Strandtomt vid Munksjön

Sommaren 2014 undersökte museet ett område vid Smedjegatan, kvarteret Almen, där trähus från 1700-talet hade rivits. Det var första gången som vi grävde i kvarteret som kallas Mellanraden, det som ligger mellan Östra Storgatan och Smedjegatan. Vi undersökte södra halvan av två tomter. Mellan tomterna låg en så kallad vret, en aln bred, dvs ca 60 centimeter. Här skulle man egentligen hålla rent så att eventuella bränder skulle få svårt att sprida sig. Utrymmet har dock oftast varit fullt med hushållssopor såsom djurben, trasiga keramikkärl och andra föremål som man slängt här.

Karta över undersökningsområdet i kvarteret Almen

Munksjön gick tidigare upp till Smedjegatans södra del. På den blöta och lite lösa sanden har man lagt ihop större stockar som grunder till byggnaderna. På den smalare tomten fanns ett stall, och på den större en smedja. Fällningsåret för stockarna i grundläggningen har vi genom att räkna årsringar daterat till 1617/1618.

Stallet i den västra delen. Träplankorna var från början täckta med gödsel

Mellan smedjan och stallet låg en byggnad där man har bearbetat mässingstråd och plåt under den första tiden. Enligt årsringsdateringen är bygganden uppförd ca 1625/1626. Senare har en stor latrin placerats här, där gödsel från både människor och djur hamnat. Genom att analyseras detta har vi fått kunskap om vad innevånarna har ätit. Där fanns stora mängder tuggad säd, mestadels råg men även korn och havre. Där fanns också många bärkärnor, där lingon och blåbär dominerar men även hjortron, hallon, smultron och svarta vinbär visar vad som bland annat stod på menyn. De har även ätit frukt som äpplen och fikon. Spår av humle visar att de bryggde sitt eget öl på gården. Bryggeriavfallet användes sedan som svinfoder.

Området där bryggor och eventuella båthus legat kunde tyvärr inte undersökas eftersom de värmeslingor som ligger ute i Smedjegatan inte fick rubbas. Vi vet genom andra undersökningar att bryggor och kajer har varit viktiga för tomtägarna som bodde längs Munksjön.

Två smedjor har funnits på tomten. De har använts under samma tid men har haft olika inriktning, dels för bearbetning av järn, dels för tillverkning av blyföremål i byggnaden mot gatan. Några blykulor till pistoler hittades i smedjan. Två stall undersöktes, där kraftiga gödsellager har bevarat plankorna i trägolvet helt intakt. Här fanns även tappade föremål såsom en sporre, en nyckel, en spelpjäs och några mynt som nu kunde plockas upp.

Spelpjäsen av trä som låg i stallet

Under tre av husen har så kallade husoffer hittats. Två hus har fått två silvermynt lagda under ena grundstocken, kanske för att ge tur åt byggnaden och får man anta, dess invånare. Under den ena smedjan har man istället placerat krukor under två av hörnstenarna som ett sorts offer.

Silvermyntet från 1634 som lagts under stallet

Genom undersökningen har vi fått veta mer om människorna som bodde på strandtomterna vid Munksjön för 400 år sedan.

 

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Undersökningen i kvarteret Almen avslutad

Nu har vi tagit upp det sista fyndet och mätt in den sista stocken inom undersökningen i kvarteret Almen. De äldsta bostadshusen, som låg ut mot Östra Storgatan, försvann redan 1930 då den stående stenbyggnaden uppfördes efter en större brand. Den undersökta ytan berörde resten av tomterna ner mot Munksjön med verkstäder och ekonomibyggnader. När man flyttade in på tomten hade man strandtomt, då Munksjön gick ända upp till den plats där nu Smedjegatan ligger, med bryggor och kajplatser. En av frågeställningarna för undersökningen var om grundläggandet av Smedjegatan, som troligen skedde under 1630-tal, förändrade karaktären av byggnationen då de boende plötsligt fick två ”framsidor” på tomten. Detta verkar inte ha ägt rum. Infart till gården flyttades från Östra Storgatan till Smedjegatan men den låg i samma sträckning som tidigare. Byggnaderna har fortsatt att användas till stall och förråd vilket tyder på att den södra delen fortfarande var en bakgård. Det är först efter stora ombyggnader, då husen mot Smedjegatan får två våningar och ställs med långsidan mot gatan, som de börjar användas som bostadshus. Detta sker under 1800-talet.

