På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Ett skott från de danske…?

Kanonkulan från Tuna i Ryssby socken – en påminnelse om Daniel Rantzaus återtåg?

Den var anmärkningsvärt liten, kanonkulan från Tuna i Ryssby socken, Sunnerbo härad. Bara 44 mm i diameter och med en vikt på 312 gram. Men gjord av solitt järn. För att hitta artilleripjäser med den ringa kalibern får vi gå långt tillbaks, till 1500- eller tidigt 1600-tal. Till och med den tidens mer standardiserade lätta kanoner som Erik XIV:s falkoner och falkonetter laddades med större och tyngre projektiler. Och just falkonetternas kulor känner vi genom fynd gjorda på Jönköpings slott. Samtidigt är kulan för stor för att ha varit avsedd för en hakebössa. Men vad är då detta? Frågan ställdes till Sven Engkvist, museichef på Miliseum, och svaret var entydigt. Det handlar om en så kallad kärrebössa; en liten kanon som monterades på en tvåhjulig fältlavett och användes för närunderstöd till infanteri. Precis den sortens fynd som man skulle kunna hitta på slagfältet vid Getaryggen!

Men varför låg denna kanonkula i marken nära runstenen i Tuna by vid Ryssby strax öster om Värnamo? Det är frestande att se ett möjligt samband med det mödosamma återtåg som Daniel Rantzaus armé tvingades till i februari 1568, efter midvinterns härjningar i Östergötland. Nu befann man sig på reträtt genom fientligt land mitt i vintern. Den 10:e februari stod det klart att de hett emotsedda förstärkningarna hade blivit slagna av svenska styrkor och drivna på flykten någonstans i Värnamotrakten. Men det kan förstås lika väl handla om strider tidigare under det Nordiska Sjuårskriget då gränstrakterna härjades svårt. Eller för den skull om händelser i samband med Kalmarkriget drygt fyrtio år senare, då vi bland annat vet att många bönder dödades av danska trupper i Blädinge en bit från Alvesta.

Kanske är det som Martin Hansson från Lunds Universitet föreslog när den lilla kanonkulan togs om hand för att konserveras då runstenen i Tuna by dokumenterades. Att en dansk bösseskytt övat prickskytte med kanon mot ett tydligt framträdande mål – en småländsk runsten…

Tyst i luren – om svämsand och detektering

En brusten hästsko – ett bra exempel på svårdaterade fynd. (Foto: Daniel Petterzon)

Tycker ni att det varit stilla kring Getaryggen 1567 – det slagfältsarkeologiska projekt som länsmuseet och Miliseum gemensamt driver sedan ett antal år tillbaka? Det är rätt uppfattat i så fall; 2014 har av olika skäl kommit att utvecklas till något av ett mellanår i arbetet. Främst beror det på att andra uppgifter kommit i vägen. Undersökningarna bedrivs lågintensivt, med begränsad budget och när projektets deltagare har möjlighet att närvara. Så omständigheterna har i år inneburit att den planerade utgrävningen av vad som förmodas vara blockhusets tomt fått skjutas fram till 2015.

Men det betyder inte att allt stått stilla uppe på fornlämning RAÄ 175 i Angerdshestra socken. Nu i september var vi ute på nytt med metalldetektorerna och undersökte den hålväg som karterades hösten 2013. Antagligen är detta den ursprungliga vägsträckningen uppför Bergsliderna och därmed en plats där striden har stått som hårdast i oktober 1567. Här borde metallföremålen ligga tätt. Men det finns komplikationer. För det första vållar tät vegetation med granris och stora vindfällen problem vid detekteringen. Som om inte den branta stigningen i sig själv vore nog. Ännu viktigare är att hålvägen av och till har förvandlats till en bäckfåra där regnvattnet forsat fram. Själva vägbanan har sköljts bort och de mindre föremål som legat där har följt med nedför sluttningen. Resultatet har blivit ett område med utfluten svämsand, ett tjockt lager med finkornigt material som täcker de äldre markytor vi intresserar oss för i projektet. Till exempel påträffades ett skillingmynt från 1840-talet på en nivå av 3 decimeter under dagens markyta. I andra delar av slagfältet motsvarar detta djup var fynden från 1567 kan förväntas dyka upp. Och i den provgrop som grävdes fortsatte den finkorniga sanden. Vi kan alltså förvänta oss att markytan från 1567 ligger begravd under minst en halv meter tät svämsand. Inte undra på att det var så tyst i hörlurarna vid detekteringen den 20 september! Nå, skam den som ger sig. Det blir till att komma tillbaks med ändrad utrustning och försöka på  nytt.

Skäktans plats – inkilad mellan stenar i 447 år! (Foto: Daniel Petterzon)

Men det finns ljuspunkter. När de andra i teamet började få nog och åkte hem stannade en lätt frustrerad Daniel Petterzon kvar en stund till. Man kunde ju inte åka tomhänt från Getaryggen! Så han gav sig på vinst och förlust in i ett hittills inte speciellt väl undersökt område – granplanteringen söder om dagens skogsbilväg. För trots att granarna växer tätt i backen så finns det en del mindre gläntor man kan jobba i. Dessutom ligger en del större stenblock i sluttningen; terränghinder som kan ha utnyttjats som värn eller bara utgjort tillfälliga skydd undan regnet av projektiler. Och Daniel var framgångsrik i sitt sökande. För inkilad mellan några stenar satt en rostklump; omisskännligt formad som en stor skäkta!

Inne i rostklumpen döljs en skäkta, en armborstpilspets. (Foto: Daniel Petterzon)

Skottriktningen går inte att ta miste på. Skäktan har avlossats från ett armborst högre upp i backen; av en skytt som befunnit sig i den svenska försvarslinjen längs med backkrönet. Den har avlossats mot de danska soldater som mödosamt avancerade uppför Bergsliderna. Men projektilen missade sitt mål. Pilspetsen borrade sig djupt ner i marken och kilades fast bland stenarna. Och där blev den sittande i närmare fyra och ett halvt sekel. Fyndet visar att även granåkern förtjänar att sökas av med större beslutsamhet än vad som tidigare varit fallet. Det blir till att bita ihop och tränga sig in bland ungträden!

Guidning på slagfältet

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags Hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Visst. Vi tjuvstartade, det skall erkännas. För årets Kulturarvsdag som hade ”I krigets spår” till tema, hölls egentligen söndagen den 14 september. Men redan dagen innan guidade Sven Engkvist och jag en grupp från Tabergs Bergslags Hembygdsförening ute på slagfältet vid Getaryggen. Och få ställen i våra trakter kan väl sägas uppfylla beskrivningen bättre än ett stycke omstridd landsväg; platsen för ett bortglömt slag för snart fyra och ett halvt sekel sedan? Med lite trixande lyckades vi få in de sju bilarna på den oansenliga skogsväg där en gång danska och svenska styrkor stred.

