Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning och en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken att skapas. Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank - de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken_01

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Mykinge försöksgård, ett annorlunda industriminne

Termen industriminne leder associationerna till mäktiga byggnader i mörkrött tegel med skorstenar och rader av höga fönster med en mångfald av spröjsade rutor. Men industrins kulturarv är mycket mer än så. Jönköpings län är rikt på industriminnen, inte minst utmärker sig Gnosjö/Gislavedsområdet, bygder där sämre förutsättningar för åkerbruk tidigt ledde till satsning på de binäringar som så småningom blev huvudnäringar. Här finns industrin både som kulturarv, identitet och som levande försörjningsstrategi.

Mer förvånande kan det kanske te sig att hitta ett industriminne inom länets främsta jordbruksområde, nämligen Skärstaddalen, ca 15 km norr om Jönköping. Här, vid Mykinge en gård norr om Landsjön, finns ett av länets mest intressanta minnen av den industri som från 1800-talets mitt och långt inpå 1900-talet satte Jönköping på den industriella kartan. Tyvärr är Mykinge försöksgård dock lika bortglömt som den är intressant.

Karta (kopia)

Jönköping hade två tändsticksfabriker. Det är den norra, belägen vid Vätterstranden, som har rönt störst uppmärksamhet inte minst eftersom området är bevarat och byggnaderna har den omisskännliga karaktären av industribyggnad. Här finns också tändsticksmuseet. Tändsticksområdet är tillika riksintresse för kulturmiljövården.

Områdesbild

Mykinge försöksgård på 1950-talet med växthus, laboratorium och bostdshus med gästlägenheter för forskare.Planteringarna som ses i bilden har i dag växt till en mindre skog av asp och poppel.

 

 

Västra tändsticksfabriken däremot, belägen söder om Bäckalyckan, revs på 1980-talet för att ge plats åt bostäder. I dag är det endast namnet Solstickegatan som ger en tändsticksanknytning. Som mest hade fabriken uppemot 800 anställda vid tiden för första världskriget; annars låg siffran kring 250-600 personer. Västra tändsticksfabriken hade en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet och det är här Mykinge kommer in i bilden. Mellan 1941 och 1968 fanns här en försöksodling av asp och poppel. Det var framför allt den snabbväxande hybridaspen, en korsning mellan den vanliga aspen (Populus tremula) och den nordamerikanska aspen (Populus temuloides) som provodlades, men även andra korsningar av asp och poppel testades. Det som gör Mykinge extra intressant är att en stor del av dessa odlingar fortfarande finns kvar. Vildvuxna skogsdungar av vad som en gång var utplanterade aspar i raka led finns strax öster om Mykinge södergård där byggnaderna som utgjorde försöksanläggningen är belägna. Här finns växthusen, laboratoriet och matsalen kvar och bostadshuset med gästrum för forskare från när och fjärran. I lådor finns ett bibliotek av tusentals böcker om skogsforskning nerpackad och rapporter och korrespondens väntar på att sorteras och arkiveras.

Växthusinteriör 1

Interiör från ett av de två växthusen som fortfarande finns intakta med stora delar av den ursprungliga inredningsdetaljerna kvar

 

Mykinge är något så unikt som ett industriellt och biologiskt kulturminne och bör lyftas fram som ett exempel på industriminnenas komplexitet. Mykinge försöksgård är också en del av Jönköpings industriella historia.

Män i Alle (kopia)

7-åriga aspar av typen Populus robusta, också kallad Populus Canadensis, i raka led vid Mykinge försöksgård.

 

Den som förestod anläggningen under många år var Rolf Nordestedt som gick bort här om året och med honom försvann mycket av kunskapen om och historien kring anläggningen som i dag är en smula förfallen eftersom tidens tand har varit framme och gnagt. Men familjen som i dag bor på Mykinge känner väl till dess historia och hyser ett brinnande intresse för försöksgårdens upprustning. Från tid till annan kommer dessutom asp-fantaster hit och tar med sig några skott. 40 000 har Miles Wenner hämtat genom åren till en 320 ha stor skog i Sydvästra Skottland där asparna ska växa tillsammans med gran.

Mykinge försöksgård är med sitt bibliotek, sina växthus och odlingar en industriell pärla som går att putsa upp till ny glans. Mykinge försöksgård är belägen inom Biofärsområdet Östra Vätterbranterna och kan på sikt bli ett av biosfärsområdets spännande besöksmål. En målbild är att Mykinge försöksgård om fem år ska utnämnas till Årets industriminne! Innan dess finns en lång väg att gå för att få tag på pengar till upprustning och återställning, arkivering och sortering med mycket mera. Men någonstans måste man börja. Till exempel med ett blogginlägg.

Källor:

Uggla, Evald: Asp och poppel på Mykinge försöksgård. Föreningen för dendrologi och parkvård årsbok: Lustgården 1956-57.

Läs mer

Westerplatte 1939 – ett polskt nationalmonument

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 2. Exempel från ett grannland)

Westerplattes kasern - sönderskjuten 1939. Sprängd 1945. Idag ett nationellt monument.

Westerplattes kasern – sönderskjuten 1939. Sprängd 1945. Idag ett nationellt monument med stor symbolisk innebörd.

Westerplatte. En sandrevel vid inloppet till Gdansk, den stad som tidigare var känd som Danzig. En obetydlig halvö som under några dagar i september 1939 kom att bli skådeplatsen för en tragedi – här startade Andra Världskriget. Det tyska krigsfartyget Schleswig-Holstein påbörjade sin beskjutning av Westerplattes polska garnison klockan 04:48 den 1 september 1939. Under den följande veckan utsattes befästningarna för upprepade tyska anfall av såväl infanteri som flygangrepp. Men mot alla odds höll de drygt 200 polska soldaterna stånd mot övermakten fram till den 7 september. Här föddes en legend; en berättelse om motstånd som kom att bli av största betydelse för Polens efterkrigstid, såväl under kommunistepoken som efter 1989. Westerplattes ärrade ruinfält blev till något av en nationell helgedom; ett obligatoriskt besök för oräkneliga grupper av skolbarn och andra genom åren.

Slaget om Westerplatte. Blått = polska befästningar. Rött = tyska anfall. Slagskeppet Schleswig-Holstein markerat med en röd symbol.

Slaget om Westerplatte. Blått = polska befästningar. Rött = tyska anfall. Slagskeppet Schleswig-Holstein markerat med en röd symbol i floden Wisla.

Redan i september 1945 – knappt fyra månader efter krigsslutet – gavs ett polskt frimärke med motiv från striden om Westerplatte ut. Halvön med dess söndersprängda bunkrar och kaserner förvandlades tidigt till ett friluftsmuseum, om än naggat i kanten av Gdansks moderna hamn och det kalla krigets militära avspärrningar. Än idag leds besökarna genom området på breda betongvägar mot uddens spets. Där ute restes ett 25 meter högt monument år 1966. Stilen är tidstypisk, ett stiliserat svärd skapat av väldiga granitblock står som nerkört i den polska jorden. Monumentet pryds av bistra manliga soldatansikten i sovjetisk stil. På dess väggar finns namnen på de sjöslag där polska sjömän deltog under andra världskriget. Det övertydliga symbolspråket lämnar ingen i tvivel – Här kämpade vi då. Och vi är beredda att kämpa på nytt! Många liknande krigsmonument föll samtidigt med kommunismen, men ute på Westerplatte står kolossen orörd kvar.

Westerplattemonumentet. 25 meter granit, skapat år 1966 av konstnärerna Adam Haupt, Franciszek Duszenka och Henryk Kitowski.

Westerplattemonumentet. 25 meter granit, skapat år 1966 av konstnärerna Adam Haupt, Franciszek Duszenka och Henryk Kitowski.

Vad som däremot saknas är en vänskapsgåva från grannen i öster. Den stridsvagn av typen T34 som tidigare stod uppallad på en sockel av sten med inhuggna spår efter larvband har plockats bort. Den passade inte in i det nya Polens nationalmonument utan förflyttades raskt till glömskan. Men intressant nog har man inte avlägsnat dess fundament som nu istället ger en illustration av hur snabbt politiska realiteter kan skifta. Spåren har symboliskt nog lämnats kvar…

Som utifrån kommande besökare, en turist från ett Sverige som inte drabbades av andra världskrigets katastrofer, närmar man sig storögt en plats som Westerplatte. För det hände här. Precis där jag står. Historiens omtalade vingslag? Nej, en närvaro där detaljerna talar till dig. De sprängda husen. Kulhålen i väggarna. Trots att området idag är tillrättalagt och anpassat för att kunna härbergera stora mängder människor blir upplevelsen stark. Samtidigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig de förhållanden som rådde på den smala halvön vid Danziger Bucht under den kaotiska vecka då historia skrevs. Smärtan och den tilltagande paniken som vägdes mot trotsighet och mod. Insikten om kampens hopplöshet som smög sig in allt eftersom timmarna gick…

Westerplattes kasern - skyddsrummet i källaren.

Westerplattes kasern – det bombsäkra skyddsrummet i källaren med sina skottgluggar.

Den som vill kan göra besöket vid Westerplatte kort. Bussgrupperna hastar fram längs den breda betongvägen, pausar vid kasernruinen för att sedan fortsätta ut till monumentet och den ofrånkomliga gruppbilden. Den som har ett djupare intresse, en önskan att försöka förstå – eller mer tid till sitt förfogande – dröjer kvar. Utmärkta flerspråkiga informationstavlor finns samlade temavis längs vandringsleden runt Westerplatte. Och glädjande nog är det hela berättelsen man erbjuds, inte bara händelserna i september 1939.

Författarna går långt tillbaka. Till hur floden Wislas (tyska Weichsel) för staden Danzigs livsviktiga utlopp blockerades alltmer av en tillväxande sandrevel. Hur man kämpade för att hålla passagen öppen och segelbar. Hur militära befästningar och badortsliv samsades under den preussiska tiden. Så områdets roll i maktspelet efter det första världskriget, då fristaten Danzig stod under uppsikt av Nationernas Förbund. Där det självständiga Polen fick rätt till en utpost; en omlastnings- och kontrollstation för militär utrustning vid Wislas mynning. Westerplatte. Sambanden klarnar. Frågan om varför allt skedde just här besvaras.

Det är egentligen ganska självklart att det är den heroiska berättelsen som prioriteras. Motståndsviljan och okuvligheten lyfts fram, en form av storytelling som krävdes när ett av kriget sönderslaget land skulle samlas och resa sig. Ett Polen som återskapades ännu en gång, liksom tidigare under sitt växlingsrika och ofta tragiska förflutna. Historien kanske inte precis upprepar sig, men i den här delen av  Europa har arméer påfallande ofta marscherat fram. Och vi svenskar har aktivt bidragit. Det är inte för inte man talar om 1600-talets mitt som ”den svenska syndaflodens år”…

Problemet är att det finns en annan vinkling på berättelsen om Westerplatte; ett synsätt som i och för sig inte förringar de polska försvararnas mod, men som ger historien ett lite annorlunda perspektiv. För de historiker som studerat den andra sidans kvarlämnade dokument och vittnesmål lyfter istället fram tysk inkompetens och överdriven försiktighet som huvudorsaker till att garnisonen vid Wisla lyckades hålla ut mot övermakten så länge.

