Guidning på slagfältet

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags Hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Visst. Vi tjuvstartade, det skall erkännas. För årets Kulturarvsdag som hade ”I krigets spår” till tema, hölls egentligen söndagen den 14 september. Men redan dagen innan guidade Sven Engkvist och jag en grupp från Tabergs Bergslags Hembygdsförening ute på slagfältet vid Getaryggen. Och få ställen i våra trakter kan väl sägas uppfylla beskrivningen bättre än ett stycke omstridd landsväg; platsen för ett bortglömt slag för snart fyra och ett halvt sekel sedan? Med lite trixande lyckades vi få in de sju bilarna på den oansenliga skogsväg där en gång danska och svenska styrkor stred.

Ännu en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna...

Än en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna…

Sammanlagt ett tjugotal personer hade mött upp denna höstlika septembermorgon då regnet inte var speciellt långt borta. Som vanligt berättade vi först historien bakom det Nordiska Sjuårskriget för att sedan visa runt på bataljplatsen. Det känns pedagogiskt riktigt att börja nere vid gravfältet, där vägbanken från Västra Jära når fast land. Man ikläder sig de danska landsknektarnas perspektiv; de som efter marschen över mossmarkerna hade att kämpa sig uppför den branta backen vid Bergsliderna. Där är det tungt att traska än idag; men att göra under beskjutning – samtidigt som man släpar på tunga vapen – måste ha varit rent helvetiskt! Och än en gång hade vi Skottland representerat bland ”anfallarna”. Fast inte i form av legosoldater den här gången, utan genom en mycket entusiastisk West highland white terrier…

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se...

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se…

Efter att ha vandrat vägen upp längs sluttningen var det så dags att göra sig en bild av den svenska ställningen och det bakomliggande fältlägret. Där väntade en gång i tiden minst 1500 man, bland dem bönder från trakten, på ett anfall man visste skulle komma. Men vad ser man idag? Inte mycket – det är fullt begripligt att slagfältets exakta läge under så lång tid var försvunnet ur mans minne. I den risiga barrskogen ligger små odlingsrösen spridda lite här och var, men utan regelrätta utgrävningar är det hart när  omöjligt att spåra några befästningsarbeten. Fast kanske har vi hittat delar av grunden till det blockhus som Daniel Rantzau, den danske fältherren, omtalar i sin krigsdagbok? Frågan är bara vilken skada som sentida grustäkter kan ha åsamkat lämningar efter byggnader och eventuella värn här uppe. Men att undersöka detta blir nästa steg i projektet!

Nu fick vi allesamman en fin förmiddag i skogen; regnet hölls sig borta och de annars så påstridiga älgflugorna gjorde ingen förnär. Faktum är att intresset från besökarna var så stort och frågorna så många att vi lät bli att stressa vidare till Västra Jära bytomt. Det danska härlägret ingick annars i de ursprungliga planerna för dagen. Men istället avrundades besöket vid Getaryggen med lite välförtjänt kaffe och en smörgås. Inte alls fel att sitta på den svenska lägerplatsen, så här 447 år efteråt och fika under fredliga förhållanden!

Annonser

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar - en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt - Odensjö i Barnarp 2010

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by - ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning.

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken”, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ”kände till terrängen på hela platsen” och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ”ein starck blockhauss” vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ”über den Weg hinunter”, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ”wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle”. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).

 

 

Getaryggen 1567. De försvunna – frågan om gravarna

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

 

Det finns en fråga som är lika aktuell vid Getaryggen som i samband med andra europeiska slagfältsundersökningar. Var finns de stupade? Det handlar om stora antal kroppar; vid Lund den 4 december 1676 beräknas 9000 svenska och danska soldater ha blivit kvar på slagfältet. Om man tar detta slag som exempel är frånvaron av påträffade massgravar i ett intensivt exploaterat storstads- och jordbruksområde högst anmärkningsvärd. Lika märklig är frånvaron av muntliga traditioner. Man hade kunnat vänta sig att massgravar avsatt tydliga spår i lokala sägner och marknamnsmaterial.

