Tillbaka till Sandudden

En kollega till mig brukar säga att vissa saker VILL bli hittade. Jag tror att hon har rätt. Ett exempel är graven vid Sandudden på Visingsös norra spets som helt otippat hittades för ett par år sedan av ett par på strandpromenad (se tidigare blogginlägg). Vi undersökte och dokumenterade sedan graven hösten 2015 och den visade sig vara från romersk järnålder, alltså från tiden omkring 400 e.Kr. Graven var en skelettgrav, man har lagt ner en obränd kropp i graven.

En översiktsbild av platsen.

Sedan dess har vi haft lite extra koll på det här området eftersom allt ligger utsatt och exponerat för väder, vind och erosion. Förra året gjorde vi också en georadarundersökning av ytan närmast rasbranten. Med utgångspunkt i den undersökningen kom vi denna veckan tillbaka till Sandudden. Med grävmaskin och handredskap men också med ganska ont om tid.

Calle och Frida hjälpte till med framrensning av stenpackningarna.

Under en dag drog vi sökschakt efter de ekon som georadarn hade visat och jo då, det finns fler gravar i området. På den här ytan, som har en fantastisk utsikt över Vättern och Omberg, har ett flertal människor blivit begravda. Troligen är gravarna från samma tid som den som vi redan har undersökt eftersom de påminner om den i utseende och uppbyggnad. Det kan vara skelettgravar, men vi fann också brända ben vilket pekar mot att också brandgravar finns i området.

En av de nyupptäckta gravarna – lagda hällar med mindre sten mellan.

 

Rasbranten vid Sandudden är en mycket spännande plats som vi vill komma tillbaka till med mer tid och resurser. Eftersom den nu ville bli hittad.

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

En medeltida hamn i Näsviken

Längst ute på Visingsös sydspets ligger en välkänd borgruin. Den har spelat en viktig roll i det som var Sverige under tidig medeltid och förmodligen tjänat som ett residens med tillhörande representation och gästabud. Platsen har varit föremål för arkeologiska undersökningar. På land. Men vad finns i vattnet intill?

I mer än tio år har MASG (Marinarkeologiska Sällskapet Göteborg) återkommande dykt i vattnet utanför den medeltida borgruinen. De har arbetat med inventering och dokumentation av undervattensmiljön och på så vis ökat vår kunskap om platsen avsevärt.

Timmerkistan med tre dateringar i medeltid. Foto: MASG.

Att det finns lämningar i vattnet har vi vetat om under ganska lång tid. I vår äldsta fornminnesinventering ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1689 står följande när ruinen beskrivs: ”…och när lugnt wäder är, Stockar efter Bryggan, Vthe på Siö Botn”. Drygt 100 år senare, 1775, var Johan Abraham Gyllenhaal på besök. Han var lärjunge till Linné och beskriver konstruktionerna så här: ”66 alnar i W. från vattenbrynet Wid foten af backen hwarpå Näsbro-slott stått, ligga stenkistor på 2 alnar 9 tums djup som förmenas warit bryggor at lägga til wid med båtar och fartyg”.

Plan över Näsviken med platsen för timmerkistorna/bryggorna utmärkta.

De timmerkistor som beskrivs ovan ligger omkring 40 meter väst om ruinen, på 2 meters djup. Det är inte alltid man kan se dem, ibland gör strömmar, is och stormar att de sandas över. Men 2003 genomförde MASG tillsammans med länsmuseet en dokumentation och provtagning av anläggningen. En stock som genomgick en årsringsanalys (så kallad dendrokronologi) och visade sig vara från andra hälften av 1200-talet och med viss sannolikhet från år 1269.

Under isvintern 2011 uppmärksammades ännu en timmerkista i Näsviken, men den här gången längre västerut. Även den här ligger på omkring 2 meters djup och isen den vintern gjorde att vi kunde mäta in den på ett mycket smidigt sätt.