Än en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna…

Sammanlagt ett tjugotal personer hade mött upp denna höstlika septembermorgon då regnet inte var speciellt långt borta. Som vanligt berättade vi först historien bakom det Nordiska Sjuårskriget för att sedan visa runt på bataljplatsen. Det känns pedagogiskt riktigt att börja nere vid gravfältet, där vägbanken från Västra Jära når fast land. Man ikläder sig de danska landsknektarnas perspektiv; de som efter marschen över mossmarkerna hade att kämpa sig uppför den branta backen vid Bergsliderna. Där är det tungt att traska än idag; men att göra under beskjutning – samtidigt som man släpar på tunga vapen – måste ha varit rent helvetiskt! Och än en gång hade vi Skottland representerat bland ”anfallarna”. Fast inte i form av legosoldater den här gången, utan genom en mycket entusiastisk West highland white terrier…

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se…

Efter att ha vandrat vägen upp längs sluttningen var det så dags att göra sig en bild av den svenska ställningen och det bakomliggande fältlägret. Där väntade en gång i tiden minst 1500 man, bland dem bönder från trakten, på ett anfall man visste skulle komma. Men vad ser man idag? Inte mycket – det är fullt begripligt att slagfältets exakta läge under så lång tid var försvunnet ur mans minne. I den risiga barrskogen ligger små odlingsrösen spridda lite här och var, men utan regelrätta utgrävningar är det hart när  omöjligt att spåra några befästningsarbeten. Fast kanske har vi hittat delar av grunden till det blockhus som Daniel Rantzau, den danske fältherren, omtalar i sin krigsdagbok? Frågan är bara vilken skada som sentida grustäkter kan ha åsamkat lämningar efter byggnader och eventuella värn här uppe. Men att undersöka detta blir nästa steg i projektet!

Nu fick vi allesamman en fin förmiddag i skogen; regnet hölls sig borta och de annars så påstridiga älgflugorna gjorde ingen förnär. Faktum är att intresset från besökarna var så stort och frågorna så många att vi lät bli att stressa vidare till Västra Jära bytomt. Det danska härlägret ingick annars i de ursprungliga planerna för dagen. Men istället avrundades besöket vid Getaryggen med lite välförtjänt kaffe och en smörgås. Inte alls fel att sitta på den svenska lägerplatsen, så här 447 år efteråt och fika under fredliga förhållanden!

De svåra ämnena – hur berättar man smärtsam historia?

Stadlandets spets, söder om Ervik och Vestkapp

Stadlandet, den halvö på norska Vestlandet som sträcker sig längst ut mot Atlanten, är en av de vackraste platser jag vet. Det handlar om en dramatisk klippkust som är lika magnifik oavsett hur vädrets ombytliga makter beter sig. Och i bukten vid Ervik ligger en av de finaste sandstränder man kan tänka sig. Men ingen badar där, bara enstaka surfare prövar lyckan i dyningarna. Vattnet är isande kallt. Långt därute ser man det vita skummet från vågor som bryter över Boktyven, ett farligt skär som fått sitt namn efter att en skuta lastad med den norske prästen och författaren Petter Dass tillhörigheter förlist.   

Stranden vid Ervik med fästningsklippan Hovden i bakgrunden

Emellertid har alla paradis sina dolda mörka sidor. Det gäller inte minst kusten ute vid Stadlandets spets. För här återfinns spåren efter krigsårens tragedier; vittrade och övervuxna men likafullt tydliga för den som ger sig tid att leta. Hösten 1943 sänktes DS Sanct Svithun, en av Hurtigruttens passagerarångare, av engelskt bombflyg varvid minst 50 personer omkom. Vraket ligger ännu kvar vid det skär där hon sattes på land. Skeppets ångvissla gör nu tjänst som kollektbössa i det lilla minneskapellet nere vid stranden. Men Ervik och berget Hovden rymmer ytterligare en smärtsam historia.

Tysk bunker med fundamentet till en luftvärnspjäs i förgrunden

På Vestkappsklippan, belägen norr om Ervik, byggde den tyska ockupationsmakten en avancerad radarstation som togs i drift år 1944. Avsikten var att kunna övervaka en strategiskt viktig sträcka av den norska kusten. Därigenom skulle trafiken längs seglingslederna söderut mot Bergen och norrut mot Ålesund varnas mot överraskningsangrepp. För att skydda själva radaranläggningen uppfördes ett antal stora luftförsvarsanläggningar i området runt klippan. Marine Flak Batterie 2.702 Ervik var en av dessa ställningar.

Tunnel som sprängts genom berget Hovden. Avsedd som skyddsrum för soldaterna och till förrådsutrymme.

Anläggningen uppe på Hovden påbörjades 1942 och stod klar två år senare. Ett antal större och mindre luftvärnskanoner hade då placerats ut på berget, bunkrar och förläggningsbaracker hade byggts, vägar anlagts och ett omfattande tunnelsystem hade sprängts ut. Som arbetskraft använde tyskarna slavarbetare; ryska krigsfångar som fraktats till ett läger nere vid Ervik. De utnyttjades hänsynslöst och ett trettiotal dog av svält, sjukdomar och misshandel. Idag vilar de i gravar nere på den lilla förfallna kyrkogården invid Sanct Svithuns minneskapell; några av världskrigets otaliga anonyma offer.

Kyrkogården vid minneskapellet. Den sista viloplatsen för ett antal ryska krigsfångar.

Det är med blandade känslor man som tillfällig besökare vandrar runt bland ruinerna. Visst, man tappar nästan andan av den storslagna naturen ute vid Atlantkusten. Men samtidigt känns en återklang av ondskan och av de tragedier som utspelades här för inte så länge sedan. Nu vittrar betongen och järnet rostar fort i den saltmättade, fuktiga luften. Den breda transportvägen uppför berget som säkert kostat många människoliv, har nästan vuxit över och fåren söker skydd mot regnet inne i tunnelsystemen. Man måste leta och tänka efter för att kunna föreställa sig helheten; det som var Flak Batterie 2.702.

Spoils of War. Den kvarlämnade lavetten till en mobil luftvärnspjäs. Idag helt sönderrostad efter 70 år i Vestlandsklimatet

För besökaren får ingen hjälp att förstå. Inga informativa skyltar berättar och förklarar ruinfälten. Stättan som tidigare ledde in i området har spikats för. Det krävdes lite klumpig akrobatik i regnkläder för att ta sig upp till den väg som leder mot toppen av Hovden. Husgrunderna och de raserade bunkrarna längs stigen är stumma. Berättelsen om vad som här tilldragit sig får man plocka samman i efterhand, med fragment från olika källor på nätet. Och kanske är det lika bra? Såren läker efterhand; men långsamt. Naturen tar tillbaks vad som återstår av nazisternas vidsträckta fästningsanläggning. Samtidigt försvinner nu de sista ögonvittnena…

Grunden till en tysk barack, sannolikt ett kök med matsal. Nere i dalen, intill bron över ån, låg de ryska slavarbetarnas dödsläger.

