Tillbaka till Sandudden

En kollega till mig brukar säga att vissa saker VILL bli hittade. Jag tror att hon har rätt. Ett exempel är graven vid Sandudden på Visingsös norra spets som helt otippat hittades för ett par år sedan av ett par på strandpromenad (se tidigare blogginlägg). Vi undersökte och dokumenterade sedan graven hösten 2015 och den visade sig vara från romersk järnålder, alltså från tiden omkring 400 e.Kr. Graven var en skelettgrav, man har lagt ner en obränd kropp i graven.

En översiktsbild av platsen.

Sedan dess har vi haft lite extra koll på det här området eftersom allt ligger utsatt och exponerat för väder, vind och erosion. Förra året gjorde vi också en georadarundersökning av ytan närmast rasbranten. Med utgångspunkt i den undersökningen kom vi denna veckan tillbaka till Sandudden. Med grävmaskin och handredskap men också med ganska ont om tid.

Calle och Frida hjälpte till med framrensning av stenpackningarna.

Under en dag drog vi sökschakt efter de ekon som georadarn hade visat och jo då, det finns fler gravar i området. På den här ytan, som har en fantastisk utsikt över Vättern och Omberg, har ett flertal människor blivit begravda. Troligen är gravarna från samma tid som den som vi redan har undersökt eftersom de påminner om den i utseende och uppbyggnad. Det kan vara skelettgravar, men vi fann också brända ben vilket pekar mot att också brandgravar finns i området.

En av de nyupptäckta gravarna – lagda hällar med mindre sten mellan.

 

Rasbranten vid Sandudden är en mycket spännande plats som vi vill komma tillbaka till med mer tid och resurser. Eftersom den nu ville bli hittad.

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

Nu gräver vi järnframställning igen

Under de senaste trettio åren har länsmuseets arkeologer undersökt ett dussintal järnframställningsplatser i Axamo och Hedenstorp. Dessa har daterats till perioden 800–1150 efter Kristus.  Nu är det dags igen att undersöka och ta bort två så kallade slaggvarpar och fyra kolningsgropar. Anledningen till undersökningen är att området ska bli industritomter inom Hedenstorps Södra industriområde.

Vi undersöker två slaggvarpar. De består av två, tätt intill varandra ställda, ugnar med var sin slagghög (=varp). Ugnarna är relativt små. De har byggts av kantställda stenar och lera, och är inte mer än en meter i diameter. Själva ugnskammaren har varit 0,3–0,5 meter i diameter och upptill 0,7 meter hög.

En av ugnarna under utgrävning

I dessa små ugnar har man framställt järn från myrmalm som man har hämtat från närliggande Dumme mosse. Träkolet som användes till bränsle, har man tillverkat i gropar, som det finns hundratals av i skogarna väster om Jönköping.

Vi planerar att hålla på till 7 juli.

Visning

Onsdagen den 5 juli, kl 18.00, kommer vi att ha en allmän visning på platsen.

Vägbeskrivning: Kör från trafikplats Hedenstorp (väg 40/195) in på Hedenstorps södra industriområde. Fortsätt cirka 700 meter tills du ser en skylt mot BADPLATS/HUNDBADPLATS. Sväng vänster och leta rätt på lämplig parkeringsplats. Vi finns 150 meter längre ner på vägen.  

Att skriva om arkeologi för barn

”Mer kött och blod på de gamla benen!”

Hur gör man en barnbok utifrån arkeologiska undersökningar? Hur får man liv i de benbitar som sållats fram ur leran? Museet har gett ut en ny barnbok om arkeologi – Järnålderspärlan. Här berättar jag min historia om hur den kom till.

Järnålderspärlan utges av Jönköpings läns museum, författare är Anna Kristensson och illustratör Ragnhild Bronsek. Den finns att köpa i museets webshop och på lördag 4 feb på bokmässan SmåLit.

När riksväg 31/40 mellan Jönköping och Nässjö skulle dras om förbi Tenhult för några år sedan undersökte vi arkeologer spår efter människors boplatser, odling, hantverk och gravar från järnåldern i Rogberga och Öggestorp. Vi redovisade resultaten i åtskilliga rapporter och böcker och till och med i en doktorsavhandling. Våra visningar och utställningar lockade mycket folk och framförallt skolklasser. Det gjorde att vi ville skriva något även för barn. Gärna en bok som kunde användas i skolan.

Så hur gör man då? Hur beskriver man ett försvunnet landskap utifrån analyssvar om pollen, förkolnade fröer och ved? Hur mycket får man hitta på och hur mycket behöver man förenkla?

Det visste jag inte riktigt, men jag ville i alla fall gärna försöka. Dels för att undersökningarna gav så intressanta resultat och dels för att många barn är nyfikna och tycker att arkeologi är lockande. Därför ville jag också beskriva den arkeologiska processen. Både själva hantverket i fält och hur olika vetenskapliga analyser och tolkningar samverkar för att bidra till förståelsen av forntiden. Boken har därför blivit en blandning av faktatexter och berättelser.