Det rekonstruerade vakthuset - en lätt maskerad bunker.

Det rekonstruerade vakthuset – en lätt maskerad bunker.

Egentligen betraktade den tyska militära ledningen Westerplatte med sina 200 soldater som en bisak. De övermodiga lokala nazisterna i Danzig hade lovat att utposten skulle övermannas och tvingas kapitulera inom någon timme efter att anfallet hade inletts. Man hade ingen aning om vad som verkligen doldes i tallskogen.

Slagskeppet Schleswig-Holstein hade kommit till Danzig på officiellt besök några dagar innan krigsutbrottet. Dess verkliga uppgift var att beskjuta polska ställningar uppe vid hamnstaden Gdynia efter att fartygets tunga artilleri demolerat utposten vid Wisla. Det hela skulle vara raskt avklarat. De trupper som fanns ombord var främst på plats för att skydda fartyget mot sabotage när det låg i hamn. Nu sattes de in för att skynda på den polska garnisonens kapitulation. Men istället för en promenadseger mötte anfallarna ett väl organiserat och förbittrat motstånd.

Det hade uppförts bombsäkra byggnader ute på halvön och kasernen skyddades av fem till vakthus maskerade bunkrar försedda med kulsprutor. Det fanns system av skyttegravar och rent av en kanon på Westerplatte. Svåra förluster gjorde tyskarna överdrivet försiktiga. Ett som det skulle visa sig förödande flyganfall genomfördes, men den tyska ledningen vågade inte utnyttja det tillfälliga övertag som bomberna skapade. Den enkla seger som hade förutspåtts övergick i ett kostsamt ställningskrig fram till kapitulationen den 7 september. Det hjältemodiga polska försvaret möjliggjordes i hög grad av motståndarens felbedömningar och militära oerfarenhet. Men den aspekten på historien tas överhuvudtaget inte upp i områdets annars informativa skylttexter. Den förklaringen var ointressant 1945. Man behövde inte känna till tyska misstag utan möta polska hjältar!

I vilken riktning har situationen ändrats idag? Är berättelsen om Westerplatte densamma nu som då? Att halvöns ruinfält fortfarande är ett nationellt besöksmål av rang märker man på kommersen utanför grindarna. Här samsas mer seriösa souvenirer med det mest smaklösa krimskrams och militärt surplus. Historiens betydelse och dagens medvetna historiebruk illustreras av filmen Tajemnica Westerplatte (The Secret of Westerplatte) från 2013. Här blir slagfältet närmast scenen för ett kammarspel, fokuserat på konflikten mellan utpostens befälhavare major Sucharski och hans adjutant kapten Dabrowski. Den förstnämnde står för ett mer humanistiskt och därmed defatistiskt synsätt, medan hans nästkommenderande företräder den hårda linjens motstånd till varje pris.

Att filmen fått ett mycket blandat mottagande är föga förvånande, eftersom ämnet fortfarande är så pass känsligt. Vissa har beskrivit framställningen som ”opatriotisk” och ”antipolsk”, rent av som i grunden falsk och ”offensive to the dignity and honour of Polish Soldiers”. Andra kritiker har istället hyllat filmen som ”a hymn to the heroism of the defenders of Westerplatte”. Talande är att premiären sköts upp från planerade 2009 fram till 2013 och att filmen lanserats internationellt under fyra olika titlar, från det neutrala Battle of Westerplatte till det laddade  Heroes of Westerplatte. Samma film, men försedd med olika grundackord. Berättelsen om septemberveckan för 77 år sedan lär fortsätta att förändras i takt med de politiska skeenden Polen genomgår. Alla verkar behöva Westerplatte, men till olika ändamål. Historiebruk är inte okomplicerat.

Sundsängen i Skirö. Att lyfta på locket till en arkeologisk skattkista.

 

Schakt 3, 19/8- 2000.

”Klart väder, mycket varmt. Enstaka moln. Kossorna hade bajsat i schaktet under natten + kissat på profilsnöret. Avvägning av anläggning 3. Profilrens + ritning av profil påbörjad.”

De handskrivna anteckningarna finns dels på lösa kollegielocksark, dels på förtryckta blanketter för anläggningsbeskrivningar, och uppvisar ett spektrum av divergerande modus operandi för arkeologisk dokumentation. Nu har de renskrivits och omformats till anläggningsbeskrivningar och tolkningar så pass standardiserade att Länsstyrelsens i slutändan ska kunna godkänna den arkeologiska rapporten. I det sammanhanget åker korna och väderleksrapporten ut. Men i samma takt som anläggningsbeskrivningarna bantas ner fylls jag själv av kornas råmande och solen som värmer i nacken redan på morgonkvisten denna lördag i ”Smålands trädgård” år 2000. Mer om detta nedan.

Figur 1 Sundsängen

Sundängen med fornlämningen Skirö 74:1-3 fossil åker och två rösen samt 84:1, fossil åkermark.

 

Vem som myntade begreppet Smålands trädgård för just Skirö socken har jag försökt ta reda på men Google fastnar vare sig för Linné, Tegner eller smålandsskildrarna Rogberg & Ruda. Och det kan kvitta. Den arealmässigt lilla socknen präglas av sina sjöar, den omväxlande topografin och de rika bestånden av ek och annan lövskog. Det är helt enkelt vackert i Skirö. Med tanka på det rika beståndet av fornlämningar: lösfynd av skafthålsyxor från bondestenålder, bronsåldersrösen och stensättningar från äldre järnålder, förefaller det rimligt att människor under ganska lång tid funnit det angenäma i att vistas vid stränderna till Övrasjön, Innersjön, Skirösjön och Saljen. Fånga fisk, odla och hålla kor; omforma landskapet med stenröjning, årder och så småningom lie.

Sundsängen foto

Sundsägen från luften. Dungar med ek och ädellövträd växter längs norra stranden och längst ut på udden. Korna betade fridfullt i hagmarken dagtid, men sabboterade desto mer när vi hade lämnat grävningen.

 

Bland annat fick man vid något tillfälle för sig att odla i Sundsängen, udden som sticker ut och delar av Innersjön från Skirösjön. Faktum är att man bosatte sig där också och begravde några av ättens mest minnesvärda gestalter i ett par rösen nån gång sådär på gränsen mellan brons och järn.

Fossil åkermark med schakt

Den fossila åkermarken, rösena och skärvstensförekomsten. Från schakten i bildens fond kom fick vi dateringar som visade att åkermarken tagits upp under vikingatid och tidig medeltid, samtidigt som skärsvenspackningen tillkom. Vid boplatsterrassen och fägatan var dateringen av den fossila åkermarken betydligt äldre.

 

 

Hur som haver: en vårdag år 1994 fann Johanna Alton, Fredrik Engman, och jag att den fossila tegindelade åkermarken, registrerad som RAÄ Skirö 74, i verkligheten omfattade en mycket större yta än den som den ekonomiska kartan redovisade. Vid samma tillfälle upptäcktes de två gravrösena som nämndes ovan, en fägata, en boplatsterrass samt en större förekomst av skärvig och skörbränd sten. Allt beläget i Sundsängen mellan Skirö kyrkby och Vallby säteri. År 1995 kom en kartering av den fossila åkermarken och övriga lämningar till stånd och året efter en fosfatkartering av den del av Sundsängen där vi tyckte oss förstå att man bott under, troligtvis, äldre järnålder. Några helger 1996 och en sommarvecka 2000 grävde vi provrutor, tog upp schakt i den fossila åkermarken och gick med metalldetektor.

Detta var på den tiden man kunde söka en liten pott pengar för projekt där syftet var att göra empiriska undersökningar. Länsstyrelsen i Jönköping och Berit Wallenbergs stiftelse kom att stå för stålarna för kartering och grävning, medan Jönköpings läns museum upplät portmonnän för ett antal 14C-dateringar. Dessvärre fanns dåligt med rapportpengar och det är först nu som en färdig rapport över Sundsängengrävningarna föreligger.

Fredrik fixar lunch

Varm lunch, lagad i fält till en ca 15-hövdad skara. Inga problem för Fredrik Engman JLM.

 

Trots begränsade insatser var resultaten långt över de förväntade. Genom ett stensatt stolphål i en metersruta på boplatsterrassen och massor av skörbränd sten och ”hushållsavfall” i rutorna runt i kring kunde bilden av boplats stärkas, ja rentutav styrkas. Över boplatsterrassen gick även ett stråk med de högsta fosfatvärdena, fyror och femmor på spot-test skalan. I den del av den fossila åkermarken som vi bedömde som äldst hamnade dateringen från 14C-analysen på 200-talet f.Kr.

Lunchrast

Lunchrast

 

Under vikingatid hade man nere vid stranden av Innersjön bedrivit verksamhet som resulterat i två stora flak skörbränd och skärvig sten tät packad i fet humus full med sot och kolbitar. Samtidigt hade man lagt ut terrasser för att avskilja åkertegar inom det område som vi okulärt bedömt som yngre fossil åkermark. Nya odlingar hade skett under 1500-talet och slutligen kunde vi verifiera de åkerytor som funnits i området under sent 1600-talet, allt genom 14C-dateringar.

Under senare år har bilden av dynamik och turbulens både vad gäller bebyggelse och odling ersatt den äldre som byggde på tanken om kontinuitet. Att komma och gå verkar vara det enda beständiga när man analyserar resultaten från ett stort antal undersökningar av boplatser och fossil åkermark inom Jönköpings län. Trenden gäller såväl förhistorisk som historisk tid. Det är intellektuellt uppfriskande att äntligen kunna lägga påståendena om kontinuitet bakom sig. Vad är kontinuitet, hur uppstår en kontinuitet och hur lång är en kontinuerlig period? Vem bestämde nån gång under bronsålder att här ska vi bo kontinuerligt? Slå ner bopålarna och sen sitta här och betrakta hur äldre järnålder blir yngre, hur vikingatid övergår i medeltid etc.

Maria och Jerker i schakt

Jerker Moström och Maria Petersson diskuterar och dokumenterar den fossila åkermarken.

 

Sundsängen uppvisar lämningar efter bebyggelse, boskapshållning och odling, begravning och verksamhet som kanske har med båtbyggande att göra (beroende på hur vi tolkar skärvstensförekomsten) från olika perioder av förhistorisk tid tidig medeltid. Men om det är en dynamisk kontinuitet eller olika faser där var och en bär sitt individuella signum kan man diskutera.

När de arkeologiska källorna kombineras med de historiska kan området vid Sundsängen kompletteras med en medeltida sätesgård, som sedan blir landbogård för att återigen under sent 1600-tal återuppstå som säteri. Den sista bebyggelsen som kan identifieras i just Sundsängen är ett soldattorp som anlades under sent 1600-tal och som fram till ca år 1800 låg på gränsen mellan Sundsängen och Vallby säteri.

