Dödskallehöjden – en av få bevarade bronsålderslämningar i Jönköping

En 3000-årig grav värd att bevara!

Det är livliga diskussioner kring var den nya fotbollsarenan i Jönköping ska placeras. En av platserna som föreslagits är Dödskallehöjden vid Röde påle i Råslätt. För Jönköpingsbor och alla andra med intresse för historia och kulturmiljöer vore det olyckligt med en arenaplacering där.

I skogspartiet sydväst om trafikplats Råslätt finns en av endast tre bevarade gravhögar från bronsåldern i Jönköping. Jönköpings bronsålder har uppmärksammats både nationellt och internationellt tack vare flera unika fynd! Mest känd är Sagaholmshögen, belägen bara 1000 meter öster om Dödskallehöjden, som genom de ristade sandstenshällarna som fanns inuti högen skapade en arkeologisk sensation 1971. Man gjorde fyndet tack vare att platsen skulle exploateras, men högen och miljön är för alltid borta. De ristade sandstenshällarna finns idag i länsmuseets samlingar och lockar även internationella besökare.

Gravhögen på Dödskallehöjden. Det finns behov av både röjning och en ny skylt (den gamla är förstörd).

Gravhögen på Dödskallehöjden, som är ungefär 16 meter i diameter och drygt 1,5 meter hög, uppfördes för ca 3000 år sedan som grav för en man eller kvinna. Den är tillsammans med gravhögarna Lustigkulle i Rosenlund och Domarekullen i Gräshagen, de äldsta kända bevarade gravarna i Jönköping.

Det har tidigare funnits åtskilliga förhistoriska gravplatser i Jönköpingssänkan men de flesta har försvunnit till följd av odlingsarbeten och stadens expansion. Vi bör därför ta tillfället i akt och försöka bevara de lämningar som finns kvar. Naturligtvis vore det spännande att få veta vad som döljer sig i högen. Kanske finns där ristade sandstenshällar med bilder skepp, hästar och människor, som var fallet i den ovan nämna Sagaholmshögen? Det vore onekligen intressant att få veta. MEN en sådan undersökning borde i så fall endast tillåtas i forskningssyfte, där man sedan återställer högen, inte för en exploaterings skull.

Kartan visar var det finns och funnits gravhögar från bronsåldern

Vår förhoppning är att det ska finnas en bättre lämpad plats för den nya arenan så att Jönköpingsbor och alla andra även i framtiden kan få uppleva åtminstone spillror av ett forntida kulturlandskap i Jönköping.

Mer att läsa om gravhögarna och Jönköpings bronsålder:

http://www.jkpglm.se/Kulturmiljo/Arkeologi/Sagaholm/

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/03/14/bronsaldern-jonkopings-forsta-guldalder-2/

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/04/13/bronsaldern-jonkopings-forsta-guldalder-6/

Poesiarkeologi: Vid kumlet

Som bekant har våren inspirerat mången skald men för egen del tycker jag att poesins årstid stavas höst. Detsamma gäller fornlämningar: visst – de är vackra när de inramas av blommor, fågelkvitter och allsköns grönska. Men för att fånga den rätta melankoliska, återhållsamma, kontemplativa, lugna och lite ödesmättade känslan krävs höst; krävs ”rätta” fornlämningar. Många kan tyckas lämpade för uppgiften men egentligen finns det bara en kandidat: Bronsåldersrösena. Så jag plåtade ett röse i passande oktoberskrud. Det var inte svårt för jag hade ett i åtanke. Knepigare då att hitta lämplig dikt. Men jag fick hjälp av vännen Lotta som tipsade om Vid kumlet av Nils Hasselskog. Den passade bra. Dessutom blev det en extra knorr när jag upptäckte att författaren och skalden A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings veckoblad var en och densamme. Läste denna ypperliga satirtidning som student i Uppsala på 1980-talet. Så flätas alltså slumpens tåtar samman och gör att Vid kumlet, som egentligen är en satir på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår, får slå följe med mitt utvalda röse.