Vid stora infrastrukturprojekt behöver man ofta göra arkeologiska utredningar för att ta reda på om någon fornlämning berörs. Om det finns fornlämningar ska man se till att antingen försöka undvika just de områdena eller undersöka och ta bort dem. Illustration: Ragnhild Bronsek

Berättelserna var roligast att skriva, men också svårast. Jag utgick från de fynd vi gjort – spår av boskapsskötsel, odling, textilhantverk och järnframställning från runt år 0 i Öggestorp. Brädspel, smycken, silvermynt och offrade djur från vikingatiden, precis vid övergången till kristendom, i Rogberga. Ting som triggar fantasin och gör det lätt att sväva iväg om magi och övernaturligheter, men också omöjligt att inte beröra döden, eftersom det mesta som grävts upp kommer ur gravar. Det var en avvägning mellan att försöka göra berättelsen spännande och att hålla sig vetenskapligt korrekt. De flesta känslor förutsätter jag är universella och oberoende av tid, men varför de uppstår kan ju variera. Dialogen fick bli hyfsat modern så att dagens barn ska orka ta till sig språket.

I faktatexterna kunde jag visa att jag inte var helt ute och cyklade, utan att det mesta på ett eller annat sätt hade koppling till anläggningar och fynd från det två lokalerna. Ett väldigt lokalt perspektiv, men också likt andra platser i regionen från samma tid. Vardagsliv, arbete, ritual och tro. Människor, djur och gudar.

Illustration: Ragnhild Bronsek

En barnbok behöver bilder. Foton från grävningarna räckte inte långt. Ragnhild Bronsek som gjort illustrationerna till en av utställningarna i projektet kallades in. Att hon läst arkeologi var en stor fördel – full koll på klädedräkter och föremål. Vi träffades många gånger för att stämma av, och varje gång var det lika fascinerande att se hur en ny teckning tagit form, eller ännu ett lager färg lagts på en tidigare bild. Mer kött och blod på de gamla benen! Och dessutom en massa finurliga detaljer som ger en extra dimension till berättelsen.

Bokens berättelser varvas med faktauppslag. Grafisk form: Anna Stålhammar

Så till sist var det dags att sätta samman de olika texterna, fotona och akvarellerna. En uppgift för museets redaktör Anna Stålhammar. Själv hade jag inte vågat titta i andra arkeologiböcker för barn innan, eftersom jag var rädd att bli antingen för påverkad av dem, eller för imponerad så att jag skulle tappa självförtroendet och ge upp. Men nu började vi kika på böcker av alla slag för barn i åtta- till tolvårsåldern för att få idéer om utformning. Efter mycket bläddrande i kunde vi konstatera att det var ont om böcker som blandade berättelser med faktatexter. Anna fick helt enkelt utgå från sitt eget kunnande och skapa en ny slags bok.

Anna Kristensson är arkeolog på länsstyrelsen i Jönköping och arbetade tidigare på Jönköpings läns museum.

På sätt och vis har det varit som en arkeologisk undersökning att göra boken: man vet inte riktigt vad resultatet ska bli när man börjar, under tiden är det slitig men spännande, ny kunskap hämtas in, och i slutet behöver flera yrkeskompetenser samarbeta så att många små delar kan fogas ihop för att skapa en läsbar bild av forntiden. Om det har lyckats är i det här fallet upp till barnen att bedöma.

Anna Kristensson, arkeolog

Gravar på randen mot Vättern

Titta på bilden här ovan. Det är som ni ser en härlig strand att strosa på och det gjorde också ett par i augusti förra sommaren. Under promenaden, på norra Visingsö, hittade de resterna av en förhistorisk grav. Titta till höger i bild precis under grästorven, där ligger en vågrät, flat sten. Den stenen är del av en 1600 år gammal grav.
Vi fick ett samtal från Länsstyrelsen om benbitarna som stack ut i rasbranten under stenen, så vi åkte dit för att besikta platsen.Det var inte så mycket att tveka om, vi såg att det måste röra sig om en grav även om delar av den redan rasat ut i Vättern.

Soluppgång över undersökningsplatsen. Stenpackning i förgrunden och skifferhällarna längst ut mot rasbranten. I horisonten syns Omberg.

Platsen ligger otroligt vackert, med Omberg i horisonten norrut och Uppgränna med sina åkrar på andra sidan sjön österut, men ack så sårbart för väder och vind. Vi vet att sjön har ätit av Visingsö under långa tider och att ön har varit mycket större. I en av de historiska källorna kan man läsa om när Linnés lärjunge Gyllenhaal besökte ön 1775 och hur han beskriver området där graven låg: ”Eds- eller Edbo-byn aer den ytterste åt N eller NO af hela ön. Lidit mycken skada af sjöns inkraecktning”.

Framrensning av hällarna.

Vi fick möjlighet att undersöka skelettgraven, eller det som var kvar av den, i början av oktober. Vi öppnade upp en yta på cirka 3 x 3 meter och till en början hade vi hjälp av grävmaskin. I det här området består matjorden av styv lera och när den är torr blir den som betong. När vi närmade oss graven gick vi över till skärslevar och handkraft för att inte skada något. Då kunde vi se att graven bestod av fem lagda skifferhällar och när vi lyfte på dessa fann vi delar av ett skelett. Benmaterialet skickades till en osteolog för analys som tolkade att det rörde sig om ben från endast en individ. Det var bara lårben och skenben kvar och de låg inte rätt anatomiskt, men troligen har personen begravts med huvudet åt norr och fötterna i söder. I rasmassorna nere på stranden samlade vi också in ett armbågsben.

