Att kopiera ett kloster i 3D…

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande.

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.

När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…

Hans Flemings andra perspektivritning, utför drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Istället hittar vi mängder av  medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!

Så – hur skall man  gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs  fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från tidigt 1500-tal.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.

Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga  samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.

Ystads kloster - den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.

Modell av Ystads franciskanerkloster, fullt utbyggt skick i början av 1500-talet.

Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.

Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta  brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin  tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe - en oas av stillhet!

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!

En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.

Klostergången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.

Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!

Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

IMG_2383

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Prästgården i Kristianstad rekonstruerad!

Så här tror vi att 1600-talets prästgård i Kristianstad kan ha sett ut! Rekonstruktionen bygger dels på resultat från den utgrävning som skedde under försommaren 2015 i samarbete mellan Sydsvensk Arkeologi AB och Jönköpings läns museum, dels på uppgifter i det skriftliga källmaterialet.

Ut mot Västra Storgatan låg själva prästgården, filmens vita korsvirkesbyggnad, ett påkostat hus med många fönster, tegelgolv och en stor stenkällare. Här fanns också körporten in till den vidsträckta kullerstensbelagda gårdsplanen. På tomtens södra sida längs med Hertig Carls gata låg en mindre länga där sannolikt gårdens kök var inrymt. Och i väster fanns en stor ekonomibyggnad i flera våningar – ett stabilt hus som blev något av en överraskning för oss arkeologer. Gårdens stensatta brunnskar fanns invid detta hus och skyddades av ett litet skärmtak.

På den smala granntomten i norr låg från början en stor täktgrop där material hämtades till stadsbygget. Det fanns många ytor som behövde fyllas ut och jämnas av i det nya stadsområdet. Därefter tjänade tomten som avfallsgrop och blev när den fyllts ut en väl gödslad odlingslott.

Man kan beklaga att den första prästgården i Kristianstad bara blev stående under knappt sextio år. Idag hade de imponerande och påkostade korsvirkesbyggnaderna utgjort ett viktigt och säkert uppmärksammat inslag i stadsbilden!

En bärande tanke i vårt arbete är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även projektet på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt - ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad stylus av brons - ett skrivdon avsett att användas på vaxtavlor.

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längsmed gatorna.

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg som visar 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan...

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgården med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild.

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del.

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyra sekler sedan.

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen - lite förfriskningar

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Mården och Hwespens änka – en hyrestvist anno 1678

Vapensmedsgårdarna söder om Smedjegatan – hus 120 till 123 var Hwespens gård
Det är alltid lika spännande att kunna knyta ihop arkeologiska resultat med verkliga personers liv. Och när det gäller Jönköpings faktorismeder finns det många upplysningar att hämta i arkiven. De skickliga vapenhantverkarna var en respekterad och av myndigheterna understödd grupp i den blivande fästningsstaden. Samtidigt var de personer som sysselsattes i en verksamhet av så stor betydelse för krigsmakten – rent av för Rikets säkerhet! – också underställda kontroll. Man befann sig i en på många sätt privilligierad ställning, men hade överhetens ögon på sig.
Bostadshusets bevarade södra del med två rum och stor spis i norr
Den här gången skall vi lyfta fram en en mindre rättstvist hösten 1678 där uppgifterna från rättsprotokollen hjälper oss att bättre förstå de arkeologiska lämningarna. Den 10 oktober detta år klagade klensmeden Jacob Mård över att Claes Hwesps änka hade brutit ett ingånget hyresavtal. Han sa sig ha fått löfte om att från Mikkelsmäss, den 29 september, kunna flytta in i hennes hus och därtill disponera gårdens smedja, verkstad och loft. Men bara åtta dagar senare avsäger hon homom den rätten. Istället hävdade nu änkan Carin Svensdotter att Jacob olovandes och mot hennes vilja hade inflyttat i gården.
Gårdens stenkällare som var inbyggd i bostadshusets södra del (ljusgrönt = dörr in till stugan)
Problemet verkar ha varit att det redan fanns en hyresgäst, Sven i Skillingaryd, som enligt Carin ”satt i possession av bemälta hus och ej kunde drivas ut”. Istället föreslog hon att Jacob Mård skulle kunna få tillgång till nattstuga, smedja och verkstad i hennes sonhustrus gård, en lösning som enligt Carin tillkommit efter viss övertalning från hennes sida. Därför sände rätten iväg Lars Holm för att kontrollera sanningshalten i detta nya påstående och tur var väl det. För sonhustrun förnekade bestämt all kännedom om ett sådant avtal.
Claes Månsson Hwesps vapensmedja, omtvistad 1678
Hur löstes då tvisten? Jo, klensmeden Mård fick rätt att bo kvar i gården i minst ett års tid, fram till nästa Mikkelsmäss. Han skulle som ursprungligen avtalats få utnyttja loft, smedja och verkstad. Det enda förbehållet var att utrymmena delades med den gesäll som Carin hade i sin tjänst. Ska vi anta att det var här det verkliga problemet låg? Att Carin ville förbehålla sin gesäll rätten att använda den avlidne makens välhållna pistolsmedja med tillhörande verkstad? Det Skånska Kriget pågick som bäst och man hade goda tider att vänta som vapensmed i Jönköping. Kanske var gesällen ifråga nära att erhålla ett eget mästarbrev? I vilket fall som helst kan man undra över hur sämjan mellan tvistemålets parter blev efter att avgörandet hade fallit. Kunde man bo och arbeta sida vid sida utan vidare konflikter?
Ryttarpistol med hjullås
 Klart är i alla fall att när Jacob Svensson Mård dyker upp i källmaterialet nästa gång året efter, så bor och arbetar han i den granngård som låg närmare Hovrättstorget. Kanske hade han under de månader som gått fått möjlighet att skaffa en egen fastighet; kanske var det skönt att få slippa dela det dagliga livet med Carin och hennes gesäll? Nu behövde de inte ens dela innergård, eftersom hans nya bostad på tomt 36 i kvarteret Apeln hade den ytan gemensam med tomt 37. Gränsen mot änkans gård var en av Jönköpings typiska vretar, bara en smal passage mellan baksidan av två intilliggande husrader. I senare delen av 1600:talet var dessutom vretarna söder om Smedjegatan fortfarande bara öppna diken, fyllda med avfall och stillastående illaluktande vatten. Kanhända ansåg Jacob att det passade honom bra efter vad som hade hänt?
Täckplåt och hane till hjullås,  funnen vid utgrävningar i kv. Apeln år 2004
Jacob förblev boende i gården på tomt 36. Efter honom kom sonen Sven som år 1714 skrev sig som hökare, alltså en detaljhandlare som främst sysslade med livsmedel. Det kan vara början på en social resa vi ser; ett klokt val i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget. Det stod alltmera klart att Sveriges dagar som stormakt var räknade och att vapensmed inte direkt var något framtidsyrke längre…
Men vad kan vi då lära oss om vapensmedsgårdarna från denna skäligen banala rättssak hösten 1678? Främst vilka byggnader det var frågan om. Vid utgrävningarna i kvarteret Apeln år 2004 kunde vi konstatera att bostadshusen varit belägna längst norrut i gårdarna och det var frågan om stora välbyggda hus. Längden har uppgått till 17 – 18 meter, det har funnits ett väl tilltaget kök ungefär mitt i huset och en stenkällare inbyggd vid dess södra gavel. Där har rimligen funnits utrymme för mer än ett hushåll, speciellt efter Claes Månssons Hwesps död. Kanske har det också existerat en andra våning, eftersom loftet och nattstugan omtalas i rättssaken mellan Carin och Jacob. I en senare period syftar dessa termer ofta på en träbyggd andra våning som lagts ovanpå stenkällaren. Kanske var det så ordnat i gård 35 redan vid 1600:talets andra hälft?
Avslutningsvis kan vi betrakta arbetets rum i gården. Både smedja och verkstad nämns separat. Det stämmer väl överens med hur samtliga utgrävda vapensmedjor varit inrättade. Det har funnits två rum, ett försett med stor ässja, plats för städ och blåsbälg samt gärna ett hällgolv. I rummet intill där vapendelarna passades samman och monterades, fanns istället trägolv, arbetsbänkar och ordentligt tilltagna fönster. Det handlade om en funktionell kombination i samma byggnad av vapenhantverkets två beståndsdelar – det avancerade smidet och finmekaniken.
Så genom en hyrestvist från Carl XI:s dagar har vi fått en ögonblicksbild av faktorismedernas vardag och livsmiljö, samtidgt som det har blivit enklare att förstå de framgrävda arkeologiska lämningarna. Att det var si och så med grannsämjan inne bland de trånga stadsgårdarna kommer väl inte direkt som någon överraskning – så olika är vi minsann inte, folk från stormaktstiden och vi i det 21:a seklet…

