Att kopiera ett kloster i 3D…

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande.

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.

När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…

Hans Flemings andra perspektivritning, utför drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Istället hittar vi mängder av  medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!

Så – hur skall man  gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs  fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från tidigt 1500-tal.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.

Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga  samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.

Ystads kloster - den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.

Modell av Ystads franciskanerkloster, fullt utbyggt skick i början av 1500-talet.

Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.

Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta  brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin  tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe - en oas av stillhet!

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!

En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.

Klostergången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.

Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!

Rosenlund – ett steg till på vägen!

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016.

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016

Så blev det då dags för den sista etappen av det arkeologiska projekt vid Rosenlunds herrgård som startade i lätt snöyra och iskall vind den 8 mars. Förutsättningarna var  lite annorlunda när vi avslutade utgrävningen drygt tre månader senare. Sommarvärme, en blommande park och lätta moln som gav perfekt fotoljus. Nu gällde det att anlägga en handikapparkering med två platser; ett begränsat markingrepp i ett spännande område av herrgårdsparken.

Här gick det inte att komma till med mätutrustning då parken karterades med georadar sommaren 2014, så för omväxlings skull saknades facit. Vad doldes i marken? Men spår i källarens murverk antydde att det har funnits en liknande terrassering här som på den södra sidan. Dessutom kunde man hoppas att 1700-talets lämningar skulle vara mer intakta på nordsidan där inga ledningar dragits in i sen tid. Förstås hade de dräneringar som lades ut kring grunden år 2010 förorsakat störningar alldeles intill husväggen, men det fanns i alla fall inga 3,6 meter breda fjärrvärmeschakt!

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

När grästorven hyvlats bort bekräftades våra antaganden. Man har verkligen strävat efter att utforma husets närområde lika symmetriskt som resten av parken! I marken syntes ett skilje mellan områdets naturliga morän och den bruna matjord som fyllt en bred nisch vid den norra gaveln. För även här har trädgården förenklats under 1800-talets lopp; terrasseringarna har försvunnit och en jämn sluttning skapats.

Men när parken anlades var det viktigt att markera husets souterrängläge. Genom att terrassera slänten mot väster skapades en illusion av en byggnad uppförd i två våningar. Mot öster byggdes meterhöga stenmurar som stöttade upp jordmassorna. Utanför källaringångarna hårdgjordes markytan med fint utförda kullerstensläggningar. På sydsidan fanns en stor  gårdsplan där också herrgårdens stenkammarbrunn var belägen. Vid norra gaveln var den öppna ytan mycket mindre, bara omkring 50 kvadratmeter. Sen tog ekonomibyggnaderna vid.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord. Terrasskanten har ursprungligen varit drygt en meter hög, men döljs nu av utschaktad jord.

Mycket riktigt fanns kullerstensläggningen till stora delar bevarad en halvmeter under dagens markyta. Mot norr utgjordes dess begränsning av kantställd sten och mindre hällar. I väster låg en rad större stenar som  markerade skiljet mellan kullersten och parterrgårdens svallade grus. Vi kunde dokumentera vad som fanns, men lämnade sedan 1790-talets gårdsplan därhän. Men stenläggningen finns  kvar, förseglad för framtiden av den nyanlagda parkeringen.

Detta innebär  att parkens gestaltning inte kommer att kunna återskapas just här, men det är en kompromiss som måste göras. Med en parkeringsplats vid den norra gaveln kan rörelsehindrade besökare nå hissen och den servering som planeras i källarvåningen. Det nya Rosenlund skall vara tillgängligt för alla!

Som en trevlig avslutning på grävningen kunde vi samla in ett visserligen begränsat, men samtidigt talande fyndmaterial. Några skärvor från ett småländskt herrgårdshushåll under 1800-talet har hämtats in och ligger nu på tork i museets fyndavdelning. Det handlar om olika typer av keramik – hushållets vackert dekorerade serviser och importerat stengods från kontinenten. Här finns också ett fint utfört benskaft till någon form av bestick; en sked eller gaffel är nog mest sannolikt. Det är alltid trevligt att hitta horn- och benföremål. Man påminns om ett idag närmast försvunnet hantverk där en råvara som nu ersatts av plast och andra konstmaterial förvandlades till allsköns nyttoföremål.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