Digital inmätning på Vätterns is

Nu har MASG tagit prover från den timmerkistan också och vi har fått analyssvaren. Det är fyra prover som samlats in men tyvärr var de något svåra att få säkra dateringar på. Det beror på att de hade för få årsringar och därför utgick också ett av proverna. Men de övriga har ändå gett ett fantastiskt resultat. Ett av proverna är från tidigt 1100-tal och de andra två från andra halvan av 1280-talet! Vi har med andra ord en klart medeltida hamnanläggning i vattnet utanför Näs borgruin. Den har funnits där när borgen var bebodd och är samtida med de andra timmerkistorna strax väster om ruinen. Med andra ord kan det röra sig om en omfattande hamnanläggning.
Tänk tanken nästa gång du besöker ruinen vid Näs – i viken intill är det liv och rörelse. Båtar lägger till, varor lossas och människor tjoar till varandra.

Petter, Björn och Stefan har lagt ner många dyktimmar i vattnet runt Näs. Foto: Mats Svensson, Visingsö.

Ett stort tack till MASG för ert stora engagemang i platsen runt Näs under många år och till Visingsö Hembygdsförening för del i finansieringen av årsringsanalysen.

Anna Ödeén

Arkeolog

Gravar på randen mot Vättern

Titta på bilden här ovan. Det är som ni ser en härlig strand att strosa på och det gjorde också ett par i augusti förra sommaren. Under promenaden, på norra Visingsö, hittade de resterna av en förhistorisk grav. Titta till höger i bild precis under grästorven, där ligger en vågrät, flat sten. Den stenen är del av en 1600 år gammal grav.
Vi fick ett samtal från Länsstyrelsen om benbitarna som stack ut i rasbranten under stenen, så vi åkte dit för att besikta platsen.Det var inte så mycket att tveka om, vi såg att det måste röra sig om en grav även om delar av den redan rasat ut i Vättern.

Soluppgång över undersökningsplatsen. Stenpackning i förgrunden och skifferhällarna längst ut mot rasbranten. I horisonten syns Omberg.

Platsen ligger otroligt vackert, med Omberg i horisonten norrut och Uppgränna med sina åkrar på andra sidan sjön österut, men ack så sårbart för väder och vind. Vi vet att sjön har ätit av Visingsö under långa tider och att ön har varit mycket större. I en av de historiska källorna kan man läsa om när Linnés lärjunge Gyllenhaal besökte ön 1775 och hur han beskriver området där graven låg: ”Eds- eller Edbo-byn aer den ytterste åt N eller NO af hela ön. Lidit mycken skada af sjöns inkraecktning”.

Framrensning av hällarna.

Vi fick möjlighet att undersöka skelettgraven, eller det som var kvar av den, i början av oktober. Vi öppnade upp en yta på cirka 3 x 3 meter och till en början hade vi hjälp av grävmaskin. I det här området består matjorden av styv lera och när den är torr blir den som betong. När vi närmade oss graven gick vi över till skärslevar och handkraft för att inte skada något. Då kunde vi se att graven bestod av fem lagda skifferhällar och när vi lyfte på dessa fann vi delar av ett skelett. Benmaterialet skickades till en osteolog för analys som tolkade att det rörde sig om ben från endast en individ. Det var bara lårben och skenben kvar och de låg inte rätt anatomiskt, men troligen har personen begravts med huvudet åt norr och fötterna i söder. I rasmassorna nere på stranden samlade vi också in ett armbågsben.

Benen som låg under hällarna.

