En stenåldersboplats på höglandet

Att gräva stenålder på höglandet är inte så vanligt men i somras blev det möjligt på en plats cirka 7 kilometer väster om Eksjö. Upprinnelsen till det ligger några år tillbaka i tiden, närmare bestämt våren 2015. Då var länsmuseets arkeologer och en grävmaskin i området för att leta efter det övergivna torpet Åbylund. Det var nödvändigt eftersom platsen kommer att försvinna när riksväg 40 mellan Nässjö och Eksjö ska breddas.

Läget för boplatsen RAÄ 756 vid sjöarna Norra och Södra Vixen

Något torp hittade inte arkeologerna. Däremot ett par flintabitar i några av de 1×1 meter stora provrutor som också grävdes. Området där flintan hittades ligger på en liten höjd i terrängen, cirka 210-215 meter över havet. Nedanför finns sankmarker och ett litet vattendrag och det är inte långt till sjöarna Norra och Södra Vixen. Flintan, läget i terrängen och närheten till vatten pekade på en stenåldersboplats. Kunde det vara riktigt?

Grävplatsen där stenåldersfynden låg på det lilla krönet i bakgrunden.

För att ta reda på det kom vi tillbaka till platsen i maj för att gräva fler provrutor inom det cirka 700 kvadratmeter stora förundersökningsområdet.  Vi måste ta reda på om det kunde finnas fler fynd och i så fall om de låg spridda över hela området, eller kanske bara på vissa ställen. För att få veta det markerade vi ett trettiotal provrutor och placerade rutorna så att hela området täcktes in. När det var gjort dokumenterade vi rutornas läge och sedan var det bara att börja gräva, ruta för ruta. Djupet på rutorna varierade mellan 0,2-0,3 meter och allt material sållades. När vi var färdiga med grävningen just före midsommar låg det ansenliga högar med sten, grus och sand på sållningsplatsen.

Arkeolog Anna Ödeén gräver en av de 31 provrutor som grävdes i samband med förundersökningen.

Men arbetet gav resultat och totalt hittade vi drygt 300 föremål bestående av ett varierat stenmaterial, det mesta från den södra delen av området. Andelen flinta var ganska liten (13 %) men däremot var det gott om lokalt bruten kvarts (84 %). Dessutom finns det ett mindre inslag av kvartsit, porfyr och obestämbara bergarter (3 %). Att hittar så mycket kvarts är vi inte vana vid och det gör att vi kan ställa lite nya frågor till materialet. En intressant fråga är vilka kontakter som fanns mellan människorna på den här platsen och människor på andra platser, till exempel i Östergötland och Södermanland där det finns gott om kvartsboplatser från stenåldern.

Fyndmaterialet har analyserats av stenåldersexperten Bo Knarrström som också daterat det till yngre stenåldern, cirka 4 000- 1 800 f. Kr. Det mesta av materialet utgörs av restprodukter som avslag, avfall och splitter. Men det finns även enstaka föremål som använts för att bearbeta ben och hudar och för att skära kött. Kanske detta var en liten boplats eller tillfällig jaktstation där man för mer än 4 000-5 000 år sedan uppehöll sig för att fiska och jaga? Fortsatta undersökningar kan förhoppningsvis svara på den frågan.

Skärredskap av porfyr som hittades i en av provrutorna. Föremålet är 8 centimeter stort.

Stenålder i medeltidens åkrar

I en blogg från september förra året berättade jag att vi hittat kvartsföremål från stenåldern i ett röjningsröseområde i Sköllersta nära Hallsberg. Det var ett trettiotal kvartsbitar som låg tillsammans i sanden under den täckande markvegetationen.  Kvartsbitarna analyserades av stenåldersexperten Bo Knarrström som såg att de bearbetats av människor. Bland bitarna fanns enstaka redskap (en skrapa) och spår efter redskapsproduktion (kärna, avslag). Fynden var helt klart från stenåldern men vad representerade de? Och hur gamla var de? Och fanns det kanske mer på samma plats?

Översiktskarta som visar var undersökningsområdet i Sköllersta ligger.

För att kunna svara på frågorna måste vi gräva mer och genom länsstyrelsen i Örebro fick vi pengar så vi kunde gräva en vecka till hösten 2016. Med grävmaskinens hjälp tog vi bort markvegetationen inom en större yta. Därefter lade vi ut ett rutnätssystem över hela ytan och grävde 42 kvadratmeterstora rutor. I varje ruta grävde och sållade vi de översta 10 centimetrarna. Några rutor grävde vi lite djupare, ca 20 cm. Rutgrävningen visade att nästan alla föremålen låg inom en avgränsad yta i södra delen av undersökningsområdet.