I materialet ingår fragment av blomkrukor, både den traditionella typen och lite finare exemplar som försetts med en klar glasyr. En praktpjäs i form av en stor urna, en ytterkruka av så kallad Westerwaldtyp med dess karaktäristiska blålila dekor, finns med bland fynden. Lite förbryllande var det att hitta ett trearmat mellanlägg av en typ som brukar kallas ”brännfot”, egentligen hemmahörande i en krukmakares verkstad. Där används mellanlägget när man staplar in keramik i ugnen så att man får bättre luftcirkulation och därmed jämn bränning på produkterna. Men vad gör pottemakarens redskap ute på Rosenlund? En möjlig förklaring är att brännfoten fått en annan användning under blomkrukor vars växter behöver dräneras. Och varför inte? Närvaron av krossade blomkrukor, importerade urnor av stengods, mellanlägget och talrikt förekommande skärvor av fönsterglas i matjorden skulle kunna tyda på att vi befinner oss i närheten av orangeriet; det uppvärmda vinterväxthus som bör ha funnits på Posses Rosenlund. I så fall ligger dess grund dold inne bland snåren nordväst om huvudbyggnaden. Typiskt nog i ett område av trädgården som på grund av tät vegetation inte kunnat karteras med georadar!

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Nu kan man sammanfatta tre månaders besök ute vid Rosenlund. Det har handlat om övervakning och dokumentation, föranlett av arbetet med att renovera  herrgårdsbyggnaden från 1788. Ska vi då våga hoppas att nästa etapp snart kan inledas? Då är målet ett  återskapande av själva parken. Det blir ett unikt projekt, där de arkeologiska observationer som gjorts under åren 2010 till 2014 får bilda underlag till en ”ny” gustaviansk trädgårdsanläggning i sluttningen ner mot Vätterstranden!

Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen - vem höll i den senast?

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning och en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken att skapas. Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank - de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken_01

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

IMG_2383

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Hur skall vi hantera 1900-talets såriga kvarlåtenskap?

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 1. En albansk inledning)

Spac - ett albanskt helvete på jorden.

Spac – ett albanskt helvete på jorden.

Det finns minnen som blir alltför smärtsamma; platser som bär på berättelser så mörka och skrämmande att de borde få försvinna in i glömskan. Det albanska fängelset Spac hör tveklöst till den kategorin. Ett slavarbetsläger där den paranoida Hoxha-regimen spärrade in allt vad man hittade av meningsmotståndare, verkliga såväl som inbillade. En koppargruva, otillgängligt belägen uppe i bergen. Ett sannskyldigt helvete på jorden. Borde man inte låta en sådan plats raderas ut? Vad vinner Albanien av idag på att Spac ligger kvar som en sönderfallande ruin?

Frågan förtjänar verkligen att ställas. Och den blev ställd i TV-programmet Kobra nyligen: http://www.svtplay.se/video/4583019/kobra/kobra-avsnitt-3-1 För efter att ha legat öppet för plundring och vandalisering under det kvartssekel som förflutit efter kommunismens fall, har man nu börjat dokumentera och i viss mån säkra vad som återstår av det vidsträckta fånglägret. Arbetet som sker i regi av organisationen Kulturarv utan gränser ( Cultural Heritage without Borders, CHwB) handlar om att säkra minnet. Att inte glömma. Och – vilket en tidigare Spac-fånge framhåller – om att låta platsen bli en del i en större läkningsprocess. Men det ÄR svåra ämnen att handskas med. Allt tycks ligga så nära, samtidigt som vittnena nu börjar falla ifrån.

Så mycket enklare då att, som i Sverige, handskas med ett relativt oproblematiskt arv. Med byggnader och andra minnesmärken utan den laddning som ett Spac bär på. Utan en sentida blodsskuld, vars offer och bödlar fortfarande finns bland oss. Visst. Förstås. Så är det. Men samtidigt måste man även här förhålla sig till den smärtsamma sidan av vår historia. Allt passar inte in på Astrid Lindgrens värld. Speciellt inte när avståndet i tid är kort. Det finns inga enkla svar, bara olika vägar att pröva.

I  fyra artiklar under hösten kommer jag att ge exempel från ett av våra grannländer – Polen. Exempel på hur man sökt att hantera sitt nära förflutna. Lämningar efter terror, ondska och ofattbart lidande. Såväl syften som metoder varierar, men i grund och botten handlar allt om att minnas. Inte nödvändigtvis förlåta. Men att minnas för att kunna gå vidare. Och här finns mycket att lära!

Mer om Cultural Heritage without Borders kan man läsa på http://chwb.org/

En tidigare bloggtext på ett liknande tema, fast utifrån upplevelsen av en lokal i Norge:

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/08/06/de-svara-amnena-hur-berattar-man-smartsam-historia/

S:t Laurentii kapell på Visingsö – en kyrka för mycket?