Vi vet inte så mycket om personen som begravdes där på Visingsös nordöstra spets. Vi vet att det var en vuxen person och att han eller hon dog omkring 400-500 efter Kristus, det som vi kallar romersk järnålder-folkvandringstid. Det fanns inga andra fynd i graven men intill benen i den mörkfärgade jorden, som vi samlade in för arkeobotanisk analys, fanns ett skalkorn. Skalkorn har funnits i Skandinavien i omkring 4000 år. Men har man verkligen odlat på den här delen av ön, där jorden är så tung och svårbearbetad?
I det schakt som vi öppnade upp runt graven fanns fler stenpackningar och det är troligt att det ligger fler gravar i området. Nu gäller det att handla innan även dessa rasar ut i vattnet. Vi har sökt pengar för att söka över området med georadar, en metod som utan att gräva kan visa vad som finns i jorden. Det blir ett första steg – att ta reda på vad som finns där ute på Sandudden för att sedan försöka rädda det som räddas kan. Den nyupptäckta graven och det som finns omkring den ger oss en ny syn på Visingsös förhistoriska landskap.

 

 

Anna Ödeén

Arkeolog

 

S:t Laurentii kapell på Visingsö – en kyrka för mycket?

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Idag ligger ruinen av S:t Laurentii kapell (RAÄ 28:1) på en rofylld plats; en liten slåtteräng inne i skogen norr om Brahekyrkan på Visingsö. Men vad representerar den anonyma byggnadslämningen? För vem har den varit avsedd och när är den uppförd? Varför finns det en ”extra” kyrka mitt emellan sockenkyrkorna Ströja och Kumlaby? Frågorna hopar sig när man börja se lite närmare på kapellet. Men i april 2015 startade ett projekt som kanske kan finna åtminstone en del av svaren!

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940. Foto i länsmuseets arkiv.

”Per Brahe, greve till Visingsborg, friherre till Kajana reste denna sten 1679 till minne av ett mycket gammalt kapell” Så lyder texten på den minnessten som länge stod uppe på ruinkullen. Och kapellet är känt sedan slutet av medeltiden, då det förekom i Linköpingsbiskopen Hans Brasks lista över stiftets kloster, kyrkor och kapell. Där omtalas år 1515 Laurencii in Visinxö som ett av 46 kapell utan egen präst. Ruinen grävdes fram sommaren 1940 under ledning av landsantikvarie Egil Lönnberg. Vad som då frilades var grunden till en rektangulär stenbyggnad med måtten 8,5 x 6,8 meter. Dess golv var belagt med flata skifferhällar och mot den östra väggen fanns resterna av ett murat altare. I rasmassorna påträffades bitar av putsbruk som bar spår av kalkmålningar. Traditionen om en kyrklig byggnad hade visat sig stämma.

Idag, 75 år senare, har forskningen kring S:t Laurentii kapell på Visingsö återupptagits. Ett generöst bidrag från Lennart J. Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning möjliggjorde en undersökning med georadar på kapelltomten. Inför karteringen fanns det en rad frågor att besvara. Förekom det till exempel några gravläggningar på platsen? Kunde man i så fall se spår efter någon bogårdsmur eller ett dike kring gravplatsen? Och har man haft planer på att bygga en större kyrka; något som antyds av den breda öppningen i kapellets västvägg?

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Arbetet genomfördes under påskhelgen och nu kan vi presentera de första preliminära tolkningarna. Det verkar som om kapellet har uppförts på en utschaktad gravhög som omgivits av ett grunt ringformat dike. Och ett stabilt underlag var nog inte fel, eftersom byggnaden legat invid en gränszon mellan fast mark och sankare partier vilka ingått i ett större våtmarksområde, Hästakärret. Samtidigt skall man inte bortse från den uppenbara symbolik som ligger i att utnyttja en äldre, hednisk grav som plats för en kyrkobyggnad. Det kan ses både som ett avståndstagande från den gamla tron och som ett sätt att hävda kontinuitet över ett religionsskifte. Kanske handlar det om en blandning av båda delarna?  Intressant nog ligger ytterligare en gravhög bara drygt 70 meter norr om S:t Laurentii kapell. På dess idag tillplattade krön stod under 1800-talet en mindre väderkvarn. Gravhögarna har varit jämförbara i storlek, den bevarade (RAÄ 32:1) är 14 meter i diameter, medan högen under kapellet har mätt 16 meter, inklusive ringdiket. Det finns också skriftliga uppgifter om minst två försvunna gravhögar till i närheten av ruinen.