Och ändå… Måste vi inte minnas även det smärtsamma, det outhärdliga? Står vi inte i skuld till de anonyma ryska pojkar och män som dog här uppe; i ett slavarbetsläger vars rester ovan mark har avlägsnats minutiöst? Ska inte historien om Flak Batterie 2:702 berättas nu och i framtiden? Jag slås av det osmakliga i att man anlagt en campingplats där fånglägret en gång stod. Det är en sorts historielöshetens paradox – platsen är förvisso vacker, men för mig som känner dess förflutna verkar det befängt att parkera sin husbil eller resa sitt tält just där. Bara så respektlöst.

Den västligaste delen av Hovden med resterna efter bunkrar och kanonställningar. Ute i havet (till vänster i bild) syns skäret Kobbeholmen där vraket efter passagerarångaren Sanct Svithun ännu ligger kvar.

Visst, detta får ses som ett resebrev. Som en turistens betraktelse över en avlägsen plats med ett obehagligt förflutet. Ett anonymt ruinområde med lämningar efter en världsbrand i ett land som har mer än nog av den sorten. Kanske finns det rent av en poäng i att inte märka ut resterna efter Wehrmachts vidriga verksamheter; i en tid när extremhögern vädrar morgonluft och har märkbara framgångar också hos oss här i Skandinavien? Det är svåra val – mellan behovet av saklig information och faran i att skapa kultplatser av ett slag man till varje pris vill slippa.

Ute på Hovden på norska Stadlandet, med vinden och regnet från Nordatlanten i ansiktet, tänker jag också på förhållandena i Sverige. Här saknas förvisso den typen av lämningar. Vi behöver inte på hemmaplan förhålla oss till smärtsamma minnen av ockupation och folkmord. I alla fall inte sådant som utspelats i närtid. Flak Batterie 2:702 har inga motsvarigheter här hemma. Man får gå längre tillbaks i det förflutna; förbi två sekel av fred till de århundraden som präglades av storkrig och ständiga gränskonflikter. I Jönköpingstrakten har vi närmat oss den smärtsamma historien genom exempelvis slagfältsprojektet Getaryggen 1567 med dess betoning på vanliga människors öden i samband med en storkonflikt. Men sett utifrån ett kortare tidsperspektiv måste vi våga tala om de grupper och de människor som farit illa. Om samhällets utsatta. Om de svaga. Om de osynliga. Om mentalsjukhus där medmänniskor försmäktade. Om steriliseringskampanjer riktade mot de som ansågs vara ovärdiga att leva i folkhemmet. Om fördomar. Om förtryck. Om förföljelse. Om hur normativa mönster utvecklats till att kväva mångfald och variation.

Visst. Vi är arkeologer. Vi plockar fram fragment av materiell kultur. Men vi har berättelser att förmedla; berättelser om mänskligt beteende. Det handlar om relevans. Vi kan och vi ska bidra till att skapa ett öppnare och mer generöst samhälle genom att lyfta fram erfarenheter från gångna tider. Goda såväl som onda. Men det gäller att inte skönmåla eller utlämna; det smärtsamma måste få synas och diskuteras. Frågan är hur de ”onda” platserna skall hanteras. Skall de få vittra bort i obemärkt stillhet som de tyska ruinerna vid Ervik? Hur visualiserar man till exempel ett slumområde där människor for illa, kvarter som idag antingen har sanerats eller gentrifierats till oigenkännlighet? Betrakta Vipeholms sjukhusområde i Lund – idag en lummig park med bostäder och en skola, men också en plats där medicinska experiment utfördes på försvarslösa patienter mellan 1945 och 1955. De intagna matades med stora mängder sötsaker för att man skulle klargöra hur karies utvecklades… Eller ta den beryktade fasta paviljongen vid Säters mentalsjukhus som sedan avvecklingen 1989 har förvandlats till en ruin. Hur skall vi – som förvaltare av kulturarven – handskas med de onda rummen?

Kanske är det ett tecken i tiden att ett minnesmärke över Tattarkravallerna 1948 avtäcks här i Jönköping den 8 augusti 2014. En mörk stund i stadens historia lyfts fram officiellt. Det är inte en minut för tidigt. Men det sker. Och de händelserna kan bearbetas. Människor som var utsatta får en sorts upprättelse. Och genom vad den amerikanska historikern Barbara Tuchman poetiskt kallade ”En fjärran spegel” kan vi se oss själva. Med fel och förtjänster, med fördomar och kärlek, med drömmar att uppfylla. Det är i så fall en god början.

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken”, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ”kände till terrängen på hela platsen” och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ”ein starck blockhauss” vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ”über den Weg hinunter”, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ”wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle”. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).

 

 

Getaryggen 1567. De försvunna – frågan om gravarna

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

 

Det finns en fråga som är lika aktuell vid Getaryggen som i samband med andra europeiska slagfältsundersökningar. Var finns de stupade? Det handlar om stora antal kroppar; vid Lund den 4 december 1676 beräknas 9000 svenska och danska soldater ha blivit kvar på slagfältet. Om man tar detta slag som exempel är frånvaron av påträffade massgravar i ett intensivt exploaterat storstads- och jordbruksområde högst anmärkningsvärd. Lika märklig är frånvaron av muntliga traditioner. Man hade kunnat vänta sig att massgravar avsatt tydliga spår i lokala sägner och marknamnsmaterial.

Ett annat krigs bistra skördar. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Vid Getaryggen har vi Daniel Rantzaus uppgift att bara 19 av soldaterna i von Dohnas förtrupp stupade under bataljen. Beträffande den svenska sidan är uppgifterna om fallna mycket mer oklara, men man kan anta att merparten av de reguljära soldaterna i blockhuset höggs ner av Gönges och Clarks män. Bland de uppbådade bönderna var manfallet av allt att döma mycket stort. Fältdagboken nämner hur landsknektarna jagade de svenskar som flydde ut i de omgivande sankmarkerna. Det sammanlagda antalet stupade bör ha uppgått till flera hundra personer. Till detta kommer också alla de rid- och dragdjur som dödades under sammandrabbningen. Dessa döda, lemlästade kroppar som fyllde fält och ängar längs landsvägen måste ha utgjort en fruktansvärd syn. Men vad hände egentligen med dem? Var finns de fallna?

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil’s Den, Gettysburg i juli 1863

Kanske är det så att enbart vissa bestods med något som liknade en anständig begravning efter slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan? Att de skelettfynd som omtalas av Alvin på 1800-talet bara representerar de få som förunnades en gravplats? Den berättelse som återfinns i Daniel Rantzaus fältdagbok handlar om ett uttryck för kärlek och respekt; om en skotsk legosoldat som egenhändigt tar sin dödligt sårade bror av daga för att bespara honom från plågor och därefter begraver honom tillsammans med hans vapen. Man får en känsla av att den erfarne och ärrade fältöversten vill förmedla det unika i denna händelse.