Nyttan av knappologi

Smålands lejon – uniformsknapp m.1806

Vissa fynd bär på en spännande historia; man känner det på sig även om berättelsens detaljer aldrig kommer att avslöjas. Så är fallet med en påkostad uniformsknapp som nyligen hittades på Jönköpings slott. Motivet är ett lejon som kaxigt står på bakbenen med svansen elegant svängd i ett S. Men vad håller det i? Är det inte ett armborst…

Vad vi hittat är en uniformsknapp som härrör från en vapenrock, vars bärare varit officer vid Kalmar regemente. Modellen kom i bruk år 1806 och var egentligen en träknapp som klätts över med ett fint dekorerat skal av tunn mässingsplåt. Vad gör den här i Jönköping? För vid det laget var ju fästningen bara en ruin vars vallar och bastioner sakta höll på att rasa samman.

Om man skall ge sig på att skapa ett trovärdigt historiskt samband gäller det att tänka genom vad som egentligen skedde i Jönköping under de kaotiska åren 1808 – 1809. I skuggan av det katastrofala kriget mot Ryssland utkämpade nämligen Sverige ytterligare en strid – kriget mot kungariket Danmark-Norge. Länderna hade råkat hamna på var sin sida i den pågående stormaktskonflikten. Sverige var i krig mot fransmännen under Napoleon I medan Danmark hade pressats in under trikoloren genom det engelska anfallet på Köpenhamn 1807. Eftersom svenskarna tvingades lägga all sin uppmärksamhet på den finska fronten ansåg Fredrik VI att tiden var mogen för ett nytt försök att återta de territorier som förlorats vid freden i Roskilde 150 år tidigare. Man hade stöd av franska trupper som ironiskt nog stod under befäl av Jean Baptiste Bernadotte; en fältherre som inom kort skulle göra ny karriär i Sverige…

Kriget kom dock att föras halvhjärtat från båda sidor. Mindre slag och diverse skärmytslingar utkämpades under 1808 och året efter, de flesta i gränsbygderna mellan Sverige och Norge. Men fransmännen drog sig tidigt ur spelet och en planerad svensk invasion på Själland genomfördes aldrig. Det var två krigströtta och närmast bankruttmässiga länder som likt trötta boxare utväxlade slag utan att vare sig ha kraft eller vilja att vinna kvar. Resultatet blev en fred utan landavträdelser. För Danmark-Norge förhandlade Nils Rosenkrantz, för Sverige Carl Gustaf Adlerberg. Fredsavtalet underteckandes den 10 december 1809 …i Jönköping!