Hur var det då med eventuella kristna gravar i anslutning till S:t Laurentii kapell? Det finns i och för sig några  gropar inom det karterade området, men det förefaller rimligare att i nuläget tolka dem som spår efter rotvältor. De verkar vara alltför grunda för att kunna utgöra medeltida begravningar.

Då känns de byggnadslämningar som påträffades alldeles väster om ruinen avsevärt mer intressanta. Där registrerades vad som tolkats vara en hård golvnivå, omgiven av antingen en glest lagd stensyll eller stora stenskodda stolphål. Men vad representerar då detta? Är det lämningarna efter en äldre kyrka som framträder på skärmen? Eller ett samtida långhus av trä, uppfört intill ett kor byggt i sten? Kanske är det istället en del av ett medeltida härbärge; en institution som haft behov av ett eget gudstjänstrum? Alla tre förslagen går tillbaks på äldre forskning och kan i dagsläget verka ungefär lika rimliga.

Undersökningen med georadar har gett upphov till en rad nya frågor. Men nu vet vi att marken intill ruinen rymmer spännande lämningar. Nästa steg blir att söka pengar för att kunna gå vidare till en regelrätt utgrävning. Arbetet med S:t Laurentii kapell på Visingsö har bara börjat!

Stormen Egon på Visingsö

Stormar är ett otyg och Egon som drog fram över södra Sverige den 10 januari i år var inte något undantag. Tågtrafik och färjelinjer fick ställas in, broar spärrades av, översvämningar och allmänt trafikkaos rådde, hushåll blev utan ström, tak blåste av och naturligtvis stora områden med nedfallen skog. Även vårt län drabbades, inte minst vad gällde stormfällda träd. Som alla förstår fick det konsekvenser och det man först tänker på är alla de markägare som förlorade sin skog. Men det är inte bara den slags materiella värden som påverkas av stormar utan även våra kulturmiljöer. Många av våra fornlämningar ligger ju i skogsmark.

Stormen Egon – inte populär på Visingsö!

Så vad ställde då Egon till med om vi fokuserar på det som är fornt och gammalt? Jo, bland annat att Vätterns pärla Visingsö än en gång drabbades, inte så konstigt kanske med tanke på att den uppmätta vindstyrkan uppgick till 30,9 meter per sekund – den högsta i länet!  Effekten på skogen blev att träden blåste ner och låg om vartannat som ett gigantiskt ”plocke pinn”. Men även mer glest beskogade områden drabbades, bland annat de tre stora gravfälten på ön. På det norra gravfältet låg ett tiotal rotvältor, på det mellersta gravfältet ett sextiotal och på det södra gravfältet 3 rotvältor. För att se om några gravar skadats inventerades gravfälten av länsmuseets arkeolog Anna Ödéen. På det stora hela hade gravarna klarat sig men i sju rotvältor på det mellersta gravfältet och i en rotvälta på det södra gravfältet fanns stenpackningar, skifferhällar och linser med kol och sot. Det visade att förhistoriska gravar påverkats.

Av den anledningen gav länsstyrelsen oss uppdraget att undersöka och dokumentera skadornas omfattning, och att sedan återställa gravarna. Efter att ha undersökt de aktuella rotvältorna kan vi konstatera att den sot och kollins som fanns i en av dem var en härd. Kol från den samlades in för C-14 analys så lite längre fram får vi veta vilken ålder den har. En härd i en rotvälta hittades också 1996 i samband med att en grav grävdes ut på samma gravfält – resultatet av den våldsamma stormen i november 1995. I några av rotvältorna med stenpackning och skifferhällar fanns brända ben, en järnnit och enstaka krukskärvor. Men de flesta fynden hittade vi i en rotvälta som stod i utkanten av en gravhög. Bland rötterna i själva rotvältan satt en stenpackning med enstaka skifferhällar och knytnävsstora stenaren. Bland stenarna fanns brända ben men framförallt låg de i ett svart, fett brandlager i gropen under rotvältan. I brandlagret fanns även tre järnnitar och fyra keramikskärvor. Brandlagret, benen och föremålen i den skadade högen kan antagligen dateras till vikingatid, för övrigt samma tidsperiod som högen som undersöktes 1996.

