S:t Laurentii kapell på Visingsö – en kyrka för mycket?

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Idag ligger ruinen av S:t Laurentii kapell (RAÄ 28:1) på en rofylld plats; en liten slåtteräng inne i skogen norr om Brahekyrkan på Visingsö. Men vad representerar den anonyma byggnadslämningen? För vem har den varit avsedd och när är den uppförd? Varför finns det en ”extra” kyrka mitt emellan sockenkyrkorna Ströja och Kumlaby? Frågorna hopar sig när man börja se lite närmare på kapellet. Men i april 2015 startade ett projekt som kanske kan finna åtminstone en del av svaren!

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940.

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940. Foto i länsmuseets arkiv.

”Per Brahe, greve till Visingsborg, friherre till Kajana reste denna sten 1679 till minne av ett mycket gammalt kapell” Så lyder texten på den minnessten som länge stod uppe på ruinkullen. Och kapellet är känt sedan slutet av medeltiden, då det förekom i Linköpingsbiskopen Hans Brasks lista över stiftets kloster, kyrkor och kapell. Där omtalas år 1515 Laurencii in Visinxö som ett av 46 kapell utan egen präst. Ruinen grävdes fram sommaren 1940 under ledning av landsantikvarie Egil Lönnberg. Vad som då frilades var grunden till en rektangulär stenbyggnad med måtten 8,5 x 6,8 meter. Dess golv var belagt med flata skifferhällar och mot den östra väggen fanns resterna av ett murat altare. I rasmassorna påträffades bitar av putsbruk som bar spår av kalkmålningar. Traditionen om en kyrklig byggnad hade visat sig stämma.

Idag, 75 år senare, har forskningen kring S:t Laurentii kapell på Visingsö återupptagits. Ett generöst bidrag från Lennart J. Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning möjliggjorde en undersökning med georadar på kapelltomten. Inför karteringen fanns det en rad frågor att besvara. Förekom det till exempel några gravläggningar på platsen? Kunde man i så fall se spår efter någon bogårdsmur eller ett dike kring gravplatsen? Och har man haft planer på att bygga en större kyrka; något som antyds av den breda öppningen i kapellets västvägg?

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Arbetet genomfördes under påskhelgen och nu kan vi presentera de första preliminära tolkningarna. Det verkar som om kapellet har uppförts på en utschaktad gravhög som omgivits av ett grunt ringformat dike. Och ett stabilt underlag var nog inte fel, eftersom byggnaden legat invid en gränszon mellan fast mark och sankare partier vilka ingått i ett större våtmarksområde, Hästakärret. Samtidigt skall man inte bortse från den uppenbara symbolik som ligger i att utnyttja en äldre, hednisk grav som plats för en kyrkobyggnad. Det kan ses både som ett avståndstagande från den gamla tron och som ett sätt att hävda kontinuitet över ett religionsskifte. Kanske handlar det om en blandning av båda delarna?  Intressant nog ligger ytterligare en gravhög bara drygt 70 meter norr om S:t Laurentii kapell. På dess idag tillplattade krön stod under 1800-talet en mindre väderkvarn. Gravhögarna har varit jämförbara i storlek, den bevarade (RAÄ 32:1) är 14 meter i diameter, medan högen under kapellet har mätt 16 meter, inklusive ringdiket. Det finns också skriftliga uppgifter om minst två försvunna gravhögar till i närheten av ruinen.

Hur var det då med eventuella kristna gravar i anslutning till S:t Laurentii kapell? Det finns i och för sig några  gropar inom det karterade området, men det förefaller rimligare att i nuläget tolka dem som spår efter rotvältor. De verkar vara alltför grunda för att kunna utgöra medeltida begravningar.

Då känns de byggnadslämningar som påträffades alldeles väster om ruinen avsevärt mer intressanta. Där registrerades vad som tolkats vara en hård golvnivå, omgiven av antingen en glest lagd stensyll eller stora stenskodda stolphål. Men vad representerar då detta? Är det lämningarna efter en äldre kyrka som framträder på skärmen? Eller ett samtida långhus av trä, uppfört intill ett kor byggt i sten? Kanske är det istället en del av ett medeltida härbärge; en institution som haft behov av ett eget gudstjänstrum? Alla tre förslagen går tillbaks på äldre forskning och kan i dagsläget verka ungefär lika rimliga.

Undersökningen med georadar har gett upphov till en rad nya frågor. Men nu vet vi att marken intill ruinen rymmer spännande lämningar. Nästa steg blir att söka pengar för att kunna gå vidare till en regelrätt utgrävning. Arbetet med S:t Laurentii kapell på Visingsö har bara börjat!

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314.

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta den belägrade garnisonen och jaga bort skottarna.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard berättar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker har hävdat.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet - betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle drn överleva i marken? Hundra år?

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Kroppedammarna i Hökås och Ölmstad och lite om ruddammar i Jönköping i övrigt.

Det händer fortfarande att jag stöter på nyheter i de äldre kartorna, strukturer jag inte sett tidigare eller namn på ägor som sätter fantasin i rörelse. I samband med en utredning i ett VA-ärende i Bäckseda socken, Vetlanda kommun, studerade jag storskifteskartan över byn Hökås, strax söder om Bäckseda kyrkby. Lantmätere Erik Gustaf Hall var helt klart en av de som intervjuade bönderna om namnen på deras åkerlotter. För en del lantmätare var det mer än nog att kunna markera ut Väster- Mellan och Östergärdet, medan andra lantmätare bemödade sig om att anteckna de individuella ägornas namn. En säkerhet för framtiden, eftersom skifteskartorna var juridiska dokument, och det kunde vara bra att veta för bonden Anders Andersson att han vid skiftet hade erhållit åkrarna Källeträdan, Stengotten och Nyhacket och inte bara en del av Mellangärdet i fall det senare uppstod tvister om vilken del av gärdet det gällde. Nåväl, medan jag läser dyker jag på de två ängsnamnen Kroppedamsängarne  och Kroppedamsskiften. Någon damm kan jag hur som helst inte se i kartan (E24-13:1).

Kroppedammskiften (kopia)

Kroppedammsängen och Kroppedammsskiftet i Hökås, markerat med mörkgrönt

 

Kroppa var det gamla namnet på fisken ruda (Carassius carassius) och benämningen används fortfarande dialektalt inom delar av Västsverige. Och bara för att säga det första som sist; det fanns inga karpdammar i Sverige, knappast ens i norra Europa. De anlagda fiskdammar som fanns var för rudor. Inget annat. En och annan kräfta kunde leva i dammarna samt fiskar som sutare och braxen, men alls inga karpar. Min kulturgeografkollega Fil Dr. Madeleine Bonow och en av rikets främsta experter i frågan, har noga inskärpt detta hos mig!  Medan rudorna odlades i dammarna kunde dammarna även användes för tillfällig förvaring av andra fisksorter fångande på annat ställe.

Jönköpings län saknar inte ruddammar i det äldre kartmaterialet, på kanske ett tjugotal kartor över olika högreståndsmiljöer avbildas dammar, antingen utan förklarande text eller med den förklaring att det handlar om fiskdammar. Dammarna är två eller flera till antalet och är oftast utritade som rektangulära strukturer färglagda med blått. Bonow, som studerat ruddammarnas ursprung och spridning visar hur dessa framför allt, eller nästan uteslutande kan knytas till adelns säterilandskap och i städerna från 1500-talet och framåt. Det är troligt att de fanns tidigare, inte minns i anslutning till cistercienserklostren där odling av fisk var ett viktigt inslag (och de finns i de äldre kartorna, bland annat på en över Roma kloster på Gotland), men först från slutet av 1400-talet har vi säkra belägg på ruddammar i Sverige.