De äldsta byggnaderna på tomterna var två stallbyggnader som anlagts direkt på ganska enkla träkonstruktioner. Det västra stallet har haft tre rum, ett stort i mitten där man haft djur och två mindre där det inte fanns några spår av gödsel. Rummet mot Smedjegatan har haft uppvärmningsmöjligheter (se tidigare blogg nr 3). Under plankorna i stallet framkom ett flertal mynt som troligen lagts dit för att bringa tur. Ett silvermynt är troligen från 1604, medan de åtta kopparmynten inte kan dateras förrän efter konservering. Stallet på östra tomten var mindre och även här fanns spår efter gödsel bara i det ena rummet. Båda stallen har byggts direkt vid anläggandet av tomterna runt 1620. Årsringsdatering på grundläggningsstockar, så kallat dendroprov, kommer att hjälpa till vid dateringen.

Plan över de påträffade husen markerade med lila. Smedjegatan är neråt på kartan. Klicka för större bild

Mellan de två stallen i söder, låg en smedja. Denna är troligen äldre än den som framkom inom samma tomt på andra sidan gårdsplanen (se tidigare blogg 2). Vanligtvis så brukar inte verkstaden/smedjan placeras längs ner på tomten men detta kan vara ett tecken på att Smedjegatans uppförande innebar en förändring. Även smedjan har anlagts på en enkel träkonstruktion. Här har den största mängden mynt framkommit inom undersökningen vilket tyder på att man sålt sina produkter i själva smedjan, vilket var möjligt tack vare gatan. Här har en blykula och flera blysmältor påträffats vilket kan tyda på att en vapensmed har jobbat i smedjan. Smedjan har anlagts strax efter Smedjegatans utläggning på 1630-talet.

Norr om smedjan låg byggnaden med latrinerna. Här har säkert ytterligare funktioner såsom vedbod och likande funnits. Det går alltså redan nu innan analyser och efterarbete gjorts att se hur dessa gårdar varit uppbyggda.

Rapporen ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016 men delresultat kommer att presenteras på Jönköpings läns museums hemsida allt eftersom.

Träränna i kvarteret Almen

Intill området där dasset har stått anlades även en ränna över den östra delen av tomten. Den har gått från gårdsplanen tvärs över tomten, mellan ytterligare en smedja och dasset. Rännan, som bestod av en stock som fått en V-formad urgröpning och ytterligare delar av en stock, som formats som ett lock. Trärännan löpte från gårdsplanen med lutning mot den östra tomtgränsen. Om det har varit den planerade lutningen eller inte är svårt att säga men locket låg fortfarande dikt an själva rännan så den har inte blivit nämnvärt rubbad. När vi flyttade pumpen, som höll grundvattnet på en arbetsvänlig nivå, fylldes rännan med vatten och den fungerade fortfarande mycket bra och allt vatten rann undan på en gång. Om funktionen var att avleda vatten från gårdsplanen eller om problemet var området inne bland husen är svårt att säga. Först trodde vi att rännan började/slutade i vreten mellan de båda tomterna. En vret var det smala utrymme som låg mellan två olika tomter och som skulle vara en aln bred, ca 0,6 meter. Måttet på vreten var lagstadgat och det var viktigt att dessa utrymmen hölls öppna för att försvåra eldspridningen mellan husen, vid en eventuell stadsbrand. Vretarna har trots detta oftast innehållit mycket avfall och i den östra tomten har man tömt sin latrin här. Rännan leds istället nästan rakt in i en av de stockar som utgjort fundament och vägg till det första huset på tomten.

Trärännan som löpte tvärs över tomten. Här med delar av locket kvar

Rännan slutade vid en väggkonstruktion synlig närmast i bild

Fyndet av en 400 år gammal, fortfarande fungerande, vattenränna var ett oväntat och spännande fynd. Det är tack vare de fuktiga förhållandena på det som tidigare var stranden till Munksjön som gjort att träet har bevarats så bra.