Vid kumlet
Nu är den dystra höst utbruten,
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dessa stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Fornlämning 63 i Forserums socken, även kallad Dejlarör. Dejel, eller dajel, är ett äldre småländskt ord för drake. Att röset fått det namnet beror på den lokala sägenfloran som bland annat  kan berätta att eldsprutande drakar nattetid flugit mellan detta röse och ett annat röse lite längre bort.

Ännu fler skålgropar…

Eftersom jag tidigare i somras skrev om just skålgropar kan jag inte undanhålla er den här nyupptäckta stenen. Den finns i skogen utanför Tranås, söder om slottet Gripenberg.

Stenen, som har ett 15-tal inhuggna skålgropar, hittades av en grupp som inventerade för Skog och historia-projektet och i förra veckan var jag ute för att dokumentera lämningarna. Man blir väldigt glad när det under mossan döljer sig så många hällristningar! Det visar också att det även i det som i dag är avlägsna tassemarker finns spår av människor från olika tidsperioder.

På min väg genom skogen sprang jag också på Tomtebobarnen:

 

Anna Ödeén

 

”Nya skålar” – en skålnål och skålgropar

1939 skulle väderkvarnen i Kumlaby på Visingsö byggas om och man arbetade med grunden. Det bar sig inte bättre än att man under arbetet stötte på nedgrävda urnor som tillhörde förhistoriska gravar med bronsföremål i. Vad göra? Man beslöt att hålla tyst – rädda för att bygget skulle stoppas av myndigheterna och grävde därför ned bronsfynden strax intill. Mjölnaren vid kvarnen tyckte ändå att det var synd att allt skulle försvinna och när kvällen kom och alla gått hem gick han därför och grävde upp ett av bronsfynden.

I våras fick vi in just det bronsfyndet hit till länsmuseet och det rör sig om en så kallad skålnål. Nålar som denna brukar dateras till yngre bronsålder, det vill säga 600-500 f.Kr. Från början har den troligen varit rak eller kanske haft en svanhalsliknande böjning närmast skålen. Förmodligen böjdes den till sin nuvarande form när den lades ned i urnan i graven.

Strax intill den nämnda kvarnbyggnaden finns fler fynd av gravar och det är troligt att allt har varit ett stort sammanhängande gravfält. Gravarna hittades när man på 1950-talet grävde en grusgrop och då fann man bland annat en urna fylld med brända ben, som lock hade den en liten skifferhäll.

En annan typ av ”skål” från bronsåldern är vår mest förekommande hällristning – skålgropen. Även när det gäller skålgropar har vi nu i vår gjort en nyregistrering från länet. Skålgroparna är urknackade skålformade gropar i stenar, på block, hällar och ibland i olika typer av gravar. Det finns olika tolkningar av vad de använts till, den vanligaste är att de använts i samband med fruktbarhetskulter.

I folktron har de kallats för älvkvarnar och har faktiskt använts långt fram i historisk tid för att blidka högre makter. Man har ibland smort groparna med fett eller lagt mynt i dem. De har med andra ord använts under mycket lång tid och förmodligen på lite olika sätt.

Vår nyupptäckta skålgropssten ligger i Stomsjö strax utanför Värnamo och det rör sig om ett block som har ett tjugotal gropar. Fyndet gjordes av en före detta kollega till oss. Ibland krävs det ”arkeologögon” för att se fornlämningar, det kan dubben av mässing som tidigare har slagits i stenen bekräfta.

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder 5

Del 5. Dödskallehöjden

En av de tre bronsåldershögar i Jönköping som ännu finns kvar ligger i Råslätt, strax norr om Röde påle ungefär 200 meter väster om nuvarande E4:an och 100 meter söder om Norrahammarleden. Platsen kallas Dödskallehöjden, ett intresseväckande namn vars ursprung emellertid är oklart. Gravhögen finns uppmärksammad och beskriven först under 1920-talet av Algot Friberg i hans genomgång av bronsåldern i Jönköping. Som en följd av hans arbete gjordes också en plan för gravhögarnas vårdande. I en skrivelse till Drätselkammaren 1929 föreslås att ”Buskskogen borthugges och gropen i midten igenfylles och avrundas”. Högen är idag ungefär 15 meter i diameter, 1,5 meter hög och beväxt med några tallar, sly och små granar.