Benen som låg under hällarna.

Vi vet inte så mycket om personen som begravdes där på Visingsös nordöstra spets. Vi vet att det var en vuxen person och att han eller hon dog omkring 400-500 efter Kristus, det som vi kallar romersk järnålder-folkvandringstid. Det fanns inga andra fynd i graven men intill benen i den mörkfärgade jorden, som vi samlade in för arkeobotanisk analys, fanns ett skalkorn. Skalkorn har funnits i Skandinavien i omkring 4000 år. Men har man verkligen odlat på den här delen av ön, där jorden är så tung och svårbearbetad?
I det schakt som vi öppnade upp runt graven fanns fler stenpackningar och det är troligt att det ligger fler gravar i området. Nu gäller det att handla innan även dessa rasar ut i vattnet. Vi har sökt pengar för att söka över området med georadar, en metod som utan att gräva kan visa vad som finns i jorden. Det blir ett första steg – att ta reda på vad som finns där ute på Sandudden för att sedan försöka rädda det som räddas kan. Den nyupptäckta graven och det som finns omkring den ger oss en ny syn på Visingsös förhistoriska landskap.

 

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

Fossil åker – nu på film

Just nu pågår en arkeologisk förundersökning av fossil åker i Sörängens industriområde strax öster om Nässjö. Nu finns en kort film som berättar om undersökningen.

Stormen Egon på Visingsö

Stormar är ett otyg och Egon som drog fram över södra Sverige den 10 januari i år var inte något undantag. Tågtrafik och färjelinjer fick ställas in, broar spärrades av, översvämningar och allmänt trafikkaos rådde, hushåll blev utan ström, tak blåste av och naturligtvis stora områden med nedfallen skog. Även vårt län drabbades, inte minst vad gällde stormfällda träd. Som alla förstår fick det konsekvenser och det man först tänker på är alla de markägare som förlorade sin skog. Men det är inte bara den slags materiella värden som påverkas av stormar utan även våra kulturmiljöer. Många av våra fornlämningar ligger ju i skogsmark.

Stormen Egon – inte populär på Visingsö!

Så vad ställde då Egon till med om vi fokuserar på det som är fornt och gammalt? Jo, bland annat att Vätterns pärla Visingsö än en gång drabbades, inte så konstigt kanske med tanke på att den uppmätta vindstyrkan uppgick till 30,9 meter per sekund – den högsta i länet!  Effekten på skogen blev att träden blåste ner och låg om vartannat som ett gigantiskt ”plocke pinn”. Men även mer glest beskogade områden drabbades, bland annat de tre stora gravfälten på ön. På det norra gravfältet låg ett tiotal rotvältor, på det mellersta gravfältet ett sextiotal och på det södra gravfältet 3 rotvältor. För att se om några gravar skadats inventerades gravfälten av länsmuseets arkeolog Anna Ödéen. På det stora hela hade gravarna klarat sig men i sju rotvältor på det mellersta gravfältet och i en rotvälta på det södra gravfältet fanns stenpackningar, skifferhällar och linser med kol och sot. Det visade att förhistoriska gravar påverkats.

Av den anledningen gav länsstyrelsen oss uppdraget att undersöka och dokumentera skadornas omfattning, och att sedan återställa gravarna. Efter att ha undersökt de aktuella rotvältorna kan vi konstatera att den sot och kollins som fanns i en av dem var en härd. Kol från den samlades in för C-14 analys så lite längre fram får vi veta vilken ålder den har. En härd i en rotvälta hittades också 1996 i samband med att en grav grävdes ut på samma gravfält – resultatet av den våldsamma stormen i november 1995. I några av rotvältorna med stenpackning och skifferhällar fanns brända ben, en järnnit och enstaka krukskärvor. Men de flesta fynden hittade vi i en rotvälta som stod i utkanten av en gravhög. Bland rötterna i själva rotvältan satt en stenpackning med enstaka skifferhällar och knytnävsstora stenaren. Bland stenarna fanns brända ben men framförallt låg de i ett svart, fett brandlager i gropen under rotvältan. I brandlagret fanns även tre järnnitar och fyra keramikskärvor. Brandlagret, benen och föremålen i den skadade högen kan antagligen dateras till vikingatid, för övrigt samma tidsperiod som högen som undersöktes 1996.

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Det vi nu ska göra är att låta en osteolog undersöka benen för att se om det går att avgöra kön och ålder, och ifall det finns djurben i materialet. Dessutom ska järnnitarna konserveras. Och så får vi be en stilla bön att det dröjer till nästa storm…

Förhistorisk järnframställning vid Ekenässjön, Vetlanda

När en parkbänk vid Ekenässjöns södra strand skulle flyttas, eftersom den råkat bli nedgrävd i kanten av en registrerad järnframställningsplats (fornlämning nr 93:1 i Vetlanda socken), då fick arkeologer vid Jönköpings läns museum möjlighet att göra en liten undersökning av spåren efter järnframställning från äldre järnåldern.

