Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Vem drack ur de kinesiska kopparna…?

Kinesiskt 1700-talsporslin, funnet i kvarteret Apeln

Det porslin som importerades från Kina fungerar som en daterande ledartefakt när man undersöker stadsbebyggelse. Innan det Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) på allvar inledde sin verksamhet under 1730-talet var de porslinsföremål som letade sig till Sverige förhållandevis fåtaliga och högt värderade av sina ägare. Men de skeppslaster som landades i Göteborg med början den 29 augusti 1733, då skeppet Fredericus Rex återvände efter sin resa till Canton, skulle ändra på den saken. SOIC´s första framgångsrika handelsfärd var över efter 550 dagar. Ytterligare 132 svenska expeditioner skulle följa i hennes kölvatten under åren fram till 1806, då den fjärde oktrojen (tillståndet att bedriva handel) löpte ut. Bland de bulkvaror som fyllde skeppens lastrum kom det väl förpackade porslinet att ta upp stort utrymme. Från bevarade listor vet vi att cirka 430 000 föremål av porslin stuvades ombord bara i den allra första lasten. Häri ingick 305 kompletta matserviser, 579 tekannor samt 21 170 tallrikar. Det kinesiska porslinet var på väg att bli en exotisk massvara som raskt spreds ut över landet.

Porslinsskärvornas fördelning inom de undersökta tomterna i kv. Apeln

Idag tänker vi gärna på Frihetstidens och den gustavianska epokens fascination för allt kinesiskt. Formspråk som gick igen i såväl arkitektur som konst och mode. Dryckesvanor som ändrades med införseln av te, och inte minst det fulländade tunna porslinet som lokala producenter sökte kopiera efter bästa förmåga. Möjligen ser vi idag porslinet i ljuset av antikmagasin och auktioner som något mer exklusivt än det verkligen var i sin samtid. För vad som står klart när man arkeologiskt undersöker 1700-talets stadsgårdar är att de lättfunna vita skärvorna förekommer i snart sagt alla miljöer. Självfallet fanns det oerhörda skillnader i pris och kvalitet mellan olika sorters kinesiskt porslin, men även de mindre väl bemedlade grupperna i samhället fick möjlighet att införskaffa den enklaste sortens blåvita skålar. Utifrån sina begränsade resurser kunde man ta del av nymodigheterna som såldes från vagnar på marknaderna och i stadens handelsbodar.

Men hur uppträder egentligen porslinsskärvorna när man kommer ner på den mikronivå som en arkeologisk utgrävning erbjuder? Kan vi rent av se vem som drack ur de kinesiska kopparna? I kvarteret Apeln, där ett stort antal byggnader från åtta hantverks- och köpmansgårdar undersöktes 2004 (varav fyra tomter i sin helhet), framkom ett rikt material av kinesiskt porslin. Men det mönster som framträdde skulle visa sig vara ett annat än det förväntade. Vid den tid då porslinet verkligen började bli var mans egendom, kring 1750, hade verksamheterna i kvarteret förändrats. Vad som från början varit en specialiserad del i staden med gårdar underställda det kungliga vapenfaktoriet präglades nu av handel, utskänkning och skinnberedning. Men i en av de undersökta gårdarna fortsatte pistolsmeder sin tillverkning fram emot seklets slut. Efterfrågan på välgjorda privata handeldvapen fanns kvar bland traktens adel och garnisonens officerare.

Om man betraktar spridningskartan ovan ser vi längst till vänster de olikfärgade rektanglarna symbolisera husraden på gården som ägdes av köpmansfamiljen Gylling. Därefter följer tomt 35 där Olof Berggren och efter honom Lars Liedberg tillverkade pistoler, samt dubbelgården på tomterna 36 och 37 som ägdes av stadens murarmästare Anders Larsson Drake men där också garveriverksamhet bedrevs. Notera att vissa av huskropparna har kluvits på ritningen, så att även äldre byggnader där porslin påträffats kan visas. För just vid den här tiden skedde en omfattande utskiftning av husen längs Munksjöns norra strand. Förslitning och förfall, tillsammans med nya krav föranledde nybyggnationer.

Kinesiskt porslin från första delen av 1700-talet. Blå och gul dekor med persiska influenser.

