Rosenlund – ett steg till på vägen!

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016

Så blev det då dags för den sista etappen av det arkeologiska projekt vid Rosenlunds herrgård som startade i lätt snöyra och iskall vind den 8 mars. Förutsättningarna var  lite annorlunda när vi avslutade utgrävningen drygt tre månader senare. Sommarvärme, en blommande park och lätta moln som gav perfekt fotoljus. Nu gällde det att anlägga en handikapparkering med två platser; ett begränsat markingrepp i ett spännande område av herrgårdsparken.

Här gick det inte att komma till med mätutrustning då parken karterades med georadar sommaren 2014, så för omväxlings skull saknades facit. Vad doldes i marken? Men spår i källarens murverk antydde att det har funnits en liknande terrassering här som på den södra sidan. Dessutom kunde man hoppas att 1700-talets lämningar skulle vara mer intakta på nordsidan där inga ledningar dragits in i sen tid. Förstås hade de dräneringar som lades ut kring grunden år 2010 förorsakat störningar alldeles intill husväggen, men det fanns i alla fall inga 3,6 meter breda fjärrvärmeschakt!

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

När grästorven hyvlats bort bekräftades våra antaganden. Man har verkligen strävat efter att utforma husets närområde lika symmetriskt som resten av parken! I marken syntes ett skilje mellan områdets naturliga morän och den bruna matjord som fyllt en bred nisch vid den norra gaveln. För även här har trädgården förenklats under 1800-talets lopp; terrasseringarna har försvunnit och en jämn sluttning skapats.

Men när parken anlades var det viktigt att markera husets souterrängläge. Genom att terrassera slänten mot väster skapades en illusion av en byggnad uppförd i två våningar. Mot öster byggdes meterhöga stenmurar som stöttade upp jordmassorna. Utanför källaringångarna hårdgjordes markytan med fint utförda kullerstensläggningar. På sydsidan fanns en stor  gårdsplan där också herrgårdens stenkammarbrunn var belägen. Vid norra gaveln var den öppna ytan mycket mindre, bara omkring 50 kvadratmeter. Sen tog ekonomibyggnaderna vid.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord. Terrasskanten har ursprungligen varit drygt en meter hög, men döljs nu av utschaktad jord.

Mycket riktigt fanns kullerstensläggningen till stora delar bevarad en halvmeter under dagens markyta. Mot norr utgjordes dess begränsning av kantställd sten och mindre hällar. I väster låg en rad större stenar som  markerade skiljet mellan kullersten och parterrgårdens svallade grus. Vi kunde dokumentera vad som fanns, men lämnade sedan 1790-talets gårdsplan därhän. Men stenläggningen finns  kvar, förseglad för framtiden av den nyanlagda parkeringen.

Detta innebär  att parkens gestaltning inte kommer att kunna återskapas just här, men det är en kompromiss som måste göras. Med en parkeringsplats vid den norra gaveln kan rörelsehindrade besökare nå hissen och den servering som planeras i källarvåningen. Det nya Rosenlund skall vara tillgängligt för alla!

Som en trevlig avslutning på grävningen kunde vi samla in ett visserligen begränsat, men samtidigt talande fyndmaterial. Några skärvor från ett småländskt herrgårdshushåll under 1800-talet har hämtats in och ligger nu på tork i museets fyndavdelning. Det handlar om olika typer av keramik – hushållets vackert dekorerade serviser och importerat stengods från kontinenten. Här finns också ett fint utfört benskaft till någon form av bestick; en sked eller gaffel är nog mest sannolikt. Det är alltid trevligt att hitta horn- och benföremål. Man påminns om ett idag närmast försvunnet hantverk där en råvara som nu ersatts av plast och andra konstmaterial förvandlades till allsköns nyttoföremål.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

