Westerplatte 1939 – ett polskt nationalmonument

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 2. Exempel från ett grannland)

Westerplattes kasern - sönderskjuten 1939. Sprängd 1945. Idag ett nationellt monument.

Westerplattes kasern – sönderskjuten 1939. Sprängd 1945. Idag ett nationellt monument med stor symbolisk innebörd.

Westerplatte. En sandrevel vid inloppet till Gdansk, den stad som tidigare var känd som Danzig. En obetydlig halvö som under några dagar i september 1939 kom att bli skådeplatsen för en tragedi – här startade Andra Världskriget. Det tyska krigsfartyget Schleswig-Holstein påbörjade sin beskjutning av Westerplattes polska garnison klockan 04:48 den 1 september 1939. Under den följande veckan utsattes befästningarna för upprepade tyska anfall av såväl infanteri som flygangrepp. Men mot alla odds höll de drygt 200 polska soldaterna stånd mot övermakten fram till den 7 september. Här föddes en legend; en berättelse om motstånd som kom att bli av största betydelse för Polens efterkrigstid, såväl under kommunistepoken som efter 1989. Westerplattes ärrade ruinfält blev till något av en nationell helgedom; ett obligatoriskt besök för oräkneliga grupper av skolbarn och andra genom åren.

Slaget om Westerplatte. Blått = polska befästningar. Rött = tyska anfall. Slagskeppet Schleswig-Holstein markerat med en röd symbol.

Slaget om Westerplatte. Blått = polska befästningar. Rött = tyska anfall. Slagskeppet Schleswig-Holstein markerat med en röd symbol i floden Wisla.

Redan i september 1945 – knappt fyra månader efter krigsslutet – gavs ett polskt frimärke med motiv från striden om Westerplatte ut. Halvön med dess söndersprängda bunkrar och kaserner förvandlades tidigt till ett friluftsmuseum, om än naggat i kanten av Gdansks moderna hamn och det kalla krigets militära avspärrningar. Än idag leds besökarna genom området på breda betongvägar mot uddens spets. Där ute restes ett 25 meter högt monument år 1966. Stilen är tidstypisk, ett stiliserat svärd skapat av väldiga granitblock står som nerkört i den polska jorden. Monumentet pryds av bistra manliga soldatansikten i sovjetisk stil. På dess väggar finns namnen på de sjöslag där polska sjömän deltog under andra världskriget. Det övertydliga symbolspråket lämnar ingen i tvivel – Här kämpade vi då. Och vi är beredda att kämpa på nytt! Många liknande krigsmonument föll samtidigt med kommunismen, men ute på Westerplatte står kolossen orörd kvar.

Westerplattemonumentet. 25 meter granit, skapat år 1966 av konstnärerna Adam Haupt, Franciszek Duszenka och Henryk Kitowski.

Westerplattemonumentet. 25 meter granit, skapat år 1966 av konstnärerna Adam Haupt, Franciszek Duszenka och Henryk Kitowski.

Vad som däremot saknas är en vänskapsgåva från grannen i öster. Den stridsvagn av typen T34 som tidigare stod uppallad på en sockel av sten med inhuggna spår efter larvband har plockats bort. Den passade inte in i det nya Polens nationalmonument utan förflyttades raskt till glömskan. Men intressant nog har man inte avlägsnat dess fundament som nu istället ger en illustration av hur snabbt politiska realiteter kan skifta. Spåren har symboliskt nog lämnats kvar…

Som utifrån kommande besökare, en turist från ett Sverige som inte drabbades av andra världskrigets katastrofer, närmar man sig storögt en plats som Westerplatte. För det hände här. Precis där jag står. Historiens omtalade vingslag? Nej, en närvaro där detaljerna talar till dig. De sprängda husen. Kulhålen i väggarna. Trots att området idag är tillrättalagt och anpassat för att kunna härbergera stora mängder människor blir upplevelsen stark. Samtidigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig de förhållanden som rådde på den smala halvön vid Danziger Bucht under den kaotiska vecka då historia skrevs. Smärtan och den tilltagande paniken som vägdes mot trotsighet och mod. Insikten om kampens hopplöshet som smög sig in allt eftersom timmarna gick…

Westerplattes kasern - skyddsrummet i källaren.

Westerplattes kasern – det bombsäkra skyddsrummet i källaren med sina skottgluggar.

Den som vill kan göra besöket vid Westerplatte kort. Bussgrupperna hastar fram längs den breda betongvägen, pausar vid kasernruinen för att sedan fortsätta ut till monumentet och den ofrånkomliga gruppbilden. Den som har ett djupare intresse, en önskan att försöka förstå – eller mer tid till sitt förfogande – dröjer kvar. Utmärkta flerspråkiga informationstavlor finns samlade temavis längs vandringsleden runt Westerplatte. Och glädjande nog är det hela berättelsen man erbjuds, inte bara händelserna i september 1939.