 

Parkbänken var ingrävd i den norra kanten av en knappt 10×10 meter stor, ganska svag förhöjning på en annars flack gräsyta, knappt 15 meter från strandkanten. Före undersökningen syntes, precis bakom bänken, två kantställda stenar som antogs vara delar av väggarna i den ugn där järnet framställts. Ett litet schakt om knappt 4,5 kvadratmeter grävdes för hand runt parkbänken och frilade på så vis de två stenarna. Dessa visade sig då inte vara ugnsväggar, utan snarare rester av en yttre konstruktion för tappningen av slagg, framför själva järnframställningsugnen. Således går det att anta att nedgrävningen för bänken inte skadat så stor del av ugnskonstruktionen utan att denna fortfarande ligger kvar orörd under mark.

Järnframställningsplatsen registrerades i fornminnesregistret redan 1987, vid den fornminnesinventering som då bedrevs av Riksantikvarieämbetet i större delen av Sverige. Platsen visades för inventeraren av en person ur den stora skaran intresserad allmänhet som uppmärksammat stenarna i gräsytan och som dessutom hittat bitar av slagg i anslutning till dessa. I fornminnesregistret har inventeraren också lagt till att:

”Fläckvis i ytan av den flacka omgivande förhöjningen uppträder små slaggbitar, 1–2 cm stora […]. Den närmaste förhöjningen kan utgöra rester av utplanat slaggvarp som […] övertäckts.”

Lämningen kom 1987 att registreras enbart med en punkt för platsen för de synliga stenarna men vid den arkeologiska undersökningen visade sig förhöjningen vara ett slaggvarp som ligger runt själva järnframställningsugnen och till viss del även täcker den. Det gick också att närmare avgränsa slaggvarpet och konstatera att hela lämningen omfattar en yta om närmare 110 kvadratmeter som till allra största delen utgörs av slagg.

Däremot ligger denna slagg på en naturlig, flack förhöjning och troligen har ugnen grävts in i en naturlig moränhöjd där slaggtappning gjorts åt norr och därmed utnyttjat en liten, men tillräcklig och naturlig lutning i terrängen. Varpets mäktighet var därför något mindre än vad som kunde antas före undersökningen, men lämningens storlek i ytan vittnar ändå om en omfattande järnframställning på platsen.

Ugnskonstruktionen har troligen bestått av en undre del uppbyggd av stenar och en övre del i lera. Den övre delen har vid avslutad blåsning varit tvungen att raseras för att järnluppen skulle kunna plockas ut. De enstaka ugnsfragment i lera som hittades vid undersökningen, tyder på att konstruktionen använts vid flera tillfällen och att framställningen varit återkommande, kanske säsongsvis, med nya ugnsdelar i lera för varje ny användning av ugnskonstruktionens mer permanenta del i sten.

Parkbänken plockades slutligen bort och det lilla schaktet återfylldes.

 

Det flacka varpet ligger kvar och i ytan syns fortfarande stenarna i ugnskonstruktionens ytterdel och strax intill lämningen ska snart en skylt berätta om den för tiden så viktiga järnframställning som bedrevs på platsen för nästan 2000 år sedan.

Arkeologidagen 2014

Arkeologer från Jönköpings läns museum berättar om vikingatida och tidigmedeltida järnframställning.

Plats: Samling vid Västersjöns badplats (se röd ring på kartan nedan).

Tid: Söndag 31 augusti kl 10. Visningen är gratis.

OBS! Kläder och skor som passar en skogspromenad.

Vid Dumme mosse och Axamo flygplats, väster om Jönköping, vittnar flertalet lämningar efter järnframställning om en omfattande produktion av järn från ca 800 till 1300 e.Kr. Flera arkeologiska undersökningar har gjorts och utifrån dessa har vi fått svar på frågor kring bland annat framställningstekniken, råvaran och det färdiga resultatet. Inte minst de arkeometallurgiska analyserna av slagger, som gjorts under de senaste 15 årens undersökningar, har kunnat kasta nytt ljus över denna verksamhet. De senaste årens arkeologiska undersökningar av smidesverksamheten i det tidigmedeltida Jönköping, antyder också spännande kopplingar till järnframställningen vid Dumme mosse och Axamo. Nya frågor kan ställas kring vilka som framställt järnet och vem som styrt produktionen.

Läs mer på länsmuseets hemsida

http://www.jkpglm.se/Se-gora/museets-kalender/Arkeologidagen/

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

2: Tollundmannen

Jag brukar vanligtvis inte läsa poesi – tyvärr får jag väl säga – för jag förstår att jag missar många livsreflektioner och många vackra ord och meningar. Så kanske borde jag komplettera mitt ständigt återupprepade nyårslöfte ”att dricka champagne en gång i månaden” men ytterligare ett: att läsa mer poesi!