Fynd från kvarteret Almen

Det vanligaste fyndet är husets skålar och fat. Det mesta har tillverkats lokalt i staden av krukmakare, varav museet har undersökt verkstäderna efter 4 av dessa i området runt Östra Torget. De flesta kärl är trasiga men fortfarande syns mönstren och färgerna på skärvorna. Kärlen har använts i köket för att koka, förvara och servera maten i. Oftast åt man på trätallrikar, men dessa har förmultnat och påträffas relativt sällan. Skärvorna med blått och lila mönster är tallrikar i fajans, troligen importerat från Holland. Det lilla piphuvudet är gjort i lera som blev kritvit vid bränningen och under 1600-talet importerades de flesta från Holland.

Skärvor från olika hushållskärl och ett huvud från en kritpipa.

Även importerad keramik, så kallat stengods, hade man i sina hus. Dessa krus tillverkades i Tyskland och spreds i stora mängder ut över Europa under 1600-talet. Det gråa godset med reliefdekor och koboltblå dekor är mycket typiskt. Kruset var en tydlig statusmarkör och ur detta har säkert stora mängder öl avnjutits.

En skärva från ett Westerwald krus med delar av en stämpel synlig.

Ytterligare rester efter ett vackert mönster ser vi i den kakelplatta som syns på bilden. Dessa rikt utsmyckade ugnar har bara varit de rikaste i staden förunnat och där kan vi gissa att de stått i något av bostadshusen som låg ut mot Östra Storgatan. När kakelugnarna blev omoderna slängdes de bland soparna längre ner på tomten, där vi nu har hittat dem. Kakelfrisen med enhörningar, som suttit högs upp på ugnen, har tidigare även hittats inom kvarteret Dolken, som ligger intill Kanalgatan. Enhörningen var ett mytologiskt väsen som omtalades redan under antiken.

Delar av ett krön till en kakelugn med en enhörning i mönstret.

I stallet, som vi tidigare har berättat om, låg flera metallföremål. I grundläggningen hittades en sporre och den trasiga nyckeln på bilden. Sporren, som är väldigt lik de som används idag, passar ju mycket bra att hitta i ett stall. Även en kniv och en ljushållare framkom här. Ljushållaren var säkert nödvändig i byggnaden med små fönstergluggar, som bara släppte in sparsamt med ljus.

Del av en nyckel som kanske passat i stalldörren.

Sporren som hittades i stallet.

Vid väggen till rummet närmast Smedjegatan, i samma byggnad som stallet, låg en vackert utsmyckad spelbricka. I samma rum stod en liten spis där man säkert suttit på kvällarna i brasans sken och spelat dam eller något liknande brädspel. Spelbrickan är tillverkad i trä och på bilden syns den lilla blomman i mitten och cirklarna runt brickan.

Den välarbetade spelbrickan.

Kvarteret Almen- ett stall mitt i staden

Efter att vi var färdiga med undersökningen i den mellersta och norra delen av tomt 22 i kvarteret Almen, har vi flyttat oss till den södra delen. Här har vi hittat rester efter en ca 12 meter lång byggnad med tre olika rum. Närmast Smedjegatan låg ett rum, nummer 1, ca 3 meter långt, där två olika golvnivåer bestående av träplankor, har bevarats. Under det äldsta golvet, som troligen byggdes under första halvan av 1600-talet, har flera kulor av bly hittats med metalldetektor. Om detta betyder att man tillverkat blykulor till pistoler här eller om kulorna kommit med den sand som ligger mellan varje golvlager är i nuläget svårt att säga. I rummet har ingen uppvärmningsmöjlighet hittats så det har endast använts som förråd eller ekonomibyggnad.

Nästa rum har haft ett golv tillverkat av mycket kraftiga golvplankor. Plankorna var 3-5 decimeter breda och fortfarande i så bra skick att de kunde lyftas upp med grävmaskin en och en, helt oskadda. Rummet var drygt 5 meter långt och troligen 4 meter brett; hela rumsbredden var inte synlig i grävschaktet. Ovanpå golvplankorna fanns ett lager med hårt intrampad gödsel, gräs och halm. Det gör att vi tolkat utrymmet som ett stall. Mot den västra väggen fanns mindre plankor lagda på andra ledden. Här har antagligen hästarna utfodrats. Stadens gårdar var som regel utrustade med både ekonomibyggnader, fähus och stall, där man förutom hästar även hade grisar och höns. Korna, däremot, höll man utanför staden.