Författarna går långt tillbaka. Till hur floden Wislas (tyska Weichsel) för staden Danzigs livsviktiga utlopp blockerades alltmer av en tillväxande sandrevel. Hur man kämpade för att hålla passagen öppen och segelbar. Hur militära befästningar och badortsliv samsades under den preussiska tiden. Så områdets roll i maktspelet efter det första världskriget, då fristaten Danzig stod under uppsikt av Nationernas Förbund. Där det självständiga Polen fick rätt till en utpost; en omlastnings- och kontrollstation för militär utrustning vid Wislas mynning. Westerplatte. Sambanden klarnar. Frågan om varför allt skedde just här besvaras.

Det är egentligen ganska självklart att det är den heroiska berättelsen som prioriteras. Motståndsviljan och okuvligheten lyfts fram, en form av storytelling som krävdes när ett av kriget sönderslaget land skulle samlas och resa sig. Ett Polen som återskapades ännu en gång, liksom tidigare under sitt växlingsrika och ofta tragiska förflutna. Historien kanske inte precis upprepar sig, men i den här delen av  Europa har arméer påfallande ofta marscherat fram. Och vi svenskar har aktivt bidragit. Det är inte för inte man talar om 1600-talets mitt som ”den svenska syndaflodens år”…

Problemet är att det finns en annan vinkling på berättelsen om Westerplatte; ett synsätt som i och för sig inte förringar de polska försvararnas mod, men som ger historien ett lite annorlunda perspektiv. För de historiker som studerat den andra sidans kvarlämnade dokument och vittnesmål lyfter istället fram tysk inkompetens och överdriven försiktighet som huvudorsaker till att garnisonen vid Wisla lyckades hålla ut mot övermakten så länge.

Det rekonstruerade vakthuset - en lätt maskerad bunker.

Det rekonstruerade vakthuset – en lätt maskerad bunker.

Egentligen betraktade den tyska militära ledningen Westerplatte med sina 200 soldater som en bisak. De övermodiga lokala nazisterna i Danzig hade lovat att utposten skulle övermannas och tvingas kapitulera inom någon timme efter att anfallet hade inletts. Man hade ingen aning om vad som verkligen doldes i tallskogen.

Slagskeppet Schleswig-Holstein hade kommit till Danzig på officiellt besök några dagar innan krigsutbrottet. Dess verkliga uppgift var att beskjuta polska ställningar uppe vid hamnstaden Gdynia efter att fartygets tunga artilleri demolerat utposten vid Wisla. Det hela skulle vara raskt avklarat. De trupper som fanns ombord var främst på plats för att skydda fartyget mot sabotage när det låg i hamn. Nu sattes de in för att skynda på den polska garnisonens kapitulation. Men istället för en promenadseger mötte anfallarna ett väl organiserat och förbittrat motstånd.

Det hade uppförts bombsäkra byggnader ute på halvön och kasernen skyddades av fem till vakthus maskerade bunkrar försedda med kulsprutor. Det fanns system av skyttegravar och rent av en kanon på Westerplatte. Svåra förluster gjorde tyskarna överdrivet försiktiga. Ett som det skulle visa sig förödande flyganfall genomfördes, men den tyska ledningen vågade inte utnyttja det tillfälliga övertag som bomberna skapade. Den enkla seger som hade förutspåtts övergick i ett kostsamt ställningskrig fram till kapitulationen den 7 september. Det hjältemodiga polska försvaret möjliggjordes i hög grad av motståndarens felbedömningar och militära oerfarenhet. Men den aspekten på historien tas överhuvudtaget inte upp i områdets annars informativa skylttexter. Den förklaringen var ointressant 1945. Man behövde inte känna till tyska misstag utan möta polska hjältar!

I vilken riktning har situationen ändrats idag? Är berättelsen om Westerplatte densamma nu som då? Att halvöns ruinfält fortfarande är ett nationellt besöksmål av rang märker man på kommersen utanför grindarna. Här samsas mer seriösa souvenirer med det mest smaklösa krimskrams och militärt surplus. Historiens betydelse och dagens medvetna historiebruk illustreras av filmen Tajemnica Westerplatte (The Secret of Westerplatte) från 2013. Här blir slagfältet närmast scenen för ett kammarspel, fokuserat på konflikten mellan utpostens befälhavare major Sucharski och hans adjutant kapten Dabrowski. Den förstnämnde står för ett mer humanistiskt och därmed defatistiskt synsätt, medan hans nästkommenderande företräder den hårda linjens motstånd till varje pris.

