Att kopiera ett kloster i 3D…

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande.

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.

När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…

Hans Flemings andra perspektivritning, utför drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Istället hittar vi mängder av  medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!

Så – hur skall man  gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs  fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från tidigt 1500-tal.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.

Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga  samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.

Ystads kloster - den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.

Modell av Ystads franciskanerkloster, fullt utbyggt skick i början av 1500-talet.

Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.

Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta  brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin  tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe - en oas av stillhet!

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!

En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.

Klostergången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.

Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!

Annonser

Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

IMG_2383

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Prästgården i Kristianstad rekonstruerad!

Så här tror vi att 1600-talets prästgård i Kristianstad kan ha sett ut! Rekonstruktionen bygger dels på resultat från den utgrävning som skedde under försommaren 2015 i samarbete mellan Sydsvensk Arkeologi AB och Jönköpings läns museum, dels på uppgifter i det skriftliga källmaterialet.

Ut mot Västra Storgatan låg själva prästgården, filmens vita korsvirkesbyggnad, ett påkostat hus med många fönster, tegelgolv och en stor stenkällare. Här fanns också körporten in till den vidsträckta kullerstensbelagda gårdsplanen. På tomtens södra sida längs med Hertig Carls gata låg en mindre länga där sannolikt gårdens kök var inrymt. Och i väster fanns en stor ekonomibyggnad i flera våningar – ett stabilt hus som blev något av en överraskning för oss arkeologer. Gårdens stensatta brunnskar fanns invid detta hus och skyddades av ett litet skärmtak.

På den smala granntomten i norr låg från början en stor täktgrop där material hämtades till stadsbygget. Det fanns många ytor som behövde fyllas ut och jämnas av i det nya stadsområdet. Därefter tjänade tomten som avfallsgrop och blev när den fyllts ut en väl gödslad odlingslott.

Man kan beklaga att den första prästgården i Kristianstad bara blev stående under knappt sextio år. Idag hade de imponerande och påkostade korsvirkesbyggnaderna utgjort ett viktigt och säkert uppmärksammat inslag i stadsbilden!

En bärande tanke i vårt arbete är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även projektet på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven.

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse - det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land...

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad syns stolparn atill en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik - den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1600-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens prästgård liknat detta hus?

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg...

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ, som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt - ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad stylus av brons - ett skrivdon avsett att användas på vaxtavlor.

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längsmed gatorna.

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg som visar 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan...

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgården med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild.

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del.

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyra sekler sedan.

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Prästgården i Kristianstad – en ödetomt från stormaktstiden

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Berättelsen om fästningsstäderna Kristianstad och Jönköping är fascinerande. För i så många avseenden är de båda orterna varandras spegelbilder. Tillkomna som ett resultat av ödeläggelser under samma konflikt; det så kallade Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som varade mellan 1611 och 1613. För i februari 1612 härjade Gustav II Adolfs trupper nordöstra Skåne. Med kungens egna ord hade man ostört ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” i 24 kyrksocknar samt ödelagt den viktiga köpstaden Vä. På sommaren kom det danska svaret. Christian IV:s styrkor marscherade mot Jönköping och inledde en belägring av slottet. Striderna kom bara att vara några få dagar, eftersom de förstärkningar som inväntades från Kalmarhållet hade tvingats vända. Men då var staden Jönköping förstörd, lagd i ruiner av sina försvarare som ville få fritt skottfält för fästningens kanoner…

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Efter att freden i Knäred slutits följande år var det dags att fundera över krigets konsekvenser och lämpliga åtgärder på båda sidor om riksgränsen. Lösningarna man kom fram till var snarlika. De i grunden förstörda medeltida städerna borde inte återuppbyggas. Istället skulle moderna fästningsstäder efter kontinentalt mönster uppföras på platser där vatten och sankmarker utgjorde en första försvarslinje. Så de skånska städerna Åhus och Vä förlorade sina privilegier till förmån för en ny stad ute på Allön, en holme i sankmarken mellan Araslövssjön och Hammarssjön. Här byggdes Kristianstad efter att beslutet tagits 1614. I Jönköping övergavs det medeltida stadsläget och man började skapa en ny stad på Sanden, den smala halvön mellan Vättern och Munksjön. Och båda städerna kännetecknas av att man inte nådde ända fram; planerna förverkligades inte fullt ut. Kristianstad fick sina skyddande befästningar, men inte sitt kungliga slott. I Jönköping byggdes fästningen ut till att bli en av landets största och modernaste, men runt den civila stadsbebyggelsen uppfördes aldrig de planerade vallarna, bastionerna och gravarna.