Det oväntade är att det kinesiska porslinet inte förekom med störst frekvens hemma hos köpman Gylling. Det hade man annars kunnat vänta sig i en handelsgård där man haft utskänkning och kunnat ordna inkvartering för resande. Men trots en noggrann dokumentation av byggnadslämningarna hittades inte en enda kinesisk skärva i bostadshuset 30 med dess stora kök. I resten av gården med dess verkstäder, stall och magasinsbyggnader låg bara fåtaliga skärvor ganska jämnt fördelade. I den Gyllingska fastigheten har man förvisso haft tillgång till modernt importerat porslin, men det har inte varit vanligare där än i någon annan stadsgård. Uppenbarligen var detta ingen produkt som herr hökaren sålde.

I garvaregården fanns skärvorna samlade till förrådsbyggnaden 42, vilket skulle kunna passa med dess placering nära gårdens kök. Men på denna tomt var importporslinet ännu mera sällsynt än hos köpmannen. Och rimligtvis var ju en valkare eller karduansmakare inte någon av stadens rikaste hantverkare. Här skulle den låga frekvensen av porslin kunna avspegla en reell skillnad i social status och i hushållens köpkraft.

Den stora överraskningen utgörs av tomt 35, pistolsmedernas gård. Här förekom kinesiskt porslin bokstavligen överallt. I det ålderstigna bostadshuset 120 påträffades skärvorna utspridda i golvlagren, liksom i smedjan 122, ekonomibyggnaden 223 och bostadshuset 123. Men den största koncentrationen hittades i golvet till den enkelt uppförda sjöboden 124. Eller kanske är det riktigare att säga i det omtrampade jordgolv som ursprungligen hade utgjort såbädd i tobaksspinnare Lauenbachs lilla odlingslott. Här, bland rester av blomsterkäppar och ett litet äppelträd, låg de kinesiska skärvorna tätt; en indikation på hur växterna (tobaksplantorna?) götts med hushållsavfall.

Bilden är klar – det var oväntat nog i pistolsmedernas hushåll som man nyttjade mest kinesiskt porslin. Men varför var det så? Handlar det om personlig smak, där en tämligen välbeställd vapentillverkare hade både råd och lust att lägga pengar på exotiska modevaraor? Så kan det förstås ha förhållit sig; att duka upp sitt bord i fina salongen med en kostbar servis var en viktig stausmarkör för en framväxande borgarklass. Men det finns indikationer i fyndmaterialet som pekar åt ett annat håll. För bland skärvorna förekommer ett par mycket exklusiva inslag; porslin av en kvalitet som bör ha legat långt bortom möjligheternas ram till och med för den mest ambitiöse pistolsmed. Vi talar dels om ett tidigt porslin vars dekor uppvisar influenser från samtida persisk keramik. Den här sorten finns tidigare bara representerad med fynd från Ostindiska Compagniets tomt i Göteborg och som hela kärl i Gustav VI Adolfs egen samling på Stockholms slott. Dessutom hittades bitar av beställningsporslin i tomt 35. Då handlar det om mönster som skapats i Sverige, sänts till Canton för målas på porslin som sedan forslats hem av SOIC’s skepp. Det var den mest exkusiva och dyrbara typen av serviser överhuvudtaget; framtagna till ett pris som bara adelspersoner och storköpmän maktade med att betala. Men nu finns också dessa skärvor bland fynden som samlades in sommaren 2004 från tomt 35 i kvarteret Apeln i Jönköping.

Vad är det som har skett? Varför ligger allt detta porslin hemma hos pistolsmederna Berggren och Liedberg? Kanske är det så att vi skall fundera över vilken betydelse gåvor hade ännu på 1700-talet. En nöjd beställare kan ha skänkt bort lite statusporslin samtidigt som han hämtade ut det eleganta schatullet med de båda nya pistolerna. I så fall är det spåren av generös dricks vi ser i skärvmaterialet. Eller var det kanske så att den unge herr löjtnanten, friherre von X. inte hade råd att betala för sin beställning, skuldsatt som han var efter alltför vidlyftiga aftnar med spel om höga insatser borta på officersmässen? Och mot ett vagt löfte om betalning i reda mynt ”lite senare” tvingades en luttrad hantverkare i Jönköping acceptera några färggranna koppar och fat istället för de klingande silvermynt han hade förväntat sig att få…

Tiggares tecken

Tiggartecken från Köpenhamn 1625

Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift ”Jönköpings stads fattiga” varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt – lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de ”lyckliga få” vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren…