Dödskallehöjden fotograferad 2013. Tall små granar och sly börjar ta över.

Platsen har tidigare varit skyltad, men denna är numera i oläsbart skick och står enbart kvar som en påminnelse om vissa personers lust att förstöra. Icke desto mindre är det värt ett besök, då den till skillnad från Domarekullen och Lustigkulle ändå har ett litet orört grönområde runt i kring. Men en viss röjning vore ändå inte helt fel, där träd och buskar avlägsnades från själva högen.

I en liten glänta i skogen skymtar Dödskallehöjden. Platsen hade röjts 1929 och gropar i högen hade fyllts igen. Foto 1930-tal.

På 1950-talet hade området vid Dödskallehöjden ännu landsbygdens prägel. Ekonomiska kartan från 1954. Dödskallehöjden markerad med en rödcirkel. Ungefär 1 km öster om Dödskallehöjden ligger platsen för Sagaholmshögen.

I skogsdungen bakom Röde påle ligger Dödskallehöjden. Foto 2013.

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder 4

Del 4. Högarna på flygfältet – högen med Trolltallen

Stora gravhögar har alltid satt fantasin i rörelse och inte sällan även lockat till skattjakt. Ibland finns också uppgifter om dessa plundringsgrävningar, där namnet på förövaren likväl vad man hittade finns nedtecknat. När Jönköpings flygfält skulle utvidgas undersöktes 1940 ytterligare två gravhögar. Den ena av dessa kallades för högen med Trolltallen, och som namnet antyder var den bevuxen med en minst sagt imponerande tall. Kring just denna hög finns relativt detaljerade uppgifter om en plundringsgrävning.

Bronsåldershögen med den imponerande tallen, kallad Trolltallen. Enligt uppgifter plundrades den någon på 1860-70-talet. Foto 1930-tal.

När hembygdsforskaren Axel Ramm, bördig från Nässjö och blivande stadsrevisor i Göteborg, gjorde sin antikvariska resa i Tveta härad sommaren 1883 för att dokumentera fornminnen fick han stifta bekantskap med jägmästare Herrman Gadamér. Han var åren 1861 till 1885 verksam vid skogvaktarskolan i Råslätt och han ”undersökte” högen med trolltallen i samband med att han anlade en lärkträdsplantering i området.

Platsen för högen med Trolltallen idag

Axel Ramm fick inte själv se Gadamérs fyndsamling, men i ett brev redogjorde Gadamér för vad han hittat: ”…menniskoben och kål” samt ”bitar af en lerurna samt i och vid bålet; 2 tyngdstenar, som gagnats vid spinning med slända”, 1 lansudd eller dolk av brons, 1 rakknif af brons” samt ”1 stycke af ett bronshandtag.” I denna uppräkning anar vi en ganska praktfull bronsåldersbegravning, för närmare 3500 år sedan. Var fyndsamlingen tagit vägen är tyvärr okänt.

Högen i profil där kärnröset i mitten tydligt framträder.

Med den kunskapen var kanske förväntningarna inte alltför höga när Egil Lönnberg 1940 tog sig an den imponerande högen. Den mätte förövrigt närmare 20 meter i diameter och hade en höjd av ungefär 2 meter. I högen fanns också spåren efter sju mer eller mindre stora plundringsgropar. I mitten av högen, som var uppbyggd av jordtorvor, fanns resterna av ett ca 5 x 6 meter stort kärnröse och i kanten av högen fragment av en kantkedja. Att plundringarna varit framgångsrika blev snart tydligt. Det enda fyndet som gjordes var klingan till ett bronssvärd, i övrigt var det fyndtomt, eller hur var det med den saken?

Stolta arbetare vid den sprängda stubben.

