Poesiarkeologi: Vid kumlet

Som bekant har våren inspirerat mången skald men för egen del tycker jag att poesins årstid stavas höst. Detsamma gäller fornlämningar: visst – de är vackra när de inramas av blommor, fågelkvitter och allsköns grönska. Men för att fånga den rätta melankoliska, återhållsamma, kontemplativa, lugna och lite ödesmättade känslan krävs höst; krävs ”rätta” fornlämningar. Många kan tyckas lämpade för uppgiften men egentligen finns det bara en kandidat: Bronsåldersrösena. Så jag plåtade ett röse i passande oktoberskrud. Det var inte svårt för jag hade ett i åtanke. Knepigare då att hitta lämplig dikt. Men jag fick hjälp av vännen Lotta som tipsade om Vid kumlet av Nils Hasselskog. Den passade bra. Dessutom blev det en extra knorr när jag upptäckte att författaren och skalden A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings veckoblad var en och densamme. Läste denna ypperliga satirtidning som student i Uppsala på 1980-talet. Så flätas alltså slumpens tåtar samman och gör att Vid kumlet, som egentligen är en satir på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår, får slå följe med mitt utvalda röse.

Vid kumlet
Nu är den dystra höst utbruten,
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dessa stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Fornlämning 63 i Forserums socken, även kallad Dejlarör. Dejel, eller dajel, är ett småländskt uttryck

Fornlämning 63 i Forserums socken, även kallad Dejlarör. Dejel, eller dajel, är ett äldre småländskt ord för drake. Att röset fått det namnet beror på den lokala sägenfloran som bland annat  kan berätta att eldsprutande drakar nattetid flugit mellan detta röse och ett annat röse lite längre bort.

Annonser