Bastion Konungen - en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Bastion Konungen – en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Efter 45 år ändrades så allt. Kustlandskapen och Skåne blev svenskt territorium i och med Roskildefreden. Kristianstad blev en svensk garnisonsstad i ett omstritt landskap medan Jönköping förlorade sin strategiska betydelse för alltid. Under Skånska kriget (1675–1679) intogs Kristianstad av danska trupper, men staden återerövrades av svenskarna i augusti 1678. Staden kom också under dansk besittning under det Stora Nordiska Kriget, men då bara under en månads tid 1710. Det var inte lätt att bo i en fästningsstad vars herrar växlade med krigslyckan.

Idag, i ett fredligt Norden, har militären försvunnit från Kristianstad och Jönköping. De forna fästnings- och garnisonsorterna har istället fått högskolor och administration. I många avseenden har den parallella utvecklingen fortsatt. I båda städerna är själva stadsplanen i de centrala delarna den kanske tydligaste påminnelsen om det förflutna med dess anpassning till befästningsverk som antingen aldrig uppförts (Jönköping) eller demolerats (Kristianstad). Men det finns en viktig skillnad – arkeologin!

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Medan man i Jönköping ägnat mycket tid och kraft åt att dokumentera Gustav II Adolfs nya stad, vilket resulterat i att idag ungefär en fjärdedel av det ursprungliga stadsområdet är undersökt, är situationen helt annorlunda i Kristianstad. Här har de få större utgrävningar som genomförts inriktats på 1600-talets befästningsverk. Lämningarna efter den civila stadsbebyggelsen, vad som kommit att bevaras under mark, är ett hittills oskrivet kapitel.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med "106". Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med ”106”. Trefaldighetskyrkan har nummer 64. Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Därför är det verkligt roligt att nu kunna börja berätta om ett spännande samarbete mellan Jönköping läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB som skall äga rum i centrala Kristianstad under våren. Med början den 20 april kommer den forna prästgårdstomten alldeles norr om Trefaldighetskyrkan, att undersökas av arkeologer från våra båda institutioner. Och det är inte vilken tomt som helst – prästgården i Kristianstad uppfördes av Kronan mellan åren 1617 och 1620 och blev till en av den nya stadens mest praktfulla gårdar. Det handlar om ett påkostat korsvirkeshus i två våningar, 14 bindningar långt och försett med hela 33 fönster varav 5 större med dekorativt snidade fönsterposter. Dess stora sal var vitmenad och hade golv av tegelplattor. Till gårdsanläggningen hörde ett antal mindre byggnader, en brunn och en trädgård. Men prästgården kom bara att stå i sextio år. Under belägringen 1678 rev de danska soldaterna alla outnyttjade byggnader. Man behövde virke till befästningarna och ved att elda med. Prästgården var en av de gårdar som försvann. Det märkliga är att tomten därefter aldrig blivit bebyggd. Området har utnyttjats som trädgård eller park under de följande 337 åren. Under dagens gräsmatta ligger 1600-talet och väntar. Det är i själva verket en tidskapsel som skall öppnas!

Prästgårdstomten i Kristianstad idag - en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Prästgårdstomten i Kristianstad idag – en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Räkna med intressanta fynd och att helt ny kunskap om livet i en omstridd gränsstad kommer att avslöjas allt eftersom arbetet fortskrider! Vi kommer att utnyttja flera olika sorters analysermetoder, inte minst då arkeobotanik och osteologi, för att försöka närma oss livsvillkoren i den danske kungens stad. Liknar resultaten vad vi tidigare sett i Jönköping eller skiljer dom sig åt? Det skall bli spännande att se!

Rapportering om undersökningen kommer att ske fortlöpande på länsmuseets hemsida http://www.jkpglm.se/ , här på Arkeologibloggen och på Sydsvensk Arkeologis hemsida  http://www.sydsvenskarkeologi.se/ Fortsätt att följa utgrävningen av Prästgårdstomten i Kristianstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Fästningsstäder kring Östersjön – en utställning, en bok …och en fortsättning?