Rättshistoriska källor ger vid handen att ägande- och brukanderättsliga stridigheter mellan Skirö kyrkby och Vallby hade pågått till och från under 1500 och 1600-talet och att dessa till stor del gällde just tillgången till Sundsängen som var belägen mellan fastigheterna och där dessa ibland haft gemensamma rättigheter och ägoblandning för att i nästa stund hägna och stänga av tillgängligheten för varandra till det, i flera oberoende källor, omvittnade rika fisket i Innersjön.

Skirö kyrka_1646 beskuren

Byn och kyrkan, Sundsängen och Vallbys kil som gav garden, senare säteriet, tillgång till Innersjöns goda fiske. Skirös urfjällar längst til höger. Karta från 1646.

 

Kartorna över Sundsängen kan följas från 1646 och framåt och visar just hur Vallbys brukningsrätt i Sundsängen successivt förändras. Under 1600-talet har Vallby ett skift genom området som ger tillgång till Innersjöns strand och under 1600-talets slut finns Vallbys ”Sundsåkrar” i Sundsängen. Vid tiden för storskiftet har soldattorpets ägor tagit över Vallbys kil och vid tiden för Laga skiftet på 1830-talet har fastighetsgränserna fastställts så att Sundsängen helt tillhör Skirö kyrkby. Kontinuitet? Ja om man bara studerar bebyggelselägen och ägoslagens huvudsakliga utbredning kan man hitta drag som är gemensamma 1647 och 1830, men om gränser, rättigheter och restriktioner tas med i bilden blir begreppet kontinuitet meningslöst.

Storskiftet 1768

1768 karterades både Skirö kyrkby och Vallby. Vid denna tid lågSundsängen som beteshage till soldattorpet som är beläget (nästan oskönjbart) vid knät i rågången mellan Vallby i söder och Skirö kyrkby i NV.

 

Stolphål_Ylva och Johanna

Ylva Otzén och Johanna Alton vid stolphhålet på boplatsterrassen.

 

Detta och mycket annat diskuterades bland annat augustiveckan år 2000, då ett dussin frivilliga och högst motiverade arkeologer och kulturgeografer utgjorde grävstyrka. På dagarna grävde vi i Sundsängen där korna ibland, som inledningsvis antyddes, inte visade det minsta hänsyn till våra vetenskapliga ambitioner. På kvällen åkte vi ”hem” till Alseda församlingshem i Skirös grannsocken där sovsäckar och liggunderlag eller campingsängar, rudimentära faciliteter för tvätt och tandborstning samt gemensam matlagning, städning och diskning utgjorde ramen. Lådvinet hade precis fått sitt stora genombrott och förenklade avsevärt vår tillvaro. Medan mat och hyra bekostades av fondmedlen från Berit Wallenberg gjorde anständigheten att vinet betalades av var och en genom att fast pris för ett glas fastställdes. Kantarellerna var däremot gratis, de växte som ogräs i Sundsängen och dess omgivning. Några excesser och nattsudd var det inte tal om, vi var relativt utpumpade efter dagens slit i fält, men innan vi stöp hann vi med livliga samtal och ja, vad ska man säga, himla mysiga och minnesvärda samkväm.

Så till alla som var med 1996 och ni som var med 2000, stort tack! En del av er är fortfarande i den antikvariska sektorn, andra har valt banor som går åt annat håll. Hoppas nån gång att vi får fortsätta undersökningarna i Sundsängen, för än så länge har vi bara öppnat några mindre titthål ner i förhistoria och historia. Här finns fortfarande mycket mer att reda ut!

Skärvstrensflaket ruta

Enmetersruta i skärvstenspackningen. Datering: vikingatid/tidig medeltid.

Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

IMG_2383

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Hur skall vi hantera 1900-talets såriga kvarlåtenskap?

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 1. En albansk inledning)

Spac - ett albanskt helvete på jorden.

Spac – ett albanskt helvete på jorden.

Det finns minnen som blir alltför smärtsamma; platser som bär på berättelser så mörka och skrämmande att de borde få försvinna in i glömskan. Det albanska fängelset Spac hör tveklöst till den kategorin. Ett slavarbetsläger där den paranoida Hoxha-regimen spärrade in allt vad man hittade av meningsmotståndare, verkliga såväl som inbillade. En koppargruva, otillgängligt belägen uppe i bergen. Ett sannskyldigt helvete på jorden. Borde man inte låta en sådan plats raderas ut? Vad vinner Albanien av idag på att Spac ligger kvar som en sönderfallande ruin?

Frågan förtjänar verkligen att ställas. Och den blev ställd i TV-programmet Kobra nyligen: http://www.svtplay.se/video/4583019/kobra/kobra-avsnitt-3-1 För efter att ha legat öppet för plundring och vandalisering under det kvartssekel som förflutit efter kommunismens fall, har man nu börjat dokumentera och i viss mån säkra vad som återstår av det vidsträckta fånglägret. Arbetet som sker i regi av organisationen Kulturarv utan gränser ( Cultural Heritage without Borders, CHwB) handlar om att säkra minnet. Att inte glömma. Och – vilket en tidigare Spac-fånge framhåller – om att låta platsen bli en del i en större läkningsprocess. Men det ÄR svåra ämnen att handskas med. Allt tycks ligga så nära, samtidigt som vittnena nu börjar falla ifrån.

Så mycket enklare då att, som i Sverige, handskas med ett relativt oproblematiskt arv. Med byggnader och andra minnesmärken utan den laddning som ett Spac bär på. Utan en sentida blodsskuld, vars offer och bödlar fortfarande finns bland oss. Visst. Förstås. Så är det. Men samtidigt måste man även här förhålla sig till den smärtsamma sidan av vår historia. Allt passar inte in på Astrid Lindgrens värld. Speciellt inte när avståndet i tid är kort. Det finns inga enkla svar, bara olika vägar att pröva.

I  fyra artiklar under hösten kommer jag att ge exempel från ett av våra grannländer – Polen. Exempel på hur man sökt att hantera sitt nära förflutna. Lämningar efter terror, ondska och ofattbart lidande. Såväl syften som metoder varierar, men i grund och botten handlar allt om att minnas. Inte nödvändigtvis förlåta. Men att minnas för att kunna gå vidare. Och här finns mycket att lära!

Mer om Cultural Heritage without Borders kan man läsa på http://chwb.org/

En tidigare bloggtext på ett liknande tema, fast utifrån upplevelsen av en lokal i Norge:

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/08/06/de-svara-amnena-hur-berattar-man-smartsam-historia/

S:t Laurentii kapell på Visingsö – en kyrka för mycket?

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Idag ligger ruinen av S:t Laurentii kapell (RAÄ 28:1) på en rofylld plats; en liten slåtteräng inne i skogen norr om Brahekyrkan på Visingsö. Men vad representerar den anonyma byggnadslämningen? För vem har den varit avsedd och när är den uppförd? Varför finns det en ”extra” kyrka mitt emellan sockenkyrkorna Ströja och Kumlaby? Frågorna hopar sig när man börja se lite närmare på kapellet. Men i april 2015 startade ett projekt som kanske kan finna åtminstone en del av svaren!

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940.

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940. Foto i länsmuseets arkiv.

”Per Brahe, greve till Visingsborg, friherre till Kajana reste denna sten 1679 till minne av ett mycket gammalt kapell” Så lyder texten på den minnessten som länge stod uppe på ruinkullen. Och kapellet är känt sedan slutet av medeltiden, då det förekom i Linköpingsbiskopen Hans Brasks lista över stiftets kloster, kyrkor och kapell. Där omtalas år 1515 Laurencii in Visinxö som ett av 46 kapell utan egen präst. Ruinen grävdes fram sommaren 1940 under ledning av landsantikvarie Egil Lönnberg. Vad som då frilades var grunden till en rektangulär stenbyggnad med måtten 8,5 x 6,8 meter. Dess golv var belagt med flata skifferhällar och mot den östra väggen fanns resterna av ett murat altare. I rasmassorna påträffades bitar av putsbruk som bar spår av kalkmålningar. Traditionen om en kyrklig byggnad hade visat sig stämma.

Idag, 75 år senare, har forskningen kring S:t Laurentii kapell på Visingsö återupptagits. Ett generöst bidrag från Lennart J. Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning möjliggjorde en undersökning med georadar på kapelltomten. Inför karteringen fanns det en rad frågor att besvara. Förekom det till exempel några gravläggningar på platsen? Kunde man i så fall se spår efter någon bogårdsmur eller ett dike kring gravplatsen? Och har man haft planer på att bygga en större kyrka; något som antyds av den breda öppningen i kapellets västvägg?

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Arbetet genomfördes under påskhelgen och nu kan vi presentera de första preliminära tolkningarna. Det verkar som om kapellet har uppförts på en utschaktad gravhög som omgivits av ett grunt ringformat dike. Och ett stabilt underlag var nog inte fel, eftersom byggnaden legat invid en gränszon mellan fast mark och sankare partier vilka ingått i ett större våtmarksområde, Hästakärret. Samtidigt skall man inte bortse från den uppenbara symbolik som ligger i att utnyttja en äldre, hednisk grav som plats för en kyrkobyggnad. Det kan ses både som ett avståndstagande från den gamla tron och som ett sätt att hävda kontinuitet över ett religionsskifte. Kanske handlar det om en blandning av båda delarna?  Intressant nog ligger ytterligare en gravhög bara drygt 70 meter norr om S:t Laurentii kapell. På dess idag tillplattade krön stod under 1800-talet en mindre väderkvarn. Gravhögarna har varit jämförbara i storlek, den bevarade (RAÄ 32:1) är 14 meter i diameter, medan högen under kapellet har mätt 16 meter, inklusive ringdiket. Det finns också skriftliga uppgifter om minst två försvunna gravhögar till i närheten av ruinen.

Hur var det då med eventuella kristna gravar i anslutning till S:t Laurentii kapell? Det finns i och för sig några  gropar inom det karterade området, men det förefaller rimligare att i nuläget tolka dem som spår efter rotvältor. De verkar vara alltför grunda för att kunna utgöra medeltida begravningar.

Då känns de byggnadslämningar som påträffades alldeles väster om ruinen avsevärt mer intressanta. Där registrerades vad som tolkats vara en hård golvnivå, omgiven av antingen en glest lagd stensyll eller stora stenskodda stolphål. Men vad representerar då detta? Är det lämningarna efter en äldre kyrka som framträder på skärmen? Eller ett samtida långhus av trä, uppfört intill ett kor byggt i sten? Kanske är det istället en del av ett medeltida härbärge; en institution som haft behov av ett eget gudstjänstrum? Alla tre förslagen går tillbaks på äldre forskning och kan i dagsläget verka ungefär lika rimliga.