I alla fall så har det ju hänt och en poet som jag fastnat för är den nordirländske poeten Seamus Heaney, som tyvärr gick bort förra året. Anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för honom var att han fick nobelpriset i litteratur 1995. Motiveringen till priset löd: ”För ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Artiklar skrevs om honom efter utmärkelsen, och det jag läste gjorde mig nyfiken. Sålunda köpte jag diktsamlingen På väg som innehåller ett urval dikter skrivna mellan 1966 och 1991. Fina dikter om här och nu, dikter sprungna ur ett älskat Irland som jag också kan relatera till eftersom jag varit där, och dikter om det forna och förflutna. Kanske är det för att jag är arkeolog som jag tog till mig dessa dikter då de handlar om sådant som berör mig, fast uttryckt på andra sätt och med andra ord. Mitt första poesiarkeologi-inlägg var ett exempel på det. I dikten Grauballemannen från 1975 förmår Seamus Heaneys ord ge liv och perspektiv på ett av arkeologins många människoöden, nämligen Grauballemannen som är en av flera människor som under dramatiska former offrats, dödats och dumpats i danska mossar under järnåldern.

En annan människa som gått ett likande öde till mötes var Tollundmannen från 400-talet f. Kr.  År 1950 hittades han på 2,5 meters djup i en mosse, liggande på höger sida i naturlig sovställning, naken sånär som på ett bälte runt midjan, skinnhätta på huvudet och ett rep runt halsen. Mannen var i 30-årsåldern då han dog. Vetenskapliga undersökningar av honom visar att han ätit en sista måltid bestående av välling eller gröt innan han dödades genom hängning. Kanske offrades han till en gudom? I alla fall togs han omhand av människor som månade om honom, ordnade hans anletsdrag och lade honom tillrätta i en torvgrav.

Idag ligger han i en monter på Silkeborg museum på Jylland där hans tillsynes fridfulla, skäggstubbsgarvade ansikte setts av mångtusenden, och gjort honom till en av världens mest kända ”danskar”. Om honom har Seamus Heaney skrivit i diktsamlingen Wintering out (1972)

 Tollundmannen  

En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.

I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,

naken sånär som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan

spände hon åt sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons garvade kropp,

ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.

Jag kunde riskera helgerån,
utlysa gungflymossen
som vår vigda jord och be
honom att befrukta

de styckade, genskjutna
satarnas kött:
lik i hosor
utlagda på tunet

med spår av hud och tänder
som rester på rälsen
efter de fyra dräpta bröderna
som man följt längs banvallen.

Någonting av hans sorgsna frihet
när han drogs på mästermans kärra,
kommer till mig där jag kör
och upprepar namn som

Tollund, Grauballe, Nebelgaard,
och ser på de pekande händerna
hos lantliga byamän
vars språk jag inte förstår.

Därborta i Jylland
i de gamla dråparsocknarna
kommer jag att känna mig vilsen,
orolig och helt och hållet hemma.

Foto från wikimedia commons

 

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons

 

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Farstorp – en spännande plats

Bland ljusbågar, blixtar och tre stukade arkeologfötter

 

Nu har sista röjningsröset grävts ut i Farstorp och vi arkeologer har åkt hem. Efter drygt 4 månader är fältarbetet till sist avslutat. Med in till kontoret har vi tagit våra minnesanteckningar, dokumentationer av olika slag, fynd, foton, karteringar och inmätningar. För att inte tala om alla de lådor med jordprover som var så många att det krävdes en hel lastbil! Projektet fortsätter nu inomhus då alla iakttagelser och analysresultat ska sammanställas till en rapport som ska beskriva vad som skett i Farstorp genom årtusendena.

 

Kraftledningstorn mitt i undersökningsytan. Foto: Håkan Hylén

 

När vi i början av juni satte spaden i jorden visste vi redan att Farstorp var en spännande plats. Men vi kunde inte föreställa oss hur farlig arbetsmiljön skulle visa sig vara. Intill undersökningsytan uppför Svenska Kraftnät ett ställverk som ska förstärka stamnätet i hela södra Sverige. Dessutom har en omriktarstation byggts, som ska omvandla likström till växelström. Större delen av den yta som vi har undersökt arkeologiskt låg inom den kraftledningsgata som sträcker sig fram till ställverket.

En av många varningsskyltar. Foto: Håkan Hylén

Det visade sig att arbetet under och alldeles intill en kraftledning ställde stora krav på säkerhetsrutiner och försiktighetsåtgärder. Samtliga arkeologer och grävmaskinister som skulle vistas i närområdet till kraftledningsgatan var tvungna att genomgå en säkerhetsutbildning. För att undvika strömöverföring eller så kallade ljusbågar måste grävmaskinerna var utrustade med säkerhetsspärrar som förhindrade att grävskopans arm kunde skjuta i höjden. Säkerhetsavståndet sattes till 6 meter från högspänningsledningen. Att säkerhetsavståndet även medförde problem för den planerade helikopterfotograferingen av ytan behöver jag nog inte tillägga. För att förhindra eventuella tillbud krävdes enligt arbetsmiljöföreskrifterna dessutom att en elsäkerhetsansvarig person närvarade och följde arbetet kontinuerligt under hela undersökningen.