Utställningen "Fästningsstäder kring Östersjön"

Vandringsutställningen ”Fästningsstäder kring Östersjön” på plats i Jönköping!

Sedan en tid tillbaka står en vandringsutställning mellan välvda väggen och den öppna spisen inne på länsmuseet. På femton skärmar beskrivs fyra städer med ett gemensamt förflutet – de har varit skyddade av stadsbefästningar. Eller, som i Jönköpings fall, planerats för att få murar, vallar, gravar, bastioner och skansar till skydd, men aldrig fått detta eftersom rikets kassa inte förslog. Två av städerna ligger idag i Estland, men på 1600-talet ingick både Tallinn (som då kallades Reval) och Narva i det vidsträckta svenska väldets baltiska provinser. Skånska Kristianstad tillkom av samma skäl som det nya Jönköping; det behövdes en stark gränsbefästning i en tid av ständiga krig mellan Danmark och Sverige. Men här hette byggherren inte Gustav II Adolf utan Christian IV!

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

I Jönköping realiserades aldrig planerna fullt ut. Fästningen uppfördes enligt ritningarna och ungefär halva det planerade stadområdet kom att bebyggas under stormaktstiden. Men av befästningarna kring staden blev inget byggt. Om man tittar på Flemings ambitiösa plan från 1619 med dess kanaler inser man att det fullt utbyggda Jönköping skulle ha sträckt sig långt ner över Kålgårdsområdets sankmarker. Imponerande, men kanske också rätt orealistiskt. I verkligheten kom fästningsstaden Jönköping att alltid stå tillbaka för utbyggnaden av de mer strategiskt betydelsefulla Kalmar och Göteborg.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Men det fanns städer inom rikets gränser där verkligt stora insatser krävdes och där många av de storslagna planerna också förverkligades. Metropolerna i de baltiska provinserna, Riga och Reval (dagens Tallinn) var internationella storstäder som hotades av såväl polska som ryska politiska ambitioner. Här finns också en koppling till vår egen stad genom Erik Dahlbergh – greve, fästningsarkitekt, fältmarskalk. Landshövding i Jönköpings län 1687-93 och generalguvernör i baltiska Livland från 1696 till 1702. I hans arbetsuppgifter ingick även utbyggnaden av såväl Revals som Narvas försvar. Det är emellertid en viss skillnad mellan Flemings nya Jönköping (som till stor del stannade på ritbordet) och de gigantiska befästningsverken kring Reval…

Invigningen av "Fästningsstäder kring Östersjön" i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Den högtidliga invigningen av ”Fästningsstäder kring Östersjön” i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Tanken på att berätta om dessa fästningsstäder; om varför och hur de byggdes; om hur historien utvecklades för städerna och de människor som levde och verkade innanför vallarna väcktes för några år sedan på Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM). Samtidigt ville man knyta de historiska banden fastare med de områden som under långa tider ingått i det svenska riket. Resultatet blev vandringsutställningen City Fortresses in the Baltic Sea Region som producerades inom ramen för Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA) som ett samarbetsprojekt mellan svenska och estniska forskare. Utställningen öppnades i maj 2012 på stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn under officiell pompa och ståt. Intresset var mycket stort, både i den estniska huvudstaden och i den klassiska gränsstaden Narva, dit utställningen sedan flyttades.

En vandrings utställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

En vandringsutställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

Väl transporterad över Östersjön försågs utställningen med en svensk översättning när den visades på Regionmuseet i Kristianstad för att därefter stå en tid på Artillerimuseet i Södra Åsum. Och nu är det alltså dags att visa upp de fyra fästningsstädernas berättelser på Jönköpings läns museum. Utställningen kommer att stå hos oss fram till den 3 maj. Det finns också en bok framtagen som säljs i museishopen. Dessutom kommer två exklusiva föreläsningar att knyta an till  utställningens baltiska tema.