I materialet ingår fragment av blomkrukor, både den traditionella typen och lite finare exemplar som försetts med en klar glasyr. En praktpjäs i form av en stor urna, en ytterkruka av så kallad Westerwaldtyp med dess karaktäristiska blålila dekor, finns med bland fynden. Lite förbryllande var det att hitta ett trearmat mellanlägg av en typ som brukar kallas ”brännfot”, egentligen hemmahörande i en krukmakares verkstad. Där används mellanlägget när man staplar in keramik i ugnen så att man får bättre luftcirkulation och därmed jämn bränning på produkterna. Men vad gör pottemakarens redskap ute på Rosenlund? En möjlig förklaring är att brännfoten fått en annan användning under blomkrukor vars växter behöver dräneras. Och varför inte? Närvaron av krossade blomkrukor, importerade urnor av stengods, mellanlägget och talrikt förekommande skärvor av fönsterglas i matjorden skulle kunna tyda på att vi befinner oss i närheten av orangeriet; det uppvärmda vinterväxthus som bör ha funnits på Posses Rosenlund. I så fall ligger dess grund dold inne bland snåren nordväst om huvudbyggnaden. Typiskt nog i ett område av trädgården som på grund av tät vegetation inte kunnat karteras med georadar!

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Nu kan man sammanfatta tre månaders besök ute vid Rosenlund. Det har handlat om övervakning och dokumentation, föranlett av arbetet med att renovera  herrgårdsbyggnaden från 1788. Ska vi då våga hoppas att nästa etapp snart kan inledas? Då är målet ett  återskapande av själva parken. Det blir ett unikt projekt, där de arkeologiska observationer som gjorts under åren 2010 till 2014 får bilda underlag till en ”ny” gustaviansk trädgårdsanläggning i sluttningen ner mot Vätterstranden!

Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

På resa i klanernas Skottland

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbells fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt. Underskönt beläget vid Loch Awe.

Som arkeolog är det oerhört viktigt att kunna få lite perspektiv på sin forskning; att uppleva andra platser, att försöka se skillnader och likheter. För det är så lätt att bli hemmablind och alltför inriktad på det egna fältet; den egna utgrävningen. Därför erbjuder en stor internationell konferens som den årligen återkommande EAA dels ett välkommet tillfälle att presentera sina egna resultat inför en ny och krävande publik, dels en chans att få bekanta sig med främmande miljöer.

Vi tre arkeologer som representerade länsmuseet på EAA 2015 (som  avhölls i skotska Glasgow) utnyttjade möjligheten att under sakkunnig ledning möta Högländernas minst sagt växlingsrika kulturhistoria. Vi for åt olika håll, men fick spännande om än alltför korta glimtar av Skottlands förflutna. Själv hamnade jag i den västra delen, en färd genom nationalparken The Trossachs bergsområden ut till kusten i väster. En natur som kändes nog så välbekant för en gammal fjällvandrare, frånsett då att topparna är lägre, klimatet fuktigare och dalarnas vegetation frodigare. Och så är det då detta med slotten och borgruinerna…

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Grå och tunga ligger de spridda över landskapet; de bistra lämningarna från en orolig tid av inbördeskrig och klanstrider. Kilchurn Castle, vårt första stopp, uppfördes på en oerhört strategisk plats där vägar över land och vatten mötts sedan urminnes tider. Sir Colin Campbell, den förste lorden till Glen Orchy, lät uppföra ett tornhus i fem våningar på en holme i Loch Awe omkring år 1450. Slottet byggdes efterhand ut med ringmur och mindre byggnader. Det sista tillägget blev en kasern stor nog att rymma 200 soldater, vilken uppfördes under senare delen av 1600-talet.

Familjen Campbell överlät Kilchurn till sina allierade MacGregors till dess en blodig fejd utbröt och slottet återtogs av sina ursprungliga herrar. Under 1700-talets strider för en skotsk självständighet lierade sig Campbells med engelska kronan. Kilchurn blev en viktig stödjepunkt under det Jakobitska upproret; det som ledde till att klanerna krossades i slaget vid Culloden i april 1746. Några år senare drabbades Kilchurn av en katastrof, då blixten slog ner i tornhuset och vållade stora skador. Bland annat lossade ett av de fyra hängtornen och vilar sedan dess upp och ner inne på borggården. Och nog sågs detta som en straffdom, riktad mot den som gått engelsmännens ärenden…

Loch Awe från tornhusets översta våning. Natur- och kulturmiljövård möts på ett föredömligt sätt!

I dag vårdas ruinen av Historic Scotland (tidigare Scottish Heritage) och  som besökare får man säga att organisationen gör ett föredömligt arbete. Området är välskött och ruinen har gjorts tillgänglig på ett bra, men inte störande sätt. Den information som lämnas är högst läsvärd och rik på anekdoter kring de färgstarka personer som en gång vistats här. Dessutom för man in platsens uppenbara naturvärden på ett sätt man kanske inte är van vid hemifrån Sverige. Här finns lärdomar att göra!