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

En möjlighet som kanske kan tyckas stötande för oss idag är att problemet med de stupade fick lösa sig på ”naturlig” väg. Om liken lämnades åt sitt öde efter att ha plundrats på kläder och andra eventuella ägodelar blev de fort omöjliga att identifiera. Rovdjur och asätare gjorde sitt och nedbrytningsprocesserna fortskred. Visserligen stod slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan sent på hösten, men en bit in på sommaren följande år bör föga mer än mängder av kringströdda vitnande ben ha återstått på valplatsen. Soldaternas skelett blandades med lämningarna efter hästar och andra dragdjur på vad som i sanning utgjorde ett Dödens fält. Intressant nog är det precis en sådan här scen som en tysk resenär beskriver ett par årtionden senare, när han på väg till Stockholm passerar genom Holaveden. Michael Herberer von Bretten noterar följande i sin reseskildring för den 16 augusti år 1592:

”Vi for den 16 augusti genom en trakt som kallas Holaveden, i vars mitt landskapen delar sig, där vi alltså lämnade Småland och kom in i Östergötland. Där kunde man på ena sidan se stora högar med ben från döda. Som ännu måste ligga där, sedan det svåra nederlag som svenskarna led mot danskarna.”

Den syn som mött von Bretten kan ha haft en motsvarighet vid Bergsliderna. Men borde inte i alla fall de bönder och bondsöner som kämpat i uppbådet ha tagits om hand av de sina och begravts på kyrkogården i sin hemsocken? Det är förvisso en tilltalande tanke, men då skall man hålla den ödeläggelse som drabbat de här bygderna i minnet. Vid en tidpunkt när de flesta som kunnat hade flytt undan dansken och merparten av gårdarna var nerbrända eller i grunden plundrade, vem fanns då kvar att begrava de fallna? Dessutom bör de stupade den 31 oktober ha utgjort en stor del av männen i socknar som Västra Jära och Angerdshestra. I en tid när det främst gällde att överleva för de som klarat sig undan striderna, gick nog de levandes behov först. De döda stannade där de fallit.

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta…

 

Getaryggen 1567. Bönder och soldater

Legoknekten Paul Dolnsteins bild av ett slag mellan yrkessoldater och ett svenskt bondeuppbåd år 1502. När det gäller böndernas utrustning förelåg ingen större skillnad vid Getaryggen 65 år senare.

Slaget vid Getaryggen, eller Bergsliderna som det kanske rätteligen skulle heta, utkämpades i en brytningstid mellan medeltida metoder för krigföring och den professionalism som Daniel Rantzaus styrkor företrädde. Hans tränade och modernt utrustade landsknektar, legosoldater från Tyskland, Danmark och Skottland, ställdes mot en svensk styrka som till stor del bestod av uppbådade bönder från trakten. Stridsvana yrkesmän i strid mot amatörer med ålderdomliga vapen innebar inga bra odds för de sistnämnda. Det fanns förstås också reguljära trupper på försvararnas sida, men frågan är hur länge de blev kvar i striden. Utbildade soldater var för dyrbara för att slösas bort i vad som bara var en fördröjande strid. De skulle komma att behövas senare, under det fortsatta försvaret och evakueringen av Jönköping. Så vår hypotes är att det var bondeuppbådet som fick stå emot så gott de förmådde, i alla fall under slagets slutskede. Ett bondeoffer, för att lätt cyniskt använda en schackterm…

Pistolpipa, brusten framför låset.

Kaliber 12 mm

Just detta möte mellan en ny tids krigföring i renässansens Europa och de svenska böndernas traditionalism kan studeras med oväntat gott resultat vid Getaryggen. Vilken utrustning hade de olika sidorna tillgång till? Går det att få en uppfattning om stridsvärdet hos ett bondeuppbåd vid mitten av 1500-talet? Vi ser tydligt skjutvapnens betydelse i materialet genom fynd av delar från både pistoler och musköter. Däremot är ammunitionen i form av blykulor fåtaligt förekommande. Kanske var det helt enkelt regnigt och blött den där dagen sent i oktober? En väderlek som passade såväl luntlås som hjullås illa.

Hane till hjullåsmusköt

Soldaternas vapenutrustning har visat sig innehålla flera oväntade inslag, bland dem  hanen till ett stort tvåhandsvapen försett med hjullås och det tunna, avbrutna bladet till en ryttarhammare. I hanen sitter fortfarande en liten bit svavelkis (pyrit) fastskruvad. Musköten var skjutklar eller nyss avfyrad när den slogs i bitar. Och ryttarhammaren med sitt smala yxblad sammansmitt med en hammare eller en lång spets var ett utpräglat ryttarvapen. Samtidigt var dess mer utvecklade former på väg att bli något av ett hederstecken när vapnet bars av officerare. Vårt tunna, elegant utsvängda blad visar att denna ryttarhammare tillhörde den sistnämnda kategorin.

Blad till ryttarhammare

Svärdsknapp till kortsvärd av typen katzbalger

 

 

 

 

 

 

Två av fynden kommer från landsknektarnas kortsvärd, katzbalger. Ett blad med lång tånge för greppet samt en enkel, men ändå dekorerad svärdsknapp vars utförande daterar den till perioden ca 1520 till 1570. Allt sammantaget framstår yrkesoldaternas utrustning som både modern och varierad. Det var en ny tids krigsmän som anföll de svenska ställningarna vid Bergsliderna den 31 oktober 1567.

Spjutspets – sönderrostad efter snart 450 år i den småländska jorden

 Övergår vi så till att studera böndernas vapen är det huvudsakligen medeltidens utrustning och stridsteknik man möter. Det slanka spjutet och enstaka pilspetsar visar att enkla stötvapen och långbågar användes i striden. Men det mest frekvent förekommande föremålet på slagfältet är skäktor; spetsar från armborstens korta, kraftiga pilar. I öppen terräng blev bondehärarna lätt utmanövrerade av professionella soldater vid 1500-talets mitt. Men inne i de småländska skogsmarkerna, i trakter man kände sedan barnsben, var allmogens män fortfarande en motståndare att räkna med. Och armborstet var ett tyst men dödsbringande vapen i vana händer.

Dalpil

Armborstpilspets, en skäkta

 

 

 

 

Men det kanske mest talande vapenfyndet är egentligen inget vapen alls. Det är en spetshammare, en stenhuggares verktyg, avsedd att användas vid finhuggning av kvarnstenar. Någon har sökt bland sina redskap och tagit med sig vad som verkade passa bäst för ändamålet. Och det finns ingen anledning att tveka över hackans effektivitet i en närstrid…

Spetshacka

Den bild av bondeuppbådets beväpning som vi får av fynden från slagfältet vid Getaryggen ger intryck av dels traditioner och ålderdomlighet, dels framtvingade improvisationer och nödlösningar. Samtidigt var man här på sin hemmaplan absolut ingen ofarlig motståndare, ens för de stridsvana landsknektarna. Och uppbådet försvarade sin hembygd, sina gårdar och sina familjer. Även om man visste hur överlägsen fienden var fanns det ingen annan utväg än att kämpa mot inkräktarna. Det stod annorlunda till med de svenska yrkessoldaterna. De var i lika hög grad främlingar i Angerdshestra, Västra Jära och Mulseryd som Daniel Rantzaus legosoldater i dansk sold.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!