Den 25 mars kl. 18 kommer Johan Engström, f.d. biträdande överintendent vid Statens försvarshistoriska museer, till Jönköpings läns museum. Han är filosofie doktor i arkeologi och en av landets främsta experter på 1600-talets befästningar. I föredraget Stormaktstidens Reval och Narva – militär och civilsamhällena ger han en spännande inblick i en viktig del av det svenska riket – dagens Estland!

Den 22 april kl. 18 kommer Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum till Jönköpings läns museum. Hans föredrag Det ryska Estland, det fria Estland och det sovjetiska Estland tar vid där Johan Engström slutade. Han beskriver Estlands konfliktfyllda historia fram till dagens komplicerade säkerhetspolitiska läge – berättelsen om ett grannland de flesta av oss känner alltför dåligt!

Efter sejouren i Jönköping kommer vandringsutställningen också att visas på Miliseum i Skillingaryd. Samtidigt fortsätter länsmuseet på temat stormaktstid  med utställningen ”Prakt & Makt” om familjen Brahe och 1600-talets adliga livsstil som öppnar lördagen den 9 maj.

Så välkomna till Jönköpings läns museum för att först stifta bekantskap med det svenska rikets befästa städer och den speciella miljö som livet innanför vallarna bjöd på. Därefter blir det dags att möta högadeln med deras ideal och ambitioner, illustrerade av ett fullständigt unikt material hämtat från slott och samlingar runt om i landet. Så ett gott tips är att boka in både Fästningsstäder och Makt & Prakt i besökskalendern!

Spetsen på bastionen

 

Västra kajen - på väg att rasa ut i Munksjön? Länspumpning pågår med siltavskiljare monterad.

Västra kajen – på väg att rasa ut i Munksjön? Länspumpning pågår med siltavskiljare monterad.

Kanske är du en av alla dem som blev irriterad på länsmuseets arkeologer nu i höstas? När det populära promenad- och cykelstråket längs Munksjöns västra strand plötsligt spärrades med byggstängsel, maskiner och en stor grop där det nyss legat asfalt? Vi förstår dig i så fall, men ingreppet var oundvikligt. För med åren hade kajen blivit underminerad. Stenkanten började luta mot Munksjön och såg inte förtroendeingivande ut sedan ström och röta närmast förintat de rustbäddar som kajen vilade på. Det var inte frågan om ett ras skulle ske, utan när

Den södra delen av kajstråket upprustades redan 2012 i samband med att arbetena kring Rättscentrum avslutades. Nu, på hösten två år senare, var det dags att ta sig an den norra delen fram till Slottsbron. Men först gällde det att undersöka vad som fanns kvar av fästningsruiner i området. Om det visade sig finnas lika välbevarade murar här som i de stora schakt vilka undersöktes 2011 – 2012, gällde det att undvika skador på  lämningarna efter Jönköpings slott, den försvunna riksfästningen.

IMG_0372

Utan en kraftig pump blir det ingen arkeologi…

Men för att kunna genomföra några arkeologiska undersökningar överhuvudtaget gällde det att bemästra vattnet. För redan innan skopan satts i marken stod det klart att detta skulle bli en mycket blöt novembergrävning. Fast försedda med en kraftig pump och ett väl dimensionerat dieseldrivet elverk kan man åstadkomma smärre underverk. Som till exempel att hålla ett schakt hyfsat torrt, fast det grävts ner under vattennivån på en sjö belägen bara fem meter bort…

22 meter fästningsmur och tre "nya" kanonvärn

Upphittat – 22 meter fästningsmur och tre ”nya” kanonvärn.

Och resultaten blev rätt spektakulära, i alla fall när man tänker på hur pass kort tid vi hade till vårt förfogande. Omkring en meter under dagens markyta fanns vad som återstod av bastion Carolus fasad ut mot Munksjön. Sammanlagt 22 meter mur frilades. I den fyra meter tjocka muren fanns de tydliga resterna efter tre utsparade nischer. Det handlar om koniskt utformade kanonvärn som en gång täckts av ett tunnvalv och som haft en 3 eller 4 punds kanon riktad ut genom den lågt placerade kanonporten. Avsikten har varit att kunna skjuta korseld tvärsöver Munksjön tillsammans med ett liknande batteri placerat i någon av stadsbefästningens bastioner på andra sidan vattnet. Men nu blev ju aldrig staden omgiven av vallar, murar och breda vallgravar som det var tänkt. Så frågan är om det någonsin har stått några kanoner i dessa valv på fästningen? Dessutom visade tjocka lager av svämsand att de lågt belägna kasematterna blivit översvämmade i samband med högt vattenstånd – en vårflod eller en storm.