I april 1943, tre år efter avslutad undersökning, inlämnade en av arbetarna på flygfältet, schaktmästare Pettersson, ett svärdshandtag som han påträffat i dumpmassor intill platsen för högen med trolltallen. Det var inte vilket fynd som helst, utan ett handtag till ett praktsvärd som var försett med ett guldbleck på den rombiska svärdsknappen. Fyndet kan sannolikt antas komma från gravhögen och kanske hör handtaget ihop med klingan som hittades vid undersökningen. Hur kunde nu detta hända? Det vet vi naturligtvis inte säkert, men kanske var det effekten av att man använde 10 kilo dynamit för att knäcka den stora stubben till trolltallen. Man hade helt enkelt inte kommit åt att undersöka alla jordmassor i högen och när stubben sprängdes tog den även med sig föremål från graven. Kanske var det så det gick till. Klingan förvaras idag på Historiska museet i Stockholm och svärdshandtaget finns i Jönköpings läns museum.

Det fantastiska svärdshandtaget med guldbleck som påträffades i en dumphög nära grävplatsen efter avslutad undersökning.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

 

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder

Del 2. Lustigkulle  – en grav med skiftande öden

Norra Smålands Fornminnesförenings grundare Algot Friberg blev genom upptäckten av Torpafyndet på allvar intresserad av bronsåldern och skulle de kommande decennierna företa flera arkeologiska undersökningar av bronsåldershögar i Jönköpings län. I september 1892 företog han en delundersökning av Lustigkulle, eller Gröna kulle, i Liljeholmen, knappt 200 meter norr om Östra kyrkogården och 300 meter söder om Vätterstranden. I högen påträffades inga daterande fynd, utan enbart ett lager med brända ben:
”I september månad detta år öppnade jag den ståtliga kulle, ..strax öster om Jönköping…Kullens diameter är ungefär 21 meter och nuvarande höjden 2,5 meter. Under den fina sanden i kullens inre lågo på dess botten och äfven högre upp många större och mindre stenar, somliga af betydlig storlek, och i bottnens mitt var marken på en sträcka af 3 meters diameter sotad efter eld. Några få kol och en del bitar af brända ben funnos här, äfvensom 4 små stycken af hårdt brändt tyd (?) och några bitar af kolsyrad kalk. För öfvrigt anträffades intet, oaktat gräfningen sträcktes långt utom bålets område. Kullen återställdes i sitt forna skick.”

Lustig kulle – den största av bronsåldershögarna i Jönköping, ligger ca 300 meter söder om Vätterstranden

Högen är belägen på en svag avsats längst ner i en nordvästsluttning. Strax nedanför fanns tidigare sankmarker i anslutning till Rocksjön och med förbindelse med Vättern, av vilka bara en liten, kanaliserad del återstår idag. Högen är idag ca 30 meter i diameter och närmare 4 meter hög. Den har plan toppyta, ca 10 meter i diameter.
Högen har genom århundradena genomgått en rad skiftande öden. Det finns uppgifter om att högen tjänstgjorde som stadens avrättningsplats på 1600-talet. På 1840-talet skall ett lusthus ha uppförts på högen, varvid den fick namnet ”Lusthuskullen”, vilket så småningom blev Lustig kulle. En uppgift om att stadens ungdom ”förr i världen dansade och lekte” på kullens topp kan sannolikt kopplas ihop med lusthuset. I samband med uppförandet av lusthuset, terrasserades högen och erhöll på så sätt en trappstegsform. En annan orsak till detta utseende skulle vara ”kreatur, som betande vandrat runt kullen upp mot dess topp”. Enligt häradsfornvårdare kapten Bror Kugelberg, tillkom trappstegsutseendet i samband med att högen tjänstgjorde som avrättningsplats, för att publiken på nära håll skulle kunna få full valuta av skådespelet. En annan sagesman berättar att i slutet av 1800-talet hade specerihandelsfirman Almén & Busck en vinkällare under den paviljong, som fanns på gravhögens topp. Stenar från denna vinkällares grund påstås fortfarande finnas kvar inne i gravhögen.

Lustig kulle fotograferad i början av förra seklet. Från 1890-talet till in på 1950-talet passerades högen av smalspårsjärnvägen mellan Gripenberg och Jönköping.