Att filmen fått ett mycket blandat mottagande är föga förvånande, eftersom ämnet fortfarande är så pass känsligt. Vissa har beskrivit framställningen som ”opatriotisk” och ”antipolsk”, rent av som i grunden falsk och ”offensive to the dignity and honour of Polish Soldiers”. Andra kritiker har istället hyllat filmen som ”a hymn to the heroism of the defenders of Westerplatte”. Talande är att premiären sköts upp från planerade 2009 fram till 2013 och att filmen lanserats internationellt under fyra olika titlar, från det neutrala Battle of Westerplatte till det laddade  Heroes of Westerplatte. Samma film, men försedd med olika grundackord. Berättelsen om septemberveckan för 77 år sedan lär fortsätta att förändras i takt med de politiska skeenden Polen genomgår. Alla verkar behöva Westerplatte, men till olika ändamål. Historiebruk är inte okomplicerat.

Annonser

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

Ales stenar i Kåseberga

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

2: Tollundmannen

Jag brukar vanligtvis inte läsa poesi – tyvärr får jag väl säga – för jag förstår att jag missar många livsreflektioner och många vackra ord och meningar. Så kanske borde jag komplettera mitt ständigt återupprepade nyårslöfte ”att dricka champagne en gång i månaden” men ytterligare ett: att läsa mer poesi!

I alla fall så har det ju hänt och en poet som jag fastnat för är den nordirländske poeten Seamus Heaney, som tyvärr gick bort förra året. Anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för honom var att han fick nobelpriset i litteratur 1995. Motiveringen till priset löd: ”För ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Artiklar skrevs om honom efter utmärkelsen, och det jag läste gjorde mig nyfiken. Sålunda köpte jag diktsamlingen På väg som innehåller ett urval dikter skrivna mellan 1966 och 1991. Fina dikter om här och nu, dikter sprungna ur ett älskat Irland som jag också kan relatera till eftersom jag varit där, och dikter om det forna och förflutna. Kanske är det för att jag är arkeolog som jag tog till mig dessa dikter då de handlar om sådant som berör mig, fast uttryckt på andra sätt och med andra ord. Mitt första poesiarkeologi-inlägg var ett exempel på det. I dikten Grauballemannen från 1975 förmår Seamus Heaneys ord ge liv och perspektiv på ett av arkeologins många människoöden, nämligen Grauballemannen som är en av flera människor som under dramatiska former offrats, dödats och dumpats i danska mossar under järnåldern.

En annan människa som gått ett likande öde till mötes var Tollundmannen från 400-talet f. Kr.  År 1950 hittades han på 2,5 meters djup i en mosse, liggande på höger sida i naturlig sovställning, naken sånär som på ett bälte runt midjan, skinnhätta på huvudet och ett rep runt halsen. Mannen var i 30-årsåldern då han dog. Vetenskapliga undersökningar av honom visar att han ätit en sista måltid bestående av välling eller gröt innan han dödades genom hängning. Kanske offrades han till en gudom? I alla fall togs han omhand av människor som månade om honom, ordnade hans anletsdrag och lade honom tillrätta i en torvgrav.

Idag ligger han i en monter på Silkeborg museum på Jylland där hans tillsynes fridfulla, skäggstubbsgarvade ansikte setts av mångtusenden, och gjort honom till en av världens mest kända ”danskar”. Om honom har Seamus Heaney skrivit i diktsamlingen Wintering out (1972)

 Tollundmannen  

En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.

I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,

naken sånär som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan

spände hon åt sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons garvade kropp,

ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.

Jag kunde riskera helgerån,
utlysa gungflymossen
som vår vigda jord och be
honom att befrukta

de styckade, genskjutna
satarnas kött:
lik i hosor
utlagda på tunet

med spår av hud och tänder
som rester på rälsen
efter de fyra dräpta bröderna
som man följt längs banvallen.

Någonting av hans sorgsna frihet
när han drogs på mästermans kärra,
kommer till mig där jag kör
och upprepar namn som

Tollund, Grauballe, Nebelgaard,
och ser på de pekande händerna
hos lantliga byamän
vars språk jag inte förstår.

Därborta i Jylland
i de gamla dråparsocknarna
kommer jag att känna mig vilsen,
orolig och helt och hållet hemma.

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

Ett voltakors från slagfältet!

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM
Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!
Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha…
Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold
För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild – vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?
Voltakors från Åbotorp vid Vartofta
Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)
Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.
Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.
Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet – detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför!
Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!