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Det vi nu ska göra är att låta en osteolog undersöka benen för att se om det går att avgöra kön och ålder, och ifall det finns djurben i materialet. Dessutom ska järnnitarna konserveras. Och så får vi be en stilla bön att det dröjer till nästa storm…

Har vi missat båten?

Skutor som torkar segel vid kaj i Munksjön

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag om Jönköpings blöta förflutna på Marinarkeologiska Sällskapets årsmöte. Det var många spännande projekt som presenterades under konferensens två välfyllda dagar. Tyvärr frös det traditionella dyket bokstavligen inne, eftersom Huskvarnaviken var isbelagd. Fast Johan Rönnby, professor vid Södertörns högskola, berättade om det unika dränkta kulturlandskapet; om gravröset på Vätterns botten och om mossen strax intill med dess fynd av svärd från bronsåldern. Men det föll på min lott att inleda med en liten exposé över stadsarkeologins våtaste sidor i stormaktens nya stad. Det blev en berättelse om utfyllnader och timmerkistor; om invånarnas ständiga kamp mot översvämningar och stormfloder. Och vad kan man annat vänta sig i en stad som ritats av holländare och lagts i ett exponerat och utsatt läge där på landtungan mellan Vättern och Munksjön? Inte precis så att man avundas dem som hade att leva i Gustav II Adolfs Jönköping…

Golv till sjöbod och sammanstörtad brygga på 1600-talets Munksjöstrand

Jag redogjorde för arkeologins insatser under de senaste åren i vad som skulle kunna kallas Jönköpings waterfront – de oregerbundna raderna av sjöbodar, lastkajer och bryggor som utgjort gårdarnas avslutning ut mot Munksjön. Och genom åren har en stor del av den s.k. Lillsjöradens bebyggelse frilagts. Vi börjar kunna göra oss en riktigt bra bild av hur kontakten mellan gård och vatten har tett sig i det tidigmoderna stadsrummet. Hur utbyggnaden med stolpburna bodar eller timmerkassuner gått raskt framåt under vissa perioder bara för att nästan helt avstanna under andra.

Panelklädd kajfront från 1700-talet med stolpar från en bockbrygga framför

Vad som styrt är förstås innehavarnas behov av utrymme och transporter. För det säger ju sig självt att en vapensmed och en handelsman har olika preferenser i dessa avseenden. Det har också varit möjligt att urskilja omfattande reparationer med skyddspålningar och förstärkningar. Framför allt handlar det nog om att begränsa skadeverkningarna från isskruvning på de timmerkonstruktioner som bebyggelsen vilade på. Visserligen har Munksjön ingen stor vattenyta, men man skall inte lockas att underskatta de påfrestningar is – och även vågerosion – har kunnat åstadkomma!

Ramverk till kraftig lastbrygga från tidigt 1800-tal

En intressant upptäckt var förekomsten av stabila lastbryggor, vilka fungerat som en förlängning av de nord-sydliga vattugränder som var så typiska för 1600-talets stadsrum. Här kunde de gårdar som inte gränsade ut mot hamnområdet i söder sköta lossning och lastning av alla de varor som invånarna behövde i sin dagliga gärning. Och det är påfallande hur tydligt Jönköpings maritima kontakter sköttes via Munksjön. Innanhavet norr om staden, Vättern med sina 13 mil av öppen vattenyta, var något man främst försökte skydda sig mot. Längs den stranden byggdes snarare vågbrytare än bryggor. Självfallet låg de mindre fiskebåtarna uppdragna på Vätterstranden och förstås hämtades rent vatten till hushållen. Men ”Sjön” omtalades med en välförtjänt respekt!