Rutgrävning i den södra delen av undersökningsområdet där de flesta fynden hittades.

Eftersom vi inte hittade några anläggningar i ytan av sanden tog vi hjälp av grävmaskinen igen och schaktade bort 10−15 cm av sandytan inom delar av området. Det var ett lyckokast för under sanden låg tre anläggningar! Det var en kokgrop och två härdar och eftersom de täcktes av sandlagret med alla föremålen måste de vara äldre. Att det stämde visade C-14 dateringarna av träkol som vi hittade: alla tre kunde dateras till 7000–6600 före Kristus, alltså äldre stenåldern. I en av härdarna fanns dessutom några kvartsavslag och en så kallad polygonal kärna av kvartsit.

Arkeolog Anna Ödeén gräver ut en mesolitisk kokgrop.

De tre översandade anläggningarna låg drygt 65 meter över havet. Genom att kombinera höjden, anläggningarnas ålder och strandlinjen i Sköllerstaområdet för ca 9000 år sedan, kan vi få en bild av landskapet och miljön som människorna som använde härdarna och kokgropen levde i. Strandlinjekartan visar att platsen låg nära kusten, helt intill en havsvik som flera tusen år senare blev sjön Hjälmaren. Kanske har en grupp jägare stannat till här i samband med jakt och fångstturer i dåtidens skärgårdslandskap?

Kartan visar Sköllerstalokalens kustnära läge för ca 9000 är sedan. Kartillustration: Leif Björkman.

Med tiden har landhöjningen fortsatt att förändra landskapet. Vattnet drog sig tillbaka och vi fick nya landområden. Kanske var det då som vinden och vågorna tog med sig sanden som med tiden täckte över stenåldersjägarnas sedan läge övergivna härdar. Flera tusen år senare kom i alla fall andra människor hit. Riktigt vad de gjorde vet vi inte – kanske uppehöll de sig här vid kortare tillfällen i samband med olika slags sysslor? Bo Knarrström menar att platsen besöktes vid återkommande tillfällen under loppet av den yngre stenåldern, ca 4000–1800 före Kristus.

Pilspets av flinta med urnupen bas, ca 2,5 cm lång.

Skärredskap av kvarts, ca 6 cm långt.

Röjningsrösen och stenåldersfynd i Örebro län

Under några veckor i maj och juni i år fick ett par av länsmuseets arkeologer möjligheten att bekanta sig med Örebro län. Anledningen var att Trafikverket ska bygga om väg 51 ett par mil söder om Örebro, närmare bestämt mellan Kvarntorpskorset och Svennevad. Nya vägar innebär allt som oftast kontakt med fornlämningar och väg 51 är inte något undantag. Tidigare inventeringar inom en 100 meter bred vägkorridor visade på flera områden med fossil åkermark, alltså äldre odlingslämningar som exempelvis röjningsrösen och stenhägnader. Hösten 2014 förundersöktes dessa av firman Arkeologikonsult. Grävningarna visade att de flesta röjningsrösena var från medeltiden−1600-talen men att det också fanns sådana som var både äldre och yngre. Resultaten var vetenskapligt intressanta och därför bestämde länsstyrelsen i Örebro län att det behövdes mer arkeologi innan fornlämningarna kunde tas bort. En fördjupad undersökning skulle också innebära ökad kunskap om fossil åkermark i Närke och Örebro län.

Översiktskarta som visar ny sträckning för väg 51 och läget för de fornlämningsområden som undersöktes.

Av den anledningen kom Jönköpings läns museum in i bilden eftersom vi har lång erfarenhet av att gräva röjningsrösen från det steniga Småland. Med Arkeologikonsults resultat i ryggen undersöktes fyra av röjningsröseområdena inom det nu 40 meter breda vägområdet: fornlämningarna Ekeby 96-98 vid Kvarntorpskorset och Sköllersta 223 ca 4,5 kilometer längre söderut. Undersökningarna innebar att avgränsa varje röjningsröseområde för att få en bild av utbredning och karaktär. Det underlättar förståelsen av dessa sedan de undersökts. Därefter halverades ett antal röjningsrösen med hjälp av grävmaskin; profilsnitten finrensades, analyserades och tolkades. Slutligen dokumenterades röjningsrösena, kol samlades in för datering liksom markpollenprover från lämpliga jordlager. Dessa prover visar hur vegetationen såg ut innan rösena anlades och hur den såg sedan de lagts upp. På så vis går det att få en bild av hur marken brukats och hur landskapet sett ut under olika tidsperioder. Det är också viktigt för tolkningen.