Vid anläggandet av Jönköping – Gripenbergs järnväg i början av 1890-talet skadades ett mindre parti av högens norra del. Runt 1930 restaurerades högen, genom utfyllningar vid sidorna och ”utplaning av hålet i midten”. Högen har även fortsättningsvis utsatts för skador. Ytterligare ett återställningsarbete genomfördes 1952, då man påtalat att ”Kullen är barnens förnämsta lekplats. Där åkes spark, kälke och skidor och de som ej ha tillgång till dylika hjälpmedel åka på baken, magen eller rulla ner” vilket fick till följd att jord drogs ner från högen. Dessutom hade stora hål och gångar grävts så att sten från kärnröset börjat framskymta. För att citera Bror Kugelberg: ”Gravplats – avrättningsplats – dansbana! En underlig utveckling” med tillägget – kälkbacke.

Lustig kulle fotograferad i mitten av 1930-talet med avplanad topp, där det förr lär ha stått ett lusthus

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder

Del 1. Torpafyndet – en bronsgjutares gömma

”Fyndet är af vigt ej blott för sin storlek, utan äfven derför att det … visar, att minnen från den äldre bronsåldern ej äro så sällsynta i Sverige norr om Skåne, som mången varit böjd att tro”. Så skrev Oscar Montelius 1881 efter att det så kallade Torpafyndet upptäckts i Jönköping. Det kan sägas vara utgångspunkten för kännedomen om bronsåldern i Jönköpingstrakten. Fyndet utgörs av drygt 20 föremål i brons. Det är smycken och redskap, bland annat två halskragar, fyra bälteplattor, sju koniska bältesmycken och två sädesskäror eller sågar. Torpafyndet är ett av de rikaste depåfynden från bronsåldern i Sverige samtidigt som vi kan konstatera att de flesta föremålen är kraftigt slitna.

Torpafyndet, som påträffades ”I ett stenröse på ca 2,5 fotds djup. På en tämligen högt belägen del av en äng på östra branten av Junebäcken”, består av ett 20-tal bronsföremål. Föremålen kan dateras till ca 1500-1300 f.Kr.

Sannolikt hade bronsen passerat genom flera mellanhänder i intrikata handelssystem innan man i Jönköpingstrakten kunde använda bronsföremålen.  Halskragar och bältebeslag har prytt Jönköpingsbor i viktigare sociala sammanhang för att visa på makt och välstånd och skärverktygen har kanske använts för att skörda höstsäden. Och det hände här för mer än 3000 år sedan. När bronsföremålen hade tjänat ut smälte man ner dem för att så småningom gjuta nya föremål. Torpafyndet är förmodligen ett sådant skrotfynd, där slitna föremål gömts undan i väntan på återvinning.

Utifrån äldre uppgifter vet vi att fyndplatsen låg nära Torpa herrgård, strax nordost om nuvarande korsningen Karlavägen – S:t Larsgatan. Idag karakteriseras området av villabebyggelse.

Detta fynd tillsammans med förekomsten ett tiotal stora gravhögar i södra Vättersänkan gör att man lite tillspetsat kan tala om den äldre bronsåldern som en ”guldålder”, en period som sticker ut lite över mängden i Jönköpings förhistoria. Nästa gång fortsätter vi med Lustigkulle – en hög med en minst sagt växlande historia.

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Samma rösen där som här…

Utsikt från Krejansberget – landskapets förändring från havsvik till jordbruksbygd

Landhöjningen och dess mer spektakulära effekter är kanske inget man i första hand tänker på som arkeolog i Smålands inland. Men när man exkurerar i en kustbygd som finska Nyland (Uusimaa) blir förändringarna så konkreta, så gripbara. En av de lokaler som vi deltagare i EAA-mötet i Helsingfors 2012 kunde besöka var Krejansberget i Sjundeå ((Siuntio) socken. Här ligger fyra av Finlands omkring 1300 bronsåldersrösen i ett minst sagt imponerande krönläge med milsvid utsikt. Skogsklädda bergsåsar, åtskilda av de bördiga åkerfält som en gång utgjorde havsvikar, sund och breda fjärdar.

Röset som majoren ”grävde ut” på 1840-talet. Ser ni förresten Alf där han sitter på stenarna?