Undersökningen med georadar har gett upphov till en rad nya frågor. Men nu vet vi att marken intill ruinen rymmer spännande lämningar. Nästa steg blir att söka pengar för att kunna gå vidare till en regelrätt utgrävning. Arbetet med S:t Laurentii kapell på Visingsö har bara börjat!

På resa i klanernas Skottland

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbell fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt.

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbells fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt. Underskönt beläget vid Loch Awe.

Som arkeolog är det oerhört viktigt att kunna få lite perspektiv på sin forskning; att uppleva andra platser, att försöka se skillnader och likheter. För det är så lätt att bli hemmablind och alltför inriktad på det egna fältet; den egna utgrävningen. Därför erbjuder en stor internationell konferens som den årligen återkommande EAA dels ett välkommet tillfälle att presentera sina egna resultat inför en ny och krävande publik, dels en chans att få bekanta sig med främmande miljöer.

Vi tre arkeologer som representerade länsmuseet på EAA 2015 (som  avhölls i skotska Glasgow) utnyttjade möjligheten att under sakkunnig ledning möta Högländernas minst sagt växlingsrika kulturhistoria. Vi for åt olika håll, men fick spännande om än alltför korta glimtar av Skottlands förflutna. Själv hamnade jag i den västra delen, en färd genom nationalparken The Trossachs bergsområden ut till kusten i väster. En natur som kändes nog så välbekant för en gammal fjällvandrare, frånsett då att topparna är lägre, klimatet fuktigare och dalarnas vegetation frodigare. Och så är det då detta med slotten och borgruinerna…

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Grå och tunga ligger de spridda över landskapet; de bistra lämningarna från en orolig tid av inbördeskrig och klanstrider. Kilchurn Castle, vårt första stopp, uppfördes på en oerhört strategisk plats där vägar över land och vatten mötts sedan urminnes tider. Sir Colin Campbell, den förste lorden till Glen Orchy, lät uppföra ett tornhus i fem våningar på en holme i Loch Awe omkring år 1450. Slottet byggdes efterhand ut med ringmur och mindre byggnader. Det sista tillägget blev en kasern stor nog att rymma 200 soldater, vilken uppfördes under senare delen av 1600-talet.

Familjen Campbell överlät Kilchurn till sina allierade MacGregors till dess en blodig fejd utbröt och slottet återtogs av sina ursprungliga herrar. Under 1700-talets strider för en skotsk självständighet lierade sig Campbells med engelska kronan. Kilchurn blev en viktig stödjepunkt under det Jakobitska upproret; det som ledde till att klanerna krossades i slaget vid Culloden i april 1746. Några år senare drabbades Kilchurn av en katastrof, då blixten slog ner i tornhuset och vållade stora skador. Bland annat lossade ett av de fyra hängtornen och vilar sedan dess upp och ner inne på borggården. Och nog sågs detta som en straffdom, riktad mot den som gått engelsmännens ärenden…

IMG_0226

Loch Awe från tornhusets översta våning. Natur- och kulturmiljövård möts på ett föredömligt sätt!

I dag vårdas ruinen av Historic Scotland (tidigare Scottish Heritage) och  som besökare får man säga att organisationen gör ett föredömligt arbete. Området är välskött och ruinen har gjorts tillgänglig på ett bra, men inte störande sätt. Den information som lämnas är högst läsvärd och rik på anekdoter kring de färgstarka personer som en gång vistats här. Dessutom för man in platsens uppenbara naturvärden på ett sätt man kanske inte är van vid hemifrån Sverige. Här finns lärdomar att göra!

Nästa stopp blev Dunstaffnage, en stenmonolit till fästning som fyller upp varje uns av sin klippa ute vid kusten. Läget är fenomenalt, med utsikt över en utmärkt naturhamn och omgivet av vatten på tre sidor. Här möts en av seglingslederna ner efter västkusten med Loch Etive – en smal fjord som sträcker sig flera mil inåt Höglandet.

IMG_0241

Dunstaffnage Castles höga murar ger ett avvisande och hotfullt intryck än idag.

Med den strategiska placeringen var det självfallet så att Dunstaffnage blev omstritt. Namnet Dun tyder på att det funnits en befästning på platsen redan under förhistorisk tid. Den borg vi ser idag härstammar från Duncan MacDougall, förste Lord of Lorn och sonson till den skotsk-skandinaviske jarlen Somerled; mannen som skapade sitt eget rike, Kingdom of the Isles, i västra Skottland på 1100-talet.

Men MacDougalls valde fel sida i 1300-talets inbördeskrig, Robert the Bruce intog slottet och för en tid var Dunstaffnage ett kungligt slott innan det övergick till familjen Campbell år 1470. Man fick då rätt att bära titeln Captain of Dunstaffnage. En titel som familjen har än idag med den tjugoförste kaptenen till Dunstaffnage. Vissa traditioner består oväntat länge.

IMG_0246

Den medeltida fästningen Dunstaffnage på sin märkliga svarta klippa. Notera långskeppen på stranden; längs västra Skottlands kust byggdes krigsskepp kallade  birlinn enligt nordisk tradition ända fram till senmedeltiden.

Slottet fortsatte att fungera som bostad under 1700-talet, men efter en brand 1810 tog förfallet överhand. En total restaurering planerades, men Första Världskriget lade hinder i vägen. Och 1958 enades man om att låta slottsruinen övergå till staten, även om the Captain fortfarande har formell rätt att bo i det delvis återställda porthuset. Dunstaffnage sköts idag av Historic Scotland som även vårdar det utsökta 1200-talkapellet strax intill.

Om än taklös och utsatt för väder och vind sedan flera sekel ger kyrkoruinen en god bild av elegans, hantverksskicklighet och sofistikerad smak. Precis det som man inte  upplever uppe i slottet. Där härskade en stram pragmatism, men den arkitektioniska rikedomen i slottets kapell visar hur medvetna om rådande mode och nya stilar den skotska adeln  var. Vilket egentligen inte är så konstigt, eftersom landskapet Argyll & Bute må ligga avsides idag, men var centralt i tider då riket bands samman av sjövägar.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Det tredje slott vi besökte var Dunollie, beläget strax norr om hamnstaden Oban. Byggt på en hög klippa intill havet ger den övervuxna och idag svårt förfallna borgen ett närmast klassiskt intryck. Detta är sannerligen ruinromantik, speciellt när man betraktar platsen från säkert avstånd. Kommer man närmare syns sprickorna i murverket, spår efter ras och de skador som kraftiga murgrönor vållat tillsammans med vittring och frostsprängning. Dunollie är numera avspärrat; vanliga besökare äger ej tillträde på grund av rasrisken.

Problemet ligger till stor del i att ruinen, liksom den välskötta herrgården Dunollie House alldeles nedanför borgklippan, är privatägd. Visserligen utgör platsen en traditionell samlingspunkt för klanen MacDougall och används för en rad olika aktiviteter. Men att rensa och säkra en ruin som Dunollie Castle skulle kräva stora ekonomiska insatser. När man går bland avspärrningar, förbudsskyltar och midjedjup växtlighet uppe vid ruinen inser man att även om viljan finns – och det skall ingen betvivla – så saknas resurserna. Förfallet vid Dunollie står i skarp kontrast till de välskötta och lättillgängliga Kilchurn och Dunstaffnage.

IMG_0301

En god anledning till att inte låta murgröna växa på ruiner. Dunollies tornhus bryts sakta ner av de kraftiga rötterna som söker sig långt in i murverket…

Trots det förfall som en besökare möter på borgklippan är detta en plats med en lång och komplicerad historia. Dun Ollaigh var en viktig plats i kungariket Dál Riata; en befäst kungsgård. Irländska källor berättar om krigståg och hur platsen bränts minst tre gånger under 600- och 700-tal innan den slutligen övergavs på 900-talet.

Men den strategiska betydelsen, kontrollen över kustens vattenvägar och hamnplatser, gjorde att klippan på nytt befästes av Dougall, son till jarl Somerled. Alltsedan dess har hans ättlingar i klanen MacDougall innehaft Dunollie, frånsett de perioder när man av politiska skäl hamnat i onåd och fått sina besittningar indragna till skotska kronan. De övervuxna ruiner som syns idag härstammar till största delen från 1400-talet, men borgen övergavs redan 1746 till förmån för det avsevärt bekvämare Dunollie House nedanför klippan. Ett fint litet herresäte som idag rymmer MacDougalls museum.

IMG_0317

Bäst på avstånd? Dunollie Castle som man upplever det från CalMacs färja ut till Mull.

Det är många tankar och erfarenheter man tar med sig hem från en rundtur i Högländerna. Något man slås av är likheterna med Skandinavien. Inte undra på att de norska vikingarna kände sig hemma bland dessa lågfjäll, fjordar och branta öar. Man hade hittat trakter som var aningen mer givmilda än Vestlandet, men där det mesta likväl kändes bekant. Man kunde överföra sitt jordbruk, sitt fiske, sin sjöfart och sin krigiska livsstil utan alltför stora förändringar. Och i de roddfartyg som kallades birlinn, krigsskepp med allt från 12 till 40 par åror och en mast med råsegel, levde vikingaskeppets former kvar in i 1600-talet.

När det gäller de skotska borgar vi besökte är det deras blygsamma storlek man som skandinav slås av. I klanernas högländer är det inte kontinentens mäktiga anläggningar vi möter, de klassiska medeltidsborgar som finns i stort antal i rikare bygder helt upp i Borders – gränsområdet mellan England och Skottland. Nej, på platser som Kilchurn, Dunstaffnage och Dunollie räckte det med ett stentorn och en ringmur runt en ganska beskedlig borggård. Här kunde några lägre hus passas in efter behov, men borgens yta blev aldrig speciellt stor trots att det var rikets ledande familjer som bebodde dessa fästen. Precis som i våra egna bygder känner man av att man befinner sig i utkanten av det medeltida Europa. I glest befolkade områden med begränsade resurser där avståndet mellan herreman och bonde inte var lika stort som i det feodala Frankrike. Eller i Danmark, för att ta ett mer näraliggande exempel. I Skottland liksom i Småland byggde man inte i avsikt att försvara sig mot stora arméer; det var grannfejder och rövarband man fruktade mest. Och resurserna räckte till ett bostadstorn plus en ringmur eller palissad och en vallgrav.

Under senmedeltidens och den tidigmoderna periodens alltmer professionella krigföring var många av yrkessoldaterna av skotskt ursprung. Hårdhudade legoknektar som vuxit upp med högländernas blodiga klanstrider var eftertraktade värvningar till kungarnas nya arméer under 1500-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från fälttåget 1567 omtalas till exempel två bröder, skotska adelsmän, varav den ene blev dödligt sårad under slaget vid Getaryggen. Han begravdes med sina vapen och vilar antagligen fortfarande uppe i skogen i Angerdshestra socken, långt från Skottlands berg och hedar…

Så likheterna och länkarna finns där; både på ett vidare plan och på det mer personliga. Skottland och norra Småland har fler beröringspunkter än man först kunde tro. Men det finns betydande skillnader i hur kulturarvet och historien används. Medvetenheten och kunskapen om det förflutna känns mycket mer utbredd i Skottland. Antagligen är detta ett resultat av den långa period då framförallt Högländerna varit en eftersatt del av the United Kingdom. Man har fått kämpa för att bibehålla sin särart och sina traditioner; vare sig det gällt rätten att bära kilt, tala gaelic eller sista årens självständighetsrörelse. Och i detta långsiktiga arbete har Historic Scotland spelat en viktig roll genom bra, problematiserande och ifrågasättande information. Här finns mycket att lära för oss i den svenska – och  småländska – kulturmiljövården. Och ett bra sätt är att lära och inspireras på ort och ställe, precis som vi nu gjort!