Getaryggen fyller Fokus!

Det fanns inte många lediga stolar när 172 åhörare bänkade sig i Fokus bekväma stolar…

På tisdagskvällen, den 25 februari, presenterades resultaten från fyra säsongers undersökningar av Getaryggen, ett bortglömt slagfält från det nordiska sjuårskrigets dagar, beläget i Angerdshestra socken 12 km väster om Jönköping. Projektledarna Sven Engkvist från Miliseum och Claes Pettersson från länsmuseet berättade om de lika spännade som tragiska händelser som utspelade sig den 31 oktober år 1567 längs vad som i dag är en högst oansenlig småländsk skogsbilväg. En dansk armé på väg mot centrala Sverige mötte här motstånd i form av reguljära svenska soldater och ett bondeuppbåd bestående av män från trakten, redo att försvara sin hembygd.

En lockande titel – en bortglömd katastrof i välbekanta omgivningar

Man var emellertid chanslösa. För de svenska försvararna ställdes mot en elitstyrka; mot stridsvana och välutrustade yrkessoldater varav många var utländska legoknektar som gått i den danske kungens tjänst. Efter en kort men hård strid följde en massaker på de flyende. Det hjälpte inte att den svenska ställningen var väl vald och försedd med ett starkt blockhus. Men invasionsstyrkans framryckning hade blivit fördröjd. Svenskarna vann än mer tid genom att förstöra broarna ute på Dumme mosse. Jönköpings befolkning kunde evakueras, varefter staden och slottet brändes av de retirerande försvararna.

Detta är de stora sammanhangen, vad som är känt utifrån samtida skriftliga källor. Men med arkeologins hjälp tillkommer detaljerna; berättelserna som får oss att förstå vad som verkligen skedde. Med undersökningarna vid Hovmejan har slagets förlopp nu kunnat kartläggas. En mängd fynd har samlats in med hjälp av metalldetektor; föremål som ger ögonblicksbilder av den brutala striden. De vapen och projektiler som påträffats visar dessutom den avsevärda skillnad vad beträffar utrustning som förelåg mellan professionella soldater och inkallade bönder.

Armborstpilspets – ett bondevapen

Hane till hjulåsmusköt – yrkessoldatens vapen

             I nästa fas av undersökningarna kommer arbetet att koncentreras på den drabbade bygden. På några av alla de gårdar och byar som förstördes av den danska armén. Det gäller att försöka se krigets konsekvenser för de vanliga människorna, de som oförskyllt kom i vägen för en internationell storkonflikt. Den övergivna byn Vallgårda och Västra Jära, vars kyrka brändes ner av danskarna, blir de första platser där projektet kommer att undersöka den försvunna – eller rättare sagt – förstörda bebyggelsen.

Projektledarna för ”Getaryggen 1567”, Sven Engkvist, Miliseum (t.v.), Claes Pettersson, Länsmuseet (t.h.)

Föredraget genomfördes i samarbete mellan Stadsbiblioteket, Gudmundsgillet, Miliseum och Jönköpings läns museum. Och uppenbarligen var det ett ämne som många fascinerats av, eftersom hela 172 åhörare (!) tog plats i Fokus. Det får vi väl ändå kalla för en succé?

.

Fältskärens kniv?

Fällkniven från slagfältet

Det finns fynd som man först inte uppmärksammar; saker som plockas in mest för ordnings skull. Järnföremål som gjorts oigenkännliga av rost och fastkorroderad sand hamnar lätt i den kategorin. För konservering av metallföremål ÄR en kostsam hantering. Man tvingas hushålla med budgetens sparsamma resurser. I en valsituation är det lätt att motivera att något som är begripligt och till synes välbevarat prioriteras. Den oformliga rostklumpen lämnas därhän.

Ute på slagfältet vid Getaryggen hittade vi redan våren 2011 två rätt medfarna järnföremål som bedömdes kunna vara fällknivar. Här finns ett annat urvalsproblem. För fällknivar har varit något som alla burit med sig. Det är ett tidlöst föremål – och därmed också närmast omöjligt att datera. Landsknekten hösten 1567, resenären två sekel senare eller 1900-talets skogsarbetare – alla kan de ha burit den hopfällda kniven i fickan. Därför hamnade våra båda ”möjliga fällknivar” långt ner i prioriteringslistan när det skulle väljas ut föremål till konservering efter fältsäsongen 2011.

Det var inte förrän året därpå, när vi på hösten gick igenom all kvarvarande insamlad metall från slagfältsundersökningarna, som de fick följa med ner till konserveringsateljén på Malmö museer. Då föremålen kom tillbaks till Jönköping avslöjades den ena fällkniven snabbt som en sentida fickkniv. Den var av den klassiska typen med nu försvunna tunna trä- eller hornplattor på handtaget. Men den andra kniven blev genast mer problematisk att bestämma.

Det handlar om en 11 cm lång fällkniv med handtag i metall och ett trekantigt, eneggat blad vars största bredd ligger nära spetsen. I konserverat skick gav föremålet ett ålderdomligt intryck och det kändes rimligt att offra lite tid på att leta paralleller och trots allt försöka komma fram till en datering. Detta lyckades över förväntan!

 I Johanna Bergqvists nya, mycket läsvärda avhandling ”Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans” finns en noggrann genomgång av arkeologiska fynd som kan kopplas till sjukvård och läkekonst. Bland alla de mer eller mindre märkliga föremål som visas fram finns fällknivar (från Lund, Skara och Vadstena kloster) som är i det närmaste identiska med vårt fynd från Getaryggen. Utifrån fyndsammanhangen bedöms dessa knivar att ha kunnat användas vid kirurgiska ingrepp. Men förstås kan en fällkniv, där den vassa eggen ligger väl skyddad inne i skaftet, också användas till andra saker som t.ex. rakning.

Kniven från Getaryggen påträffades uppe på åsryggen söder om landsvägen, där vi kunna konstatera att de svenska styrkorna haft en framskjuten postering. Fynden antyder att ställningen  har anfallits i ryggen, kanske av von Dohnas lätta kavalleri. Det avbrutna bladet från en ryttarhammare stöder den tolkningen. Det har alltså stått en strid på platsen och med största sannolikhet har det funnits sårade att ta hand om. I det sammanhanget passar en fältskär med verktyg och förband nedstuvade i en läderväska väl in. Och att hans fällkniv blev liggande kvarglömd i det kaos som måste ha rått den 31 oktober 1567 är inte att undra på…

Ett voltakors från slagfältet!

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM

Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!

Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha…

Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold

För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild – vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?

Voltakors från Åbotorp vid Vartofta Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)

Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.

Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.

Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet – detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför!

Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!