En lurendrejare här bor i staden…

Den Gylingska köpmansgården i korsningen Smedjegatan – Lantmätaregränd

Hette han ens Ternowitz och kom han verkligen från Wien, den utländske mansperson som den 9 januari 1788 fick logi i Niclas (Nils) Gyllings köpmansgård vid Smedjegatan? Det kommer vi antagligen aldrig att få veta, eftersom hans resa företogs i skumma avsikter. Hur som helst fick främlingen hyra en kammare med säng, ved och ljus. I priset ingick också uppassning och kaffe. Allt sammanräknat skulle Ternowitz betala 5 riksdaler för sin två och en halv veckas vistelse i ett vintrigt Jönköping. Det var bara ett problem. Han hade försvunnit.

Gyllingska gården på 1930:talet. Ett av dessa rum hyrde Ternowitz.

Och inte nog med att Ternowitz smitit från notan hos Gylling, han hade mer på sitt samvete. För hos urmakare Barckman hade han införskaffat ett byxsäcksur med vit emaljtavla, svenskt foder graverat i kanterna samt engelskt verk med uppdragning på skivan. Det eleganta fickuret var värt hela 16 riksdaler. Dessutom hade den olycklige urmakaren lämnat ut ett Pinsbachur med drivet arbete på utanfodret såväl som innersta fodret. Uret var starkt förgyllt, var försett med en vit emaljtavla och varandes vid silveruret fäst en stålkedja med nyckel; allt tillsammans värt 12 riksdaler. Det verkar som om Ternowitz med säker hand plockat ut det bästa som urmakare Barckman hade att erbjuda…

Delar av fickur från 1700:talet, funna i Odensjö söder om Jönköping

Allt detta står att läsa i ett varnande brev som den 2 februari 1788 avsändes till borgmästaren och rådet i Norrköping, dit man antog att Ternowitz var på väg. Men så här i efterhand kan man nog hysa vissa tvivel på de uppgifter som den misstänkte lämnat till sin senaste  hyresvärd, köpman Gylling i Jönköping. Om han nu verkligen dök upp i staden vid Bråviken var det antagligen under ett helt annat namn och en annan nationalitet. För man anar en erfaren bedragare, en världsvan främling som med sina eleganta manér bokstavligen lurat skjortan av de godtrogna borgarna i den gustavianska ämbetsstaden vid Vätterns södra ände… 

Mården och Hwespens änka – en hyrestvist anno 1678

Vapensmedsgårdarna söder om Smedjegatan – hus 120 till 123 var Hwespens gård

Det är alltid lika spännande att kunna knyta ihop arkeologiska resultat med verkliga personers liv. Och när det gäller Jönköpings faktorismeder finns det många upplysningar att hämta i arkiven. De skickliga vapenhantverkarna var en respekterad och av myndigheterna understödd grupp i den blivande fästningsstaden. Samtidigt var de personer som sysselsattes i en verksamhet av så stor betydelse för krigsmakten – rent av för Rikets säkerhet! – också underställda kontroll. Man befann sig i en på många sätt privilligierad ställning, men hade överhetens ögon på sig.

Bostadshusets bevarade södra del med två rum och stor spis i norr

Den här gången skall vi lyfta fram en en mindre rättstvist hösten 1678 där uppgifterna från rättsprotokollen hjälper oss att bättre förstå de arkeologiska lämningarna. Den 10 oktober detta år klagade klensmeden Jacob Mård över att Claes Hwesps änka hade brutit ett ingånget hyresavtal. Han sa sig ha fått löfte om att från Mikkelsmäss, den 29 september, kunna flytta in i hennes hus och därtill disponera gårdens smedja, verkstad och loft. Men bara åtta dagar senare avsäger hon homom den rätten. Istället hävdade nu änkan Carin Svensdotter att Jacob olovandes och mot hennes vilja hade inflyttat i gården.

Gårdens stenkällare som var inbyggd i bostadshusets södra del (ljusgrönt = dörr in till stugan)

Problemet verkar ha varit att det redan fanns en hyresgäst, Sven i Skillingaryd, som enligt Carin ”satt i possession av bemälta hus och ej kunde drivas ut”. Istället föreslog hon att Jacob Mård skulle kunna få tillgång till nattstuga, smedja och verkstad i hennes sonhustrus gård, en lösning som enligt Carin tillkommit efter viss övertalning från hennes sida. Därför sände rätten iväg Lars Holm för att kontrollera sanningshalten i detta nya påstående och tur var väl det. För sonhustrun förnekade bestämt all kännedom om ett sådant avtal.