Göberga 1765 Fiskedammar

Det imponerande systemet med fiskedammar som vattnas via Svartån vid sätesgården Göberga I Linderås socken.

 

Ruddammarna i Hökås är intet utritade i kartbilden. Upptäckten ledde till två frågor: kunde fysiska spår efter ruddammarna återfinnas i fält? Varför hade ruddammar anlagts i en vanlig bymiljö? Hökås var en by bestående av fyra fjärdedelshemman, alltså från börja en ensamgård eller en by bestående av två halvgårdar som genom hemmansklyvning, troligen under 1700-talet, blivit fyra gårdsbruk. Det första omnämnandet var 1539, men det är troligt att gården/byn var äldre än detta.

Den första frågan kunde besvaras nekande. Fältinventeringen skedde i ett snöfritt decemberlandskap där alla fysiska spår i marken avtecknade sig klart och tydligt i den kala åkermark som hade tillkommit inom Kroppedammsängen genom uppodling av denna efter storskiftet. Jag gick över en större yta kring Kroppedammsområdet för att se om jag kunde göra några iakttagelser, men inga nersjunkningar i marken eller andra strukturer kunde kopplas till dammar som tidigare funnits i området.

Kroppedamms-prefixet kan inte vara taget ut luften. Det måste gå tillbaka på förekomsten av dammar för rudor någonstans i området. Genomgång av grannbyarna Bråtåkra och Bäckseda Södergårds ägor gav inga antydningar om att dammar funnits på den andra sidan om bygränsen.

Nu började jag bli lite nyfiken på om jag kunde hitta kroppedammar i andra miljöer som inte heller var av högreståndskaraktär. Sen var jag nyfiken på själva namnet. En slagning i Sofi visade att ett hårdmarksparti under Ölmstad prästgård i Vista härad, alltså långt norrut från Vetlanda, i Grännaområdet, kallades Kroppedammen. Detta var den enda träffen på prefixet Kroppedamm– inom Jönköpings län. Uppgiften var från 1934 och hade lämnats av en Stig Stjärne. Han berättade att en ”Bosen” bodde intill ängen Kroppedammarna och att denna brukade gräva ner döda hundar och katter där. Under 1900-talets början torde dammarna alltså fortfarande ha varit synliga i terrängen.

På lantmäteriets hemsida letade jag fram kartan över Ölmstad by från 1785 (06-ölm-18) som endast finns i koncept. Och ganska riktigt, nummer 19 och 20 i hävdeförteckningen betecknas som Kroppedammen och anges som dels god kärrvall, dels höglänt hårdvall. Problemet är bara att det ingenstans i kartan går att hitta de två ägorna med nummer 19 respektive 20. Det är möjligt att de är identiska med ett område som ligger inom den del av kartan som är mest sliten, nämligen strax norr om Ölmstad kyrka och intill den äga där man ganska otydligt kan utläsas nummer 21. I kartan finns inte heller några strukturer som direkt kan tolkas som dammar.

Ölmstad 1785_B

Storskifteskartan over Ölmstad finns endast i koncept och på visa områden har numreringen helt suddats ut. En kvalificerad gissning over var Kroppedammarna har varit belägna.

Läs mer

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda - en av de småländska byar som  brändes 1567.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Guidning på slagfältet

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags Hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Visst. Vi tjuvstartade, det skall erkännas. För årets Kulturarvsdag som hade ”I krigets spår” till tema, hölls egentligen söndagen den 14 september. Men redan dagen innan guidade Sven Engkvist och jag en grupp från Tabergs Bergslags Hembygdsförening ute på slagfältet vid Getaryggen. Och få ställen i våra trakter kan väl sägas uppfylla beskrivningen bättre än ett stycke omstridd landsväg; platsen för ett bortglömt slag för snart fyra och ett halvt sekel sedan? Med lite trixande lyckades vi få in de sju bilarna på den oansenliga skogsväg där en gång danska och svenska styrkor stred.

Ännu en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna...

Än en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna…

Sammanlagt ett tjugotal personer hade mött upp denna höstlika septembermorgon då regnet inte var speciellt långt borta. Som vanligt berättade vi först historien bakom det Nordiska Sjuårskriget för att sedan visa runt på bataljplatsen. Det känns pedagogiskt riktigt att börja nere vid gravfältet, där vägbanken från Västra Jära når fast land. Man ikläder sig de danska landsknektarnas perspektiv; de som efter marschen över mossmarkerna hade att kämpa sig uppför den branta backen vid Bergsliderna. Där är det tungt att traska än idag; men att göra under beskjutning – samtidigt som man släpar på tunga vapen – måste ha varit rent helvetiskt! Och än en gång hade vi Skottland representerat bland ”anfallarna”. Fast inte i form av legosoldater den här gången, utan genom en mycket entusiastisk West highland white terrier…

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se...

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se…

Efter att ha vandrat vägen upp längs sluttningen var det så dags att göra sig en bild av den svenska ställningen och det bakomliggande fältlägret. Där väntade en gång i tiden minst 1500 man, bland dem bönder från trakten, på ett anfall man visste skulle komma. Men vad ser man idag? Inte mycket – det är fullt begripligt att slagfältets exakta läge under så lång tid var försvunnet ur mans minne. I den risiga barrskogen ligger små odlingsrösen spridda lite här och var, men utan regelrätta utgrävningar är det hart när  omöjligt att spåra några befästningsarbeten. Fast kanske har vi hittat delar av grunden till det blockhus som Daniel Rantzau, den danske fältherren, omtalar i sin krigsdagbok? Frågan är bara vilken skada som sentida grustäkter kan ha åsamkat lämningar efter byggnader och eventuella värn här uppe. Men att undersöka detta blir nästa steg i projektet!

Nu fick vi allesamman en fin förmiddag i skogen; regnet hölls sig borta och de annars så påstridiga älgflugorna gjorde ingen förnär. Faktum är att intresset från besökarna var så stort och frågorna så många att vi lät bli att stressa vidare till Västra Jära bytomt. Det danska härlägret ingick annars i de ursprungliga planerna för dagen. Men istället avrundades besöket vid Getaryggen med lite välförtjänt kaffe och en smörgås. Inte alls fel att sitta på den svenska lägerplatsen, så här 447 år efteråt och fika under fredliga förhållanden!

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar - en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt - Odensjö i Barnarp 2010

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by - ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning.

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken”, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ”kände till terrängen på hela platsen” och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ”ein starck blockhauss” vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ”über den Weg hinunter”, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ”wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle”. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).

 

 

Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början... Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto - Wikipedia

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna - en pilspets från bondemilisens armborst

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet - spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas

Slagets första fas

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet

Det danska anfallet

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt

Kaos och flykt

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 - en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!

Öde byar i Böhmen. Del 1 – Bergsmansbyn Bukov

Rokycany – ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området.
Karta: Pavel Vareka, UWB.
Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.
Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag – det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.
För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!
Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.
Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning – limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!
Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått).

Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.
Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt
Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta – och rätt slarvigt – benämner som ”binäringar” var här tillvarons ekonomiska bas.
Kvarndammen i Bukov – fylld med seklers dynga…
Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper – adeln, kyrkan och kungamakten.
Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet
Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk – den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer…

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

Belägringens spår

Lopata – en medeltidsborg i Böhmens skogar
Den stora behållningen med ämneskonferenser som EAA 2013 i tjeckiska Plzen (se bloggen den 25 september) blir ofta exkursionerna. Då får man tillfälle att diskutera och knyta kontakter med andra deltagare på ett lite mer avspänt och informellt sätt. Gärna då när man tillsammans ställs inför ett objekt man kan associera till utifrån olika erfarenheter. Eller kanske något som är så fantasieggande att deltagarna gemensamt tappar hakan…
Söndagen den 8 september följde jag med på en vandring längs The Franc Trail. Det är en kulturhistorisk led genom skogar i västra Böhmen, upplagd för att visa fram några av alla de fornlämningar som undersöktes av Frantisek Xavier Franc. Han var en föregångare inom den lokala arkeologin; en självlärd arkeolog som under mitten och senare delen av 1800-talet lade grunden för kunskapen om regionens förhistoria och medeltid. En av de platser som han arbetade med var borgruinen Lopata.
Fästningen på sin klippa omkring 1430
Egentligen var det inget speciellt med borgen som sådan. Lopata var ett medelstort fäste; en palatsbyggnad och två torn högt upp på en klippa, samt en ganska stor förborg. Hela anläggningen förstördes i grunden när den intagits efter en flera månader lång belägring vintern 1430-1431. Striden om Lopata ingick i det förvirrande skede av inbördeskrig som kallas husitkrigen.
Konflikten var en långvarig kraftmätning mellan kejserliga trupper och anhängarna till reformatorn Jan Hus. Efter hans död på bålet år 1415 utbröt en bred folkresning som kom att vara till 1436. Husiterna ville förändra nattvarden, hålla predikan på folkspråket och avskaffa prästerskapets världsliga makt. De mest radikala grupperna, taboriterna, förkastade allt som inte stämde med Kristi lag enligt Bibeln. Här ser man för första gången lekmännen som träder fram som en självständigt agerande kraft inom den religiösa sfären. Sprängkraften i budskapet var enorm. Den katolska kyrkan och de kejserliga reagerade med att sända ut korståg mot husiterna, men led flera fruktansvärda nederlag. Efter segern vid Domazlice 1431 övergick man till förhandlingar mellan katolska kyrkan och de mer moderata grupperna inom husitrörelsen. Den tjeckiska kyrkan tillerkändes en särställning som bestod ända fram till 1500-talets lutheranska reformation. Emellertid vägrade taboriterna att ge upp kampen, vilket ledde till deras undergång i slaget vid Lipany 1434.
Lopata – den centrala borgklippan med en sentida gångbro
I detta politiska och militära kaos förstördes borgen Lopata. En styrka på uppskattningsvis 6-800 man belägrade klippfästet som besköts kontinuerligt. Men till sist var det bristen på förråd som fällde utslaget. Garnisonen gjorde ett desperat utbrytningsförsök när slottet eldhärjades. Från de skriftliga källorna vet man att omkring 40 knektar från Lopata infångades. Förmodligen utgjorde de merparten av slottets besättning.
De oansenliga resterna efter den runda barfreden – Lopatas kärntorn
Förstörandet av borgen genomfördes med största möjliga grundlighet efter att den intagits. Idag återstår väldigt lite av murar och andra synliga lämningar. Det finns sannerligen åtskilliga långt mer imponerande borgruiner runt om i Böhmen. I det här avseendet påminner Lopata mycket om de medeltida fästen man får leta sig fram till runt om i Småland. Några hus- och torngrunder som delvis täcks av rasmassor, jordvallar vid förborgen och med tiden ganska igenfyllda vallgravar på strategiska ställen. De flesta av oss har nog sett liknande anläggningar på hemmaplan. Nej, det är inte den ordinära borglämningen i sig som fascinerar. För runt om i skogen döljs andra, mycket mer oväntade spår efter vad som tilldrog sig på platsen för 584 år sedan…
Belägringens spår. Skyttegravar – fullt synliga efter snart sex sekel!
För visserligen är ruinen av slottet Lopata noga ödelagd, men segrarnas spår finns kvar i lövskogen kring borgklippan. Murarna bröts noggrant ner, men vem brydde sig med att fylla igen alla skyttegravar och andra belägringsverk? De hade ju fyllt sin funktion i och med att borgen intagits och raserats. Ett fientligt fäste var förstört och platsen hade inte längre någon strategisk betydelse. Soldathopen drog vidare på våren 1431 mot andra strider och nya slott att belägra.
En löpgrav med skyddande jordvall på sidan mot borgen
Löpgravarna är fortfarande fullt synliga inne i blandskogen. Trots de sekler som förflutit sedan belägringen har de inte fyllts igen och suddats ut. De magra markerna runt Lopata har främst fungerat som beten innan skogen tilläts växa upp. Bortom den markanta klippan i nordöst finns koncentrationer av flacka, men tydliga gropar. Det är platsen för belägrarnas vinterläger där svackorna markerar de grophusliknande hyddor soldaterna uppehöll sig i när de inte deltog i striderna. För under en belägring handlade mycket om att vänta. Vem skulle först drabbas av sjukdomar, brist på mat, foder och ammunition? Belägrarna eller den belägrade? För det var på inget vis självklart att de som omringat ett fäste också förmådde att inta det.
Flyttblock med inhuggna lägen för belägrarnas kanoner
Här och där i sluttningarna nedanför borgklippan ligger stora stenblock som lossnat och rasat ner. Vid belägringen 1430-1431 har anfallarna utnyttjat många av dem som naturliga skydd. Löpgravarna ledde ofta fram till större block, till platser där soldaterna kunnat räta lite på sig och känna sig relativt trygga. Men i flera av stenblocken har också märkliga rännor huggits in på skrå; skåror med lutning uppåt borgen. Rännorna tolkas som lägen för bombarder, tidiga kanoner som lobbat iväg stenklot mot fästningsmurarna. Det är en märklig känsla att stå vid dessa fasta lavetter, på samma plats som senmedeltida ”bysseskyttar” som de kallades på våra breddgrader. Kanonjärer med ett annat ord.
Analys av beskjutningen – skottlinjer från försvarare och belägrare
I samband med att vandringsleden ”Franc’s Trail” upprättades togs nya, illustrativa skyltar fram till de fornlämningar som leden passerar. Tyvärr visade det sig att all text var på tjeckiska, men bildmaterialet är utmärkt. Nedanför borgklippan, vid en av belägrarnas kanonställningar, visade man t.ex. de olika skottlinjer man räknat fram. Hur långt hade stenen från den stora slunga som funnits uppe i borgen nått? Och var träffades fästningsmurarma av kanonskotten? Var kunde man gå säker respektive var blev man beskjuten? När man idag börjar tänka i dom banorna växer förståelsen fram; man inser vilket sjudande helvete denna så fridfulla plats en gång varit. Lopatas undergång må ha blivit till en obetydlig fotnot i historien om husitkrigen, men de som deltog och överlevde mindes säkert platsen med fasa för resten av sina liv!
Lärdomen man tar med sig hem från Böhmens skogar är att man måste betrakta lämningarna efter vårt eget konfliktfyllda förflutna lite annorlunda. Borgruinerna ligger där dom ligger, vare sig det handlar om lättbegripliga fästningsmurar eller oansenliga vallar och jordkullar. Men vad döljer sig i omgivningarna? På hur många platser kan man hitta bevarade belägringsverk som de vid Lopata? Det finns ju registrerade svenska exempel på skansar och vallsystem från belägringar, men gissningsvis är mycket kvar att upptäcka. Det handlar om svårfångade strukturer som skall lokaliseras. Vi letar efter gravar och vallar som hastigt slängts upp, efter enkla fältbefästningar som byggts i ett speciellt syfte för att sedan överges. Och de i Sveriges skogsbygder så populära bråtarna, effektiva hinder i form av fällda träd, har förstås för alltid försvunnit. Flygburen laserskanning (LIDAR) är en metod man kan ta till hjälp. Så har vi till exempel funnit fram till vad som kan vara grunden till det blockhus som spärrade vägen för danskarna vid Getaryggen sent i oktober 1567. Man måste pröva nya metoder och leta efter nya sorters lämningar för att nå resultat; en på alla vis spännande utmaning!