 

En av de elsäkerhetsansvariga personerna, Peter Jonsson. Foto: Håkan Hylén

 

Fältarbetet har genomförts under den gångna sommaren, den period på året som medför tvära omställningar i vädret mellan hög- och lågtryck. På en annan plats hade det inte medfört några större problem om åskan dragit fram. Men vid Farstorp kunde vi inte vistas nära de kraftledningsstolpar eller tillhörande stag som fanns inom undersökningsytan om åskan var på intågande. Då fick vi gå och sätta oss i bilarna.

 

 

När åskan drog fram, gick vi och satte oss i bilarna. Foto: Håkan Hylén

Då undersökningsytan till största delen låg inom kraftledningsgatan innebar det arkeologiska fältarbetet att vi som arkeologer skulle utsättas för elektromagnetiska fält. Som underlag till en riskanalys gjordes uppmätning av de lågfrekventa magnetfälten i de områdena som utgrävningen skulle ske. Mätningarna genomfördes av Arbetsmiljöenheten vid Jönköpings läns landsting och resultatet visade att de högsta värdena fanns under en av kraftledningarna och öster om densamma. Värdena låg dock under de referensvärden som finns framtagna för allmänhet och yrkesverksamma. Men utifrån myndigheternas försiktighetsprincip så blev rekommendationen att man i möjligaste mån minimerade tiden direkt under den östra ledningen, och närmast öster om denna.

 

Så nog var Farstorp en på alla sätt ”spännande” plats som vi undersökte. Men tack vare alla säkerhetsrutiner och försiktighetsåtgärder har skadorna begränsats till endast tre stukade arkeologfötter.

 

Håkan Hylén, arkeolog

Rödockra, husoffer och cirkelkors

Ibland är det de små detaljerna som avgör om vi arkeologer lyckas med att lyfta blicken och upptäcka den historia källmaterialet berättar. En viktig förutsättning är att bevarande­förhållandena är goda, en annan att det finns tid för noggrann undersökning och dokumentation. När vi nyligen undersökte en av byggnaderna i Farstorp var förutsättningarna precis så gynnsamma. Då upptäckte vi något som gjorde att vi höjde på ögonbrynen.

 

Här grävs ett av långhusen i Farstorp bort och ligger nu delvis under den nyanlagda vägen. Foto: Håkan Hylén

 

Byggnaden i Farstorp är ett långhus, sannolikt från äldre järnålder. Huset har haft lerklinade väggar och ett sadeltak, troligtvis av torv. Det var i ett stolphål, i det som en gång varit den norra långväggen, som vi gjorde fyndet. Längst ned i botten på hålet låg en sten som var målad med mörk röd färg. Vi har tagit in stenen för närmare analys, men antar redan i nuläget att färgen är rödockra. Ockra uppstår genom vittring av järnhaltiga bergarter tillsammans med bland annat, sand. Vid bränning omvandlas den gula hydroxiden till röd oxid och då får man en mörkare och rödare ockra, i likhet med den som fanns på bottenstenen i husets norrvägg.

 

Bottenstenen med rödockra, från norra långväggen. Foto: Håkan Hylén

Vid närmare undersökning visade det sig att stenen var oregelbunden, men lagd med den plana sidan upp. En liknande bottensten, men utan färg fanns även i sydväggen. Eftersom huset har varit uppfört i delvis lös siltig sand, har stenarna bildat stabila fundament och varit nödvändiga för väggstolparna att kunna vila på. Två frågor som nu uppstår, är när och varförjärnåldersborna i Farstorp har målat och lagt den rödockrafärgade bottenstenen på plats under stolpen? Det ligger nära till hands att tro att stenen placerats i stolphålet då huset uppfördes. Den andra frågan är betydligt vanskligare att besvara.

 

I vanliga fall förknippar man rödockra med hällmålningar och gravar, och färgen tros ha haft en rituell mening. I vårt fall får man även vända blicken till de fynd som ibland gjorts i stolphålen i förhistoriska boningshus som undersökts på andra håll. Bland annat finns exempel på avsiktligt deponerade djur eller delar av djur, men även föremål som redskap och mynt har hittats. Depositionerna som kan liknas vid ”husoffer”, har rötter i stenåldern och upphör inte med kristnandet utan fortsätter långt in på 1800-talet.

Rödmålade cirkelkors, så kallade konsekrationskors, från Vittsjö kyrka i Skåne

 

Avsikten med att placera ett föremål i ett stolphål har sannolikt varierat över tid, från beskydd mot onda makter, sjukdomar och olycka till att ge välstånd hos djuren och lycka åt de inneboende. En intressant parallell skulle även kunna dras till våra medeltida kyrkor och de cirkelkors, så kallade konsekrationskors, som ofta målades med röd färg inför invigningen. Oavsett om de inneboende i Farstorpshuset sökte skydd eller önskade välstånd, vittnar bottenstenen nu, nästan två tusen år senare, om den betydelse man tillmätte ritualer.

Håkan Hylén, arkeolog

Tak över huvudet

Så här kan det treskeppiga huset ha sett ut i Farstorp. På bilden syns en rekonstruktion av ett förhistoriskt hus vid Boarp i Skåne. Foto: Håkan Hylén, privat.