Efter en brant klättring uppför skogsstigen kom vår blandade skara, bestående av ett fyrtiotal arkeologer från Europas alla hörn plus två brasilianska kollegor, upp till krönets hällmarkstallskog. En nog så exotisk naturtyp för många av oss. För egen del noterade jag hur mycket blåbär som fanns dolda i riset. Min naturliga reflex att börja plocka några nävar solmogna bär orsakade en hel del lyfta ögonbryn. För vår allemansrätt som känns så självklar är ju egentligen allt annat än självklar i resten av Europa. Men uppe på Krejansberget kunde den som ville – och vågade – pröva på skogens bär. Och så fanns ju bronsåldersrösena och deras landskap att upptäcka under den korta tid som stod till buds. För det är ju förbannelsen med en exkursion – man kommer till en underbar plats där man vill stanna i timmar. Men har 25 minuter till sitt förfogande…

Ett ganska intakt röse som ”bara” är 9 m i diameter. Imponerande bygge i vilket fall som helst!

Krejansbergets största röse är ca 20 m i diameter och ännu i sitt medfarna skick mer än två meter högt. I dess mitt finns som på så många andra ställen en vid plundringsgrop i vars botten man skymtar en hällkista. Röset ”undersöktes” av major Fredrik von Lansen omkring 1840. Och i likhet med de flesta av den tidens fornvänner efterlämnade han varken någon redogörelse för sitt ingrepp eller några uppgifter om fynd. Ett halvsekel senare grävde Alfred Hackman ut ytterligare ett röse. Den gången påträffades keramik och brända ben i gravgömman.

Dalen vid Svidja med den å som idag är vad som återstår av öppet vatten…

Kanske är det inte så konstigt att gravarna på Krejansberget tidigt tilldrog sig intresse. För dom ligger fortfarande i ett väldigt framträdande läge i landskapet. Ett odlingslandskap präglat av den stora godsbildning som uppkom i Sjundeå socken, nämligen riksmarsken Klas Flemings (ca 1530 – 1597) eget Svidja. Här uppförde hans far Erik ett stort stenhus på 1550-talet. Han lät också köpa in fruktträd i Reval (Tallinn) och anlägga vad som anses vara Finlands äldsta kända trädgård på Svidja. Så de bördiga sedimentjordarna, de forna sjöbottnarna, nere vid bergets fot lockade en ny tids hövdingar till samma plats där företrädare för traktens elit gravlagts två och ett halvt årtusende tidigare…

Skålgropar i Apladalen

Skålgropar i Apladalen

Många är det som klivit på trappstenen vid hembygdsmuseet i Apladalen i Värnamo. Men få har nog tagit en extra titt på den rektangulära trappstenen, fint tillhuggen med raka sidor. Tar man sig en ännu noggrannare titt så upptäcker man att någon annan varit och knackat i stenen, På ovansidan finns inte mindre än åtta skålgropar, en typ av hällristning som även brukar benämnas älvkvarnar.

Skålgroparna är svåra att datera men de förekommer från yngre stenålder fram till järnåldern, men är kanske vanligast under bronsåldern och förekommer då i samband med andra hällristningar. Skålgroparna har även haft betydelse inom folktron långt fram i diden. Namnet älvkvarn har sitt ursprung ur en uppfattning om att de uppkommit genom att älvorna dansat på hällarna. Det finns även många uppgifter om att man i sen tid offrat i dessa gropar för att få lycka och välgång. Det kunde vara att man la ner en metallbit, kanske en nål eller spik, mynt förekommer också. Ett annat sätt var att smörja dem med fett.

Hur kommer det sig att trappstenen i Apladalen har skålgropar. Stenen är med största sannolikhet hitflyttad men varifrån?  Utifrån formen kan man tänka sig att stenen en gång legat som tak i en hällkista, en gravtyp från yngre stenålder och bronsålder. Togs stenen med i samband med flyttning av huset eller har stenen påträffats lokalt, kan den komma från den undersökta och borttagna hällkistan vid Alandsryd (se Värnamo 318:1 i Fornsök).