Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen - lite förfriskningar

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Annonser

Det gäckande gehänget

Den avslitna kedjan – ett elegant 1600-talsarbete …men avsett till vad?
Det finns fynd man aldrig riktigt får rätt på; föremål som på ett eller annat sätt fortsätter att gäcka betraktaren. Man anar en tolkning, men ändå är det något som inte stämmer. Precis så har det förhållit sig med den eleganta bronskedja som påträffades år 2007 bland fyllningsmassorna i kv.Diplomaten i Jönköping. Det handlar om ett fint stycke metallhantverk – en 30 cm lång länk avsedd att synas; något att pråla med. Samtidgt är den ganska klen till sitt utförande och har därför knappast kunnat ingå i t.ex. en hästutrustning. Dessutom är den itusliten med stor kraft. Antingen har bäraren hamnat i handgemäng, eller också fastnat i något och råkat rycka av kedjan. Men vad är det egentligen vi har framför oss? Vad har föremålet använts till?
Den avancerat utformade länken i närbild
Där tog det stopp. Men redan från början funderade vi på nån sorts upphängningsanordning till ett föremål av militär karaktär. Detta antagande styrktes när det kunde påvisas att utfyllnadsmassorna under byggnaderna i kv.Diplomaten (en del av stadens kungliga textilfaktori) hade hämtats från det medeltida stadsområdet. OCH – från de fält som fram till 1620-talet hyst övningsplatsen för slottets knektar, men där sedan utanverk i form av vallar, gravar och raveliner uppfördes. Så fick alla de kulor som påträffades i fyllningsjorden sin förklaring. I den kontexten hörde även den fina bronskedjan hemma.
Men den var som sagt mycket speciell. En egenhet är den dåliga rörligheten i konstruktionen; ett resultat av att kedjan byggts upp med en sorts kringelformade delar som omsorgsfullt flätats in i varann. Avsikten föreföll vara att skapa en stabil länk som framförallt bibehöll sin form och inte vred sig, utan stannade i läge. En del av ett gehäng för en värja? Länken till ett kruthorn? Eller till en slängkappa? Förslag till tolkningar var inget vi led brist på ute i fältkontoret, en byggbarack intill Slottsgatan.
Dekorerad bronsplåt med upphängningsögla och rest av länken
Dateringen kunde vi vara rätt säkra på – kedjan hade hamnat i fyllningsmassorna en bit in på 1600-talet. Närmare bestämt någon gång under 1620- eller 1630-talet, eftersom det var då som faktoritomterna byggdes upp. Hur länge den hade legat bortslängd dessförinnan – eller om den rent av kastats i en förbipasserande transportvagn – lär vi aldrig få veta. Men dess skick, liksom stilen på bronsplåtens dekor, motsäger att kedjan skulle ha varit speciellt gammal när den brast. Och man törs nog påstå att den inte heller varit utsatt för väder och vind någon längre tid.
Så långt kom vi i våra egna funderingar, men nu krävdes sakkunskap.
Fyndet var såpass udda och exklusivt att det förtjänade lite extra arbete. Resultatet blev att mail med bilder sändes till olika institutioner runt om i landet. Men det kom inget inget napp – den säkra identifieringen uteblev. Så kedjan visades fram och beskrevs i rapporten om 2007 års undersökningar i kv.Diplomaten, men frågan om föremålets tolkning fick lämnas öppen. Därför hamnade kedjan inte heller i Arkivhusets nya stadshistoriska utställning när denna öppnade våren 2010. Den förblev anonym och tryggt nerpackad i museets klimatkammare.
Fältmarskalk Johan Banér, porträtt från 1630-talet – notera remmen tvärs över benskydden!
Där har bronskedjan förblivit ända tills nu. Likt ett minne som fortsätter gnaga i sinnet. Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd var den som till sist löste gåtan. Sven hade – precis som vi andra – inte kunnat glömma kedjan från kv.Diplomaten. Och till sist hittade han svaret. Det handlar verkligen om en del till ett värjgehäng från tidigt 1600-tal; om en rem – eller länk – vars funktion var att fixera den burna värjan i rätt position. Med de halvrustningar som utnyttjades vid den tiden, ett kroppspansar där harnesket kompletterades s.k. tassetter (dvs. ledade skyddsplåtar över låren), måste gehänget fixeras noga. Om så inte skedde riskerade bäraren att värjan kom i fel läge och i värsta fall hamnade mellan benen…
Den här typen av gehäng, burna till halvrustning, figurerar ofta på porträtt av kungar och fältherrar. Bilden av en i förtid åldrad fältmarskalk Johan Banér utgör ett gott exempel från 1630-talets mitt. Och här löper remmen diagonalt över tassetterna! Vår länk har sannolikt haft en liknande placering i ett ovanligt praktfullt gehäng. Dess dyrbara utförande tyder på att utrustningen tillhört en officer; ett högt befäl som deltagit på garnisonens övningsfält med lite väl mycket liv och lust.
En alternativ tolkning är att det faktiskt kom till någon sorts mindre träffning utanför slottet vid den korta belägringen sommaren 1612. Danska spaningspatruller bör ha recognoscerat så nära slottet man vågat komma. Ruinerna efter den nyligen brända stadens hus erbjöd ett acceptabelt skydd. Kanhända var det då som kedjan brast? År 2008 frågade vi Livrustkammaren i Stockholm om man kände till någon parallell till kedjan från Jönköping. Men svaret kanske finns i Köpenhamn? Det vore värt att pröva!