Sten, sten och åter sten. Sten i alla utföranden och storlekar finns att tillgå här i Farstorp. En stor del av dem ligger uppkastade i runda högar, röjningsrösen, som vi arkeologer kallar dem. Dessa röjningsrösen och den intilliggande odlingsmarken har varit i fokus för den arkeologiska undersökning som just nu pågår i Farstorp. Undersökningen visar att det under och bland rösena även ligger förhistoriska boplatslämningar. I nuläget har vi undersökt och dokumenterat fyra huslämningar som har uppförts för mer än tusen år sedan, kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden.

Ett av de undersökta husen, som sannolikt är från äldre järnålder, har varit uppdelat i tre skepp. Det har vi kunnat se på det sätt som stolparna har burit upp taket. Själva stolparna har förmultnat och är borta sedan länge, men vi har kunnat se och följa spåren i marken som visar hur de har stått i förhållande till varandra. Stolpsättningen i det undersökta huset avslöjar också att huset haft ett mycket tungt tak, förmodligen rör det sig om ett torvtak.

Från andra undersökningar vet vi att ytterväggarna i husen vid den här tiden har bestått av grenar som flätats samman och sedan tätats med lera. Tekniken kallas lerklining. Många av dessa undersökta hus har brunnit ned helt till grunden, andra har utsatts för brand som har kunnat släckas. Det som en gång var en katastrof för dåtidens människor, har visat sig vara en källa till kunskap för dagens arkeologer. Genom eldens inverkan har leran bevarats fram till våra dagar, ibland har man till och med funnit avtryck från de flätade grenar som funnits i väggarna. Men inte ett enda fragment av bränd lera har påträffats vid undersökningen av Farstorpshuset. Detta är anmärkningsvärt i jämförelse med andra boplatsundersökningar. Där brukar brända fragment av klinad lera påträffas i fyllningen till såväl takbärande stolpar som väggstolpar. Sannolikt har även huset i Farstorp haft lerklinade väggar.

Om avsaknaden av fynd av bränd, klinad lera beror på att huset i Farstorp aldrig har utsatts för brand eller eldsvåda är vanskligt att bedöma. Viss brandrisk har invånarna uppenbarligen utsatt sig för, då en kokgrop har legat precis innanför husets norrvägg. Att kokgropen placerats just där har antagligen varit ett medvetet drag, med tanke på att inomhusluften intill norrväggar under stora delar av året håller en betydligt lägre temperatur. Denna del av huset har även visat sig vara avgränsad från andra utrymmen genom en mellanvägg. Detta är inte den enda mellanväggen, huset i Farstorp har flera. Syftet var förmodligen att skapa utrymmen för skilda aktiviteter. Vad utrymmena har använts till kommer resultaten av de prover som tagits ge svar på.

Unikt gravfynd i Värnamo

I samband med en planerad avverkning påträffade en markägare i Värnamo ett gravfält. Jag fick i uppdrag av länsstyrelsen att registrera detta och det visade sig vara ett höggravfält med totalt 23 gravar.

Inventeringsmiss?

Hur kan det komma sig att ingen registrerat detta gravfält? Alla inventeringar sedan 1600-talet och fornminnesinventeringarna under 1900-talet har ju framförallt fokuserat på gravar och andra monument. Läget är ypperligt och gravfältet ligger nära dages bebyggelse. Inventeringarna har ju gjorts under tidspress, 1999 skulle vi inventera 2,8 kvadratkm/dag, vilket skulle kunna förklara varför man missat det. Att det således inte förts in i registren är unikt men visar på att det fortfarande finns mycket att hitta ute i markerna.

Dog alla danskar i Småland?

Det finns många folkliga föreställningar kring våra fornlämningar. Den förre ägaren hade sagt att det fanns danskgravar i skogen. Detta är en vanlig förklaringsmodell för gravhögar men även alla röjningsrösen som hittas i markerna. Dessa skulle lagts upp i samband med de danska krigen från medeltid fram till 1600-tal. Om detta vore sant skull miljontals danska soldater vara nedgrävda i den småländska myllan. Att myter/föreställningar av det här slaget uppkommer är inte ovanligt utan ligger i den mänskliga naturen att vilja förklara och förstå sin omgivning, men för att vi inte ska skapa mer mytbildning krävs kontinuerlig forskning och kanske framförallt spridning av forskningsresultaten.

Vad kommer hända med gravfältet?

Jag har nu registrerat detta i FMIS, se Värnamo 474 och i samband med registreringen gjorde jag en skiss över detta. Markägaren får avverka sin skog efter samråd med länsstyrelsen. Vi har inga planer på vidare arkeologiska undersökningar för tillfället men vem vet vad som händer i framtiden. Förhoppningsvis kan avverkningen leda till att gravfältet blir mer tillgängligt för allmänheten.