Claes Månsson Hwesps vapensmedja, omtvistad 1678

Hur löstes då tvisten? Jo, klensmeden Mård fick rätt att bo kvar i gården i minst ett års tid, fram till nästa Mikkelsmäss. Han skulle som ursprungligen avtalats få utnyttja loft, smedja och verkstad. Det enda förbehållet var att utrymmena delades med den gesäll som Carin hade i sin tjänst. Ska vi anta att det var här det verkliga problemet låg? Att Carin ville förbehålla sin gesäll rätten att använda den avlidne makens välhållna pistolsmedja med tillhörande verkstad? Det Skånska Kriget pågick som bäst och man hade goda tider att vänta som vapensmed i Jönköping. Kanske var gesällen ifråga nära att erhålla ett eget mästarbrev? I vilket fall som helst kan man undra över hur sämjan mellan tvistemålets parter blev efter att avgörandet hade fallit. Kunde man bo och arbeta sida vid sida utan vidare konflikter?

Ryttarpistol med hjullås

 Klart är i alla fall att när Jacob Svensson Mård dyker upp i källmaterialet nästa gång året efter, så bor och arbetar han i den granngård som låg närmare Hovrättstorget. Kanske hade han under de månader som gått fått möjlighet att skaffa en egen fastighet; kanske var det skönt att få slippa dela det dagliga livet med Carin och hennes gesäll? Nu behövde de inte ens dela innergård, eftersom hans nya bostad på tomt 36 i kvarteret Apeln hade den ytan gemensam med tomt 37. Gränsen mot änkans gård var en av Jönköpings typiska vretar, bara en smal passage mellan baksidan av två intilliggande husrader. I senare delen av 1600:talet var dessutom vretarna söder om Smedjegatan fortfarande bara öppna diken, fyllda med avfall och stillastående illaluktande vatten. Kanhända ansåg Jacob att det passade honom bra efter vad som hade hänt?

Täckplåt och hane till hjullås,  funnen vid utgrävningar i kv. Apeln år 2004

Jacob förblev boende i gården på tomt 36. Efter honom kom sonen Sven som år 1714 skrev sig som hökare, alltså en detaljhandlare som främst sysslade med livsmedel. Det kan vara början på en social resa vi ser; ett klokt val i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget. Det stod alltmera klart att Sveriges dagar som stormakt var räknade och att vapensmed inte direkt var något framtidsyrke längre…

Men vad kan vi då lära oss om vapensmedsgårdarna från denna skäligen banala rättssak hösten 1678? Främst vilka byggnader det var frågan om. Vid utgrävningarna i kvarteret Apeln år 2004 kunde vi konstatera att bostadshusen varit belägna längst norrut i gårdarna och det var frågan om stora välbyggda hus. Längden har uppgått till 17 – 18 meter, det har funnits ett väl tilltaget kök ungefär mitt i huset och en stenkällare inbyggd vid dess södra gavel. Där har rimligen funnits utrymme för mer än ett hushåll, speciellt efter Claes Månssons Hwesps död. Kanske har det också existerat en andra våning, eftersom loftet och nattstugan omtalas i rättssaken mellan Carin och Jacob. I en senare period syftar dessa termer ofta på en träbyggd andra våning som lagts ovanpå stenkällaren. Kanske var det så ordnat i gård 35 redan vid 1600:talets andra hälft?

Avslutningsvis kan vi betrakta arbetets rum i gården. Både smedja och verkstad nämns separat. Det stämmer väl överens med hur samtliga utgrävda vapensmedjor varit inrättade. Det har funnits två rum, ett försett med stor ässja, plats för städ och blåsbälg samt gärna ett hällgolv. I rummet intill där vapendelarna passades samman och monterades, fanns istället trägolv, arbetsbänkar och ordentligt tilltagna fönster. Det handlade om en funktionell kombination i samma byggnad av vapenhantverkets två beståndsdelar – det avancerade smidet och finmekaniken.