Nordlig storm på Vättern – yttre hamnens vågbrytare skyddar galeasen Karl Johan…

Istället utnyttjades den utmärkta skyddade naturhamn som Munksjöns lugna bassäng erbjöd. Det enda problemet gällde inloppet genom vad vi idag kallar Hamnkanalen. Det gällde att strömfåran som förde ut Tabergsåns vatten i Vättern inte blockerades av sand som hopats av stormar. Därför kan man se hur det redan i de allra äldsta Jönköpingskartorna läggs stor vikt vid detta hamninlopp. System av pirar och vågbrytare planerades för att skydda denna vitala länk i stadens kommunikationssystem. Och när skutan väl kommit in i kanalen fick man dra henne mot strömmen, förbi förborgens halvbastion och vindbron, in på lugnt vatten.

Jönköpings hamnfront mot Munksjön med alla magasin och bryggor på 1870-talet

Inne i Munksjön låg man säkert, vare sig båten förtöjts mot kajen eller ankrats upp. Den som däremot tvingades vänta ute på redden, ute på Vättern, låg på dålig ankargrund. Och om skutan började dragga för nordlig vind tog resan garanterat slut i bränningarna. Det finns uppgifter om att kloka skeppare ankrade så långt som 1,2 km norr om Vätterstranden för att ha manöverutrymme vid en vindkantring.  Man kan knappast förundras över att staden hellre orienterade sig mot Munksjön – ett fenomen som vi märker av i stadsrummet än idag. För visst är Piren populär under sommarhalvåret, men på Bauers brygga sitter man ju skyddad för den kalla nordanvinden …

Medeltida hamnanläggning på Västra kajen, utgrävd sommaren 2012

Redan Gustav Vasa talade på sin tid om behovet av att i samband med slottsbygget i slutet av 1540-talet ”ther motte tillpyntas och till redo gjord blifwe en god hapn för båther och skuter”. Rimligtvis har kungen i första hand tänkt på behovet av en bra lastplats för material till de befästningsverk som nu skulle utföras kring de forna klosterbyggnaderna. Det handlade om stora mängder timmer, sten och tegel som måste transporteras in till byggnadshyttan. Men redan gråbröderna, franciskanerna, hade haft en enkel hamnanläggning på Munksjöstranden nedom konventsbyggnadena.

Vid förra årets utgrävningar påträffade vi stora, terrassliknande konstruktioner som lagts direkt på den forna stranden. Mörka jordmassor fixerades i läge av kraftiga timmerramar och på sjösidan hade kanten förstärkts med staplad grästorv. Ungefär mitt för den södra längan i klosterkomplexet fanns en angöring försedd med en trappa upp från vattnet. På så sätt kunde viktiga besökare till klostret komma ända fram med sina båtar.

Slupen Preciosa förtöjd i Vinterviken, Munksjön ca 1900

Men det var inte bara som hamn Munksjön fungerade. Här lades också skutorna upp för vinterförvaring. Rimligtvis gjorde man så redan på medeltiden och på 1600-talet låg kronans bojert (en ursprungligen holländsk typ av mindre skepp) ankrad utanför slottet. Märkligt nog verkar stadens egna borgare inte ha haft så stor del i seglationen som man kunna vänta sig. Flera gånger omtalas i de skriftliga källorna hur man tvingats förlita sig på utifrån kommande skutor, eftersom Jönköping saknat egna. Så seglade till exempel de kända ”råbockarna” från Harge i Närke lastade med kalksten till limugnen; med träkol, koppar och andra nyttigheter till staden och slottet. Dessa stora klinkbyggda allmogeskutor var odäckade, enmastade och riggade med tunga råsegel. Som returfrakt norrut tog de Tabergsmalm till masugnarna längs Tivedskusten.