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien
Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.
Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.
Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.
Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.
Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget…
Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!
Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice – examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests – Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.
LIDAR i skogen och på slagfältet – en 1600-tals skans inne i en tysk skog
På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas – som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA – i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!
Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland – murar grundlagda enligt konstens regler
En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen – i krig oprövade – fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!
Session A04 – Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)
Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak – så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!

För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site

En kontroll i Parken – åter till Rosenlund!

Rosenlunds herrgård med den västra parken i slutet av april 2013

Det har nu gått två och ett halvt år sedan en georadarkartering av den igenvuxna parken väster om Rosenlunds herrgård i Jönköping visade att det fanns en helt okänd trädgårdshistorisk dyrgrip mitt inne i staden. För strax under gräs och sly doldes lämningarna efter den eleganta park som herrgårdens byggherre, baron Gustaf Mauritz Posse låtit anlägga omkring 1790. Eftersom såväl samtida kartor som arkivuppgifter saknades från godset kom fyndet som en total överraskning. Här framträdde en sengustaviansk park med parterrer (stenkantade planteringsytor), system av grusgångar, mängder av planteringsgropar för formklippta träd och buskar, en större fiskdamm samt grunden för vad som antogs vara ett orangeri (ett uppvärmt växthus). Hela anläggningen förefaller att ha tagits ur bruk en tid efter Posses död år 1826 och istället förändrats till en modern park i enlighet med den tyska stilen kring seklets mitt.

Under 2012 blev den dolda parken vid Rosenlund registrerad som fast fornlämning och erhöll därmed lagskydd. I vårt land finns ytterst få historiska parkanläggningar och trädgårdar som uppnått denna status. Motiveringen för Rosenlunds del var parkens välbevarade skick, det faktum att den tagits ur bruk utan att dessförinnan ha genomgått några märkbara förändringar samt dess stora vetenskapliga värde för den inhemska och internationella trädgårdshistoriska forskningen.

Men därigenom skulle väl allt vara lugnt? Parken är hittad, karterad och har fått lagskydd som fast fornlämning. Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Herrgårdens framtid är omtvistad. Den ägs av Jönköpings kommun sedan 1936, men i nuläget har man ingen direkt uppgift för själva byggnaden. Det finns ett beslut taget av kommunfullmäktige om att sälja Rosenlund, men hittills har någon försäljning inte kunnat komma till stånd. Samtidigt finns det olika intressen som vill utveckla herrgården och dess park. För att bringa reda i frågan kommer inom kort en ny utredning att göras där Rosenlund med dess möjligheter, kostnader och eventuella problem skärskådas.

I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att kunna kontrollera resultaten från karteringarna med georadar 2010-11. Tekniken är fortfarande tämligen oprövad när det gäller arkeologi i vårt land. Därför kändes det väsentligt att kunna bygga under de tolkningar som baserats på kartbilden med konkreta arkeologiska resultat. Därför beslöt både länsstyrelsen i F-län och Malmstensfonden att ekonomiskt stödja en begränsad provundersökning, inriktad mot ett urval av de anläggningar som tolkats utifrån georadarbilderna.

Arbetet utfördes under tre soliga dagar sent i april 2013 som ett samarbete mellan länsmuseet och ArcheoGarden – en Malmöbaserad firma med specialkompetens inom trädgårdsarkeologi. Kommunen bidrog med en lätt gävmaskin och uppdraget var att gräva ett mindre antal schakt i strategiska lägen. Det gällde att hitta punkter där man med minsta möjlig ingrepp kunde få ut mest möjliga information om den park som en gång anlades av baron Posse, vice president vid Göta Hovrätt och stolt ägare till mönstergården Rosenlund.

1790-talets grusgångar ligger kvar kring den norra parterren!

Det tog en stund innan vi förstod vad vi hade framför oss. Från början var tanken att det skulle vara enkelt att bara skrapa fram en liten bit av parterrernas stensatta kanter. Då skulle det finnas en lättbegriplig anläggning att visa upp för eventuella besökare. För i ärlighetens namn kan ju det som förefaller självklart och lättolkat för en arkeolog – speciellt när det gäller lager som skiljs åt av marginella skiftningar i innehåll och färgnyanser – vara rena grekiskan för en utomstående. Då är det bra att ha något konkret att ta till. Som en rejält stenkantad såbädd i en gustaviansk trädgård.

Det var bara ett problem. Vi hittade inte stenkanterna i våra begränsade schakt. Antagligen hade mer av kantstenen än vad vi trott avlägsnats. Vad som syntes på georadarbilderna var i flera fall mindre sten som utnyttjats för att palla upp hällarna; sten som låg på ett större djup. Men istället frilades den norra parterrens sydvästra hörn. Och här framträdde med all önskvärd tydlighet odlingsjord som inramades på båda sidor av grusgångar. Det blev nästan lika elegant som om vi verkligen hade hittat raderna med kantstenshällar!

Naturgrus – inte bergkross!

Det var intressant att se närmare på det material som utgjorde parkens gångar, de objekt som näst efter parterrerna framträdde tydligast på georadarkartorna. Här handlade det om ett ganska mörkt och relativt finkorningt naturgrus. Man kan mycket väl tänka sig att gruset utvalts för skapa kontraster mot gräsmattor och planteringar. Speciellt efter ett regn bör gångarna har framstått som närmast svarta och glittrande. Längre ner i parken gjorde vi ett snitt tvärs över en av de parallella grusgångar som inramade parkanläggningens centrala del. Gången visade sig ha varit svagt välvd, men hade till stor del schaktats bort, antagligen då parken förändrades vid mitten av 1850-talet. Bra grus var ingenting man slösade med!

Lerlager hade lagts ut för att nivellera området vid parterrerna

Att man utfört omfattande markarbeten inför parkens anläggande blev uppenbart i schakt 3, där kraftiga lerlager visade hur man jämnat till och vägt av området närmast herrgårdbyggnaden. Man hade skapat en jämn terrass från byggnadens stenfot fram till parterrernas västra kant. Visserligen gav den svaga sluttningen i Rosenlunds park inte samma dramatiska intryck som de höga terrasserna och trapporna vid det samtida Gunnebo slott utanför Mölndal, men man uppnådde ett eftersträvat resultat. En orangerigård närmast huvudbyggnaden där baronens mest ömtåliga och exotiska växter kunde ställas ut och beundras under årets varmaste månader.

Schaktning på platsen för orangeriet

Den mest osäkra lämningen – men kanske också den mest fantasieggande – var en husgrund som framträdde från huvudbyggnadens södra gavel ner mot den yngre förvaltarbostaden. Där fanns skador förorsakade av sentida ledningsgrävningar samt sten och rivningsmassor, men också tydliga lämningar efter någon form av byggnad. Schakt 5 lades över vad som föreföll vara ett välbevarat hörn. Och en halv meter under gräsmattan kom belöningen….

frå
Stenläggning med ränndal – invid orangeriets hörn

Här frilades en vällagd stenläggning med en rätvinklad ränndal. I nuläget tolkas nivån som en stensatt yta utanför ett hus, en ränndal som lagts kring hörnet på en byggnad samt möjligen ett stengolv i en lätt byggnad likt den glasade sydvända delen av ett orangeri. Genom ett mynt präglat 1848 samt genom påträffad keramik kan lagret direkt över stenläggningen dateras till 1800-talets mitt, något som stämmer väl med den tidpunkt då baron Posses ursprungliga parkanläggning genomgick en radikal förändring. Orangeriet hade nu spelat ut sin roll som vinterförvaringsplats för exklusiva växter och kunde därför rivas,

Anna Andreasson dokumenterar en profil genom baron Posses damm

I norra delen av parkanläggningen, nära den ravin där cykelbanan upp från Vätterstranden går, syntes en oval mörkfärgning på georadarbilden. Efter viss tankemöda tolkades denna anomali som en fiskdamm, byggd i enlighet med en mönsterplan som publicerats i Sverige år 1786. Dammen skulle i så fall vara tätad med ett lerlager och försedd med en dammvall och dammlucka mot norr. Vi placerade ett schakt mitt i anläggningen och fick ytterligare en jackpot. Fast egentligen behövde man bara se på dagens vegetation för att upptäcka var det fanns ett surhål, en blöt fläck i detta annars så väldränerade område av sandjordar.