Nästa stopp blev Dunstaffnage, en stenmonolit till fästning som fyller upp varje uns av sin klippa ute vid kusten. Läget är fenomenalt, med utsikt över en utmärkt naturhamn och omgivet av vatten på tre sidor. Här möts en av seglingslederna ner efter västkusten med Loch Etive – en smal fjord som sträcker sig flera mil inåt Höglandet.

Dunstaffnage Castles höga murar ger ett avvisande och hotfullt intryck än idag.

Med den strategiska placeringen var det självfallet så att Dunstaffnage blev omstritt. Namnet Dun tyder på att det funnits en befästning på platsen redan under förhistorisk tid. Den borg vi ser idag härstammar från Duncan MacDougall, förste Lord of Lorn och sonson till den skotsk-skandinaviske jarlen Somerled; mannen som skapade sitt eget rike, Kingdom of the Isles, i västra Skottland på 1100-talet.

Men MacDougalls valde fel sida i 1300-talets inbördeskrig, Robert the Bruce intog slottet och för en tid var Dunstaffnage ett kungligt slott innan det övergick till familjen Campbell år 1470. Man fick då rätt att bära titeln Captain of Dunstaffnage. En titel som familjen har än idag med den tjugoförste kaptenen till Dunstaffnage. Vissa traditioner består oväntat länge.

Den medeltida fästningen Dunstaffnage på sin märkliga svarta klippa. Notera långskeppen på stranden; längs västra Skottlands kust byggdes krigsskepp kallade  birlinn enligt nordisk tradition ända fram till senmedeltiden.

Slottet fortsatte att fungera som bostad under 1700-talet, men efter en brand 1810 tog förfallet överhand. En total restaurering planerades, men Första Världskriget lade hinder i vägen. Och 1958 enades man om att låta slottsruinen övergå till staten, även om the Captain fortfarande har formell rätt att bo i det delvis återställda porthuset. Dunstaffnage sköts idag av Historic Scotland som även vårdar det utsökta 1200-talkapellet strax intill.

Om än taklös och utsatt för väder och vind sedan flera sekel ger kyrkoruinen en god bild av elegans, hantverksskicklighet och sofistikerad smak. Precis det som man inte  upplever uppe i slottet. Där härskade en stram pragmatism, men den arkitektioniska rikedomen i slottets kapell visar hur medvetna om rådande mode och nya stilar den skotska adeln  var. Vilket egentligen inte är så konstigt, eftersom landskapet Argyll & Bute må ligga avsides idag, men var centralt i tider då riket bands samman av sjövägar.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Det tredje slott vi besökte var Dunollie, beläget strax norr om hamnstaden Oban. Byggt på en hög klippa intill havet ger den övervuxna och idag svårt förfallna borgen ett närmast klassiskt intryck. Detta är sannerligen ruinromantik, speciellt när man betraktar platsen från säkert avstånd. Kommer man närmare syns sprickorna i murverket, spår efter ras och de skador som kraftiga murgrönor vållat tillsammans med vittring och frostsprängning. Dunollie är numera avspärrat; vanliga besökare äger ej tillträde på grund av rasrisken.

Problemet ligger till stor del i att ruinen, liksom den välskötta herrgården Dunollie House alldeles nedanför borgklippan, är privatägd. Visserligen utgör platsen en traditionell samlingspunkt för klanen MacDougall och används för en rad olika aktiviteter. Men att rensa och säkra en ruin som Dunollie Castle skulle kräva stora ekonomiska insatser. När man går bland avspärrningar, förbudsskyltar och midjedjup växtlighet uppe vid ruinen inser man att även om viljan finns – och det skall ingen betvivla – så saknas resurserna. Förfallet vid Dunollie står i skarp kontrast till de välskötta och lättillgängliga Kilchurn och Dunstaffnage.

En god anledning till att inte låta murgröna växa på ruiner. Dunollies tornhus bryts sakta ner av de kraftiga rötterna som söker sig långt in i murverket…

Trots det förfall som en besökare möter på borgklippan är detta en plats med en lång och komplicerad historia. Dun Ollaigh var en viktig plats i kungariket Dál Riata; en befäst kungsgård. Irländska källor berättar om krigståg och hur platsen bränts minst tre gånger under 600- och 700-tal innan den slutligen övergavs på 900-talet.