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Idag ligger ruinen av S:t Laurentii kapell (RAÄ 28:1) på en rofylld plats; en liten slåtteräng inne i skogen norr om Brahekyrkan på Visingsö. Men vad representerar den anonyma byggnadslämningen? För vem har den varit avsedd och när är den uppförd? Varför finns det en ”extra” kyrka mitt emellan sockenkyrkorna Ströja och Kumlaby? Frågorna hopar sig när man börja se lite närmare på kapellet. Men i april 2015 startade ett projekt som kanske kan finna åtminstone en del av svaren!

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940.

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940. Foto i länsmuseets arkiv.

”Per Brahe, greve till Visingsborg, friherre till Kajana reste denna sten 1679 till minne av ett mycket gammalt kapell” Så lyder texten på den minnessten som länge stod uppe på ruinkullen. Och kapellet är känt sedan slutet av medeltiden, då det förekom i Linköpingsbiskopen Hans Brasks lista över stiftets kloster, kyrkor och kapell. Där omtalas år 1515 Laurencii in Visinxö som ett av 46 kapell utan egen präst. Ruinen grävdes fram sommaren 1940 under ledning av landsantikvarie Egil Lönnberg. Vad som då frilades var grunden till en rektangulär stenbyggnad med måtten 8,5 x 6,8 meter. Dess golv var belagt med flata skifferhällar och mot den östra väggen fanns resterna av ett murat altare. I rasmassorna påträffades bitar av putsbruk som bar spår av kalkmålningar. Traditionen om en kyrklig byggnad hade visat sig stämma.

Idag, 75 år senare, har forskningen kring S:t Laurentii kapell på Visingsö återupptagits. Ett generöst bidrag från Lennart J. Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning möjliggjorde en undersökning med georadar på kapelltomten. Inför karteringen fanns det en rad frågor att besvara. Förekom det till exempel några gravläggningar på platsen? Kunde man i så fall se spår efter någon bogårdsmur eller ett dike kring gravplatsen? Och har man haft planer på att bygga en större kyrka; något som antyds av den breda öppningen i kapellets västvägg?

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Arbetet genomfördes under påskhelgen och nu kan vi presentera de första preliminära tolkningarna. Det verkar som om kapellet har uppförts på en utschaktad gravhög som omgivits av ett grunt ringformat dike. Och ett stabilt underlag var nog inte fel, eftersom byggnaden legat invid en gränszon mellan fast mark och sankare partier vilka ingått i ett större våtmarksområde, Hästakärret. Samtidigt skall man inte bortse från den uppenbara symbolik som ligger i att utnyttja en äldre, hednisk grav som plats för en kyrkobyggnad. Det kan ses både som ett avståndstagande från den gamla tron och som ett sätt att hävda kontinuitet över ett religionsskifte. Kanske handlar det om en blandning av båda delarna?  Intressant nog ligger ytterligare en gravhög bara drygt 70 meter norr om S:t Laurentii kapell. På dess idag tillplattade krön stod under 1800-talet en mindre väderkvarn. Gravhögarna har varit jämförbara i storlek, den bevarade (RAÄ 32:1) är 14 meter i diameter, medan högen under kapellet har mätt 16 meter, inklusive ringdiket. Det finns också skriftliga uppgifter om minst två försvunna gravhögar till i närheten av ruinen.

Hur var det då med eventuella kristna gravar i anslutning till S:t Laurentii kapell? Det finns i och för sig några  gropar inom det karterade området, men det förefaller rimligare att i nuläget tolka dem som spår efter rotvältor. De verkar vara alltför grunda för att kunna utgöra medeltida begravningar.

Då känns de byggnadslämningar som påträffades alldeles väster om ruinen avsevärt mer intressanta. Där registrerades vad som tolkats vara en hård golvnivå, omgiven av antingen en glest lagd stensyll eller stora stenskodda stolphål. Men vad representerar då detta? Är det lämningarna efter en äldre kyrka som framträder på skärmen? Eller ett samtida långhus av trä, uppfört intill ett kor byggt i sten? Kanske är det istället en del av ett medeltida härbärge; en institution som haft behov av ett eget gudstjänstrum? Alla tre förslagen går tillbaks på äldre forskning och kan i dagsläget verka ungefär lika rimliga.

Undersökningen med georadar har gett upphov till en rad nya frågor. Men nu vet vi att marken intill ruinen rymmer spännande lämningar. Nästa steg blir att söka pengar för att kunna gå vidare till en regelrätt utgrävning. Arbetet med S:t Laurentii kapell på Visingsö har bara börjat!