Huset med de tre rummen med trägolv

I det tredje rummet, intill det rum som utgjort själva smedjan, fanns också ett plankgolv. Där fanns dock ingen gödsel vilket kan betyda att det var här man förvarade höet till hästarna. Under träplankorna hittade vi med metalldetektorn ett litet silvermynt från Karl IX regeringstid, troligen från 1604. Myntet hade alltså varit i omlopp en tid innan det hamnade här eftersom stadens flytt till Öster ägde rum först efter stadsbranden 1612. Under samma golvplanka hittades även åtta kopparmynt som dock inte kunnat bestämmas ännu.

Silvermynt 1604, naturlig storlek 2 cm i diametern

Den äldsta smedjan i kvarteret Almen

Den äldsta smedjan inom den västra delen av kvarteret Almen, som vi kallar tomt 22, låg under den första smedjan/verkstaden som vi beskrivit tidigare. Genom keramiken kan vi datera anläggningen till början av 1600-talet och smideshärden var nu närmare 5 meter lång och den del som tagits fram i schaktet var närmare 2 meter bred. Bredden har varit ytterligare ca 0, 5 in mot den västra väggen som vi inte har kunnat undersöka på grund av rasrisk för stående hus.

Den äldsta smideshärden på tomt 22. De två tegelässjorna i ytterkanterna med arbetsytan i mitten.

På fotot syns två ässjor uppbyggda av tegelstenar i varsin ände av smedjan. Den sotiga stenlagda ytan emellan har varit en arbetsyta. Inom ässjorna har man eldat med kol och värmt upp järnet vilket man sedan bearbetat på arbetsytan. Den hårt brända sanden, teglet och även stenarna visar på höga temperaturer. Hela smedjan har byggts upp med stora stenar med lera som fog och ett stengolv bestående av flata stenar har hört till (vilket på bilden redan har schaktats bort). Av den påträffade slaggen kan vi sluta oss till att man haft järn som huvudråvara men inget spill eller halvfärdiga produkter talar om vad man tillverkat. Storleken på smideshärden talar för en stor verksamhet. Förteckningarna över tomtägare under 1600-talet är lite knapphändiga och otydliga så det kommer att krävas arkivarbete, efter utgrävningen, för att eventuellt få veta vilka som bott och verkat här under just denna period.

Nu kommer vi att fortsätta nedåt för att se hur man grundlagt denna stora tunga smedja, eftersom underlaget består av naturlig sjösand.

Den första verkstaden hittad i kvarteret Almen

Redan den första veckan av undersökningen schaktade vi fram en smideshärd och ett vällagt stengolv som har tillhört en verkstad. Det är delar av den västra tomten som undersöks först. Den påträffade verkstaden var ca 5 x 3 meter stor. Härden som var uppbyggt av sandsten och kraftig lera har varit utsatt för kraftig värme och den var även mycket sotig. De flata sandstenarna som utgjort golvet var slitstarka och eldtåliga. Här har de förväntade fynden av metall från både tillverkning och spill lyst med sin frånvaro, vilket kan tyda på att verkstaden har städats noggrant eftersom råvaran var värdefull. Under mitten av 1700-talet innehades gården av tenngjutare Lars Ambjörnsson Lundvall. Tenngjutarna tillverkade fat, skålar och kannor. I de flesta hushåll användes trätallrikar till vardags och keramikkärlen var billiga att köpa men tennet var ett dyrare statusföremål som oftast ärvdes i generationer. Förhoppningsvis kommer vi trots allt att hitta någon degel eller andra rester efter tenntillverkningen så att vi kan vara mera säkra på tolkningen.

Verkstaden med smideshärden, golvet och stenraderna.

I den södra delen av verkstaden syns ett tydligt avslut på verkstadsytan med en stenrad, se bild, sedan kommer en passage som legat mot den yttervägg som även den syns som en stenrad på bilden.

Över undersökningsytan har bitar av olika skålar och fat i keramik hittats. Mönstren och formerna på skärvorna visar att de kommer från mitten av 1700-talet och även äldre typer av krukor har påträffats. Övriga fynd som hittats är djurben, som är rester efter måltider, pipor till rökning, glasflaskor och fajans, som är en sorts porslin. Men fortfarande är vi bara i början på undersökningen så antalet fynd kommer att öka kraftigt. Nu fortsätter vi neråt i historien och återkommer så fort vi har något mer att berätta om.

 

 

Vem drack ur de kinesiska kopparna…?