Äventyr i Yttre Hebriderna

På forrnordiska ska Skildir betyda skydd, skildir är vidare det isländska ordet för sköld i plural, alltså något man tar skydd bakom. Det var en felläsning av en gammal karta som ledde till att öarna Hirta, Soay, Boreray Dùn och Levenish, samt ett par svåråtkomliga fågelberg – stacs – (som ser ut som just höstackar) 66 kilometer utanför Yttre Hebridernas kust kom att få namnet St Kilda. Troligen gick det till så här: På en karta av den flamländska kartografen och geografen Abraham Ortelius från ca 1580 över Skottland hittar vi längst upp i kartan (och geografiskt sätt allt för nära öarna Harris & Lewis som i verkligheten alltså är belägen sex och en halv mil bort) ett S.Kylder: http://maps.nls.uk/scotland/detail.cfm?id=128

I Ortelius´ annars gedigna meritlista saknades troligen fornnordiska och Skildir blir S.Kylder som blir St. Kilda. I de ca tjugotalet geografiska kartor som upprättas över Skotland under sent 1500-tal och hela 1600-talet används mestadels namnformen S.Kilder, men på de allra tidigaste kartorna är det namnet Hirta som dominerar. Det äldsta belägget för skrivningen St Kilda som jag har hittat är i Herman Molls karta från 1708, men redan 1695 använder geografen Martin Martin St Kilda i sina reseskildringar från Yttre Hebriderna. Och något helgon vid namn Kilda har aldrig funnits. Icke desto mindre har namnet vandrat vidare och ett St Kilda återfinns som stadsdel i Melbourne, Australien.

St Kilda på håll

St Kildas huvudö Hirta uppebarar sig ur havet. Bredvid syns en av de många fågelbergen, en stack.

Om vädret tillåter får man resa dit. Båtarna har 12 platser och avgår efter avtalad bokning från Leverburg på Harris. Har man otur, det vill säga om vädret är riktigt dåligt vilket det allt för ofta är, får man bara glömma hela äventyret. Därför hade vi en plan B för den planerade St Kilda-dagen i vårt program; roliga och intressanta ställen utspridda på Harris & Lewis som vi alla tyckte skulle bli riktigt härligt att få uppleva. Sa vi till varandra, fastän alla viste att det var just för St Kilda´s skull vi hade anmält oss till exkursionen ”The Westerns Isles and St Kilda” som efterspel till EAA:s konferens i Glasgow (European Association of Archaeologists om nu någon undrade). Jag var inte den enda som hade kollat yr.no och andra väderlekssajter under en dryg veckas tid och egentligen var vi nog alla ganska lugna, inte minst som vi redan i Glasgow fått höra att vädret i västra Skottland var ovanligt bra för årstiden.

Och vi kom iväg. Givetvis gjorde vi det. Under ledning av Kevin Grant, doktor i historisk landskapsarkeologi vid universitetet i Glasgow och under de senaste tre åren bosatt på St. Kilda under sommarhalvåret för att arbeta med bevarande- och forskningsfrågor. Han var mycket envis på en punkt: ta sjösjukepiller innan ni ger er iväg! Erfarenheten av ivriga studenter som efter en kvart i den bräckliga farkosten bad för sitt liv om att få återvända till fastlandet föranledde den rörande omsorgen om de tolv lärjungar från Israel, Italien, Tyskland, Schweiz, Norge, Sverige och Skottland som måndagen den 7 september 2015 steg ner i båten som tre timmar senare anlände till St Kilda. Hörsamheten var nog hundraprocentig för turen över Atlantens vågor var enastående rolig; behovet av nöjesfältens artificiella gungning i berg- och dalbanor reducerades till noll för de kommande åren och då överfarten även innehöll vatteneffekter och delfiner som följde och hoppade i kapp med båten får satisfaktionen nog sägas ha varit total! Någon hamn fanns egentligen inte på ön. En gummiflotte sattes i vattnet och tog oss de sista metrarna in till land.

Flotten sätts i vattnet

Kanske är det en medveten strategi för att öns sevärdheter och fågellivet inte ska exploateras av för stor turisttillströmmning som man ha sett till att inte anlägga någon regelrätt hamn på Hirta. De sista metrarna får man åka gummibåt med utombordare.

Så här skrev författaren och konstnären Roland Svensson i boken ”Ensliga öar” år 1954 då han i kikaren beskådar Village Bay på St Kilda, eller låt oss säga Hirta, för det är så huvudön i ögruppen heter: ”…en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande”. Han gick aldrig i land. Och det är väl just i just detta: ruinerna efter de många stenhusen och stenhägnadernas inramning av ödslighet i en trädlös och karg grönska kontrasterad mot låga moln under en blygrå himmel, som Hirta erhållit sin berömmelse och mytomspunna aura. Ön som som mest räknade 200 invånare var, sägs det, under århundraden totalt avklippt från civilisationen, Här döpte man barnen själva och förrättade vigslar, vidskepligheten frodades i prästers frånvaro, läskunnigheten var lika med noll och man levde på en diet av råa ägg och sjöfågel. Arbetsbördan fördelades varje dag mellan öborna och förnödenheterna fördelades efter behov. Två båtar om året anlöpte, den ena med klanen MacLouds fogde för att hämta den årliga skatten, den andra var den årlige postbåten. De sista 36 Hirtaborna evakuerades på egen begäran till fastlandet i augusti 1930 då de under tårar lämnade sin älskade ö efter att ha sänkt de sista av boskapen i havet med tunga stenar om halsen. De gaelisktalande gamlingarna kom till en ny värld där ingen förstod deras tungomål och där mötet med civilisationen blev en chock.

Mot denna bild av isolering, ignorans och missär men även av någon sorts urkommunistisk fördelningsideologi kan en annan och troligen med sanningen mer överensstämmande bild tecknas av en ö med ganska stort utbyte med resten av Hebriderna, om en ekonomi som var strikt knuten till en omvärld och om social stratifiering mellan öborna. Präster fanns också, även om vakanserna kunde vara några år åt gången.

Kevin berättar_ foto av Derek

Arkeologen Kevin J Grant kan sitt St Kilda utan och innan. Excursionsgänget, och arkeologistudenterna som skall stanna på ön under 14 dagar, får en initierad rundvandring. Foto: Derek Alexander.

Kevin Grant, som gjort det enda rätta, gått till källorna och inte till ett antal författare som skrivit av varandras berättelser, kunde tämligen snabbt ta kål på många av myterna om St Kilda. Evakueringen av de sista öborna var ett genomtänkt och välorganiserat projekt från statens sida där de äldre mestadels återförenades med släktingar på Hebriderna eller på fastlandet som åren dessförinnan självmant gett sig av för att söka bättre levnadsförhållanden. En och annan grät säkert i båten, men sanningen var att evakueringen skedde efter noggrann planering där omsorg för migranternas framtid var en viktig faktor.

Enclosures på Hirta

Inhägnade odlingsytor i slänterna ovanför byn. Träden försvann från Hebriderna redan för ca 3000 år sedan. Sten har fått utgöra byggmaterial, kompletterad med drivved och torven var perfekt som täckningsmaterial och för uppvärmning.

Åren kring Napoleonskrigen skedde ett ekonomiskt uppsving för öborna. Efterfrågan på fjädrar var enormt och 30 000-40 000 sjöfåglar, mestadels sulor men även lunnefågel fångades och dödades årligen för fjädrarnas och fågelfettets skull. Under dessa år bör skutor ha anlöpt Hirta ganska ofta för att hämta upp de begärliga varorna. Under 1800-talet importerades tweed-får till ön och öborna började väva tweed i stor skala. Ön var inte avskuren från en omvärld, utan en del i ett aktivt handelsutbyte. Människor från Hebriderna och fastlandet tog sig ut till Hirta för att gifta sig på ön eller övervara något bröllop, låt vara att det finns historier om bröllopsgäster som ofrivilligt fick tillbringa några månader på ön innan vädret tillät säker hemfärd, men med den stora mängden fågel, ägg, får och kor öborna hade tillgång till svalt de sig knappast genom väntetiden.

Den stora tragedin skedde år 1737 då smittkoppor reducerade öns befolkning ner till ca 30 personer. Nya invånare rekryterades eller tvingades från fastlandet och ut till Hirta. Det är uppenbart att macLouds var intresserade av att det skulle finnas en fast befolkning på ön för att ta hand om de viktiga resurserna, sjöfågel och säl.

Och de usla boendeförhållandena då? De verkar inte ha skilt sig från hur det såg ut i övriga delar av Hebriderna, blackhouses byggda av torv och sten i ett landskap som sedan 3000 år saknat träd var det vanliga byggnadsskicket. Husen byggdes med en bostadsdel och en boskapsdel och värmdes med torv från en härd på golvet. Från ca år 1830 och framåt moderniserades blackhousbebyggelsen och vid mitten av 1850-talet såg man till att ett antal moderna typhus byggdes på ön där tapetserade väggar, sängar av järn, spisar med skorsten och spiselkransar med viktorianskt nipper gjorde att en hemmiljö på Hirta inte skilde sig så värst från en liknande på fastlandet.

Får_ ruiner och cleits

De flesta husen är i dag väderbitna ruiner, men på ett par av dem har nyttt tak lagts. Ett av husen inrymmer ett litet museum over ön, öborna och deras historia.

Fast bebyggelse och odling på Hirta kan beläggas ca 2000 år tillbaka, även om enstaka fynd tyder på att man redan tidigare använt ön som fångsstation. Även om jordbruk kunde vara problematisk i det ofta stränga klimatet tyder väl namnet Skildir på att det gick att hitta skyddade fickor där mikroklimatet tillät odling. De långsmala indelningarna efter åkrar som man ser i Village bay i dag tillkom under 1800-talet då bygatan byggdes och varje hushåll fick en fast åkerteg som sträckte sig från hustomten och ner mot havet samt upp i slänten där höga stengärden omslöt odlingsmark och äng. Intill husen fanns inhägnade kålgårdar. Länge upp i slänterna, ovanför Village bay finns ytterligare inhägnader där man odlade framför allt korn. Att kunna stänga ute de hundratals fåren och ett mindre antal kor från odlingarna var givetvis av stor vikt och det är just dessa hägnader i form av stengärden som ger landskapet mycket av sin nutida prägel. Och helt anakronistiskt, påpekade Kevin Grant, går fåren i dag och betar mellan hus, cleits*, ruinerna och kålgårdar, just där det var som viktigast att hålla dem borta. Jag slutar här, men lugn, jag kommer att plåga er med flera reseminne från St Kilda.