Den stora förändringan kom när Göta Kanals västgötadel öppnades 1822 och när fartygen inte längre behövde lita uteslutande till seglen. Trafiken på Jönköping ökade explosionsartat. Hela kanalen stod färdig 1832 och tre år senare anlöptes stadens hamn av 139 skutor och ångbåtar. När kulmen nåddes år 1896 registrerades 535 besök av segelfartyg och hela 1084 av ångare. Vid denna tiden var Jönköping också hemmahamn för 77 fartyg.  Med ångmaskinens genombrott blev den vresiga Vättern en tätt trafikerad farled, även om sjön fortsatte att kräva sin tribut. Man behöver bara tänka på tragedin med ångaren Pehr Brahes förlisning utanför Hästholmen 1918.

Kraftig krok – avsedd för medeltida storrödingar?

Idag, när broarna över Hamnkanalen hunnit att bli fem till antalet och allesammans är fixerade, har man svårt att föreställa sig den livfulla sjöfartsmiljö som detta var för bara några få decennier sedan. Återigen vänder Jönköping blickarna mot Munksjön, där den forna hamnbassängen reducerats till en spegeldamm mellan stadens nybyggda kvarter.

Och så, avslutningsvis, kommer vi fram till den fråga jag ställt mig under de snart nio år jag varit verksam som arkeolog i Jönköping. Den lyder ”varför är det maritima inslaget så svagt i denna välundersökta stad vid landets näst största insjö?” Det samlade fyndmaterialet inskränker sig nästan helt till fiskeredskap som krokar och nätsänken.

Två nätsänken av bränd lera, en örslev av ben och en ljussax

Var finns de rester efter uttjänta båtar och större flytetyg som i andra städer brukar uppträda i hamnområdenas bryggor och sjöbodar? För även om en läckande snipa höggs upp fanns det bruk för det användbara trävirket till sekundära uppgifter. Bordgångar kunde slängas in som golvplankor i de enkelt uppförda förrådsskjulen närmast vattnet. Brustna spant kunde fungera som stöttor. Tofter, trallar, åror och årtullar, allsköns riggdetaljer – det är saker som ofta påträffas i städernas strandzoner, förutsatt att bevaringsförhållandenas är goda för organiskt material. Och om så inte är fallet brukar man hitta de typiska nitar som skvallrar om var en gammal kasserad båtsida legat och ruttnat bort. Så brukar det se ut …men inte i Jönköping! Här lyser istället de maritima lämningarna med sin frånvaro på ett anmärkningsvärt sätt. Därför är det värt att uppmärksamma fyndet av en medeltida åra och en handfull kopparnitar från förra årets utgrävningar på Jönköpings slott. Dessa föremål borde inte vara unika. Vi har ju undersökt hamnanläggningar från både medeltid och tidigmodern tid med kajer, bryggor, sjöbodar och allt. Men trots de undersökta volymerna kulturlager möts vi av denna tomhet, denna närmast totala brist på föremål som har med livet på sjön och de maritima näringarna att göra.

Varför är det så? I nuläget finns inga bra svar. Förstås kan åtskilliga vrak ligga dolda i det tjocka slammet på botten av Munksjön. Dessa kontaminerade massor från pappersbrukets tid täcker stora delar av sjöns grundare delar och har omöjliggjort mer systematiska avsökningar. Kanske ligger en del av förklaringen i de uppgifter som talar om att sjöfarten i äldre tid huvudsakligen sköttes av folk utifrån; inte av Jönköpings egna invånare. Men det förklarar inte frånvaron av spår från de små arbetsbåtar som man kan tycka att snart sagt varje hushåll borde ha hållit sig med. För man har ju fiskat, färdats och transporterat vattenvägen – även här i staden. Så i nuläget kan vi arkeologer bara erkänna – vi har missat båten. Än så länge…