Ett annat krig. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Ett annat krigs bistra skördar. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Vid Getaryggen har vi Daniel Rantzaus uppgift att bara 19 av soldaterna i von Dohnas förtrupp stupade under bataljen. Beträffande den svenska sidan är uppgifterna om fallna mycket mer oklara, men man kan anta att merparten av de reguljära soldaterna i blockhuset höggs ner av Gönges och Clarks män. Bland de uppbådade bönderna var manfallet av allt att döma mycket stort. Fältdagboken nämner hur landsknektarna jagade de svenskar som flydde ut i de omgivande sankmarkerna. Det sammanlagda antalet stupade bör ha uppgått till flera hundra personer. Till detta kommer också alla de rid- och dragdjur som dödades under sammandrabbningen. Dessa döda, lemlästade kroppar som fyllde fält och ängar längs landsvägen måste ha utgjort en fruktansvärd syn. Men vad hände egentligen med dem? Var finns de fallna?

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil's Den, Gettysburg i juli 1863

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil’s Den, Gettysburg i juli 1863

Kanske är det så att enbart vissa bestods med något som liknade en anständig begravning efter slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan? Att de skelettfynd som omtalas av Alvin på 1800-talet bara representerar de få som förunnades en gravplats? Den berättelse som återfinns i Daniel Rantzaus fältdagbok handlar om ett uttryck för kärlek och respekt; om en skotsk legosoldat som egenhändigt tar sin dödligt sårade bror av daga för att bespara honom från plågor och därefter begraver honom tillsammans med hans vapen. Man får en känsla av att den erfarne och ärrade fältöversten vill förmedla det unika i denna händelse.

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

En möjlighet som kanske kan tyckas stötande för oss idag är att problemet med de stupade fick lösa sig på ”naturlig” väg. Om liken lämnades åt sitt öde efter att ha plundrats på kläder och andra eventuella ägodelar blev de fort omöjliga att identifiera. Rovdjur och asätare gjorde sitt och nedbrytningsprocesserna fortskred. Visserligen stod slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan sent på hösten, men en bit in på sommaren följande år bör föga mer än mängder av kringströdda vitnande ben ha återstått på valplatsen. Soldaternas skelett blandades med lämningarna efter hästar och andra dragdjur på vad som i sanning utgjorde ett Dödens fält. Intressant nog är det precis en sådan här scen som en tysk resenär beskriver ett par årtionden senare, när han på väg till Stockholm passerar genom Holaveden. Michael Herberer von Bretten noterar följande i sin reseskildring för den 16 augusti år 1592:

”Vi for den 16 augusti genom en trakt som kallas Holaveden, i vars mitt landskapen delar sig, där vi alltså lämnade Småland och kom in i Östergötland. Där kunde man på ena sidan se stora högar med ben från döda. Som ännu måste ligga där, sedan det svåra nederlag som svenskarna led mot danskarna.”

Den syn som mött von Bretten kan ha haft en motsvarighet vid Bergsliderna. Men borde inte i alla fall de bönder och bondsöner som kämpat i uppbådet ha tagits om hand av de sina och begravts på kyrkogården i sin hemsocken? Det är förvisso en tilltalande tanke, men då skall man hålla den ödeläggelse som drabbat de här bygderna i minnet. Vid en tidpunkt när de flesta som kunnat hade flytt undan dansken och merparten av gårdarna var nerbrända eller i grunden plundrade, vem fanns då kvar att begrava de fallna? Dessutom bör de stupade den 31 oktober ha utgjort en stor del av männen i socknar som Västra Jära och Angerdshestra. I en tid när det främst gällde att överleva för de som klarat sig undan striderna, gick nog de levandes behov först. De döda stannade där de fallit.

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta...

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta…

 

Getaryggen 1567. Bönder och soldater

Legosoldaten Paul Dolnsteins bild av ett slag mellan yrkessoldater och ett svenskt bondeuppbåd år 1502.

Legoknekten Paul Dolnsteins bild av ett slag mellan yrkessoldater och ett svenskt bondeuppbåd år 1502. När det gäller böndernas utrustning förelåg ingen större skillnad vid Getaryggen 65 år senare.