Kinesiskt 1700-talsporslin, funnet i kvarteret Apeln

Det porslin som importerades från Kina fungerar som en daterande ledartefakt när man undersöker stadsbebyggelse. Innan det Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) på allvar inledde sin verksamhet under 1730-talet var de porslinsföremål som letade sig till Sverige förhållandevis fåtaliga och högt värderade av sina ägare. Men de skeppslaster som landades i Göteborg med början den 29 augusti 1733, då skeppet Fredericus Rex återvände efter sin resa till Canton, skulle ändra på den saken. SOIC´s första framgångsrika handelsfärd var över efter 550 dagar. Ytterligare 132 svenska expeditioner skulle följa i hennes kölvatten under åren fram till 1806, då den fjärde oktrojen (tillståndet att bedriva handel) löpte ut. Bland de bulkvaror som fyllde skeppens lastrum kom det väl förpackade porslinet att ta upp stort utrymme. Från bevarade listor vet vi att cirka 430 000 föremål av porslin stuvades ombord bara i den allra första lasten. Häri ingick 305 kompletta matserviser, 579 tekannor samt 21 170 tallrikar. Det kinesiska porslinet var på väg att bli en exotisk massvara som raskt spreds ut över landet.

Porslinsskärvornas fördelning inom de undersökta tomterna i kv. Apeln

Idag tänker vi gärna på Frihetstidens och den gustavianska epokens fascination för allt kinesiskt. Formspråk som gick igen i såväl arkitektur som konst och mode. Dryckesvanor som ändrades med införseln av te, och inte minst det fulländade tunna porslinet som lokala producenter sökte kopiera efter bästa förmåga. Möjligen ser vi idag porslinet i ljuset av antikmagasin och auktioner som något mer exklusivt än det verkligen var i sin samtid. För vad som står klart när man arkeologiskt undersöker 1700-talets stadsgårdar är att de lättfunna vita skärvorna förekommer i snart sagt alla miljöer. Självfallet fanns det oerhörda skillnader i pris och kvalitet mellan olika sorters kinesiskt porslin, men även de mindre väl bemedlade grupperna i samhället fick möjlighet att införskaffa den enklaste sortens blåvita skålar. Utifrån sina begränsade resurser kunde man ta del av nymodigheterna som såldes från vagnar på marknaderna och i stadens handelsbodar.

Men hur uppträder egentligen porslinsskärvorna när man kommer ner på den mikronivå som en arkeologisk utgrävning erbjuder? Kan vi rent av se vem som drack ur de kinesiska kopparna? I kvarteret Apeln, där ett stort antal byggnader från åtta hantverks- och köpmansgårdar undersöktes 2004 (varav fyra tomter i sin helhet), framkom ett rikt material av kinesiskt porslin. Men det mönster som framträdde skulle visa sig vara ett annat än det förväntade. Vid den tid då porslinet verkligen började bli var mans egendom, kring 1750, hade verksamheterna i kvarteret förändrats. Vad som från början varit en specialiserad del i staden med gårdar underställda det kungliga vapenfaktoriet präglades nu av handel, utskänkning och skinnberedning. Men i en av de undersökta gårdarna fortsatte pistolsmeder sin tillverkning fram emot seklets slut. Efterfrågan på välgjorda privata handeldvapen fanns kvar bland traktens adel och garnisonens officerare.

Om man betraktar spridningskartan ovan ser vi längst till vänster de olikfärgade rektanglarna symbolisera husraden på gården som ägdes av köpmansfamiljen Gylling. Därefter följer tomt 35 där Olof Berggren och efter honom Lars Liedberg tillverkade pistoler, samt dubbelgården på tomterna 36 och 37 som ägdes av stadens murarmästare Anders Larsson Drake men där också garveriverksamhet bedrevs. Notera att vissa av huskropparna har kluvits på ritningen, så att även äldre byggnader där porslin påträffats kan visas. För just vid den här tiden skedde en omfattande utskiftning av husen längs Munksjöns norra strand. Förslitning och förfall, tillsammans med nya krav föranledde nybyggnationer.

Kinesiskt porslin från första delen av 1700-talet. Blå och gul dekor med persiska influenser.