Så genom en hyrestvist från Carl XI:s dagar har vi fått en ögonblicksbild av faktorismedernas vardag och livsmiljö, samtidgt som det har blivit enklare att förstå de framgrävda arkeologiska lämningarna. Att det var si och så med grannsämjan inne bland de trånga stadsgårdarna kommer väl inte direkt som någon överraskning – så olika är vi minsann inte, folk från stormaktstiden och vi i det 21:a seklet…

Vapensmedjorna vid Munksjön – ett stormaktens Ruhr…

Den utrasade ässjan i den äldsta smedjan – hus 222, uppfört på 1630-talet

År 2004 undersöktes flera kompletta gårdar från 1600-talet i kvarteret Apeln. Under asfalten på vad som fram till dess varit känt som Domusparkeringen doldes de ytterst välbevarade resterna efter stormaktstidens vapensmedjor. Här tillverkades många av de ryttarpistoler och andra handeldvapen som kom till bruk på kontinentens många slagfält. I dessa gårdsmiljöer utvecklades en av förutsättningarna för den svenska militärstatens framgångar – en rationell och någorlunda standardiserad tillverkning av vapen som höll god kvalitet.

Hantverket hade lång tradition i bygderna kring södra Vättern. Redan Gustav Vasa intresserade sig för produktionen och lät omkring 1563 inrätta en rustkammare på det nybyggda slottet i Jönköping. Hit knöts en särskilt utsedd faktor med uppgift att kontrollera och godkänna de vapen som traktens bondesmeder levererade till Kronan. I början av 1600-talet ökade behovet av eldvapen kraftigt när armén skulle upprustas och moderniseras.

Göran Silvestersson blev 1613 ansvarig faktor för vapensmidet i Småland och södra Västergötland. Han hade tidigare haft hand om rustkammaren, men fick nu utökade befogenheter och uppdraget att så långt som möjligt rationalisera produktionen. Rent konkret innebar detta att försöka få bondesmederna att flytta in till det nya Jönköping; till den gigantiska byggarbetsplats som beslutet om flyttning till Sanden givit upphov till. Medlet var löften om skattelättnader, om starthjälp och kanske mest verkningsfullt – löftet att som registrerad vapensmed vara befriad från utskrivningar till krigsmakten.

Man vet att Silvestersson tog sig an uppdraget energiskt. År 1619 fick han tillstånd att uppföra de borr- och sliphus som krävdes i anslutning till Dunkehallaåns vattenfall. Och den 15 februari 1620 utfärdades ett kungligt plakat som stadfäste grundandet av Jönköpings faktori. Det blev ett av de fem vapenfaktorier som Gustav II Adolf lät inrätta vid denna tid. De övriga var Söderhamn, Norrtälje, Örebro och Norrköping.

Från undersökningarna i Jönköpings faktoriområden anar vi att arbetet var igång redan före den högtidliga proklamationen. Dendrokronologiska dateringar från de timmerterrasser som de första barrackliknande byggnaderna uppförts på anger fällningsåret till vintern 1617-18. Det stöd ifråga om personal och resurser som Kronan bistått med upphörde omkring 1623. Hädanefter skulle verksamheten klara sig på egen hand, om än under faktorns vakande uppsyn. De tomter längs Smedjegatan som smederna fått sig tilldelade bestod emellertid av en smal remsa sandstrand och resten sjöbotten. Här krävdes omfattande utfyllnadsarbeten. Det gällde att få utrymme för det nödvändigaste av byggnader – bostaden, smedjan, förrådet …och stenkällaren. Att man var ovan vid att bygga på instabil mark visas av de ras som kunde påvisas vid utgrävningarna 2004. I gård 34 försvann t.ex. stora delar av grunden under bostadshuset som en följd av vågornas erosion; i granngården rasade ässjan i smedjan (hus 222) ner i det bakomliggande gränsdiket.

Claes Månsson Hwesps pistolsmedja uppförd kring 1640

Men man lärde sig. Den smedja som härnäst uppfördes på platsen kom att stå resten av 1600-talet igenom. Byggherre var sannolikt pistolsmeden Claes Månsson Hwesp, den förste ägare till gård 35 som vi känner till namnet. Han var verksam mellan ca 1640 och 1665. Verkstaden där han tillverkade sina pistoler bestod av två rum. I det norra fanns den stora murade ässjan och städet, vars plats utvisades av en mycket distinkt grop i det annars stenlagda golvet. Städet hade stått på ett bekvämt avstånd från härden och dess placering visar att mäster Hwesp var högerhänt…

Det angränsande rummet hade haft brädgolv, separat ingång från gården och varit försett med för sin tid stora fönster. Kanske får man lite felaktiga associationer av att utnyttja ordet ”smedja”? För detta var snarast en finmekanisk verkstad där man arbetade vid filarbänkar och verkligen behövde allt ljus man kunde få in genom blyglasrutorna. Ett hjullås till en pistol eller ryttarkarbin var en komplicerad mekanism, så man arbetade med små toleranser. Verktygen var högt specialiserade och följdaktligen noga påpassade.

