Den förkolnade medeltiden i Odensjö

A1230 – bara en sönderplöjd härd?

Det är inte alltid som en utgrävning ger de resultat man förväntar sig. När vi hösten 2010 började undersöka Odensjö Västergård räknade alla inblandade med att den medeltida bebyggelsen skulle dyka upp i någon form; trots att svåra sentida odlingsskador hade registrerats inom hela bytomten.

I skriftliga källor omtalas odhensioo för första gången i samband med en pantsättning år 1394. Den by vi möter i Tveta härads jordebok 1542 var med sina sju gårdar stor för småländska förhållanden. Och eftersom frälseägandet var påfallande stort har det möjligen funnits en äldre huvudgård på platsen. Dessutom låg det spektakulära gravfältet Barnarp 328 med dess minst sextio gravar från romersk järnålder på åskrönet alldeles norr om bytomten. Och eftersom några detektorfynd antyder att det funnits numera bortplöjda vikingatida gravar på samma plats borde boplatserna ligga nära. Så målsättningen var given – spåren efter en medeltida gård och möjligen också dess äldre föregångare fanns med stor sannolikhet på det fina terrassläget alldeles norr om Barnarpssjön. Men riktigt så enkelt blev det nu inte.

En kolningsgrop undersöks

När utgrävningen närmade sig sitt slut efter fyra veckor hade vi dateringen av Västergården klar. Så gott som all verksamhet föll inom tidsperioden 1650 till 1824, dvs. från bildandet av säteriet Odensjö gård fram till enskiftet. Spåren efter äldre aktiviteter var minst sagt svaga. Men inom en yta på ca 75 kvadratmeter låg spridda bitar av ett kraftigt förslaggat material, sannolikt från en ugnsvägg. Dessutom påträffades tre rejäla bottenskållor av järnslagg i grannskapet. Det har stått en enkel schaktugn på platsen och man har ägnat sig åt lågteknisk järnframställning. Den typen av lämningar finns det gott om i trakten.

Vad som återstått av själva ugnen har med största sannolikhet förstörts för mycket länge sedan; troligtvis redan då Västergården uppfördes vid 1600-talets mitt. Men strax intill fanns ytterligare en anläggning, de sorgliga odlingsskadade sot- och träkolsfläckar som är så typiska för fullåkersbygder. Härdresten hade noterats redan vid förundersökningen år 2007; nu tre år senare sparades den till grävningens elfte timma. ”Att undersöka i mån av tid” som det brukar heta. Men anläggningen A1230 skulle visa sig vara mer spännande än man kunnat vänta sig.

Medeltid på Västergårdens tomt – kolning!

Istället för en millimetertunn yta av kringdragna brandrester kunde vi med grävmaskinens hjälp tömma en oval grop på 2,7 x 2,0 m som var nästan meterdjup. Lagerbilden med intakt, men förkolnat timmer i botten visade vad det var frågan om – en kolningsgrop av medeltida typ. Den passade bra nära en järnframställningsplats, men sämre inne bland hus. För även om exempel finns på motsatsen, ville man nog där så var möjligt hålla sina eldfarliga verksamheter en bit bort från gårdstomten.

Här fanns en bra förklaring till varför medeltiden saknades under den från de äldre kartorna kända Odensjö Västergård. Vi har inte hittat den första gårdsplatsen ännu. Vad som undersöktes år 2010 representerar snarast en förändring av bystrukturen, något som skall ses mot att en ny adlig sätesgård etableras.

Träkol gjort på ekvirke!

När 14C-dateringen av träkolet kom föll ännu fler pusselbitar på plats. Kolningsgropen A1230 hade använts under tidig medeltid, närmare bestämt inom intervallet 1040 – 1170 AD. En inte alltför vild gissning är att man framställt järn i schaktugnen under ungefär samma period. Men den stora överraskningen kom med vedartsbestämningen. Analysen gav inte det förväntade svaret – furu. I Odensjö har man nämligen utnyttjat ek till råvara för kolning. Borde inte ekvirket ha reserverats för andra ändamål? Under vilka omständigheter väljer man att göra träkol av det bästa tänkbara byggnadsmaterial man haft tillgång till?

Man kan tänka sig två bra skäl, som i och för sig inte utesluter varann. Har träkol gjort på ekvirke haft egenskaper som varit speciellt eftertraktansvärda? Det är fullt möjligt, men i så fall är det frågan om en kunskap som gått förlorad. Eller har man för en tid haft så god tillgång på ädellövskog att man inte brytt sig om vilka träslag som hamnat i kolningsgropen? Här tänker arkeologen närmast på en period av förändring; då skogen och beteshagarnas träd avverkas i samband med en odlingsexpansion. Kan det var detta vi tycker oss se i Odensjö – bylandskapets etablering i tidig medeltid? Det tillfälle då åkermarken uppe på platån norr om bytomten öppnas och tas i anspråk för spannmålsodling? Det är fullt möjligt…

Från Ringerike till Odensjö

Beslaget från Odensjö (teckning av Annika Jeppsson)