Från Ringerike till Odensjö

Beslaget från Odensjö (teckning av Annika Jeppsson)

Man får vara tålmodig som arkeolog. Vissa frågor och funderingar kan inte besvaras direkt; de måste få mogna medan kollegorna går hem och tänker till. I våras visade vi upp det lilla bronsföremålet i Borrestil som detekterades fram i Odensjö by för snart ett år sedan. Då kallades det fortfarande för ”spänne” men vid närmare eftertanke bör nog ”beslag” vara en riktigare beteckning. Dateringen hamnade i vikingatid, ca 850 upp emot sent 900-tal, vilket gör detta till det äldsta fyndet nere på bytomten. Hittills. För det finns fler indikationer på ett tidigt gårdsläge invid Barnarpssjöns norra strand. Vi lär få orsak att återkomma…

Vikingatida beslag av brons från Ringerike i Norge

Problemet med beslaget från Odensjö var att det inte verkade finnas några riktigt bra paralleller. Tills nu. För Jerry Rosengren på LUHM (Lunds Universitets Historiska Museum) skickade en bild av ett fynd från Ringerike i södra Norge. Det centrala motivet med djurhuvudet som omges av varelser vilka avbildats i helfigur går igen. Skillnaden ligger i att fåglarna på Odensjöbeslaget är vända mot hjässan på lejonet (?) medan djuren på det norska föremålet vidrör hakan. Och förstås i att beslaget från Ringerike är så pass mycket bättre bevarat. Årtusendet i småländsk åkerjord har inte gått spårlöst förbi vårt fynd. Men än sen? Att kunna knyta samman en gårdsplats i norra Småland med centrala bygder i det vikingatida Norge är ju inte precis fel!

 

Borrespännet från Odensjö 2 – Tolkningen!

Annika Jeppssons tolkning av Odensjöspännet

Så är då det lilla spännet som hittades vid detekteringen av Ödegårdens tomt på väg hem till Småland igen. Under ett par veckors tid har kollegorna på LUHM i Lund tagit sig en titt på det hårt korroderade föremålet. Att det handlade om vikingatid och Borrestil var vi alla snabbt överens om. Men först nu, när tolkningsteckningen är klar (Stort tack Annika!) går det att börja leta paralleller. Två storvuxna fåglar klänger och hackar på det björnlika djuret i centrum…

Fortfarande återstår dock frågan om vilket material spännet gjutits i. En legeringsmetall, så mycket är klart. Och utslaget på metalldetektorn antydde brons. Men i så fall är det alldeles för tungt. Även nedbrytningen är märklig – det finns bevarade partier med metallglans som ser närmast opåverkade ut, medan ytskiktet lossat som små flagor alldeles intill. Det här får vi fortsätta att undersöka!

Även när det gäller själva Ödegården finns det alla skäl att gå vidare. Finns det mer vikingatid att hämta in ute vid Odensjö? Få se vad fosfatkarteringen i sommar kan tänkas säga om okända äldre gårdslägen. Vi återkommer i frågan, var så säker på det!

Det undflyende förflutna – äldre föremål i Odensjö by

Spännet från Odensjö – korroderad Borrestil

Den omfattande metalldetektering som genomfördes på Odensjö forna bytomt i höstas gav oväntade, men välkomna resultat! Inne på Västergårdens tomt, där den nya infartsvägen till bostadsområdet Odensjö Park skall gå fram, visade fynden upp en mycket enhetlig datering. Frånsett ett mynt slaget för Erik XIV fanns det ingenting som var äldre än 1600-talets mitt. Allt talar för att gårdsläget tillkom ungefär samtidigt med säteriet, vilket bildades under seklets senare del. Men var fanns medeltiden? För byn är ju känd sedan 1300-talet och med sina sju gårdar dessutom rätt stor för småländska förhållanden.

Därför sökte vi också av en större yta utanför själva utgrävningen, ett område som rymde ytterligare två gårdstomter. Och ser man på – tillsammans med alla sentida mynt, knappar och söljor från remtyg kom också ett fåtal föremål av äldre datering! Roligast var kanske det lilla spännet, utfört i Borrestil. Tyvärr är det illa medfaret efter lång tid i jorden, men de karaktäristiska dragen går fortfarande att identifiera. Därmed finns det i alla fall en liten antydan om 900-tal i bytomten…

Sländtrissa av bly

Medeltiden kom att representeras av ett par sländtrissor i bly, en föremålstyp som förekommer redan under vikingatiden. De enkelt utförda exemplaren från Odensjö bör dock vara yngre än så, men knappast yngre än 1200 – 1300-tal. Precis som på Borrespännet kan man se hur långt nedbrytningen av metallen gått. Markförsurning kombinerat med dagens högt mekaniserade jordbruk tär hårt på våra fornsaker!

Dubbelsölja med tandad kant

Vår tredje indikation på äldre närvaro inne på bytomten är också det minsta föremålet som detekterades fram – en dubbelsölja i miniatyr med tandad kant. Engelsk litteratur placerar typen i senmedeltid och det ska man väl vara rätt nöjd med.

Allt sammantaget finns det några få föremål med äldre datering insamlade från Odensjös vid enskiftet 1823 försvunna bytomt. Visst, det handlar inte om de mest spektakulära fynden och visst, de är väldigt få. Problemet är att alla kulturlager försvunnit under de senaste 188 årens jordbruk. Fynden ligger nu omtumlade och utspridda i odlingsjorden. Dessutom bör man fundera på hur många daterbara medeltida metallföremål som man skall förvänta sig att hitta på en övergiven småländsk gårdstomt. Kanske borde man rent av vara riktigt nöjd med vad matjorden i Odensjö givit ifrån sig?

Fyndfunderingar nedskrivna av Claes Pettersson