Men den strategiska betydelsen, kontrollen över kustens vattenvägar och hamnplatser, gjorde att klippan på nytt befästes av Dougall, son till jarl Somerled. Alltsedan dess har hans ättlingar i klanen MacDougall innehaft Dunollie, frånsett de perioder när man av politiska skäl hamnat i onåd och fått sina besittningar indragna till skotska kronan. De övervuxna ruiner som syns idag härstammar till största delen från 1400-talet, men borgen övergavs redan 1746 till förmån för det avsevärt bekvämare Dunollie House nedanför klippan. Ett fint litet herresäte som idag rymmer MacDougalls museum.

Bäst på avstånd? Dunollie Castle som man upplever det från CalMacs färja ut till Mull.

Det är många tankar och erfarenheter man tar med sig hem från en rundtur i Högländerna. Något man slås av är likheterna med Skandinavien. Inte undra på att de norska vikingarna kände sig hemma bland dessa lågfjäll, fjordar och branta öar. Man hade hittat trakter som var aningen mer givmilda än Vestlandet, men där det mesta likväl kändes bekant. Man kunde överföra sitt jordbruk, sitt fiske, sin sjöfart och sin krigiska livsstil utan alltför stora förändringar. Och i de roddfartyg som kallades birlinn, krigsskepp med allt från 12 till 40 par åror och en mast med råsegel, levde vikingaskeppets former kvar in i 1600-talet.

När det gäller de skotska borgar vi besökte är det deras blygsamma storlek man som skandinav slås av. I klanernas högländer är det inte kontinentens mäktiga anläggningar vi möter, de klassiska medeltidsborgar som finns i stort antal i rikare bygder helt upp i Borders – gränsområdet mellan England och Skottland. Nej, på platser som Kilchurn, Dunstaffnage och Dunollie räckte det med ett stentorn och en ringmur runt en ganska beskedlig borggård. Här kunde några lägre hus passas in efter behov, men borgens yta blev aldrig speciellt stor trots att det var rikets ledande familjer som bebodde dessa fästen. Precis som i våra egna bygder känner man av att man befinner sig i utkanten av det medeltida Europa. I glest befolkade områden med begränsade resurser där avståndet mellan herreman och bonde inte var lika stort som i det feodala Frankrike. Eller i Danmark, för att ta ett mer näraliggande exempel. I Skottland liksom i Småland byggde man inte i avsikt att försvara sig mot stora arméer; det var grannfejder och rövarband man fruktade mest. Och resurserna räckte till ett bostadstorn plus en ringmur eller palissad och en vallgrav.

Under senmedeltidens och den tidigmoderna periodens alltmer professionella krigföring var många av yrkessoldaterna av skotskt ursprung. Hårdhudade legoknektar som vuxit upp med högländernas blodiga klanstrider var eftertraktade värvningar till kungarnas nya arméer under 1500-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från fälttåget 1567 omtalas till exempel två bröder, skotska adelsmän, varav den ene blev dödligt sårad under slaget vid Getaryggen. Han begravdes med sina vapen och vilar antagligen fortfarande uppe i skogen i Angerdshestra socken, långt från Skottlands berg och hedar…

Så likheterna och länkarna finns där; både på ett vidare plan och på det mer personliga. Skottland och norra Småland har fler beröringspunkter än man först kunde tro. Men det finns betydande skillnader i hur kulturarvet och historien används. Medvetenheten och kunskapen om det förflutna känns mycket mer utbredd i Skottland. Antagligen är detta ett resultat av den långa period då framförallt Högländerna varit en eftersatt del av the United Kingdom. Man har fått kämpa för att bibehålla sin särart och sina traditioner; vare sig det gällt rätten att bära kilt, tala gaelic eller sista årens självständighetsrörelse. Och i detta långsiktiga arbete har Historic Scotland spelat en viktig roll genom bra, problematiserande och ifrågasättande information. Här finns mycket att lära för oss i den svenska – och  småländska – kulturmiljövården. Och ett bra sätt är att lära och inspireras på ort och ställe, precis som vi nu gjort!