Profil genom ett undersökt röjningsröse i Ekeby 98. I rösets nedre del ses en äldre fas med större stenar och i rösets övre del en yngre fas med mindre stenar. De gula pinnarna visar var kolprover och markpollenprover tagits.

Förutom att avgränsa och gräva röjningsrösen schaktade vi också bort vegetationen inom utvalda ytor. Det gör det möjligt att hitta åkerstrukturer som inte syns ovan mark eller som är svårupptäckta, till exempel flacka små röjningsrösen, stenrader som delat in åkrarna, eventuella spår efter jordbruksredskap och dylikt. Det är också möjligt att hitta äldre boplatslämningar och kanske föremål. Våra ytavbaningar resulterade inte i några åkeravgränsningar. Däremot hittade vi en liten härd i Ekeby 98 och en ansamling med ett trettiotal små kvartsbitar i södra delen av Sköllerstaområdet. Kvartsbitarna låg koncentrerade inom en kvadratmeterstor yta, direkt under torven i ett område med naturliga sandavsättningar. Ren sand påträffades för övrigt bara på denna plats -i övrigt dominerar morän.

Södra delen av undersökningsområdet i Sköllersta. Inom ett ytavbanat område med sand påträffades ett kvartsmaterial från äldre stenåldern.

Kvartsmaterial som detta är svårtolkat och kräver expertkompetens. Den fick vi av fil. dr Bo Knarrström som konstaterade att materialet är bearbetat och består av redskap (skrapa) och spår efter redskapsproduktion (kärna, avslag). Fyndmaterialets sammansättning och läget 67 meter över havet tyder på en datering till mesolitikum, äldre stenålder; kanske för 7000−9000 år sedan? Vid den tiden låg inte platsen i skogsmark som idag utan nära en liten vik i en större havsvik som med tiden blev sjön Hjälmaren. Om medel kan ordnas får vi förhoppningsvis möjlighet att återkomma till Sköllersta under hösten och gräva lite mer på denna spännande plats.

Kvartsfyndigheten i Sköllersta i förhållande till strandlinjen 5000 f. Kr.
Bakgrundskarta: SGU.

 

 

På jakt efter stenåldern

Under några dagar i april schaktade vi och grävde så kallade provrutor på en tomt mitt emot Vandalorum söder om Värnamo. Tomten ligger 150 meter över havet och vi vet sedan tidigare att stenåldersboplatserna runt sjön Vidöstern brukar ligga på ungefär den nivån. Under stenåldern var Vidöstern del av en mycket stor sjö kallad Fornbolmen och de nu kända stenåldersboplatserna låg vid Fornbolmens stränder. En av boplatserna ligger för övrigt i en åker bara 10 meter norr om vårt undersökningsområde. Tyvärr blev resultatet av grävningarna magert – bara ett flintavslag hittades i en av de 33 provrutor som grävdes.

En av provrutorna som grävdes i norra delen av undersökningsområdet. I bakgrunden åkern med den kända stenåldersboplatsen.

Men genom markägaren fick vi fick veta en del annat av intresse om gården som legat på tomten, till exempel att kung Gustav V var här den 18/9 1938. Han var då på väg ner till Växjö och stannade till på gården för att äta lunch med den danska länsgrevinnan Fritze Krag Juel Vind Frijs som då bodde här. Fritze Frijs var en färgstark person som tillsammans med Karen Blixen var en av pionjärerna bland kvinnliga storviltjägare. Äldre fotografier av leopardskinn och fällda dovhjortar vittnar om att hennes jaktlycka var större än vår denna gång.

De gamla järngrindarna är ett minne från Fritze Frijs tid på gården. …och kanske dessa kvarglömda porslinsföremål i trädgården?

 

 

Boplatser vid Fornbolmen. Del 3

I modern tid har fem mesolitiska boplatser undersökts i Jönköpings län som ansluter till Fornbolmens forna stränder. På 1990-talet undersöktes Anderstorpsboplatsen och Forsheda och i början på 2000-talet undersöktes boplatser i Nennesmo och Vä. Alla dessa har gett ett rikt flintmaterial som utifrån typologi kan dateras till dryga 8000 BP. Det har dock inte påträffats några tydliga boplatsstrukturer i form av hyddrester eller anläggningar som systematiskt kan tolkas, utan bara enstaka härdar och gropar. Boplatserna har legat i direkt anslutning till strandlinjen vilket också rimmar väl med vad vi sen tidigare vet om placeringen när det gäller mesolitiska boplatser