Under Claes Månsson Hwesps tid växte verksamheten raskt. Vid början av 1640-talet var åtminstone 58 mästare knutna till Jönköpings faktori. Till dem hörde också ett stort antal gesäller och lärlingar. Vapenfaktoriet hade utvecklats till en hörnsten i stadens ekonomiska liv. Samtidigt skedde en tilltagande specialisering och uppdelning på olika moment i tillverkningsprocessen. I de skriftliga källorna möter vi stockmakare, pipsmeder, klensmeder, låssmeder, muskötbeslagare och till och med några plåtslagare. De sistnämnda framställde skyddspansar i form av harnesk.

Den karolinska vapensmedjan i gård 35 – uppförd omkring år 1700 för Arvid Arvidssons räkning

Arbetets byggnader blir utsatta för ett hårt slitage, det är ofrånkomligt. Så i samband med att rustningarna inför Det Stora Nordiska Kriget påbörjades runt år 1700 var det dags att ersätta den Hwespska vapensmedjan. En likartad byggnad kom i dess ställe men nu fanns också behov för en mindre ugn. Det är möjligt att den nya smedjan hade tre rum. Ordningsföljden hade hur som helst ändrats med filarbänken nu placerad längs husets norra gavelvägg och med ässjan i det södra rummet. Men även här ser vi att mäster – nu i form av pistolsmeden Arvid Arvidsson – var högerhänt.

Vid denna tid var faktoriet i Jönköping under Joacim Ehrenpreus ledning landets främsta producent av eldhandvapen. Och det behövdes en rationell produktionsapparat för att möta krigsmaktens behov; förlusterna i män och materiel under Karl XII’s krig var enorma. Vid denna tid skedde också en successiv överflyttning av faktoriets verksamheter till det 1686 anlagda verket i Huskvarna. Här, vid fallen, fanns den goda och kontinuerliga tillgång på vattenkraft som faktoriet hade behov för. De tidigare utnyttjade åarna vid Dunkehalla, Klerebo och Odensjö svarade inte emot efterfrågan i stormaktens sista år.

När man tänker på vapenfaktoriets omlokalisering är det viktigt att minnas skillnaden, jämfört med hur Jönköpings andra kungliga faktori var uppbyggt. Vantmakeriet, textilfaktoriet disponerade ett eget avskiljt område i stadsrummet – Tyska Maden. Dess arbetskraft bestod av värvade tyska hantverkare, utvalda specialister på rationell textilproduktion. De var bosatta i tjänstebostäder som tillhandahölls av Vantmakeriets faktorer. De vapensmeder och andra hantverkare som var knutna till Jönköpings faktori bodde däremot inte i en separat enklav. De ägde sina gårdar och fanns spridda runt om i stormaktstidens stad, med en viss koncentration till Smedjegatan. Denna gata är till namnet känd redan omkring år 1630.

Produkterna – hane och täckplåt till hjullås samt ej färdiggjord hane till flintlås

Utgrävningarna i kv.Apeln gav goda, ja smått sensationella resultat. Det blev möjligt att studera hela de miljöer där stormaktstidens kanske mest specialiserade hantverkare hade varit verksamma. En utpräglad high-techmiljö för sin tid; en plats för rask utveckling och tekniköverföring. Men i ett avseende blev vi arkeologer ändå en smula besvikna. För vi mötte de kanske bäst städade industrimiljöer man kunde tänka sig. Inte så att där inte fanns fynd, för det gjorde det – och föremålen som påträffades vittnade klart om vilket typ av produktion som smederna inriktat sig på. Delar till såväl luntlås som hjullås och flintlås kunde identifieras. Men mängden, antalet föremål med koppling till vapentillverkning blev egentligen försvinnande litet trots noggranna undersökningar i och kring de forna verkstäderna. Förklaringen är enkel – man arbetade med bästa tänkbara råvaror och minimerade därför spillet så långt som bara gick. Och redskapen tog man vara på väldigt noga – för i mästers välfyllda och noga påpassade verktygslåda låg bokstavligen nyckeln till framgång!