Dammen – i botten lera, däröver silt och igenfyllningslager

Ovanför den orörda alven fanns ett tjockt lerlager som i sin tur täcktes av mörkbrun siltig sand, sannolikt det material som avsatts på dammens botten under en period när den gustavianska parken inte längre hävdades ordentligt. För normalt skulle ju fiskdammen ha tömts och rensats årligen. Ovanpå detta lager som avsatts i dammen fanns ett mörkt lager med tegelkross, ben, träkol, glas och porslinsskärvor. Det handlar om hushållsavfall som dumpats på platsen när dammen skulle fyllas igen. Fynden visar att detta skett under 1800-talets lopp.

Nere i parken togs fler små schakt upp. Vi sökte efter de planteringsgropar som syntes så tydligt på georadarbilderna. Den först utvalda gropen visade sig emellertid innehålla något oväntat; ett av ren lera format fundament till något som skulle stå exakt i parkanläggningens mittlinje. Kanske har ett solur, en staty eller en liten vattenkonst utgjort blickfång i fonden, längst bort från herrgårdsbyggnaden?

Stolphål – från ett järnåldershus?

I det nionde och sista schaktet som grävdes undersöktes och provtogs fyllningen i vad som verkligen var en planteringsgrop. I bästa fall kan den makrobotaniska analysen av bevarade växtrester ge en antydan om vad som vuxit här. Men i schakt 9 kom dessutom grävningens stora överraskning – en rad stolphål av förhistorisk karaktär. Det handlar om fyra tätt placerade hål som grävts för vad som sannolikt varit väggstolpar i ett järnåldershus. Stolphålen höll en diameter på ca 30 cm; det som grävdes ut visade sig vara 32 cm djupt och innehöll mindre stenar som pressats ner i fyllningen för att fixera och stödja stolpen. I övriga tre låg stenar med en diameter kring 15 cm mitt i anläggningarnas framrensade yta. Det visar att stolparna dragits upp och att stenarna slängts ner för att fylla upp hålen.

Kalkstenshällar – borttagna kantstenar från den södra parterren?

Mellan huvudbyggnaden och förvaltarbostaden finns ett vildvuxet snår. Därinne står ett par lastpallar med kalkstenshällar undanställda. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta med största sannolikhet är kantsten från den södra parterren, hällar som avlägsnades när de nya ledningarna in till herrgården grävdes ner 2010. Och precis så ser också skadorna ut på georadarbilderna från samma år. Nu mätte Anna upp hällarna; det handlar totalt om 30 löpmeter, dvs. motsvarande 15 meter av parterrens dubbla kantsättning. Lite synd att se skador som uppkommit så sent på något som annars legat orört i mer än 200 år! En intressant detalj är de vittringsskador som observerades längs ena långsidan av hällarna. Parterrernas stenkanter har alltså stuckit upp en bit över markytan.

Sammanfattningsvis blev resultaten av de tre dagarna i fält långt över förväntan. Inte nog med att samtliga kontrollerade anomalier från karteringen med georadar kunde identifieras och att våra tolkningar visade sig ligga sanningen nära. Nu påträffades också spår efter en mycket äldre bosättning i baronens park; sannolikt ett hus från järnåldern. Fornlämningen RAÄ Jönköping 250 blir alltmer komplex. Det är något som måste tas med i beräkningen när herrgårdens och parkens framtid utreds. I nuläget är det omöjligt att sia om hur Rosenlund kommer att utnyttjas framöver; det handlar om komplexa frågeställningar och avsevärda kostnader vilket alternativ de ansvariga än väljer. Men det känns mycket tillfredsställande att ha kunnat bidraga med nya pusselbitar kring ett av landets kanske allra viktigaste trädgårdshistoriska objekt!

En omvärdering av byggmästare Fleming?

Ruinen av bastion Carolus sommaren 2012

Det är inte utan att man har undrat över vad som fick den erfarne slottbyggmästaren Hans Fleming att ge sig in på ett vågspel som bygget av bastion Carolus. Han hade som ung man värvats av Johan III redan i början av 1580-talet; en god representant för den kunskapsöverföring som skedde mellan kontinenten och Sverige under renässansen. Bildhuggare, byggmästare och arkitekter var efterfrågade – och i Hans Fleming samsades alla tre kompetenserna. Med åren fick han alltfler viktiga uppdrag vid de kungliga slotten och i de nya städer som kungamakten planerade. Han var verksam på Nyköpings slott, Stegeborg, Vadstena och från 1600-talets första år blev han också huvudansvarig för de nya befästningar i Jönköping som skulle förvandla Gustav Vasas förfallna och brandhärjade slott till ett starkt och tidsenligt utrustat lås för infallsvägarna mot centrala Sverige.

Perspektivskiss över de pågående befästningsarbetena vid Jönköpings slott 1605

På den ofta återgivna perspektivritning över byggarbetsplatsen Jönköpings slott från år 1605 som tillskrivs Fleming, ser vi fronten mot söder närma sig fullbordan. Den sydvästra landbastionen, Gustavus, har redan murar stående till full höjd, även om jordfyllningen saknas. Gevärsgalleriet mellan de södra bastionerna finns på plats och ut mot sjön har det mindre hörnverket Carolus påbörjats. Till skillnad från den mäktiga bastion Gustavus med sina två våningar är Carolus genom sitt mindre utsatta läge bara avsedd att byggas i ett plan. Och murarna sträckning har inte fullbordats; ännu återstår mycket arbete vid Carolus. De kanonkasematter vi grävde ut förra sommaren kan emellertid lätt identifieras på ritningen, liksom den smala skyttegång som vätter ut mot vallgraven i söder. Här skulle inga kanoner stå, bara knektar med gevär – redo att ta emot ovälkomna besökare nere i vallgraven.

Den oväntade murfyndet …med riktning in mot bastionens centrum!

Hur som helst, bilden av bastion Carolus kändes ganska klar och komplett efter förra årets undersökningar. Det fanns – och finns – en rad frågetecken kvar, men egentligen inget som berörde byggnadsverkets planform. Det var en spetsbastion, ett medelstort hörnverk som avsetts att samverka med stadsbefästningens artilleri på andra sidan Munksjön. En genomtänkt lösning när det gällde försvaret av den skyddade hamnbassängen i sjöns norra del. Med en viktig invändning – man hade byggt alldeles för långt ut på osäker grund. Stranden var nämligen både bråddjup och utsatt för erosion av det strömmande vatten som Tabergsån för genom sjön mot utloppet i Vättern. Priset för denna oförsiktighet var högt; fästningsmurarna drabbades så gott som omgående av svåra sättningar, sprickbildningar och ras. Redan 1617 bad Hans Fleming i ett bevarat brev om kungens tillåtelse att riva och ommura delar av nybygget. Hur kunde det gå så illa? Varför bortsåg en erfaren byggmästare som Fleming från riskerna?

Ett brett, välgjort murfundament med skådesida åt båda håll…

Vi antog att den frågan skulle förbli obesvarad. Men en ledtråd dök upp så här i utgrävningsprojektets allra sista stund. Egentligen handlade det om ett rent rutinjobb; en övervakning av det smala schakt där den södra ytterväggen till Riksbyggens nya hus skall placeras. Dragningen är sådan att den förstås passerar rakt genom murar och skyttegång i bastionens östra fas, närmast Munksjön. Beklagligt – men nu var den biten redan sågad, dokumenterad och genomgrävd. Återstod partiet med jord och sandfyllning inne i mitten av bastionen. Här skulle antagligen inget komma. Så fel man kan ha…

För här påträffades ett välgjort murfundament som löpte parallellt med bastionens östra fasad, men som låg 12 till 15 m väster om denna. Det handlade om en drygt 3 m bred mursula bestående av grund och första skiftet dagermur. Båda sidor av muren förefaller att ha avsetts som skådesidor; här handlade det om noga kluven och tillhuggen sten; inte alls det oberabetade stenmaterial som annars karaktäriserat de frilagda kasematternas baksidor. Vidare förekom inga som helst spår efter kalkbruk inom det begränsade avsnitt av muren som kunde friläggas. Vi stod alltså inför något som inte alls passar in i de hittillsvarande tolkningarna – en bred och välgjord mur som skulle vara synlig från båda hållen. En mur där grunden lagts ut med stor noggrannhet, men där inget mer gjorts. Vad var nu detta?

Bastion Gustavus – notera de små innergårdarna i vinkeln mot kurtinmurarna!

Den allra första tanken var att vi påträffat början till en s.k. ”Place des Armes” – en mindre muromgärdad gård där garnisonens knektar samlades innan man gjorde utfall mot en fiende som brutit in genom de yttre befästningarna. Ett projekt som stoppats och glömts bort i kaoset inför den danska belägringen sommaren 1612, då den halvfärdiga fästningen skulle göras stridsklar i en hast. Den typen av fortifikatoriska finesser är annars väl belagda från landbastionerna Gustavus och Adolphus där de syns på ritningar och planer. Vid den kartering med georadar som genomfördes 2010 över bastion Gustavus bekräftades förekomsten av dessa utrymmen. Men när det gäller den nu upptäckta muren motsägs en sådan tolkning av murfundamentets riktning och av det faktum att dess finaste sida vätter mot öster – in mot jordfyllningen i bastionens mitt!

Ritning över Jönköpings slott, daterad 1701-02 men troligen utförd efter en äldre förlaga.

Istället är det kanske så att vi bör fundera på att omvärdera byggmästare Fleming? Är det inte rent av fundamentet till vad som från början avsågs bli bastion Carolus sjösida som nu påträffats? I så fall ligger den muren avsevärt mycket bättre till än den östra fasad som sedermera kom att uppföras. Så här pass långt innanför stranden skulle rasrisken ha minimerats. Fästningens sydöstra hörnverk skulle visserligen ha varit ganska obetydligt till storleken, men det hade i alla fall inte riskerat att störta ut i Munksjön. Frågan är varför man frångick denna sunda och avsevärt mer realistiska plan. Är det kungens röst man hör i bakgrunden med en befallning om att bygga större och bestycka tyngre? Kan nya planer på stadsbefästningar kring ett till Öster flyttat Jönköping ha spelat in? Dessförinnan hade knappast kanonkasematterna längs sjösidan haft någon större funktion; fortifikatoriskt sett hade ett gevärsgalleri varit fullt tillräckligt.

Det finns all anledning att se närmare på vad som förvaras i Krigsarkivet  – det är inte alla ritningar som ger en entydig bild av symmetriskt utformade befästningsverk. Det räcker med att lyfta fram en sällan publicerad ritining som daterats till 1701-02, men som med största sannolikhet återgår på en äldre förlaga. Här ser bastion Carolus helt annorlunda ut… Det kommer att bli spännande att jämföra de äldre kartorna och ritningarna med inmätningar från dels utgrävningarna 2011-12, dels karteringarna med georadar 2010-11. Finns det kanhända fler ofullbordade detaljer som kan spåras i fästningens ännu bevarade partier? Men framför allt skall vi nog skänka en tanke till byggmästare Fleming. Det har inte varit lätt att tjäna egensinniga Vasakungar. Oavsett att man visste vad som var den bästa lösningen hade man bara att följa en Karls eller Gustav Adolfs infall. Kanske unnade sig Hans Fleming ett stilla leende; ett ”Vad var det jag sa” när kungens storslagna artilleribastion började spricka? Men vi kan vara säkra på att han i så fall yttrade de farliga orden i all tysthet, då ingen hörde…

Arkeologidagen 2 – Visning av Rosenlund söndagen den 26 augusti

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011
Rosenlunds eleganta gustavianska herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge med vid utsikt över Vätterstranden är den en mycket god representant för de lantställen som växte fram kring staden under 1600- och 1700-talen. Här hette byggherren Gustaf Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han lät uppföra huvudbyggnaden mellan åren 1786 och 1788. Att herrgården redan från början omgivits av en tidtypisk trädgård har man tagit för givet, eftersom Posse var känd som en reformator inom jordbruket. Hans Rosenlund fungerade som något av en modern mönstergård i Jönköpingstrakten. Här borde en park ha funnits redan från början. Men detta har förblivit ett antagande, för såväl kartor som äldre avbildningar saknas. Rosenlund har emellertid på senare år kommit att utvecklas till ett välkänt besöksmål för trädgårdsintresserade genom det 1977 anlagda Rosariet med dess idag över 400 sorters rosor.
Rosariet i maj 2011
I samband med att det västra partiet av herrgårdsparken skulle ges en välbehövlig ansiktslyftning genomfördes en undersökning med georadar. Kommunen var intresserad av att hitta lämningarna efter det torp som funnits på platsen före herrgårdens tillkomst och av att kunna pricka in den äldre landsvägens exakta sträckning. Dessa mål uppnåddes utan problem men något högst oväntat tillkom också. En park av 1700-talstyp fanns bevarad på ett djup av dryga halvmetern under dagens gräsmattor. Baron Posses eleganta trädgårdsanläggning kunde på nytt beskådas med sin strikt symmetriska uppbyggnad där gångar, parterrer (rabatter) och dammar bildat en intagande helhet. Dess siktlinjer har riktats över sjön och staden, mot de vilda berg som synts mot horisonten i dåtidens öppna, avskogade landskap. Det välordnade ställdes symboliskt mot den vilda naturen. I parken visar mängder av planteringsgropar hur påkostad anläggningen varit under sin storhetstid. Rosariet har fått sin gustavianska motsvarighet!
Baron Posses parkanläggning som den framträder på georadar
Den nyupptäckta parken vid Rosenlund utgör en i många avseenden sensationell upptäckt, såväl i ett inhemskt som ur ett internationellt perspektiv. Vi ser en ytterst välbevarad anläggning som inte verkar ha genomgått några större förändringar under sin brukningstid. Detta kan bli ett trädgårdshistoriskt forskningsobjekt av högsta klass. Med moderna analysmetoder skulle det vara möjligt att identifiera de växter som en gång prytt baronens rabatter, liksom de träd och buskar som kantat gångarna. Ett återskapande ligger inom möjligheternas ram; en spännande chans att ge Jönköping en sevärdhet av yppersta klass i likhet med Gunnebo slott utanför Mölndal. Där har man rekonstruerat hela den gustavianska herrgårdsmiljön i dess fulla prakt och fyllt den med liv, aktivitet och event. År 2006 hade Gunnebo 354 000 besökare. Sådana siffror skall vi kanske inte tänka oss när det gäller Rosenlund, men visst vore baronens park vid Vätterstranden en plats att längta till under fina sommarkvällar?
Gunnebo slott idag – en förebild?
 Arkeologidagen: Rosenlunds herrgård
Söndag 26 augusti, kl 10–16