Prästgården i Kristianstad rekonstruerad!

Så här tror vi att 1600-talets prästgård i Kristianstad kan ha sett ut! Rekonstruktionen bygger dels på resultat från den utgrävning som skedde under försommaren 2015 i samarbete mellan Sydsvensk Arkeologi AB och Jönköpings läns museum, dels på uppgifter i det skriftliga källmaterialet.

Ut mot Västra Storgatan låg själva prästgården, filmens vita korsvirkesbyggnad, ett påkostat hus med många fönster, tegelgolv och en stor stenkällare. Här fanns också körporten in till den vidsträckta kullerstensbelagda gårdsplanen. På tomtens södra sida längs med Hertig Carls gata låg en mindre länga där sannolikt gårdens kök var inrymt. Och i väster fanns en stor ekonomibyggnad i flera våningar – ett stabilt hus som blev något av en överraskning för oss arkeologer. Gårdens stensatta brunnskar fanns invid detta hus och skyddades av ett litet skärmtak.

På den smala granntomten i norr låg från början en stor täktgrop där material hämtades till stadsbygget. Det fanns många ytor som behövde fyllas ut och jämnas av i det nya stadsområdet. Därefter tjänade tomten som avfallsgrop och blev när den fyllts ut en väl gödslad odlingslott.

Man kan beklaga att den första prästgården i Kristianstad bara blev stående under knappt sextio år. Idag hade de imponerande och påkostade korsvirkesbyggnaderna utgjort ett viktigt och säkert uppmärksammat inslag i stadsbilden!

En bärande tanke i vårt arbete är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även projektet på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven.

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse - det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land...

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad syns stolparn atill en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik - den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1600-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens prästgård liknat detta hus?

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg...

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ, som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt - ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad stylus av brons - ett skrivdon avsett att användas på vaxtavlor.

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längsmed gatorna.

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg som visar 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan...

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgården med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild.

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del.

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyra sekler sedan.

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda - en av de småländska byar som  brändes 1567.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Murarna i ruinkällaren fogas om

Det färska kalkbruket lyset gulvitt i halvmörkret nere i ruinrummet.

Det färska kalkbruket lyser ännu gulvitt i halvmörkret nere i ruinrummet. (Foto: Robin Gullbrandsson)

Vi börjar så sakta närma oss inflyttning i de nya husen på Slottskajen. Den 1:e december 2014 kommer hyresgästerna att kunna ta sina attraktiva lägenheter i besittning; mitt i centrum och alldeles intill Munksjön. Visserligen kan man förvänta sig att närområdet kommer att ha kvar sin karaktär av byggarbetsplats länge än. Mycket återstår att ordna, men tillträde till sitt nya boende har man i alla fall från detta datum.

För länsmuseets och arkeologernas del innebär det att grovjobbet med ruinrummet och de bevarade murarna från bastion Carolus norra flank når ett viktigt delmål. För även om utställningen med berättelsen om Jönköpings slott inte kommer att finnas på plats i färdigt skick, blir rummet med dess murar synligt för en besökare!

Omfogad mur i den västra embrassyren i bastion Carolus norra flank

Omfogad mur i den västra embrassyren i bastion Carolus norra flank. (Foto: Robin Gullbrandsson)

Ett viktigt arbete nere i ruinrummet har precis blivit klart. Hantverkare från den välrenommerade firman Emtbjörks i värmländska Hagfors har  under den gångna veckan jobbat med 1600-talets murar. Man har fogat om på utsatta ställen och limmat de sandstensblock som spruckit sönder. Jobbet som sådant har varit av mycket mer begränsad omfattning än tidigare samarbeten mellan Emtbjörks och länsmuseet. Till exempel blev ju hela Brahehus ruin renoverad och stabiliserad häromåret. Men arbetet med Carolus är inte mindre betydelsefullt, för vi vill ju ha kvar bastionens murar i det skick som de var när de frilades vid utgrävningarna 2011 och 2012.

För en av poängerna med vår ruin är just att den inte blivit sönderrenoverad, vilket skett med så gott som alla andra ruiner i landet. Ursprungligt murverk har vanligtvis dränkts i  cement vid äldre renoveringar och ofta har murar återskapats utifrån ett alltför bristfälligt faktaunderlag. Det vill vi undvika när det gäller bastion Carolus. Här skall besökaren mötas av lämningarna efter autentiskt 1600-tal, sådan som ruinen såg ut efter demoleringen vid mitten av 1830-talet.