Det oväntade är att det kinesiska porslinet inte förekom med störst frekvens hemma hos köpman Gylling. Det hade man annars kunnat vänta sig i en handelsgård där man haft utskänkning och kunnat ordna inkvartering för resande. Men trots en noggrann dokumentation av byggnadslämningarna hittades inte en enda kinesisk skärva i bostadshuset 30 med dess stora kök. I resten av gården med dess verkstäder, stall och magasinsbyggnader låg bara fåtaliga skärvor ganska jämnt fördelade. I den Gyllingska fastigheten har man förvisso haft tillgång till modernt importerat porslin, men det har inte varit vanligare där än i någon annan stadsgård. Uppenbarligen var detta ingen produkt som herr hökaren sålde.

I garvaregården fanns skärvorna samlade till förrådsbyggnaden 42, vilket skulle kunna passa med dess placering nära gårdens kök. Men på denna tomt var importporslinet ännu mera sällsynt än hos köpmannen. Och rimligtvis var ju en valkare eller karduansmakare inte någon av stadens rikaste hantverkare. Här skulle den låga frekvensen av porslin kunna avspegla en reell skillnad i social status och i hushållens köpkraft.

Den stora överraskningen utgörs av tomt 35, pistolsmedernas gård. Här förekom kinesiskt porslin bokstavligen överallt. I det ålderstigna bostadshuset 120 påträffades skärvorna utspridda i golvlagren, liksom i smedjan 122, ekonomibyggnaden 223 och bostadshuset 123. Men den största koncentrationen hittades i golvet till den enkelt uppförda sjöboden 124. Eller kanske är det riktigare att säga i det omtrampade jordgolv som ursprungligen hade utgjort såbädd i tobaksspinnare Lauenbachs lilla odlingslott. Här, bland rester av blomsterkäppar och ett litet äppelträd, låg de kinesiska skärvorna tätt; en indikation på hur växterna (tobaksplantorna?) götts med hushållsavfall.

Bilden är klar – det var oväntat nog i pistolsmedernas hushåll som man nyttjade mest kinesiskt porslin. Men varför var det så? Handlar det om personlig smak, där en tämligen välbeställd vapentillverkare hade både råd och lust att lägga pengar på exotiska modevaraor? Så kan det förstås ha förhållit sig; att duka upp sitt bord i fina salongen med en kostbar servis var en viktig stausmarkör för en framväxande borgarklass. Men det finns indikationer i fyndmaterialet som pekar åt ett annat håll. För bland skärvorna förekommer ett par mycket exklusiva inslag; porslin av en kvalitet som bör ha legat långt bortom möjligheternas ram till och med för den mest ambitiöse pistolsmed. Vi talar dels om ett tidigt porslin vars dekor uppvisar influenser från samtida persisk keramik. Den här sorten finns tidigare bara representerad med fynd från Ostindiska Compagniets tomt i Göteborg och som hela kärl i Gustav VI Adolfs egen samling på Stockholms slott. Dessutom hittades bitar av beställningsporslin i tomt 35. Då handlar det om mönster som skapats i Sverige, sänts till Canton för målas på porslin som sedan forslats hem av SOIC’s skepp. Det var den mest exkusiva och dyrbara typen av serviser överhuvudtaget; framtagna till ett pris som bara adelspersoner och storköpmän maktade med att betala. Men nu finns också dessa skärvor bland fynden som samlades in sommaren 2004 från tomt 35 i kvarteret Apeln i Jönköping.

Vad är det som har skett? Varför ligger allt detta porslin hemma hos pistolsmederna Berggren och Liedberg? Kanske är det så att vi skall fundera över vilken betydelse gåvor hade ännu på 1700-talet. En nöjd beställare kan ha skänkt bort lite statusporslin samtidigt som han hämtade ut det eleganta schatullet med de båda nya pistolerna. I så fall är det spåren av generös dricks vi ser i skärvmaterialet. Eller var det kanske så att den unge herr löjtnanten, friherre von X. inte hade råd att betala för sin beställning, skuldsatt som han var efter alltför vidlyftiga aftnar med spel om höga insatser borta på officersmässen? Och mot ett vagt löfte om betalning i reda mynt ”lite senare” tvingades en luttrad hantverkare i Jönköping acceptera några färggranna koppar och fat istället för de klingande silvermynt han hade förväntat sig att få…

Tiggares tecken

Tiggartecken från Köpenhamn 1625

Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift ”Jönköpings stads fattiga” varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt – lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de ”lyckliga få” vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren…

En lurendrejare här bor i staden…

Den Gylingska köpmansgården i korsningen Smedjegatan – Lantmätaregränd

Hette han ens Ternowitz och kom han verkligen från Wien, den utländske mansperson som den 9 januari 1788 fick logi i Niclas (Nils) Gyllings köpmansgård vid Smedjegatan? Det kommer vi antagligen aldrig att få veta, eftersom hans resa företogs i skumma avsikter. Hur som helst fick främlingen hyra en kammare med säng, ved och ljus. I priset ingick också uppassning och kaffe. Allt sammanräknat skulle Ternowitz betala 5 riksdaler för sin två och en halv veckas vistelse i ett vintrigt Jönköping. Det var bara ett problem. Han hade försvunnit.

Gyllingska gården på 1930:talet. Ett av dessa rum hyrde Ternowitz.

Och inte nog med att Ternowitz smitit från notan hos Gylling, han hade mer på sitt samvete. För hos urmakare Barckman hade han införskaffat ett byxsäcksur med vit emaljtavla, svenskt foder graverat i kanterna samt engelskt verk med uppdragning på skivan. Det eleganta fickuret var värt hela 16 riksdaler. Dessutom hade den olycklige urmakaren lämnat ut ett Pinsbachur med drivet arbete på utanfodret såväl som innersta fodret. Uret var starkt förgyllt, var försett med en vit emaljtavla och varandes vid silveruret fäst en stålkedja med nyckel; allt tillsammans värt 12 riksdaler. Det verkar som om Ternowitz med säker hand plockat ut det bästa som urmakare Barckman hade att erbjuda…

Delar av fickur från 1700:talet, funna i Odensjö söder om Jönköping

Allt detta står att läsa i ett varnande brev som den 2 februari 1788 avsändes till borgmästaren och rådet i Norrköping, dit man antog att Ternowitz var på väg. Men så här i efterhand kan man nog hysa vissa tvivel på de uppgifter som den misstänkte lämnat till sin senaste  hyresvärd, köpman Gylling i Jönköping. Om han nu verkligen dök upp i staden vid Bråviken var det antagligen under ett helt annat namn och en annan nationalitet. För man anar en erfaren bedragare, en världsvan främling som med sina eleganta manér bokstavligen lurat skjortan av de godtrogna borgarna i den gustavianska ämbetsstaden vid Vätterns södra ände… 

Mården och Hwespens änka – en hyrestvist anno 1678

Vapensmedsgårdarna söder om Smedjegatan – hus 120 till 123 var Hwespens gård

Det är alltid lika spännande att kunna knyta ihop arkeologiska resultat med verkliga personers liv. Och när det gäller Jönköpings faktorismeder finns det många upplysningar att hämta i arkiven. De skickliga vapenhantverkarna var en respekterad och av myndigheterna understödd grupp i den blivande fästningsstaden. Samtidigt var de personer som sysselsattes i en verksamhet av så stor betydelse för krigsmakten – rent av för Rikets säkerhet! – också underställda kontroll. Man befann sig i en på många sätt privilligierad ställning, men hade överhetens ögon på sig.

Bostadshusets bevarade södra del med två rum och stor spis i norr

Den här gången skall vi lyfta fram en en mindre rättstvist hösten 1678 där uppgifterna från rättsprotokollen hjälper oss att bättre förstå de arkeologiska lämningarna. Den 10 oktober detta år klagade klensmeden Jacob Mård över att Claes Hwesps änka hade brutit ett ingånget hyresavtal. Han sa sig ha fått löfte om att från Mikkelsmäss, den 29 september, kunna flytta in i hennes hus och därtill disponera gårdens smedja, verkstad och loft. Men bara åtta dagar senare avsäger hon homom den rätten. Istället hävdade nu änkan Carin Svensdotter att Jacob olovandes och mot hennes vilja hade inflyttat i gården.

Gårdens stenkällare som var inbyggd i bostadshusets södra del (ljusgrönt = dörr in till stugan)

Problemet verkar ha varit att det redan fanns en hyresgäst, Sven i Skillingaryd, som enligt Carin ”satt i possession av bemälta hus och ej kunde drivas ut”. Istället föreslog hon att Jacob Mård skulle kunna få tillgång till nattstuga, smedja och verkstad i hennes sonhustrus gård, en lösning som enligt Carin tillkommit efter viss övertalning från hennes sida. Därför sände rätten iväg Lars Holm för att kontrollera sanningshalten i detta nya påstående och tur var väl det. För sonhustrun förnekade bestämt all kännedom om ett sådant avtal.

Claes Månsson Hwesps vapensmedja, omtvistad 1678

Hur löstes då tvisten? Jo, klensmeden Mård fick rätt att bo kvar i gården i minst ett års tid, fram till nästa Mikkelsmäss. Han skulle som ursprungligen avtalats få utnyttja loft, smedja och verkstad. Det enda förbehållet var att utrymmena delades med den gesäll som Carin hade i sin tjänst. Ska vi anta att det var här det verkliga problemet låg? Att Carin ville förbehålla sin gesäll rätten att använda den avlidne makens välhållna pistolsmedja med tillhörande verkstad? Det Skånska Kriget pågick som bäst och man hade goda tider att vänta som vapensmed i Jönköping. Kanske var gesällen ifråga nära att erhålla ett eget mästarbrev? I vilket fall som helst kan man undra över hur sämjan mellan tvistemålets parter blev efter att avgörandet hade fallit. Kunde man bo och arbeta sida vid sida utan vidare konflikter?

Ryttarpistol med hjullås

 Klart är i alla fall att när Jacob Svensson Mård dyker upp i källmaterialet nästa gång året efter, så bor och arbetar han i den granngård som låg närmare Hovrättstorget. Kanske hade han under de månader som gått fått möjlighet att skaffa en egen fastighet; kanske var det skönt att få slippa dela det dagliga livet med Carin och hennes gesäll? Nu behövde de inte ens dela innergård, eftersom hans nya bostad på tomt 36 i kvarteret Apeln hade den ytan gemensam med tomt 37. Gränsen mot änkans gård var en av Jönköpings typiska vretar, bara en smal passage mellan baksidan av två intilliggande husrader. I senare delen av 1600:talet var dessutom vretarna söder om Smedjegatan fortfarande bara öppna diken, fyllda med avfall och stillastående illaluktande vatten. Kanhända ansåg Jacob att det passade honom bra efter vad som hade hänt?

Täckplåt och hane till hjullås,  funnen vid utgrävningar i kv. Apeln år 2004

Jacob förblev boende i gården på tomt 36. Efter honom kom sonen Sven som år 1714 skrev sig som hökare, alltså en detaljhandlare som främst sysslade med livsmedel. Det kan vara början på en social resa vi ser; ett klokt val i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget. Det stod alltmera klart att Sveriges dagar som stormakt var räknade och att vapensmed inte direkt var något framtidsyrke längre…

Men vad kan vi då lära oss om vapensmedsgårdarna från denna skäligen banala rättssak hösten 1678? Främst vilka byggnader det var frågan om. Vid utgrävningarna i kvarteret Apeln år 2004 kunde vi konstatera att bostadshusen varit belägna längst norrut i gårdarna och det var frågan om stora välbyggda hus. Längden har uppgått till 17 – 18 meter, det har funnits ett väl tilltaget kök ungefär mitt i huset och en stenkällare inbyggd vid dess södra gavel. Där har rimligen funnits utrymme för mer än ett hushåll, speciellt efter Claes Månssons Hwesps död. Kanske har det också existerat en andra våning, eftersom loftet och nattstugan omtalas i rättssaken mellan Carin och Jacob. I en senare period syftar dessa termer ofta på en träbyggd andra våning som lagts ovanpå stenkällaren. Kanske var det så ordnat i gård 35 redan vid 1600:talets andra hälft?

Avslutningsvis kan vi betrakta arbetets rum i gården. Både smedja och verkstad nämns separat. Det stämmer väl överens med hur samtliga utgrävda vapensmedjor varit inrättade. Det har funnits två rum, ett försett med stor ässja, plats för städ och blåsbälg samt gärna ett hällgolv. I rummet intill där vapendelarna passades samman och monterades, fanns istället trägolv, arbetsbänkar och ordentligt tilltagna fönster. Det handlade om en funktionell kombination i samma byggnad av vapenhantverkets två beståndsdelar – det avancerade smidet och finmekaniken.

Så genom en hyrestvist från Carl XI:s dagar har vi fått en ögonblicksbild av faktorismedernas vardag och livsmiljö, samtidgt som det har blivit enklare att förstå de framgrävda arkeologiska lämningarna. Att det var si och så med grannsämjan inne bland de trånga stadsgårdarna kommer väl inte direkt som någon överraskning – så olika är vi minsann inte, folk från stormaktstiden och vi i det 21:a seklet…