Den norra framgrävda kanonnischen. I bakgrunden korridorens inre vägg.

Den norra framgrävda kanonnischen. I bakgrunden korridorens inre vägg.

Vid den bäst bevarade kanonnischen kunde man se ett lager tunna stenflisor ligga kvar. De har använts till att få en jämn nivå som kanonportens stora tröskelsten har kunnat vila på. Men omfattningen av fint tillhuggen sandsten saknades. Den har tagits om hand när bastionen revs vid mitten av 1830-talet. Fast två av de noga bearbetade stenblocken påträffades vid utgrävningen. Det ena hade tappats rakt ut i vattnet på sjösidan. Annars var muren jämnt avriven så att bara 60 till 70 cm återstod ovanför fundamentet av stora obearbetade stenblock.

Omfattningssten från en av kanonportarna. Utförd av Visingsösandsten.

Omfattningssten från en av kanonportarna. Utförd av Visingsösandsten.

Själva muren hade byggts av obearbetad sten upp till en storlek av 50 – 60 cm i diameter, lagd i ett gulvitt kalkbruk. Fasaden ut mot Munksjön bestod av kluven sten som fogats med skolsten i form av mindre sten och flis. Det stora ras som vi tidigare kunna se i bastionens nordöstra del förefaller inte att ha drabbat detta parti av befästningen.

De tre kanonnischer som påträffades var cirka 1,8 meter djupa och smalnade koniskt av in mot själva kanonporten. De var noggrant uppmurade och i hörnen ut mot den långa korridor som knöt samman bastionens alla mörka rum var fint tillhuggna sandstensblock utplacerade – resterna efter de inre omfattningarna till dessa kanonvärn.

Den mittersta kanonnischen. Frilagd första gången då Munksjöleden skulle byggas år 1975.

Den mittersta kanonnischen. Frilagd första gången då Munksjöleden skulle byggas år 1975.

Skall man vara ärlig var vi inte de första arkeologerna på platsen. För i samband med bygget av Munksjöleden år 1975 undersöktes delar av befästningsverken. Och i ett av dessa schakt hade en av ”våra” kanonnischer tagits fram. Tyvärr hade markarbeten under de 39 år som gått orsakat betydande skador på fästningsmurarna. Inte minst då den stora dagvattenbrunn med tillhörande ledningars som nu stod mitt i ruinen.

Trots skador och störningar kunde vi också frilägga en kortare del av den södra muren, den som vätte ut mot vallgraven. Här bjöds på överraskningar! Dels var fasadmuren betydligt tunnare än i öster, bara 3 meter, dels fanns här grundare nischer. Det var inte kanoner som försvarat bastion Carolus södra sida; här fanns istället skyttar beväpnade med musköter. Soldater som skulle skjuta mot fiender vilka lyckats ta sig in i den dödsfälla den inre vallgraven var avsedd att bli för alla anfallare.

Stocken från stranden. En ek fälld långt före fästningsbygget påbörjades...

Stocken från stranden. En ek fälld långt innan fästningsbygget påbörjades…

 Om man skall sammanfatta resultaten så här långt lyckades vi uppfylla projektets målsättningar och mer därtill. Idag vet vi betydligt mer om bastion Carolus; vi känner till hur befästningen byggdes och hur man avsåg att utnyttja den i försvaret av Jönköping. Vi börjar även få en bra bild av dess svagheter och av de ofullbordade planer som avsatt spår i murverket. Inte illa med tanke på att den arkeologiska insatsen i fält hösten 2014 varade mindre än två veckor!

Ett skott från de danske…?

Kanonkulan från Tuna i Ryssby socken - en påminnelse om Daniel Rantzaus återtåg?

Kanonkulan från Tuna i Ryssby socken – en påminnelse om Daniel Rantzaus återtåg?