2012 undersökte Jönköpings läns museum ett vikingatida gravfält på fastigheten Nygård i Smålandsstenar. I samband med avbaningen påträffades en stenåldersboplats som kan kopplas till samma tidsepok de tidigare undersökta boplatserna. Här hade vi dock turen att boplatsen innehöll strukturer i form av en hydda samt anläggningar i anslutning till denna. Boplatsen i Smålandsstenar låg dock inte strandnära som de andra boplatserna utan dryga 800 meter till närmaste större vattendrag vilket är Nissan. Vid boplatsen har det runnit en bäck, kanske har det tidigare funnits en mindre dammliknande sjö som vid tiden för undersökningen bestod av en utdikad våtmark. Läget kan tyckas märkligt med tanke på avståndet till Nissan men om man tittar på de geografiska faktorerna inser man att läget är bättre än vad det kan verka vid första anblicken. Ca 1 kilometer öster om boplatsen når man en vik i Fornbolmen vilket placerar boplatsen strategiskt nästan mitt emellan dessa två vatten, Fornbolmen och Nissan. Om man granskar kartan upptäcker man också att för att ta sig vattenvägen via Nissan in i Fornbolmen får man färdas en omväg på nästan två mil för att ta sig in i sjösystemet. Med det här läget kunde man nå båda genom att färdas endast någon kilometer (se karta)

Karta över Nissaissjön, fornsjön som förband Fornbolmen med Nissan. Notera Nygårdsbolatsens strategiska läge i förhållande till vattendragen.

Hyddbottnen bestod av en oval mörkfärgning, ca 4 x3 meter och dryga decimetern djup med en härd placerad i hyddans främre västra del. Fynden av flinta punktinmättes och visade sig genom sin spridning väl bekräfta hyddans vägglinjer. Man kunde också med stor sannolikhet bekräfta ingångens läge utifrån flintans spridning. Inne i hyddan påträffades mest flinta kring härden och utgången som låg i hyddans södra del. Flintan avtog markant i den bakre delen. Utanför spred sig flintan i ett ca 6 x 4 meter stort område där det också påträffades en härd. Sammanlagt påträffades ca 600 flintor och en påfallande stor del av dessa var mikrospån, 75 stycken.  På en mindre yta i anslutning till ingången hittades också nästan alla mikrospånkärnor, vilka var 12 till antalet.

Hyddan låg på en liten avsats i ett svagt sadelläge mot söder.

 

Hyddan efter några centimeters rensning

 

Härden som låg strax innanför hyddans ingång innehöll ett fåtal skörbrända stenar och bränd flinta

Vid tidigare undersökningar har vi vid något tillfälle fosfatkarterat delar av boplatsen, vilket inte har gett några tydliga resultat. Men i det här fallet fick vi en bättre utdelning. Fosfatprover togs i hyddan och på aktivitetsområdet utanför för att eventuellt kunna utläsa spår av dumpat organiskt avfall i och i anslutning till hyddan. Resultaten från proverna visade sig ge ett resultat som var över förväntan. Jag är medveten om det finns källkritiska faktorer att ta hänsyn till men dessa får vänta till rapporten. Nåväl, resultaten visade att inne i hyddan var värdena högst längs väggarna och minskade successivt mot centrum. Kanske har man städat centralt i hyddan genom att slänga avfallet ut mot väggarna. Strax intill härden uppmättes också en tydlig förhöjning. Området mellan hyddan och härden utanför visade också på en tydlig förhöjning men de högsta värdena finns knappt två meter bakom härden, från hyddan sett. Med lite fantasi kan man tänka sig att detta markerar platsen där man dumpar fiskrens och annat avfall vid matlagning.

Hyddans form bekräftas ganska väl genom fosfatvärdena. Notera också de förhöjda värdena utanför ingången och bakom härden. Platsen för ingången har vi tolkat genom att spridningen av flinta löper kontinuerligt genom väggen i hyddans sydöstra del. Läget för ingången är också logiskt i förhållande till härdens placering i hyddan.

Ett urval av de tolv mikrospånkärnor som påträffades i, och vid hyddan

Ett urval av mikrospån

Flintan som redskapsmässigt bestod av mikrospån och mikrospånkärnor kan relateras till en tillverkningsteknologi som började sprida sig till Skandinavien för cirka 9300 år sedan. Den tekniskt grundade dateringen stöds av ¹⁴C- dateringen av härden i hyddan (8100 BP). I sydskandinavisk forskningstradition brukar perioden beskrivas som sen maglemosekultur. Det arkeologiska materialet tyder på att det vid denna tid existerade ett öppet nätverkssamhälle där människor, råmaterial och idéer röde sig över stora ytor. Fynden från Smålandstenar är ett bevis på att området runt Bolmen redan från början varit en del av detta stora sociala nätverk

Det finns ytterligare intressanta aspekter att diskutera kring den här hyddan och boplatsen. Vad hade den för funktion? Var det en jaktstation, vilket kanske flintmaterialet antyder? Användes den enbart under viss tid på året? Hyddan låg inte vid något större vattendrag som andra mesolitiska lämningar nästan uteslutande gör i området. Istället var den strategiskt placerad i förhållande till flera större vattendrag. Är detta läge kanske vanligare än vi tror? Dessa och flera spännande frågeställningar kring Fornbolmen och mesolitikum i Finnveden kommer att avhandlas i rapporten som kommer att färdigställas någon gång under 2014.