Här finns det historiska sambandet, kontexten där vår knapp passar in. Givetvis var Kalmar regemente representerat vid fredsförhandlingarna och därpå följande ceremonier. Och självklart var dess hitsända officerare uppklädda i den senaste uniformen, modell 1806. Så långt kan vi bygga resonemanget. Men vad som fick en av dessa officerare att traska runt på fästningsruinen vid Munksjön, det kommer vi nog aldrig att få veta…

Vapensmedjorna vid Munksjön – ett stormaktens Ruhr…

Den utrasade ässjan i den äldsta smedjan – hus 222, uppfört på 1630-talet
År 2004 undersöktes flera kompletta gårdar från 1600-talet i kvarteret Apeln. Under asfalten på vad som fram till dess varit känt som Domusparkeringen doldes de ytterst välbevarade resterna efter stormaktstidens vapensmedjor. Här tillverkades många av de ryttarpistoler och andra handeldvapen som kom till bruk på kontinentens många slagfält. I dessa gårdsmiljöer utvecklades en av förutsättningarna för den svenska militärstatens framgångar – en rationell och någorlunda standardiserad tillverkning av vapen som höll god kvalitet.
Hantverket hade lång tradition i bygderna kring södra Vättern. Redan Gustav Vasa intresserade sig för produktionen och lät omkring 1563 inrätta en rustkammare på det nybyggda slottet i Jönköping. Hit knöts en särskilt utsedd faktor med uppgift att kontrollera och godkänna de vapen som traktens bondesmeder levererade till Kronan. I början av 1600-talet ökade behovet av eldvapen kraftigt när armén skulle upprustas och moderniseras.
Göran Silvestersson blev 1613 ansvarig faktor för vapensmidet i Småland och södra Västergötland. Han hade tidigare haft hand om rustkammaren, men fick nu utökade befogenheter och uppdraget att så långt som möjligt rationalisera produktionen. Rent konkret innebar detta att försöka få bondesmederna att flytta in till det nya Jönköping; till den gigantiska byggarbetsplats som beslutet om flyttning till Sanden givit upphov till. Medlet var löften om skattelättnader, om starthjälp och kanske mest verkningsfullt – löftet att som registrerad vapensmed vara befriad från utskrivningar till krigsmakten.
Man vet att Silvestersson tog sig an uppdraget energiskt. År 1619 fick han tillstånd att uppföra de borr- och sliphus som krävdes i anslutning till Dunkehallaåns vattenfall. Och den 15 februari 1620 utfärdades ett kungligt plakat som stadfäste grundandet av Jönköpings faktori. Det blev ett av de fem vapenfaktorier som Gustav II Adolf lät inrätta vid denna tid. De övriga var Söderhamn, Norrtälje, Örebro och Norrköping.
Från undersökningarna i Jönköpings faktoriområden anar vi att arbetet var igång redan före den högtidliga proklamationen. Dendrokronologiska dateringar från de timmerterrasser som de första barrackliknande byggnaderna uppförts på anger fällningsåret till vintern 1617-18. Det stöd ifråga om personal och resurser som Kronan bistått med upphörde omkring 1623. Hädanefter skulle verksamheten klara sig på egen hand, om än under faktorns vakande uppsyn. De tomter längs Smedjegatan som smederna fått sig tilldelade bestod emellertid av en smal remsa sandstrand och resten sjöbotten. Här krävdes omfattande utfyllnadsarbeten. Det gällde att få utrymme för det nödvändigaste av byggnader – bostaden, smedjan, förrådet …och stenkällaren. Att man var ovan vid att bygga på instabil mark visas av de ras som kunde påvisas vid utgrävningarna 2004. I gård 34 försvann t.ex. stora delar av grunden under bostadshuset som en följd av vågornas erosion; i granngården rasade ässjan i smedjan (hus 222) ner i det bakomliggande gränsdiket.
Claes Månsson Hwesps pistolsmedja uppförd kring 1640
Men man lärde sig. Den smedja som härnäst uppfördes på platsen kom att stå resten av 1600-talet igenom. Byggherre var sannolikt pistolsmeden Claes Månsson Hwesp, den förste ägare till gård 35 som vi känner till namnet. Han var verksam mellan ca 1640 och 1665. Verkstaden där han tillverkade sina pistoler bestod av två rum. I det norra fanns den stora murade ässjan och städet, vars plats utvisades av en mycket distinkt grop i det annars stenlagda golvet. Städet hade stått på ett bekvämt avstånd från härden och dess placering visar att mäster Hwesp var högerhänt…
Det angränsande rummet hade haft brädgolv, separat ingång från gården och varit försett med för sin tid stora fönster. Kanske får man lite felaktiga associationer av att utnyttja ordet ”smedja”? För detta var snarast en finmekanisk verkstad där man arbetade vid filarbänkar och verkligen behövde allt ljus man kunde få in genom blyglasrutorna. Ett hjullås till en pistol eller ryttarkarbin var en komplicerad mekanism, så man arbetade med små toleranser. Verktygen var högt specialiserade och följdaktligen noga påpassade.
Under Claes Månsson Hwesps tid växte verksamheten raskt. Vid början av 1640-talet var åtminstone 58 mästare knutna till Jönköpings faktori. Till dem hörde också ett stort antal gesäller och lärlingar. Vapenfaktoriet hade utvecklats till en hörnsten i stadens ekonomiska liv. Samtidigt skedde en tilltagande specialisering och uppdelning på olika moment i tillverkningsprocessen. I de skriftliga källorna möter vi stockmakare, pipsmeder, klensmeder, låssmeder, muskötbeslagare och till och med några plåtslagare. De sistnämnda framställde skyddspansar i form av harnesk.