008

Långtifrån färdigt, men man börjar kunna få en uppfattning om hur ruinrummet kommer att te sig! (Foto: Robin Gullbrandsson)

Nu när ruinens murar har stabiliserats gäller det att få den grova bergkross som skall täcka markytan/ golvet på plats. Samt att städa av murarna från allt kalkdamm och små bitar löst liggande murbruk som ligger överallt på murkrönen. Gissningsvis behövs det en session med en rejäl industridammsugare. Sen gäller det installering och utprovning av den riktade belysning som kommer att ge ruinen en extra dimension av spänning och mystik!

Gundvattnet täcker den gamla länsbrunnen från 1700-talet.

Grundvattnet täcker den gamla länsbrunnen från 1700-talet. (Foto: Robin Gullbrandsson)

 Men det verkliga problemet nere i källaren orsakas förstås av grundvattnet. Sedan bastion Carolus byggdes i början av 1600-talet har medelnivån stigit med omkring 40 cm. Så om dåtidens golvnivåer var fuktiga av och till är det ingenting mot situationen idag. Man kommer att behöva kontinuerlig länsning och avfuktare i ruinrummet. Det innebär i sin tur en inkörningsperiod för tekniken innan vi vet exakt vilket klimat utrymmet kommer att få. Och innan vi känner till detta är det inte värt att börja bestämma hur en eventuell inredning kan komma att se ut. Vilka material kan användas? Går det att ställa ner några originalföremål? Vi får se. Men till att börja med skall det sättas upp informationsskyltar som berättar historien om fästningen och dess bastioner.

014

Återbestyckning av bastion Carolus norra flank. Kanonen från Rådhusparken är på plats i ruinrummet.

Fast kanonen från Rådhusparken, den som kommunen fick i present från A6 till 700-årsjubileet 1984, har ju redan kommit på plats. Eller inte. För just nu ligger det gamla eldröret högst provisoriskt upplagt på några lastpallar. Den skall flyttas bort till den bäst bevarade, västra kasematten med sitt pjäsvärn. Det är ingen av er läsare som råkar ha en lämplig lavett stående outnyttjad hemmavid?

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen - lite förfriskningar

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

En omvärdering av byggmästare Fleming?

Ruinen av bastion Carolus sommaren 2012

Det är inte utan att man har undrat över vad som fick den erfarne slottbyggmästaren Hans Fleming att ge sig in på ett vågspel som bygget av bastion Carolus. Han hade som ung man värvats av Johan III redan i början av 1580-talet; en god representant för den kunskapsöverföring som skedde mellan kontinenten och Sverige under renässansen. Bildhuggare, byggmästare och arkitekter var efterfrågade – och i Hans Fleming samsades alla tre kompetenserna. Med åren fick han alltfler viktiga uppdrag vid de kungliga slotten och i de nya städer som kungamakten planerade. Han var verksam på Nyköpings slott, Stegeborg, Vadstena och från 1600-talets första år blev han också huvudansvarig för de nya befästningar i Jönköping som skulle förvandla Gustav Vasas förfallna och brandhärjade slott till ett starkt och tidsenligt utrustat lås för infallsvägarna mot centrala Sverige.

Perspektivskiss över de pågående befästningsarbetena vid Jönköpings slott 1605

På den ofta återgivna perspektivritning över byggarbetsplatsen Jönköpings slott från år 1605 som tillskrivs Fleming, ser vi fronten mot söder närma sig fullbordan. Den sydvästra landbastionen, Gustavus, har redan murar stående till full höjd, även om jordfyllningen saknas. Gevärsgalleriet mellan de södra bastionerna finns på plats och ut mot sjön har det mindre hörnverket Carolus påbörjats. Till skillnad från den mäktiga bastion Gustavus med sina två våningar är Carolus genom sitt mindre utsatta läge bara avsedd att byggas i ett plan. Och murarna sträckning har inte fullbordats; ännu återstår mycket arbete vid Carolus. De kanonkasematter vi grävde ut förra sommaren kan emellertid lätt identifieras på ritningen, liksom den smala skyttegång som vätter ut mot vallgraven i söder. Här skulle inga kanoner stå, bara knektar med gevär – redo att ta emot ovälkomna besökare nere i vallgraven.

Den oväntade murfyndet …med riktning in mot bastionens centrum!