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.

Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Farstorp – en spännande plats

Bland ljusbågar, blixtar och tre stukade arkeologfötter

 

Nu har sista röjningsröset grävts ut i Farstorp och vi arkeologer har åkt hem. Efter drygt 4 månader är fältarbetet till sist avslutat. Med in till kontoret har vi tagit våra minnesanteckningar, dokumentationer av olika slag, fynd, foton, karteringar och inmätningar. För att inte tala om alla de lådor med jordprover som var så många att det krävdes en hel lastbil! Projektet fortsätter nu inomhus då alla iakttagelser och analysresultat ska sammanställas till en rapport som ska beskriva vad som skett i Farstorp genom årtusendena.

 

Kraftledningstorn mitt i undersökningsytan. Foto: Håkan Hylén

 

När vi i början av juni satte spaden i jorden visste vi redan att Farstorp var en spännande plats. Men vi kunde inte föreställa oss hur farlig arbetsmiljön skulle visa sig vara. Intill undersökningsytan uppför Svenska Kraftnät ett ställverk som ska förstärka stamnätet i hela södra Sverige. Dessutom har en omriktarstation byggts, som ska omvandla likström till växelström. Större delen av den yta som vi har undersökt arkeologiskt låg inom den kraftledningsgata som sträcker sig fram till ställverket.

En av många varningsskyltar. Foto: Håkan Hylén

Det visade sig att arbetet under och alldeles intill en kraftledning ställde stora krav på säkerhetsrutiner och försiktighetsåtgärder. Samtliga arkeologer och grävmaskinister som skulle vistas i närområdet till kraftledningsgatan var tvungna att genomgå en säkerhetsutbildning. För att undvika strömöverföring eller så kallade ljusbågar måste grävmaskinerna var utrustade med säkerhetsspärrar som förhindrade att grävskopans arm kunde skjuta i höjden. Säkerhetsavståndet sattes till 6 meter från högspänningsledningen. Att säkerhetsavståndet även medförde problem för den planerade helikopterfotograferingen av ytan behöver jag nog inte tillägga. För att förhindra eventuella tillbud krävdes enligt arbetsmiljöföreskrifterna dessutom att en elsäkerhetsansvarig person närvarade och följde arbetet kontinuerligt under hela undersökningen.

 

En av de elsäkerhetsansvariga personerna, Peter Jonsson. Foto: Håkan Hylén

 

Fältarbetet har genomförts under den gångna sommaren, den period på året som medför tvära omställningar i vädret mellan hög- och lågtryck. På en annan plats hade det inte medfört några större problem om åskan dragit fram. Men vid Farstorp kunde vi inte vistas nära de kraftledningsstolpar eller tillhörande stag som fanns inom undersökningsytan om åskan var på intågande. Då fick vi gå och sätta oss i bilarna.

 

 

När åskan drog fram, gick vi och satte oss i bilarna. Foto: Håkan Hylén

Då undersökningsytan till största delen låg inom kraftledningsgatan innebar det arkeologiska fältarbetet att vi som arkeologer skulle utsättas för elektromagnetiska fält. Som underlag till en riskanalys gjordes uppmätning av de lågfrekventa magnetfälten i de områdena som utgrävningen skulle ske. Mätningarna genomfördes av Arbetsmiljöenheten vid Jönköpings läns landsting och resultatet visade att de högsta värdena fanns under en av kraftledningarna och öster om densamma. Värdena låg dock under de referensvärden som finns framtagna för allmänhet och yrkesverksamma. Men utifrån myndigheternas försiktighetsprincip så blev rekommendationen att man i möjligaste mån minimerade tiden direkt under den östra ledningen, och närmast öster om denna.

 

Så nog var Farstorp en på alla sätt ”spännande” plats som vi undersökte. Men tack vare alla säkerhetsrutiner och försiktighetsåtgärder har skadorna begränsats till endast tre stukade arkeologfötter.

 

Håkan Hylén, arkeolog