Man får vara tålmodig som arkeolog. Vissa frågor och funderingar kan inte besvaras direkt; de måste få mogna medan kollegorna går hem och tänker till. I våras visade vi upp det lilla bronsföremålet i Borrestil som detekterades fram i Odensjö by för snart ett år sedan. Då kallades det fortfarande för ”spänne” men vid närmare eftertanke bör nog ”beslag” vara en riktigare beteckning. Dateringen hamnade i vikingatid, ca 850 upp emot sent 900-tal, vilket gör detta till det äldsta fyndet nere på bytomten. Hittills. För det finns fler indikationer på ett tidigt gårdsläge invid Barnarpssjöns norra strand. Vi lär få orsak att återkomma…

Vikingatida beslag av brons från Ringerike i Norge

Problemet med beslaget från Odensjö var att det inte verkade finnas några riktigt bra paralleller. Tills nu. För Jerry Rosengren på LUHM (Lunds Universitets Historiska Museum) skickade en bild av ett fynd från Ringerike i södra Norge. Det centrala motivet med djurhuvudet som omges av varelser vilka avbildats i helfigur går igen. Skillnaden ligger i att fåglarna på Odensjöbeslaget är vända mot hjässan på lejonet (?) medan djuren på det norska föremålet vidrör hakan. Och förstås i att beslaget från Ringerike är så pass mycket bättre bevarat. Årtusendet i småländsk åkerjord har inte gått spårlöst förbi vårt fynd. Men än sen? Att kunna knyta samman en gårdsplats i norra Småland med centrala bygder i det vikingatida Norge är ju inte precis fel!

 

Borrespännet från Odensjö 2 – Tolkningen!

Annika Jeppssons tolkning av Odensjöspännet

Så är då det lilla spännet som hittades vid detekteringen av Ödegårdens tomt på väg hem till Småland igen. Under ett par veckors tid har kollegorna på LUHM i Lund tagit sig en titt på det hårt korroderade föremålet. Att det handlade om vikingatid och Borrestil var vi alla snabbt överens om. Men först nu, när tolkningsteckningen är klar (Stort tack Annika!) går det att börja leta paralleller. Två storvuxna fåglar klänger och hackar på det björnlika djuret i centrum…

Fortfarande återstår dock frågan om vilket material spännet gjutits i. En legeringsmetall, så mycket är klart. Och utslaget på metalldetektorn antydde brons. Men i så fall är det alldeles för tungt. Även nedbrytningen är märklig – det finns bevarade partier med metallglans som ser närmast opåverkade ut, medan ytskiktet lossat som små flagor alldeles intill. Det här får vi fortsätta att undersöka!

Även när det gäller själva Ödegården finns det alla skäl att gå vidare. Finns det mer vikingatid att hämta in ute vid Odensjö? Få se vad fosfatkarteringen i sommar kan tänkas säga om okända äldre gårdslägen. Vi återkommer i frågan, var så säker på det!

Det undflyende förflutna – äldre föremål i Odensjö by

Spännet från Odensjö – korroderad Borrestil

Den omfattande metalldetektering som genomfördes på Odensjö forna bytomt i höstas gav oväntade, men välkomna resultat! Inne på Västergårdens tomt, där den nya infartsvägen till bostadsområdet Odensjö Park skall gå fram, visade fynden upp en mycket enhetlig datering. Frånsett ett mynt slaget för Erik XIV fanns det ingenting som var äldre än 1600-talets mitt. Allt talar för att gårdsläget tillkom ungefär samtidigt med säteriet, vilket bildades under seklets senare del. Men var fanns medeltiden? För byn är ju känd sedan 1300-talet och med sina sju gårdar dessutom rätt stor för småländska förhållanden.

Därför sökte vi också av en större yta utanför själva utgrävningen, ett område som rymde ytterligare två gårdstomter. Och ser man på – tillsammans med alla sentida mynt, knappar och söljor från remtyg kom också ett fåtal föremål av äldre datering! Roligast var kanske det lilla spännet, utfört i Borrestil. Tyvärr är det illa medfaret efter lång tid i jorden, men de karaktäristiska dragen går fortfarande att identifiera. Därmed finns det i alla fall en liten antydan om 900-tal i bytomten…

Sländtrissa av bly

Medeltiden kom att representeras av ett par sländtrissor i bly, en föremålstyp som förekommer redan under vikingatiden. De enkelt utförda exemplaren från Odensjö bör dock vara yngre än så, men knappast yngre än 1200 – 1300-tal. Precis som på Borrespännet kan man se hur långt nedbrytningen av metallen gått. Markförsurning kombinerat med dagens högt mekaniserade jordbruk tär hårt på våra fornsaker!

Dubbelsölja med tandad kant

Vår tredje indikation på äldre närvaro inne på bytomten är också det minsta föremålet som detekterades fram – en dubbelsölja i miniatyr med tandad kant. Engelsk litteratur placerar typen i senmedeltid och det ska man väl vara rätt nöjd med.

Allt sammantaget finns det några få föremål med äldre datering insamlade från Odensjös vid enskiftet 1823 försvunna bytomt. Visst, det handlar inte om de mest spektakulära fynden och visst, de är väldigt få. Problemet är att alla kulturlager försvunnit under de senaste 188 årens jordbruk. Fynden ligger nu omtumlade och utspridda i odlingsjorden. Dessutom bör man fundera på hur många daterbara medeltida metallföremål som man skall förvänta sig att hitta på en övergiven småländsk gårdstomt. Kanske borde man rent av vara riktigt nöjd med vad matjorden i Odensjö givit ifrån sig?

Fyndfunderingar nedskrivna av Claes Pettersson