Det första ögonvittnet

Fältöversten själv – Daniel Rantzau

Hans namn var Daniel Rantzau. Han var en dansk adelsman, född 1529 och bördig från Holstein i rikets södra del. Femton år gammal sändes han ut i världen för att först studera i Wittenberg under tre års tid. Därefter vidtog hans militära utbildning då han tjänstgjorde för hertig Adolf av Holstein och senare för själve kejsaren, Karl V. Han fick pröva på både hovliv och fälttåg under läroåren 1547 till 1554. År 1559 återfinner vi honom i den danska armé som krossar motståndet i Dithmarschen och därmed raderar ut minnet av kung Hans nesliga nederlag en mansålder tidigare. Daniel Rantzau utmärker sig vid detta fälttåg och kan göra karriär. Han stiger i rang och är 1562 överste hos Fredrik II av Danmark.

Under Nordiska Sjuårskriget var han fältherre över de danska styrkorna i gränsområdena mellan Sverige och Danmark. Vi möter honom i Halland, Småland och Blekinge. När det kommer till strid anför han oftast rytteriet själv, medan Frantz Brockenhuus för befäl över fotfolket.

Rytteri anno 1565 – möjligen en marginalskiss utförd av Erik XIV själv?

Vid två tillfällen är han särskilt framgångsrik. Först som segrare i slaget vid Axtorna den 20 oktober 1565 då en tröttkörd men stridsvan dansk armé på 8 000 man lyckas besegra en numerärt överlägsen svensk styrka på 12 000 man. Två år senare anför han vad som kommit att kallas Rantzaus Raid – blixtattacken upp längs Nissastigen genom Småland in i Östergötland. Även om de avsedda resultaten av detta vågade företag helt uteblir, Sverige tvingas inte till förhandlingsbordet; var uppmarschen och i ännu högre grad reträtten i februari 1568 mästerligt genomförda. I det avseendet har krigståget kommit att studeras vid militärakademier under många generationer, speciellt som Rantzaus egen krigsdagbok finns bevarad. I denna noggranna och detaljerade redogörelse över tilldragelserna i södra Sverige beskrivs de våldsamma händelserna på ett förvånansvärt modernt sätt.

Nordiska Sjuårskriget – Stormningen av Elfsborgs slott, i bakgrunden Varberg

Efter Axtorna belönades Rantzau med ett slott på södra Jylland. Fler kungliga förläningar skulle följa. Men Herr Fältöversten skulle inte få tillfälle att dra sig tillbaka på sina gods. För fyrtio år gammal dödas han av en kanonkula vid belägringen av Varbergs fästning som just då hålls av svenskarna. Enligt legenden träffas han i huvudet. Och kanske var det på många vis ett passande slut för en fältherre i detta obarmhärtigt förda krig som förorsakade så mycket lidande i de två grannländerna.

Men i vårt arbete med slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken har vi haft all anledning att känna tacksamhet mot denne både lärde och hårdhudade man; ett bildat råskinn i renässansens Norden. För den krigsdagbok som beskriver fälttåget 1567 – 68 så in i detalj har visat sig stämma förvånansvärt bra. Visserligen tillskrivs boken hans fältpräst och det kan säker vara så att denne sammanställt och bearbetat befälhavarens anteckningar i efterhand hemma i Danmark. Men texten bär likväl en stark prägel av autencitet, av närvaro och självsyn. Därför är det av stort intresse att läsa vad Daniel Rantzau skriver om staden Jönköping som han red in i den 1 november 1567. Då hade både stad och slott visserligen bränts av de retirerande svenska trupperna, men man kan ändå lyssna på vad den världsvane danske befälhavaren har att säga:

”Jönköping är en behaglig liten köpstad, vackert belägen vid den stora sjön Vättern som sträcker sig 14 mil i längd in i Östergötland. Landet är mycket bördigt. Västergötland gränsar därtill på 2 mils avstånd. Ett kloster som den svenske kungen låtit befästa ligger ovanför staden vid ett skönt strömmande vatten. Det var ståtligt försett med höga vallar, djupa gravar och runda kanontorn. Detta starka fäste hade svenskarna väl kunnat hålla emot oss, om de blott hade litat på sig själva. Slottet hade emellertid antänts tillsammans med staden.”

Kände ni igen er? Det skönt strömmande vattnet är idag mer stillsamt och känt under namn av Hamnkanalen. Och det är talande att Rantzau väljer en dimunitivform på plattyska för att beskriva själva staden – stettlein. En liten stad. För det är vad en man av värld såg anno 1567; en man som hade tjänat vid kejsar Karl V:s hov och som besökt många av kontinentens namnkunniga städer. Jönköping med kanske 1200 invånare (innan danskarna kom) var möjligen vackert beläget, men ingen större stad att räkna med i Daniel Rantzaus ögon.

Den äldsta bilden av Jönköpings slott – med vallar och rundtorn markerade

Vad som är verkligt spännande är beskrivningen av och omdömet om Jönköpings slott. Yrkesmannen, den erfarne befälhavaren i Fredrik II:s armé Daniel Rantzau omtalar den nästan nybyggda fästningen som ståtlig och väl befäst. En anläggning som kunnat stå emot hans angrepp om de svenska befälhavarna bara haft kurage nog att stanna kvar… Visst kan man förmoda att det inte skadar med lite förstärkande ord i en beskrivning som kungen själv kommer att läsa, men trots den reservationen består Rantzaus omdöme. Jönköpings slott var en fullgod och modernt utrustad fästning …i alla fall innan branden.

De försvarsverk Daniel Rantzau beskrev är desamma som man kan ana på den första bevarade ”bilden” av staden och slottet. Den högst schematiska teckning som ofta har tillskrivits Karl IX visar vallar och rundtorn samt en grav som skiljer av ett förborgsområde norr om slottsfyrkanten. Anmärkningsvärt nog har befästningen ritats ut med vallar på alla fyra sidorna, även ut mot Munksjön. Fast med tanke på skissens kvalitet i övrigt ska man kanske inte fästa allt för mycket avseende vid den detaljen…

Ruin av posteij – bestyckat rundtorn vid Jarmers Plads i centrala Köpenhamn

De stora samtida kanontornen vid fästningar som Vadstena och Kalmar är välkända exempel på den typ av runda, hörnplacerade torn som kommit att betraktas som typiska för just Vasaborgar. Men i Jönköping var tornen mindre. Den torngrund som kunde lokaliseras med georadar inne på Per Brahegymnasiets förutvarande skolgård 2010 mätte inte mer än 12 meter i diameter.En bra parallell kan man faktiskt se mitt inne i centrala Köpenhamn, på Jarmers plads – förutsatt att man vågar trotsa den täta trafiken. Här ligger ruinen av ett tegelmurat kanontorn, ett tillägg från 1500-talet till de medeltida stadsmurarna. Man bör notera den tunnvälvda förbindelsegång som lett in till vallgatan bakom muren. Tornet revs när Köpenhamn försågs med tidsenliga befästningar i form av vallar, gravar och bastioner på 1600-talet. Men dess nedre delar fick stå orörda inne i jordmassorna. Så tornruinen påträffades när vallsystemet slopades under senare delen av 1800-talet.