Hur som helst, bilden av bastion Carolus kändes ganska klar och komplett efter förra årets undersökningar. Det fanns – och finns – en rad frågetecken kvar, men egentligen inget som berörde byggnadsverkets planform. Det var en spetsbastion, ett medelstort hörnverk som avsetts att samverka med stadsbefästningens artilleri på andra sidan Munksjön. En genomtänkt lösning när det gällde försvaret av den skyddade hamnbassängen i sjöns norra del. Med en viktig invändning – man hade byggt alldeles för långt ut på osäker grund. Stranden var nämligen både bråddjup och utsatt för erosion av det strömmande vatten som Tabergsån för genom sjön mot utloppet i Vättern. Priset för denna oförsiktighet var högt; fästningsmurarna drabbades så gott som omgående av svåra sättningar, sprickbildningar och ras. Redan 1617 bad Hans Fleming i ett bevarat brev om kungens tillåtelse att riva och ommura delar av nybygget. Hur kunde det gå så illa? Varför bortsåg en erfaren byggmästare som Fleming från riskerna?

Ett brett, välgjort murfundament med skådesida åt båda håll…

Vi antog att den frågan skulle förbli obesvarad. Men en ledtråd dök upp så här i utgrävningsprojektets allra sista stund. Egentligen handlade det om ett rent rutinjobb; en övervakning av det smala schakt där den södra ytterväggen till Riksbyggens nya hus skall placeras. Dragningen är sådan att den förstås passerar rakt genom murar och skyttegång i bastionens östra fas, närmast Munksjön. Beklagligt – men nu var den biten redan sågad, dokumenterad och genomgrävd. Återstod partiet med jord och sandfyllning inne i mitten av bastionen. Här skulle antagligen inget komma. Så fel man kan ha…

För här påträffades ett välgjort murfundament som löpte parallellt med bastionens östra fasad, men som låg 12 till 15 m väster om denna. Det handlade om en drygt 3 m bred mursula bestående av grund och första skiftet dagermur. Båda sidor av muren förefaller att ha avsetts som skådesidor; här handlade det om noga kluven och tillhuggen sten; inte alls det oberabetade stenmaterial som annars karaktäriserat de frilagda kasematternas baksidor. Vidare förekom inga som helst spår efter kalkbruk inom det begränsade avsnitt av muren som kunde friläggas. Vi stod alltså inför något som inte alls passar in i de hittillsvarande tolkningarna – en bred och välgjord mur som skulle vara synlig från båda hållen. En mur där grunden lagts ut med stor noggrannhet, men där inget mer gjorts. Vad var nu detta?

Bastion Gustavus – notera de små innergårdarna i vinkeln mot kurtinmurarna!

Den allra första tanken var att vi påträffat början till en s.k. ”Place des Armes” – en mindre muromgärdad gård där garnisonens knektar samlades innan man gjorde utfall mot en fiende som brutit in genom de yttre befästningarna. Ett projekt som stoppats och glömts bort i kaoset inför den danska belägringen sommaren 1612, då den halvfärdiga fästningen skulle göras stridsklar i en hast. Den typen av fortifikatoriska finesser är annars väl belagda från landbastionerna Gustavus och Adolphus där de syns på ritningar och planer. Vid den kartering med georadar som genomfördes 2010 över bastion Gustavus bekräftades förekomsten av dessa utrymmen. Men när det gäller den nu upptäckta muren motsägs en sådan tolkning av murfundamentets riktning och av det faktum att dess finaste sida vätter mot öster – in mot jordfyllningen i bastionens mitt!

Ritning över Jönköpings slott, daterad 1701-02 men troligen utförd efter en äldre förlaga.

Istället är det kanske så att vi bör fundera på att omvärdera byggmästare Fleming? Är det inte rent av fundamentet till vad som från början avsågs bli bastion Carolus sjösida som nu påträffats? I så fall ligger den muren avsevärt mycket bättre till än den östra fasad som sedermera kom att uppföras. Så här pass långt innanför stranden skulle rasrisken ha minimerats. Fästningens sydöstra hörnverk skulle visserligen ha varit ganska obetydligt till storleken, men det hade i alla fall inte riskerat att störta ut i Munksjön. Frågan är varför man frångick denna sunda och avsevärt mer realistiska plan. Är det kungens röst man hör i bakgrunden med en befallning om att bygga större och bestycka tyngre? Kan nya planer på stadsbefästningar kring ett till Öster flyttat Jönköping ha spelat in? Dessförinnan hade knappast kanonkasematterna längs sjösidan haft någon större funktion; fortifikatoriskt sett hade ett gevärsgalleri varit fullt tillräckligt.