Den var anmärkningsvärt liten, kanonkulan från Tuna i Ryssby socken, Sunnerbo härad. Bara 44 mm i diameter och med en vikt på 312 gram. Men gjord av solitt järn. För att hitta artilleripjäser med den ringa kalibern får vi gå långt tillbaks, till 1500- eller tidigt 1600-tal. Till och med den tidens mer standardiserade lätta kanoner som Erik XIV:s falkoner och falkonetter laddades med större och tyngre projektiler. Och just falkonetternas kulor känner vi genom fynd gjorda på Jönköpings slott. Samtidigt är kulan för stor för att ha varit avsedd för en hakebössa. Men vad är då detta? Frågan ställdes till Sven Engkvist, museichef på Miliseum, och svaret var entydigt. Det handlar om en så kallad kärrebössa; en liten kanon som monterades på en tvåhjulig fältlavett och användes för närunderstöd till infanteri. Precis den sortens fynd som man skulle kunna hitta på slagfältet vid Getaryggen!

Men varför låg denna kanonkula i marken nära runstenen i Tuna by vid Ryssby strax öster om Värnamo? Det är frestande att se ett möjligt samband med det mödosamma återtåg som Daniel Rantzaus armé tvingades till i februari 1568, efter midvinterns härjningar i Östergötland. Nu befann man sig på reträtt genom fientligt land mitt i vintern. Den 10:e februari stod det klart att de hett emotsedda förstärkningarna hade blivit slagna av svenska styrkor och drivna på flykten någonstans i Värnamotrakten. Men det kan förstås lika väl handla om strider tidigare under det Nordiska Sjuårskriget då gränstrakterna härjades svårt. Eller för den skull om händelser i samband med Kalmarkriget drygt fyrtio år senare, då vi bland annat vet att många bönder dödades av danska trupper i Blädinge en bit från Alvesta.

Kanske är det som Martin Hansson från Lunds Universitet föreslog när den lilla kanonkulan togs om hand för att konserveras då runstenen i Tuna by dokumenterades. Att en dansk bösseskytt övat prickskytte med kanon mot ett tydligt framträdande mål – en småländsk runsten…

Tyst i luren – om svämsand och detektering

En brusten hästsko - bra exempel på svårdaterade fynd.

En brusten hästsko – ett bra exempel på svårdaterade fynd. (Foto: Daniel Petterzon)

Tycker ni att det varit stilla kring Getaryggen 1567 – det slagfältsarkeologiska projekt som länsmuseet och Miliseum gemensamt driver sedan ett antal år tillbaka? Det är rätt uppfattat i så fall; 2014 har av olika skäl kommit att utvecklas till något av ett mellanår i arbetet. Främst beror det på att andra uppgifter kommit i vägen. Undersökningarna bedrivs lågintensivt, med begränsad budget och när projektets deltagare har möjlighet att närvara. Så omständigheterna har i år inneburit att den planerade utgrävningen av vad som förmodas vara blockhusets tomt fått skjutas fram till 2015.

Men det betyder inte att allt stått stilla uppe på fornlämning RAÄ 175 i Angerdshestra socken. Nu i september var vi ute på nytt med metalldetektorerna och undersökte den hålväg som karterades hösten 2013. Antagligen är detta den ursprungliga vägsträckningen uppför Bergsliderna och därmed en plats där striden har stått som hårdast i oktober 1567. Här borde metallföremålen ligga tätt. Men det finns komplikationer. För det första vållar tät vegetation med granris och stora vindfällen problem vid detekteringen. Som om inte den branta stigningen i sig själv vore nog. Ännu viktigare är att hålvägen av och till har förvandlats till en bäckfåra där regnvattnet forsat fram. Själva vägbanan har sköljts bort och de mindre föremål som legat där har följt med nedför sluttningen. Resultatet har blivit ett område med utfluten svämsand, ett tjockt lager med finkornigt material som täcker de äldre markytor vi intresserar oss för i projektet. Till exempel påträffades ett skillingmynt från 1840-talet på en nivå av 3 decimeter under dagens markyta. I andra delar av slagfältet motsvarar detta djup var fynden från 1567 kan förväntas dyka upp. Och i den provgrop som grävdes fortsatte den finkorniga sanden. Vi kan alltså förvänta oss att markytan från 1567 ligger begravd under minst en halv meter tät svämsand. Inte undra på att det var så tyst i hörlurarna vid detekteringen den 20 september! Nå, skam den som ger sig. Det blir till att komma tillbaks med ändrad utrustning och försöka på  nytt.