*Förklaras i min nästa blog.

Att gräva fram sin historia

Barnen på Visingsö passerar stora gravfält på väg till skolan, går på öns årliga tornerspel intill en slottsruin och klättrar säkerligen upp i kyrktornet från 1100-talet minst en gång per sommar. Är man bosatt på ön ser man historiska lämningar nästan vart man vänder sig. Men det finns också spår av äldre tider som inte syns förrän man satt grävskopan i marken.

Ett sådant osynligt spår finns i Kumlaby, intill folkhögskolan Braheskolan. Det är en husgrund som ligger strax under grästorven intill landsvägen. Den hittades när bredband lades ner för två år sedan och då väcktes tanken att det kunde röra sig om Per Brahes boktryckeri, dels utifrån den bastanta och djupt nergrävda grunden, dels utifrån fyndet av en blyten. Blytenen hänger samman med att boktryckaren gjöt sina typer i bly.

Stor aktivitet i undersökningsschaktet

Stor aktivitet i undersökningsschaktet

 

Nu har vi fått en möjlighet att undersöka husgrunden närmare i samarbete med barnen vid Kumlabyskolan på Visingsö. Klass 3-6 har fått känna på hur det är att arbeta som arkeologer. Att gräva och sålla jorden, samla fynden i påsar och dokumentera vad man gör men också reflektera och fundera över vad man ser. De har också fått prova på att söka med metalldetektor.

Vid sållet. Det är alltid spännande att se vad som ligger där.

Vid sållet. Det är alltid spännande att se vad som ligger där.

 

Förutom klass 3-6 har vi också haft besök av de mindre barnen, från 3-4 års ålder och uppåt. För de minsta handlade det mer om att få känna på hur det är att gräva med en skärslev och kanske hitta en fin sten eller mask. Men glädjen över att arbeta i jorden skiner igenom vilken ålder det än rör sig om.

Nu ska vi ta upp ett fynd. En liten skyffel i järn.

Nu ska vi ta upp ett fynd. En liten skyffel i järn.

Men var det Per Brahes tryckeri som vi undersökte? Tyvärr fann vi ingenting som klart visade det. Ett golv lagt av hällar talade för att det rört sig om en verkstad och grunden i sig talar för att det inte är ett vanligt boningshus. Men det fyndmaterial som kom inuti husgrunden var yngre, kanske från 1800-tal. Något svar på projektets titel ”Brahes boktryckeri?” fick vi med andra ord inte. Men vi fick en chans att lära ut vad vi kan om arkeologi och öns historia och framförallt fick vi möta goa, glada, vetgiriga barn!

Projektet finansieras av Jönköpings läns museum och Sparbanksstiftelsen Alfa.

Anna Ödeén, arkeolog

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314.

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta den belägrade garnisonen och jaga bort skottarna.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard berättar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker har hävdat.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet - betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle drn överleva i marken? Hundra år?

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Kristus i grönsakslandet

Våren 2014 grävde Catarina Petersson i sitt grönsaksland i Rökinge på Visingsö när ett metallföremål fastnade på grepen. Hon blev fundersam över dess säregna utseende och lade undan den för att höra sig för vad det kunde vara. Nu har vi fått in föremålet till oss här på museet och vi har inte sett något liknande tidigare.

Framsidan

Framsidan på figuren

Som ni kan se på bilden är det ett föremål i brons, materialet till ringen har hällts ut på en plan yta, den är alltså inte gjuten i en form, därav den något skeva formen. I denna ring har utfasningar gjorts och vad som närmast måste betraktas som en Kristusfigur eller krucifix, passats in. Bronsfiguren är cirka 7,5 x 7 cm i storlek och 0,04 cm tjock.

Figurens baksida

Figurens baksida

Vad är nu detta och var kommer det från? Man bör ha i åtanke att figuren hittades strax intill Rysskyrkogården på Visingsö. Det är en ödekyrkogård där de krigsfångar som avled på ön begravdes mellan 1716 och 1718. Fångarna som härstammade från bland annat Ryssland, Danmark, England och Polen satt fängslade på Visingsborg och var sammanlagt över 2000 stycken, även om inte alla fanns på ön samtidigt. Av dessa dog drygt 300 under sin eländiga vistelse på Visingsö, några lyckades också rymma. Hur många som ligger begravda just på Rysskyrkogården vet vi inte.

Vi har ställt frågan om figuren till kollegor från olika håll. Ett gemensamt svar är att den bör vara från 1600-1700-tal och att dess formspråk pekar österut. Någon ser i motivet en rysk-ortodox prägel, någon menar att den kan vara från dagens Polen, dåtidens Preussen. Vi har fått förslag på att det rör sig om en bältessölja (ett spänne) som haft en lös torne eller pigg. Men också att det kan vara en religiös medaljong, vanliga i Östeuropa ända fram till idag.

Det som kittlar fantasin mest är nog ändå det något ”taffliga” men väldigt charmiga utseende som figuren har och som visar att den förmodligen inte tillverkats i en verkstad. Det finns, har jag fått lära mig, ett fenomen som kallas ”trench art”, som kan översättas ungefär med soldatkonst. Kanske har en soldat från östra Europa suttit på Visingsö och tillverkat en Kristusmedaljong som tröst mot sin hemlängtan?

Anna Ödeén

Nu är det bevisat: Svedjande + röjningsrösen = sant!

Svedjakartan 1690 A detalj (kopia)

Kartan over Målen från 1691. I nordväst är inägorna och gården endast antydda medan de olika svedjorna markeras med prickad linje i kartans sydöstra del.

I samband med att jag satt och skrev på min avhandling för många år sedan dök jag på en mycket spännande karta. Det var en karta som jag lade åt sidan och beslöt mig för att återkomma till. Jag ritade av den, för så gjorde man på den tiden. Smörpapper eller ritfilm minns jag inte, men den låg länge i en av något dussin rullar med kartexcerperingar som jag förvarade i karthyllan. En sådan som i stället för hyllplan har en fångstanordning av cirkelformade böjträ. Under den tiden, kring sekelskiftet 2000 var den överfull och hotade att brista under rullarna som ständigt blev flera och tyngre. Sen kom den digitala revolutionen även till Lantmäteriverket och de regionala Lantmäterimyndigheterna. I takt med att kartorna digitaliserades och kunde sparas ner i datorn i behändiga filformat försvann nyttan av de mödosamt avritade excerpterna. Någon dag kring 2006-2007 renades de helt enkelt bort och karthyllan, som fortfarande finns på mitt tjänsterum, tyngs inte längre av dessa rullar där framför allt smörpapperskalkerna med åren blev allt mer skrynkliga och fnasiga i kanten.

Men det var kartan då alltså: en gränsåtgärd och mätning från 1691 över ägorna till gården Målen, belägen strax intill länsgränsen mellan Jönköping och Kronobergslän, i Ramkvilla socken (06-ram-2). Kartan gav mig ingen ro eftersom den, tillsammans med en kortare inventering i fält, skulle kunna ge svar på den fråga som hållit mig vaken på nätterna under åtminstone de senaste femton åren: lade man upp röjningsrösen i samband med svedjande?

Svedjandet i Småland

De storsvedjor som nämns i det rättshistoriska materialet från det tidiga 1600-talets Småland var helt klart en reminiscens från ett svedjebruk som bedrevs under medeltid och fram till ca 1500-talets mitt där svedjorna kunde uppgå till 4–6 tunnland och avkastningen uppgick till mellan 30 och 40 tunnor säd. Ur de rättshistoriska källorna framgår att svedjorna bedrevs i bolagsform där flera intressenter var inblandade (Vestbö-Franzén 2004:146–152). Det fanns sannolikt inga rationella vinster i att rensa dessa ytor för sten, troligen gjorde man det ändå för att komma fram med en lie när svedjorna efter rov- och rågskörd blev slåttermark innan de lades ut till betesmark.

Redan i Boskaps- och utsädeslängderna från 1620 hade det genomsnittliga svedjeutsäde krympt till i snitt ett par skäppor och vid 1600-talets slut var de ”fälleland” som listas i t.ex Militieskattläggningarnas syneprotokoll mellan 0,5-2 skäppeland stora till varje gård (L-J. Larsson 1979:66–67, Lennart Andersson Palms excerperingar av BoUL 1620, Vestbö-Franzén 2004:143–148). I motsättning till de tidigare svedjebolagen där fler bönder och hushåll ingick kom svedjandet från 1600-talet att bli en del av varje gårds nyttighet. I och med detta kan man tänka sig att samma yta kom att svedjas åtminstone vart 30:de till 40:de år, beroende på utmarken och skogens omfattning. Att man även svedjade i ängarna finns belagd i de geometriska jordeböckerna från 1640-talet (Vestbö-Franzén 2004:204–205).

Exemplet Målen

Intill sockengränsen mellan Ramkvilla socken i norr och Asa socken i söder, tillika gränsen mellan Västra härad i Jönköpings län och Norrvidinge härad i Kronobergs län ligger Målen, ett frälsehemman (1691 förmedlat till ¾) med första belägg 1554. Läget för gården var och är en typisk representant för en relativt sent etablerad gård i en utpräglad utmarkskontext. Läns- och häradsgräns är här belägen i ren morasmark med bergsbackar omväxlande med sankmark i en brant och otillgänglig topografisk kontext. Området ligger långt från den förhistoriska bygden och de fornlämningar som tas med i FMIS är belägna 600-1000 meter från den i dag helt övergivna gården och består av en sentida torpetablering och fossil åkermark. Till närmsta bys inägomark på Kronobergssidan, Asaryd, är det ca 3 km från länsgränsen.

Kartan över Målen finns i ett koncept och en renovation. Konstigt nog låg båda under Lantmäterimyndigheten, renovationen hade inte skickats in till Lantmäteriverket. Gården Målen och inägomarken antyds bara, det är tvisteparken åt öster som var det intressanta för förrättningen.

Sexton mindre ytor är avgränsade med prickad linje, samtliga är fällor eller svedjor. Dessa har ömsom tagits upp av Asaryd, ömsom av Ramkvilla och spelar givetvis en viktig roll när man skall avgöra vem som kan åberopa hävd inom det tvistiga området. Hela texten behöver inte återges: det är bara att gå in på Lantmäteriets hemsida om man vill läsa allt, men här följer ett utsnitt:

13.:En fälla av Asaryds åbor huggen, men när soldaterna kommo hem blev hon av Asaryds åbor intet sådd. Om 2 skäppeland.  14: Johan i Holmeshult har denna fällan av Målen i oxalega. Om 3 skäppeland. 15: Huggen av Asaryds åbor och bleven av dem bränt men osådd, sedan soldaterna kommo hem. 16: En fridfälla som berätts vara brukad till Asaryd men Korpralen vittnar där emot att hon intet på 30 år slagen här till. 18. en svedja om 2 skäppeland som Korpralen Per Nilsson haver huggit till Målen, men Asarydsborna berätta de förr haver huggit på samma plats. 20. En stor fälla huggen av Asaryds åborna och Pär i Målen. Asaryd (har) sått 11 skäppor och Pär i Målen 1 skäppa. Rågen kördes till Asaryd.