Hans Flemings perspektivskiss fraån ca 1605 – notera de runda torngrunderna inne i bastionerna!

Vi har ytterligare ett bra belägg för rundtornens existens vid Jönköpings slott, nämligen de märkliga byggnadsrester som syns på Hans Flemings fina perspektivskiss över slottet som byggarbetsplats strax efter sekelskiftet 1600. För inne i både bastion Gustavus i sydväst och Carolus ute vid Munksjöns strand syns tydliga runda strukturer – de kvarliggande torngrunderna från Gustav Vasas dagar. Planen visar bastionernas murverk utan den jordfyllning som snart skulle dölja alla synliga spår efter äldre fästningsverk. Men det finns ytterligare en detalj värd att observera; den välvda gång som syns i jordvallen bakom bastion Gustavus. Passagen har inte fyllt någon som helst funktion för fästningens nya hörnverk – men den leder rakt in mot den runda torngrunden. Det är frågan om en täckt förbindelsegång av samma typ som den vid Jarmers Plads.

Idag ligger de äldsta torngrunderna vid Jönköping slott oåtkomliga för annat än geofysiska undersökningsmetoder. Men vi vet var det sydöstra kanontornet bör ha stått – alldeles under den yta som användes till parkering och uppställningsplats för bod och container vid årets utgrävning. Så chansen finns att dess lämningar kan komma fram i ljuset när området ställs i ordning till parkmark om ett par år. Det finns skäl att återkomma!

 

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen

Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga – den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål – är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?

Spjutspets

En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!

Fotangel

Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan – den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå…

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!

Sporre

Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört – svenskar eller danskar – så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver – omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.

Hane till hjullås

Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

Fältlägret funnet…?

Vi har tidigare rapporterat om undersökningarna på slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken. Platsen där en dansk förtrupp med elitsoldater under ledning av Christoffer von Dohna besegrade en svensk styrka som förskansat sig längs ett backkrön invid Nissastigen. Fynden därifrån har, tillsammans med uppgifter ur den danske befälhavaren Rantzaus egen krigsdagbok, givit oss en bra bild av den hastiga men blodiga strid som ägde rum en förmiddag sent i oktober år 1567.

Bataljplatsen är återfunnen och finns numera införd i fornminnesregistret som RAÄ Angerdshestra 175. Men en sak som vi i projektgruppen undrat över är var det svenska fältlägret har varit placerat. För det rör sig om en plats där omkring ettusen man varit förlagda; både reguljära trupper och ett lokalt samlat bondeuppbåd. Det har krävts utrymme för tält, trossvagnar, hästar och all annan utrustning en smärre armé haft behov för i fält. Fram tills nu har vi emellertid  inte kunnat identifiera lägerplatsen. Men mycket talar för att den saken ändrades under ett par regnvåta timmar nu på fredagskvällen…

 

En bra skörd – krucifix, blykulor, parerskydd och ett fotangel

Sven och Mats prövade sig under ett par timmar fram i ett område utefter landsvägen som vi hittills inte testat. Och där kom metallfynden! Inom en begränsad yta påträffades blykulor till både pistol och musköt, ett fotangel samt en stor bit av parerskyddet till ett kortsvärd av katzbalgertyp. Men frågan är om inte det lilla krucifixet är det mest fantasieggande fyndet. Har kanhända Kristusfiguren varit förgylld och brutits loss av de legosoldater som plundrade de stupade och det övergivna svenska fältlägret? Vi vet ju att många hårdhudade skottar ingick i von Dohnas förband…

Välbevarad sporre från lägerplatsen

Fynden från vad vi nu tror är det svenska fältlägret speglar det kaos som uppstod då den svenska försvarslinjen bröt samman. Paniken när den vilda flykten undan fienden började. Och inte minst den efterföljande plundringen då Rantzaus soldater sökte igenom vad som lämnats kvar. Man kan anta att mycket ännu döljer sig i marken; saker som tappats, som trampats ner, saker som ratats av segrarna. Så det finns all anledning att trotsa molnen av knott uppe vid Hovmejan fler gånger nu i sommar. Fortsättning följer – inte minst här på Arkeologibloggen!

Nådastöten i Bottnaryd

Misericordan från Bottnaryd

Vi känner alla till uttrycket att ”dela ut nådastöten”. Men vad betyder det – egentligen? Ett nygammalt vapenfynd från Bottnarydstrakten berättar om en hård verklighet i renässansens tidevarv. Det gjordes på 1950-talet, vid arbete på en potatisåker. Gården ligger en bit väster om Nissastigen, men inte speciellt långt från det slagfält från Nordiska Sjuårskriget som undersökts av länsmuseet och Miliseum sedan år 2010:

www.jkpglm.se/arkeologi/projekt/getaryggen.html.

Vid fyndtillfället ansåg upphittaren att föremålet – vad än det nu var – borde tas om hand, fast det stannade i gårdens egen samling av kuriosa. Men nu, när vårt slagfältsprojekt Getaryggen 1567 aktualiserat forna tiders ofred och våldshandlingar i trakten intill Nissastigen har halvt glömda berättelser diskuterats på nytt. Och gamla fynd har plockats fram ur lådorna. Fast få är så fantasieggande som dolken från Bottnaryd!

Vad som påträffades i potatisåkern för sextio år sedan var nämligen inget annat än en nådastötsdolk, en misericorda för att nämna dess ursprungliga namn. Det är ett exklusivt vapen som bars främst av yrkessoldater och högreståndspersoner. Dolken är gjord för att synas, den skall sitta vid bältet och har givits en anslående utformning. Samtidigt har den en mörk historia. Enligt traditionen utnyttjades dessa dolkar mindre som vapen än till att avliva besegrade motståndare med. Den kraftiga klingan utnyttjades för att bända upp fiendens skyddspansar. Och den stora runda plattan lade man kroppstyngden på så att dolken trängde in – långt in!

Låter det barbariskt? Kanhända i våra öron, men på 1500-talet var chanserna att överleva de skador man ådragit sig i strid inte speciellt goda. Behandlingsmetoderna var enkla, för att uttrycka sig milt. Och sårfebern – infektioner och blodförgiftning – gjorde ofta även relativt lindriga sår dödliga. Därför var ”nådastöten” verkligen en barmhärtighetsgest mot den som annars skulle plågas i dagar innan den vissa döden inträdde som en befriare. Bättre då ett raskt utfört stick med misericordan…

Rondellen och greppet, täckt av en dekorerad mässingshylsa

Dolken från Bottnaryd är alltså en misericorda eller rondelldolk av den yngsta typen och dateras därmed till perioden 1500 – 1530. Den är totalt 30 cm lång och dess klinga har tresidigt tvärsnitt. Det är ett utpräglat stickvapen vi har framför oss. Den främre rondellen är här reducerad till ett dekorativt element, snarare än ett riktigt parerskydd medan den bakre/övre rondellen istället kan beskrivas som en överdimensionerad platta. Skaftet är försett med ett grepp i form av en mässingshylsa som försetts med ett kryssmönster.