Skäktans plats - inkilad mellan stenar i 447 år!

Skäktans plats – inkilad mellan stenar i 447 år! (Foto: Daniel Petterzon)

Men det finns ljuspunkter. När de andra i teamet började få nog och åkte hem stannade en lätt frustrerad Daniel Petterzon kvar en stund till. Man kunde ju inte åka tomhänt från Getaryggen! Så han gav sig på vinst och förlust in i ett hittills inte speciellt väl undersökt område – granplanteringen söder om dagens skogsbilväg. För trots att granarna växer tätt i backen så finns det en del mindre gläntor man kan jobba i. Dessutom ligger en del större stenblock i sluttningen; terränghinder som kan ha utnyttjats som värn eller bara utgjort tillfälliga skydd undan regnet av projektiler. Och Daniel var framgångsrik i sitt sökande. För inkilad mellan några stenar satt en rostklump; omisskännligt formad som en stor skäkta!

Inne i rostklumpen döljs en skäkta, en armborstpilspets.

Inne i rostklumpen döljs en skäkta, en armborstpilspets. (Foto: Daniel Petterzon)

Skottriktningen går inte att ta miste på. Skäktan har avlossats från ett armborst högre upp i backen; av en skytt som befunnit sig i den svenska försvarslinjen längs med backkrönet. Den har avlossats mot de danska soldater som mödosamt avancerade uppför Bergsliderna. Men projektilen missade sitt mål. Pilspetsen borrade sig djupt ner i marken och kilades fast bland stenarna. Och där blev den sittande i närmare fyra och ett halvt sekel. Fyndet visar att även granåkern förtjänar att sökas av med större beslutsamhet än vad som tidigare varit fallet. Det blir till att bita ihop och tränga sig in bland ungträden!

Guidning på slagfältet

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags Hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Visst. Vi tjuvstartade, det skall erkännas. För årets Kulturarvsdag som hade ”I krigets spår” till tema, hölls egentligen söndagen den 14 september. Men redan dagen innan guidade Sven Engkvist och jag en grupp från Tabergs Bergslags Hembygdsförening ute på slagfältet vid Getaryggen. Och få ställen i våra trakter kan väl sägas uppfylla beskrivningen bättre än ett stycke omstridd landsväg; platsen för ett bortglömt slag för snart fyra och ett halvt sekel sedan? Med lite trixande lyckades vi få in de sju bilarna på den oansenliga skogsväg där en gång danska och svenska styrkor stred.

Ännu en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna...

Än en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna…

Sammanlagt ett tjugotal personer hade mött upp denna höstlika septembermorgon då regnet inte var speciellt långt borta. Som vanligt berättade vi först historien bakom det Nordiska Sjuårskriget för att sedan visa runt på bataljplatsen. Det känns pedagogiskt riktigt att börja nere vid gravfältet, där vägbanken från Västra Jära når fast land. Man ikläder sig de danska landsknektarnas perspektiv; de som efter marschen över mossmarkerna hade att kämpa sig uppför den branta backen vid Bergsliderna. Där är det tungt att traska än idag; men att göra under beskjutning – samtidigt som man släpar på tunga vapen – måste ha varit rent helvetiskt! Och än en gång hade vi Skottland representerat bland ”anfallarna”. Fast inte i form av legosoldater den här gången, utan genom en mycket entusiastisk West highland white terrier…

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se...

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se…

Efter att ha vandrat vägen upp längs sluttningen var det så dags att göra sig en bild av den svenska ställningen och det bakomliggande fältlägret. Där väntade en gång i tiden minst 1500 man, bland dem bönder från trakten, på ett anfall man visste skulle komma. Men vad ser man idag? Inte mycket – det är fullt begripligt att slagfältets exakta läge under så lång tid var försvunnet ur mans minne. I den risiga barrskogen ligger små odlingsrösen spridda lite här och var, men utan regelrätta utgrävningar är det hart när  omöjligt att spåra några befästningsarbeten. Fast kanske har vi hittat delar av grunden till det blockhus som Daniel Rantzau, den danske fältherren, omtalar i sin krigsdagbok? Frågan är bara vilken skada som sentida grustäkter kan ha åsamkat lämningar efter byggnader och eventuella värn här uppe. Men att undersöka detta blir nästa steg i projektet!