Den karolinska vapensmedjan i gård 35 – uppförd omkring år 1700 för Arvid Arvidssons räkning
Arbetets byggnader blir utsatta för ett hårt slitage, det är ofrånkomligt. Så i samband med att rustningarna inför Det Stora Nordiska Kriget påbörjades runt år 1700 var det dags att ersätta den Hwespska vapensmedjan. En likartad byggnad kom i dess ställe men nu fanns också behov för en mindre ugn. Det är möjligt att den nya smedjan hade tre rum. Ordningsföljden hade hur som helst ändrats med filarbänken nu placerad längs husets norra gavelvägg och med ässjan i det södra rummet. Men även här ser vi att mäster – nu i form av pistolsmeden Arvid Arvidsson – var högerhänt.
Vid denna tid var faktoriet i Jönköping under Joacim Ehrenpreus ledning landets främsta producent av eldhandvapen. Och det behövdes en rationell produktionsapparat för att möta krigsmaktens behov; förlusterna i män och materiel under Karl XII’s krig var enorma. Vid denna tid skedde också en successiv överflyttning av faktoriets verksamheter till det 1686 anlagda verket i Huskvarna. Här, vid fallen, fanns den goda och kontinuerliga tillgång på vattenkraft som faktoriet hade behov för. De tidigare utnyttjade åarna vid Dunkehalla, Klerebo och Odensjö svarade inte emot efterfrågan i stormaktens sista år.
När man tänker på vapenfaktoriets omlokalisering är det viktigt att minnas skillnaden, jämfört med hur Jönköpings andra kungliga faktori var uppbyggt. Vantmakeriet, textilfaktoriet disponerade ett eget avskiljt område i stadsrummet – Tyska Maden. Dess arbetskraft bestod av värvade tyska hantverkare, utvalda specialister på rationell textilproduktion. De var bosatta i tjänstebostäder som tillhandahölls av Vantmakeriets faktorer. De vapensmeder och andra hantverkare som var knutna till Jönköpings faktori bodde däremot inte i en separat enklav. De ägde sina gårdar och fanns spridda runt om i stormaktstidens stad, med en viss koncentration till Smedjegatan. Denna gata är till namnet känd redan omkring år 1630.

Produkterna – hane och täckplåt till hjullås samt ej färdiggjord hane till flintlås

Utgrävningarna i kv.Apeln gav goda, ja smått sensationella resultat. Det blev möjligt att studera hela de miljöer där stormaktstidens kanske mest specialiserade hantverkare hade varit verksamma. En utpräglad high-techmiljö för sin tid; en plats för rask utveckling och tekniköverföring. Men i ett avseende blev vi arkeologer ändå en smula besvikna. För vi mötte de kanske bäst städade industrimiljöer man kunde tänka sig. Inte så att där inte fanns fynd, för det gjorde det – och föremålen som påträffades vittnade klart om vilket typ av produktion som smederna inriktat sig på. Delar till såväl luntlås som hjullås och flintlås kunde identifieras. Men mängden, antalet föremål med koppling till vapentillverkning blev egentligen försvinnande litet trots noggranna undersökningar i och kring de forna verkstäderna. Förklaringen är enkel – man arbetade med bästa tänkbara råvaror och minimerade därför spillet så långt som bara gick. Och redskapen tog man vara på väldigt noga – för i mästers välfyllda och noga påpassade verktygslåda låg bokstavligen nyckeln till framgång!

En liten del i det stora hela…

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå…

Schaktet satt i proportion – inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680
För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi – lika lite som någon före oss – berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!
Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier – i detta fall huvudsakligen murpartier – som registrerats med georadar.
Herr Fortifikatörens återupprättade ära – överensstämmelse mellan 1680 och 2011
Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat – frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?
Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken – djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra – eller dal om man så vill – som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.

Vem mätte upp bastion Adolphus?

Den mystiska uppmätningsritningen
Nere i länsmuseets arkiv finns ett antal mappar som innehåller olika former av dokumentationsmaterial från Jönköpings slott. I en av dem ligger en anonym ritning, utförd på gulnat milimeterpapper. Den sirligt skrivna texten berättar vad vi ser :
Plan – Genonskärning af bastionen å Residenstomten. Den streckade ytan utmärker genomskärning af murarna under hvalfvederlagen. Den färglagda ytan utmärker murarna i dagen.
Skalan är angiven i fot. Fler uppgifter finns inte. Men bastionen ”på Residenstomten”? Det handlar om slottets nordvästra hörnverk – bastion Adolphus. Och uppmätningen visar en situation där murarna är på väg att brytas ner, eftersom övervåningen bara beskrivs som ”murar i dagen” medan bottenvåningens kasematter, kanonvärn och förbindelsegångar fortfarande står intakta. Ett problem är att vår ritning med största sannolikhet är en kopia. Både det förtryckta pappret och handstilen talar sitt tydliga språk. Äldre än tidigt 1900-tal kan den knappast vara. Då hade bastion Adolphus redan varit försvunnen i en halv mansålder – så vad ÄR detta för en ritning? Vem har utfört den? När? Och till vilket ändåmål?