Det finns all anledning att se närmare på vad som förvaras i Krigsarkivet  – det är inte alla ritningar som ger en entydig bild av symmetriskt utformade befästningsverk. Det räcker med att lyfta fram en sällan publicerad ritining som daterats till 1701-02, men som med största sannolikhet återgår på en äldre förlaga. Här ser bastion Carolus helt annorlunda ut… Det kommer att bli spännande att jämföra de äldre kartorna och ritningarna med inmätningar från dels utgrävningarna 2011-12, dels karteringarna med georadar 2010-11. Finns det kanhända fler ofullbordade detaljer som kan spåras i fästningens ännu bevarade partier? Men framför allt skall vi nog skänka en tanke till byggmästare Fleming. Det har inte varit lätt att tjäna egensinniga Vasakungar. Oavsett att man visste vad som var den bästa lösningen hade man bara att följa en Karls eller Gustav Adolfs infall. Kanske unnade sig Hans Fleming ett stilla leende; ett ”Vad var det jag sa” när kungens storslagna artilleribastion började spricka? Men vi kan vara säkra på att han i så fall yttrade de farliga orden i all tysthet, då ingen hörde…

Ett besök på Nordens Gibraltar

Gustavssvärd – Sveaborgs äldsta del

Man ser de låga, gråa murarna när färjan närmar sig det trånga inloppet till Helsingfors. Sex små skärgårdsöar har byggts samman till en gigantisk sjöfästning – Sveaborg. En gång rikets tungt bestyckade lås mot öster och samtidigt bas för skärgårdsflottan. Påbörjad år 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd och raskt utbyggd till Sveriges största fästning. I och med dess ännu omtvistade kapitulation våren 1808 omöjliggjordes i praktiken en återerövring av Finland. Under det följande seklet kom Sveaborg att fungera som en rysk garnisonsort.

Fästningens bebyggelse skadades svårt under Krimkriget i samband med den engelska flottans bombardemang i augusti 1855. Ett resultat blev att en ny försvarslinje byggdes, försedd med moderna kanoner eftersom befästningarna från svensktiden hade visat sig vara hopplöst föråldrade. I efterdyningarna till det rysk-japanska kriget utbröt ett myteri på Sveaborg sommaren 1906. Det var emellertid dåligt förberett och krossades efter 60 timmar.

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga över vad som i fortsättningen kom att kallas Suomenlinna. Samtidigt förvandlades den nu tomma fästningen till fångläger. Omkring 8000 fångar från den förlorande röda sidan i inbördeskriget spärrades in i kasematter och baracker. Omkring ettusen av dem beräknas ha dött; merparten av svält.

Fram till 1973 var Suomenlinna en finsk garnisonsort. Därefter har öarna med dess särpräglade byggnadsminnen ställts under civil förvaltning. Idag finns ca 850 fastboende och service i form av daghem, skola och butiker. Årligen besöks Sveaborg / Suomenlinna av mer 700 000 turister och det 1998 invigda Sveaborgscentret står för information. Hela området är sedan 1991 uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv.

 

Hornverket Hessenstein; tvärs över viken bastion Dygd

I samband med att den stora EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) gick av stapeln i Helsingfors nu i slutet av augusti anordnades en exkursion ut till Suomenlinna. Under sakkunnig guidning av arkitekter, arkeologer, krigshistoriker och marinarkeologer fick en båtlast arkeologer från hela världen tillträde till både kända och okända delar av det vidsträckta fästningskomplexet. Programmet var tajt och väl genomtänkt, men likväl var det förstås bara möjligt att se en bråkdel av det som idag är ett av Finlands främsta turistmål.

Ritning av tvärsnitt genom konserverad befästningsmur

Av speciellt intresse för oss som jobbar med att bevara murarna från Jönköpings slott var förstås att se hur man löser restaureringsproblematiken på Sveaborg. Här har man gått från att i princip ersätta bristfälligt murverk till att istället bevara det autentiska med utnyttjande av äldre murningstekniker och korrekta material. Det handlade mycket om en övergång från att betrakta Ehrensvärds fästning som enbart ett arkitektoniskt objekt till att hysa mer av en historisk helhetssyn. På samma sätt diskuterar man idag de åtgärder som vidtogs på 1900-talet i avsikt att ”rensa bort” fästningsområdets ryska minnesmärken. Till exempel förvandlades då den ortodoxa garnisonskyrkan från 1854, helgad åt Alexander Nevskij, med sitt framträdande läge på Öster Svartö till ett fyrtorn…

