korsning mellan den vanliga aspen (Populus tremula) och den nordamerikanska aspen (Populus temuloides) som provodlades, men även andra korsningar av asp och poppel testades. Det som gör Mykinge extra intressant är att en stor del av dessa odlingar fortfarande finns kvar. Vildvuxna skogsdungar av vad som en gång var utplanterade aspar i raka led finns strax öster om Mykinge södergård där byggnaderna som utgjorde försöksanläggningen är belägna. Här finns växthusen, laboratoriet och matsalen kvar och bostadshuset med gästrum för forskare från när och fjärran. I lådor finns ett bibliotek av tusentals böcker om skogsforskning nerpackad och rapporter och korrespondens väntar på att sorteras och arkiveras.

Interiör från ett av de två växthusen som fortfarande finns intakta med stora delar av den ursprungliga inredningsdetaljerna kvar

 

Mykinge är något så unikt som ett industriellt och biologiskt kulturminne och bör lyftas fram som ett exempel på industriminnenas komplexitet. Mykinge försöksgård är också en del av Jönköpings industriella historia.

7-åriga aspar av typen Populus robusta, också kallad Populus Canadensis, i raka led vid Mykinge försöksgård.

 

Den som förestod anläggningen under många år var Rolf Nordestedt som gick bort här om året och med honom försvann mycket av kunskapen om och historien kring anläggningen som i dag är en smula förfallen eftersom tidens tand har varit framme och gnagt. Men familjen som i dag bor på Mykinge känner väl till dess historia och hyser ett brinnande intresse för försöksgårdens upprustning. Från tid till annan kommer dessutom asp-fantaster hit och tar med sig några skott. 40 000 har Miles Wenner hämtat genom åren till en 320 ha stor skog i Sydvästra Skottland där asparna ska växa tillsammans med gran.

Mykinge försöksgård är med sitt bibliotek, sina växthus och odlingar en industriell pärla som går att putsa upp till ny glans. Mykinge försöksgård är belägen inom Biofärsområdet Östra Vätterbranterna och kan på sikt bli ett av biosfärsområdets spännande besöksmål. En målbild är att Mykinge försöksgård om fem år ska utnämnas till Årets industriminne! Innan dess finns en lång väg att gå för att få tag på pengar till upprustning och återställning, arkivering och sortering med mycket mera. Men någonstans måste man börja. Till exempel med ett blogginlägg.

Källor:

Uggla, Evald: Asp och poppel på Mykinge försöksgård. Föreningen för dendrologi och parkvård årsbok: Lustgården 1956-57.