Det finns paralleller till Bottnarydsdolken, både på Historiska Museet i Stockholm (flera stycken) och ytterligare en i Livrustkammarens samling. De förstnämnda rondelldolkarna är uteslutande jordfynd, medan den senare är i mycket fint skick. Vårt eget exemplar är anmärkningsvärt väl bibehållet efter sitt långa uppehåll i den småländska myllan. Men då skal man ha i åtanke att mycket förändrats när det gäller markkemin på de sextio år som förflutit sedan dolken påträffades. Markförsurningen hade ännu inte slagit till med full kraft på 1950-talet och konstgödsel utnyttjades inte på samma sätt som nu, speciellt inte på småbrukares åkrar. Därför skall vi nog vara glada att fyndet gjordes för så pass länge sedan; idag hade det med stort sannolikhet varit en mycket mer anonym rostklump som fastnat på potatishackan…

Bladets tresidiga tvärsnitt

 

Så hur kommer det sig att detta exklusiva stickvapen hamnat i marken; ute på en åker i Bottnarydstrakten? Klart är att dolken var tämligen omodern när Daniel Rantzaus legosoldater härjade längs Nissastigen; i närbelägna socknar som Västra Jära och Mulseryd. Att den skulle ha samband med händelserna 1567 kan förstås inte uteslutas, men ännu troligare är att vi ser ett spår efter en tidigare incident. Vi vet till exempel att Kristian II passerade genom trakten med sina styrkor vid minst två tillfällen; först som kronprins på 1510-talet, några år senare som omstridd kung i en sönderfallande union. Våld och ofred har gått över bygderna i norra Småland åtskilliga gånger och det är inte alltid som händelserna har gett skriftliga avtryck. Kan det rent av handla om en myndighetsperson som för alltid ”försvunnit” på sin väg till eller från Jönköping? Sådana saker har ju hänt i skogsbygderna…

Man kan också fråga sig varför ett dyrbart vapen som misericordan från Bottnaryd inte togs om hand. Efter ett slag plundrades alltid de fallna, först av segrarnas soldater – därefter av dem som följde i arméernas spår. Säkert är att även lokalbefolkningen tog för sig när man väl vågade sig fram. Men dolken blev kvar. Kanske slogs den ur handen på sin ägare och försvann i växtligheten? Eller var misericordan alltför iögonfallande för att den som inte själv var soldat eller ståndsperson skulle våga bära den? Bättre då att den fick ligga…

Precis som vid förra årets uppseendeväckande dolkfynd från Svarttorp kommer vi med all sannolikhet inte att få hela berättelsen klar för oss. Det har trots allt gått ett halvt årtusende sedan händelserna utspelades. Men det finns all anledning att besöka potatisåkern vid Bottnaryd och att starta upp metalldetektorn. För chansen finns ju att det kan ligga mer saker kvar i jorden där ute…

Foto: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum

Tack till Bottnaryds hembygdsförening som gjort oss uppmärksamma på fyndet och ställt dolken till förfogande för beskrivning och fotografering på museet.

Tack till Martin Skoog, Armémuseum, för viktiga synpunkter och datering av misericordan!

Stiletten från Svarttorp

Stiletten från Svarttorp – ett 1500-talsvapen

Utan goda kontakter med pressen kommer man inte långt i den här branschen. Det är en gammal sanning som nyligen bekräftats genom ett högst oväntat jordfynd från Svarttorp, beläget öster om Jönköping. Vapenfynden från slagfältsundersökningen i Angerdshestra visades upp för lokalpressen i slutet av maj. Historien om Rantzaus fälttåg och de danska härjningarna 1567 spreds. Med den bakgrunden var det inte så konstigt att en svårt förrostad kniv uppmärksammades av upphittaren. För dolkar av äldre, rent av medeltida typ tillhör ju inte precis vad man brukar träffa på i en villaträdgård…

Greppet, den kannelerade knappen och den dekorerade klingan

Vad som grävts fram är en elegant dolk, en s.k. stilett, vars datering ligger kring mitten av 1500-talet. Den har ursprungligen varit ca 35 cm lång; klingan var dubbeleggad och smäcker men eggarna har ovanligt nog inte dragits ända fram till parerskyddet. Där finns istället en intrikat dekor med små, symmetriskt placerade hål. Även själva parerskyddet kan ha varit dekorerat – kanske med gravyr – men det vet vi först efter rengöring och konservering. Greppet har säkert varit försett med trä och kanske också läderklätt, men av detta återstår inget idag. Knappen – som balanserat dolken – är kraftigt kannelerad. Därmed har dess vikt anpassats till ett inte alltför långt blad.

Dolken är ett sekundärvapen för en ryttare eller landsknekt. Det har burits i bältet och fungerat som ett komplement till svärdet enligt principen ett vapen i varje hand. För så fäktades en yrkessoldat på Daniel Rantzaus tid. Glöm bort allt ni sett på film av av eleganta parader och de tre musketörerna. Här gällde det att hugga och sticka för att skada och döda. Kanske inte så visuellt …men effektivt!

Dolkens kannelerade knapp – en motvikt

Men vad gör då detta exklusiva 1500-talsvapen i Svarttorp av alla platser? Ja, det är en fråga som kanske aldrig kommer att kunna besvaras med full säkerhet. Men i början av november 1567 bröt Rantzaus armé upp från Jönköping med avsikt att invadera Östergötland. Man följde Holavedsvägen och kom upp i Skärstadsdalen, vilken beskrivs som ”rik” i krigsdagboken. Säkert är att man plundrade; kanske hade svenskarna också förlitat sig på en dansk reträtt ut mot Västkusten och inte evakuerat i tid. Hur som helst – en klok befälhavare bör ha säkrat sitt flankskydd vid marsch genom fientligt territorie. Dessutom var det ju lämpligt att bränna och plundra så mycket man bara hann. Då låg Lekeryd och Svarttorp utefter den väg ett danskt ryttarförband på spaning borde ta innan man återförenades med huvudstyrkan längre upp i Skärstadsdalen.

Ovanstående är en arbetshypotes. Om det ligger något i resonemanget kommer förhoppningsvis den efterundersökning som nu planeras att kunna visa. Och dolken är på väg mot en välbehövlig konservering efter över fyra sekel i den småländska myllan.

Avslutningsvis – ett stort tack till upphittaren som tog kontakt med länsmuseet när dolken påträffats och som därefter bistått oss på bästa sätt. Fotografierna i detta inlägg är tagna av upphittaren.

Fortsättning följer!

Slagfältskartan i läsbar version…

Karta över slagfältet på Nissastigen – nu läsbar!

På grund av vissa tekniska problem gick det inte att öppna Lasse Winroths fina karta över slagfältet där fynden markerats ut. Därför lägger vi ut den på nytt med förhoppningen att allt nu skall fungera. Så förstora kartan, titta på symbolerna och jämför med berättelsen i inlägget från den 31 maj!