Merparten av det restaurerings- och underhållsarbete som sker, genomförs av fångar från den öppna arbetskoloni som finns på öarna. Det handlar om eftertraktade utbildningsplatser och om en verksamhet som drivs närmast på entreprenadbasis som vilket byggföretag som helst.
Daniel Thunbergs torrdocka – ett mästersycke av ingenjörskonst!
En av de stora sevärdheterna på Sveaborg är den enorma torrdocka som byggdes på 1750-talet genom att förbinda tre mindre öar med Vargön. Man pumpade ut vattnet ur det förutvarande sundet med hjälp av ett väderkvarnsdrivet maskineri och jämnade till bassängens botten. På så sätt skapades ett varv där minst 15 svenska fregatter kom att byggas, liksom ett otal mindre skepp och båtar. Dessutom fungerade torrdockan som vinteruppläggningsplats för en stor del av skärgårdsflottan.
Kanonslup under konstruktion på Sveaborgs varvsområde
Framför allt var det den store nytänkaren inom skeppsbyggeriet, Fredrik Henrik af Chapmans konstruktioner som byggdes på Sveaborg. Hans skärgårdsfregatter och kanonslupar kombinerade segel och åror. De var lätta och manövrerbara, anpassade till trånga farleder och svårnavigerade kustvatten. Ett sådant fartyg, en kanonslup, byggs idag i den gamla sjöflygsverkstaden. Hon kommer att sjösättas nästa år som ett seglande minnesmärke över den svenska skärgårdsflottan. Ett fint exempel på hur äldre hantverkstraditioner hålls vid liv på dagens Sveaborg!
Sonarbild av träkonstruktioner från den ryska tiden ute i Artilleriviken
På Sveaborgscentret visas just nu en mycket intressant utställning om marinarkeologi och lämningar under vatten kring Sveaborg. Med hjälp av en elegant 3D-modell är det möjligt att manövrera sig runt i sund och vikar. Och det är mycket som döljs under ytan – vrak från 1700-tal fram till nutid, bryggor, kajer och resterna efter ett övergivet ryskt dammprojekt som skulle ha överträffat Daniel Thunbergs stora torrdocka om inte revolutionen 1917 kommit emellan…
Vid vårt besök pågick en marinarkeologisk undersökning av pålverk längs sundet mellan Svartö och Vargön. Genom att gräva i utfyllnadslager längs stranden och samtidigt kartera dolda pålrade med  georadar hoppades man kunna förstå sig på denna noga utförda strandskoning från 1700-talet. Problemet var bara att det smala sundet påverkades av de stora färjor och kryssningsfartyg som passerade ute i farleden till Helsingfors. Av och till sögs vattnet ut, vattenytan sänktes med flera dm, bara för att några minuter senare forsa tillbaks och översvämma schakten, Inte lätt att arbeta under sådana förhållanden…
Kanon i kasematt på Kyhlenbecks utanverk (rekonstruerad uppställning)
Men för den som grävt fram 1600-talsbefästningar i Jönköping sedan hösten 2011 var det nog de kompletta bastionerna på Sveaborg som gav det starkaste intrycket. För visserligen är Augustin Ehrensvärds fästning nästan 150 år yngre än de murar vi avtäckte i somras, men principen är densamma. Kanoner står uppställda i välvda rum nere i fästningsverkens markplan. Fukten och mörkret var högst påtagligt, nu liksom då. Men merparten av artilleripjäserna har för länge sedan tagits bort och skrotats. Åtskilliga kanonrör hamnade t.ex. som till hälften nedgrävda pollare längs Sveaborgs långa kajer. Fast i några rum har interiörerna delvis rekonstruerats. Röken, larmet och mynningsblixtarna lämnas dock till besökarens fantasi.
Bastion Wrede med embrassyrer för fästningsartilleriet
Resan ut till Sveaborg blev både lärorik och tankeväckande. Här fanns 1700-talets nytänkande med en till terrängen anpassad centralfästning. Tungt bestyckad och avsedd både som garnison och flottbas skulle den lösa uppgifter som var långt mer komplexa än föregående sekels anläggningar. Och när fästningskommissionen på 1730-talet dömde ut Jönköpining slott som varande ”utgammalt, förfallet och odugeligt” fanns kanske redan tankar om ett modernt Sveaborg med i bilden…

Jönköpings slott i lokalradion! (del 1 och 2)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4161&artikel;=5167718&play;=4006639&playtype;=Ljudklipp

Ett samtal mellan Claes Pettersson från länsmuseet och reportern Viktor Matsson, inspelat för direktsändning i P4 Jönköpings förmiddagssändning den 26 juni.

Del 1 – ”Jönköping kan vara så gammalt som 1000 år”  (4:56)

Del 2 – ”Fyrahundra år sen stan brändes ner” (5:04)

.