Harlevs fotografi av bastion Adolphus och slottets port
På Wilhelm Harlevs bildsvit över fästningsruinerna år 1862, den första – och enda – fotodokumentation som finns från Jönköpings slott, står ännu bastion Adolphus till full höjd. Det förfallna murverket reser sig drygt 13 meter över vallgravens botten och på krönet ligger ännu de jordvallar som skyddat slottsartilleriet kvar. Men bara nio år senare försvann de allra sista synliga spåren av fästningen. På så sätt kan vi tidsfästa vår uppmätningsritning – originalet är gjort kring mitten av 1860-talet.
Så var det frågan om syftet med ritningen… Att ett viktigt historiskt minnesmärke, tillika ett av få i Jönköpings stad, skulle skatta åt förgängelsens gick inte obemärkt förbi. Åtskilliga röster höjdes till ruinens försvar. Bland dem fanns författaren Viktor Rydberg som rent av beskrev ruinfältet som ett lokalt Pompeji. Det ligger utan tvivel en spännande forskningsuppgift och väntar i arkiven. För berättelsen om en strid kring kulturvärdens betydelse i ett föränderligt stadsrum för 150 år sedan har ju i högsta grad paralleller till vår egen tid!
Här passar också ritningen i länsmuseets arkiv in. Någon historiskt intresserad person har under pågående rivning försökt dokumentera de sista lämningarna av Hans Flemings byggnadsverk; en insats i elfte timmens allra sista minuter. Vem det var kan man i nuläget bara spekulera om. Däremot kan man ha vissa teorier kring varför kopian utfördes. År 1912 var det trehundra år sedan Jönköping brändes i Kalmarkriget, bara för att återuppstå på sin nya plats året efter. Tidningsmannen Rudolf Björkman (1850 – 1916) tog sig an sin stora uppgift på 1910-talet; att på uppdrag av stadsfullmäktige beskriva stadens växlingsrika historia från äldsta tider till nutid. När man idag läser den monumentala Jönköpings historia (med Björkman som redaktör och delförfattare men utgiven 1917 – 21, först efter hans död) slås man av detaljrikedomen i det gedigna verket. Problemet ligger i de knapphändiga källangivelserna. Men noggrannheten i vad som beskrivs går inte att bortse från, så Björkman har med största sannolikhet suttit med det skriftliga källmaterialet framför sig. I många fall handlar det om dokument som vi idag inte kan återfinna. Och här – eller bland det nyuppsatta artilleriregementets många historiskt intresserade officerare – passar kopian väl in som ett arbetsunderlag när fästningsverken skall beskrivas.
Lodbild över bastion Carolus ruiner i september 2011
Om man istället övergår till att analysera vad ritningen egentligen visar, är det framför allt bottenplanet med sina välvda rum som kan jämföras med den ruin som frilagts 2011. De kvadratiska kasemattterna är lätta att känna igen, liksom de avsmalnande kanonvärnen. Intressant är att utrymmena till vänster i bild, dvs. på bastion Adolphus västra sida ut mot vallgraven, är smalare och mer likt en korridor. Här är också nischerna avsevärt mindre. Vad vi ser är ett gevärsgalleri, varifrån fästningens soldater skall kunna beskjuta fiender som trängt ner i den breda inre vallgraven.
Mot öster finns ett flankförsvar med kanoner av samma slag som vi sett i bastion Carolus, men också anläggningar som har med försvaret av slottets huvudport att göra. En nyttig detalj är att ritningen visar två nivåer av bastionen, dels bottenvåningen i höjd med valvanfangen, dels grundmurarna till ovanvåningen. Utifrån dessa uppgifter blir det möjligt att beräkna vinkeln på hörnverkets fasad. Detta kan sedan jämföras med hur murarna framträder i äldre ritningar, samt på Harllevs fotografier från 1862.

Detalj från Hans Flemings perspektivritning av slottet 1617

 

Det finns ytterligare en detalj i vår anonyma ritning som förtjänar att uppmärksammas. Det fasta slottsartilleriet var till för att ge flankskydd; dess eld skulle bestryka fästningens murar och massakrera de fiendesoldater som nått så långt att de förberedde en stormning av murarna. För Adolphus del innebär detta att bastionens södra och östra flank skall vara försedd med kanonvärn. Och dom pjäserna fanns mycket riktigt på plats. Men enligt uppmätningsritningen från mitten av 1860-talet existerade ytterligare fem, eventuellt sex, kanonvärn på den norra sidan! Vad var avsikten med dessa?
Enligt alla befästningskonstens regler skulle närförsvaret på den lägsta nivån i en bastion skötas med gevärsgallerier där försvararnas skyttesoldater stod väl skyddade. Om man undantar det flankförsvar som beskrivits ovan, fanns artilleripjäserna placerade högre i byggnadsverket så att deras längre skottvidd kunde utnyttjas. I Jönköpings fall innebar detta att merparten av kanonerna stod ovanpå bastionerna, bakom skyddande jordvallar.
Förklaringen till de kanoner som placerats lågt ner, på norra sidan av bastion Adolphus, blir emellertid uppenbar när man studerar slottsbyggmästare Flemings egen perspektivritning från 1617. Den erfarne arkitekten har gjort ett tillägg till idealplanen. Orsaken är behovet av flankförsvar nere i den breda vallgrav som skiljer förborgen från det flacka området väster om slottet. De fem pjäserna var avsedda till att avfyras rakt norrut, så att de dödliga molnen av spik och järnskrot skulle spridas längs vallgravens botten. Här har den anonyma 1800-talsritningen bidragit med en viktig detalj när det gäller hur försvaret av Jönköpings slott – vår försvunna riksfästning – var tänkt att gå till!

Baronens fiskdamm

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786
Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många – ibland alltför många – detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på – där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?

Georadarparken – fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant
En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material – antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka…

Baronen själv – Gustaf Mauritz Posse
Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.
En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska – och svenska – odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.

Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad
Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta – där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 – som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.
Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer – allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.
Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

Den sista tiden

Residenset som aldrig byggdes – Carl Hårlemans förslag 1752
Några år efter slottets brand 1737 besökte överintendenten Carl Hårleman vid Överintendentsämbetet Jönköping. Han var vid denna tid en av landets i särklass mest tongivande arkitekter och hade efter Nicodemus Tessins d.y. död 1728 fått överta ansvaret för färdigställandet av Stockholms slott. Ett stort antal märkesbyggnader, slott och herrgårdar i framför allt Mälardalen, hade ritats av hans penna. Hårleman var en arkitekt på modet bland den svenska högadeln.
Anledningen till hans besök 1749 var att undersöka hur snart Jönköpings slott kunde vara upprustat och satt i stånd. Kaptenen och stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg hade då redan lagt ett förslag till ny arsenal och rustkammare på det brunna slottets plats. Men Hårleman siktade högre än så. Han presenterade ett nybyggnadsförslag till en modern residensbyggnad 1752, året före sin död. Ritningen bär starka drag av ett av Hårlemans mest kända alster – huvudbyggnaden på det skånska storgodset Övedskloster som uppfördes av Hans Ramel på1760-talet.
Man kan beklaga att Hårlemans eleganta rokokobyggnad aldrig kom att förverkligas på Jönköpings slott. Utan tvekan hade vi då haft en värdig efterföljare till franciskanernas kloster, Gustav Vasa slott och Gustav II Adolfs fästning!
F.V. von Schwerins utsikt mot fästningsruinen 1806

Låt oss först slå fast att unge Filip Verner von Schwerin, jurist vid Hovrätten och bekant med baron Posse på Rosenlund, inte var någon mer betydande konstnär. Men trots den amatörmässighet som präglar hans linjaltecknade vy sedd mot väster från Hovrättshuset, innehåller bilden många intressanta detaljer. Lite förvirrande blir det när han återger fästningens sjösida som en sammanhängande, till synes rak mursträcka. Var finns t.ex. bastion Carolus norra flank? Antagligen är det ljuset som spelat iakttagaren ett spratt. På så långt avstånd – och kanske i motljus – har vad som återstod av fästningen framstått som en enhetligt grå massa. Men det finns ändå saker man kan identifiera. von Schwerin markerar till exempel sjöporten med dess framförliggande brygga ut i Munksjön. Och murverkets ojämna överkant i söder (till vänster i bild) motsvarar exakt det stora utrasade parti av Carolus som avbildades av den långt mer talangfulle Linnerhielm tjugo år tidigare (se sista bilden i http://arkeologiijonkoping.blogspot.com/2011/10/stangningsdags-vi-ses-varen-2012.html)
Militären flyttar ut – stadsplanekarta över fästningsområdet 1850
Året 1842 blev ett av fästningens verkliga ödesår. Då avvecklades den militära verksamheten på Jönköpings slott. Vad som fanns kvar av förråd överflyttades raskt till Karlsborg, medan tyghusen och Västerport revs. Nu kunde staden på allvar börja expandera ut över mark som fram till dess varit reserverad för krigsmaktens behov.
På stadsplanekartan som upprättades åtta år senare syns ännu konturen av bastion Christina i strandlinjen. Av Carolus i söder återstår inte mycket. Antagligen har man redan utnyttjat en hel del material från vallar och bastioner till utfyllnad i vad som benämns som ”i” – Hamnens område. Detta motsvarar de tjocka sandlager vi grävde bort med grävmaskin i fältets norra del, massor som innehöll få fynd förutom de medeltida tegel som följt med vid raseringen.

Västra kajen på 1850-talet
Vid mitten av 1800-talet hade Munksjöstranden börjat förvandlas till den hamnmiljö som snart skulle permanentas med kranar, stenkajer, anlöpande passagerarbåtar och järnväg. Men ännu på den charmiga bilden ovan finns det rester efter slottsvallarna kvar på sjösidan. Inne på den egentliga borggården reser sig Provins Lantmäteriets byggnad, Kronomagasinet och Slottshäktet. Vid kajen har den tvåmastade galeasen fått sällskap av två mindre ångbåtar. Gods i olika former ligger staplat i högar på de kullerstenstäckta ytorna.
Det här är en miljö man känner igen – här grävde vi för några veckor sedan. Till denna period hör med största säkerhet det enkla magasin som påträffades omedelbart öster om kurtinmuren, liksom dess stensatta gårdsplan. Eftersom huslämningen uppförts ovanpå rasmassornas stenskärv och lösa kalkbruk är dateringen klar – byggnaden har tillkommit efter 1834-35 då bastion Carolus och kurtinen revs. Visserligen syns den inte på den här teckningen, men lagerlokaler ändras och försvinner. Ofta var hamnskjulen enkelt konstruerade och tämligen kortlivade strukturer.
I dödsryckningarna – kapten August Wiggmans rapport från 1851
En sista gång skulle militären visa ett allvarligt menat intresse för fästningen i Jönköping. Kring 1800-talets mitt hade bygget av centralfästningen Karlsborg kommit långt på väg. Som många andra militära projekt både förr och senare slukade detta gigantiska bygge landets magra resurser i rask takt. Carl XIV Johan lär till och med vid ett besök ha uttryckt sin förvåning över att murarna verkligen var av sten. Jag trodde de var byggda av guld, lär kungen ha sagt. Samtidigt stod det klart att ett effektivt försvar krävde mer än bara själva Karlsborg. I planerna ingick även att två mindre fort skulle uppföras; ett vid Vätterns norra ände nära Askersund, det andra tretton mil söderut – i Jönköping!
Så fortifikationsofficeren kapten August Wiggman fick i uppdrag av Krigskollegium att besiktiga vad som återstod av slottets vallar, bastioner och utanverk. Kunde ruinerna sättas i skick och moderniseras till vad krigföringen krävde vid mitten av det nittonde seklet? Wiggmans rapport är utförlig och går i detalj in på murverkens konstruktion och aktuella tillstånd. Han beskriver noga hur långt förfallet har gått och föreslår lämpliga åtgärder. Men till slut skedde ändå ingenting – de erfoderliga medlen saknades och krigsmakten övergav Jönköpings slott för sista gången.
Slottet som grustag – ritning från 1857 över den södra vallen
Den yngsta ritning över slottsområdet som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm är egentligen rätt sorglig. Den har upprättats i syfte att utgöra underlag då fästningsvallarna såldes av som grustag. Den bit som var aktuell för demolering vid detta tillfälle var södra sidan med dess ännu kvarstående parti av kurtinens gevärsgalleri. Snitten genom Gustav Vasas vall har lagts så att volymen grus och sand enkelt skulle kunna beräknas. Stenen i galleriet verkar man inte ha varit så intresserad av, eftersom kurtinens murar påträffats på 1980-talet. På sina ställen kvarstod de ända upp till tunnvalvens anfang. Gruset var betydligt mer värdefullt för en ort stadd i rask tillväxt; även om köparna klagade på dess kvalitet.
Sic Transit Gloria Mundi som det brukar heta – Sålunda förgår världens härlighet. Av tiggarmunkarnas kloster blev ett kungligt slott. Slottet förvandlades till en av landets största fästningar. Som blev överflödig, brann och förföll till ett vidsträckt ruinfält. För att slutligen utnyttjas som grustag….

Bastionerna som försvann

Rivningen av den norra vallen – notera Slottsporten och kärrorna!
Det var en gång en fästning som med tiden blev överfödig; en koloss stadd i ett sakta accelererande förfall. Vid mitten av 1850-talet gav militären slutgiltigt upp sina planer på att omskapa de mäktiga vallar och murar som ännu återstod till en tidsenlig anläggning. Förråd, verkstäder och tyghus hade man redan år 1842 låtit föra över till landets nya och viktigaste fästning – Karlsborg. Nu övertogs marken av Jönköpings stad som sedan länge närt planer på att expandera över det centralt belägna slottsområdet. Nedbrytning av murar vidtog, liksom omfattande schaktningsarbeten med syftet att avlägsna och plana ut de väldiga jordvallar som omgärdade det centrala slottsområdet. Därinne rymdes nu bara det stora kronomagasinet, provinslantmäteriets byggnad samt slottshäktet.
På fotografiet härovan ser man ett hörn av den eleganta huvudporten in till slottet. Mannen mitt i bild står på vad som finns kvar av bastion Adolphus och i bakgrunden skymtar en lång rad med tvåhjuliga kärror. De påminner oss om hur hela demoleringsarbetet genomfördes – manuellt, med handkraft…
Den sista tiden – huvudporten och bastion Adolphus mitt i bilden
År 1862 anlände fotografen Wilhelm Harlev till Jönköping. För första gången blev då fästningsruinerna avbildade. Harlevs sepiatonade panoraman visar hur pass omfattande lämningarna ännu var. I bildena figurerar människor, främst insatta som måttstockar att jämföras med höga murpartier eller vidsträckta ruinfält.
På ovanstående bild dominerar det forna förborgsområdet som en öppen, torgliknande plats. I fonden ligger bastion Adolphus och Slottsporten med den ännu intakta välvda bron framför. Längre bort skymtar Västra förstadens trähuskvarter. Det är den nya staden som obönhörligt växer fram, något som också illustreras av hur Västra Storgatan nu återfått sin ursprungliga sträckning och löper rakt igenom den tidigare förborgen.
I museets samlingar finns ett tiotal av Harlevs fotografier från 1860-talets Jönköping. Tillsammans med kapten August Wiggmans tio år äldre redogörelse för befästningarnas tillstånd, utgör de en helt unik källa till information om den försvunna riksfästningen i Jönköping.
Bastion Adolphus – imponerande ännu i förfallet
Enligt de uppmätningar som gjordes av fästningsruinerna inför en tänkt renovering i mitten av 1800-talet var landbastionernas fulla höjd drygt 13 meter. Då inräknades visserligen också jordvallarna uppe krönet, men de var hur som helst imponerande byggnadsverk, ännu i det sista stadiet av förfall. På bilden av bastion Adolphus nordvästra hörn syns hela fasaden, från botten av vallgraven upp till krönet. Jämför med de vuxna männen som stolt poserar mitt i fotografiet, till synes omedvetna om den akuta rasrisken. Det förefaller som om merparten av de kluvna fältstensblock som klätt bastionens sidor vid detta tillfälle antingen brutits loss, eller bara fallit ut. Samtidigt bör man notera att det ligger anmärkningsvärt lite rasmassor nedanför murarna. Byggnadsmaterial behövdes till en modern stenstad under uppbyggnad!

Sällskap framför bastion Adolphus

Den vilar en stämning av uppsluppen utflykt över Harlevs bild med sällskapet som sitter på räcket hitom vallgraven och dinglar med benen. Bakom dem reser sig bastion Adolphus , belägen strax söder om platsen som idag upptas av fontänen framför rådhuset. Längre bort syns fästningens västra vall med vad som återstår av kurtinmurar, gallerier och kasematter. I fonden ligger den äldsta bastionen, Gustavus, som började uppföras redan omkring 1600. På fotografiet förefaller den vara tämligen intakt, för vallar och murar når ännu samma höjd längs fästningens hela västra sida.

Dessa högresta lämningar efter Jönköpings slott hade fortfarande kunnat vara ett framträdande inslag i stadsrummet. Hur annorlunda hade inte centrum tett sig i så fall! Och det var inte helt givet att ruinerna skulle försvinna; redan på 1860-talet fanns det röster som höjdes för ett bevarande. Viktor Rydberg var en av dem som talade för slottets sak; han jämförde till och med dess rester med Pompeji. Nu kanske just den liknelsen inte var så lyckad, men i takt med ett ökat historieintresse började man få upp ögonen för de äldre byggnadsverkens betydelse. Och bara ett par årtionden senare skulle antagligen inte demoleringen av fästningsruinen ha genomförts. Istället hade de kvarstående murarna restaurerats och återskapats i den nationalistiska yra som i så hög grad präglade det oscarianska Sverige.

 

Inre vallgraven med ravelinen och bastion Adolphus i norr

Det välbekanta fotografiet av fästningens västra sida rymmer många intressanta detaljer. Till exempel ser vi bakre kanten av den stora ravelinen från 1640-talet till vänster i bild. På krönet av bastion Adolphus kan man skymta den jordvall som skyddat artilleripjäser och soldater. Och nere i hörnet mellan bastionens södra flank och den västra vallen syns ett tydligt valv, ett mörkt hål in mot ruinens inre. Det är den sista återstoden av kurtinens gevärsgalleri som vi ser, resten har man redan hunnit bryta ner innan fotografiet togs. Erfarenheterna från utgrävningen av bastion Carolus har ju dessutom lärt oss att det mest attraktiva stenmaterialet, inklusive de välhuggna sandstenskvadrarna, fanns i kasematter och skyttenischer. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet skulle ha varit annorlunda på fästningens västsida, tvärtom! Det var ju den västra fronten som förväntades bli mest utsatt vid en belägring, så här byggdes gallerierna och kasematterna i två våningar.

Västra kajen – med ångaren vid bastion Christinas plats

Den sista vyn visar ett område av största intresse för oss som jobbar med utgrävningarna på Västra kajen. I förgrunden finns ett stort vitt hus; fästningens forna smedja, som under 1800-talet förvandlats till våghus. Längre bort syns det stora kronomagasinet och därbortom det nyligen uppförda cellfängelset. Fortfarande återstår ansenliga vallar, även om mycket redan grävts bort. Den forna borggården förefaller närmast kuperad – är det kanske rasmassor från slottet som ännu ligger kvar, 125 år efter branden?

Längs kajen på Munksjösidan ligger två små ångare, försedda höga skorstenar och nymodigheten propeller som vid denna tidpunkt slagit ut skovelhjulen som framdrivningsmekanism. Men skeppen har ännu segelställen kvar – för säkerhets skull. Själva kajen förfaller till en del att följa den nästan helt försvunna bastion Christinas östra fasadlinje, medan ruinområdet därbortom innehåller de oansenliga resterna efter bastion Carolus. Och kanske är den byggnad som otydligt framträder identisk med det magasin som påträffades i början av undersökningen höstenn 2011. I så fall finns också en gårdplan med noga mönsterlagd kullersten framför huset.
Av själva kurtinen, sjömuren, syns vid fotograferingstillfället inte ett spår. Den nya tiden har anlänt med moderna transportmedel och de krav som nu ställs innebär att fästningsruinen blivit till ett allvarligt hinder i framåtskridandets väg…

Tåget har gått…

Västra kajen på 1920-talet med järnväg och virkesupplag
Schaktningen framför Länsstyrelsen fortgår enligt planerna. Asfalten är borta sedan länge, snart även bärlagret från den forna Munksjöleden; ett tjockt täcke av grovt grus. Vi stannar på en nivå motsvarande den stensatta kajplanen, vilken syns på flygfotot. Då – för snart 90 år sedan – var detta Jönköpings djuphamn. Den var försedd med en stabil stenkaj, järnvägsspår (ni ser väl tåget på bilden?) och en rymlig yta för lastning och lossning av allsköns varor. Det är också intressant att se det stora timmerupplaget hitom Per Brahegymnasiets skolgård. Antagligen är det frågan om bränsle, ved till att värma stadens hus. Bilden är ju utifrån de kala träden att döma tagen under någon av årets kallare månader…
Framschaktad kullerstensläggning på hamnplanen
Än så länge är det inte mycket som syns i det vidsträckta schaktet. Frånsett då enstaka ytor där kajens kullerstensläggning råkat överleva anläggandet av 1970-talets flerfiliga motorled. Ännu mindre märks av järnvägen trots att avtryck från dess slipers faktiskt framträdde ganska tydligt på georadarbilderna. Men enstaka rälsspik kan man hitta; de konkreta lämningarna efter ett avlägsnat och bortglömt transportsystem. Men visst måste det ha varit en smula bökigt när tågsätten sakta tuffade fram genom Rådhusparken?

Brandrester av okänd ålder

När man sett hur tom undersökningsytan var på bebyggelse under 1920-talet, blir det en smula oväntat att finna lager med brandrester i den nivån. Gissningsvis är det en byggnad som stått på platsen innan järnvägen byggdes (men efter att sjömuren raserats) som brunnit. Det är en sak som får kollas mot äldre stadskartor. Om inte annat, så för formens skull. Högsta prioritet i den här undersökningen ligger givetvis på lämningarna efter slottet. För nästa måndag startar den ”riktiga” arkeologin – då ska vi börja titta på rasmassor och hitta fästningens grundmurar!

Rosenlunds dolda park. Del 1 – bakgrunden

Rosenlunds huvudbyggnad, uppförd 1786-88
Herrgården Rosenlund utgör ett välkänt blickfång i östra delen av Jönköping. Den eleganta gustavianska byggnaden ligger högt belägen intill Vätterstranden. Idag är namnet kanske mest förknippat med Rosariet (anlagt 1978), ett välkänt besöksmål för alla trädgårdsintresserade med sina över 400 olika sorters rosor. Byggnadshistoriskt är Rosenlund en god representant för de stora gårdar som anlades runt staden av olika ämbetsmän och militära befattningshavare under 1600- och 1700-talet. Här hette byggherren Gustav Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han var känd som en reformator inom jordbruket och herrgården fungerade som något av en mönsteranläggning i sin tid.
1710 års karta med landsvägen och torpet Rosenlund markerade. Grönt = sökområde för georadar
Innan Posse förvärvade marken från Husqvarna faktori – han var ingift i ägarfamiljen Ehrenpreus – fanns här ett torp som fungerade som underhållsjord till vapenfabriken. Dessutom passerade landsvägen mot Östergötland uppför den branta backen vid Rosenlund. Och det handlar ju inte om vilken grusväg som helst, eftersom sträckan faktiskt ingår i den äkta Eriksgatan. Här har bokstavligen kungar och herremän färdats med sin följen!
Jönköpings kommun, som ägt herrgården sedan 1936, beställde hösten 2010 en kartering med georadar inför en planerad omgestaltning av parkens västra del. Rosenlunds framtid har diskuterats under en följd av år och denna del av anläggningen hade börjat att växa igen. Nu skulle slyet rensas bort och hela området få en välbehövlig ansiktslyftning. Men först ville man från Tekniska kontorets sida få de kända fornlämningarna, dvs. torpet och landsvägen, säkert lokaliserade.
Rosenlund från luften 1934. Parken syns i högra hörnet
Eftersom tidigare insatser vid det forna Jönköpings slott givit väldigt goda resultat, såg man georadar som en tidsbesparande och kostnadseffektiv medod för denna typ av undersökning. Detta var förutsättningarna då fältarbetet inleddes på senhösten i fjol. Att Rosenlund ligger högt och med vid utsikt är en tillgång på sommaren, men i november är det en av Jönköpings blåsigaste och kallaste platser. Och det vill inte säga lite här i staden!
Men jobbet kunde trots allt genomföras dagarna innan vinterns första snö föll. Och resultatet som syntes på skärmen var helt förbluffande – detta hade ingen kunnat föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi…
(fortsättning följer)