Med den gustavianska parken på Rosenlund har Jönköpings innerstad har fått en ny fornlämning; en historisk trädgård med få motsvarigheter i landet. Men hur skall baron Posses eleganta park bäst kunna bevaras? Och är det möjligt att göra den synlig och tillgänglig på nytt? Hur kan vi förvalta vårt kulturarv? Det är frågor som kommer att diskuteras ute på Rosenlund under årets Arkeologidag.
 Visningen börjar i den välbevarade herrgårdsbyggnaden – en av Jönköpings verkliga pärlor. Därefter vandrar vi i den förvildade trädgård som idag täcker den gustavianska parkens gångar, parterrer, dammar och rabatter. Avslutningsvis möter vi dagens levande trädgårdsmiljö i form av Rosariet där en viktig uppgift är att förvalta och bevara äldre sorters rosor inom Projekt odlad mångfald (POM).   
Länsmuseets arkeologer och byggnadshistoriker står för guidningen i den spännande 1700-talsmiljön, medan Rosariet visas av landskapsarkitekt Björn Kalin, Jönköpings kommun.
Visningarna startar vid herrgårdens trappa kl 10:00, 12:00 och 14:00. Byggnaden hålls öppen mellan 10:00 och 16:00.
 Välkomna!

Nödtvungen nostalgi & massor av vatten

 

Ann-Marie ställer in avvägningsinstrumentet
Karin assisterar med lattan nere i förbindelsegången

Det var en sådan dag. Tekniken var inte på vår sida. Den nyservade totalstationen betedde sig efter eget sinne och batterierna tappade laddningen efter bara några minuters körning. Samtidigt hade vi lovat skicka över höjder på bastionens murar till Jönköpings kommun. Tekniska kontoret behöver uppgifterna för att kunna projektera sin gata. Så vad göra? Man letar fram ett avvägningsintrument som ingen använt på de sista tio åren. Old school? Javisst, men ibland kan man ha nytta av nästan bortglömda kunskaper och en närmast obsolet utrustning!

Män och maskiner i kamp mot vattnet

Nu har det blivit dags att torrlägga förra årets schakt. Enda sättet att kunna gräva längs den forna Munksjöstranden är att sänka grundvattnet. Det har krävts utredningar, ansökningar och tillstånd. Men igår hade vi kommit så långt att maskinerna kunde kallas fram. Expertisen från CRAMO bistod oss arkeologer ännu en gång – precis som i kvarteret Apeln 2004 och Diplomaten 2007. Så för en dag fylldes fältet vid Västra kajen av grävmaskiner, borrar och lastbilar. Rörsektionerna placerades ut för den första etappen. Och spetsarna som skall suga upp vattnet borrades och spolades ner i strandsanden.

Håkan från CRAMO övervakar borren

Till sist kunde pumpen kopplas in och startas. Allt fungerade. Och det grundvatten som nu pumpas ut i Munksjön kontrolleras noga. Flödesmätninger och analyser genomförs enligt ett schema upprättat av SWECO utifrån de riktlinjer kommunens miljökontor satt upp. Det känns betryggande. Nu kan vi ägna oss åt arkeologin – och de överraskningar som med största sannolikhet väntar nere i de djupa lagren längs stranden!

En liten del i det stora hela…

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå…

Schaktet satt i proportion – inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680
För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi – lika lite som någon före oss – berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!
Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier – i detta fall huvudsakligen murpartier – som registrerats med georadar.
Herr Fortifikatörens återupprättade ära – överensstämmelse mellan 1680 och 2011
Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat – frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?
Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken – djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra – eller dal om man så vill – som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.

Vem mätte upp bastion Adolphus?

Den mystiska uppmätningsritningen
Nere i länsmuseets arkiv finns ett antal mappar som innehåller olika former av dokumentationsmaterial från Jönköpings slott. I en av dem ligger en anonym ritning, utförd på gulnat milimeterpapper. Den sirligt skrivna texten berättar vad vi ser :
Plan – Genonskärning af bastionen å Residenstomten. Den streckade ytan utmärker genomskärning af murarna under hvalfvederlagen. Den färglagda ytan utmärker murarna i dagen.
Skalan är angiven i fot. Fler uppgifter finns inte. Men bastionen ”på Residenstomten”? Det handlar om slottets nordvästra hörnverk – bastion Adolphus. Och uppmätningen visar en situation där murarna är på väg att brytas ner, eftersom övervåningen bara beskrivs som ”murar i dagen” medan bottenvåningens kasematter, kanonvärn och förbindelsegångar fortfarande står intakta. Ett problem är att vår ritning med största sannolikhet är en kopia. Både det förtryckta pappret och handstilen talar sitt tydliga språk. Äldre än tidigt 1900-tal kan den knappast vara. Då hade bastion Adolphus redan varit försvunnen i en halv mansålder – så vad ÄR detta för en ritning? Vem har utfört den? När? Och till vilket ändåmål?

Harlevs fotografi av bastion Adolphus och slottets port
På Wilhelm Harlevs bildsvit över fästningsruinerna år 1862, den första – och enda – fotodokumentation som finns från Jönköpings slott, står ännu bastion Adolphus till full höjd. Det förfallna murverket reser sig drygt 13 meter över vallgravens botten och på krönet ligger ännu de jordvallar som skyddat slottsartilleriet kvar. Men bara nio år senare försvann de allra sista synliga spåren av fästningen. På så sätt kan vi tidsfästa vår uppmätningsritning – originalet är gjort kring mitten av 1860-talet.
Så var det frågan om syftet med ritningen… Att ett viktigt historiskt minnesmärke, tillika ett av få i Jönköpings stad, skulle skatta åt förgängelsens gick inte obemärkt förbi. Åtskilliga röster höjdes till ruinens försvar. Bland dem fanns författaren Viktor Rydberg som rent av beskrev ruinfältet som ett lokalt Pompeji. Det ligger utan tvivel en spännande forskningsuppgift och väntar i arkiven. För berättelsen om en strid kring kulturvärdens betydelse i ett föränderligt stadsrum för 150 år sedan har ju i högsta grad paralleller till vår egen tid!
Här passar också ritningen i länsmuseets arkiv in. Någon historiskt intresserad person har under pågående rivning försökt dokumentera de sista lämningarna av Hans Flemings byggnadsverk; en insats i elfte timmens allra sista minuter. Vem det var kan man i nuläget bara spekulera om. Däremot kan man ha vissa teorier kring varför kopian utfördes. År 1912 var det trehundra år sedan Jönköping brändes i Kalmarkriget, bara för att återuppstå på sin nya plats året efter. Tidningsmannen Rudolf Björkman (1850 – 1916) tog sig an sin stora uppgift på 1910-talet; att på uppdrag av stadsfullmäktige beskriva stadens växlingsrika historia från äldsta tider till nutid. När man idag läser den monumentala Jönköpings historia (med Björkman som redaktör och delförfattare men utgiven 1917 – 21, först efter hans död) slås man av detaljrikedomen i det gedigna verket. Problemet ligger i de knapphändiga källangivelserna. Men noggrannheten i vad som beskrivs går inte att bortse från, så Björkman har med största sannolikhet suttit med det skriftliga källmaterialet framför sig. I många fall handlar det om dokument som vi idag inte kan återfinna. Och här – eller bland det nyuppsatta artilleriregementets många historiskt intresserade officerare – passar kopian väl in som ett arbetsunderlag när fästningsverken skall beskrivas.
Lodbild över bastion Carolus ruiner i september 2011
Om man istället övergår till att analysera vad ritningen egentligen visar, är det framför allt bottenplanet med sina välvda rum som kan jämföras med den ruin som frilagts 2011. De kvadratiska kasemattterna är lätta att känna igen, liksom de avsmalnande kanonvärnen. Intressant är att utrymmena till vänster i bild, dvs. på bastion Adolphus västra sida ut mot vallgraven, är smalare och mer likt en korridor. Här är också nischerna avsevärt mindre. Vad vi ser är ett gevärsgalleri, varifrån fästningens soldater skall kunna beskjuta fiender som trängt ner i den breda inre vallgraven.
Mot öster finns ett flankförsvar med kanoner av samma slag som vi sett i bastion Carolus, men också anläggningar som har med försvaret av slottets huvudport att göra. En nyttig detalj är att ritningen visar två nivåer av bastionen, dels bottenvåningen i höjd med valvanfangen, dels grundmurarna till ovanvåningen. Utifrån dessa uppgifter blir det möjligt att beräkna vinkeln på hörnverkets fasad. Detta kan sedan jämföras med hur murarna framträder i äldre ritningar, samt på Harllevs fotografier från 1862.