Och så vidare. Ytorna kallas ömsom svedjor, ömsom fällor. De tas upp med jämna mellanrum (18), de besås med råg (20), det går en viss tid, troligen en sommar, mellan fällande av träden och sådd (13), de kan vara samarbetsprojekt (20).

Sannolikheten att området svedjades både före och efter ägotvisten är givetvis stor, men det är här som vi får en ögonblicksbild av läget i slutet på 1600-talet. Det finns ingen anledning att tro att just detta året var unikt. Vad vi ser är småländsk skog som kontinuerligt och allorstädes svedjas.

Svedjakartan 1690 B (kopia)

Det inventerade området är markarat med lila. Inom denna yta, som omfattar fyra fällor, fans röjningsrösen i tätare och glesare koncentrationer. Grönt markerar sankmark.

Fältbesiktningen

En dag insåg jag att icke längre kunde töva med att få veta hur det såg ut i det aktuella området; jag behövde få min nattsömn återställd och då jag till min stora glädje erfor att även Moa Lorentzon, en av rikets främsta experter på röjningsrösen, grubblade i samma cirklar som jag fanns det bara en sak att göra. Att åka till Ramkvilla och ta reda på hur det egentligen såg ut på platsen för de fordom flerfaldiga fällorna.

Att ta sig till Ramkvilla utgör i sig ingen svårighet. Krångligare var det att på småvägar ta sig fram till de ställe som en gång utgjorde Målens gårdstomt och inägomark men som numera var igenplanterat med gran. På plats, vid de på den gamla kartan utmarkerade svedjorna, kunde vi konstatera att:

  • området där svedjorna var belägna utgjordes av kraftigt kuperad terräng med höjdskillnader på ca 20 meter mellan sanka partier i svackorna och höjdpartierna som bestod av blockrik sandig, grusig morän. Höjdpartiernas krön var mellan 50 och 100 meter i diameter innan terrängen åter övergick i branta eller svagare sluttningar. Området var en typisk representant för otillgängliga utmarker där anläggande av fasta åkrar eller åkrar som tarvade bearbetning med plöjande eller ärjande redskap kunde uteslutas. Inga dragdjur skulle t.ex kunna forslas hit utan största möda. Utöver vallning av getter och täkt av ved och andra skogsprodukter tillhörde området ett ställe som inte bör ha besökts av människor i onödan. Men här hade alltså bevisligen svedjats.
  • vid okulär besiktning kunde konstateras att mellan 60 och 100 röjningsrösen fanns inom det inventerade området. Rösena var av ålderdomlig karaktär, alltså inga torprösen, de var vidare från sladdriga till vällagda, mellan 1-5 meter i diameter och mellan 0,2-0,5 meter höga. På vissa ytor fanns inga regelrätta rösen, istället fanns högar av sten slängda vid foten av större block, vidare hittades ackumulerad röjningssten i kanten av branterna, sten som slängts neråt från kullarnas topp. Inga terrasser eller andra gränsformer kunde identifieras. De ytor där rösena låg relativt tät översteg knappast 50 meter i diameter och hade karaktär av att ha blivit röjda.

Det är uppenbart att röjningsrösena vid Målen har tillkommit genom svedjebruk. Och det svedjebruk som beskrevs i kartans Explication Notarum var det traditionella där träd huggs ner och fått torkat på marken innan svedjan brändes och sen besåddes med framför allt råg.[1]

Moa och röjningsröse

Moa Lorentzon vid ett av de manga röjningsrösen som bör ha tillkommit genom återkommande svedjande i skogsmarken vid gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län.

Ytorna som har ritats in som svedjor eller fällor i kartan från 1691 uppgår enligt ytberäkningar till mellan 0,5 och 6,7 ha, medan snittet ligger på ca 2 ha. Eftersom områdena inte bara innehåller odlingsbara ytor utan sankmarker och branter med storblockig morän samt berg i dagen, bör den besådda ytan ha varit bra mycket mindre än detta.

Röjningsrösen och svedjandet

I diskussionen om huruvida röjningsrösen lades upp i samband med svedjande har Nej-sidan länge haft ett övertag. Agrarhistoriker har med emfas hävdat att rösen inte lades upp i samband med svedjande. Icke desto mindre har arkeologen Lars-Erik Englund vågat hypotesen och visar i sin artikel om ”Torparnas vandrande åkrar” i Väckelsång socken på kopplingen mellan torpbebyggelse anlagd under 1700-talet och de ofta små röjningsröseområden med torprösen som finns kring dessa (Englund 2015 i red. Engman & Lorentzon. In press). Det som styrker Englunds antagande är det faktum att det aktuella området under 1600-talet var gemensam bokskog till socknen. Bärande träd fick som bekant inte fällas och svedjas och bokskogens främsta roll var som ollonskog för svinbete. Svedjandet och röseuppläggandet bör spegla tiden efter ca 1750 då skogens sammansättning, enligt de äldre kartorna, förändras och marken uppläts åt områdets torpare.

Gunhild Weimarck uppmärksammar kopplingen mellan röjningsrösen och sentida svedjeverksamhet inom Örkeneds socken (Weimarck 1952:73–93) och beskriver hur marken stenröjdes vid potatisodling 1917-1918 som skedde ”med samma arbetsmetod som vid svedjebruk” (Weimark 1952:78). Enligt Gunhild Weimarck skedde en viss röjning av mindre stenar i samband med sådd på svedjor: ”Ofta är marken dessutom rensad från en del mindre sten, som plockats samman till rösen eller blivit lagda ovanpå stora, jordfasta block” (Weimarck 79:37–56) ). På grundlag av intervjuer med äldre bönder räknar Gunhild Weimarck med en regenerationsfas på 20-30 år innan björkskogen, som var det trädslag man helst svedjade i Göingebygden, åter var mogen för att fällas (Ibid).

Etnologisk forskning beskriver inte stenröjning som en del av svedjeprocessen. Kanske för att man här framför allt har inriktat sig på de värmländska finnsvedjandet. Inga röjningsrösen återfinns inom de värmländska skogar som svedjades av den från Savolax under 1500- och 1600-talet inflyttade befolkningen. Vilket inte är konstigt eftersom de vidsträckta sandmoarna där svedjandet bedrevs var tämligen stenfattig. Röjningsrösena finns endast i finngårdarnas inägomark som var belägen på bättre odlingsmarker än tallmoarna som svedjades.

Flera vägar till ett röjningsröse

Av de ca 400 14C-dateringar från röjningsrösen i skogsmark vi har från Jönköpings län faller ca 80 % inom tidsspannet 1000-1850 e.Kr. Från vikingatid och fram till ca 1350 skedde en kolonisation och nyodling av fasta åkrar i stor skala, vilket speglas i många röjningsrösedateringar. För närvarande pågår rapportarbete efter den stora utgrävningen vid Farstorp på fastigheten Kramsäng i Barkeryds socken. Här finns lämningar efter inägormarksåkrar som lades upp under 1100-talet (Petersson m.fl. in prepp). Andra dateringar speglar den nykolonisationen som skedde under 1500-talet, men där gårdarna så småningom kom att läggas ner.

Men: från ca 1350-1850 pågick ett omfattande svedjebruk i framför allt östra delen av Småland. Det är framför allt denna process, med återkommande svedjande av samma yta som kom att resultera i uppslängande av de röjningsrösen vi hittar i småländsk skogsmark. Inte så mycket för att underlätta för odlingen som för att kunna gå över området med lie efter avslutad råg- och roveskörd utan att slå i de mängder med sten som fanns i backen.

Så, nu har jag kastat ut en brandfackla! Kasta motargument tillbaka.

Källor:

Englund, Lars-Erik: Torparnas vandrande åkrar. I Agrarlämningr i det nutida samhället (red: Fredrik Engman och Moa Lorentzon). In press.

Larsson, Lars J, 1979: Svedjebruket i Småland. I: Kronobergsboken. S. 65–77. Växjö.

Larsson, Lars J. 1989 Svedjebruk i Värend och Sunnerbo. I: Skogen och smålänningen. (Historiska föreningen i Kronobergs län skriftserie 6) S. 61–99. Växjö.

Weimarck, Gunhild, 1953. Studier över landskapet förändring inom Lönsboda, Örkened socken, nordöstra Skåne. Lund

Weimarck, Gunnel, 1979: Svedjebruket i södra Sverige. I: Odlingslandskap och livsform. (Bygd och Natur. Årsbok 1979). Mårten Aronsson, Rune Engström, Gunilla Lindberg (red.). S. 37–56. Stockholm.

Vestbö-Franzén, Aadel. 2004: Råg och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar i norra Småland, ca 1550–1700. Meddelanden nr 132, Kulturgeografiska institutioner, Stockholms universitet. Stockholm.

Övriga källor:

LM 06-ram-2: Avmätning, Målen 1, Ramkvilla socken, 1691.

Lennart Andersson Palms excerperingar av Boskaps och utsädeslängder från Småland 1620–1626.

[1]

Prästgården i Kristianstad rekonstruerad!

Så här tror vi att 1600-talets prästgård i Kristianstad kan ha sett ut! Rekonstruktionen bygger dels på resultat från den utgrävning som skedde under försommaren 2015 i samarbete mellan Sydsvensk Arkeologi AB och Jönköpings läns museum, dels på uppgifter i det skriftliga källmaterialet.

Ut mot Västra Storgatan låg själva prästgården, filmens vita korsvirkesbyggnad, ett påkostat hus med många fönster, tegelgolv och en stor stenkällare. Här fanns också körporten in till den vidsträckta kullerstensbelagda gårdsplanen. På tomtens södra sida längs med Hertig Carls gata låg en mindre länga där sannolikt gårdens kök var inrymt. Och i väster fanns en stor ekonomibyggnad i flera våningar – ett stabilt hus som blev något av en överraskning för oss arkeologer. Gårdens stensatta brunnskar fanns invid detta hus och skyddades av ett litet skärmtak.

På den smala granntomten i norr låg från början en stor täktgrop där material hämtades till stadsbygget. Det fanns många ytor som behövde fyllas ut och jämnas av i det nya stadsområdet. Därefter tjänade tomten som avfallsgrop och blev när den fyllts ut en väl gödslad odlingslott.

Man kan beklaga att den första prästgården i Kristianstad bara blev stående under knappt sextio år. Idag hade de imponerande och påkostade korsvirkesbyggnaderna utgjort ett viktigt och säkert uppmärksammat inslag i stadsbilden!

En bärande tanke i vårt arbete är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även projektet på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven.

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse - det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land...