Slaget vid Getaryggen, eller Bergsliderna som det kanske rätteligen skulle heta, utkämpades i en brytningstid mellan medeltida metoder för krigföring och den professionalism som Daniel Rantzaus styrkor företrädde. Hans tränade och modernt utrustade landsknektar, legosoldater från Tyskland, Danmark och Skottland, ställdes mot en svensk styrka som till stor del bestod av uppbådade bönder från trakten. Stridsvana yrkesmän i strid mot amatörer med ålderdomliga vapen innebar inga bra odds för de sistnämnda. Det fanns förstås också reguljära trupper på försvararnas sida, men frågan är hur länge de blev kvar i striden. Utbildade soldater var för dyrbara för att slösas bort i vad som bara var en fördröjande strid. De skulle komma att behövas senare, under det fortsatta försvaret och evakueringen av Jönköping. Så vår hypotes är att det var bondeuppbådet som fick stå emot så gott de förmådde, i alla fall under slagets slutskede. Ett bondeoffer, för att lätt cyniskt använda en schackterm…

Pistolpipa, brusten framför låset.

Pistolpipa, brusten framför låset.

Kaliber 12 mm

Kaliber 12 mm

Just detta möte mellan en ny tids krigföring i renässansens Europa och de svenska böndernas traditionalism kan studeras med oväntat gott resultat vid Getaryggen. Vilken utrustning hade de olika sidorna tillgång till? Går det att få en uppfattning om stridsvärdet hos ett bondeuppbåd vid mitten av 1500-talet? Vi ser tydligt skjutvapnens betydelse i materialet genom fynd av delar från både pistoler och musköter. Däremot är ammunitionen i form av blykulor fåtaligt förekommande. Kanske var det helt enkelt regnigt och blött den där dagen sent i oktober? En väderlek som passade såväl luntlås som hjullås illa.

Hane till hjullåsmusköt

Hane till hjullåsmusköt

Soldaternas vapenutrustning har visat sig innehålla flera oväntade inslag, bland dem  hanen till ett stort tvåhandsvapen försett med hjullås och det tunna, avbrutna bladet till en ryttarhammare. I hanen sitter fortfarande en liten bit svavelkis (pyrit) fastskruvad. Musköten var skjutklar eller nyss avfyrad när den slogs i bitar. Och ryttarhammaren med sitt smala yxblad sammansmitt med en hammare eller en lång spets var ett utpräglat ryttarvapen. Samtidigt var dess mer utvecklade former på väg att bli något av ett hederstecken när vapnet bars av officerare. Vårt tunna, elegant utsvängda blad visar att denna ryttarhammare tillhörde den sistnämnda kategorin.

Blad till ryttarhammare

Blad till ryttarhammare

Svärdsknapp till kortsvärd av typen katzbalger

Svärdsknapp till kortsvärd av typen katzbalger

 

 

 

 

 

 

Två av fynden kommer från landsknektarnas kortsvärd, katzbalger. Ett blad med lång tånge för greppet samt en enkel, men ändå dekorerad svärdsknapp vars utförande daterar den till perioden ca 1520 till 1570. Allt sammantaget framstår yrkesoldaternas utrustning som både modern och varierad. Det var en ny tids krigsmän som anföll de svenska ställningarna vid Bergsliderna den 31 oktober 1567.

Spjutspets

Spjutspets – sönderrostad efter snart 450 år i den småländska jorden

 Övergår vi så till att studera böndernas vapen är det huvudsakligen medeltidens utrustning och stridsteknik man möter. Det slanka spjutet och enstaka pilspetsar visar att enkla stötvapen och långbågar användes i striden. Men det mest frekvent förekommande föremålet på slagfältet är skäktor; spetsar från armborstens korta, kraftiga pilar. I öppen terräng blev bondehärarna lätt utmanövrerade av professionella soldater vid 1500-talets mitt. Men inne i de småländska skogsmarkerna, i trakter man kände sedan barnsben, var allmogens män fortfarande en motståndare att räkna med. Och armborstet var ett tyst men dödsbringande vapen i vana händer.

Dalpil

Dalpil

Armborstpilspets, en skäkta

Armborstpilspets, en skäkta

 

 

 

 

Men det kanske mest talande vapenfyndet är egentligen inget vapen alls. Det är en spetshammare, en stenhuggares verktyg, avsedd att användas vid finhuggning av kvarnstenar. Någon har sökt bland sina redskap och tagit med sig vad som verkade passa bäst för ändamålet. Och det finns ingen anledning att tveka över hackans effektivitet i en närstrid…

Spetshacka

Spetshacka

Den bild av bondeuppbådets beväpning som vi får av fynden från slagfältet vid Getaryggen ger intryck av dels traditioner och ålderdomlighet, dels framtvingade improvisationer och nödlösningar. Samtidigt var man här på sin hemmaplan absolut ingen ofarlig motståndare, ens för de stridsvana landsknektarna. Och uppbådet försvarade sin hembygd, sina gårdar och sina familjer. Även om man visste hur överlägsen fienden var fanns det ingen annan utväg än att kämpa mot inkräktarna. Det stod annorlunda till med de svenska yrkessoldaterna. De var i lika hög grad främlingar i Angerdshestra, Västra Jära och Mulseryd som Daniel Rantzaus legosoldater i dansk sold.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början... Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto - Wikipedia

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna - en pilspets från bondemilisens armborst

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet - spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas

Slagets första fas

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet

Det danska anfallet

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt

Kaos och flykt

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 - en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!

Getaryggen fyller Fokus!

Det fanns inte många lediga stolar när 172 åhörare bänkade sig I Fokus bekväma stolar...

Det fanns inte många lediga stolar när 172 åhörare bänkade sig i Fokus bekväma stolar…

På tisdagskvällen, den 25 februari, presenterades resultaten från fyra säsongers undersökningar av Getaryggen, ett bortglömt slagfält från det nordiska sjuårskrigets dagar, beläget i Angerdshestra socken 12 km väster om Jönköping. Projektledarna Sven Engkvist från Miliseum och Claes Pettersson från länsmuseet berättade om de lika spännade som tragiska händelser som utspelade sig den 31 oktober år 1567 längs vad som i dag är en högst oansenlig småländsk skogsbilväg. En dansk armé på väg mot centrala Sverige mötte här motstånd i form av reguljära svenska soldater och ett bondeuppbåd bestående av män från trakten, redo att försvara sin hembygd.

En lockande titel - en bortglömd katastrof i välbekanta omgivningar

En lockande titel – en bortglömd katastrof i välbekanta omgivningar

Man var emellertid chanslösa. För de svenska försvararna ställdes mot en elitstyrka; mot stridsvana och välutrustade yrkessoldater varav många var utländska legoknektar som gått i den danske kungens tjänst. Efter en kort men hård strid följde en massaker på de flyende. Det hjälpte inte att den svenska ställningen var väl vald och försedd med ett starkt blockhus. Men invasionsstyrkans framryckning hade blivit fördröjd. Svenskarna vann än mer tid genom att förstöra broarna ute på Dumme mosse. Jönköpings befolkning kunde evakueras, varefter staden och slottet brändes av de retirerande försvararna.

Detta är de stora sammanhangen, vad som är känt utifrån samtida skriftliga källor. Men med arkeologins hjälp tillkommer detaljerna; berättelserna som får oss att förstå vad som verkligen skedde. Med undersökningarna vid Hovmejan har slagets förlopp nu kunnat kartläggas. En mängd fynd har samlats in med hjälp av metalldetektor; föremål som ger ögonblicksbilder av den brutala striden. De vapen och projektiler som påträffats visar dessutom den avsevärda skillnad vad beträffar utrustning som förelåg mellan professionella soldater och inkallade bönder.

Armborstpilspets - ett bondevapen

Armborstpilspets – ett bondevapen

Hane till hjulåsmusköt - yrkessoldatens vapen

Hane till hjulåsmusköt – yrkessoldatens vapen

             I nästa fas av undersökningarna kommer arbetet att koncentreras på den drabbade bygden. På några av alla de gårdar och byar som förstördes av den danska armén. Det gäller att försöka se krigets konsekvenser för de vanliga människorna, de som oförskyllt kom i vägen för en internationell storkonflikt. Den övergivna byn Vallgårda och Västra Jära, vars kyrka brändes ner av danskarna, blir de första platser där projektet kommer att undersöka den försvunna – eller rättare sagt – förstörda bebyggelsen.

Projektledarna för "Getaryggen 1567", Sven Engkvist, Miliseum (t.v.), Claes Pettersson, Länsmuseet (t.h.)

Projektledarna för ”Getaryggen 1567”, Sven Engkvist, Miliseum (t.v.), Claes Pettersson, Länsmuseet (t.h.)

Föredraget genomfördes i samarbete mellan Stadsbiblioteket, Gudmundsgillet, Miliseum och Jönköpings läns museum. Och uppenbarligen var det ett ämne som många fascinerats av, eftersom hela 172 åhörare (!) tog plats i Fokus. Det får vi väl ändå kalla för en succé?

.

Ett voltakors från slagfältet!

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM
Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!
Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha…
Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold
För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild – vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?
Voltakors från Åbotorp vid Vartofta
Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)
Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.
Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.
Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet – detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför!
Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen

Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga – den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål – är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?

Spjutspets

En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!

Fotangel

Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan – den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå…

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!

Sporre

Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört – svenskar eller danskar – så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver – omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.

Hane till hjullås

Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

Georadar på Jära kyrkplats

Ursprungliga Nissastigen. Västra Jära kyrkplats på höjden bakom gästgiveriet
Där den gamla landvägen korsar Nissan på en vacker stenvalvsbro ligger Västra Jära by. Gårdarna finns på rad utefter ån med gästgiveriet längst i öster. Lämningar efter dammar och kvarnar antyder ett betydelsefullt förflutet, även om den anläggning man först lägger märke till är greve Malkolm Hamiltons välbevarade vattensåg som uppfördes på 1860-talet. Idag är det svårt att tänka sig en mer fridfull plats, men så har det inte alltid varit.
Det strategiska vadstället vid Jära
Innan landsvägen – Nissastigen – flyttades drog en strid ström av resenärer förbi dagligen. Värdshuset med skjutshållet har anor tillbaks till 1500-talet; dess först kände innehavare var en man vid namn Måns. På den tiden fanns också en kyrka i byn och Jedra sokn omtalas i skriftliga dokument från år 1540.
Västra Jära by 1849 – där ån och landsvägen möts
Men byns centrala läge utefter huvudvägen ner till kusten i danska Halland, det som var en sådan tillgång för Järaborna, skulle visa sig bli en förbannelse när ofreden kom. På senhösten 1567 drog en dansk armé under ledning av fältherren Daniel Rantzau härjande in i Småland och vidare till Mo härad. Med 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen rytttare, ett stort antal icke stridande, flera hundra trossvagnar och tolv kanoner var det en ansenlig styrka. Man levde på vad landet gav – under hösten kunde man räkna med att alla lador och visthusbodar i fiendeland var välfyllda. Eld och ödeläggelse visade var danskarna dragit fram. Byarna längs vägen råkade speciellt illa ut.

Lasse kör gräsklippare …alias Sensors & Software NogginPlus 500 MHz

På kvällen den den 30 oktober noterade Rantzau i sin fältdagbok att armén slagit läger på en grön slätt mellan höga berg – man hade kommit till Jära by. Det krävdes stora fält för att rymma den omfattande lägerplatsen, samtidigt som det högre befälet förmodligen härbärgerades i gårdshusen. Man hade valt ett bra läge; med ån och dess sankmarker framför sig fanns ett naturligt skydd mot eventuella kringstrykande svenska förband. Vid avmarschen dagen därpå brändes såväl gårdarna som träkyrkan. Jära socken försvann för alltid.

Kyrkplatsen i Jedra sokn. En träkyrka som brann hösten 1567

Allt sedan dess har traditionen om den ödelagda kyrkan levt vidare i trakten. Kyrkbacken förblev känd. När det grävdes grus i slänten ner mot landsvägen på 1930-talet avbröts arbetet så fort det började synas ben och kistbeslag i rasbranten. År 1967 genomfördes en mindre arkeologisk undersökning med syfte att belägga Jära kyrkas existens. I den steniga moränen syntes visserligen ingen tydlig syll i de smala provschakten, men skelettfynd talade sitt tydliga språk.

I samband med Projekt Getaryggen 1567 och kartläggningen av den danska arméns härjningar, har Jära by med sin brända kyrka och lägerplats åter kommit i fokus. Den 21 maj 2011 testade vi att köra georadar inom fornlämning RAÄ 40 i Mulseryds socken; registrerad som ”medeltida kyrkplats”. Lasse och Laila satte upp en yta om 20 x 25 meter på den högsta punkten, inte långt från det träkors som idag påminner om platsens förflutna. Intresset var stort från lokalbefolkningen och bra resultat fick vi! På skärmen syntes de talrika gravarna och i ytans nordvästra hörn fanns en väldigt lovande anomali. Kan det vara en bit av grunden till själva den gäckande träkyrkan? Vi får återkomma när det bli dags att undersöka det danska lägret i Jära by – klart är att kyrkbacken gav mersmak!