Detalj från Hans Flemings perspektivritning av slottet 1617

 

Det finns ytterligare en detalj i vår anonyma ritning som förtjänar att uppmärksammas. Det fasta slottsartilleriet var till för att ge flankskydd; dess eld skulle bestryka fästningens murar och massakrera de fiendesoldater som nått så långt att de förberedde en stormning av murarna. För Adolphus del innebär detta att bastionens södra och östra flank skall vara försedd med kanonvärn. Och dom pjäserna fanns mycket riktigt på plats. Men enligt uppmätningsritningen från mitten av 1860-talet existerade ytterligare fem, eventuellt sex, kanonvärn på den norra sidan! Vad var avsikten med dessa?
Enligt alla befästningskonstens regler skulle närförsvaret på den lägsta nivån i en bastion skötas med gevärsgallerier där försvararnas skyttesoldater stod väl skyddade. Om man undantar det flankförsvar som beskrivits ovan, fanns artilleripjäserna placerade högre i byggnadsverket så att deras längre skottvidd kunde utnyttjas. I Jönköpings fall innebar detta att merparten av kanonerna stod ovanpå bastionerna, bakom skyddande jordvallar.
Förklaringen till de kanoner som placerats lågt ner, på norra sidan av bastion Adolphus, blir emellertid uppenbar när man studerar slottsbyggmästare Flemings egen perspektivritning från 1617. Den erfarne arkitekten har gjort ett tillägg till idealplanen. Orsaken är behovet av flankförsvar nere i den breda vallgrav som skiljer förborgen från det flacka området väster om slottet. De fem pjäserna var avsedda till att avfyras rakt norrut, så att de dödliga molnen av spik och järnskrot skulle spridas längs vallgravens botten. Här har den anonyma 1800-talsritningen bidragit med en viktig detalj när det gäller hur försvaret av Jönköpings slott – vår försvunna riksfästning – var tänkt att gå till!

Baronens fiskdamm

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786
Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många – ibland alltför många – detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på – där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?

Georadarparken – fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant
En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material – antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka…

Baronen själv – Gustaf Mauritz Posse
Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.
En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska – och svenska – odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.

Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad
Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta – där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 – som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.
Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer – allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.
Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

Om knappar, viskor och frön…

Mats förbereder en blöt jakt på svensk stormaktstid
När Mats Blomberg gav sig i kast med metalldetekteringen i början av veckan var det inte bara på fasta land som han sökte. Några av de allra bästa fynden kom faktiskt i det översvämmade området vid den östra schaktgränsen, närmast Munksjön. Därute, i det täta sandblandade träflislagret, var bevaringsförhållandena anmärkningsvärt goda även för metaller. Så Mats envisa vadande gav ett mycket gott resultat!
Viskan från blöthålet – hemgjord vapenvård för en karolin
Ett av de mer fantasieggande fynden som Mats gjorde kom från de allra blötaste lagren nära den forna stranden. Men vid första anblicken ser prylen kanske inte så mycket ut för världen? Ett knippe fint vridna koppartrådar som surrats vid en pinne med en tunnare tråd. Nån sorts metallborste? Svaret kom blixtsnabbt från Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd (kolla deras hemsida!). Mats hade detekterat fram en viska till ett finkalibrigt vapen, förmodligen en pistol. Inte nog med det – den vridna tråden som använts var egentligen avsedd att lindas runt greppet på en värja! Här ser man soldatens vardag; hur han plockat ihop sin egen utrustning av vad som fanns närmast till hands.
Ändå var inte viskan det föremål som mest väckte Svens uppmärksamhet. Det gjorde istället en till synes ganska anonym uniformsknapp, tillverkad av en blylegering. Men skenet bedrar. Den typen av knappar gjöts bara mellan år 1700 och 1725 – det handlar alltså om en av de ytterst få autentiska delarna från en äkta karolinsk uniform. Kanske har knappen tappats av en knekt från Jönköpings regemente som var förlagt till slottet? Det lär vi aldrig få veta, men fyndet är icke desto mindre unikt! Där ser man hur viktigt det är att våga ta sakkunskapen till hjälp.
Jens provtar på klosternivå – notera kalkbrukslagret från uppförandet av slottets sjömur!
Nästa specialist på besök blev Jens Heimdahl som gör de arkeobotaniska analyserna åt vårt projekt. Idag på förmiddagen samlade han in de första proverna från Västra kajen. Genom att gräva rakt ner i de lager som avsatts och dumpats på stranden av Munksjön kunde vi konstatera att den ursprungliga sjöbottnen låg hela 1,5 m under det tidiga 1800-talets markyta. Det finns alltså en hel del kvar att schakta bort… På den allra djupaste nivån såg vi en träkonstruktion, kanske ett flätverksgärde. Där på sjöbottnen låg också medeltida tegel; något som passar bra in mot de lämningar som kan vara en medeltida tegelugn i strandbrinken strax intill.
Högre upp i lagren fanns en tydlig strimma kalkbruk – ett konstruktionslager från den tid då kurtinmuren uppfördes längs med Munksjöns strand. Så alla massor under den nivån, inklusive alla fynd, härrör från antingen Gustav Vasas slott eller från Jönköpings franciskanerkloster. Det skall bli verkligt spännande att få veta vad Jens funnit av växter från de viktiga epokerna i stadens liv!
Arkeologi betyder inte alltid ”varsamhet” – i fall nån trodde det
Nere i vårt 1,5 m djupa ”titthål” påträffades även timmer; en rejäl furustock som Lasse lyckades lossa med skopan. Förhoppningsvis kommer den att kunna ge oss en bra årsringsdatering, en viktig hjälp inför fortsatta undersökningar i strandzonen. En möjlig tolkning är att vi börjar närma oss slottets pumphus, den tornliknande byggnad som avbildats av Erik Dahlberg. Den kallades också för ”Vattenkonsten” och uppfördes vid mitten av 1680-talet. Bara femtio år senare förstördes byggnaden vid slottets brand. Eftersom den stod på utsidan av slottets sjömur måste den ha varit rejält grundlagd, rimligtvis med stenfyllda timmerkistor. Det kan vara en av dessa som vi nu träffat på.
Ingvar mäter in de fint behuggna kvaderstenarna i Carolus kasematt
En viktig del i förundersökningen har påbörjats i veckan. Nu mäts de frilagda fästningsmurarna in tillsammans med alla andra anläggningar och lager. Snart kan vi börja jämföra vår kartering av de faktiska lämningarna med alla rekonstruktioner och ritningar som med olika grad av noggrannhet avbildar Jönköpings slott. Eller – i ärlighetens namn – vi kan kontrollera det sydöstra hörnet av den inre befästningsgördeln. Inte illa så!