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad syns stolparn atill en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik - den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Stormen Egon på Visingsö

Stormar är ett otyg och Egon som drog fram över södra Sverige den 10 januari i år var inte något undantag. Tågtrafik och färjelinjer fick ställas in, broar spärrades av, översvämningar och allmänt trafikkaos rådde, hushåll blev utan ström, tak blåste av och naturligtvis stora områden med nedfallen skog. Även vårt län drabbades, inte minst vad gällde stormfällda träd. Som alla förstår fick det konsekvenser och det man först tänker på är alla de markägare som förlorade sin skog. Men det är inte bara den slags materiella värden som påverkas av stormar utan även våra kulturmiljöer. Många av våra fornlämningar ligger ju i skogsmark.

Stormen Egon - inte populär på Visingsö!

Stormen Egon – inte populär på Visingsö!

Så vad ställde då Egon till med om vi fokuserar på det som är fornt och gammalt? Jo, bland annat att Vätterns pärla Visingsö än en gång drabbades, inte så konstigt kanske med tanke på att den uppmätta vindstyrkan uppgick till 30,9 meter per sekund – den högsta i länet!  Effekten på skogen blev att träden blåste ner och låg om vartannat som ett gigantiskt ”plocke pinn”. Men även mer glest beskogade områden drabbades, bland annat de tre stora gravfälten på ön. På det norra gravfältet låg ett tiotal rotvältor, på det mellersta gravfältet ett sextiotal och på det södra gravfältet 3 rotvältor. För att se om några gravar skadats inventerades gravfälten av länsmuseets arkeolog Anna Ödéen. På det stora hela hade gravarna klarat sig men i sju rotvältor på det mellersta gravfältet och i en rotvälta på det södra gravfältet fanns stenpackningar, skifferhällar och linser med kol och sot. Det visade att förhistoriska gravar påverkats.

Av den anledningen gav länsstyrelsen oss uppdraget att undersöka och dokumentera skadornas omfattning, och att sedan återställa gravarna. Efter att ha undersökt de aktuella rotvältorna kan vi konstatera att den sot och kollins som fanns i en av dem var en härd. Kol från den samlades in för C-14 analys så lite längre fram får vi veta vilken ålder den har. En härd i en rotvälta hittades också 1996 i samband med att en grav grävdes ut på samma gravfält – resultatet av den våldsamma stormen i november 1995. I några av rotvältorna med stenpackning och skifferhällar fanns brända ben, en järnnit och enstaka krukskärvor. Men de flesta fynden hittade vi i en rotvälta som stod i utkanten av en gravhög. Bland rötterna i själva rotvältan satt en stenpackning med enstaka skifferhällar och knytnävsstora stenaren. Bland stenarna fanns brända ben men framförallt låg de i ett svart, fett brandlager i gropen under rotvältan. I brandlagret fanns även tre järnnitar och fyra keramikskärvor. Brandlagret, benen och föremålen i den skadade högen kan antagligen dateras till vikingatid, för övrigt samma tidsperiod som högen som undersöktes 1996.

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Anna Ödéen undersöker en rotvälta som skadat en vikingatida gravhög

Det vi nu ska göra är att låta en osteolog undersöka benen för att se om det går att avgöra kön och ålder, och ifall det finns djurben i materialet. Dessutom ska järnnitarna konserveras. Och så får vi be en stilla bön att det dröjer till nästa storm…

VISTA KULLE FORNBORG

Bild

 

Red_Kamera 150524 026

På toppen av berget Vista kulle med vida utsikt över ”alpiskt” skön bygd, finns en av Jönköpings läns tre kända fornborgar.

Vista kulle fornborg ligger sju kilometer norr om Huskvarna, strax öster om E4:an i sydvästra delen av Skärstad socken. Borgen ligger högt i landskapet, 240 meter över havet och 150 meter över Vätterns yta.

Det finns två stigar upp till bergets topp och fornborgen. Från parkeringen intill Vistakullevägen går en västlig ca 300 meter lång slingrande stig med brant stigning uppför berget, med ungefär 85 meters höjdskillnad. Det finns även en flackare men längre stig på östra sidan av berget. Från parkeringen följer man då bilvägen, den tidigare järnvägsbanan (Gripenbergsbanan) norrut, rundar berget och följer skyltning, ca en kilometers vandring. När man väl nått toppen är belöningen förutom själva fornborgen den storslagna utsikten över södra Vätternbygden.

Red_Kamera 150524 067

Vy över Jönköpingsbygden. I bakgrunden skymtar siluetten av Taberg, 12 kilometer sydväst om Jönköping. E4:an i förgrunden. Foto från fornborgens sydvästra sida.

 Fornborg i orostider

Vista kulle fornborg förknippas som en flyktborg vid orostider och vid krigiska förvecklingar. Den anses generellt höra till tiden romersk järnålder-folkvandringstid. Fornborgar kan ha haft andra funktioner som kultplatser, tingsplatser eller befästa boplatser.

En fornborg karaktäriseras som befästning på berg och på höjder. Befästa anläggningar i låglandsområden är ringborgar. Traditionellt indelas borgar i tre funktionella typer: boplatsborgar, farledsborgar, tillflyktsborgar. Fornborgar har anlagts redan från slutet av bronsålder och äldre järnålder. Ofta låg de i anslutning till bebyggelser.

Stenvallarna

Borgområdet är ungefär 270 x 220 meter stort. I norr och sydväst är branta stup. Området för fornborgen begränsas av terränganpassade stenvallar längs de flackare sidorna. Längs östra och sydöstra sidan är en närmast 200 meter lång stenvall. I väster skär den branta stigen två stenvallar, en övre som är drygt 60 meter lång och en nedre, 20 meter lång. Annars är de tydligast på sydöstra sidan. Där är de upp till sex meter breda och ½ meter höga. De består av natursten och sten som brutits på plats ur fast berg. I borgens östra del finns till synes två ingångsöppningar.

Red_Kamera 150524 029

Öppning i stenvall på fornborgens östra sida. Här går den östra stigen upp genom fornborgen till bergets topp.

Stenvallarna är så låga att de som försvarsverk knappt har utgjort något större hinder för angripare. Möjligen har det funnits överbyggnad i form av palissad eller så har stenflaken helt enkelt haft en avgränsande funktion.
Innanför borgområdet finns några ytor som kan vara husgrundsterrasser, annars består området till stora delar av kalberg.

Red_3_Vista kulle

Vista kulle fornborg upptäckt 1954

Vid Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1954 i länet blev anläggningen registrerad som fornborg och klassificerad som fornlämning. Då pågick stenbrytning sedan nio år i berget. Närmare 800 kubikmeter sten lär ha brutits i veckan. Stenbrytningen hade kommit så nära som bara 20 meter från närmaste stenvall i sydväst när fornborgen uppmärksammades. Verksamheten fick avbrytas efter beslut från Länsstyrelsen och därmed räddades både fornborgen och berget åt eftervärlden och blev istället ett populärt besöksmål.

Källa och inskrifter

På bergets topp finns en bergsskreva som ständigt lär vara vattenfylld och som sägs vara en offerkälla. Här uppe på krönet på nordvästra sidan av en bergsklack finns också två inskrifter inhuggna i berget i högadligt och kungligt manifest. Inskrifterna är numera svåra att upptäcka. De har tidigare varit uppmålade, men färgen är numera borteroderad. Nedanför inskrifterna fanns mot berget förr en träramp från vilken man lättare kunde läsa texterna.

Red_Inskrift 1671_img080
Red inskrift 1895_img081

Bilderna visar inskrifterna (redigerade urklipp från Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1985).

PETRUS BRAHE

COMES IN WISINGS:

BORG. R. S. DROTZETUS

ANNO 1671

 

OSCAR  18 28/8 95

(Oscar II (1829-1907). Kung av Sverige 1872-1907 och av Norge 1872–1905).

Trolldom och varsel

– Andarna driva här sitt hemska spel! Hit samlades trollpackorna till sina vederstyggliga fester. Här sågs ofta fantastiska syner och spökerier.

En ofantlig häll har blivit bortsprängt av skattsökare och innanför den har det legat en djupt in i berget gående grotta med öppning åt söder.

– En jätte, en drake, ett troll bebo tycks ständigt bebo berget och jätten heter Wist. I kullen finns en skatt, på guldbord ligger en stor svart hund som vaktar skatten vilken en gång varseblivits, då järndörren, som annars bevakas av en eldsprutande drake kommit att stå öppen. Man hade även sett två trollpackor dansa på kullen.

Källan vid bergets topp är en naturbildning. Men det sägs att det är jättens fotavtryck i berget som uppstått när han intagit viloställning med det ena benet över det andra.

I Jönköping spås fult väder när Vista kulle ser grådaskig ut och när berget hägrar skyndar fiskaren gärna hem, ty då väntas storm.

Skärstadbygden

Det finns drygt 200 fornlämningar i Skärstad socken, fördelade på ca 90 lokaler. Av dessa är sju förhistoriska gravfält med ett 70-tal gravar vilka ligger på höjderna på ömse sidor om Skärstadalen och i dalgången vid Landsjön i Kaxholmen. Koncentrationer med gravar finns vid Hillinge och vidare nordost mot Flättinge, Hultarp/Solberga.

Red_Kamera 150524 051

Vy från Vista kulle mot nordöst med Landsjön och Skärstadalen.

Flera ortnamn i bygden är ålderdomliga. Som äldst kan namnen genom de historiska källorna beläggas till medeltid, som Hillinge 1412, Hov 1381, Flättinge 1343, Siringe 1250, Solberga 1333 men flera av dem kan ha rötter i järnålder.
Genom Skärstadalen och förbi sockenkyrkan passerade den medeltida Eriksgatan för att längre söderut nå Jönköping och anhalten Junabäck för vidare kunglig färd in i Västergötland.

Vista kulle är sedan 1981 naturreservat.

Red_Kamera 150524 046

Vy från fornborgens norra del. I bakgrunden till vänster skymtar Vättern samt Visingsö (för den skarpögde). Till höger syns Skärstadalen och Landsjön vars vattenyta ligger 57 meter högre än Vätterns. Mellan de båda sjöarna syns det höglänta skogsbeklädda bergsmassivet som skiljer de båda sjöarna åt.

 

 Referenser

Uppgifter om sägnerna kring Vista kulle är hämtade ur Jönköpings läns museums arkiv och antikvarisk litteratur: Jonas Allwin 1857, Axel Ramm, 1883, P. Wieselgren 1846.  En sann källa att ösa ur vad gäller ortnamn är Jan Agertz´ bok från 2008, Om ortnamn i Jönköpings län.
Vista kulle fornborg är registrerad som Skärstad 33:1 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Se även Skärstad 20:1 angående inskrifterna.
http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis
Koordinater: N 6412839 / E 456819 (SWEREF 99 TM)
N 57° 51′ 19,29″, E 14° 16′ 20,60″ (WGS84)
Länets övriga två fornborgar finns i Lommaryd, RAÄ 28:1 och i Norra Solberga RAÄ 24:1.

 

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg