En stenåldersboplats på höglandet

Att gräva stenålder på höglandet är inte så vanligt men i somras blev det möjligt på en plats cirka 7 kilometer väster om Eksjö. Upprinnelsen till det ligger några år tillbaka i tiden, närmare bestämt våren 2015. Då var länsmuseets arkeologer och en grävmaskin i området för att leta efter det övergivna torpet Åbylund. Det var nödvändigt eftersom platsen kommer att försvinna när riksväg 40 mellan Nässjö och Eksjö ska breddas.

Läget för boplatsen RAÄ 756 vid sjöarna Norra och Södra Vixen

Något torp hittade inte arkeologerna. Däremot ett par flintabitar i några av de 1×1 meter stora provrutor som också grävdes. Området där flintan hittades ligger på en liten höjd i terrängen, cirka 210-215 meter över havet. Nedanför finns sankmarker och ett litet vattendrag och det är inte långt till sjöarna Norra och Södra Vixen. Flintan, läget i terrängen och närheten till vatten pekade på en stenåldersboplats. Kunde det vara riktigt?

Grävplatsen där stenåldersfynden låg på det lilla krönet i bakgrunden.

För att ta reda på det kom vi tillbaka till platsen i maj för att gräva fler provrutor inom det cirka 700 kvadratmeter stora förundersökningsområdet.  Vi måste ta reda på om det kunde finnas fler fynd och i så fall om de låg spridda över hela området, eller kanske bara på vissa ställen. För att få veta det markerade vi ett trettiotal provrutor och placerade rutorna så att hela området täcktes in. När det var gjort dokumenterade vi rutornas läge och sedan var det bara att börja gräva, ruta för ruta. Djupet på rutorna varierade mellan 0,2-0,3 meter och allt material sållades. När vi var färdiga med grävningen just före midsommar låg det ansenliga högar med sten, grus och sand på sållningsplatsen.

Arkeolog Anna Ödeén gräver en av de 31 provrutor som grävdes i samband med förundersökningen.

Men arbetet gav resultat och totalt hittade vi drygt 300 föremål bestående av ett varierat stenmaterial, det mesta från den södra delen av området. Andelen flinta var ganska liten (13 %) men däremot var det gott om lokalt bruten kvarts (84 %). Dessutom finns det ett mindre inslag av kvartsit, porfyr och obestämbara bergarter (3 %). Att hittar så mycket kvarts är vi inte vana vid och det gör att vi kan ställa lite nya frågor till materialet. En intressant fråga är vilka kontakter som fanns mellan människorna på den här platsen och människor på andra platser, till exempel i Östergötland och Södermanland där det finns gott om kvartsboplatser från stenåldern.

Fyndmaterialet har analyserats av stenåldersexperten Bo Knarrström som också daterat det till yngre stenåldern, cirka 4 000- 1 800 f. Kr. Det mesta av materialet utgörs av restprodukter som avslag, avfall och splitter. Men det finns även enstaka föremål som använts för att bearbeta ben och hudar och för att skära kött. Kanske detta var en liten boplats eller tillfällig jaktstation där man för mer än 4 000-5 000 år sedan uppehöll sig för att fiska och jaga? Fortsatta undersökningar kan förhoppningsvis svara på den frågan.

Skärredskap av porfyr som hittades i en av provrutorna. Föremålet är 8 centimeter stort.

Arkeologi i Eksjö

Drönarbild över den sydvästra delen av undersökningsområdet.

Under ca två veckor i september undersökte Jönköpings läns museum kvarteret Cicelören i Eksjö, korsningen Norra Storgatan/Arendt Byggmästaresgata/ Vaxblekargränd. Det var här det brann för två år sedan. På tomten låg ett antal sentida djupa källare vilka helt tog bort möjligheterna att äldre lämningar skulle påträffas längs med Vaxblekaregränd och den södra delen av Norra Storgatan.

På mitten av Norra Storgatan, låg en stenläggning för en portgång till innergården. Under 1600-talet låg ett antal mindre hus längs gatan, som byggdes ihop till en huslänga under senare halvan av 1700-talet. Stenläggningen låg under huslängan och visar var en äldre ingång till gården legat. Den har en trolig datering till 1600-talet. På bilden med stenläggningen syns även vattenrännan till höger och grunden till en husvägg på vänster sida.

Här syns stenläggningen som låg i inkörsporten från Norra Storgatan. Till höger en vattenränna och till vänster stenar till husväggen.

Ägolängderna till tomterna sträcker sig tillbaka till 1640-talet med olika hantverkare. Under 1700-talet var det ett antal handels- och köpmän som ägde tomterna. Det aktuella området var från början två tomter som under mitten av 1700-talet slogs ihop till en enda tomt med boningshus, uthus, ladugård och förrådsbyggnader. År 1812 köptes gården av den förste garvaren och från 1821 ägde släkten Aschan gården. Här både bodde man och hade sin verksamhet med garveri fram till 1867. I ett försäkringsbrev från 1836 finns beskrivet hur garverilokalerna mot Arendt Byggmästaresgata varit uppbyggda. Här fanns ett antal i jorden sänkta barkkar och tjärade lårar/kar. På övervåningen fanns torkvindar för lädret.
I denna länga ut mot Arendt Byggmästaresgata hittade vi sex bevarade kar och lårar. Vi trodde först att de var från 1700-talet men arkivstudier visar att detta är rester efter Aschans garveri från början av 1800-talet. Översiktsbilden visar trälådorna på plats.

Översiktsbild över de sex karen/bingarna. De rödaktiga brädorna intill det största karet är nya brädor som stöttar upp den ena sidan.

Garveriprocessen inom tomten: Råhudarna var hårda och måste mjukas upp och det kallas att veka. Detta gjordes genom blötläggning, helst i rinnande vatten. De hängdes sedan upp och fick rinna av. Nästa steg var att få bort hår från hudarna, som gjordes genom kalkning. Det utfördes i kar eller bassänger i ett särskilt rum som kallades kalkhuset. Hudarna lades i tur och ordning i fyra olika kalkbad med bränd kalk och vatten, med olika styrka. Det tog ungefär 12 veckor att kalka en hud. De skulle stötas och kalken skulle röras runt många gånger med särskilda störar. Karen var nedgrävda för att göra det lättare att röra runt hudarna och man stod uppe på kanterna när man jobbade. Arbetet var påfrestande för människornas hud och framförallt händerna tog stor skada av den frätande kalken. Sedan skulle hår, hud och köttrester avlägsnas och det gjordes i en så kallad skavbom. Det var en välvd träyta, ca 50×200 cm, klädd med zinkplåt. Man använde särskilda hår- och skavknivar när man försiktigt skavde av alla oönskade rester. Efter detta skulle hudarna pyras, vilket innebar att de luckrades upp för att kunna garvas. Hudarna lades i så kallade pyrkar som var nedsänkta i marken. De fylldes upp med hudar som skulle ligga i en 20 gradig blandning av vatten och hönsgödsel i ca 2 veckor. Vatten värmdes vid en eldstad för att få den 20 gradiga temperaturen som måste hållas hela tiden och det gjorde arbetet arbetskrävande och självklart illaluktande. Det var vanligt att arbetarna under denna process fick extra brännvin varje dag för att härda ut. Efter pyrningen sköljde man hudarna i vatten och därefter kunde själva garvningen ta vid.

Det största karet som hittades på undersökningen var mycket välbevarat och har troligen varit ett pyrkar. Det var 2 x 1,2 meter stort och 1 meter djupt. När garveriet slutade användas fylldes lådan med tegelpannor, sten och puts.

Garvandet har inte ägt rum på den aktuella tomten utan de har garvats i stora runda laggade kärl eller kar med direkt tillgång till vatten. Längs med Eksjöån har både Aschanska garveriet och andra garverier legat. Ett av de stora lock som legat ovanpå dessa kar kan ses utanför Eksjö museum. Garvningen gjordes med vatten, bark och urin och kunde ta mellan 1-2 år beroende på produkt.
Samlingen med kar som troligen varit tjärade har utgjort ett speciellt kalkrum eller kalkhus som det kallades.

Ett av fynden som låg bland kalk-karen var en tallrik med blått mönster. Det visade sig vara ett fat från serien Willow. Det har tillverkats på Rörstrands porslinfabrik och år 1826 kom det första mönstret i serien. Färdiggraverade kopparplåtar köptes från England. Populära var klassiska motiv från Kina. Willow, som betyder tårpil, handlar om olycklig kärlek med en rad olika motiv som kunde placeras på olika sätt på godset. På den aktuella tallriken syns båten som kärleksparet lyckas komma undan i. Dekoren var populär under hela 1800-talet.

Del av den tallrik som hittades intill ett av kalkkaren. Från Rörstrands porslinfabrik med mönstret Willow.

Den arkeologiska undersökningen är nu avslutad och inget mera kommer att behöva göras av museet på plats. Resultatet kan tyckas ganska magert och framförallt så hade vi hoppats på äldre lämningar, som hus och fynd med hantverksrester från 1600-talet. Istället så hittade vi kalk- och pyrkar, en lämning som inte undersökts tidigare i Eksjö, och som nu ger ytterligare en bild av garvarnas vardag i den gamla trästaden.

Lästips:
Bengt Nyström & Jan Brunius. Rörstrand 280 år, med fajans, flintgods, porslin och stengods.
Länsstyrelsen Blekinge län. 11 garverimiljöer i Blekinge. Rapport 2016:19