Kungen, kanonen och kakan…

Medaljavtrycket med Gustav II Adolfs bild
Ett verkligt udda fynd från den stora utgrävningen i kvarteret Diplomaten år 2007 är ett litet avtryck i keramik. En rödgodsplatta med stänk av blyglasyr och en bild som föreställer Gustav II Adolf krönt av segrarens lagerkrans. Förlagan är en kunglig tapperhetsmedalj, utdelad till officerare i Tysklandsarmén efter slaget vid Breitenfeld 1631. Föremålet är en pressform som råkat hamna i fyllningsmassor på en nyanlagd tomt i Jönköping före 1640. Så långt är allt klart. Men vad gjorde den där? Vad har den använts till? Och vem har lånat ut sin guldmedalj till den lokale keramikern? Det blir genast svårare att begripa sig på…
Medaljavtryck med ryttarbild. Funnet på samma plats
Lars Arfwedsson var artillerist i Gustav II Adolfs armé. Han tjänstgjorde i det Torstenssonska regementet, som med sina lättrörliga kanoner hade stor del i de svenska segrarna vid Breitenfeld, Lech och Lützen. Efter fem år i fält överfördes en del av förbandet till Livland, för att i april 1637 förflyttas till Jönköpings slott. Samma år utnämndes kapten Arfwedsson till tygmästare med ansvar för allt fästningsartilleri i Småland och Västergötland. En framgångsrik karriär för en ofrälse soldat som fått gå den långa vägen!
Visst är det lockande att låta arkeologin möta en historisk person i Lars Arfwedsson? För här finns ett människoöde som passar in. Han hade tjänstgjort länge i Tyskland, i ett förband som utmärkt sig i slag efter slag. Ingen osannolik mottagare av kungens tapperhetsmedalj! Och han vistades i Jönköping några år efter Gustav II Adolfs död. I en stad som upplevde en högkonjunktur tack vare kriget och de nya kungliga faktorierna. Både Lars och de goda borgarna i Jönköping har haft anledning att minnas och delta i den hängivna dyrkan som visades den stupade kungen. I det sammanhanget var det nog inte fel att låna ut sin medalj…
Men till vad har formen använts? Vi tror att det handlar om att smycka mat – gärna då konfektyr eller bakverk – med kungens bild till en minneshögtid av något slag. Och att den avhållits på slottet, för det var därifrån som fyllningsmassorna i kv. Diplomaten hade hämtats. En första Gustav Adolf-bakelse? Kanske det.
Lars Arfwedsson stupade själv 1645 utanför Landskrona. Den adelstitel han förtjänat hann aldrig komma honom till del. Och pressformen vilade i Jönköpings fuktiga jord under 370 år. Nu finns den på hedersplats i den stadshistoriska utställningen. Men traditionen skall föras vidare; länsmuseet har precis köpt in en äkta medalj och en ny form skall tillverkas. Det skall göras choklad med kungens bild!