Nu fick vi allesamman en fin förmiddag i skogen; regnet hölls sig borta och de annars så påstridiga älgflugorna gjorde ingen förnär. Faktum är att intresset från besökarna var så stort och frågorna så många att vi lät bli att stressa vidare till Västra Jära bytomt. Det danska härlägret ingick annars i de ursprungliga planerna för dagen. Men istället avrundades besöket vid Getaryggen med lite välförtjänt kaffe och en smörgås. Inte alls fel att sitta på den svenska lägerplatsen, så här 447 år efteråt och fika under fredliga förhållanden!

Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning.

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken”, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ”kände till terrängen på hela platsen” och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ”ein starck blockhauss” vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ”über den Weg hinunter”, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ”wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle”. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

2: Tollundmannen

Jag brukar vanligtvis inte läsa poesi – tyvärr får jag väl säga – för jag förstår att jag missar många livsreflektioner och många vackra ord och meningar. Så kanske borde jag komplettera mitt ständigt återupprepade nyårslöfte ”att dricka champagne en gång i månaden” men ytterligare ett: att läsa mer poesi!

I alla fall så har det ju hänt och en poet som jag fastnat för är den nordirländske poeten Seamus Heaney, som tyvärr gick bort förra året. Anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för honom var att han fick nobelpriset i litteratur 1995. Motiveringen till priset löd: ”För ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Artiklar skrevs om honom efter utmärkelsen, och det jag läste gjorde mig nyfiken. Sålunda köpte jag diktsamlingen På väg som innehåller ett urval dikter skrivna mellan 1966 och 1991. Fina dikter om här och nu, dikter sprungna ur ett älskat Irland som jag också kan relatera till eftersom jag varit där, och dikter om det forna och förflutna. Kanske är det för att jag är arkeolog som jag tog till mig dessa dikter då de handlar om sådant som berör mig, fast uttryckt på andra sätt och med andra ord. Mitt första poesiarkeologi-inlägg var ett exempel på det. I dikten Grauballemannen från 1975 förmår Seamus Heaneys ord ge liv och perspektiv på ett av arkeologins många människoöden, nämligen Grauballemannen som är en av flera människor som under dramatiska former offrats, dödats och dumpats i danska mossar under järnåldern.

En annan människa som gått ett likande öde till mötes var Tollundmannen från 400-talet f. Kr.  År 1950 hittades han på 2,5 meters djup i en mosse, liggande på höger sida i naturlig sovställning, naken sånär som på ett bälte runt midjan, skinnhätta på huvudet och ett rep runt halsen. Mannen var i 30-årsåldern då han dog. Vetenskapliga undersökningar av honom visar att han ätit en sista måltid bestående av välling eller gröt innan han dödades genom hängning. Kanske offrades han till en gudom? I alla fall togs han omhand av människor som månade om honom, ordnade hans anletsdrag och lade honom tillrätta i en torvgrav.

Idag ligger han i en monter på Silkeborg museum på Jylland där hans tillsynes fridfulla, skäggstubbsgarvade ansikte setts av mångtusenden, och gjort honom till en av världens mest kända ”danskar”. Om honom har Seamus Heaney skrivit i diktsamlingen Wintering out (1972)

 Tollundmannen  

En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.

I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,

naken sånär som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan

spände hon åt sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons garvade kropp,

ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.

Jag kunde riskera helgerån,
utlysa gungflymossen
som vår vigda jord och be
honom att befrukta

de styckade, genskjutna
satarnas kött:
lik i hosor
utlagda på tunet

med spår av hud och tänder
som rester på rälsen
efter de fyra dräpta bröderna
som man följt längs banvallen.

Någonting av hans sorgsna frihet
när han drogs på mästermans kärra,
kommer till mig där jag kör
och upprepar namn som

Tollund, Grauballe, Nebelgaard,
och ser på de pekande händerna
hos lantliga byamän
vars språk jag inte förstår.

Därborta i Jylland
i de gamla dråparsocknarna
kommer jag att känna mig vilsen,
orolig och helt och hållet hemma.

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons

 

 

 

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons

Foto från wikimedia commons